Ned med diktaturen i Iran! Nej till USA-invasion!

En av många bilder från militanta demonstrationer i Iran 2019

I höstas skakades den iranska diktaturen av de allvarligaste protesterna hittills under sitt 40-åriga styre. Jämfört med protesterna mot valfusket 2009 var förra höstens demonstrationer mera dominerade av arbetare och fattiga, och mera militanta. Vid flera tillfällen angreps och brändes regeringsbyggnader som polisstationer, och slagorden visade ett större öppet hat mot diktaturen.

Under januari återupptogs protesterna. De provocerades fram i första läget av att diktaturen mobiliserade demonstrationer efter att Suleimani sprängdes av USA för att visa vilket stöd de åtnjuter. Det var ett uppenbart misstag. Regimens stöddemonstrationer kanske imponerade på gamla stalinister, liksom exempelvis åtminstone någon som uppdaterade SVT:s hemsida, men alla de iranier som hatar diktaturen mötte försöken att utmåla Khamenei och Suleimani som folkkära med förakt.

Nästa händelse som ledde till protester var nedskjutningen av det ukrainska flygplanet och de inledande lögnerna om detta. Om den iranska diktaturens ställning hade stabiliserats skulle dessa saker knappast ha lett till så mycket. De stora och militanta demonstrationerna som organiserades i ett flertal städer runt om i landet var dock ett tydligt kvitto på att den ställningen inte hade stabiliserats. Folkmassor som skriker ”Suleimani var en mördare och hans ledare också!” samt ”Död åt diktatorn!” visar att situationen fortfarande är explosiv.

Givetvis måste alla socialister stödja arbetarnas, kvinnornas och de förtrycktas kamp för att störta Irans diktatur. Lika självklart är att USA och andra imperialistmakter inte kommer att införa fred, frihet och demokrati i Iran, liksom Mellanöstern i övrigt. Efter första världskriget var det Frankrike och Storbritannien som la grunden till den nuvarande situationen genom att dela upp regionen i diktatoriska monarkier och repression mot alla frihetssträvanden. Efter nästa världskrig tog USA över huvudansvaret för att upprätthålla det imperialistiska styret över regionen genom att stödja Saudiarabiens fundamentalistiska diktatur, liksom andra diktaturer och Israel. I Irak backade de upp Saddam Hussein genom hans värsta illdåd – tills de övergick till att bomba sönder landet 1991, införa sanktioner som dödade hundratusentals barn och slutligen invasionen 2003 och den efterföljande ockupationen, som förutom ett stort antal döda resulterade i en stor skjuts framåt för IS och andra islamistiska extremister.

Om vi håller oss till Iran så organiserade CIA, med stöd och uppmuntran från Storbritannien, militärkuppen 1953 mot landets senaste demokratiskt valda ledare, Mossadeq, och USA var sedan en trogen vän till Shahens diktatur, som bäddade för att Khomeinis blodiga mulladiktatur skulle kunna ta över. Ryssland har genom sin blodiga roll i Syriens inbördeskrig, sina terrorbombningar mot civila och sitt stöd till Assads reaktionära diktatur visat att de lika lite som de andra imperialistmakterna har något progressivt att erbjuda. Kravet måste vara: samtliga imperialistiska trupper ut från Mellanöstern! Detta gäller även de sanktioner de inför, liksom de vapen och annat stöd de skickar till reaktionära regimer. Och en amerikansk invasion av Iran måste givetvis bekämpas med alla medel.

En stor del av vänstern, eller ”vänstern”, klarar inte att samtidigt motsätta sig imperialistiska interventioner och att stödja kampen för att störta reaktionära regimer. Det så kallade Kommunistiska partiets ”analyser” av inbördeskriget i Syrien har nästan helt överensstämt med Assaddiktaturens propaganda, och när Suleimani dog utmålade de honom som en folkkär hjälte i kampen mot terrorismen – och gick inte längre än att medge att denne massmördare har ”anklagats” för repression mot det iranska folket. När demonstrationer skakar diktaturen medger de att det iranska folket har anledning att protestera, men de är aldrig i närheten av att tydligt säga att diktaturen måste störtas. Om en verklig iransk revolution skulle bryta ut finns det ingen anledning att bli förvånad om KP skulle intala sig att allt bara var en imperialistisk komplott och ställa sig på den blodiga diktaturens sida, samtidigt som de anklagade alla som stödjer revolutionen för att vara imperialistagenter. Som i fallet med Syrien.

Inte heller Vänsterpartiet går längre än att stödja – d.v.s. i något enstaka uttalande, inte genom att försöka mobilisera för saken – demonstrationer och protestera mot repression. När Amineh Kakabaveh ännu var med hade de åtminstone en högt profilerad företrädare som krävde diktaturens fall. Kvar finns Ali Esbati som nöjer sig med att uttrycka något vagt om ”reforminriktad opposition”.

Det är nödvändigt att vara tydlig på båda punkter. Vi måste kräva tillbakadragande av samtliga imperialistiska, inklusive Rysslands, trupper och baser från regionen och motsätta oss alla interventioner – och om en invasion kommer förklara att det bästa är om de drivs bort fortast möjligt. Men samtidigt måste vi stödja kampen mot alla reaktionära regimer. Nej till USA-invasion – ned med diktaturen i Iran!

Jens-Hugo Nyberg

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *