Kampen mot surrogatmödraskap – för ett marxistiskt program

Protest mot internationellt, kommersiellt surrogatmödraskap, Stockholm, 2018.

Protest mot internationellt, kommersiellt surrogatmödraskap, Stockholm, 2018. Foto: Arbetarmakt

Frågan om surrogatmödraskap har blivit aktuell igen under de senaste åren, framför allt sedan kommersiella företag som Tammuz etablerat sig i Norden för att, med reklam riktad mot ofrivilligt barnlösa, förmedla surrogatmödrar i länder där det ännu inte är förbjudet. Vad handlar surrogatfrågan om, egentligen? På vilket sätt är surrogathandel en del av kvinnoförtrycket? Och vilket program behöver vi för att bekämpa det? Följande text är en bearbetad version av ett föredrag som en medlem i Arbetarmakt höll vid Förbundet för Femte Internationalens internationella sommarläger i Berlin i augusti 2019.

Surrogatfrågan är viktig och aktuell – men de direkt berörda av den är ännu ganska få, och begreppen kan vara krångliga. Så vi börjar med en genomgång. Mycket av informationen nedan är hämtad från slutbetänkandet i den statliga utredningen Olika vägar till föräldraskap, som kom 2016 och som ligger till grund för hur frågan behandlas juridiskt i dag. I texten kallar vi den för SOU-rapporten.1

Men låt oss börja med något ännu mer grundläggande än surrogatmödraskap: vad är föräldraskap? Frågan låter kanske dum. Man vet ju vem barnets föräldrar är, och mamma är väl den som föder barnet? Precis så har också den rådande principen varit i svensk rättstradition: mater semper certa est, det vill säga, ”det är alltid säkert vem som är modern”, och mater est quam gestatio demonstrat, ”modern är den som födandet visar”.

Men den vetenskapliga utvecklingen, med tekniker som in vitro-fertilisering (IVF, ”provrörsbefruktning”), sperma- och äggdonation och surrogatmödraskap krånglar till den enkla definitionen. Och egentligen gäller det ju också en mycket äldre företeelse som adoption.

Begreppet ”förälder” kan egentligen sägas beteckna flera olika kategorier av föräldra- eller släktskap: genetisk förälder (den vars gener går i arv), biologisk förälder (den som bär och föder barnet), social förälder (den som uppfostrar om och/eller har vårdnaden om barnet) och rättslig förälder (den som juridiskt tilldelats föräldraskapet).

I de flesta fall, även när det gäller adoption, är åtminstone den genetiska och biologiska föräldern densamma, men så är inte fallet i surrogatmödraskap, alltså då ”en kvinna upplåter sin kropp och blir gravid med den uttalade avsikten att efter barnets födelse överlämna barnet till ett par eller en person som inte själv kan eller vill bära fram ett barn”, med SOU-rapportens tydliga definition.

Troligen har surrogatmödraskap i någon mening, alltså där en kvinna bär ett barn åt någon annan, alltid funnits. Det krävs ju ingen avancerad vetenskap för att befrukta någon i syfte att efter födseln överlämna barnet i en annan persons händer. Detta skulle, med dagens vokabulär, kallas för partiellt surrogatmödraskap.

Nästa steg är mer avancerat: i ett fullständigt surrogatmödraskap har den kvinna som bär barnet inget genetiskt släktskap med könscellerna – ägg och spermier kommer från de tilltänkta (biologiska och sociala) föräldrarna, eller från ytterligare donatorer. I praktiken kan det alltså finnas två genetiska föräldrar till barnet (de vars ägg och spermier används), en biologisk förälder (den kvinna som bär barnet) och en eller två sociala föräldrar (de som tilldelas det juridiska föräldraskapet), som alltså bara delvis behöver vara samma personer.

Grunden för att fullständigt surrogatmödraskap ens ska vara möjligt att genomföra ligger i en rad vetenskapliga genombrott: först syntetiseringen av östrogen (1930-talet), därefter befruktning av mänskliga äggceller utanför livmodern (1940-talet) och nedfrysning av sperma (1950-talet). 1978 föddes Louise Brown, det första ”provrörsbarnet”, alltså där befruktningen skett utanför livmodern, med in vitro-fertilisering, och i mitten av 1980-talet så de första surrogatbarnen, där ”Baby M” är värd att nämnas särskilt.2

I ”Baby M”-fallet anlitades en surrogatmor för att, mot betalning, bära ett barn som tillkommit genom att hennes egna ägg befruktas med den tilltänkta pappans spermier utanför livmodern. Med andra ord rörde det sig här om ett partiellt surrogatmödraskap – surrogatmodern var genetiskt besläktad med barnet – men eftersom proceduren var (medicinskt) framgångsrik öppnades ju även dörren till fullständiga surrogatmödraskap, där vilka ägg och spermier som helst kunde användas för befruktning utanför livmodern, och sedan föras in och bäras av en tredje part, som inte behöver vara besläktad med könscellerna. ”Baby M” blev också det första fall där en amerikansk domstol avgjorde frågan om föräldraskap vid surrogatmödraskap – surrogatmodern vägrade efter födseln att ge upp det barn hon burit och fött till de tilltänkta föräldrarna, och en rättslig process följde. Här, i mitten av 80-talet, var alltså surrogatmödraskapet rent vetenskaplig och medicinskt, definitivt ett faktum.

Genom ”Baby M” kan vi också, till sist, belysa två andra termer som är viktiga för att diskutera frågan: altruistiskt och kommersiellt surrogatmödraskap, där det förra är surrogatmödraskap utan betalning (annat än möjligen för utgifter direkt kopplade till graviditeten) och det senare fall som ”Baby M”, där surrogatmodern får betalt.

Mest kontroversiellt i den svenska debatten om surrogatmödraskap är så klart den kommersiella formen, särskilt internationellt kommersiellt surrogatmödraskap, men även altruistiskt surrogatmödraskap är omdebatterat.

Vad säger lagen?
Det är inte är tillåtet att i svensk sjukvård ”genomföra assisterad befruktning i syfte att genomföra ett surrogatarrangemang”. Eftersom assisterad befruktning enbart får ske inom sjukvården (och inte på t.ex. privata kliniker utanför statens räckhåll) är surrogatmödraskap av alla former, altruistiskt såsom kommersiellt, därmed i praktiken förbjudna i Sverige. Även mater est-regeln står i vägen – den som föder barnet blir alltid automatiskt barnets mor i Sverige.

Kommersiellt surrogatmödraskap är inte lagligt i något EU-land, men i exempelvis Storbritannien är altruistiskt surrogatmödraskap tillåtet, under vissa förutsättningar: det ägg som förs in i surrogatmodern måste komma från en av de tilltänkta föräldrarna, föräldrarna måste vara gifta eller sambor, och sjukvården måste först undersöka och godkänna samtliga inblandade parter (de tilltänkta föräldrarna och surrogatmodern). ”Surrogatavtal” är förbjudna, och surrogatmodern betraktas vid födseln som barnets rättsliga mor. Ett överflyttande av föräldraskapet kan ske först sex veckor efter födseln, och då ska en domstol försäkra sig om att surrogatmodern gör så ”fritt, förbehållslöst och informerat”, och att ingen ersättning utbetalats.

Några ord också om USA, ett viktigt surrogatland. Här regleras surrogathandel på delstatsnivå. I New York är det förbjudet, men i t.ex. Kalifornien är både altruistiskt och kommersiellt surrogatmödraskap lagligt. Kostnaden för ett kommersiellt arrangemang ligger där på motsvarande 240 000-330 000 kr, och båda parterna (de/den tilltänkta föräldrarna och surrogatmodern) ska vara representerade av advokater inför ett avtal. Ett domstolsutlåtande från 1993, som slog fast praxis gällande surrogatmödraskap, är intressant att titta på eftersom det tar upp många av de frågor som än i dag diskuteras gällande surrogatmödraskap. Ur SOU-rapportens sammanfattning av utlåtandet:

Domstolen menade att inget tydde på att fattiga kvinnor genom surrogatavtal utsätts för en större exploatering än vad som annars är fallet genom att de tvingas ta låglönearbeten och mindre attraktiva arbeten. Inte heller ansåg domstolen att det fanns något stöd för att surrogatarrangemang skulle komma att leda till att barn ses som handelsvaror. Domstolen vände sig mot argumentet att en kvinna inte medvetet och med eftertanke skulle kunna åta sig att bära och föda ett barn åt någon annan. Sådana resonemang ansågs påminna om de synsätt som genom tiderna har lett till att kvinnor nekats fulla ekonomiska och yrkesmässiga rättigheter. Domstolen menade att kvinnor ska ha rätt att fatta beslutet att bli surrogatmödrar.

Vi ska återkomma till de här argumenten, men låt oss först återvända till Sverige.

Surrogatförmedlarna och deras kunder
Surrogatmödraskap är alltså i praktiken olagligt i Sverige, men sker ju ändå. Det är möjligt genom att svenska föräldrar använder sig av surrogatförmedlare: en surrogatmoder utomlands rekryteras och insemineras, och det barn som föds tas därefter tillbaka till Sverige och adopteras av de tilltänkta föräldrarna eller föräldern, som kan (men inte behöver) vara genetiskt besläktade med barnet. Hela processen organiseras av surrogatförmedlare, företag som Tammuz (Nordic Surrogacy), ett multinationellt, israeliskt företag, med en nordisk avdelning sedan 2016. Utöver att marknadsföra själva processen kan Tammuz även skryta med sina ”stora ansträngningar för att förändra den allmänna opinionen om surrogat som familjebildningsmetod”.3

Surrogatförmedlare erbjuder ofrivilligt barnlösa en helhetslösning – från säljmöten där affärsuppgörelsen presenteras till produktionen av barnet i länder som Ukraina, Indien, Albanien och USA, samt juridisk hjälp för att till slut adoptera det färdigproducerade barnet hem till Sverige. På vägen tar man, naturligtvis, in en vinst – enligt uppgift kostar det uppåt 400 000 kr att köpa ett barn via Tammuz och en surrogatmamma i Ukraina.

Tammuz har läst av marknaden och är skickliga på att presentera sig som ett medvetet, progressivt och HBTQ-vänligt företag som framför allt annat drivs av en osjälvisk vilja att hjälpa svenskar att uppfylla sina drömmar om barn. På företagets webbsidor och i det material blivande klienter får ligger fokus på söta, nyfödda barn och lyckliga, gärna samkönade, par som fått möjlighet att bli föräldrar. Exakt hur många kunder just Tammuz har är för oss okänt, men det är uppenbarligen ett ganska litet, om än välfinansierat, företag, med säljmöten över hela landet och även i de nordiska grannländerna.

Via offentlig statistik, presenterad i SOU-rapporten, vet vi att totalt runt 200 svenska barn föddes efter surrogatarrangemang utomlands mellan 2010 och 2014, och att antalet ökar. 64 % kom från Indien, 20 % från USA, 12 % från Thailand, 3 % från Ukraina och 1 % från Ryssland. När Indien införde strängare regler kring surrogatmödraskap minskade antalet barn som fördes till Sverige därifrån, från 90 år 2012 till 11 två år senare, vilket i sin tur ledde till en ökad efterfrågan i Thailand, som dock 2015 också skärpte reglerna, Så går den internationella surrogatindustrin vidare, till nya och ofta fattiga länder där man ännu inte lyckats få förbud mot surrogatmödraskap. I skrivande stund verkar t.ex. Albanien, ett av Europas fattigaste länder, och Georgien vara på uppgång.

Vi vet också lite om vilka det är som företrädesvis använder sig av surrogatmödrar: enligt SOU-rapporten rör det sig i majoriteten av fallen om heterosexuella par. I övrigt är manliga homosexuella par eller ensamstående män kunderna. Att lesbiska par, eller ensamstående kvinnor, använder sig av surrogatmödrar utomlands betraktas i utredningen som ”mycket ovanligt”.

Bakom surrogatföretagens propaganda
Hur ser det då ut på surrogatförmedlingarna? Vad driver en kvinna i Indien, Bangladesh eller Georgien att bära ett barn åt ett svenskt par?

I Tammuz glansiga broschyrer syns bara den färdiga produkten – barnet – med sina lyckliga, gärna vita, (sociala) föräldrar, men i bakgrunden finns naturligtvis den affärsuppgörelse som träffas mellan Tammuz och leverantören, den kvinna som ska bära barnet.

I en intervju med ETC bekräftar också Tammuz vd att surrogatmodern, som enligt honom ersätts med 30 % av totalkostnaden, har rätt att bryta kontraktet innan processen sätts igång, men ”när processen startat får ingen part backa”.4

Med andra ord sätter det multinationella företaget Tammuz, med sin kår av advokater, ett kontrakt i handen på en kvinna i ett fattigt land där hon – om vi tolkar Tammuz rätt – förhandlar bort sin rätt till abort. Enligt flera rapporter har Tammuz dessutom varit inblandade i fall där surrogatbarn blandats ihop, och efter jordbävningen i Nepal 2015 hämtade man beställande föräldrar från Israel och nyfödda barn, medan surrogatmammorna lämnades kvar.5

I Kajsa Ekis Ekmans artiklar och reportagebok (Varat och varan, 2010) i ämnet finns många andra exempel på riskerna för surrogatmödrarna: surrogatmödrarna kontrolleras noga under hela graviditeten, med kraftigt kringskurna möjligheter att leva sitt eget liv. Surrogatmödrar i USA och Ukraina ”får inte ha sex, resa, måla naglarna eller själv fatta beslut om eventuellt fostervattensprov eller abort. Vill hon avsluta graviditeten mot köparnas vilja kan hon bli stämd för kontraktsbrott. I händelse då kvinnan hamnar i koma är det inte hennes familj, utan köparna, som beslutar om livsuppehållande åtgärder och har rätt att hålla henne vid liv tills barnet kan plockas ut via kejsarsnitt”, skriver Ekis i Aftonbladet.6

Och i SOU-rapporten berättas om exempel i Indien, Ukraina och Thailand där man ”tillåts föra in flera befruktade ägg i surrogatmodern, att många tilltänkta föräldrar ingår avtal med fler än en surrogatmor och således deltar i flera arrangemang samtidigt, att det förekommer sammanblandningar av könsceller, att man tillåter könsselektiv abort, att man mer eller mindre rutinmässigt förlöser barnen genom kejsarsnitt och att en del surrogatmödrar dör under graviditeten eller efter barnens födelse.”

Att barn ganska bokstavligen blir till handelsvaror genom internationell, kommersiella surrogathandel blir alltså tydligt – de kvinnor som ”producerar” barnen bär uppenbarligen på en för surrogatförmedlarna värdefull vara. 2014 rullades också ett fall upp där en 24-årig japansk miljardärsson beställt inte mindre än 16 barn från olika thailändska surrogatkliniker, så kallade ”babyfabriker”.7 (Det var för övrigt efter detta fall, och ett fall där ett australiensiskt par – där mannen tidigare var dömd för övergrepp mot flickor – via en thailändsk surrogatmoder fick tvillingar men lämnade kvar pojken, som hade Downs syndrom, och bara tog med sig flickan, som kommersiellt surrogatmödraskap slutligen förbjöds i Thailand.)

Att utnyttja juridiska kryphål för surrogathandel går heller inte bara ut över surrogatmödrarnas hälsa och frihet, utan även över barnen när de väl föds. Eftersom lagarna skiljer sig åt mellan länderna (barn som blir till genom surrogathandel adopteras ju av sina svenska, tilltänkta föräldrar) riskerar man få en situation där både surrogatmodern och hennes make och barnets tilltänkta, svenska föräldrar betraktas som rättsliga föräldrar, något jurister kallar ”haltande föräldraskap”. Rapporter finns också om situationer där tilltänkta föräldrar stött på olika juridiska problem med att ta ut ett barn som de inte juridiskt är föräldrar till ur ett land8, och ytterligare problem vid adoptionen av barnet väl hemma i Sverige.

Ett program mot surrogatmödraskap
Arbetarmakt har sedan 2017 initierat och deltagit i flera protester mot surrogatindustrin i Sverige, tillsammans med en rad andra organisationer på vänsterkanten och i nätverket Feministisk Aktion i Göteborg. Vi har protesterat utanför Tammuz rekryteringsträffar, anordnat demonstrationer, möten och skrivit kortare debattartiklar. Vi har dessutom samarbetat med och understött liknande aktioner i några nordiska grannländer.9

För oss har det, under det att vi i vårt kampanjarbete studerat och diskuterat frågan, stått klart att internationellt och kommersiellt surrogatmödraskap är en form av kvinnoförtryck, där västerländska par anlitar slipade, vinstdrivande företag för att beställa barn från framför allt fattiga kvinnor i halvkoloniala länder.

Till de som tycker att surrogatmödraskap inte i sig är värre än något annat ”låglönejobb”, vilket t.ex. den amerikanska domstolen uttryckte i citatet ovan, skulle vi säga att ”jobbet” i det här fallet är något som bokstavligen inbegriper hela kroppen, i nio månaders tid, och som innebär mycket stora hälsorisker, som, oavsett hur högkvalitativ vård man kan erbjuda, inte helt kan förebyggs.

Det är uppenbart att de ”surrogatkontrakt” som upprättas mellan en kvinna i t.ex. Indien eller Georgien och ett företag som Tammuz samt svenska, tilltänkta föräldrar inte kan jämföras med exempelvis ett anställningskontrakt på McDonald’s. Ingen bör heller kunna förhandla bort sin rätt till t.ex. abort, att ha sex eller att styra över sin egen kropp i den grad som surrogatavtalen kräver av gravida. Att tillåta kommersiell surrogathandel medför också problem för de barn som blir till i den processen.

De här argumenten har väglett oss i kampanjen mot kommersiellt surrogatmödraskap i allmänhet och mot Tammuz och andra surrogatförmedlare i synnerhet.

Kommersiellt, liksom altruistiskt, surrogatmödraskap är ju redan olagligt i Sverige, men det finns ingen anledning att slå sig till ro när surrogatlobbyn slipar sina knivar. Och det kryphål Tammuz utnyttjar ser inte enkelt ut att helt kunna täppas till med svensk lag (även om SOU-rapporten föreslår ett antal åtgärder i förhållande till den surrogathandel som ändå sker i utlandet, som informationskampanjer riktade till personer som överväger att anlita surrogatförmedlare, och att möjligheterna att erkänna utländska fastställelser av moderskap, faderskap eller föräldraskap inte ska utvidgas). Kampanjen har därför riktat in sig på att dels bilda opinion i arbetar- och kvinnorörelsen för fortsatt hårdnackat motstånd mot alla försök till legalisering, och dels riktat sig direkt mot surrogatförmedlarna, i form av Tammuz.

Vi har krävt att företag som Tammuz måste stängas ner och att deras verksamhet måste stoppas – handgripligen av arbetar- och kvinnorörelsen, om staten inte är villig eller förmögen att ingripa. Vi har också sett det som en fråga om internationell solidaritet och kamp – även om vi skulle lyckas stoppa den lokala verksamheten i Sverige måste kvinnorörelsen i surrogatländerna understödjas för att både stoppa verksamheten där och kämpa för bättre villkor för arbetarklassens kvinnor, så att ingen någonstans i världen känner sig tvingad att ingå ett surrogatavtal. ”Utbudet” av kvinnor som bär barnen säkras ju endast genom att den halvkoloniala världen hålls i fattigdom och utsugning av västvärlden – och därför måste kampen mot surrogatmödraskap också vara antiimperialistisk. Endast med en sådan internationalistisk kampanj, på två fronter (mot surrogatförmedlarna i väst och till stöd för kvinnorörelsen i halvkolonierna) kan surrogatföretagens marknad slutligen stängas ner.

Det är uppenbart att fler och betydligt större protester och aktiviteter behövs – alla arbetar- och kvinnorörelsens organisationer har ett ansvar här. Men vi har, i våra aktiviteter, i liten skala försökt visa en väg och sätta ett exempel på hur vänstern och arbetarrörelsen skulle kunna och borde ingripa.

Mer debatt behövs
I den omfattande offentliga debatten om surrogatmödraskap under de senaste åren har många fler argument mot – och för – surrogatmödraskap tagits upp än de vi berört här. Och här behövs mer diskussion inom den del av vänstern som arbetar med surrogatfrågan och mot kvinnoförtryck i allmänhet.

Låt oss börja med frågan om altruistiskt surrogatmödraskap. Ett svar på problemen med att ”göra kvinnors kroppar till handelsvaror”, vilket företag som Tammuz gör, är att i stället legalisera altruistiskt surrogatmödraskap, under noggrann kontroll inom den offentliga vården, såsom man gjort i exempelvis Storbritannien.

På så vis, menar anhängarna av en sådan reform, skulle en del av de problem kritiker lyft kunna undvikas. I SOU-rapporten nämns några fördelar med altruistiskt surrogatmödraskap: minskat lidande för ofrivilligt barnlösa, kvinnors rätt till självbestämmande över sin fortplantningsförmåga även i den meningen att de ska ha rätt att bestämma om de önskar vara surrogatmoder, det faktum att riskerna inte är större än vid en vanlig IVF-behandling (som ju redan är tillåtet), studier som inte pekar på några ökade risker för barn som blir till genom altruistiskt surrogatmödraskap, på att surrogatmödrar är nöjda med sina val och att deras egna barn inte påverkas negativt, och, till sist, att altruistiskt surrogatmödraskap skulle kunna utgöra ett alternativ till så väl kommersiell surrogathandel utomlands liksom informella surrogatavtal i Sverige. Man kan tillägga att även andra problem som kritiker av kommersiellt surrogatmödraskap lyft, som det att barnen berövas sitt ursprung (i betydelsen att de aldrig får/kan få information om sin surrogatmor) skulle kunna regleras om processen skedde i Sverige.

Mot detta, noterar SOU-rapporten, kan man då lyfta att det fortfarande är oacceptabelt att alla risker med graviditet läggs på en annan kvinna än den tilltänkta modern, att det är svårt att försäkra sig om att ett informerat samtycke föreligger, att det finns en risk för smygande kommersialisering (att någon får betalt under bordet) och påtryckningar (om altruistiskt surrogatmödraskap blir juridiskt möjligt kan pressen öka på t.ex. kvinnliga syskon till ofrivilligt barnlösa, eftersom möjligheten ju då finns), samt att ett tillåtande av altruistiskt surrogatmödraskap skulle öka acceptansen för surrogatmödraskap i allmänhet och därför leda till ökad kommersiell surrogathandel.

Det sistnämnda lyfter även Kajsa Ekis Ekman i en artikel i The Guardian, där hon hänvisar till internationella erfarenheter som visar ”medborgare i länder som USA eller Storbritannien, där surrogatmödraskap är vanligt, utgör majoriteten av de utländska köparna i Indien och Nepal.”10

Frågan om att tillåta altruistiskt surrogatmödraskap är inte bara teoretisk. Nyligen gick Moderaterna ut i en kampanj för en legalisering av det (även C och L är för en legalisering), och i sitt remissvar till SOU-rapporten i frågan tar RFSU visserligen ”starkt avstånd från oseriösa kliniker utomlands och den exploatering av kvinnor som sker inom dessa”, men skriver samtidigt att man stödjer en reglering av surrogatmödraskap i Sverige.11 På nej-sidan finns Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, tillsammans med Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna, och 2018 beslutade även regeringen att altruistiskt surrogatmödraskap även i fortsättningen ska vara förbjudet.12

Men även om man motsätter sig kommersiellt och altruistiskt surrogatmödraskap blir nästa fråga med vilka argument man gör det. Här kommer frågan om föräldraskap in – hur ska marxister se på den? I sin kritik av Moderaternas ja till altruistiskt surrogatmödraskap skriver t.ex. Kajsa Ekis Ekman att en sådan inställning tycks bryta mot barnkonventionen, där ”det uttryckligen står att en separation endast ska ske i barnets intresse. För övrigt har föräldrar i Sverige skyldigheter gentemot sina barn – vill Moderaterna avskaffa dem?”13 Analysen tycks där prioritera biologiskt föräldraskap framför genetik och socialt föräldraskap. Mater est-principen, med andra ord – men ett försvar av den i allmänhet kan kanske öppna för andra frågor. Hur ser man då på t.ex. adoption?

Den 1 januari 2019 blev det tillåtet att utföra assisterad befruktning utanför kroppen med enbart donerade könsceller, något SOU-rapporten rekommenderade. Det gamla kravet på att någon av föräldrarna ska ha en genetisk koppling till barnet har avskaffats, och par och ensamstående kvinnor kan nu få hjälp att skaffa barn med donerade spermier och ägg, så kallad dubbeldonation.14 Även en sådan procedur väcker frågor kring argument mot altruistiskt surrogatmödraskap som baserar sig på att det biologiska föräldraskapet är det enda som räknas. Är ägg- eller spermadonatorn då en oviktig person, och bör barn inte kunna få information om sina genetiska syskon? Och om altruistiskt surrogatmödraskap är en ”slippery slope” mot kommersiellt dito, är då inte donation av ägg eller spermier på samma sätt en ”slippery slope” mot handel med könsceller? (Samma sak kan för övrigt tas upp i förhållande till organdonation, som till synes går att reglera samtidigt som organhandel är förbjudet.)

Mer debatt behövs alldeles uppenbarligen inom vänstern, där även komplexa frågor som den om föräldraskap eller argumentet om att det är en ”rättighet att ha barn” kan belysas med marxismen som verktyg. Ska den tjänst surrogatmödrar utför under de nio månader när de är gravida betraktas som arbete (kapitalismen gör det uppenbarligen redan), och vad betyder det i så fall för hur deras rättigheter och situation bäst kan försvaras? Kan man tänka sig en situation där ett informerat samtycke kan lämnas till altruistiskt surrogatmödraskap? Vilka regleringar skulle vi kunna tänka oss i frågan efter att den borgerliga staten krossats – vilka förändringar skulle vi vilja se i ett samhälle där profitintresset undanröjs och människor inte längre relaterar till varandra som varor?

Övervägandena är många, och det finns en risk att hamna i moralism eller biologisk essentialism, det vill säga, i samma läger som de sverigedemokrater eller reaktionära frimicklare som har sina egna, och mot kvinnorörelsen helt motsatta, anledningar att motsätta sig surrogatmödraskap. För att undvika det, och för att också undvika impotent teoretiserande som aldrig leder någonstans, angrips frågan kanske först och bäst empiriskt – hur ser det ut i dag, med utgångspunkt i de mest utsattas kamp (de kvinnor som ser sig tvingade att skriva under surrogatavtalen), och hur kan vi kämpa i solidaritet med dem?

Så har vi i Arbetarmakt ställt frågan, och utifrån våra svar har vi engagerat oss i kampanjen mot surrogatförmedlarna i Sverige. Även andra aktiva i vänster-, arbetar- och kvinnorörelsen bör studera denna komplexa fråga och aktivera sig, för att fördjupa och stärka kampen mot surrogatmödraskap, och för kvinnans och hela mänsklighetens befrielse.

Per Håkansson


Mer att läsa och höra om surrogatmödraskap

1 Olika vägar till föräldraskap, SOU 2016:11, Regeringens hemsida, 2016-02-24
2 Se t.ex. sammanställningen på engelskspråkiga Wikipedia
3 Tammuz svenska hemsida
4 När processen startat får ingen part backa, Dagens ETC, 2016-11-25
5 Israel to airlift 25 babies from Nepal born to surrogates, AFP, 2015-04-25
6 Surrogatmamman säljer hela sitt liv, Aftonbladet, 2019-05-29
7 Thai surrogate offers clues into Japanese man with 16 babies, The National, 2014-11-03
8 Se t.ex. De sitter fast i Georgien – med nyfödda tvillingarna, Aftonbladet, 2019-09-07
9 Se t.ex. Arbetarmakts rapporter, här och här), och rapporter på Feministisk Aktions Facebook-sida
10 All surrogacy is exploitation – the world should follow Sweden’s ban, The Guardian, 2016-02-25
11 RFSU:s remissyttrande över SOU 2016:11 ”Olika vägar till föräldraskap”, RFSU, 2016-06-14
12 Regeringen säger nej till surrogatmödraskap, Sveriges Radio, 2018-02-01
13 (M)anipulativ kampanj för surrogatmödraskap, Aftonbladet, 2019-07-29
14 Lagförändring: Blir tillåtet att utföra befruktningar där både ägg och spermier är donerade, SVT Nyheter, 2018-06-16

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *