Gammal reformism i nypopulistisk kostym

Örebropartiet, Arbetarpartiet, Edetlistan och Socialisterna-Välfärdspartiet – lokala, populistiska alternativ

Floran av vänsterpopulistiska, invandringskritiska ”lokalpartier” har i dagarna fått ett tillskott: Edetlistan, i Lilla Edet i Västergötland. Varför ett nytt parti? Partiordföraren förklarar, i lokaltidningen TTELA:

–När jag var yngre var jag inne i vänstersvängen, men jag har fått ganska mycket insyn och blivit avskräckt. Jag tror inte att vänstern har lösningen på de problem som Sverige har, säger han.

Gustav blev pappa för ett par år sedan och valde då att flytta från Göteborg tillbaka till hemkommunen Lilla Edet. Där har han och ett tiotal andra engagerat sig i den lokala politiken. Det utmynnade i ett nytt parti – Edetlistan.

-Vi står inte för någon speciell ideologi utan kommer att fokusera på sakfrågor. På det som vi tycker är nödvändigt för Lilla Edets bästa. Demokrati och politik är som viktigast på lokal nivå anser jag.

Att inspirationen kommer från ett liknande initiativ, Örebropartiet, märks inte minst i Edetlistans program, med fokus på sänkta politikerlöner, ”tuffare tag” kring lag och ordning och minskad invandring, kombinerat med en förment apolitisk ”folklighets”-approach. Planen är säkerligen också att, liksom Örebropartiet, ta plats i kommunfullmäktige.

Det börjar bli en liten rörelse nu, på marginalen: Örebropartiet, som bildades 2014, kom in i kommunfullmäktige vid valet 2018, med 3,01 % av rösterna, och representeras, utöver Markus Allard, av en polis som gjort sig känd för uttalanden om ”invandrade kriminella som hotar att stjälpa vårt rättssystem”. Sedan tidigare finns också Arbetarpartiet i Umeå (3,58%, vilket gav två mandat i valet 2018), grundat genom en splittring från Rättvisepartiet Socialisterna 2010, och vars intresse för ett påstått islamistiskt hot mot Europa gått över i ett ohöljt hat mot muslimer som fått övriga vänstergrupper i staden att bryta med dem. Dessutom har vi Socialisterna-Välfärdspartiet i Västervikstrakten (bildade 2008, 5,05% i valet 2018, tre mandat), med bakgrund i Socialistiska partiet (numera saligen upplösta i Vänsterpartiet), och med syskongrupper (åtminstone tidigare) i Sundsvall och Malmö.

Partiernas organisatoriska bakgrund (Vänsterpartiet för Örebropartiet, Rättvisepartiet Socialisterna för Umeås del och Socialistiska partiet i Lilla Edets och Västerviks fall), graden av främlingsfientlighet liksom hur långt man går i fråga om icke-socialistiska, ”populistiska” anspråk skiljer sig lite åt, men initiativen förenas av en vilja att återgå till reformistiskt försvar av välfärdsstaten, ett avståndstagande från internationalism och av allmänt hållna, populistiska appeller till politikerförakt. Kanske är det, kan man tänka, i de här sammanhangen en fraktion i Kommunistiska partiet skulle känna sig hemma vid en eventuell splittring (”Malmöpartiet”)?

De nya initiativen kan ses som ett uttryck för flera tendenser: en besvikelse på vänsterns och arbetarrörelsens misslyckanden, och slutsatsen att man därför måste vända sig bort från marxismen; jakten på en quick fix. Opportunismen är då i en bredare mening priset, eller straffet, för de förräderier arbetarrörelsens ledning begått. Som Trotskij uttrycker det: ”Hur många gånger har vi inte stött på en självbelåten centrist som anser sig själv vara ’realist’ därför att han ger sig ut på en simtur utan något som helst ideologiskt bagage, och därför kastas omkring som ett hjälplöst rov för vågorna.”

Man kan också se denna nya sortens populism som ett exempel på den reaktionära offensiven i Europa och världen just nu. För vänsterpopulism behöver ju inte betyda invandringsfientlighet eller rasism, men att just den här versionen gör det (liksom också liknande initiativ i Europa och i världen), måste ses i sammanhang av den allmänna högerglidningen. När man väl kommit fram till att marxismens och socialismens program inte erbjuder någon utväg blir krav på ordning och reda och minskad invandring, protester mot böneutrop (Socialisterna-Välfärdspartiet) eller mot moskébyggen (Kommunistiska partiet i Karlstad) naturliga halmstrån att plocka ur ”debattklimatet” när man kastas för politikens vågor.

Stalinismens gamla idé om socialism i ett land yttrar sig nu, när den blivit en fars, som populism i en kommun. Hur framgångsrikt en sådan approach kan bli får tiden utvisa, men det är säkert inte omöjligt att det lilla utrymme som finns mellan Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna – väljare som vill ha välfärd men som ryggar tillbaka inför synen av en slöja – räcker för ett, två eller till och med tre mandat i ett antal kommuner, inte minst med hjälp av röster från de icke-proletära skikt dessa nya partier så öppet appellerar till. ”Politikerföraktet” kan säkert också ge en skjuts, men, som Ungsocialisterna noterade redan på 90-talet:

Om Socialistiska Partiet, Ungsocialisterna eller den övriga vänstern hoppades att det fanns en potential för radikal samhällsförändring i det som kallas ”politikerförakt” fick de snabbt lära om. Politikerna förkroppsligade politiken, och politikerföraktet var i mycket hög grad också ett förakt mot politik.

Det mest illusoriska med denna nya vänsterpopulism är att den skulle vara just ny. Som vi noterade i vår kritik av Socialisterna-Välfärdspartiet redan 2011 är det snarare ett anakronistiskt försök att låtsas som att 1900-talet inte har hänt, som att allt kan börja om från början igen. Visst kan man önska att det vore så, men tyvärr är vår uppgift inte så enkel. Hoppet om en quick fix löser sålunda upp sig och visar sig varken vara snabb eller lösa något.

En arbetarklass som inte kan försvara sin välfärdsstat kan omöjligen slåss för kapitalismens avskaffande, konstaterar Regell. Prio nummer ett blir följaktligen att skjuta kampen för kapitalismens avskaffande på framtiden i väntan på att välfärdsstaten är säkrad.

(..)

Regells påstående är naturligtvis sant rent allmänt, men det indikerar bara att klassmedvetenheten befinner sig på ett lågt stadium, det betyder inte att klasskampen går som på den räls Socialisterna har snickrat ihop; först en uppförsbacke där socialister måste pressa på tåget bakifrån, högst upp på kullen är första stationen ”välfärdsstaten”, och sedan kan vi kämpa för socialismen. I själva verket kan vi endast framgångsrikt försvara välfärdssamhället om vi samtidigt slåss för kapitalismens avskaffande.

(..)

Välfärdsstaten är ingenting annat än ett samhälle byggt på en kompromiss mellan borgarklassen och arbetarklassen. Men det krävs som bekant två för att dansa tango. Kapitalet vill inte dansa mer, men det vill Socialisterna. I denna mening har de fullständigt misslyckats med att utarbeta en självständig arbetarrörelsepolitik. Mot bakgrund av att borgarklassen för en nyliberal politik, d.v.s. mot bakgrund av de inte är intresserade av klassamarbete – vilket inte kan hänföras endast till att arbetarklassen inte kämpar tillräckligt utan vilket också bottnar i kapitalismens objektiva utveckling under de senaste fyrtio åren – blir det tydligt att Socialisterna inte bara har en i förhållande till kapitalet osjälvständig politik, utan även att de står för en efterbliven reaktion, vilken uttrycks politiskt i romantiseringen av den tidiga socialdemokratin.

Vänstern har inte lösningen på de problem Sverige har, noterar Edetlistan. Om detta är vi benägna att, åtminstone i ganska stor grad, hålla med. Och inget enskilt parti eller grupp kan, med dagens låga nivå av klasskamp, empiriskt peka på att just det de gör är vägen till framgången, för ingen är särskilt framgångsrik. Diskussionen blir då av en annan karaktär: vilka vägar tror vi på, och varför? Vad kan vi lära av historien?

Men den olyckliga nyheten för alla som vill lösa Sveriges, vänsterns och världens problem blir då att ”populismen”, eller reformismen, i ny eller gammal kostym, spelat ut sin roll – om ens ambitioner är högre ställda än att värma stolar på kommunfullmäktige, det vill säga. Arbetarklassens problem kommer inte att lösas genom populistiska utspel och ett (låtsat) avvisande av ”politik”. Lösningen stavas inte heller ett infantilt avvisande av ”parlamentarism” till förmån för populism på gatan av den autonoma sorten. Som våra autonoma vänner fått erfara har man alltid ett program – sitt eget, eller Vänsterpartiets/PKK:s.

Uppgiften, den enda som verkligen kan lösa problemen, är i stället att fortsätta utveckla det marxistiska programmet, att pröva det i handling och att samla de krafter, om än små, som inte räds att se bakåt, för att undersöka vad vi kan ta med oss från vår historia, för att kunna rikta blickarna framåt, mot den socialistiska revolutionen. Det är den väg arbetarrörelsens historia, inklusive förräderierna från dess ledare och reformismens misslyckande, lärt oss, och den väg Arbetarmakt slår in på.

Per Håkansson

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *