Vi skriver till er med anledning av diskussionen om hur kampen för hur ett nytt antikapitalistiskt arbetarparti ska kunna föras under den kommande perioden. Denna diskussion, som vi vet kommer att vara ett viktigt fokus för den kongress som Socialistiska Partiet anordnar i början av december, och som säkerligen också diskuterats i samband med Rättvisepartiet Socialisternas kongress nyligen, sker mot bakgrunden av kapitalismens kris och socialdemokratins fortsatta vandring högerut, men också med erfarenheterna av era respektive partiers gemensamma kampanj inför EU-valet i juni.

Arbetarmakts systerorganisationer i Förbundet för Femte Internationalen har i flera länder deltagit i kampen för nya partier (i Tyskland i WASG, i Storbritannien i Socialist Alliance och Campaign for a New Workers Party, i Frankrike i Nouveau Parti Anticapitaliste, valkoalitionen i Österrike hösten 2008). Erfarenheterna är många, och nu vill vi framlägga våra synpunkter på vad vi tror kan vara en framkomlig väg med den utgångspunkten. Vi hoppas på att det kan bidra till en grund för diskussionen. Vi gör det med övertygelsen om att en förutsättning för att det kommande riksdagsvalet (2010) ska kunna utnyttjas för att på allvar ta kampen för ett nytt parti framåt är enighet kring en genomtänkt och klok strategi. En eventuell valkampanj måste bli ett integrerat led i byggandet av en rörelse för ett nytt parti. Annars kommer vi inte att komma en meter närmare det gemensamma målet.

I ljuset av den senaste tidens erfarenheter vill vi till att börja med kort sammanfatta den kritik vi själva riktat mot kampanjen ni drev inför EU-valet, Arbetarinitiativet. De mer ingående argumenten som vi presenterat har vi framfört i artiklar i vår tidning och vårt nyhetsbrev. Utan att upprepa dem i detalj kan kritiken sammanfattas i att vi ansåg att Arbetarinitiativet led av några avgörande brister.

- Arbetarinitiativet gav ett byråkratiskt intryck gentemot utomstående krafter. En politisk plattform beslutades i hast mellan era partiledningar utan möjlighet för andra grupper och enskilda aktivister att påverka dess innehåll. Även om det kan skyllas på tidsbrist, är det vår uppfattning att ett initiativ som faktiskt syftar till att visa på hur ett nytt parti kan bildas tydligt måste sända ut signalen att denna kamp är en angelägenhet för alla progressiva krafter inom arbetarrörelsen, vänstern och de sociala rörelserna, och att allas synpunkter därför är av intresse. Det kan inte framställas som en angelägenhet bara för de ”närmast inblandade”.
- Vi ansåg dessutom att de politiska kraven i den begränsade plattformen var bristfälliga. Inte ett övergångskrav stod att finna, och de reformkrav som fördes fram sammanfördes inte med någon uttalad strategi för hur man skulle kämpa för att vinna dessa krav. Detta gav plattformen karaktären av att vara en önskelista, med krav utan tydlig adressat.
- Kampanjens utformning betydde i praktiken att kampanjen aldrig blev en verklig del av ett arbete för att bygga upp stöd för ett nytt parti. Det var inte ett led i en strategi för ett sådant parti, utan begränsades istället till en gemensam valkoalition mellan era respektive organisationer.

Nu är inte det huvudsakliga syftet här att skapa en debatt om Arbetarinitiativets kampanj. Men det är ett sätt att angripa frågan om hur ett nytt parti kan bildas – ett av flera alternativ. Själva tror vi att kampen för att grunda ett nytt parti på svensk mark har mer att lära av de erfarenheter som Fjärde Internationalens franska sektion LCR gjort i och med byggandet av NPA. Detta initiativ, till skillnad från andra erfarenheter av kampen för nya partier i olika länder på senare tid, utmärktes framförallt av två saker, vilket bäddade för framgången:

- Partiet byggdes upp genom bildandet av lokala kommittéer som var öppna för alla kämpande krafter som ville vara med och påverka partiets utformning, något som öppnade för en ordentlig tillströmning av nya medlemmar.
- En öppen debatt om partiets politiska program organiserades på ett inkluderande sätt, som en del av partiets bildande. Det betydde att alla deltagare kunde påverka utformningen på någolunda jämlika villkor, med den fördelen att det nya partiet blev något mer än en ny version av LCR.

Den öppna demokratiska processen resulterade dessutom i en förhållandevis mycket radikal principiell plattform med en rad övergångskrav. Utöver att partiet för fram krav på expropriering utan kompensation av storföretagen och bankerna under arbetarnas kontroll, säger man även öppet att det kapitalistiska systemet inte kan reformeras, och att en social revolution som störtar den kapitalistiska statens institutioner är nödvändig för att kunna lägga grunden för en antikapitalistisk regering. Det är ett slående bevis för att en revolutionär politik kan vinna gehör och stöd från ett parti som inom sig innefattar så många som tiotusen medlemmar i en imperialistisk europeisk stormakt idag. Omvänt bevisar det också att den uppfattning som hävdar att ett nytt partis politik måste vara begränsad till några omedelbara och begränsade reformkrav ”som alla kan sluta upp kring”, för att kunna vinna stöd från en betydande del av avantgardet, är falsk.

Bildandet av NPA var onekligen en framgång, och det som låg till grund var en i många avseenden klok och osekteristisk taktik från LCR-ledningen. Går en liknande taktik att översätta till Sverige idag?

Vi duckar inte för diskussionen om den annorlunda politiska situationen på svensk mark, och dess implikationer. Det finns förvisso faktorer som betyder att frågan om kampen för ett politiskt alternativ till s och v har sin aktualitet. Socialdemokratins fortsatta vandring högerut och Vänsterpartiets näst intill fullständiga kapitulation inför denna utveckling betyder att ett tomrum definitivt finns. Att ett sådant kan fyllas av kämpande krafter visar inte minst Rättvisepartiet Socialisternas lokala stöd på de orter där partiet satsar. Oförmågan från s och v-ledningarna och LO-ledningen när det kommer till att försvara arbetarklassens intressen på något effektivt sätt pockar på ett alternativ. I valet 2010 kommer avsaknaden av ett kämpande alternativ som kritiserar kapitalismen (i det första valet sedan systemets djupaste kris på decennier) att vara mer påtaglig än på länge.

Att uppgiften har en omedelbar betydelse bekräftas också av olika processer. Ni har för egen del försökt ta er an frågan i och med EU-valet, vilket i sig kan tas som ett uttryck för detta. Också i den autonoma och frihetliga miljön finns många seriösa aktivister som ser behovet av ett centralt politiskt uttryck för att vitalisera klasskampen och att kollektivt tillvarata erfarenheterna av olika strider. Bland många vänsteraktiva idag finns också enligt vår egen erfarenhet en växande känsla av att det behövs någon sorts initiativ som på allvar öppnar möjligheten för ett samarbete som överskrider den temporära överenskommelsen, mobiliseringen för en demonstration m.m. Inte så få är nog överens om behovet av att bygga en mer varaktig rörelse som kan bjuda motstånd, men färre har någon klar uppfattning om hur det ska göras.

Ett svar på frågan om hur erfarenheterna av NPA kan förvaltas av den svenska vänstern måste så klart även ta de annorlunda objektiva förutsättningarna i beaktande. Till skillnad från Frankrike saknas i Sverige existensen av en bredare rörelse och, i synnerhet hos den yngre generationen, erfarenheter av kollektiv kamp. Vänsterns marginalisering är ett överskuggande problem. Inflytandet för reformistiska idéer är också starkare av tradition (vilket förklaras av bl.a. erfarenheten av välfärdsstaten, den socialdemokratiska dominansen i arbetarrörelsen, v:s roll som stötdämpare gentemot en radikalisering av missnöjet inom den socialdemokratiska basen osv). Den nuvarande politiska situationen präglas också i hög utsträckning av frånvaron av kamp. Trots den nuvarande krisens omfattning har den socialdemokratiska ledningen i arbetarorganisationerna tämligen effektivt kunna passivisera dem som velat kämpa för att försvara jobb och löner, något som i sin tur givetvis bidrar till misstron mot, och alienationen inför, idéerna om att en radikal samhällsförändring i socialistisk riktning faktiskt är en möjlighet (som främst försvaras av ”extremvänstern”).

Därtill har socialdemokratin fortfarande ett starkt grepp över arbetaravantgardet, som trots besvikelser och känslan av att arbeta i motvind i hög utsträckning fortsätter att rösta på s (och, i mycket mindre utsträckning, på v), som fortsätter att rikta sina krav mot de nuvarande ledarna, invänta deras initiativ etc. Tendenser till något organiserat motstånd inom LO-leden är svaga, och det finns inga tydliga exempel på en omedelbart förestående uppbrottsprocess i nuläget. Det är ett objektivt problem som bidrar till att gensvaret på uppmaningar till bildandet av nya partier är mindre. (Dessa slutsatser är givetvis behäftade med osäkerhet, vi är väl medvetna om vår egen svaghet och saknar den inplantering i arbetarrörelsen som behövs för att kunna göra några säkra antaganden i frågan.)

Mot denna bakgrund tror vi ändå att arbetet för ett nytt antikapitalistiskt parti borde påbörjas.

Krisens konsekvenser ska inte underskattas. Om s och v lyckas bilda en ”rödgrön” regering tillsammans med Miljöpartiet kommer den från dag ett att tvingas ta ansvar för en situation där massarbetslöshet och växande reaktion från höger kommer att prägla klimatet. Det blir en helt annan utmaning än den som man stod inför vid regeringsbildandet 1998 och 2002. Ledarskapskrisen kan mycket väl komma att intensifieras mycket snabbt under sådana förhållanden. Oförmågan att ta strid för arbetarklassens intressen, ansvarstagandet för klassorättvisorna, i kombination med benägenheten att främst främja de mer arbetararistokratiska skiktens kortsiktiga intressen, betyder också ett ständigt tillflöde av i synnerhet unga arbetare och andra utsatta grupper som torde vara mer mottagliga för socialistisk agitation. Därtill kommer det sannolikt finnas ett utrymme för en radikal och klassbetonad antirasistisk motoffensiv (i samhället i stort såväl som i arbetarnas massorganisationer), då s och v bara kommer att kunna bjuda ett inkonsekvent motstånd mot SD:s framfart (om detta vittnar utvecklingen i Danmark och nu även Norge).

Obeaktat dessa möjligheter står det helt klart för oss att ett initiativ på svensk mark måste arbeta med en långsiktig strategi som tålmodigt, steg för steg, flyttar fram positionerna för kämpande krafter. Hur kan det påbörjas?

För det första tror vi att de krafter som är beredda att ta ett sådant initiativ borde deklarera sina avsikter: ”Vi vill tillsammans arbeta för att bryta dödläget och ta steg mot ett nytt kämpande antikapitalistiskt massparti inom arbetarklassen som kan utmana borgfreden”. Ett naturligt steg borde därefter bestå i att inbjuda till en öppen diskussion (en diskussion till vilken alla krafter inom vänstern och arbetarrörelsen inbjuds) för att diskutera hur vägen till ett alternativ till s och v kan se ut. Avgörande frågor, som hur kampen för kämpande fackföreningar ska föras i förhållande till LO-byråkratins förkvävande roll, och hur vi kan sammanföra olika kampavsnitt så att olika strider får kraft av varandra, borde tas upp. Förslag på hur konkreta krav och ställningstaganden inför en alternativ kandidatur i riksdagsvalet skulle kunna utformas borde också presenteras och diskuteras.

Förberedandet av en sådan diskussion skulle kunna föregås av en aktiv intervention i alla möjliga samarbeten där vi verkar och har möjlighet att nå fler. Detta borde givetvis också riktas som en offensiv uppmaning till alla fackliga kontakter och militanter (i en bred agitation, men i synnerhet gentemot dem som utmärkt sig för en självständig hållning). En inbjudan i form av en appell om vikten av ett möte borde spridas i fackklubbar mm.

Vad borde socialister föreslå på ett sådant möte i fråga om riksdagsvalet? På frågan om hur detta val kan utnyttjas för att främja skapandet av ett nytt antikapitalistiskt parti, tror vi att en väg framåt kan bestå i att ställa upp med kandidater där förutsättningar finns, kandidater som kandiderar på en tydlig antikapitalistisk plattform. Kampanjen borde uttryckligen användas för att mobilisera stöd för byggandet av ett nytt kämpande parti för arbetarklassen – ett parti som kan tvinga kapitalisterna att betala för krisen.

Hur skulle sådana kandidater utses? Här tror vi att ett steg kan vara att föreslå bildandet av lokala kommittéer (återigen, där förutsättningar för det finns), kommittéer som sedan kan arbeta för att dra in fler till större möten där alla som vill vara involverade i skapandet av ett kämpande alternativ får vara med och välja kandidaterna. Poängen är att företrädarna utses av de gräsrötter vi lyckas dra in i en sådan kampanj på basis av en politisk diskussion om vägen framåt (och i en sådan måste vi så klart eftersträva en fri demokratisk debatt). Att presentera färdiga listor och en färdig plattform som beslutats bakom stängda dörrar skulle däremot motverka detta syfte – en valkampanj av det här slaget borde istället vara ett led i att understödja utvecklandet och stimulerandet av en dynamisk och öppen gräsrotsrörelse som kan ligga till grund för skapandet av ett parti som blir något mer än summan av sina olika delar. En sådan rörelse måste av de inblandade upplevas som en rörelse som de själva har kontroll och inflytande över. Det handlar om att lägga grunden för en rörelse som består också efter valet.

Om det är ”för tidigt” att ta ett initiativ i den här stilen återstår att se. Det kommer erfarenheten att visa. Hur som helst är vi övertygade om att en demokratisk kampanj som öppet syftar till att inkludera även de som idag är oorganiserade kan lägga grunden för en varaktigare rörelse än vad en valkampanj i stil med Arbetarinitiativet har möjlighet att göra. En kampanj av det senare slaget kommer nog inte ta oss en meter närmare skapandet av ett verkligt alternativ till s och v.

För vår del är vi för övrigt övertygade om att det är absolut nödvändigt att de socialister som på allvar vill bryta reformismens förlamande inverkan på arbetarrörelsen måste vara beredda att använda sig av enhetsfrontstaktiken. Vi har allt att vinna på att konsekvent visa vår beredskap att göra gemensam sak i kamp för arbetares intressen. Vi bör inte bara uppmana arbetare att kämpa, och föreslå metoder för en effektiv kamp. Vi bör också uppmana arbetare som fortfarande litar till sina reformistiska ledare att kräva att de sistnämnda agerar. Att formulera krav riktade mot ledarna och att visa beredskap att marschera tillsammans med dessa förutsatt att de kämpar kommer, förutsatt att det kombineras med en konsekvent kritik av ledarnas ovilja att kämpa som den ofrånkomliga produkten av deras reformistiska politik, att vara avgörande som ett verktyg för att både främja maximalt motstånd mot borgarnas angrepp och för att bryta illusioner om reformismen. I en sådan process kan nya ledare som försvarar arbetarklassens intressen kliva fram.

Vi är för egen del beredda att överväga användandet av en sådan enhetsfrontstaktik i förhållande till riksdagsvalet i formen av en kritisk röst på s eller v. Detta är dock en diskussion om taktiska förhållningssätt, och sådana diskussioner har vi allt att vinna på att föra ut i ett större sammanhang än det som de idag relativt isolerade vänstergrupperna (oss alla inkluderade) kan erbjuda.

Kamratliga hälsningar

Arbetarmakts arbetsutskott

Ur Arbetarmakts nyhetsbrev nummer 301 (12/09) – 090615

Resultatet av det nyss avslutade EU-valet visar fyra olika och delvis motstridiga tendenser. Den konservativa högern gick framåt, socialdemokrater och socialister förlorade stort, de gröna partierna gick starkt framåt och extremhögern firade triumfer i nästan hälften av medlemsstaterna.

Det svenska EU-valet avviker inte på något avgörande sätt från de allmänna tendenserna i hela EU.

Den borgerliga alliansens partier uppvisade blandade resultat. Folkpartiet med sin allt starkare dragning åt en auktoritär, rasistisk och islamofobisk politik gick framåt med 3,71 procent. Även moderaterna gick framåt men inte alls i den omfattning som ledningen hoppats. De två återstående allianspartierna, Centern och Kristdemokraterna, gick båda bakåt.

De borgerliga arbetarpartierna s och v gick olika öden till mötes. Socialdemokraterna höll i stort sett ställningarna men förlorade positionen som största parti i exempelvis Stockholm. Vänsterpartiet gjorde däremot ett katastrofval och förlorade 7,14 procent av sina väljare och slutade på 5,66 procent. Miljöpartiet stärkte dock sin ställning rejält, fördubblade sin andel och vann ett andra mandat.

I förra EU-valet var Junilistan den stora överraskningen med omkring 15 procent av rösterna. Den här gången gick det sämre för den EU-kritiska listan som försöker samla anhängare från olika politiska läger och samhällsklasser kring en borgerlig, bakåtsträvande politik. Junilistan förlorade sitt mandat och hamnade under gränsen på 4 procent.

Det här valets stora överraskning var Piratpartiet, ett borgerligt parti som försöker framstå som ett radikalt alternativ. Piraterna erövrade ett mandat med sina dryga 7 procent. Det återstår att se vad Falkvinge och de andra piraterna kommer att använda mandatet och förtroendet till, men det råder inget tvivel om partiets borgerliga karaktär.

Det mest oroande inslaget i valresultatet är Sverigedemokraternas stora ökning från mindre än 2 procent till 3,28 procent. Det gav inget mandat men innebär ändå att det rasistiska partiets ställning stärktes.

Feministiskt initiativ fick en viss framgång med sina drygt 2 procent och utgör därmed, vid sidan av Miljöpartiet, ännu ett exempel på hur arbetarrörelsens passivitet och borgerliga politik inte lyckats inordna genus- och miljöfrågor i ett socialistiskt perspektiv. Istället har det uppstått separata partier utan tydlig anknytning till den organiserade arbetarklassen.

Vänstern till vänster om v lyckades inte göra mycket väsen av sig i EU-valet. Kommunistiska partiet uppmanade till bojkott och kan, tillsammans med andra mer eller mindre fanatiska EU-motståndare som förespråkade bojkott, givetvis åberopa en stor framgång eftersom mer än hälften av de röstberättigade inte deltog i valet.

Socialistiska partiet och Rättvisepartiet socialisterna kom strax innan valet överens om att gemensamt ställa upp under beteckningen Arbetarinitiativet. Det presenterades som en del av den nya antikapitalistiska vänstern i Europa med franska NPA som flaggskepp. Det talades mycket om att vi måste lära oss franska metoder, men det framgick redan från början att RS och SP inte tänkte använda den ”franska metod” som ledde fram till bildandet av NPA. Istället för att samla alla som är för att bygga ett nytt arbetarparti som inte i likhet med Vänsterpartiet blir en stödtrupp för socialdemokratins borgerliga politik, föredrog SP och RS att på egen hand snickra ihop en plattform utifrån vad de trodde skulle vara acceptabelt för den tänkta publiken.

Arbetarinitiativets resultat – 2 862 röster, vilket motsvarar 0,09 procent – är sannolikt det sämsta resultatet för en kampanj till vänster om Vänsterpartiet under flera årtionden. Det är definitivt mycket sämre än resultatet för Rättviselistan – också en koalition mellan SP och RS – i EU-valet 1995, vilken samlade 14 409 röster (0,6 procent).

Vilka slutsatser bör revolutionära socialister dra av Arbetarinitiativet och det brådskande behovet att skapa ett nytt arbetarparti?

De slutsatser som dras av både RS och SP är mycket vaga och inte särskilt samstämmiga. Ett exempel är hur båda gruppernas veckotidningar lyft fram franska NPA, men bara Offensiv lyfter fram brittiska No2EU – Yes to Democracy som en del av den nya antikapitalistiska rörelsen i Europa. (Nyhetsbrevet har i flera artiklar belyst No2EU och dess nationalistiska inriktning.)

Socialistiska partiets tidning Internationalen har bara några få rader om Arbetarinitiativet i den ledare som utvärderar valet: ”viktiga erfarenheter [gjordes] av samarbete och gräsrotskampanj… Den värdefulla erfarenheten kommer nu att utvärderas som ett led i uppbygget av en nödvändig gemensam europeisk rörelse mot kapitalismen.” (12/6)

Rättvisepartiet socialisternas tidning Offensiv är ännu vagare i sin ledare om EU-valet (11/6): kampanjen har ”gett mersmak. Stödet och intresset har varit långt större än antalet röster, vilket bekräftar såväl Arbetarinitiativets framtida möjligheter som behovet av gemensamma kampanjer mot kapitalism och högerpolitik.” Utvärderingen avslutas med att nästa anhalt är protesterna mot regeringens politik den 15 september.

Om SP och RS menar allvar med talet om att börja använda franska metoder borde de ta initiativ till att samla alla som är för ett nytt arbetarparti i lokala kommittéer för att diskutera hur det ska kunna gå till och vilket program ett nytt parti bör ha. Det finns människor som är aktiva i en rad olika kampanjer som kan dras in i det arbetet. Det finns också möjligheter att aktivera många som passiviserats.

Vägen till bildandet av ett nytt arbetarparti kan inte gå via överenskommelser mellan ledningarna i SP och RS, vilka sedan erbjuder oberoende socialister att ställa sig bakom. Den går inte heller via ännu fler och större kampanjer kring angelägna frågor. Den kan bara gå via en bredare rörelse med det uttalade målet att bilda ett nytt arbetarparti och som drar in aktivister från existerande grupper liksom oorganiserade aktivister i fackföreningar och olika sociala rörelser.

POM

Ur Arbetarmakts nyhetsbrev nummer 299 (10/09) – 090602

Det kommande valet till EU-parlamentet den 7 juni äger rum i en situation som framför allt präglas av den kapitalistiska krisen. Den snabbt växande arbetslösheten och kommande omfattande nedskärningar inom vård, skola, omsorg och andra sociala funktioner har på ett tydligt sätt ställt arbetarrörelsen inför valet att kämpa eller att stilla acceptera vad som kommer att mynna ut i en veritabel katastrof. Med nuvarande bedömningar, som prognostiserar massarbetslöshet för över 600 000 arbetare nästa år bara i detta land, är detta i sanning ingen överdrift.

Den reformistiska ledningens förräderier på senare tid

Den politiska situationen innan valet präglas samtidigt av en omfattande ledarskapskris inom den svenska arbetarrörelsen. Den senaste tiden har karaktären av arbetarrörelsens nuvarande ledarskap till fullo bevisats i en rad uppmärksammade fall. LO-ledarna och den socialdemokratiska partiledningens oförmåga och ovilja att ställa sig i spetsen för kamp mot den pågående jobbslakten har manifesterats vid varje större varsel som riksdagsoppositionen tvingats förhålla sig till. Vid inte ett endaste tillfälle har ledningen manat till kamp genom strejker och ockupationer, inte en gång har man då arbetarna ställts inför de omfattande slagen från kapitalisterna utmanat de sistnämndas ”rätt” att inom de slutna rummen i bolagens högre korridorer avgöra framtiden och existensvillkoren för arbetarna.

Utöver tafatta och ineffektiva krav på bidrag från staten för att ”rädda Saab” (men rädda åt vem?) och ökade statsanslag för att mildra en del av effekterna av de kommande nedskärningarna i offentliga sektorn, har den fackliga ledningen dessutom gått med på arbetstidsförkortning med lönesänkningar för att ”rädda jobben”. De lönesänkningar på upp emot 20 procent som nu drabbar tiotusentals arbetare inom verkstadsindustrin, och som av IF Metalls avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä beskrivits som det enda alternativet till varsel om massuppsägningar, vitt-nar om den fackliga ledningens impotens och handlingsförlamning. När man, istället för att mana till strid, på detta ytterst underdåniga vis kryper för kapitalisterna och visar sin beredskap att offra sig (i själva verket medlemmarna) för dessas vinster, är det ett slående bevis för ruttenheten i den klassamarbetspolitik som byråkratin länge eftersträvat i enlighet med sitt själva väsen som medlare och kompromissmakare i kapitalets tjänst.

Som om detta inte räckte tillkommer att den livsföring som präglar arbetarbyråkraternas vardag, med feta löner som vida överstiger genomsnittslönen för den vanlige ar-betaren, blottats i offentligheten. Wanja Lundby-Wedins 26 (!) olika styrelseuppdrag med medföljande arvoderingar, och LO-ledarnas rutinmässiga accepterande av bolagschefernas abnorma lönehöjningar, har för alla arbetare som kan se och höra gett exempel på vad det innebär att acceptera storborgerlighetens kultur med dess storvulna livsföring.

Ska man rösta i valet?

Allt detta måste förstås vägas in i fråga om hur arbetarklassen kommer att förhålla sig till det kommande valet till EU-parlamentet, ett parlament som är näst intill utan makt och på sitt sätt utgör en symbol för de europeiska härskarklassernas oförmåga att finna enighet i kampen på den världspolitiska arenan. EU-parlamentets relativt betydelselösa status återverkar givetvis på entusiasmen att välja politiker till denna struktur. Enligt en opinionsmätning från den 20 maj vet bara omkring hälften av medborgarna att det är val. Av dem som kände till det svarade hälften att de är osäkra eller att de inte kommer att rösta. Inom LO uppger bara 47 procent att de kommer att rösta. Klart är att en stor del av befolkningen känner sig främmande inför ett val som inte tycks angå dem.

Arbetarmakt uppmanar ändå till att gå och rösta i valet. En bojkott är ett passivt förhållningssätt, och ett val som detta är oavsett det relativt stora ointresset ett tillfälle då det politiska medvetandet kommer i rörelse i handling (röstandet) – även om denna handlings betydelse är ringa. Vi ger inte heller något för de nationalistiska vänsterkrafter som uppmanar till bojkott av skälet att de ogillar EU (samtidigt som de idealiserar den svenska borgerliga demokratin).

EU-parlamentet, liksom varje annat parlament, är en arena som redan per se är beskuren den avgörande makten över de viktigaste ekonomiska och politiska besluten. Den-na makt ligger i händerna på kapitalisterna. De viktigaste besluten kommer även fortsättningsvis att tas i de slutna bolagsstyrelserna och inom andra borgerliga maktinstitutioner. Vi är för övrigt för grundandet av en helt annan församling baserad på arbetarmakt genom organisering i demokratiska råd på arbetsplatser och i arbetarområdena. I europeisk och internationell skala är vi för internationella församlingar baserade på representation från revolutionära arbetarstater som ingått i en frivillig socialistisk federation – varken mer eller mindre. En sådan församling kan endast åstadkommas genom kamp underifrån, generalstrejker och slutligen väpnade revolutioner. De nu exis-terande borgerliga parlamenten kan endast användas på ett för arbetarklassen meningsfullt vis genom att dess poli-tiska representanter använder sina positioner för att mobilisera till och understödja klasskamp mot varje angrepp, samt genom att avslöja ohållbarheten för arbetarklassen i själva det borgerliga parlamentet som styrelseform. EU-parlamentet borde inte vara något undantag. Däremot skulle det till skillnad från de nationella parlamenten bättre kunna spela rollen som kanal för spridandet av klasskampen i internationell skala.

Hur bryter vi de reformistiska krafternas grepp?

De reformistiska krafternas hyckleri och oförmåga att erbjuda motstånd står klart för var och en som vill se. Det är dock inte alla som vill se, eller dra de nödvändiga slutsatserna. I val där revolutionära krafter är för betydelselösa för att kunna ställa upp med en egen kandidatur har kommunistiska revolutionärer historiskt använt sig av tak-tiken att rösta kritiskt på de borgerliga arbetarpartierna där sådana finns och åtnjuter betydande stöd inom arbetarklassen. Detta har tillåtit kommunister att dels göra gemensam sak med de många arbetare som fortfarande av något skäl föredrar de reformistiska partierna framför de öppet borgerliga, dels samtidigt i kombination med denna uppmaning gjort det möjligt att på ett konsekvent sätt ställa krav på ledarna med syftet att avslöja dem inför arbetaravantgardet. Hela taktiken har därmed till yttersta syfte att förmå arbetare att genom egen erfarenhet av det-ta ledarskap vinna dem för en revolutionär brytning med reformismen.

När är det korrekt att förorda en kritisk röst, och när motverkar denna taktik det revolutionära syftet? De borgerliga arbetarpartierna som sådana är baserade på en enhet mellan motsatser: å ena sidan partiernas ledning och partibyråkratier, som accepterat och försvarar kapitalismen, å andra sidan arbetarmedlemmarnas och –väl-jarnas verkliga intresse av representanter som överskrider den inomkapitalistiska politiken för att kunna försvara vår klass. Detta är inte en konfliktfri enhet, och under påfrestning från den högeranpassning som ägt rum under de se-naste tre decennierna har också förskjutningar i stödet till partierna och splittringar ägt rum inom socialdemokratin och de reformerade kommunistpartierna i flera länder. Att förhålla sig till utvecklingen mellan arbetaravantgardets förväntningar och de etablerade partiernas förmåga eller oförmåga att motsvara dessa förväntningar har varit, och är, av vikt för att kunna utforma en korrekt taktik.

Nu aktualiseras frågan i och med EU-parlamentsvalet. Ska revolutionära krafter fortsätta uppmana till en kritisk röst på socialdemokratin eller Vänsterpartiet även i detta val (vi uppmanade till just detta i samband med förra riks-dagsvalet)?

Arbetarmakt och vår internationella tendens, Förbundet för Femte Internationalen, har vid olika tillfällen valt andra taktiska förhållningssätt. Det avgörande för vår tak-tik har alltid varit hur vi på bästa sätt ska kunna understödja arbetaravantgardets politiska utveckling – bort från reformismen till förmån för byggandet av ett revolutionärt arbetarparti.

Rörelse inom svensk arbetarrörelse

Inför valet den 7 juni finns flera indikatorer på att det rör på sig inom den svenska arbetarrörelsen. LO-ledarnas passivitet när de ställts inför kapitalets angrepp har inte gått obemärkt förbi, och det har inte heller bonusskandalerna. Gissningsvis är åsikten att LO-ledningen borde göra mer för att försvara medlemmarnas intressen mycket utbredd inom LO-kollektivet. Misstänksamheten och motståndet mot Wanja Lundby-Wedin torde vara omfattande, och kom under bonusskandalen till uttryck i uppmaningar från flera LO-företrädare att avgå från sin post.

Ett fackligt upprop som publicerades i slutet av mars i LO-tidningen inför de sedermera misslyckade förhandlingarna om det s.k. huvudavtalet krävde att LO-ledningen under inga omständigheter ska gå med på att försvaga konflikträtten. I uppropet, som undertecknats av avdelnin-gar inom SEKO och Pappers, av distriktsordföranden i SSU:s Skånedistrikt samt av flera avdelnings- och klubb-ordföranden från de nämnda förbunden samt från Transport, IF Metall, Elektrikerförbundet och Handels, återfinns formuleringar som tydligt uttrycker undertecknarnas misstänksamhet gentemot LO-toppens roll:
”Det sätt som förhandlingarna sköts på visar den maktfullkomlighet som finns på hög nivå i facken. De sker i tysthet. Den lilla information som släpps efter gräsrötters påtryckningar är intetsägande, motsägelsefull eller i bästa fall rejält bristande.”

Sedan, efter att ha framhållit vikten av att ta strid mot den gemensamma klasskampen från kapitalet och efter att ha poängterat fackens försvagning på senare år fortsätter uppropet:
”Flera av dagens höga fackliga ledare lever mentalt kvar i det samförstånd som inte längre finns. (…) Nu när samförståndet är slut sedan årtionden är det inte bara bra utan nödvändigt att diskutera fackliga mål och ideologi. Ett absolut minimikrav och självklar utgångspunkt är att facken aldrig ska begränsa sina egna rättigheter. Det är det förräderiet vi nu bevittnar som måste stoppas. Facken ska vara kamporganisationer, inte stötdämpare mellan medlemmar och kapitalets organisationer i förhandlingar. Vi uppmanar till kamp mot huvudavtalet.”

I ett annat upprop som spreds mot slutet av april, av en förvisso mindre skara undertecknare (varav flera tillhör organisationerna som ingår i Septemberalliansen), krävdes kämpande demokratiska fackföreningar och kamp mot kapitalismens kris och den växande massarbetslösheten. LO-ledningen, som vanligtvis brukar svara med tystnad när dess oftast inte allt för högröstade vänsterkritiker tar till orda, reagerade med att bjuda in kritikerna för ett ge-mensamt möte. Wanja Lundby-Wedin tog emot de undertecknade, gick med på att organisera en facklig protest under hösten och sade inställsamt att ”visst måste vi bli mer mobiliserande” inför den inte helt nöjda kritikerskaran. Att mötet ens ägde rum vittnar om att LO-ledningen känner sig svag och ansatt. Ledarna vet att de åtnjuter sina privilegier bara så länge som medlemmarna accepterar dem och de känner genom dessa impulser trycket som kapitulationen inför kapitalismens kris ger upphov till bland medlemsmassorna.

När blir missnöje organiserad opposition?

Vi kan alltså förutsätta att en god dos missnöje och vilja att ställa krav på de fackliga ledarna existerar. Men kommer kritiken att leda till en utmaning mot den sittande ledningen och mot socialdemokratins hegemoniska dominans inom den svenska arbetarrörelsen? Detta är givetvis en öppen fråga, inget är med säkerhet avgjort på förhand. Men det finns en uppenbar svaghet i det artikulerade motståndet: denna svaghet ligger i kritikernas avsaknad av perspektiv på att bygga en organiserad opposition gentemot ledarna. Åtminstone gör man det inte på något uttalat sätt. En indikation på detta är att uppropet mot huvudavtalet uttrycker ett uttalat stöd åt de ledare som deklarerat att de motsätter sig försämringar i konflikträtten. Detta är förvisso inget fel i sig, men i samband med avsaknaden av ett uttalande om att undertecknarna kom-mer att förbinda sig till att samla till gemensam kamp för att försvara fackets rättigheter och medlemmarnas intressen även utan (eller mot) den förrädiska ledningen talar ett tydligt språk: Kritikerna förlitar sig på en strategi som syftar till att pressa ledningen åt vänster genom vädjanden och ”kritik” snarare än genom handling.

Då flertalet av undertecknarna tillhör socialdemokratins vänsterflygel är det kanske inte så förvånande att detta är deras utgångspunkt. Det säger dock något om de nuvarande styrkeförhållandena. I andra länder har nyligen motsättningen mellan byråkratins högerledning och dess vänster (inom vilket en betydande del av det vi kallar arbetaravantgardet återfinns) framkallat splittringar, som gett upphov till politiska omgrupperingar. Tyska DIE LINKE, som grundats genom en splittring inom tyska LO och socialdemokratin, är ett exempel på detta. Också i Storbritannien har den ansträngda relationen mellan led-ning och bas på senare år lett till att två medlemsförbund i brittiska LO (brandmännens fackförening och Transport- och hamnarbetarförbundet) avbrutit sitt stöd till Labourpartiet. I Sverige existerar en situation som av allt att dö-ma präglas av växande missnöje, men som ännu inte har skapat en situation som är så kritisk att en organiserad brytning faktiskt ligger för handen.

Centrismens oförmåga att utmana

En stor del av ansvaret för denna tröghet i utvecklingen, en tröghet som på inget sätt förminskar patientens – arbetarklassens – lidande, utan som tvärtom förlänger det och förvärrar tillståndet – bär den svenska vänstern till vänster om Vänsterpartiet och dess mest tongivande organisationer. Den centristiska vänstern, företrädd av Rättvisepartiet Socialisterna (RS) och Socialistiska Partiet (SP), samt de stalinistiska krafternas attityd betyder att den rörelse som då och då utger sig för att vilja bygga ett alternativ till re-formismen fortfarande står och stampar.

Den kritik som kommer till uttryck i det upprop som spridits främst av de aktiva i Septemberalliansen är i stora stycken utmärkt. Som så ofta är det vad som inte sägs som avslöjar svagheten. När uttalandet blir som mest offensivt uppmanar man fackförbundens medlemmar att välja kämpande representanter på alla nivåer. Men ingen klar uppmaning finns om att samla en opposition som kan agera samfällt även vid sidan av, eller mot, ledarna. De centristiska organisationerna lever i föreställningen att ett demokratisk och medlemsstyrt LO ska skapas genom att de själva väljs fram – steg för steg av missnöjda medlemmar. Det är att överdriva sin egen styrka och samtidigt att underskatta den makt som byråkratin faktiskt besitter. Även i försvagat tillstånd utövar den ett starkt tryck på byråkratins vänster, som räds en splittring. Denna del måste utmanas offensivt av radikala krafter. Det kan bara göras på ett framgångsrikt sätt om man har klart för sig vad som måste göras för att bryta byråkratins makt.

Inom arbetarrörelsen finns den naiva förhoppningen om att det räcker med att byta ut dåliga företrädare mot bra, ”det behövs nya kvastar”, som ett botemedel på passivitet och ovilja att ta strid. Här måste revolutionärer tala klarspråk: det räcker inte. För att skapa en kämpande facklig rörelse måste byråkraterna drivas ut ur facket. Alla ledande företrädare måste stå under kontinuerlig demokratisk kontroll av fackliga kommittéer med representanter från arbetsplatserna. Lokala strejkkommittéer måste kontrollera alla tillfälliga uppgörelser och avtal istället för som nu när förhandlingsdelegationer och ”specialister” till avtalsförhandlare kan ta beslut helt utan kontroll från medlemmarna. För att kunna skapa en sådan organisation måste en opposition oberoende av LO-ledningen byggas, en opposition som kan utmana och driva ut byråkratin. Det finns ingen annan väg.

De centristiska krafternas politiska problem kommer också till uttryck i den valkandidatur som Rättvisepartiet Socialisterna och Socialistiska Partiet ingår i inför EU-parlamentsvalet: Arbetarinitiativet. Hela projektet är ytterligare en informerande indikator på situationen inom svensk arbetarrörelse. Arbetarmakt har gett uttryck för sin uppfattning om AI i vår tidning. Vi an-ser i korthet att problemet med AI är tvåfaldigt: Dels reser man ett urvattnat reformistiskt program med krav som saknar tydlig adressat, dels genomförs ingen offensiv kampanj för ett nytt arbetarparti där kravet används som ett enhetsfrontskrav riktat gentemot arbetarnas massorganisationer – inklusive dess ledare. Detta, och det faktum att initiativet är ett helt byråkratiskt initiativ från ovan där SP och RS själva satt upp ramarna för kampanjen istället för att bjuda in andra kämpande krafter för att vara med och utforma initiativet, vittnar återigen om den svenska centrismens självtillräckliga sekterism. Samtidigt vittnar det också om svaghet i en annan bemärkelse: antagligen är det sätt man driver kampanjen ett uttryck för att RS och SP faktiskt känner av det politiska trycket inom fackföreningsrörelsens vänster.

Trögheten i utvecklingen (som de själva bidrar till), i kombination med deras opportunistiska inställning gentemot fackföreningsbyråkratins vänster (dess reformistiska illusioner), leder till feghet och obeslutsamhet. Man vill inte kräva av de fackliga vänsterledare som kan tänka sig att låna ut sitt namn till kandidaturen att de ska ställa sig i spetsen för en agitation om ett nytt parti i LO. Så skör är kampanjen, så lite tror centristerna på sina egna ord. Re-sultatet blir att man inte förmår utmana mer än halvhjärtat, av rädsla för att få ett tillräckligt gehör för det nya arbetarpartiet. Följaktligen stoppas parollen som fick motivera samarbetet i garderoben, kampanjen omvandlas till vad som närmast blir en propagandakampanj för ett nytt parti och i praktiken begränsad till de båda partiernas mer moderata ambition – att bygga det egna ”nya” arbetarpartiet genom en ny medlem här och var (vilket kännetecknar främst RS praktik).

Fortsatta illusioner om socialdemokratin i fackföreningsvänstern

Arbetarmakt drar slutsatsen att en fortsatt kritisk röst på socialdemokratin och vänstern även i det kommande valet är den taktik som ligger bäst i linje med den nuvarande rörelseutvecklingen i den svenska klasskampen. LO-led-ningen är mer sargad än tidigare, och onekligen kommer effekterna av den kapitalistiska krisen att bidra till en fort-satt ackumulation av tryck med åtföljande ifrågasättanden av dess roll, men ännu har den övertaget. Dess legitimitet må vara kraftigare ifrågasatt än på mycket länge, men de oppositionella krafternas svaghet och den medföljande frånvaron av organiserad opposition inom arbetarrörelsen består.

Denna frånvaro vittnar sannolikt om att en avgörande del av arbetaravantgardet fortfarande, snarare än att ta saken i egna händer, hoppas att den reformistiska ledningen ska kunna förmås att försvara dess intressen – genom påtryckningar, krav och protester snarare än att öppet deklarera sin avsikt att kämpa för en politisk opposition. Paroller om ett ”rött Europa” i socialdemokraternas valkampanj, löften om kamp mot lönedumpning, samt att den f.d. LO-anställda Marita Ulvskog är partiets förstanamn, vittnar om att den socialdemokratiska vänstern, inom partiet och inom LO, dessutom ser det som möjligt att påverka partiets politik i vissa för arbetarrörelsen viktiga frågor. Detta är heller inte enbart en illusion. När socialdemokratins gräsrotsaktivister i LO och i partiorganisationerna under hösten mer eller mindre lyckades tvinga Mona Sahlin att släppa in Vänsterpartiet i riksdagsoppositionens förhandlingsrum var det ett verkligt uttryck för det relativa tryck som vänstern kan uppbåda. Allt detta måste tas i beaktande när revolutionärer utformar sin taktik i förhållande till det stundande valet.

För en kritisk röst som ett sätt att avslöja ledarna

Vår uppgift måste bestå i att avslöja de existerande illusionerna om reformismen som politiskt projekt. Dessutom måste vi säga ifrån och kritisera felaktiga sätt att utmana denna ledning, som i fallet med AI. Det är inte en del av vår metod att okritiskt omfamna allt som liknar en opposition.

I förhållande till inte minst alla de unga arbetare som svikits av socialdemokratin och vänstern – och som utifrån denna erfarenhet inte ser någon vits i att rösta på riksdagsoppositionen i det kommande valet – måste vi dessutom vara tydliga: det finns inga genvägar till skapandet av ett verkligt alternativ för arbetarklassen. I kampen för att bilda detta alternativ måste både opportunism och sekterism bekämpas skoningslöst! De som i nuläget känner sig svikna av socialdemokratin och vänstern, men som dessutom vill bekämpa arbetarrörelsens ledning och reformismen, måste finna en väg till arbetaravantgardet. Dessa återfinns i dominerande utsträckning inom de fackliga organisationerna, och de befinner sig i övervägande utsträckning fortfarande i en relation med socialdemokratin och (i mindre utsträckning) i Vänsterpartiet. Vi kan beträda en sådan väg: i valet den 7 juni genom att förorda en kritisk röst på arbetarnas nuvarande ledarskap samtidigt som vi kräver att de valbara kandidaterna ska stå upp för arbetarnas intressen:

– Vägra acceptera nedskärningar och jobbslakt! Mobilisera till kamp mot alla avsked genom strejker och ockupationer. Förorda användandet av generalstrejkens vapen för att tvinga kapitalisterna att betala krisen.
– Bekämpa alla förslag som syftar till att skapa en låglönemarknad genom lönedumpning. Inga förhandlingar om konflikträtten, vare sig på hemmaplan eller i EU-sammanhang.
– Alla som arbetar i ett land ska ha löner och villkor reglerade av de kollektivavtal och de arbetsvillkor som gäl-ler där. Riv upp utstationeringsdirektivet!
– Kräv att de rika betalar för krisen – kämpa för progressiv beskattning av kapital som skapar bra jobb under av arbetarorganisationerna godkända villkor i hela EU-området.
– Där banker och hela industrier står inför hotet av nedläggning eller konkurs måste arbetarnas representanter i alla församlingar förorda och mobilisera till kamp för förstatligande utan kompensation under arbetarkontroll.
– I varje facklig organisation (klubb, avdelning) och i socialdemokratins och Vänsterpartiets partiorganisationer uppmanar vi medlemmarna att bilda kommittéer som ser som sin uppgift att hålla valda kandidater ansvariga inför medlemmarna. Deras politiska agerande måste granskas minutiöst av basmedlemmarna, så att dessa kan avgöra om de utför jobbet på ett tillfredsställande sätt. Ingen automatisk tillit till kandidater som ska ingå i ett borgerligt parlament med medföljande privilegier!
– Kräv av kandidaterna att de vägrar motta en lön som överstiger genomsnittslönen för en LO-medlem!

Samtidigt som vi säger detta varnar vi alla arbetare som fortfarande sätter sina förhoppningar till reformismen: den svenska socialdemokratin och dess mindre tvilling i Vänsterpartiet kommer inte att stå upp för arbetarnas intressen. Vänsterpartiet, som av en del ses som ett vänsteralternativ till socialdemokratin, har en lång meritlista av att gå kapitalet till mötes. De har under åratal un-derstött socialdemokratins regeringsmakt och röstat för nedskärningar som drabbat arbetare och unga. Mellan två onda ting väljer vi inte det som kan tyckas vara det mindre onda. Vår valtaktik handlar inte om detta.

De borgerliga arbetarpartier som sedan länge accepterat kapitalismen kommer inte att kunna försvara vår klass mot krisen. För detta ändamål måste vi bygga ett revolutionärt parti baserat på ett aktivt medlemskap och avsaknad av privilegier för partiets funktionärer. Det måste vara ett parti som samlar de bästa aktivisterna på varje frontavsnitt där kampen förs och som låter denna kamp berika partiet. Det måste vara ett demokratiskt parti med tendens- och fraktionsfrihet för oppositionella strömningar, men också förenat kring en disciplin som påbjuder respekt för gemensamt fattade beslut och enhet i handling. Och främst: Det måste grundas kring ett övergångsprogram med övergångskrav som förmår att sammanföra kampen för att försvara arbetarnas intressen mot krisens effekter, samt de många olika strider som förs bland de förtryckta, med en strategi som syftar till att avskaffa det kapitalistiska systemet genom socialistisk revolution. Bara med ett sådant parti kommer arbetarklassens intressen att kunna försvaras i verklig mening.

LO-ledarna får inte lämnas ohotade i sin roll som ledare för arbetarklassen. De måste pressas genom krav, men också utmanas genom byggandet av en opposition som inom sina led kan samla alla de arbetare som vill vara med och kämpa för en kursändring i massorganisationerna. Bygget av en sådan opposition kan idag assisteras ge-nom framförandet av ovanstående krav på de socialdemokratiska funktionärer som nu reser land och rike runt för att inför arbetare på otaliga arbetsplatser förorda en röst på socialdemokratin i det kommande valet.

Arbetarmakts arbetsutskott

Ur Arbetarmakts nyhetsbrev nummer 298 (9/09) – 090525

I förra nyhetsbrevet, nr 297, kritiserade Luke Cooper från vår engelska systerorganisation Workers Power valkampanjen No2EU – Yes to Democracy. Kampanjen har initierats av järnvägsfacket RMT och dess ledare Bob Crow. Trots att den ger sig ut för att slåss för arbetarklassens intressen, förlitar sig kampanjen på en nationalistisk grundinställning, med starka rötter i den brittiska stalinismen. EU utmålas som ursprunget till allt ont. Istället för att utgå från den integrering av arbetarklassen i Europa som kapitalismens utveckling medfört, vill No2EU föra tillbaka klasskampen till nationell nivå. Medlet för detta reaktionära mål är att förse den borgerliga staten med makten att kontrollera både kapitalets och arbetskraftens rörelser över gränserna. Det har tyvärr också lett till motstånd mot arbetare från andra länder som arbetar i Storbritannien och kampanjer för att ersätta dem med brittiska arbetare. No2EU leker med nationalismens farliga eld och Simon Hardy visar i den följande artikeln vart det kan leda.

Rättvisepartiet Socialisterna har ett speciellt intresse av att försvara No2EU:s valkampanj, eftersom deras kamrater i Socialist Party deltar. Det faktum att nationalistiska stämningar gör sig hörda i den brittiska arbetarrörelsen, påhejade och underblåsta av en del fackliga ledare och reaktionära tabloidtidningar, har lett till en polarisering i den brittiska vänstern mellan nationalistiska och internationalistiska krafter. Bland de internationalistiska rösterna märks Socialist Workers Party, våra kamrater i Workers Power och delvis också Fjärde Internationalens medlemmar. En annan del av vänstern gör sig själva till förespråkare för nationalistiska argument och domineras knappast förvånande av olika stalinistiska grupperingar. Däremellan rör sig flera grupper som försöker bortförklara eller rättfärdiga nationalistiska stämningar bland arbetarna.

Socialist Party har tagit steget över från de som bortförklarar nationalismen till att aktivt delta i No2EU:s valkampanj. RS och dess internationella organisation CWI sprider energiskt nyheter om och stöd för det nya antikapitalistiska partiet NPA i Frankrike. När Margaux Leduc från NPA nyligen talade på ett antal möten i Sverige, tillhörde RS de mest entusiastiska anhängarna. RS allians med Socialistiska Partiet – Arbetarinitiativet – har till och med lånat NPA:s symbol. Under NPA-mötet i Göteborg påpekade en deltagare diskrepansen mellan Arbetarinitiativets och NPA:s inställning till EU och de uppgifter som den europeiska arbetarklassen står inför. Leduc visade mycket lite förståelse för den svenska vänsterns inställning.

Margaux Leduc besökte också fackliga aktivister på Volvo och i hamnen i Göteborg. NPA:s perspektiv för den europeiska vänstern citeras av Göte Kildén i Internationalen den 15 maj: ”Vår idé, det som vi i franska NPA vill skapa, det är ett gemensamt europeiskt antikapitalistiskt parti”. Det skulle vara mycket intressant att höra vad den svenska vänsterns EU-motståndare har att säga om Leducs internationalistiska perspektiv.

RS lät den 8 maj Bob Crow själv presentera No2EU:s valkampanj. Det fanns inte ett ord om kapitalism eller socialism i hans artikel. Däremot fanns det mängder med beskrivningar av all djävulskap som EU fört med sig. I hans värld kan man nästan tro att nyliberalismen uppfanns i Bryssel och att Thatcher bara böjde sig för de ondsinta skurkarna på andra sidan kanalen.
Det verkar inte som om publiceringen av Bob Crows artikel föll så väl ut. I Offensiv den 21 maj ägnas en hel sida åt att försvara No2EU. Artikeln är skriven av en ledande medlem i Socialist Party, Hannah Sell. I hennes artikel firar tvetydigheten triumfer och glidningen mellan positivt och negativt sker på ett försåtligt sätt.

Hannah Sell hävdar att No2EU erbjuder ”ett vänsterinriktat EU-motståndaralternativ”. I nästa mening slår hon emellertid fast, med en skicklig glidning bort från det vänsterinriktade, att kampanjens program är ”väldigt begränsat, bestående av några få krav med fokus på frågor som direkt berör EU.” Läsaren får dock ingen upplysning om vilka kraven egentligen är. Det är alltså ett ”minimi-program” som valalliansen är baserad på och det ger Socialist Party möjligheten att föra fram sin egen propaganda. Den går, enligt Sell, ”mycket längre än kampanjens kravlista gör, genom en klar och tydlig socialistisk inriktning.” Det kan bara betyda att No2EU inte alls har ”en klar och tydlig socialistisk inriktning”.

I artikeln avvisas också ”anklagelserna från en del inom vänstern” att alliansens program är nationalistiskt. Bevisen för motsatsen är dels att en av parollerna för No2EU är ”ja till internationell solidaritet emellan arbetande människor”, dels att Bob Crow uttalat sig för ”ett arbetarnas Europa” i ett teveprogram. Argumenten kanske kan lura oerfarna kamrater, men med den bevisföringen skulle stalinisterna i Kommunistiska Partiet kunna bli en del av Arbetarinitiativet. Deras reaktionära inställning till arbetare från andra länder som arbetar i Sverige är av samma slag som No2EU:s. De leker med samma nationalistiska tankegods som det fascistiska BNP i Storbritannien eller extremhögern i Sverige.

Trots avsaknaden av ett socialistiskt perspektiv, menar Hannah Sell ändå att valalliansen är ”ett stort steg framåt”. Hon avslutar med att påstå att järnvägsfackes ledning tagit på sig ”ansvaret för att utveckla ett politiskt språkrör för arbetande människor – åtminstone i EU-valet.”

En kritisk läsare kanske undrar vilket slags språkrör det kan bli av en valallians inför EU-valet som redan innan valdagen deklarerar att representanter som eventuellt väljs in i Europaparlamentet inte kommer att inta sina platser. De kommer att stå kvar på andra sidan Engelska kanalen!

Vi uppmanar medlemmar i RS och dess systerpartier att allvarligt överväga vart ledningen för CWI är på väg att föra er. RS har i många sammanhang opponerat sig mot inskränkt nationalism i den svenska vänstern. Ska den traditionen nu solkas genom behovet att försvara en allians med nationalistiska och stalinistiska krafter i den brittiska arbetarrörelsen?

POM

No2EU:s hemsida: No2EU.com

Ur Arbetarmakts nyhetsbrev nummer 296 (7/09) – 090429

Rättvisepartiet Socialisterna och Socialistiska Partiet misslyckas med att ge bilarbetarna vägledning i kampen för försvaret av jobben

Krisen i den svenska bilindustrin har knappast gått någon förbi. Omfattande varsel har lagts på både Volvo, Saab och deras underleverantörer, sammanlagt över 7 700 jobb hotas i nuläget, och det råder stor ovisshet om industrins framtid. Arbetarna i den svenska bilindustrin befinner sig i ett svårt läge. Och det är inte bara krisen i sig som är bekymret, lika allvarligt är de nuvarande fackföreningsledarnas oförmåga att ta strid för jobben och för försvaret av medlemmarna. De fackliga ledarna har misslyckats med att driva krav som går utöver att uppmana regeringen till stödåtgärder. Inte så förvånande har de i allt högre utsträckning kommit att anamma en kapitulationistisk linje, som kommit till uttryck i Metalls accepterande av lönesänkningar. Tydligt är att de inte kommer att göra mycket för att komma arbetarna till undsättning, och det ekonomiska stöd som eventuellt kommer att beviljas från regeringen kommer hur som helst inte att vara kopplat till några krav på biljättarna att ta ett steg tillbaka från jobbslakten.

Att de fackliga ledarna inte gjort mer bör knappast förvåna, även om det är nog så upprörande med tanke på hur mycket som står på spel. Samtidigt har krisen vittnat om Rättvisepartiet Socialisternas (RS) och Socialistiska Partiets (SP) oförmåga att ingripa på ett sätt som skulle kunna leda till ett kämpande alternativ till fackledningens passivitet. Båda organisationerna har ett visst inflytande bland radikala bilarbetare med flera centralt placerade fackligt aktiva medlemmar, och har i sina tidningar argumenterat för ett försvar av jobben. Men med vilka metoder? Hur ska vi vinna arbetarna i bilindustrin för en allvarlig kamp för deras mest brådskande mål – försvaret av arbetsplatserna och lönerna – och på vilket sätt borde en sådan kamp föras?

Passivt formulerade krav
I den gemensamma valkandidaturen som dessa partier driver inför EU-valet, Arbetarinitiativet, kräver RS och SP ”förstatligande av bilindustrin under demokratisk löntagarkontroll” och säger sig stödja kampåtgärder för att försvara jobben. Mycket tydligare än så blir det dock inte. Det blir det inte heller vid en läsning av de artiklar som skrivits i organisationernas veckotidningar.

Det tröttaste intrycket ges i tidningen Internationalen, som sällan säger något om hur kampen ska organiseras överhuvudtaget. På sin höjd får man läsa intetsägande fraser av typen: ”Nödvändigheten att utmana den prokapitalistiska socialdemokratin i fackföreningar och i politiska församlingar har aldrig varit tydligare.” (Internationalen på nätet 19/3 2009) eller ”Att återskapa en sådan levande arbetarrörelse med en självständig plan för rekonstruktion av samhället är en lång väg att gå. Ett första steg på den vägen är att sluta drömma sig tillbaka till glory days.” (Internationalen på nätet, 13/3 2009)

I Göteborg har SP:s aktivister prioriterat arbete med klimataktionen och mot ett vägbygge istället för att involvera sig offensivt i en kamp för att försvara bilarbetarnas kamp. Det har över huvudtaget varit ett beklämmande uppförande. Förslag på gemensamma protestyttringar från bl.a. RS i Göteborg har från SP bemötts med passiv respons.

De aktioner som framförallt RS organiserat för att stödja bilarbetarnas kamp har huvudsakligen varit begränsade till uppmaningar till demonstrationer och protester vid biljättarnas bolagsstämmor. Helt berättigad kritik har riktats i Offensiv mot Metall-ledningens och bl.a. Olle Ludvigssons eftergifter i form av lönesänkningar för de anställda och arbetstidskompensation på biljättarnas villkor. Man har också organiserat ett antal mindre möten.

Demonstrationer, protestmöten och uppvaktningar kommer dock inte att rädda jobben. De kan förvisso utgöra effektiva medel för att skapa stöd för en kamp för att rädda jobben. Men då måste initiativ till en sådan kamp tas. Ett förstatligande under arbetarkontroll, där man delade på jobben genom sänkt arbetstid, något som båda organisationerna ställer sig bakom, skulle vara ett klart steg mot att slå mot biljättarnas rätt att göra som de behagar med de anställda. Men hur?

I uttalanden i Offensiv har RS uppmanat till ”massprotester” för att försvara jobben. Man har krävt att facken ska mobilisera och vägra gå med på nedläggning av produktionen. I Umeå uttalade sig RS kommunfullmäktigegrupp till stöd för en vild strejk som organiserades på initiativ av arbetarna själva. I Offensiv 838 uppmanar RS:arna Kaan Özsan, Kristoffer Lundberg och två bilarbetare till massdemonstrationer för att sätta press på regeringen, samt till förstatligande under arbetarkontroll och demokratisk planering av produktionen.

Genomgående i samtliga uttalanden i Offensiv är att kraven begränsas till att föreslå massdemonstrationer, samtidigt som kraven på förstatligande presenteras som en ”klok ide” på ett helt passivt sätt. Vad ska bilarbetarna göra om regeringen vägrar, vilket den ju gör?

Hur rädda jobben?
Arbetarmakt menar att ett effektivt och framkomligt motstånd mot de omfattande angreppen bara kan åstadkommas genom direkt kamp här och nu – kamp som överskrider demonstrationer och lobbyinriktade protestyttringar. Krav måste ställas som överskrider de i Offensiv föreslagna protestyttringarna – med strejker och ockupationer av de arbetsplatser där företagen varslat. Detta är inget som bara kan bli aktuellt efter att massdemonstrationer har organiserats. Behovet av dem är akut oavsett förutsättningarna, och detta måste sägas.

Från fackligt aktiva revolutionära socialister måste dessutom initiativ tas för att organisera fabrikskommittéer på varje berörd arbetsplats – fabrikskommittéer som demokratiskt kan organisera motståndet som drar in samtliga anställda och samtidigt hålla arbetarnas ledare direkt ansvariga. Sådana kommittéer måste också försöka samordna kampen på de drabbade företagen. Inga avsked borde accepteras, och krav på förstatligande under arbetarkontroll borde föras fram i kombination med ockupationer av fabrikerna. Under sådana ockupationer skulle arbetarna också kunna visa att de inte behöver ägarna för att kunna organisera produktionen.

Är detta realistiskt? Det är omöjligt att säga vilka de faktiska förutsättningarna för en sådan militant kamp är om man inte öppet argumenterar för den och försöker vinna stöd för arbetarnas självständiga organisering från de nuvarande fackliga ledarna. Men i tider som dessa är det revolutionärers uppgift att säga sanningen om vad som behöver göras för att nå våra och bilarbetarnas mål.

Sådana förslag på motstånd kan inte förankras bland bilarbetarna på ett effektivt sätt om man ensidigt vänder sig till dem. De måste samtidigt riktas som krav på de nuvarande arbetarledarna i form av öppna förslag om gemensam handling. De måste pressas att ställa sig i spetsen för direkta aktioner. Det kan inte nog understrykas. Inte för att man bör ha några illusioner om att de fackliga ledarna ska gå oss till mötes (och sådana illusioner blir nog alltmer ovanliga bland arbetarna i nuläget – då de ställts inför fackliga ledares förräderier mer än en gång på kort tid). De fackliga ledarna är mest angelägna om att agera just som en broms på radikaliseringen av LO-medlemmar. Deras strategi går ut på att försvara medlemmarna bara med medel som inte stör den klassfred som LO-ledarna föresatt sig att försvara. Denna linje är i nuläget helt omöjlig, LO-ledarna kan med sin nuvarande hållning därför inte leda något försvar. Detta måste förstås sägas öppet och tydligt.

Men även med detta sagt kan inte socialister strunta i faktumet att dessa reformister, oavsett hur usla dom är, faktiskt är arbetarnas nuvarande ledare. Behovet av en enhetsfront visar sig framförallt i den låga nivån av kamp som hittills ägt rum. Den stora demonstrationen i Trollhättan som utlystes av LO och Metall, som samlade 3 000 arbetare och deras familjer, vittnade också om att mobiliseringspotentialen är som starkast då arbetarnas nuvarande ledare står bakom initiativet. Det är ytterligare ett skäl till varför kraven måste formuleras gentemot den nuvarande ledningen.

RS själva försökte sig på ett mindre protestmöte mot IF Metalls svekavtal framför deras lokal i Göteborg, den 6 mars. Två medlemmar från Arbetarmakt besökte mötet för att visa sitt stöd. Sammanlagt räknade man, enligt RS, 55 personer, där arbetare från IAC, Bunyckefabriken, Lear Corporation och Volvo Lastvagnar deltog. De flesta av dessa 55 tillhörde RS och bara ett fåtal (om några alls?) var arbetare från bilindustrin som inte redan är anslutna till RS. Man kan inte skylla det här på dålig organisering, eftersom RS-aktivister är utmärkta organisatörer. I dagarna innan protesten lyckades de samla hundratals underskrifter i Göteborgs bilindustri mot Metalls svekavtal.

Tillämpa enhetsfronten – med ledarna om de kämpar, utan dem eller emot dem om de avstår!
Dessa exempel vittnar om att revolutionära socialister måste tillämpa enhetsfrontstaktiken gentemot arbetarnas nuvarande ledare – i den mening som Kommunistiska Internationalen en gång utvecklade den. Denna kan kortfattat sammanfattas med mottot ”med ledarna när de kämpar, utan dem eller emot dem om de vägrar”. Det är avsaknaden av just en sådan inriktning som kommer till uttryck i RS och SP:s politik – som är uppbyggd enligt en annan logik. Enligt den logiken hoppas man att kraven på en massdemonstration, om det förverkligades, ska mynna ut i ett mer framgångsrikt motstånd på ett spontant sätt. Det går så klart inte att utesluta att känslan av samlad styrka som kan åstadkommas med massdemonstrationer skulle förmå radikalare skikt bland bilarbetarna att själva ta initiativet till ockupationer och strejker. Det är heller inte fel att uppmana till demonstrationer. Men: det är ett grovt misstag att inte lägga fram en strategi som sammanför sådana uppmaningar med förslag på åtgärder från arbetarnas massorganisationer och från de direkt berörda arbetarna som pekar ut hur verklig arbetarmakt över industrin ska kunna tillkämpas!

Centristerna i RS och SP hoppas istället att det ska räcka med vädjanden och passivt formulerade krav. På det sättet svansar de efter LO-ledarna och låter dem, trots kampvilja, faktiskt i praktiken behålla initiativet. Detta i en situation som så tydligt vittnar om behovet av att revolutionärt socialistiska krafter går i spetsen och visar en väg framåt. Hårda krav måste formuleras på ledarna – och kamp för att genomföra kraven genom att uppmana de varslade arbetarna att själva agera för sin sak måste utgöra den andra sidan av detta. Bara så kan revolutionära fackföreningsaktivister i praktiken visa att de agerar för arbetarnas intressen – i uttalad opposition mot de reformistiska krafter som idag förråder desamma.

Ur Arbetarmakts nyhetsbrev nummer 295 (6/09) – 090416

Den 28 mars presenterades Arbetarinitiativet: Antikapitalistiskt EU-motstånd för jobb, välfärd och klimatet vid ett möte i stockholmsförorten Tensta. Syftet är att lansera ett vänsteralternativ i valet till Europaparlamentet den 7 juni. Bakom initiativet står Rättvisepartiet Socialisterna (RS) och Socialistiska Partiet (SP), men det finns plats på listorna för oberoende kandidater.

SP beslutade tidigare i år att inte kandidera i EU-valet, men ett bredare initiativ som utgått från det nya antikapitalistiska partiet NPA i Frankrike fick SP att ändra sig. RS hade för sin del redan deklarerat att man skulle ställa upp i EU-valet. Det som fick SP att ändra sig är ett upprop från europeiska vänsterorganisationer, varav de flesta tillhör Fjärde Internationalen. I samband med ett möte i december med den europeiska antikapitalistiska vänsterflygeln (EACL) gjordes ett uttalande som undertecknades av 13 organisationer från 9 länder.

I uttalandet heter det bland annat: ”Vi avvisar EU-regeringarnas politik, som räddar banker och inte människor. Detta Europa är inte vårt[..] Vi föreslår en antikapitalistisk räddningsplan[..] som ger prioritet åt skapandet av arbetstillfällen[..] en fullständig nationalisering av bank- och kreditsystemet under arbetar- och folklig kontroll och som tillgodoser sociala behov. Problemet är[..] att bryta med kapitalismen och dess logik. Under dessa betingelser, och med hänsyn taget till de speciella förhållandena i varje enskilt land, är vi eniga om att bygga upp ett samordnat och gemensamt motstånd mot arbetsgivarnas angrepp, och på samma gång skapa betingelser för ett politiskt alternativ och en antikapitalistisk pol, som bygger på folklig mobilisering, som försvarar ett Europa som tillgodoser arbetarnas och folkets behov, och som avvisar varje stöd till eller deltagande i socialliberala eller socialdemokratiska regeringar eller regeringar mellan centern och vänstern.”

Det här är något som Arbetarmakt och vår internationella tendens, Förbundet för Femte Internationalen, har förespråkat länge. Vänstern måste i kontinental skala inleda arbetet med att skapa nya revolutionära arbetarpartier. I Frankrike är våra kamrater medlemmar i NPA och deltar i kampen för att bygga ett antikapitalistiskt parti. De deltar också i diskussionen om NPA:s program och politik. Vårt mål är att vinna de nya krafterna för den revolutionära socialismens politik, vars mål är att störta kapitalismen och upprätta en arbetarstat.

Det var det här europeiska initiativet som fick SP att ändra sig och i sista stund, innan tiden gick ut för att anmäla sig, ställa sig bakom en gemensam lista med RS. Det finns dock en viktig skillnad mellan samarbetet RS-SP och den process som lett fram till bildandet av det franska NPA. I Sverige är det ett byråkratiskt initiativ som utgått från RS och där SP mer eller mindre övertalats att delta. I Frankrike växte det efter nej:et i folkomröstningen om EU-fördraget fram lokala kommittéer på en mängd platser. Kommittéerna har alltsedan dess stärkts i en rad strider som utkämpats under de senaste åren. I början av 2009 kulminerade processen i bildandet av NPA. Förutom de 3 000 medlemmarna i SP:s systerparti LCR, som initierade hela projektet, har ytterligare 7 000 aktivister anslutit sig till NPA.

Det svenska Arbetarinitiativet (AI) vill visserligen ”sprida det växande europeiska motståndet och understryka behovet av nya kämpande arbetarpartier”, men det finns inget som tyder på en vilja att öppna AI för andra grupper eller oorganiserade. AI kommer dock att ha ett antal oberoende kandidater, varav flera är viktiga företrädare för den kamp som förekommit i Sverige under de senaste åren. De kommer sannolikt bara att fungera som affischnamn för kandidaturen.

Krav utan adressat
Det politiska initiativet inom AI ligger helt i händerna på RS och SP. Den plattform som presenterades på mötet den 28 mars, och som återfinns på AI:s hemsida, innehåller många bra krav men har grundläggande brister. Plattformen presenteras som en del av den antikapitalistiska rörelsen i Europa men innehåller ändå bara allmänna formuleringar om alternativet till det EU som man säger nej till. Arbetarklassens kamp för att ena Europa finns inte med. Många av kraven är utformade på ett klassiskt reformistiskt sätt. Ta bara exemplet med lösningen på uppsägningar och nedskärningar, som nu för varje dag ökar antalet arbetslösa.

Uppsägningar och nedskärningar ska ”omedelbart stoppas” genom att staten, dvs. den borgerliga svenska staten, ”ska garantera jobben under omställning till samhällsnyttig och hållbar produktion”. Facket ska ha ”vetorätt mot avsked” och även ”kontroll över bolagsvinster och företagsledning”. Den enda punkt där plattformen går längre än kravet på arbetarkontroll är när Volvo och Saab nämns. När det gäller biltillverkarna krävs förstatligande ”under demokratisk löntagarkontroll”.

Klimatfrågan går som en röd tråd genom plattformen och lösningen på krisen i bilindustrin är en ”krisplan” för ”klimatomställning” av hela branschen. Men det finns, liksom i fallet med arbetarkontrollen, ingen adressat. Kravet riktas inte åt något bestämt håll. Är arbetarkontrollen och krisplanen verkligen krav som kan förverkligas i ett val? Är det inte snarare så att arbetarkontrollen bara är något som arbetarklassen tillkämpar sig i kampen mot den offensiv som kapitalisterna nu har inlett på bred front? Är inte kravet på en krisplan något som ska riktas till arbetarrörelsens ledning? Uppgifter som endast den organiserade arbetarklassen kan genomföra, formuleras i plattformen rakt ut i luften.

Det är symptomatiskt för plattformen att kraven formuleras på ett parlamentariskt sätt. Det visar sig också genom att plattformen inte mynnar ut i någon paroll om regeringsmakten. Höjdpunkten blir i stället ”En annan värld är möjlig – För ett nytt arbetarparti”. Frågan om hur alla krav ska kunna bli verklighet förbigås med tystnad. Läsaren kan bara dra slutsatsen att kraven ska genomföras via parlamentet.

Vi i Arbetarmakt och många andra är också för ett nytt arbetarparti, men frågan är hur vi ska komma dit. Vår uppfattning, som grundas på 150 års erfarenheter av arbetarklassens kamp, är att det måste byggas av revolutionära socialister som ingriper i och försöker ge vägledning åt den kamp som uppstår spontant. Vi ställer dock inte upp vårt eget program som ett ultimatum till arbetare och ungdomar som är beredda att kämpa mot kapitalismen, men vi försöker vinna anhängare till vårt program samtidigt som vi är beredda att lära av andras erfarenheter.

RS och SP har valt att själva komma överens om vad AI ska ha för plattform. Inga andra har inviterats, allt har skötts bakom lyckta dörrar. De arbetargrupper som varit ute i kamp på senare år, som gruvarbetarna i Norrbotten eller sopåkarna i Stockholm, finns visserligen med som kandidater eller anhängare till AI, men hur har dem kunnat påverka plattformen? Istället har SP och RS försökt gissa sig till vad arbetare som är missnöjda med s och v kan tänkas tycka är bra. Det är en opportunistisk metod som alltid visat sig vara en återvändsgränd i bygget av nya arbetarpartier.

Samma typ av opportunistisk anpassning ägnar sig RS brittiska kamrater i Socialist Party åt. Den kampanj för ett nytt arbetarparti som Socialist Party varit en dominerande kraft i, och som våra kamrater i Workers Power tidigare varit aktiva i, har nu omvandlats till ett stöd för den nationalistiska och populistiska valkampanj inför EU-valet som leds av järnvägsfacket RMT och dess ledare Bob Crow. Kampanjens namn är No2EU – Yes To Democracyoch i den utsträckning som någon av dess kandidater blir inröstad i EU-parlamentet kommer den platsen att stå tom.

EU är odemokratiskt, hävdar Bob Crow i likhet med våra stalinister på hemmaplan, och föredrar uppenbarligen den brittiska borgarstaten. Alliansen mellan RS systerparti och Crows stalinister är ett exempel på vart anpassningen till nationalism och protektionism kan leda.

Nu är nationalism och protektionism för tillfället inte någon påtaglig tendens i den svenska arbetarrörelsen. Under krisens fortsättning är det dock möjligt att de kommer att visa sina fula trynen. Fackbyråkrater som känner sig trängda från höger av rasistiska krafter kan mycket väl börja utveckla liknande tendenser som nu är tydliga i den brittiska arbetarrörelsen. Hur ska RS och SP kunna stå emot om de redan under många år utvecklat opportunismen till en konst? Socialist Party har dragit slutsatsen att rasism och nationalism kan visa sig i kampens tidiga skeden men på något lagbundet sätt kommer att försvinna när kampen går vidare.

Valkoalitionen mellan RS och SP presenteras nu i respektive tidningar som ”väckarklocka i EU-valet” (Offensiv 2 april) eller ”EU utmanas från vänster” (Internationalen 2 april). Det talas om att Arbetarinitiativet ”siktar[..] längre än till EU-valet den 7 juni” (Offensiv 2 april). Frågan är hur långt siktet är inställt. I Offensiv skriver Elin Gauffin 2 april att AI har ”stora möjligheter att knyta samman viktiga delar av den fackliga vänstern och sociala rörelser.” Agnes Callewaert från SP intervjuas i Offensiv 2 april och säger: ”Rent praktiskt betyder det att vi nu har en gemensam vänster.”

Men hur ska fackliga aktivister och aktivister från sociala rörelser kunna verka inom AI, eller ens påverka initiativet? Det finns ingen organiseringsform där andra inom vänstern eller oorganiserade kan aktivera sig och vara med att utforma en antikapitalistisk rörelse som skulle kunna lägga grunden för ett nytt arbetarparti. Om AI ska bli något mer än ännu en tillfällig valkoalition mellan SP och RS, måste lokala kommittéer organiseras där också andra än de två partiernas medlemmar kan delta i byggandet och utformandet av det nya arbetarpartiet.

Rättviselistan
När vi bedömer AI finns det tidigare erfarenheter att gå tillbaka till. Redan i EU-valet 1995 ställde SP och RS upp gemensamt, tillsammans med en del oberoende kandidater, under beteckningen Rättviselistan.

Liksom i fallet med AI var RS (eller Arbetarförbundet Offensiv – AFO – som gruppen då kallade sig) och SP inte särskilt eniga. Motståndet i SP var starkt men majoriteten hävdade att ”förutsättningarna var goda att för första gången på länge samla en större grupp radikala arbetare till en gemensam politisk erfarenhet” (ledaren i Internationalen nr 21 1995).Plattformen för Rättviselistan: EU-motståndare mot nedskärningarvar i många avseenden identisk med plattformen för AI. I Internationalen nr 21 1995 beskrevs listan så här: ”ett beslutsamt ‘Sverige ut ur EU’ och försvar för arbetarrörelsens gamla solidaritets- och välfärdsideal”.

Arbetarmakt förordade 1995 en kritisk röst på antingen s, v eller Rättviselistan. Det kritiska stödet till Rättviselistan visade sig vara ett misstag som baserades på en felaktig bedömning av vad listan representerade. Socialdemokrater som i likhet med Rolf Andersson, välkänd s-politiker i Helsingborg som bröt med partiet, deltog uppenbarligen bara för att utöva tryck på sitt gamla parti, ett försök att driva det till vänster. När Rolf Andersson intervjuades i Internationalen (nr 22 1995) tycks han inte riktigt ha klart för sig vilka han gått i allians med. Åtminstone hade han ett helt annat perspektiv: ”Den socialdemokratiska vänstern måste vinna partiet tillbaka till folket.”

Rättviselistans plattform koncentrerades kring fyra paroller: 1) Nej till egenavgifter och sänkta barnbidrag – låt banker och storföretag betala, 2) Europeisk kampanj för arbete åt alla – 35 timmars arbetsvecka med full lön, 3) En lön att leva på – höjda reallöner för arbetare och låginkomsttagare, 4) Politiker ska få arbetarlöner utan privilegier och fallskärmar.

Även 1995 fanns det kraftiga illusioner om stödet för en valkoalition mellan RS och SP. I Internationalen nr 24 1995 skrev man så här: ”Vi tror att protesterna mot högerpolitiken och de snabba svängningarna i opinionen gör det möjligt att rubba den politiska balansen. När hundratusentals i landet fått nog av orättvisorna kommer EU-valet att vara ett sätt att säga att man vill se en förändring.”

AFO, som RS då kallade sig, var ännu mer begivna på grandiosa perspektiv. Ledaren i Offensiv nr 6 1995 hävdade att ”(s) är i början av en kris som kan bli djupare än 1917, då partiet splittrades.” Bland de kämpar från den fackliga vänstern som 1995 stödde Rättviselistan återfanns Roger Hultgren, intervjuad i samma nummer av Offensiv, som menade att listan ”är ett sätt att stärka vänstern både inom och utom socialdemokratin”. Intervjun fick rubriken: ”Det blir som en mindre partisprängning av (s)”. Förväntningarna var stora, även mätt med RS mått.

Framsidan av samma tidning pryddes av rubriken: ”Fantastisk start för Rättviselistan”. Mittuppslaget innehöll en större artikel av Laurence Coates som hävdade att ”att (s)-ledningen nu bryter alla band med arbetarklassen. Den kan bara påverkas, liksom etablissemangets andra partier, av organiserad massopposition.” Coates bedömning av Rättviselistan genomsyras av den överdrivna och fatalistiska optimism som är så typisk för AFO/RS: ”Även om Rättviselistan i sig självt inte är ett nytt parti, är det inte desto mindre en viktig del av den omgrupperingsprocess som pågår inom arbetarrörelsen. Under de kommande stormiga åren kommer idén om ett nytt arbetarparti att få masstöd från de som idag stödjer (s) och (v).”

Fanns det något stöd för Rättviselistan utanför AFO och SP? Ja, det fanns ett antal fackliga militanter som ställde upp. Bland dem kan nämnas järnbruksklubben vid SSAB i Borlänge, Gruvtolvan i Kiruna, Gruvfyran i Malmberget, Åke Wiklund (som några år tidigare tog initiativet till den havererade Arbetarlistan).

Rättviselistan anordnade en konferens efter valet där resultatet (cirka 14 000 röster) skulle utvärderas och listans fortsättning diskuteras. AFO såg resultatet som en ”stor framgång”. Inom SP var meningarna delade. Avdelningen i Göteborg ville exempelvis helt avbryta det exklusiva samarbetet med AFO.

Det beslutades att de 700 valarbetarna skulle fortsätta att driva kampanjer, vilka skulle organiseras runt den månatliga tidningen Rättvise-Nytt. Ännu en konferens planerades till mars 1996. Den sorgliga sanningen är att hela detta grandiosa projekt föll samman. SP och AFO (som bytte namn till RS) fortsatte som rivaler och kom inte varandra särskilt mycket närmare.

Det talades också en del om det goda resultatet i Helsingborg (cirka 5 procent). Ett möte utlystes till den 26 oktober 1995, men lockade inte någon utanför de som redan var inbegripna i valkampanjen. Inte ens där Rättviselistan fick ett respektabelt resultat, som i Helsingborg, fanns det något stöd för vidare aktiviteter.

Rättviselistan föll, kort sagt, samman som ett det korthus det var redan från början.

Vad skulle Arbetarinitiativet kunna vara?
Revolutionära socialister föredrar naturligtvis att själva ställa upp i val med sitt eget program, som ett sätt att sprida revolutionär propaganda. I avsaknad av den möjligheten kan revolutionära socialister ge kritiskt stöd till det parti eller de partier som har stort förtroende bland de aktiva, klassmedvetna arbetarna. Kritiskt stöd är ett försök att aktivera de medvetna arbetare som fortfarande har förtroende för sina reformistiska ledare att ställa krav och kämpa för att driva igenom dessa krav. På det sättet kan aktivister genom egen erfarenhet komma fram till att det är nödvändigt att bryta med både s och v.

Det är tveksamt om de fackliga aktivister som nu ger sitt stöd till AI är beredda att bryta med sina ledare. Det mest sannolika är att de, liksom med Rättviselistan 1995, använder AI för att utöva tryck på s-ledningen. Ett EU-val har inte samma betydelse som ett riksdagsval, där det avgörs vem som ska inneha regeringsmakten under den kommande perioden. Ordförandena i gruvfacken i Kiruna och Malmberget, som stöder AI, formulerar sitt stöd så här: AI kan ”väcka en slumrande arbetarrörelse”.

Det är naturligtvis betydelsefullt att radikala fackliga aktivister fronderar mot LO- och s-ledningen genom att stöda AI, men det ska inte missuppfattas som ett stöd till byggandet av ett nytt arbetarparti. Inte en enda av de framträdande fackliga aktivister som stödde Rättviselistan 1995 fortsatte sitt engagemang med att kämpa för ett nytt parti. Det skulle vara en helt annan sak om kända fackliga aktivister gav sitt stöd till en vänsterkandidatur i nästa års riksdagsval.

Den slutsats som Arbetarmakt drar av det vi hittills vet om Arbetarinitiativet är: det skiljer sig inte markant från vänsterreformismen och det är mycket tveksamt om det finns något särskilt stöd för initiativet utanför de grupper som redan sympatiserar med SP eller RS. Vi ser därför ingen anledning att vare sig stöda AI eller förorda en kritisk röst. Om AI däremot bryter med traditionen från Rättviselistan och öppnar sig för alla som vill bygga ett nytt arbetarparti och seriöst organiserar diskussioner kring det program som ett nytt antikapitalistiskt arbetarparti kommer att behöva, då kommer frågan i ett helt annat läge.

Det nödvändiga initiativ som skulle ha kunnat genomföras, mot bakgrund av socialdemokratins fullständiga knäfall inför Alliansen i snart sagt varje fråga, är att bjuda in alla som kämpar mot olika aspekter av den nuvarande borgerliga offensiven. Där skulle sopåkarna i Stockholm, gruvarbetarna i Malmfälten, alla som kämpar mot privatiseringen av allmännyttans bostäder, de som kämpar mot privatkapitalets inträngande i skolor och universitet, alla som bekämpar privata intressens övertagande av sjukhus och andra delar av offentlig verksamhet, alla som kämpar mot imperialismens krig och rasism och fascism kunna mötas. Många av dem känner sig svikna av socialdemokratin och har inte särskilt stort förtroende för Vänsterpartiet.

Arbetarmakt har vid olika tillfällen föreslagit en sådan samling av kämpande grupper, exempelvis i Septemberalliansen i Stockholm. Vare sig SP eller RS har visat något intresse för förslaget. De föredrar istället att agera på ett byråkratiskt sätt, där de själva kompromissar ihop sig om plattformen och sedan erbjuder andra att stöda den. Vi vill istället ha en öppen och bred diskussion av vad som behövs idag, vilket slags parti som vi måste bygga för att ersätta den nuvarande förrädiska ledningen inom arbetarrörelsen.

Om Arbetarmakt hade inbjudits att delta i diskussionerna om AI, skulle vi ha föreslagit en annan plattform än den som nu förs fram. En sådan plattform måste baseras på en grundlig analys och utgå ifrån vad som är objektivt nödvändigt för att bemöta borgarnas offensiv, inte bara i Sverige, utan i hela Europa.

POM

Ur Arbetarmakts nyhetsbrev nummer 294 (5/09) – 090330

Lördagen 28 mars höll Rättvisepartiet Socialisterna (RS) sitt Marx 2009 i Tensta träff. Någon vecka tidigare hade de dessutom meddelat att de skulle ta tillfället i akt och lansera Arbetarinitiativet, en gemensam plattform med Socialistiska Partiet (SP) till EU-parlamentsvalet. Dagen inleddes därför med ett möte där 6 kandidater – 3 från RS och 3 från SP – höll anföranden. Mellan varje talare lästes stödhälsningar – var och en förstås åtföljd av varsin applåd. Flera av hälsningarna kom från fackliga representanter, och det påpekades att Arbetarinitiativet redan har börjat få stöd från arbetarleden. Man skulle visserligen kunna invända att de flesta var medlemmar i RS eller SP, men att de fick stöd från representanter för gruvfacken i Kiruna och Malmberget skulle kunna peka på att det kan bli något större än de bägge partierna.

Varje anförande under mötet var en maning till kamp, men i mitt tycke var de en aning abstrakta vad gäller mål och kampmetoder. Arbetarinitiativets plattform innehöll en maning till att bygga ett nytt arbetarparti, och även om det inte uttryckligen står att det är målet med samarbetet att bilda ett sådant, var det uppenbart att det var vad flera av talarna önskade. Men om man som revolutionär ska bygga ett nytt parti måste man vara tydligare med programmet. Plattformen innehåller många krav som varje socialist måste stödja, men problemet är vad som inte står – avsaknaden av ett revolutionär program. Detta tog jag upp i mitt inlägg i debatten. Jag frågade: avser ni att bygga ett gemensamt parti? Har ni tänkt förtydliga programmet, och vara mer tydliga i hur avskaffandet av kapitalismen, som plattformen talar om, ska gå till? Mer specifikt tog jag upp behovet av större klarhet vad gäller paroller för den antifascistiska och antirasistiska kampen. Då SP:s Kjelle Pettersson strax innan hade överlämnat blommor till Mattias Bernardsson och Joel Eriksson, RS:are som under den gångna veckan hade utsatts för nazistattacker, med kommentaren ”Det kanske skulle ha varit ett knogjärn”, kunde jag givetvis inte avhålla mig från att avsluta med ”Kjelles kommentar om knogjärn kanske ger en antydan?”

I debatten som följde berördes mitt inlägg av flera talare, alltifrån det lite demagogiska påpekandet att vi inte kan vänta med kampen tills vi har rett ut alla grammatiska frågor till SP:s Håkan Blomqvists citerande av Marx klassiker ”Varje steg av verklig kamp är viktigare än 100 program.” Som vanligt när det citeras glömde dock Håkan att nämna att det är hämtat från Marx hårda kritik av de tyska socialdemokraternas Gothaprogram, och kan således inte uppfattas som att programmatiska frågor är oviktiga – vilket tyvärr är det sätt som det nästan undantagslöst används på. Om jag hade föreslagit att vi skulle låta all kamp ligga nere tills vi hade rett ut alla tänkbara frågor om det revolutionära programmet skulle kanske Håkan ha haft en poäng, men med Arbetarmakts ännu pågående deltagande i exempelvis Septemberalliansen, Nätverket mot rasism och Gaza-solidaritet i färskt minne tog jag inte åt mig så mycket.

Nästa programpunkt var en debatt om ”Ett socialistiskt svar på krisen”. Som så ofta på vänstermöten blev det dock mycket rabblande av statistik om krisen – som för att övertyga folk som går på RS-möten om att den existerar – avlöst av uppmaningar till att kämpa. Problemet är att det varken blev en systematisk analys av krisen, dess orsaker och förlopp, eller en diskussion om hur kampen mer konkret ska organiseras. Det mesta som sades kan man hålla med om – problemet är som vanligt vad som inte sägs. En representant från CWI – RS internationella organisation – i Kina talade om situationen där, och kamrater från Island och Irland berättade också om sina erfarenheter.

I mitt inlägg i debatten tog jag för enkelhets skull vid där jag slutade och svarade på invändningarna mot mitt förra anförande. Det handlar inte om grammatik, och inte om att klasskampen får vänta medan vi lärda debatterar, utan om att revolutionärer behöver ett konkret program för att ingripa i klasskampen. Marx, Lenin och Trotskij satt väl ändå inte på väggen i salen av en slump? Vi måste bygga vidare på deras slutsatser att kvalitén hos den revolutionära ledningen är helt avgörande för kampens utgång. Med mera tid till mitt förfogande kunde jag ha gått in på exempel på hur både RS och SP, samt deras internationella kamrater ofta visar upp en tendens att i för hög grad lita på klasskampens spontana utveckling och den objektiva revolutionära processen, men jag nöjde mig med att ta upp två mera närliggande frågor.

Menar RS allvar med att kampen mot fascismen ska föras med ”fredliga” metoder? Vad betyder det? Naturligtvis är våld inget självändamål, och det måste sättas i relation till bygget av en massrörelse – men är inte de upprepade naziattackerna en bra anledning att pedagogiskt förklara behovet av verkligt, organiserat självförsvar? Är verkligen de sympatier man kan få allmänheten av att upprepa ”fredligt” och ”utan våld” viktigare än att förklara nödvändigheten av organiserat försvar? Är det nya partiet som ska byggas ens för att driva bort fascisterna varhelst de samlas? Detta handlar inte om grammatik, utan om helt nödvändiga frågor att diskutera om man ämnar bygga något mer än en gemensam valplattform.

Min största indignation för dagen lade jag på att kritisera RS utmålande av strejken vid oljeraffinaderiet i Lindsay, Storbritannien, som en seger, vilket Elin Gauffin strax tidigare hade pratat om. Vi har tidigare i nyhetsbrevet ordentligt kritiserat RS hopplösa hållning, och deras idealiserande av fakta. Det var inte en strejk för bättre arbetsvillkor eller mot nedläggning. Själv målet för strejken som frågan faktiskt stod var: ska brittiska eller italienska arbetare utföra jobbet? Strejken hade därför inget progressivt mål, och det var således ingen seger.

Svarade gjorde i första hand Arne Johansson från RS, som vidhöll att strejken i Lindsay utmynnade i en seger. Han erkände att det florerat chauvinistiska paroller, men att kampen hade suddat ut dessa, och att jag således hade fel. Han missade att nämna att själva resultatet av strejken var att 102 jobb gick till brittiska arbetare istället för till italienska. Då många icke-brittiska arbetare i Lindsay har vittnat om den fientlighet som har piskats upp mot dem, vilket har fått flera att lämna Storbritannien, känns det lite märkligt att höra vilken stor seger för internationalismen det var. Arne, på sitt lite demagogiska humör, fortsatte med att påpeka att varken RS eller Arbetarmakt kan säga hur revolutionen kommer att ske, och att Marx och Engels båda vägrade att göra sådana förutsägelser. Ja, på ett allmänt plan har Arne naturligtvis rätt – vi kan inte nu beskriva hur revolutionen kommer att ske. Vi kan inte heller beskriva precis hur Första maj-firandet kommer att gå till, eller vad resultatet av EU-parlamentsvalet kommer att bli, men vad har det med saken att göra?

Ett revolutionärt program, som Arne borde veta, är inte en beskrivning dag för dag av hur saker kommer att förlöpa, utan en sammanställning av lärdomarna av tidigare revolutioner och en skissering av vilka uppgifter vi kommer att ställas inför. Mycket av vad som kommer att hända kan vi inte veta, men det innebär bara att vi måste diskutera möjligheter och studera revolutionernas historia för att i möjligaste mån förbereda oss, inte vifta bort frågan med lättköpta retoriska poänger. Både Marx och Engels såg det uppenbarligen görligt att säga mer om saken än vad Arbetarinitiativets plattform gör, och om Arne är osäker på var Lenin och Trotskij – som hängde bakom talarstolen – stod i frågan finns det några Kominternresolutioner jag kan rekommendera.

Sista punkten på dagordningen var kamp mot imperialismens krig, och följde i stort samma upplägg som tidigare. Flera talare, däribland en kamrat från CWI i Israel och en från Grekland, höll kampglada inlägg med en kort förklaring av vad som hände i olika sektorer i världen.

Då ingen till en början gjorde någon ansats att äntra talarstolen när det öppnades upp för inlägg gjorde jag åter min plikt och steg upp. Den här gången talade jag om behovet att stödja motståndet mot imperialismen, och nämnde Trotskijs klassiska analys av ett hypotetiskt krig mellan diktaturens Brasilien och Storbritannien. Kriget skulle inte vara ett krig mellan diktatur och demokrati, påpekade Trotskij, utan i första hand ett krig mellan en imperialistisk stormakt och ett halvkolonialt land. Således vore det revolutionärers plikt att stödja Brasilien i konflikten. Så även idag påpekade jag, men betonade också att vårt stöd till motståndet till imperialismen inte kan vara okritiskt – till skillnad från hur den stalinistiska vänstern resonerar – utan vi måste samtidigt kämpa för ett progressivt, socialistiskt och arbetar- och bondebaserat motstånd. Men i kamp mellan faktiskt existerande motstånd och imperialistiska trupper måste vi förespråka de senares nederlag.

Shay från Israel gick i svaromål. Han hävdade korrekt att man måste se saken konkret: vad är det som kan besegra imperialismen? Tyvärr betraktade han frågan om det konkreta på ett abstrakt sätt, och satte därmed fingret på ett viktigt drag hos CWIs politik. Han påpekade att bara ett arbetarklassbaserat motstånd kan besegra imperialismen. Ja, bara den internationella arbetarklassen med stöd av bönder och andra fattiga kan slutgiltigt besegra imperialismen och bygga den internationella kommunismen. Men att ställa frågan enbart på det sättet är att ställa den just abstrakt. Detta förespråkar vi alltid, men man kan inte nöja sig med det. Det finns också ett konkret, existerande motstånd som inte kontrolleras av arbetarklassens demokratiska organisering, ett motstånd i Irak och Afghanistan som har hindrat de imperialistiska trupperna att få en ordentlig kontroll över länderna och därmed hindrat dem från att invadera flera länder, som Iran. Och Israel blev ju faktiskt tillbakaslagna från Libanon 2006.

Problemet med RS och CWI:s hållning är att de utgår från att kampen för att kasta ut imperialisterna ska börja med arbetarklassens självorganisering, istället för att inse att detta först kommer att uppnås efter kamp – en kamp där vi måste ta ställning till det existerande men reaktionärt ledda motståndet. Naturligt nog, då RS stod som arrangörer, var det deras representanter som fick sista ordet den gången. Dagen avslutades med Internationalen. En eloge till RS för att de har lärt sina medlemmar både första och sista versen – sånt är man inte bortskämd med

Jens-Hugo Nyberg