Förra året var ett otroligt år med massprotester, strejker, uppror och revolutioner. Från Tunisien i januari till Ryssland i december har miljoner människor över hela världen gått ut på gatorna och strejkat i kampen för större kontroll över sina egna liv. Det är därför inte konstigt att tidskriften Time gjorde demonstranten till ”årets person” 2011. Det visade en vilja hos många människor att inte stillatigande acceptera de styrande eliternas planer och deras odemokratiska sätt att styra: Vi vill omskapa och omorganisera samhället för att göra det bättre, göra världen till en värld av frihet, inte elände. Förra året gav med mycket av andan från 1789 röst åt det citat som tillskrivs en kinesisk ledare under 1980-talet att det är ”för tidigt” att säga vilka effekterna är av den franska revolutionen.

Och borgarna är rädda för att 2012 kommer att bli ett år med mer kaos inom ekonomin. Redan när det nya året börjar finns det oroande tecken. Det kan vara så att en andra finanskris redan har inträffat i början av december – mot slutet av året hade flera stora banker fått sin kreditvärdighet nedgraderad. Europa står på tröskeln till ett årtionde som förloras till åtstramningar och ökande massfattigdom. Internationella valutafonden har meddelat att de tror att världen kommer att få se ännu en ekonomisk nedgång av samma typ som under 1930-talet. Samtidigt växer de ekonomiska klyftorna – vilket innebär att några människor blir rikare av andra människors elände.

Det som står klart är att världen kommer att se mycket annorlunda ut 2012 än vad den såg ut 2011. Sammanbrottet för den konsensus som växte fram efter andra världskriget och de gamla imperialistiska ekonomiernas fortsatta nedgång utspelas mot bakgrund av Kinas uppgång – även om Kina förr eller senare kommer att få uppleva sin egen recession – och framträdande som en mäktig rival till imperiecentrumen i väst.

Året 2012 kommer att bli ett år av kamp, nya omgångar med motstånd, utan tvekan med många nederlag, men alldeles säkert också betydande segrar. Att bygga upp en revolutionär rörelse i global skala som kan samla de krafter som kan besegra kapitalisternas planer förblir en central uppgift. Det är därför som vi kommer att vara aktiva i varje rörelse mot nedskärningar – och kämpa för en värld bortom kapitalismen.

Förbundet kommer, som en del av det strategiska målet att öka vår teoretiska produktion under 2012, att fokusera på frågor som rör Kinas tillväxt, möjligheten att bygga upp nya antikapitalistiska organisationer och fortsätta vår analys av imperialismen. I och med publiceringen av The Degenerated Revolution och andra böcker 2011, hoppas vi kunna fortsätta med att få ut våra idéer i hela världen. Våra militanter kommer att vara centrala aktörer i de strategiska debatter som kommer att föras, från Occupy-rörelsen till arbetarstrejker, och vi har ett tydligt budskap för att förena motståndet och radikalisera arbetarrörelsen.

En sak är grundläggande för vår kamp, och det är att kapitalismen inte handlar om att förbättra tillvaron för miljoner människor, utan att den kommer att vara fast besluten att få oss att betala för krisen. Kapitalismen kommer inte att förbättras för många människor världen över. Det är till dessa människor som socialister måste rikta sig och övertyga dem inte bara om motstånd utan om revolution.

Om 2011 var ett år med ”februarirevolutioner”, låt oss då kämpa för att 2012 blir ett år av oktoberrevolutioner!

Förbundet för Femte Internationalen

När Svenska Arbetsgivarföreningen, dåvarande Svenskt Näringsliv, på 70-talet gav sig in för att vrida opinionen och det politiska klimatet i Sverige åt höger, kunde de enligt dem själva inte föreställa sig ett så lyckat resultat. Det tog tid, de klarade inte av det själva, de fick hjälp av Socialdemokratin. Men deras förhoppningar infriades med råge: Ett Sverige där den offentliga sektorn, som i folkhemmet betydde välfärden, har slimmats och överallt konkurrensutsatts genom privatiseringar och utförsäljning av statlig egendom till ”högst” bjudande. Den välfärd som finns kvar byggs knappast ut, tvärtom blir den fortsatt utsatt för nyliberala argument och (kontra)reformer. Den borgerliga regeringen har accelererat detta arbete och under sin åttaåriga regeringsperiod kommer den ha reformerat bort mer av välfärden än vad som gjordes under de föregående tjugo åren. De borgerligas inställning till protester och klagomål mot det som i tysthet – men inte omärkt – genomförs brukar uttryckas ungefär såhär: Nu är det såhär det är och nu behöver vi diskutera hur vi kan göra utifrån det. De borgerliga är mästare på att snabbt och utan folklig diskussion genomföra grundläggande förändringar i vårt samhälle och efter det sätta punkt genom att hänvisa till att besluten är fattade. Om politiken är menad att förbättra samhället och politikerna borde tjäna folket, så förklarar det varför Moderaterna har gjort sig till specialister på historieförfalskning och populistiska lögner.

De senaste veckorna har vi sett nyhetsuppslag och TV-reportage om vården. Det som har utlöst debatten är skandalerna kring bolaget Caremas skötsel av sina äldreboenden i Stockholmsområdet. Carema är ett av flera företag som slåss om att bjuda lägst när kommuner och landsting låter privata företag ta hand om vård- och omsorg. Och precis som alla andra företag i branschen tjänar Carema storkovan på människors behov av någon som tar hand om dem. En sak har de borgerliga låtit vara oförändrat, vi betalar allihop fortfarande skatt som går till vården och omsorgen. Skillnaden är idag att de skattepengarna sugs upp av företag som Carema, vilka i sin tur betalar så gott som ingen skatt utan placerar pengarna i skatteparadis och på privata bankkonton. Det rör sig med andra ord om en enkelriktad ström av offentliga medel till privata aktörer. Det är detta som förändringen av ägandeformerna inom vår vård- och omsorg har inneburit: En raffinerad stöld av samhälleliga resurser sanktionerad och understödd av politikerna.

I ljuset av att Carema är ett bolag som i flera led ägs av riskkapitalister, vars affärsidé är att köpa en verksamhet för att maximera profiten, inte förbättra verksamheten, blir skandalerna på äldreboendena inte längre så skandalösa. Vi släpper inte in en hungrig varg i en fårhage och chockeras av resultatet. Men förändringen av ägandeformerna av våra äldreboenden och vårdcentraler har inte skett med öppna argument. De borgerliga har inte sagt: I egenskap av företrädare för kapitalet så vill vi öppna upp den offentliga sektorn för riskkapitalister, vi tycker det är bra att välfärden drivs av privata företag som därmed kan göra vinster på människors behov. Man har använt orden ”ökad valfrihet”. Mot bakgrund av de borgerligas verkliga intentioner så blir detta begripligt: ökad valfrihet betyder inte ökad kvalité och trygghet, det betyder helt enkelt att privata företag nu får en möjlighet att profitera på något som tidigare var stängt för dem. Det är deras frihet som ska ökas. Och den har ökat till priset av kvalitén och tryggheten och med skandaler över förhållanden som med rätta upplevs som inhumana.

Men Carema är inte ensamma. Problemet slutar inte ens med privatiseringarna som sådana. Om de offentligt ägda äldreboendena, vårdcentralerna och sjukhusen tillhandahöll en bra service där alla våra behov tillgodosågs, hade argumenten för ”valfrihet” uppfattats som en onödig boll mot ett imaginärt mål. Men den offentligt ägda välfärden är präglad av underbemanning, brist på resurser och ett marknadsekonomiskt tankesätt. Det är inget nytt att neddragningar i välfärden ”kompenseras” med privatiseringar, vilket naturligtvis ytterligare urholkar välfärden. Inte heller är skandalerna kring Carema – vilka har blossat upp till en generell debatt om hela vården – något nytt. Situationen på äldreboendena, på vårdcentralerna och sjukhusen har alltid varit känd för dem som dagligen tar hand om alla våra sjuka. Men på dessa är det inga politiker eller styrelser som lyssnar. Det passar de privata företagen mycket bra som kan klandra de anställda för bristande lojalitet mot företaget om de uppmärksammar problem i verksamheten. För de problem som kan finnas, t.ex. för lite personal, för få sängkläder och hygienartiklar osv., är med säkerhet medvetna val för att maximera vinsten.

Äldreministern och kristdemokraten Maria Larsson är naturligtvis positiv till att äldreboenden drivs av privata aktörer. Hon tillhör den regering som har varit kanske den fräckaste hittills vad gäller neddragningar i vården. Hennes svar är därför att klandra de enskilda vårdarna för att de på deras respektive arbetsplats måste anstränga sig mer och uppfylla rätt ”värdegrund”. På så vis kan de ansvariga skylla ifrån sig på dem som får lida för deras nedskärnings- och privatiseringspolitik. Och det blir uppenbart att bandet mellan arbetarna och de som bestämmer över verksamheten är helt avklippt och används som en piska för att tvinga igenom en agenda som är ohållbar och i värsta fall totalt orimlig. I dagarna framgick det att en avliden på en av Caremas äldreboenden hade dött av svält. Hur kan det komma sig att gamla människor dör av svält eller sittande ensamma framför TV:n samtidigt som vårdbolagen gör enorma vinster? Svaret finns inbyggt i samma mening som frågan.

Nicholas Rahm

I veckan har Moderaternas kopplingar till Carema och andra vårdkoncerner kommit fram i ljuset. Ledande moderater har toppositioner i vårdföretagen. Givetvis är det inte partiet självt som har berättat om hur det förhåller sig – tvärtom har man försökt tävla med oppositionen om vem som tar problemen mest på allvar. Det är istället skribenter i Aftonbladet och ETC Stockholm (Anders Lindberg och Jonas Cullberg) som uppmärksammat förhållandet.

Och det finns så klart skäl till att Moderaterna inte har tagit bladet från munnen. Trovärdigheten bakom flera ledande moderaters tal om att kvalitetssäkra vården torde komma på skam med tanke på att topp-moderater antagligen tjänat rätt många miljoner på Caremas och Attendos vanvård (och därmed på skattebetalarnas bekostnad). Det kastar också ytterligare ljus över det förvisso rätt så uppenbara förhållandet mellan Moderaternas politik gentemot offentliga sektorn och de företag som profiterar på vården.

Så, vilka är dom?

– Kristina Axén-Olin, f.d. kommunalborgarråd i Stockholm (som brukade svara ”Margaret Thatcher” på frågan om vilken politiker som var hennes främsta förebild) är etisk rådgivare i Carema. Hon plockades tydligen bort från hemsidan precis när skandalen drog igång, men enligt ETC Stockholms Jonas Cullberg arbetar hon fortfarande för koncernen.

– Farsta-moderaten Birgitta Holm, bl.a. känd för att ha drivit en blogg där hon kallade oppositionen i stadsdelsnämnden för ”jävla kryp” och Juholt för en ”smutsig” och ”stor skitstövel” är tydligen enhetschef på Carema.

– Harry Stenson, ordförande för Moderaterna i Stockholms stad som lovat granska privatvården inom äldreomsorgen, har en PR-byrå som heter Brunswick. Denna har emottagit ett okänt belopp av Carema för att ”kvalitetssäkra verksamheten”.

– Henrik Borelius, bror till f.d. Täby-moderaten Maria, som var handelsminister i en dryg vecka innan hon petades av Reinfeldt efter en rad skandaler (svart städarbetskraft, obetald tv-licens trots lyxig sommarvilla i Frankrike mm), är VD för Attendo.

Både Lindberg och Cullberg ställer den högst relevanta frågan om huruvida ett avslöjande av vilka som står bakom de hemliga donationerna till partierna skulle visa på ytterligare kopplingar. Det är knappast någon vild gissning att Carema har skänkt några av de 90 miljonerna till de politiska krafter som mest konsekvent försvarar vårdprofitörernas intressen. Att socialdemokraterna nu tycks hålla på att vika ned sig i frågan om att kräva öppen redovisning är så klart en skandal i detta sammanhang.

Gunnar Westin

Läs också: Carema-skandalen: Riskkapitalbolagens vinstkrav ligger bakom vanvården
(länk:http://www.arbetarmakt.com/2011/11/carema-skandalen-riskkapitalbolagens-vinstkrav-ligger-bakom-vanvarden/)

Anders Lindbergs artikel i Aftonbladet:
http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/anderslindberg/article13940210.ab

Lördagen den 10 december planerar nazisterna att demonstrera i centrala Stockholm. Arbetarmakt deltar för fullt i mobiliseringen för den motdemonstration som planeras av ett brett spektra av vänsterkrafter och uppmanar till direkt aktion för att störa, eller om möjligt, stoppa marschen. Vi är dock kritiska till den på politiskt innehåll urvattnade plattform som vänstergrupperna bakom mobiliseringen enats kring. Huvudparollen, som lyder ”Vi är de 94 procenten mot rasism” och den mobiliseringstext som antagits för de gemensamma flygbladen ger inga svar överhuvudtaget på varför rasistiska krafter går framåt. Inte heller lyfts frågan om hur den antirasistiska kampen hänger ihop med klasskampen.

För de huvudsakligen autonoma aktivister som bär huvudansvaret för den valda inriktningen är frågan om att avstå från att betona den antifascistiska kampens förhållande till socialismen en rent taktiskt fråga. De hoppas att en plattform som saknar politiska ställningstaganden ska kunna attrahera fler deltagare. De är också rädda för att vänsterretoriken ska vara svårförstådd för ”vanligt folk”. De som förordat avpolitiseringen har alltså argumenterat på ett sätt som antyder att de ser det politiska innehållet som en belastning. Istället för att diskutera hur vi bättre kan kommunicera ett skarpt politiskt budskap i mobiliseringen inför 10 december, har man verkat för att avskaffa det politiska innehållet överhuvudtaget.

Betoningen på ”94 procent”, som syftar till att inkludera alla dem som inte röstade på Sverigedemokraterna, signalerar oavsett intentionerna en oförståelse för vad rasismen består i. Rätt många av dessa procent röstade på borgerliga partier som bedriver en flyktingfientlig politik. Det är inte bara Sverigedemokraternas väljare som är rasister. Moderaterna och Folkpartiet har ofta gjort rent chauvinistiska utspel i försök att vinna över SD-väljare (språktester, medborgarskapstester mm). Parollens ”inkluderande värde” skymmer detta förhållande, och de konsekvenser som detta borde få för vart vi lägger betoningen i mobiliseringen.

För Arbetarmakt är detta en principfråga. Det är ytterst kapitalismen och den borgerliga regeringens politik som skapar den terräng i vilken rasism vinner mark. Så långt håller nog de flesta av de inblandade med. Att inte sammanföra kampen mot nazisternas marsch med kampen för att bekämpa högerpolitiken innebär dock att man i praktiken separerar kampen mot symptomen från dess verkliga orsak. Det är detta som vi menar att urvattningen resulterar i, och det är på denna punkt våra meningar går isär.

Ytterst handlar det om den viktiga frågan om vilken rörelse vi vill bygga? Vad som behövs idag är en antirasistisk rörelse baserad på en mobilisering av arbetarna och den radikala ungdomen. Därför borde den antifascistiska vänstern föreslå en enhetsfront i första hand med arbetarorganisationerna och vänstern, och därtill förse aktivisterna med behövliga politiska argument för mobiliseringen i förorter, på arbetsplatser och bland den radikala ungdomen. Vi borde snarare än att se den som en belastning vara stolta över vår socialism, och använda våra politiskt grundade analyser aktivt i argumentationen när vi mobiliserar.

Det är ett stort misstag att avpolitisera den antifascistiska kampen i ett läge som detta. De antifascistiska krafterna i Stockholm har fram tills nu tämligen konsekvent sammanfört kampen mot rasismen med en kritik av kapitalismen och högerpolitiken. Detta har varit den röda tråden i de mobiliseringar som Nätverket Mot Rasism och Stockholms Antirasistiska Kulturförening stått för. Det har varit positivt då det inneburit att antikapitalistiska krafter i ungdomars och arbetares ögon kommit att ses som den mest konsekventa motståndaren till rasismen.

Inte minst idag, ett år som präglats av revolutioner i Nordafrika och Mellanöstern och som sett framväxten av en global rörelse kring Occupy Wall Street växa fram, söker många människor efter ett politiskt alternativ till en sönderfallande världsordning. Då vi dessutom står inför en ny djupgående kris för kapitalismen i global skala – en kris som sannolikt rätt snart kommer att få kraftiga konsekvenser också här – borde vi inte förspilla någon möjlighet att stärka denna koppling. Från den antifascistiska plattformen borde vi uppmana till kamp, inte bara mot fascisterna och den rasism som Sverigedemokraterna förfäktar, utan också mot de rikas försök att vältra över kostnaderna på arbetarklassen och de förtryckta. Vi borde inte bara vara emot, vi borde också vara för något – som rörelse!

Om ”de 94 procenten”-kampanjen skulle resultera i något mer än en enstaka demonstration så skulle resultatet helt logiskt bli en utveckling mot en sorts folkfront i kampen mot rasismen. En folkfront baserad på en kompromiss mellan alla klasser och politiska krafter kring en minsta gemensamma nämnare. En sådan folkfront skulle ofrånkomligen riskera att bli ett verktyg för de borgare som försöker lägga beslag på antirasismen i ett försök att göra den ofarlig.

Hela upplägget inför 10 december vittnar dock om att det snarare är en enskild aktion/demonstration som eftersträvas. I flygbladstexten nämns exempelvis inte frågan om massutvisningen av flyktingar, en fråga som upprör många. Det har varit den viktigaste frågan för antirasistisk mobilisering under det senaste året, och i Stockholm finns en rörelse som växt fram kring detta som man uttryckligen borde knyta an till i propagandan.

Den här kritiken ska uppfattas som kamratlig. Att många grupper vill samarbeta i kampen mot rasismen är värdefullt, och vi hoppas att den praktiska enhet som kampanjen resulterat i ska bestå och vidareutvecklas. Men ska den kunna göra det är vi övertygade om att den politiska debatten om inriktningen på kampen måste fortsätta efter 10 december.

Det är därtill positivt att ”94-procent”-kampanjen uppmanar alla organisationer att mobilisera till motprotesten bakom egna budskap. Arbetarmakts medlemmar kommer att stödja och delta i mobiliseringen, dock med eget material, och verka för ett antikapitalistiskt block i demonstrationen.

Gunnar Westin,
Arbetarmakt

Under lördagen (12/11) delade medlemmar i Arbetarmakt ut 500 flygblad i Skärholmen centrum under ett par timmar. Responsen var bra.

Flygbladet kan läsas här (PDF)

Skriverierna om förhållandena på Sveriges största privata vårdföretag Caremas olika boenden har blivit en följetong. Som exempel på vad som händer när kapitalet tillåts profitera på de kommunala skattemedel som går till vård och omsorg är det slående i all sin tydlighet – och förskräckande.

Rapporterna från personal och anhöriga till brukare på Caremas olika hem har vittnat om grova missförhållanden. Pensionärer, anhöriga och personal berättar om förnedrande behandling: gamla som fått ligga långa perioder i sin egen avföring, som felmedicineras, som vansköts, lämnas i ensamhet, dör p.g.a. bristande tillsyn m.m.

Positivt är att media nu på allvar börjat uppmärksamma de bakomliggande orsakerna till vanvården. Det handlar om personalbrist, stressiga arbetsförhållanden och besparingsåtgärder som på ett påtagligt sätt förvärrat situationen för brukarna. Allt har dessutom sin grund i det kapital som profiterar på verksamheten. Att dra ned på personalen är helt enkelt ett sätt att öka vinsten – skattepengarna fortsätter ju ändå att komma in.

Riskkapitalbolagen som driver Carema har ett enda syfte med sin verksamhet: Maximal vinst. Modellen är enkel. Riskkapitalbolagens affärsidé är att ta över verksamheter, omorganisera dem för maximal vinstmaximering och sedan sälja dem vidare när värdet pressats upp. Vinsten, de skattepengar som bolagen lyckats stoppa i egen ficka efter organiserandet av vanskötseln, hamnar sedan i skatteparadis.

Dagens Nyheter har i veckan skrivit om de enorma vinster som Caremas ägare gjort genom att kostnadseffektivisera verksamheten: När det brittiska riskkapitalbolaget 3i köpte koncernen från en tidigare ägare år 2005 värderades den till 1,85 miljarder kronor. När den sedan år 2009 såldes till den nuvarande ägaren (Ambea-gruppen, som ägs av två riskkapitalbolag: svenska Triton och amerikanska KKR) hade värdet stigit till 8,3 miljarder kronor, alltså mer än fem gånger så mycket pengar (9/11). Det s.k. ”rörelseresultatet”, vinsten, hade under samma period stigit från 88 miljoner kronor till 624 miljoner, en ökning med 390 procent (!).

Enorma vinster med andra ord. I Stockholm får Carema varje dag upp till 2 miljoner kronor ur stadens skattkista för driften av 14 olika boenden och 8 hemtjänstenheter. För att driva på vinstmaximeringen har man organiserat ett bonussystem för chefer som lyckas pressa budgetkostnaderna. Lägre chefer har kunnat få flera månadslöner i bonus för ”bra” siffror. Högre chefer har erbjudits delägarskap i koncernen, vilket betyder stora personliga vinster när försäljning sker nästa gång. Det är sådana system som är drivkraften bakom såväl underbemanning som den osmakliga metoden att tvinga personalen att väga kissblöjor (för att utnyttja blöjans fulla kapacitet innan det är dags att byta – avslöjat i DN 11 november).

Det är inte konstigt att personalen är i uppror mot bakgrund av denna och dylik förnedrande behandling av brukarna. Carema tycks ha utvecklat en företagskultur där det tisslas och tasslas om missförhållanden. Uppdagade missförhållanden skadar ju varumärket, och riskerar att leda till att Carema förlorar nya upphandlingar. För den ansvarige chefen sätts karriären på spel. Det var det uppenbara skälet till varför chefen för boendet Koppargården i Vällingby gjorde allt för att tysta ned skandalen med den systematiska vanvården som nyligen uppdagades där.

Särskilt frånstötande med vårdföretag som Carema är den företagskultur där ägarna systematiskt ljuger för anställda, brukare och anhöriga om de verkliga motiven bakom verksamheten. Dessa får aldrig höra något om vart pengarna verkligen går, och att deras stress och dumpade arbetsmiljö faktiskt handlar om att pressa så mycket vinst som möjligt ur äldrevården. Vinst verkar nästan vara ett okänt begrepp i den officiella företagsdiskursen. Tvärtom framhåller bolagen och cheferna hela tiden att det enbart är med vården för ögonen som verksamheten organiseras. Ambea-gruppen skriver på sin hemsida:

”Our businesses are based on “Time to care”, which is the basic concept underlying our daily work. The focus is always on the needs of the individual and on maximising the time and resources devoted to each personal meeting between our staff and the customer.”

I DN (9/11) säger Caremas VD Carl Gyllfors att han ”inte ens funderat över avkastningsmålen”, och att han inte haft ett enda samtal med företagsledningen som handlar om detta. Samtidigt är han givetvis, något motsägelsefullt, övertygad om att vinsten bäst åstadkoms genom att Carema erbjuder bra kvalité: ”Jag måste tro på att bra kvalitet skapar lönsamhet.”

Ja, hur skulle annars företagets idealförpackning kunna förmedlas på ett någorlunda trovärdigt sätt till anställda, brukare och kunder av denne av riskkapitalbolagen avlönade toppfunktionär? Vinstsiffrorna och åtgärder för höjd kapacitet på kissblöjor berättar om det verkliga förhållandet – och avslöjar koncernens lögnaktiga kultur.

Carema Care är inte ensamma på den svenska vårdmarknaden. Tillsammans med andra vinstmaskiner på vårdmarknaden (Attendo Care, Kosmo och Capio kan nämnas) kontrollerar de i dagsläget omkring 15 procent av vårdinrättningarna i Sverige. I moderatstyrda Stockholm drivs en tredjedel av äldreomsorgen i privat regi.

Problemen på Caremas enheter går, precis som vänsterpartisterna Lars Ohly och Ann-Margarethe Livh påpekar i en debattartikel i DN (8/11), inte att lösa genom hårdare kontroller. Det är själva modellen, med vinsten som underliggande drivkraft, som utgör problemet.

Svaret borde vara att kämpa för att driva ut samtliga privatintressen ur den kommunala vården. Kommunal, som organiserar merparten av de anställda i den kommunalt finansierade omsorgssektorn, borde gå på offensiven med det kravet. Men det räcker inte. Även den kommunala vården dras med en rad problem som handlar om brist på resurser. Minst lika viktigt är det därför att kräva av politikerna att staten avsätter tillräckligt med kommunala anslag för att åtgärda personalbristen och dåliga arbetsförhållanden inom vård och omsorgs-sektorn. Pengarna skulle till att börja med kunna tas genom att konfiskera vårdjättarnas tillgångar!

Anställningsotrygghet är ett annat utbrett problem: Systemet med visstidare och timvikarier borde skrotas till förmån för en tryggt anställd personal som demokratiskt tillåts utforma och kontrollera verksamheten. De anställda själva borde tillsätta arbetsledningen för enskilda boenden och omsorgsenheter. De borde kort sagt ta makten över sin arbetssituation. De vårdarbetare som går först och genom direkt aktion tar saken i egna händer genom att ockupera sina arbetsplatser kommer att möta en omfattande solidaritet från alla oss som vill ha en offentlig vård värd namnet. Det är också vad Vänsterpartiet och alla som vill försvara arbetarklassens välfärd borde uppmana dem att göra.

Gunnar Westin

Mellan 150 och 200 personer samlades i lördags (22:a) på Stora Torget i Linköping. Skaran av människor, unga och äldre, de allra flesta Linköpingsbor, hade samlats vid Sverigedemokraternas torgmöte. Kanske tio kunde ses applådera åt Sverigedemokraternas svammel. Dessa försvann eller tystnade dock fort när det blev uppenbart att de som hade ställt sig runt Sverigedemokraternas enorma polisavspärrning inte var där för att applådera, utan tvärtom bua ut. Det var samarbetsnätverket Linköping mot Rasism – ett samlingsnamn för de som ville uppmana folk att ta sig till protesten – som stod bakom arrangemanget. Runt Sverigedemokraternas avspärrning kunde man se antirasistiska plakat, en banderoll, en SSU-fana och ett par röda flaggor.

Sverigedemokraterna själva hade inte upprepat sitt misstag från motsvarande torgmöte i Norrköping en dryg månad tidigare, där de tog med sig flaggor för en hel armé, varav 90 procent av flaggorna av förklarliga skäl låg kvar på marken. Det var en grå skara av mestadels män, utrustade med ett musiksystem som spelade nationalsången, som kunde beskådas långt bakom polisavspärrningen.

Där upprepades samma recept som i Norrköping. Några ledande Sverigedemokrater stod och dränkte sig själva i ”fakta”, plus några enstaka gliringar mot de samlade antirasisterna. Till lördagens stora komiska inslag hör när en talare, efter några utfall om hur vanligt det är med skolor som styrs av invandrargäng och några högerfloskler om ordning och mer prov som vägen till ”kunskap”, drabbades av nervositet och gav ifrån sig micken efter att ha stått tyst som ett fån i en minut. De församlade, som hade kommit för att lyssna, ropade nämligen i kör att han skulle hålla käften. Ett annat komiskt inslag, som om inte Sverigedemokraternas partilåt vore nog, var när en annan talare blandade ihop de två måtten BNP och BMI…

Efter förutsättningarna måste man säga att lördagens antirasistiska protest var lyckad. En dryg veckas mobilisering – p.g.a. Sverigedemokraternas hemlighetsmakeri inför sina torgmöten – resulterade ändå i mer än fyra gånger så många deltagare fientligt inställda mot Sverigedemokraterna.

Ståndpunkten att det är rätt att vara antirasist men att man inte borde delta i några ”provocerande” aktioner – som lördagens – utgår ifrån helt fel saker och leder bara till en värdelös och passiv hållning. Faktum är att redan Sverigedemokraternas närvaro i staden är en provokation. Sverigedemokraterna befinner sig på en torgmötesturné i flera städer i landet. Vart de än tar sig försöker de bli en del av stadsbilden. Det kommer de också lyckas med om de får samla sig ostörda.

Men när Sverigedemokraterna går framåt innebär det också ett direkt hot mot inte minst invandrares friheter. Men de är också ett hot mot den stora majoriteten i samhället som inte tjänar på den borgerliga regeringens politik – vilken Sverigedemokraterna i nio fall av tio röstar med. Det är vänsterns uppgift att klargöra att Sverigedemokraterna kan växa endast mot bakgrund av ett hårdnande samhällsklimat präglat av nedskärningar, privatiseringar, arbetslöshet och otrygga anställningar. Men vi måste också dra in folk i handling mot högerpolitiken. Det var detta som Linköping mot Rasism försökte göra i lördags.

Nicholas Rahm

Den globala dagen av ilska mot banker och företagsvänliga politiker var en enorm framgång. En ny rörelse har fötts. Hundratusentals människor i 82 länder deltog. Det största antalet deltagare var i Spanien och USA – där Los indignados och Occupy Wall Street föddes.

En betydande ny utveckling var de 40 000 som demonstrerade runt om i Tyskland. Melbourne, Australiens näst största stad, bevittnade dagens första demonstration, när åtminstone 1 000 personer samlades på City Square, medan omkring 2 000 protesterade i stadens centrala affärsdistrikt. Grupper av aboriginer, vänstergrupper och fackligt aktiva deltog.

Demonstrationer – i allmänhet med hundratals deltagare – ägde rum i Asien: i Japan, Filippinerna, Taiwan, Sydkorea och Hongkong. Även i Asien har den sociala ojämlikheten, trots att de asiatiska ekonomierna bara börjat visa tecken på nedgång, ökat i stor skala under uppgången sedan kraschen 1998.

Sedan var det Europas tur. I Aten, där man är van vid nästan dagliga strejker och protester mot regeringens åtstramningar, var givetvis 15 oktober inte lika intressant. Omkring 3 000 samlades på Syntagmatorget utanför parlamentet, medan lärare och statstjänstemän höll marscher på annat håll i staden. Upp till 7 000 personer kom till protestkonserten som följde på torget. I Tessaloniki, Greklands andra stad, deltog 3 000 i en demonstration som hade samband med den globala aktionsdagen.

Strejer och ockupationer av offentliga byggnader inträffar dagligen i Grekland och generalstrejker på en eller två dagar äger rum regelbundet. Med en officiell arbetslöshet på 17 procent, med en fördubbling på ett år av nivån på självmord och med de hittills värsta nedskärningarna som ska genomföras, står landet inför en social katastrof. Alla förbereder sig för ännu en generalstrejk i 48 timmar den 19–20 oktober, men det står klart att aktioner för att störta regeringen är en avgörande fråga som de fackliga ledarna duckar för. Grekland visar framtiden för många av rörelserna i Europa och Nordamerika – protester kommer inte att räcka. Frågan om vem som innehar statsmakten kan inte för alltid undvikas med populistiska eller situationistiska paroller.

I Rom deltog uppskattningsvis 100 000, men mediernas uppmärksamhet fokuserades på svarta blockets grupper som bröt sig ur demonstrationen för att krossa affärsfönster, sätta eld på bilar och slåss med polisen i närheten av Colosseum. Med en nationell skuldnivå som bara överträffas av Greklands inom eurozonen, är Italien på väg att inta en central ställning i Europas skuldkris när Silvio Berlusconis krisdrabbade koalition driver igenom våldsamma åtstramningar i parlamentet för att stötta landets sviktande kreditvärdighet på marknaderna för obligationer.

I Tyskland organiserades protester och demonstrationer i mer än 50 städer, med sammanlagt 40 000 deltagare (siffror från tyska Attac). De största protesterna ägde rum i Frankfurt och Berlin. Frankfurt är kontinentens finansiella nav och hemmaplan för Europeiska centralbanken (ECB). Omkring 8 000 marscherade och blockerade banken och omkring 200 personer övernattade i tält. I Berlin marscherade 10 000 mot parlamentet och finansministerns kontor. Det blev smärre sammanstötningar med polisen när människor försökte ockupera torget framför riksdagen. I Hamburg marscherade 5 000, i Stuttgart 3 000, i Leipzig 2 500, i Köln 1 500 och i München 1 000 och det fanns mindre arrangemang i andra städer. Vänsterpartiet, socialdemokraterna, miljöpartiet och fackföreningarna deklarerade sin solidaritet med rörelsen. Men allt som allt var arbetarrörelsens och vänsterns roll liten. Inte desto mindre finns det en verklig potential för att det utvecklas till en fortsatt rörelse.

I Paris knöt mer än tusen demonstranter knytnävarna och skrek ”Ställ dig upp, Paris! Res dig!” när de passerade stadens historiska börsbyggnad, innan de samlades utanför Hotel de Ville. I Bryssel marscherade tusentals under rop som ”Kriminella bankirer orsakade krisen” och bombarderade börsen med gamla skor. Demonstranterna fördömde också Nato, vars högkvarter finns i Bryssel, för att de lägger ut miljarder på blodiga krig i Irak, Afghanistan och Libyen. De påpekade att kostnaden för att skicka en soldat till Afghanistan skulle betala för elva lärare.

Omkring 3 000 samlades i London med avsikt att ta över Paternoster Square framför Londonbörsen. Polisen blockerade vägen och deltagarna samlades i närheten av St. Paul’s Cathedral. Omkring 70 till 100 tält sattes upp vid trappan upp till katedralen. Protester ägde också rum i Bristol, Birmingham, Glasgow och Edinburgh.

I Stockholm samlades 500 personer för att höra talare fördöma kapitalismen. Banderoller med budskap som ”Vi är de 99 procenten” och ”Vi vägrar betala för kapitalismens kris”. Den facklige aktivisten Bilbo Göransson förklarade i sitt tal: ”Det finns de som säger att systemet är bankrutt. Det är det inte. Det är så det byggdes upp. Det finns för att göra de rika rikare.” I Bosniens huvudstad Sarajevo bar demonstranter bilder på Che Guevara, kommunistiska flaggor och plakat med texten: ”Död åt kapitalismen, frihet åt folket”. I Rom deltog uppemot 200 000 personer. En banderoll löd: ”Europas folk, res er!”

I september utnämnde den spanska rörelsen, vars huvudparoll var ”Verklig demokrati nu!”, den 15 oktober till en global protestdag. Den nordamerikanska rörelsen, vars nyckelparoll är ”Vi är de 99 procenten!”, svarade entusiastiskt och uppmanade till världsomfattande stöd för 15 oktober. Demonstranterna i USA knöt band med de långvariga demonstrationerna mot de sydeuropeiska regeringarnas åtstramningar, speciellt i Grekland, Spanien och Italien. Uppmaningen till massprotester den 15 oktober hade sitt ursprung för en månad sedan vid ett internationellt möte i Spanien. Madrid var återigen i fokus med 300 000 människor på gatorna. Sex demonstrationer sammanstrålade på torget Puerta del Sol där de indignerades rörelse föddes den 15 maj. Hundratals portugisiska demonstranter stötte samman med polisen i Lissabon när de försökte ockupera parlamentet.

Protesten korsade Atlanten och spred sig till New York, där rörelsen i Nordamerika ursprungligen började, när demonstranter satte upp ett läger i parken på Lower Manhattan den 17 september. Protesten växte till åtminstone 5 000 personer när de marscherade till Times Square från sitt högkvarter och ropade: ”Bankerna blev räddade, vi blev utsålda” och ”Gör slut på kriget, beskatta de rika – för att lösa underskottet”. De ockuperade Time Square i flera timmar innan kravallpolisen med användning av pepparsprej och hästar drev ut dem från torget och grep 42 personer. Många demonstranter marscherade sedan tillbaka till huvudlägret i Zucotti Park, som de kan ockupera eftersom det är en privat park – demonstrationer på offentliga torg kräver tillstånd av polisen (så mycket är ”församlingsfriheten” värd).

I grannstaten Rhode Island bar mer än 1 000 personer plakat som bland annet innehöll: ”Systemet stinker” och ”Vakna upp ur den amerikanska drömmen”. I Chicago marscherade mer än 2 000 personer från Federal Reserve Bank till Grant Park innan tält sattes upp. Polisen sade att de grep mer än 200 demonstranter som nästa dag vägrade lämna platsen. Tusentals tågade i San Francisco och Los Angeles och i Seattle trotsade demonstranter ett utegångsförbud från kl 22 och satte upp 150 tält i Westlake Park. I Toronto fyllde 2 000 personer St James park och markerade att rörelsen anlänt till kanadensiska städer, andra protester hölls i Vancouver och Montreal. Hela rörelsen har tillskrivits aktivistgruppen Adbusters i Vancouver.

Den omfattande spanska rörelsen i maj, med ockupationer av Puerta del Sol i Madrid, inspirerades öppet av den arabiska våren i Tunisien och på Tahrirtorget i Kairo. De fick också inspiration från den argentinska rörelsen 2000–2001 och den antikapitalistiska rörelsen i början av 2000-talet. Rörelsen i USA var i sin tur inspirerad av utvecklingen i Spanien och av en omfattande besvikelse över Obama och den uppenbara förlamningen i progressiva kretsar när de ställts inför Teaparty-rörelsens framväxt. Deltagarna i USA hänvisar ständigt till att Obama villigt öser ut pengar till bankirerna samtidigt som han bara genomför de tamaste tänkbara åtgärderna för arbetslösa.

Protesternas huvudparoller – vi är de 99 procenten – identifierar krisen med bankirerna och miljardärerna och pekar på hur de fattiga, ungdomen och arbetarna är de som betalar kostnaderna. Och detta är dessutom bara kulmen på en långvarig ökning av skriande sociala skillnader. De skjuter också in sig på hur storkapitalet korrumperar politiker, en realitet som innebär att demokratin har ”urholkats” så att inte ens någon alternativ lösning till kapitalisternas dagordning övervägs. Amerikanska fackföreningar har också börjat delta. Transport Workers of America och New Yorks Metro 32BJ Service Employees International Union har utlovat sitt stöd efter att polisen beordrat bussar för att transportera gripna demonstranter vid demonstrationen på Brooklynbron den 3 oktober.

Rörelsen är betydande i sin internationalism och den pekar ut bankerna och de superrika som orsaken till krisen, plus politikerna som deras hantlangare. Om den här rörelsen skapar band till både fackligt organiserade arbetare och de miljoner arbetarna med osäkra anställningar och som superexploateras, kan den ge upphov till revolutionära kriser i många länder, speciellt om världen går in i en ännu djupare recession uppe på den stagnation som den för närvarande befinner sig i.

Men i likhet med den antikapitalistiska rörelsen i början av 2000-talet, och den antikrigsrörelse som följde, kommer det inte att räcka med protester och negativa paroller. Det diskuteras redan i ockupationerna om man ska göra upp listor med krav. En del aktivister menar att varje slag av krav skulle splittra rörelsen, som måste frodas i spektakel och händelser. De är också de som är mest fientliga till att dra in ”hierarkiska” eller ”vertikala” organisationer som fackföreningar och vänsterpartier vilka förnärmar den fetisch de gjort av massförsamlingar och konsensus som det enda sättet att organisera.

En del av de som finns i lägren har perspektivet att bygga upp miniutopier, öar av kollektiv demokrati utanför kapitalismen. Många människor vill emellertid bara genomföra civil olydnad, en protest mot staten och det sätt som den agerar på. Debatterna i tältlägren om strategi är naturligt nog skiftande i början, men faran är att de misslyckas med att komma överens om det som behövs för att gå vidare.

Under 2000 och 2001 prövades modellen med församlingar av den stora, miljoner starka argentinska rörelsen med dess folkförsamlingar, cacerolazos (protester med kastruller), piqueteros (arbetslösa som blockerade motorvägar och broar) och fabriksockupationer, vilka lyckades störta flera presidenter, men som inte kunde formulera ett politiskt alternativ. Följaktligen gav den i slutändan, trots situationens enorma radikalism, plats åt ännu en peronistisk regering.

Men den gamla officiella arbetarrörelsen är också en del av problemet på grund av det lama sätt som den svarat på krisen. Den är ofta bunden till reformistiska socialistpartier eller så kallade ”arbetarvänner” som demokraterna i USA eller de argentinska peronisterna och begränsar sig också till protester och generalstrejker under enstaka dagar.

Men den fråga som allt skarpare hamnar i fokus är frågan om politisk makt. Om vi ska få de rika att betala, om vi vill undvika åtstramningarnas följder, krossandet av 50 års sociala landvinningar, ja, om vi vill ha en verklig demokrati, då måste vi skapa en politisk kraft, ett parti, ett internationellt parti som inte bara kan ”få bort dem allihop”, som den argentinska rörelse uttryckte det, utan placera makten i händerna på arbetande människor och störta kapitalismen.

Dave Stockton

Nu tänker ni kanske: vadå, ytterligare en borgarbudget, det vet vi väl vad dessa innehåller? Och ja, det har ni ju rätt till, men vi kan ju lika gärna titta lite närmare på den. Det finns trots allt fortfarande arbetare som – i brist på något ordentligt alternativ – tror att Reinfeldts regering faktiskt gynnar dem.

Och det intrycket är ju något som de ledande moderaterna noga har odlat, ända sedan deras PR-experter kom på att för att vinna valet så måste de framställa sig som sossar – bara lite bättre, nyare och roligare. Så tröttnar de ju aldrig på att prata om att jobbskatteavdraget ger mera pengar i plånboken för låginkomsttagarna – och många låginkomsttagare köper argumentet. Om man tittar lite närmare på saken framträder dock en annan bild.

Det är inte bara så att det givetvis är de med lite fetare lön som tjänar mest på jobbskatteavdraget – vi kan också räkna med att få betala tillbaka i form av avgifter för offentlig service (eller f.d. offentlig sedermera privat service). För att inte tala om att man får betala tillbaka om man blir långtidssjuk eller arbetslös. Dessutom har arbetsköparna börjat använda de extra kronorna i plånboken som argument mot löneökningar: ni har ju redan fått jobbskatteavdraget, det får räcka! är deras budskap. Om de bara får gehör från sin ständigt kompromissvilliga motpart (LO- och TCO-ledningarna), kommer de extra kronorna att visa sig vara en ren chimär för låginkomsttagarna – till skillnad från den försämrade samhällsservicen och angreppen på sjuka och arbetslösa, som kommer att finnas kvar.

Nu kan man dock fråga sig om inte en endaste vänsterpartist ställt sig frågan: kanske att vi skulle behålla jobbskatteavdragen för dem med lägst inkomster, och bara öka skatten för lite bättre bemedlade? Det finns givetvis inga socialistiska principer mot att sänka – i det här fallet behålla sänkningen – skatten för låginkomsttagare, för att lägga skattebördan lite mer på dem som berikat sig på vår bekostnad. Men nej, något sådant förslag har inte synts till.

Budgeten var det
Men budgeten var det. Sin vana brukligt försöker regeringen framstå som låginkomsttagarnas försvarare. Av budgetens samlade åtgärder riktade till hushållen går 98 procent till den tredjedel i Sverige med lägst inkomster, deklarerar finansminister Borg högtidligt. Ingen dålig siffra. Fast syftet med budgetens åtgärder riktade till hushållen är ju just att stödja dem som behöver det, så den inriktningen är rätt självklar (observera att skatteavdrag, utförsäljning av gemensam egendom till reapriser och dylikt inte syns i budgeten – i annat fall hade förhållandet varit ett annat). Dessutom: 98 procent av väldigt lite blir inte mycket.

Om det hade blivit några rejäla satsningar riktade till hushållen hade 98 procent kanske varit något att skryta med, men inte nu. Dessutom finns det saker i budgeten som direkt slår mot dem som redan har det sämst. Frikortsgränsen för läkarbesök höjs med 200 kr och frikort för läkemedel höjs med 400 kr. Ingenting för Anders Borgs överklasskompisar givetvis, men kännbart för många andra.

Det som kännetecknar budgeten är istället avsaknad av satsningar på att förbättra vård, skola, omsorg, eller på att förbättra för arbetslösa, utförsäkrade och långtidsutskrivna – eller varför inte en rejäl satsning på klimatomställning? Detta trots att det finns ett stort överskott. Här skulle en ordentlig satsning kunna ske, om regeringen med ”arbetslinjen” menade att de skulle skapa jobb, och inte att försämra för dem utan jobb, vilket i förlängningen givetvis försämrar för alla med jobb. Men nej, finansminister Borg är bestämd: den offentliga sektorns andel av BNP ska minska ytterligare. Däribland stödet till sjuka, som minskar från 2010 års 99,9 miljarder till 93,4 miljarder 2012. Även stödet till pensionärer minskar, medan barnfamiljerna faktiskt får några miljarder mer.

Men den viktigaste och mest omskrivna satsningen är förstås: krogmomsen ska sänkas. Kanske inte den allra mest angelägna, om man tänker på vilka satsningar som borde göras och som ett ”arbetarparti” som förde en arbetarpolitik (till skillnad från ett parti för överklassen som har kommit på att etiketten ”arbetarparti” är en bra gimmick) skulle göra. Men nu ska vi kanske inte vara för orättvisa mot krogmomsen. Jämfört med de behoven som finns, och de resurser som Anders Borg sitter på – för att inte tala om de resurser som finns om vi skulle börja ta tillbaka allt som överklassen har tillskansat sig – är den sänkningen ingen jättegrej. Det är inte så mycket att det är krogmomssänkningen som tar resurserna från allt annat, det är mera ett aktivitetsalibi för regeringen.

Med andra ord var det inga större överraskningar från finansministern, utan ungefär vad man kunde vänta sig. Slutsatsen vi drog redan på valnatten 2006 kvarstår oförändrad: vi ämnar fälla alliansregeringen så snart vi kan. Reinfeldt känner sig väl säkrare än vanligt, då har han ett nytt stödparti, i form av ett ministerposttörstande miljöparti, som inte drar sig för att deportera människor till förföljelse för att nå sina drömmars mål. Men var inte för säker, Fredrik. Vi siktar ändå mera på att de grekiska eller syriska stämningarna ska leta sig hit, än på parlamentariska manövrer.

Jens-Hugo

Över 1 000 lärare protesterade i huvudstaden. Hur ska Lärarförbundet nu gå vidare?

Över 1 000 lärare hörsammade igår Lärarförbundets uppmaning att gå ut och demonstrera för höjda löner i Stockholm igår (tisdag 20/9). Demonstrationer har också organiserats i Göteborg och Malmö och på mindre orter. Ytterligare lokala demonstrationer väntas de kommande dagarna.

Det har på senare år inte precis hört till vanligheterna att lärarna demonstrerar, men att behovet av att manifestera sitt missnöje offentligt var djupt kännt i lärarleden, det kunde det inte råda någon tvekan om bland de närvarande. ”Högre lön nu!” ekade högt mellan husväggarna när demonstrationståget tog sig från Sergels torg till Mynttorget.

Högerregeringen sviker lärarna
Demonstrationen visade att Lärarförbundet kan mobilisera många när det slår på stortrumman. Och det är hög tid att medlemmarna mobiliseras. På Almedalsveckan utlovade högerregeringens representanter efter en hel del påtryckningar höjda lärarlöner. Men i den höstbudget som presenterades under gårdagen utlovades endast en symbolisk spottstyver. Gustav Fridolin från Miljööpartiet meddelade att högerregeringen avsatt 26 miljoner till lärarlönerna, ett ”lyft” som skulle innebära att varje lärare gavs 15 kr i påökt på ett år, inte mer än en kopp kaffe. Enligt Mikael Damberg, socialdemokraternas utbildningstalesperson på demonstrationen, innebär regeringens budget en total satsning på 225 miljoner på hela utbildningssektorn. Det kan jämföras med den tjugo gånger så stora kostnaden på 5,4 miljarder kronor som går åt för att göda krögarna i och med avskaffandet av krog- och restaurangmomsen.

Försämringarna inom skolan
Till bakgrunden hör att lärarlönerna stadigt har halkat efter alltsedan nedskärningarna på 1990-talet och nu ligger i bottenskiktet av jämförbara EU-länder. Ett av demonstrationens krav var därför att lönerna ska höjas med 10 000 kr, vilket skulle innebära att lärarna hamnade på samma nivå som en civilingenjör (med lika lång utbildningstid).

Men lärarnas kamp handlar inte bara om löner. Som Johan Lönnroth från Lärarförbundets lokalavdelning i Stockholm påpekade så har också arbetsmiljön för lärarna stadigt försämras, något som många lärare vittnat om. Utvecklingen mot större klasser, ökad stress och en växande arbetsbörda för lärarna är verkligheten inom både den kommunala skolverksamheten och på de vinstdrivna friskolor som ploppat upp allt sedan de nyliberala skolreformerna på 1990-talet.

Kombinationen av kommunala nedskärningar och den samtidiga expansionen av friskolor har också bidragit till att på flera håll skapa en överetablering av skolor och därmed ett överskott av utbildningsplatser, vilket bidragit till dräneringen av särskilt den kommunala skolans resurser. Det har också bidragit till att det är allt svårare för nyutexaminerade lärare att få jobb. Många nyutbildade kastas in i arbetslöshet eller erbjuds endast anställningar på bemanningsföretag som hyr ut dem på begränsade anställningskontrakt. På friskolorna, som står för en allt större del av nyanställningarna, beskrivs ofta arbetsförhållandena som stressfyllda och undermåliga. I Sverige är det idag, kanske inte så förvånande mot denna bakgrund, endast 1.3 sökande per utbildningsplats (vilket kan jämföras med 20 sökande per plats i Finland).

Frågetecken: Kommer Lärarförbundets ledning att trappa upp?
Lärarna har därmed mycket att kämpa för. Mobiliseringen, ilskan och den kampanda som demonstrationen genomsyrades av under gårdagens demonstration visade att kampviljan är stor. Men denna kampvilja uttrycktes inte med tydlighet av Lärarförbundets ledning. Faktiskt, och det är ett allvarligt tecken på att ledningen inte menar allvar, sades inte ett ord om hur lärarna ska nu ska kämpa vidare för att vinna. Varken Johan Lönnroth eller Lärarförbundets ordförande, Eva-Lis Sirén gav något uttryck för ett perspektiv på upptrappad kamp. Sirén uttryckte dessutom vagt att regeringen symboliska satsning på lärarlönerna ändå ska betraktas som ett steg i rätt riktning, när det av var och en som är vid sina sinnens fulla bruk måste ses som ett regelrätt bakslag.

Fackligt aktiva lärare får inte nöja sig med detta. Om lärarprotesterna begränsas till påtryckande manifestationer som riktas mot politiker som ändå inte lyssnar (det var mycket talande att endast oppositionens politiker skickade representanter till demonstrationen!) riskerar snabbt den entusiasm som präglade stämningen under gårdagens demonstration att snabbt övergå i demoralisering och uppgivenhet.

Lärarna kan inte vänta!
Lärarna har inte tid att vänta. De måste lita till sina egna krafter och inleda en mer offensiv kamp för att tvinga politikerna att gå deras krav till mötes. Om kraven ska kunna tillgodoses i den utsträckning som Lärarförbundet kräver så kommer inget annat än rejäla satsningar på för lärarnas löner och för skolan öronmärkta anslag till kommunerna att hjälpa. Men den nuvarande regeringen har helt uppenbart inga sådana avsikter. Vad återstår då? Att vänta på en valseger för riksdagsoppositionen i detta läge betyder i praktiken att skjuta frågorna på framtiden – och att demobilisera lärarna. Riksdagsoppositionen har dessutom, trots Miakel Dambergs fagra ord om att satsa på läraryrket, när de tidigare satt i regeringsställning gjort allt annat än att vända den utveckling som lett till dagens situation.

Demonstrationen måste givetvis betraktas som ett steg framåt, men nu gäller det att alla radikala lärare som är angelägna om att Lärarförbundet trappar upp kampen tar initiativet. Lärarna på basplanet får inte passivt vänta på att förbundsledningen ska ta ledningen. Tydliga krav på en upptrappning måste riktas mot förbundsledningen från de lokala fackliga organisationerna och avdelningarna. Om regeringen vägrar att backa borde Lärarförbundet säga upp alla avtal med SKL och inleda en obegränsad strejk för att sätta kraft bakom kraven. Som en del av att förbereda för upptrappad kamp borde förbundsledningen också uppmanas att utlysa demokratiska fackliga gräsrotskonferenser som drar in lärarnas alla kämpande representanter för att utarbeta en strategi.

Det är nu viktigt att bygga vidare på det engagemang som lärarna nu uppvisar. Lärarförbundet borde också knyta solidaritetens band med andra fackföreningar, först och främst med dem som organiserar massorna av de underbetalda och utsugna massor av arbetare inom den offentliga sektorn. Övriga lärarfack (som lärarnas Riksförbund) borde också utmanas att solidarisera sig med Lärarförbundets krav.

Angreppen mot lärarna är i sista hand en del av samma problem som många andra arbetargrupper står inför, och i slutändan måste vi svara gemensamt. Lärarnas sak också är därför en fråga för hela arbetarklassen. Solidaritet med lärarnas kamp!

Gunnar Westin