Den 19 december tillkännagav nordkoreansk media att landets ledare sedan 1994, Kim Jong Il, avlidit. Vad säger Nordkoreas anhängare i Sverige efter Kim Jong Ils död?

Efter Kim Jong Ils död började medier och ”experter” i världen och Sverige snabbt ställa sig frågan om vad detta skulle innebära för ”stabiliteten” i området, och om man kunde hoppas på en regimförändring. Men allt tydde snart på att sonen Kim Jong-Un skulle ta över posten som landets högste ledare efter sin far, precis som Kim Jong Il själv en gång ärvde sin post från fadern Kim Il Sung (som dog 1994, men fortfarande innehar titeln ”evig president/ordförande”).

Nordkorea, DFRK, betecknas ju allmänt som ett ”kommunistiskt” land, även om ”stalinistiskt” vore en mer korrekt benämning. Kapitalismen har avskaffats, och samhällets produktionsmedel ligger inte i privata händer. Det är ingen marknadsekonomi. Men det är inte heller den nordkoreanska arbetarklassen som har makten – istället ligger all kontroll över samhället i händerna på en liten grupp inom det styrande Arbetarpartiet och hos en liten grupp kring just familjen Kim.

Ändå hävdar vissa vänstergrupper och socialister i världen fortfarande att Nordkorea är något slags ideal. Till Nordkoreas anhängare i Sverige hörs och syns framför allt Kommunistiska partiet, KP (även om man också kan nämna Sveriges kommunistiska parti). Det kan vara intressant att läsa lite om vad KP själva har att säga om Nordkorea – och att jämföra vad de säger i dag med vad de sa då den förre diktatorn, Kim Il Sung, dog.

1994: ”Blomstrande socialism”
När Kim Jong Ils pappa dog, 1994, hade flera KP-medlemmar precis varit på resa i Nordkorea, och i partitidningen Proletären (nr 27/1994) rapporterades det att ”Nordkorea håller på att avskaffa fattigdomen”. Landets system beskrevs som en ”framgångsrik och blomstrande socialism”, och i en reseberättelse med besök på en småskola fick läsaren veta att ”de små töserna hade fina ljusa klänningar med volanger och krusiduller, pojkarna var klädda som pojkar är mest”. Gällande anklagelserna om att Nordkorea hade för avsikt att utveckla kärnvapen skrev Proletären så här:

Nordkoreas folk har helt enkelt kommit längre än något annat land i världen i att sätta humanitet ur alla aspekter främst. Därför är det också så logiskt att Nordkoreas politiska ledning gång på gång har förklarat för den döva västvärlden att ”vi har varken kapacitet eller någon som helst avsikt att tillverka kärnvapen”. Vad skulle det förresten tjänat till att tillverka några primitiva atombomber när USA och Sydkorea har tusen djävulska atombomber riktade mot dem?

När Kim Il Sung dog blev detta framsidesnyhet i Proletären (nr 28/1994). Rubriken var: ”En stor revolutionär har gått ur tiden”. Man skrev, bland annat, att Kim Il Sung var ”en av detta århundradets stora politiska ledare”, och att hans död var ”en förlust för varje kommunist”. Vidare menade KP att ”socialismen [i Nordkorea] uppenbarligen fungerar utmärkt”, och man kunde berätta att ”arbetarklassen och det koreanska folket som en man sluter upp bakom arbetarpartiet och Kim Il Sung”.

Kärnvapen var alltså omöjliga, rent humanitärt, och allt verkade ju fungera utmärkt 1994. I alla fall om vi får tro KP. Den enda smolk i glädjebägaren man kunde hitta var att den dåvarande regeringen Bildt uttalat avstod från att kondolera eller beklaga Kim Il Sungs död. I en artikel, signerad partiets internationella sekreterare, oroade man sig vad detta skulle kunna få för konsekvenser för den svenska staten internationellt – vägran att officiellt kondolera Kim Il Sung sades kunna förstöra ”den politiska good-will som Sverige internationellt i diplomatiska sammanhang haft sedan länge.” Här hade det naturligtvis varit spännande att få höra exakt vilken ”good-will” det är imperialiststaten Sverige har haft, och varför kommunister skulle vara intresserade av att rädda en sådan ”good-will” åt en högerregering. Men detta utvecklas tyvärr inte. Däremot publicerade Proletären något senare ett upprop på samma tema – Sverige måste kondolera Kim Il Sung, för att rädda statens diplomatiska ansikte! Vad som hände med uppropet är lite oklart, men det verkar i alla fall inte ha påverkat Bildt, som även vid Kim Jong Ils död intog samma diplomatiskt farliga linje av att vägra kondoleanser.

Men Nordkoreas folk slöt alltså upp bakom partiet. Socialismen blomstrade.

2011: ”Landet går framåt”
Hur ser då Kommunistiska partiet på Nordkorea i dag? Det är uppenbart att man fortfarande har kvar samma brodersband som 1994 – representanter från Nordkoreas styrande parti inbjuds fortfarande till KP:s kongresser, nordkoreanska fanor syns ofta i KP:s och ungdomsförbundet Revolutionär Kommunistisk Ungdoms Första maj-firanden, och flera partimedlemmar arbetar inom Svensk-koreanska föreningen. Men man uttalar sig inte längre lika tvärsäkert om den 1994 så ”blomstrande” socialismen i Nordkorea.

Till skillnad från 1994 gav Kim Jong Ils död inte upphov till några fördömanden av Bildts vägran att kondolera. Ingen framsidesartikel i Proletären talade om ”stora revolutionärer”, och KP:s egna kondoleanser till Koreas arbetarparti lyste också med sin frånvaro i partipressen. Det enda kommentaren från KP kom den här gången i form av en ledare, även publicerad på nätet, med den lakoniska titeln Nordkorea efter Kim Jong Il.

I denna artikel erkänner man att en personkult existerar, även om folkets sorg inte ”bara” handlar om det. Man skriver att Kim Jong Il var en ”ikon” på gott och ont, och sträcker sig rentav till att säga att ”för kommunister världen över var successionsordningen [från Kim Il Sung till Kim Jong Il] stötande och svår att acceptera”. (Även om man i nästa mening menar att den ändå var ”rationell”.)

Ett något mindre entusiastiskt tonläge, alltså, och rentav antydan till kritik. Men KP slår ändå fast att Kim Jong Il inte är en ”envåldshärskare”, och man menar att landet ”går framåt”. Och de där kärnvapnen – som KP för 17 år sedan hävdade att Nordkorea varken hade ”kapacitet” eller ”avsikt” att utveckla – kom ju snart på plats, så nu håller man tyst om det ”humana” i att sakna atomvapen, och konstaterar avslutningsvis att risken för krig (och regimkollaps) är liten, eftersom det är ”riskfyllt att utmana en kärnvapenmakt”.

För att ytterligare belysa hur KP ser på Nordkorea under Kim Jong Il kan vi studera en rapport från Nordkoreas nyhetsbyrå, KCNA, från 1999, där KP:s ordförande citeras efter ett besök i landet:

Anders Carlsson, ordförande i KPML(r):s centralkommitté, hyllade den respekterade Kim Jong Il som en stor ledare för mänsklighetens strävan efter oberoende, och för världens socialistiska och kommunistiska rörelse. (Vår övers.)

Vid sitt besök i Pyongyang sade KP-ordföranden också att Kim Jong Il har lett Arbetarpartiet och Koreas folk med ”oöverträffat och väl prövat ledarskap”, som byggt Nordkorea till ett ”ideologiskt starkt socialistiskt” och rentav ”militärt oövervinnerligt” (!) land. Anders Carlsson fortsätter:

Det är tack vare [Kim Jong Ils] policy om att sätta armén först som Koreas folk med tillförsikt kan fortsätta framåtskridandet mot socialismen, med optimism inför framtiden och utan att tveka eller vackla inför de många hinder de har framför sig.

Jag är övertygad om att det koreanska folket fortsätter att försvara och lovprisa sin koreanska socialism, och lojalt upprätthålla Kim Jong Ils ledarskap.

Så lät det alltså 1999.

I en radiointervju från den 19 december fick Svensk-koreanska föreningens vice ordförande, som också ofta synts i Proletärens spalter, komma till tals om landet. Först sa han att kontinuiteten – ordningen med tronskifte från far till son – är ”extrem jämfört med många andra länder”, men sen lade han till att det nordkoreanerna uppskattat med Kim Jong Il är just ”kontinuiteten, och kampen mot USA-imperialismen”. När reportern frågade om landet ändå inte är odemokratiskt, svarade han först: ”Nej, det är det inte. Det är ett mycket fint land, ett mycket vackert land”, för att sedan, på en följdfråga, komma med följande fundering:

Vad menar du med ”demokrati”? Det är inte en så lätt fråga. Det går inte att svara på den frågan.

När en annan gäst i studion, som rest i Nordkorea, påstod att bokaffärer i Nordkorea bara har böcker av Kim Il Sung och Kim Jong Il försvarade sig Svensk-koreanska-aktivisten:

Det är klart att det finns få böcker utav andra författare än de här två. Men de är ju också centrala för folks medvetande.

Hos Svensk-koreanska är man alltså mindre benägna än till och med KP att komma med kritik mot Nordkorea.

RKU: ”En förvriden socialistisk stat”
KP:s ungdomsförbund, RKU, är snäppet vassare i sin kritik av broderslandet Nordkorea. I sitt uttalande, Kim Jong Il är död – kampen går vidare, skriver man:

Vi i RKU ser inte det nordkoreanska samhället som något socialistiskt föredöme. De rådande förhållandena på Korea-halvön med krigstillstånd, isolering och tidigare även naturkatastrofer har fött en förvriden socialistisk stat i ständigt undantagstillstånd och den koreanska konfucianismen har skapat en kultur av mystifiering och persondyrkan. Men att likt borgerlig media fördöma och förhåna detta som galenskaper, hjärntvätt och ”stalinism” skulle inte vara värdigt oss marxister. Vi menar istället att vi måste förstå.

Här ser vi direkt stora skillnader med KP-företrädares uttalanden. Till skillnad från det ”framåtskridande mot socialismen” KP:s ordförande pratar om får vi här veta att den nordkoreanska staten är ”förvriden”. Kim Jong Ils policy om att sätta armén först, och strävan efter att landet ska vara ”militärt oövervinnerligt” – något KP-ordföranden också hyllat – avskrivs av RKU som ett ”ständigt undantagstillstånd”.

Och till skillnad från KP, som säger att folkets sorg är ”inte bara handlar om personkult”, menar RKU att det visst råder persondyrkan och mystifiering i Nordkorea, och att folkets sörjande ter sig ”tragiskt och komiskt”.

Bland den koreanska socialismens fördelar nämner RKU att landet ”erbjuder befolkningen grundläggande tryggheter, till skillnad från många andra hårt drabbade länder i den så kallade tredje världen”. Sedan går man över till att angripa borgerlig media för deras ”mer eller mindre fabricerade skräckhistorier om allt från kannibalism till statliga dekret om frisyrer”.

Här ger vi verkligen RKU rätt i princip – både efter och innan Kim Jong Ils frånfälle har media allra mest varit intresserade av att sprida skräckhistorier om Nordkorea, helt utan intresse för sanningshalten. Ofta verkar de galna historierna härröra från sydkoreansk propaganda, eller så står inga källor att finna.

Vi får aldrig glömma att det borgare hatar med Nordkorea inte är bristen på demokrati och pressfrihet, inte heller att arbetarklassen är förtryckt och saknar rättigheter. Just så är det ju i massor av länder som har goda relationer med Väst. Nej, det man hatar så är just det att Nordkorea inte står vidöppet för kapitalismen. Se bara på Kina, som nästan helt kommit in i värmen sedan man släppte in amerikanska och europeiska kapitalintressen. Nu skulle ingen borgerlig politiker komma på tanken att driva en bojkott av ett för kapitalismen så viktigt land. Men Nordkorea kritiseras fortfarande – just för att de inte tillåter sweatshops (i alla fall inte i någon större utsträckning). Och då är all ammunition, oavsett hur sann, användbar.

För att bara ta ett exempel på de många skräckhistorier som cirkulerade i media efter Kim Jong Ils död kan vi ta den om hans ”golfrekord”, alternativt ”hole in one på första golfrundan”, som nordkoreansk propaganda sägs sprida. Journalisten Benjamin Katzeff Silberstein, baserad i Sydkorea, undersökte den påstådda propagandan:

Ingen i Nordkorea verkar känna till det, inga nordkoreanska källor finns som påstår det.

Ingen har, såvitt jag vet, påträffat något sådant påstående i nordkoreansk propaganda. Någonsin. Förmodligen började det som ett skämt, alternativt ett rykte spritt av sydkoreanska propagandamakare under tiden då det begav sig, för att få Nordkorea att framstå som fånigt.

Ett rykte man alltså med full rätt kan kalla för en ”fabricerad skräckhistoria”. Några säkra bevis för utspridd kannibalism i Nordkorea verkar heller inte finnas.

Men även om mycket är lögn finns det ju gott om helt sanna skräckhistorier från den förvridna staten Nordkorea – ”statliga dekret om frisyrer”, till exempel, syftar på en väldokumenterad nordkoreansk kampanj under den klämmiga titeln ”Låt oss klippa vårt hår i enighet med den socialistiska livsstilen!” Så den antar vi att RKU sorterar under ”mindre” fabricerade skräckhistorier, så lite fabricerad att den till och med är sann. (För att inte tala om de mirakel Nordkoreas nyhetsbyrå rapporterade om efter Kim Jong Ils död: ett berg som verkade glöda, en trana som med böjt huvud sörjde den fallne diktatorn, osv.)

RKU avslutar sitt uttalande så här:

Nordkoreas socialism dras trots förbättringarna med stora problem, det militariserade samhället försvårar demokratiska strukturer och arbetarmakt. Lösningen på dessa problem kan dock aldrig vara utländsk invasion eller för den delen ständig mediahets och svartmålning av landet.

Vi i RKU är inga anhängare av personkult och vi anser att det är folket – snarare än enskilda ledare – som gör historien. Däremot hyser vi den största respekt för den nordkoreanska kampen för självständighet, mot imperialism.

Vi kan hålla med om mycket här. Landets system dras – uppenbarligen – med stora problem, och RKU:s analys av Nordkorea som ”förvridet socialistiskt” har tydliga likheter med trotskismens klassiska benämning på de stalinistiska staterna som ”degenererade arbetarstater”. Vi ser dock ingen anledning att kalla Nordkorea eller något annat stalinistiskt system för socialistiskt, liksom bolsjevikerna under de första åren efter revolutionen aldrig pratade om socialism i betydelsen polisstat och byråkratisk diktatur. Arbetarmakt och demokratiska strukturer i Nordkorea är inte bara ”försvårade” av den militarisering KP verkar gilla så, utan i stort sett icke-existerande. Och personkult och upphöjda ledare har ingenting med socialismen att göra. Vi är också eniga med RKU om att svartmålning, mediahets och invasion absolut inte löser den nordkoreanska arbetarklassens problem.

Men vad är då lösningen? Är det att fortsätta hysa ”respekt”, och då och då komma med små, kritiska anmärkningar? Eller innebär en verklig solidaritet med Nordkoreas folk och med de som tror på socialismen där, ett verkligt försök att ”förstå”, kanske snarare att på alla sätt stödja en alternativ väg – en där byråkratin och kungafamiljen Kim störtas, till förmån för verklig arbetarmakt?

Vi hoppas att RKU:are och KP-medlemmar i denna anda fortsätter att studera Nordkorea – bortom propagandan, oavsett om den kommer från borgare eller landets styrande elitbyråkrater.

SW

Strejkande arbetare i Shenzhen

Kapitalismens återupprättande i Kina har gett upphov till enorma spänningar i samhället. Myndigheterna rapporterar officiellt om hundratusentals ”massincidenter” per år. När strider uppstod mellan poliser och bönder i Wukan, som också ligger i Guangdon-provinsen, handlade det om myndighetskorruption och stölden av land, men de var bara unika i den bemärkelsen att media skrev om det. Sammanstötningar av den typen är i själva verket relativt vanliga. Men den senaste strejken är ändå särskilt anmärkningsvärd, eftersom den pekar på en viktig, ny utveckling.

Trots diktaturen, censuren och repressionen lär sig arbetarna från tidigare strider, utvecklar nya taktiker, och organiserar sig oberoende för att kämpa för sina egna intressen. De tiotals miljoner bönder som har migrerat till städerna under de senaste tjugo åren håller kort sagt på att bli en arbetarrörelse.

Val av egna representanter
En viktig vändpunkt i utvecklingen var strejken vid Honda-fabriken i Foshan, i Guangdong, för 18 månader sedan. För första gången vann strejkande arbetare där rätten att välja sina egna förhandlare, istället för att tvingas godta överenskommelserna mellan de officiella facken och företagsledningen. De officiella facken i Kina håller aldrig arbetarnas intresse främst, eftersom de är bundna av grundlagen att upprätthålla produktionen i samarbete med företagsledningen.

Till skillnad från strejken vid Honda-fabriken, som handlade om löner och villkor, är många av dagens strejker i grunden defensiva, ett svar på hotet om uppsägningar eller försämrade arbetsvillkor, såsom längre arbetstider och färre raster. Kravet på att arbetarna ska få välja sina egna förhandlare blir dock vanligare, ett tydligt bevis på att arbetare i olika branscher lär sig av varandras kamp.

Samordningen mellan olika fabriker inom samma företag utvecklas också. Det hittills viktigaste exemplet på det var när arbetare på PepsiCo den 14 november arrangerade demonstrationer i fem städer, samtidigt.

Allt oftare kräver arbetare nu att all utestående lön från innan det kinesiska nyåret ska ha betalats ut i början av februari. Det pekar också på att arbetarklassen lär sig från det förflutna och förbereder sig inför framtiden. För två år sedan, när världen befann sig i recession, väntade många chefer på det kinesiska nyåret – när alla som kan återvänder till sina hemstäder och -byar – innan de lade ned fabrikerna. När arbetarna återvände var de inte bara arbetslösa, de hade också förlorat flera veckors eller månaders utestående lön.

Förra året, när världshandeln återhämtade sig något, lyckades arbetarna tvinga upp sina löner något, men när exportindustrin nu börjar backa igen, vågar de inte riskera någonting. Arbetarnas rädsla för vad nästa år kan innebära är välgrundad. Exportindustrin har redan drabbats av nedgången i Europa och USA, och produktionen för den kinesiska marknaden har också minskat de senaste månaderna. De senaste analyserna pekar på en minskning av Kinas tillväxttakt till 8.4%, jämfört med 9.1% i år. I november minskade den industriella produktionen, för första gången på tre år. Vad som väntar är risken för en finanskris, skapad av spekulering på fastighetsmarknaden och lån till investeringsprojekt som sedan inte gått med vinst.

Regeringen i Beijing har också uppmärksammat arbetarrörelsens växande självförtroende och organisering. De statskontrollerade facken, samlade i federationen ACFTU, har instruerats att vara mer aktiva i förhandlingar å arbetarnas vägnar. De har till och med skickat delegationer till Europa för att lära sig hur man förhandlar från sina byråkratkollegor där. Det är en helt ny erfarenhet för kinesiska fackförbund, som vanligtvis bara fungerar som ett instrument för företagsledningen, med ansvar för arbetarnas välfärd och fritid – aldrig tidigare har de försökt representera arbetarnas egna intressen.

Hur man ska förhålla sig till de statskontrollerade facken, och då särskilt om de faktiskt börjar förhandla, är en av de viktigaste frågorna för den kinesiska arbetarrörelsen. Även om aktivister vid enskilda tillfällen har byggt upp nya avdelningar av de existerande facken för att få bättre representation eller för att undvika byråkratisk kontroll, finns det inga rapporter om att någon framgångsrikt har upprättat nya fack utanför ACFTU-samarbetet.

Förhållanden till de officiella facken
Med den rådande juridiska situationen, och kommunistpartiets kontroll över samhället, är det inte troligt att nya fack kan byggas direkt på den nuvarande strejkvågen. Samtidigt finns det ingen möjlighet att de officiella facken skulle kunna omvandlas till användbara representanter för arbetarklassens intressen. Det skulle, liksom alla demokratiska reformer, vara ett direkt hot mot kommunistpartiets diktatur. Vad som dock är möjligt, är att fortsätta utöka antalet förhandlare som väljs av arbetarna. Revolutionärer och arbetarförkämpar i Kina kan bygga vidare på det som redan vunnits genom att uppmana till bildandet av valda, permanenta fabrikskommittéer, ett steg framåt från tillfälliga förhandlingsgrupper. Även strejkkommittéer borde utses genom fria val, och representanterna ska kunna återkallas. På detta grundläggande sätt kan fabriksarbetarna börja bygga organisationer som står under deras egen kontroll, även om de formellt utvecklas inom ramen för de officiella fackföreningarna.

Fabrikskommittéer kan också utgöra grunden för en bredare arbetarrörelse. De skulle kunna koordinera aktioner inte bara mellan olika fabriker inom samma företag, eller olika företag inom samma bransch, utan också tvärsigenom industribranscher, över städer och regioner, och över hela landet.

Denna nya arbetarrörelse, som står under massornas kontroll och kämpar för att försvara deras intressen, kommer ofrånkomligen att komma i konflikt med de officiella fackens intressen, och med staten. När så sker kommer det att bli nödvändigt att uppmana alla arbetare som fortfarande är lojala med de statskontrollerade facken att bryta med dem, och att bryta med staten – som nu är den kinesiska kapitalismens stat – och ta arbetarnas sida. Samma maning bör rentav gå ut till ledarna för dessa fack.

Men att bara gå och vänta på en sådan brytning vore ett allvarligt fel. Arbetarnas nya organisationer måste tvärtemot vara redo att agera oberoende av de befintliga facken, skapa nya, oberoende fack och kräva att de erkänns när så blir möjligt och nödvändigt.

Den globala krisens nästa fas kommer att öka de spänningar i samhället som redan är så synliga i Kina. Den kinesiska kapitalismen, som allt mer framträder som en imperialistisk makt, kommer att försöka undertrycka dessa spänningar för att öka sin internationella styrka. Det kan ske genom öppen repression, så som skedde vid Himmelska fridens torg. Men staten kan också försöka att söndra och härska, genom att ge eftergifter åt de bäst organiserade eller strategiskt viktigaste arbetarskikten för att på så sätt förhindra uppkomsten av en enad arbetarrörelse. Potentiellt kan ju en sådan rörelse bestå av 450 miljoner arbetare. Denna taktik har visat sig vara mest framgångsrik i andra viktiga imperialistmakter under det senaste århundradet. Där upprätthölls stabiliteten på hemmaplan genom utvecklingen av en reformistisk arbetarrörelse, baserad på en mer välbetald ”arbetararistokrati” och under byråkraternas kontroll. Samtidigt kunde de imperialistiska regeringarna ägna sig åt sina erövringskrig. Genom att splittra arbetarklassen efter utbildningsnivå, kön och etnicitet, och att kräva dess lojalitet till den egna staten, kunde man säkra en fortsatt utsugning av folkflertalet på hemmaplan och utomlands.

Om den kinesiska arbetarrörelsen ska undvika att hamna i den fällan måste man gå utöver facklig aktivitet. Det är en politisk uppgift, och för det krävs ett politiskt parti. De aktivister som nu kämpar för att försvara arbetarnas intressen och för att bygga arbetarorganisationer måste övertygas om att bygga ett parti som inte bara kämpar för de kinesiska arbetarnas intressen, utan för alla arbetare och förtryckta världen om – den kinesiska sektionen av en ny, Femte international.

Peter Main

Den växande kören av internationella röster som kräver handling mot Iran pekar på en strävan efter krig. Det finns därför ett brådskande behov av att börja förbereda motstånd, skriver Martin Suchanek.

Storbritannien och USA har ökat sina hot mot den iranska regimen och kräver nu mer sanktioner. Tillsammans med imperialisternas vakthund Israel, har de upprepade gånger hotat den iranska staten med förebyggande bombningar för att hindra landet att bygga en nukleär bomb. För att ”backa upp” sina hot har de upprepade gånger använt den internationella atomkommissionen för att hävda att Iran inte samarbetar och vill bedra det ”internationella samfundet”.

De imperialistiska regeringarna i väst och deras allierade i borgerliga medier framställer det som om det är Iran som utgör ett hot mot folken i Mellanöstern, som om det var Iran som förberedde sig på ett krig. Verkligheten vänds upp och ner.

Ockupationen av den brittiska ambassaden från flera hundra iraniers sida som protest mot dessa hot, och regimens ovilja att förhindra det, används nu som ännu fler ”bevis” för västs anklagelser. De används för att rättfärdiga uppmaningen till mer sanktioner och en politik som syftar till att försvaga regimen i Teheran. Storbritannien har som svar på ockupationen inte bara kallat tillbaka sin ambassadör, utan också sparkat ut de iranska diplomaterna från London. Andra västregeringar har kallat hem sina ambassadörer för ”konsultationer”.

Det stundande EU-toppmötet kommer att få ännu en ”viktig punkt” på dagordningen mitt i eurozonens största kris någonsin: imperialistiska sanktioner och hot om krig mot Iran. I denna situation hävdar den internationella atomenergikommissionen att Iran har genomfört ett prov som har att göra med ”utvecklingen av nukleära delar”. Ingen bör låta sig luras av detta. De ”bevis” som denna imperialistiska kommission tillhandahåller är lika trovärdiga som de ”bevis” som George W. Bush och Tony Blair visade upp för att Irak hade ”massförstörelsevapen”. De finns för att rättfärdiga ett politiskt mål.

Angreppet på den brittiska ambassaden omvandlas nu till diplomatiskt guld av USA, Israel och Storbritannien. Även Ryssland och Kina – Irans viktigaste allierade – tvingas fördöma Teheran. Det kommer att göra det mycket lättare att få med EU på strängare sanktioner, speciellt mot landets finanssektor.

Varför trappas sanktionerna upp?
Alla bör ha klart för sig att ännu flera imperialistiska sanktioner mot Iran står på dagordningen. Huruvida de kommer att följas av flygbombningar är en öppen fråga – men det står klart att en flygel av USA-imperialismen, tillsammans med de brittiska och israeliska regeringarna, öppet bereder marken för detta.

Allt döljs givetvis bakom en rökridå av ”demokratiska” skäl och det hot som Iran påstås utgöra för världen. Orsaken till den ökade aggressiviteten från USA är något annat: För det första är det en del av USA:s strategi för att ”ordna upp” det strategiskt viktiga Mellanöstern och Centralasien. Genom utökade sanktioner och (kanske) flyganfall vill de hindra Irans fortsatta utveckling som en liten regional makt.

Ironiskt nog har krigen mot Irak och Afghanistan störtat regimer som var fientliga till det shiastyrda Iran och försvagat dess grannländer. USA:s strategi innehåller därför också skapandet av en motvikt till iranskt inflytande i regionen, exempelvis genom att ge mer stöd till staterna i Persiska viken och Turkiet. Det är därför som de vill ha bort Assads regim eller försvaga den, eftersom det skulle få bort en av Irans få allierade i arabvärlden. Sanktioner för att skada den iranska ekonomin – som redan befinner sig under stark press – är en viktig del av deras strategi.

Men bilden och förståelsen av drivkrafterna och motiven skulle vara ofullständig om man inte såg att hotet mot Iran är en del av den ökade rivaliteten mellan USA och den framväxande kinesiska imperialismen. USA har, precis som Kina som försöker bygga upp sitt inflytande, inlett en omfattande diplomatisk offensiv i Fjärran östern – nyligen med ett besök i Myanmar (Burma) för att förbättra relationerna med en ”kinesisk allierad”.

Hotet mot Iran är en del av denna bredare geografiska fråga. Det är dessutom ett förebyggande slag mot delar av den europeiska kapitalistklassen, som är rädd för att mer sanktioner och militärt ingripande kommer att missgynna dem när det gäller inflytande i Irak.

Medan stora delar av det amerikanska och brittiska imperialistiska maskineriet följer en ”hård” linje mot den iranska regimen, är de tyska imperialistiska strategerna splittrade i frågan. En fraktion – ”transatlantikerna” – är beredda att stöda USA, Storbritannien och Israel till slutet. En annan fraktion motsätter sig – samtidigt som de officiellt stöder ”måttliga” sanktioner – militära hot och politiken för att ”isolera” regimen. De vill bedriva en strategi med ”Wandel durch Handel” (förändring genom handel). De har kortsiktiga ekonomiska skäl – Tyskland har fortfarande handelsförbindelser värda 4 miljarder dollar per år. Men de anser, vilket är ännu viktigare, att en strategi för att öka de ekonomiska banden och handeln kommer att gynna ett stortyskt eller av Tyskland lett europeiskt inflytande på bekostnad av USA.

Det är slutligen ingen tillfällighet att USA går in i ett valår. President Obama är, med stora inhemska problem i USA, angelägen att avleda uppmärksamheten och fokusera den någon annanstans. Om allt annat misslyckas kan en stor dos av aggressioner mot Iran hjälpa honom i opinionsundersökningarna.

Hur ska vi kunna stoppa ett krig mot Iran?
Allt detta innebär att världens arbetare och ungdomar måste ha klart för sig att det i den nuvarande perioden är sannolikt med mer fientligheter mot länder som Iran på grund av de ökade spänningarna mellan imperialisterna och kampen för att omfördela världen. I slutändan kommer inga diplomatiska manövrer, inga ”fredsuppdrag” från imperialistiska stater eller FN att avlägsna sådana hot. Det kan bara göras av miljoner människor, av arbetare, ungdomar, av massor mobiliserade i de demokratiska revolutionerna i arabvärlden eller Occupy-rörelsen.

Vi behöver en internationell rörelse, speciellt i de imperialistiska länderna i väst, som kan mobilisera tillräckligt tryck för att tvinga våra regeringar att avstå från sina hot mot Iran. Vi måste också visa aktiv solidaritet och stöd för demokratiska rörelser och arbetarnas rörelser i Iran för att hjälpa dem i deras kamp mot regimen och inte överge organisationer som kämpar för demokrati att bli värvade av imperialistiska ”demokrater”.

Vad står vi för?
Vi är för omedelbart lyftande av alla sanktioner mot Iran.

Vi avvisar rätten för den internationella atomenergikommissionen och varje annan av imperialismens institutioner att ”undersöka” och sätta sig till doms över iransk politik. Så länge som USA och dess gendarm i Mellanöstern, Israel, är beväpnade till tänderna med massförstörelsevapen inklusive kärnbestyckade missiler, är det bara pro-imperialistiskt och pro-sionistiskt hyckleri att förneka Iran rätten att beväpna sig.

Vi motsätter oss krigshot och vi stöder öppet Irans rätt att försvara sig mot varje anfall från USA, Israel, Storbritannien, Nato eller andra regionala allierade.

Försvaret av Iran mot alla västimperialistiska hot får emellertid inte för ett ögonblick innebära att stöda andra konkurrerande imperialistiska makter som Kina eller Ryssland. De är inga ”vänner till det iranska folket”, utan vill bara göra landet till en allierad till sina egna globala ”imperier”, som domineras av deras finanskapital, och tjänstgöra som en geostrategisk och ekonomisk allierad i regionen.

Inte heller innebär försvaret av Iran mot imperialistiska hot för en enda minut att vi ger något politiskt stöd till den diktatoriska, reaktionära islamistregimen i Teheran. Den klerikala regimen är baserad på hänsynslös utsugning av arbetarklassen, speciellt på oljefälten och i industrin. Inför en växande ekonomisk kris, med en omfattande inflation på cirka 20 procent, är det arbetarna, de fattiga, kvinnorna, ungdomarna och bönderna som tvingas betala för krisen, liksom i alla andra länder.

Är Iran anti-imperialistiskt?
Den iranska regimen, dess företrädare, dess officiella och hemliga polis och dess reaktionära halvfascistiska kommandogrupper försvarar, vilket vi sett under de senaste åren, de rikas, kapitalisternas och den korrumperade statsbyråkratins klerikala despoti, liksom armén och polisen i Saudiarabien, Egypten och Syrien. Delar av regimen försöker spela det ”anti-imperialistiska kortet”, vilket kanske är det enda kort som återstår för att få stöd från delar av de folkliga massorna. Denna bedrägliga, borgerligt-klerikala ”anti-imperialism” måste obönhörligt avslöjas.

Även om vi inte vet av vem eller exakt hur den brittiska ambassaden ockuperades, är det säkert att det skulle varit omöjligt utan tyst tolerans från en fraktion inom regimen. Det har hur som helst inget att göra med verklig anti-imperialistisk politik som utformats för att samla och organisera arbetarnas och de fattigas massor, ge stöd till alla upproren i arabvärlden m.m. – det var ett politiskt spel från en av regimens fraktioner för att stärka dess ställning.

Störta regimen
Allt leder till en enda slutsats: Försvaret av Iran mot imperialistiska krigshot och avvisandet av sanktioner mot landet, måste vara en del av en bredare politisk strategi som syftar till revolutionärt störtande av den iranska regimen, kampen för en revolutionär arbetar- och bonderegering som kan ersätta mullornas regim och förverkliga de iranska massornas demokratiska och sociala mål.

Det är bara en sådan regim som kan bli ett pålitligt bålverk mot imperialism och sionism. Det skulle vara en regim som siktar på att sprida det revolutionära störtandet av de reaktionära regeringarna, kasta ut alla imperialister och deras rådgivare och skapa en federation av arbetar- och bondestater, Mellanösterns förenade socialistiska stater.

Martin Suchanek

Den politiska krisen bland Nepals maoister fortsätter när gerillaarméns öde splittrar ledningen, rapporterar Rajesh Thapa från Katmandu.

Talet om splittring i det maoistiska partiet har ökat. Partiets förste vice ordförande Mohan Baidya (Kiran) har starkt motsatt sig nästan alla beslut som fattats av partiets ordförande Puspa Kamal Dahal (Prachanda) och den regering som leds av hans eget partis vice ordförande Bhattarai. Uppdelningen är nu märkbar bland det maoistiska partiets basmedlemmar.

Partiets ordförande har förklarat att den interna striden har nått sin höjdpunkt. Men han har anklagats för att göra splittringen till ett faktum genom att helt strunta i oppositionen. Oppositionens fraktion har fört ut sina åsikter till massorna och varnat för allvarliga konsekvenser. Det är sannolikt att en del av ledarna i toppen och frustrerade medlemmar kommer att lämna partiet om konflikten fortsätter.

Dispyten om de före detta gerillasoldaternas öde har fört det hela till ett klimax. Baidyas fraktion hävdar att sjupunktsprogrammet mellan de politiska partierna kommer att göra Folkets befrielsearmé (FBA) till bara en del av historien och också diskreditera dem. Överenskommelsen som utlovar att 6 500 av nästan 20 000 kämpar ska integreras i den nepalesiska armén har, enligt honom, överlämnat FBA till staten. Han har redan allvarliga meningsskiljaktigheter när det gäller partiets överlämnande av nycklarna till vapenförråden till staten, liksom i ett antal andra frågor. FBA kämpade en gång mot statens strukturer, men blir nu systematiskt införlivad med just dessa strukturer.

I ett smart drag har regeringen också gjort det frivilliga paketet för pensioner och det för ”rehabilitering” mer attraktiva än paketet för ”integration”. Men paketet för rehabilitering har liten attraktionskraft eftersom många är rädda för att deras öde kan bli lika avskyvärt som för de nästan 4 000 kadrer som ansågs okvalificerade och sedan avskedades. Baidyas fraktion har gett tydliga signaler om att överenskommelsen i sju punkter är oacceptabel för dem och borde skrotas. Sprickan i det maoistiska partiet under den senaste perioden har sina rötter i centralkommitténs möte den 22 juni som beslutade att följa linjen med ”fred och konstitution” istället för ”fred och revolt”.

Den rivaliserande fraktion som leds av kamrat Kiran har samlat ett antal punkter med avvikande ståndpunkter och har agiterat runt dem. I en av sina senaste protester har vice ordförande Kiran ifrågasatt partiledningens beslut att återlämna den egendom som godsägarna berövats under den väpnade kampen, i enlighet med programmet i sju punkter, genom att störa processen. Han har krävt att återlämnandet av jordegendomar på mer än 250 hektar omedelbart avbryts, huvudsakligen med motiveringen att det inte tar hänsyn till de jordlösas rättigheter. Kadrer som står honom nära har varnat för tuff vedergällning om processen förs vidare med våld.

Samtidigt som konflikterna inom vart och ett av de stora partierna fördjupas, har den fjärde förlängningen av slutpunkten för den konstituerande församlingen misslyckats med att ge oss en ny konstitution. Dussintals olösta frågor och mycket känsliga frågor såsom omstrukturering av landet i federala stater kan inte bara visa sig vara ödesdigra i relation till den interna stabiliteten om de inte blir lösta, utan också svept åt sidan politiska framsteg som uppnåtts sedan revolutionen mot monarkin.

Nu försöker partierna flytta slutpunkten ytterligare sex månader. Det har rest en hel del frågor bland allmänheten om vad medlemmarna i konstituerande församlingen och ministrarna gör och deras moral, eftersom det har använts miljoner rupier på dem. Högsta domstolen har dessutom sagt att slutdatumet för skrivandet av konstitutionen kan förlängas en sista gång. Det innebär att om konstitutionen inte är färdig inom utsatt tid, kommer församlingen automatiskt att upplösas. Det är mycket sannolikt att nykolonialismens och nyimperialismens agenter kommer att intensifiera sina ansträngningar för att åstadkomma just det.

Ökningen av aktiviteter, möten och investeringar inom denna lilla nation som befinner sig mellan Indien och Kina, två makter i kontinental och global skala vars betydelse ökar, kommer sannolikt att slita sönder det. Båda staternas överhuvud förväntas snart göra separata besök i Nepal, eftersom de konkurrerar med varandra om inflytande.

Kinas största bekymmer har varit den framväxande rörelsen bland tibetaner i exil i Nepal. Nepal gränsar i norr till Tibet. Nästan tusen tibetaner kommer varje år till Nepal. Det finns redan mer än tjugotusen tibetaner i exil här. Beijing är också rädda för den ökade invandringen av exiltibetaner från Indien till Nepal. Den har utövat påtryckningar på den nepalesiska regeringen att kontrollera vad anhängarna till ”Befria Tibet” gör.

Å andra sidan har Indien och USA visat ”utomordentlig generositet” mot tibetanerna och hjälpt dem på olika sätt, som om de stöder deras sak av ren godhet. Men den underliggande orsaken till hjälpen har varit deras utrikespolitik i förhållande till (eller rättare sagt ”mot”) Kina. Om det inte är fallet, vill vi veta varför den mer trängande situationen för tusentals bhutanesiska flyktingar inte har fått samma brådskande behandling. Kina är därför angelägna att stärka sin ställning i Nepal för att motverka den mycket starka indiska närvaron.

På samma sätt är Indien rädda för Kinas snabba utbyggnad av ett komplicerat nätverk med järnvägar söderut närmare Nepal och även mot den omstridda kinesisk-indiska gränsen. Ändå gör inte heller Indien motsatsen. Detta kinesiska drag förefaller i mindre grad riktat mot Indien än mot att konsolidera sitt grepp om Tibet genom att flytta in fler hankineser och fler militärer och fler investeringar. Indien är också misstänksamma mot Nepals och Kinas ambitioner att knyta samman Lhasa med den nepalesiska huvudstaden Katmandu.

Nepal har varit starkt beroende av indisk import under många decennier. Nästan 50 procent av handeln bedrivs med Indien och importen från Indien är sex gånger så stor som exporten från Nepal. Underskottet i handeln har en enorm inverkan. Indien åtnjuter också mer inflytande över Nepal på grund av Nepals likhet med och närhet till Indien i sådant som kultur, språk, livsstil, religion och ideologi m.m. Indien har under lång tid kastat hungriga blickar på Nepals hydroelektriska potential, som antas kunna producera 84 000 megawatt, och även Bhutans. Det finns redan avtal och överenskommelser mellan Indien och Nepal till Indiens fördel om floder som rinner söderut mot Indien.

Enligt den senaste officiella statistiken tjänar nästan 26 procent av befolkningen mindre än en dollar per dag. På grund av svag ledning av projekt, korrumperade politiker och byråkrater och frekventa byten av regering har det inte blivit någon betydande utveckling under de senaste sex årtiondena trots omfattande utländsk hjälp. Problemet med arbetslösheten har inte åtgärdats på årtionden. Dollarn har vunnit starkt mot den indiska valutan och därför har den nepalesiska rupien, som är starkt knuten till den indiska rupien, drabbats hårt. Det har ytterligare fogats till problemen med inflation och återbetalning av lån.

De grundläggande ojämlikheterna i det nepalesiska samhället och deras underliggande orsaker har inte rubbats. En konstitution som inte tar itu med dessa frågor, som rests av den nepalesiska klasskampen och landets historiska underutveckling, kommer bara att bli en kod för uppförande för en regering som direkt arbetar mot majoritetens vitala intressen. En konstitution som baseras på ett socialistiskt samhälle är det enda alternativet. Vi behöver arbeta tillsammans och själva kämpa för vår frihet! Arbetare, bönder och alla förtryckta – förena er!

Rajesh Thapa, Katmandu

Medan kampen rasar i Syrien ställs kommunister inför ett val – backa upp regimen eller stödja och utveckla den revolutionära kampen?

Den syriska regimens brutala kamp mot sitt folk verkar fortsätta som förut, efter sammanbrutna förhandlingar med Arabförbundet. Enligt FN har mer än 3 500 människor dödats i upproret sedan i mars. För några dagar sedan rapporterades återigen om barn som torterats, vissa till döds, i syriska häkten efter att ha protesterat. Något som både Amnesty och FN påpekat tidigare.

Motstånd, anti-imperialism och demokrati
Det är en komplex situation att följa med i. Å ena sidan har vi al-Assads kapitalistiska regim – diktatorisk, blodbesudlad – men med en ”anti-imperialistisk” retorik, och i allians med vissa så kallade ”kommunistiska” grupper. Mot denna står ett brett, folkligt motstånd, som trotsat armén sedan i mars och gör det än i dag. Betydande sektioner av proteströrelsen som motsätter sig al-Assad avvisar också en utländsk intervention. Men i motståndet finns också de som öppet bjuder in till en NATO-intervention à la Libyen.

Imperialismens mål med en sådan intervention skulle vara att inkorporera delar av motståndet med en pro-västlig regim, och att sätta stopp för en motståndskamp som, om den sprider sig och fortsätter att driva djärva krav, riskerar att spilla över till andra diktaturer och växa i styrka till att ifrågasätta själva den imperialistiska världsordningen.

De arabiska folkuppror som lyckades störta Mubarak-regimen i Egypten eller tvingade bort Ben Ali i Tunisien är delar av ett sådant ifrågasättande av imperialismen. Syrien måste förstås i den kontexten. För även om imperialister idag använder ”demokrati” som en sorts nykolonial exportprodukt, en täckmantel för att utöka sitt inflytande, så är det lika sant att upproren i arabvärlden använt sig av demokratiska krav. Skillnaden är signifikant och måste betonas: Demokratin tolkas och praktiseras helt olika av imperialisterna å ena sidan, och de upproriska folken å andra sidan. Ockuperade Irak och Afghanistan blir ”demokratins” föredömen för USA, men motståndsrörelser hänvisar också till demokratin för att störta imperialistiska klienter som Mubarak och Ben Ali.

Vad oroar i Syrien?
Så hur bör då kommunister ställa sig till upproret? Vi har tidigare kritiserat Kommunistiska Partiet, som sedan i mars har drivit en linje av mer eller mindre passivt stöd för den syriska regimen. I en ny artikel, som publicerades i Proletären ungefär samtidigt med rapporterna om fortsatt tortyr av barn, fortsätter KP tyvärr på den linjen.

Vi tror att debatten om Syrien är viktig eftersom den i slutändan har stor betydelse för vad den svenska vänstern och arbetarrörelsen bör göra i förhållande till upproret där. Därför granskar vi KP:s artikel närmare.

Artikelrubriken är ”Oroande utveckling i Syrien”. Något de flesta nog kan hålla med om. Men vad är det som är ”oroande” enligt KP? Jo, att ”pressen på Syrien ökar” från västvärlden, och att ”väpnade regimfientliga grupper” blir allt starkare. Dessutom varnar man för risken för västlig intervention, och kritiserar skarpt motståndet för att ha inbjudit till sådan.

En opposition?
Men oppositionen eller motståndet benämns alltid i singularis. Som ”[USA:s] stöd till oppositionen” eller ”USA [har] stött syrisk opposition sedan 2005”. Förhållningssättet att klumpa ihop alla oppositionella är djupt ohederligt. Artikeln nämner Fria syriska armén, Syriska människorättsobservatoriet och Muslimska brödraskapet. Grupperingar som alla på olika sätt stödjer utländsk intervention. Men man undviker att tala om de tongivande krafter inom den så kallade Damaskusdeklarationen som explicit motsätter sig alla former av militärt eller politiskt ingripande från utlandet. Eller att nämna det antiimperialistiska Demokratiska folkpartiet, Kommunisternas union eller fristående vänsterkrafter som vänder sig emot turkisk eller västerländsk intervention. Och de protesterande syrier ”på gatan” som är precis lika mycket emot Assad-regeringen som NATO ignoreras helt. Bara dem inom oppositionen med band till imperialismen, Turkiet eller arabiska klientregimer får plats i artikeln.

På två platser i artikeln tar KP upp de dödsoffer som konflikten krävt. Det viktigaste tar man först: ”[ö]ver 1150 syriska poliser, medlemmar i säkerhetsstyrkorna och soldater har dödats” – diktaturens väpnade arm, alltså – något man uppenbarligen beklagar. Men: ”också många civila (..) har angripits av okända förövare” (vår kursivering). På ett annat ställe heter det att: ”Sedan i mars har tusentals syrier dödats och skadats. Åsikterna om vad som händer och vem som bär skulden går isär.” Regimens skuld i de tusentals dödsfallen är alltså, enligt KP, oklar. Åsikterna går i bästa fall isär, och om vad KP tror får vi inget veta.

Källor till oro
Men läget är alltså oroväckande. Förutom USA-interventionen och ”oppositionens” kopplingar till en sådan intervention, räknar KP upp flera andra källor till oro:

• ”Ökad instabilitet…” – instabilitet för vem? är ”stabilitet” i en diktatorisk, kapitalistisk regim ett självändamål för kommunister?
• ”…inbördes strider…” – vem strider mot vem? Finns det någon poäng att ta ställning för någon av dessa anonyma ”parter”? Är någon av parterna kanske rentav i huvudsak förtryckande, och någon förtryckt?
• ”växande ekonomiska svårigheter till följd av omvärldens sanktioner” – beror de ekonomiska svårigheterna enbart på sanktionerna?

I en sidoartikel med ”fakta och bakgrund” kommer faktiskt någon slags kritik av regimen fram – alltid med en brasklapp. Dessa ”fakta” väcker vissa frågor.

Regimen är visserligen ”inte demokratisk” och ”har begått övergrepp”, får vi veta. Men: ”allt som rapporteras är inte sant”, och medier i väst ”ger en missvisande bild” av läget. Vad bör kommunister säga om övergreppen? Ska man alls fördöma dem?

Stämningen är ”spänd i vissa oroshärdar” (årets underdrift?), och människors vardag är ”påverkad” av konflikten där. Men: ”Landet fungerar” och är ”inte i total upplösning”. Vad är, ur KP:s synvinkel, en ”fungerande” diktatur, och är det något kommunister bör eftersträva?

Det finns ett ”folkligt missnöje” med al-Assad. Men: Det är inte samma sak som ”en önskan om regimskifte”. ”Många menar” att president al-Assad är den bäste att ”leda landet till en demokrati”, ”regimen har ett betydande folkligt stöd”. Vilka är dessa ”många”? Tillhör KP dem? Är det revolutionärers uppgift att motsätta sig ett regimskifte i en brutal diktatur?

KP:s alternativa version
Till sist lyfter man fram en ”alternativ version” av vad som egentligen händer:

En alternativ version av vad som händer i Syrien är att armén jagar väpnade grupper som terroriserar vanliga invånare. Till stöd för denna version finns många vittnesmål, inklusive människor som är tacksamma över arméns insatser. Detta perspektiv får aldrig genomslag i västmedia.

Det är beklagligt att KP fortsätter på sin inslagna väg till stöd för Assad-styret. Vad för slags revolutionärer, vilken sorts kommunister, gör det till sin uppgift att till vilket pris som helst förhindra ett regimskifte – alltså en revolution – mot en regim som bokstavligt talat slaktar sitt eget folk? Varför är det automatiskt dåligt att i självförsvar gripa till vapen mot en diktatur?

Ja, visst finns det grupper i Syrien som samarbetar med Väst. Visst har mycket säkert medvetet felrapporterats av västlig media. Men det kan inte längre råda något tvivel om att det är regimen som skjuter på demonstranter och arbetare i Syrien, snarare än några ”okända terrorister”. Frågan är då vad kommunister i Sverige borde göra.

Om man vill vinna något som helst förtroende bland de syriska massorna måste man först och främst ge sitt stöd till deras kamp. Det innebär självfallet inte att stödja en NATO-intervention. Tvärtom. Det finns gott om revolutionära krafter i Syrien som avvisar all imperialistisk inblandning, och det helt utan att skyla över eller ursäkta regimens brott. Det är tragiskt att KP inte lyckas med det, utan istället fortsätter att göra sig till språkrör för krafter som till vilket pris som helst vill rädda regimen från massorna.

Arbetarmakt Skåne

Läs Proletärens artikel: ”Oroande utveckling i Syrien”

Revolutionen i Syrien vägrar att låta sig krossas. Det finns fler och fler rapporter om soldater som deserterar. Dave Stockton undersöker vilken väg revolutionen nu kan ta.

Den syriske presidenten Bashar al-Assad står inför ett söndervittrande internationellt stöd och ett ökat antal desertörer från sina egna säkerhetsstyrkor, vilka före upproret uppgick till 220 000, och som nu enligt en del bedömningar har minskat till 195 000. Trots åtta månaders repression – vilken enligt FN beräknas ha lämnat 3 500 döda och ett okänt antal skadade, gripna och torterade – har regimen inte lyckats underkuva revolutionen.

Efter månader av nästan fullständig tystnad från de flesta arabstater tycks nu avslutningen av kriget i Libyen och det ökade antalet angrepp från den nybildade Fria syriska armén (FSA) ha fått dem att bestämma sig. De flesta har nu beslutat sig för att det nu är dags att ingripa i den syriska krisen. Den 17 november suspenderades Damaskus från medlemskap av de 22 medlemsstaterna i Arabförbundet och regimen fick tre dagar på sig att upphöra med det som i slutändan kallades Assads ”blodiga repression” eller också riskera ekonomiska sanktioner.

Det är givetvis få av Arabförbundets medlemsstater som kan göra anspråk på en blomstrande demokrati eller respekt för mänskliga rättigheter. Arabförbundets resolution krävde att 500 observatörer skickas till Damaskus för att övervaka hur regimen uppfyller kraven. Assad har trotsigt avvisat kravet och därför kommer sannolikt sanktionerna att träda i kraft. Under de senaste sex månaderna har Turkiet gett skydd åt ett stort antal syrier som flyr repressionen i landets norra del. Premiärminister Erdogan har varit mycket kritisk mot arabstaternas misslyckande med att fördöma repressionen och säger att ”bristen på reaktioner mot massakrerna i Syrien har åsamkat mänsklighetens samvete oreparerliga skador.”

Erdogan själv motiveras emellertid knappast av någon demokratisk idealism. Turkisk militär har nyligen gjort inbrytningar i norra Irak för att slå mot PKK:s kurdiska gerilla. Erdogans ”moderat islamiska” regering har fullt upp med att försöka skapa en större inflytelsesfär i Mellanöstern, liksom att avskära stöd till de kurdiska kämparna.

Västimperialismen överväger ingripande
Västmakterna har också sedan länge starkt kritiserat Assad. I mitten av augusti uppmanade USA:s utrikesminister Hilary Clinton slutligen Assad att ”stiga åt sidan”. EU och USA har infört sanktioner mot ledande medlemmar av regimen. Deras indignation över regimens brott mot mänskliga rättigheter är ett monstruöst hyckleri. Tills helt nyligen använde de stater som Syrien och Mubaraks Egypten som destination för ”extraordinära överlämnanden” av omkring 3 000 fångar från ”kriget mot terrorismen”. De visste mycket väl att de skulle komma att torteras av Mukhābarāt (hemliga polisen) och resultaten levereras till CIA.

Frankrike har, som den tidigare kolonialmakten i Syrien och Libanon, sagt att det är dags för internationella organ att agera mot Syrens regering. Tyskland, Storbritannien och Frankrike har lagt fram en resolution för FN:s generalförsamling som ska fördöma Syriens brott mot mänskliga rättigheter. Den brittiska utrikesministern William Hague träffar medlemmar i den syriska oppositionen i London, otvivelaktigt för att diskutera hur trycket mot Assad kan ökas och hitta pålitliga västvänliga element av det slag som de hjälpte fram i Libyen.

EU-staterna har verkligen betydande möjligheter till ekonomiska påtryckningar. Omkring 95 procent av Syriens export av olja går till EU-länderna och en stor del av importen kommer också därifrån. Syrien är primärt inte en stat som är helt beroende av oljan, som Libyen, eller Gulfstaterna, dess försäljning av olja gav 3,2 miljarder dollar 2010, vilket var 25,1 procent av statens inkomster.

Även om USA också vill se Assads regim falla, är man rädda för att regionen runt Israel ska destabiliseras. En ny regim måste vara minst lika ofarlig som Assads, både faderns och sonens, varit för USA:s sionistiska kamphund. En ny regim som avbröt stödet till Hizbollah, Hamas och palestinierna och skar av banden till Iran skulle vara ännu bättre. Men händelserna i Egypten visar att detta är osannolikt.

USA tycks för ögonblicket inte vilja genomföra militära aktioner. CIA:s chef Leon Panetta har uteslutit en flygförbudszon över Syrien som genomdrivs av Nato. Under tiden har israelerna låtit det bli känt att de är rädda för Assads fall av rädsla för att få något värre som resultat av revolutionen – samma inställning som de uppvisat under hela ”den arabiska våren”. För sionisterna handlar det om att den djävul du känner alltid är bäst.

Idén att hela upproret i Syrien är en komplott från imperialisternas sida för att störta en anti-imperialistisk regim, som en del påstår, är skrattretande. Den är, vilket är ännu värre, en förevändning för politiskt stöd till en tyrannisk regim och skulle dessutom knuffa den syriska demokratiska rörelsen precis i riktning mot USA och ”hjältarna” från interventionen i Libyen, Nicolas Sarkozy och David Campbell.

Assads regionala och imperialistiska stöd
Den syriska regimen har fortfarande några få anhängare i arabvärlden – exempelvis bland många i den palestinska rörelsen som felaktigt ser Syrien, tillsammans med Iran, som deras sista allierade mot sionismen. Dominansen för allierade och bidragstagare till regimen i Damaskus i Gaza och på Västbanken är delvis ansvariga för att den arabiska våren inte utvecklats där i form av en ny intifada. Att bryta sig loss från det skadliga inflytandet från islamisterna och stalinisterna som sätter allt sitt hopp till regimerna i Syrien, Libanon, Iran och även i viss mån Irak, är nyckeln till att återskapa den palestinska rörelsen som ett självständigt revolutionärt uttryck för den arabiska revolutionen.

Men baathisternas totalitära diktatur har fortfarande sina viktigaste supportrar i Ryssland och Kina. De kommer sannolikt – liksom i Libyen – att överge den först när den faller sönder. En av de mest anmärkningsvärda förändringarna som förts fram i ljuset av den globaliserade kapitalismens nuvarande historiska kris är att imperialismen inte är en enda enhet. Under det kalla kriget och 1990-talet talade marxister ofta bara om imperialismen, vilket innebar USA och dess underordnade makter i Västeuropa, plus Japan i Fjärran östern. USA:s hegemoni var så stark att det bara var i sekundära sammanhang och i perifera regioner som detta slappa sätt att uttrycka sig var ett hinder för att förstå världens geopolitik. Idag kan det bara förvirra analysen och den politiska inriktningen för revolutionärer.

Nedgången för USA:s globala hegemoni och framväxten av ett dynamiskt kapitalistiskt Kina och ett på nytt beslutsamt Ryssland har ökat vad som bara kan beskrivas som rivalitet mellan imperialister. I oktober lade de båda in sitt veto i FN:s säkerhetsråd mot en resolution som hotade med sanktioner mot Syrien. Ryssland har varit ett eko av propagandan från Damaskus. Utrikesministern Sergej Lavrov sade: ”Det är inte en hemlighet att det tillsammans med fredliga demonstranter, vars strävan och krav vi stöder, finns ett allt större deltagande av grupper med beväpnade personer som har en helt annan dagordning än reform och demokrati i Syrien.” Han fortsatte: ”Deras dagordning rör etniska intressen och stamintressen, och dessa personer har erhållit och fortsätter att erhålla vapen i ökat antal från grannländer, och de döljer det inte speciellt mycket.”

Inte heller bryr sig Ryssland om att dölja det faktum att det är med ryskt artilleri och ryska stridsvagnar, prickskyttegevär och ammunition som Assads styrkor dödar i stort sett obeväpnade civila. En generaldirektör för ryska statens organ för militärt samarbete, Vjatjeslav Djirkaln, sade nyligen att det inte skulle bli ”några restriktioner alls för vapenleveranser till Syrien.” Så ser stödet för syriska demokraters ”strävan och krav” ut.

Ryssland har sannerligen inte mycket sympati för ”etniska grupper och stamfolk”, de har faktiskt en intuitiv sympati för deras diktatoriska förtryckare. Två blodiga krig i Tjetjenien och det första ”kriget mot terrorismen” i själva Ryssland bidrog till att den reaktionära regimen kunde stabiliseras. Ärvandet av ett högt industrialiserat land, en massiv militär med nukleär förmåga, liksom den ryska federationens omfattande naturresurser (olja, gas, värdefulla mineraler m.m.) och med de självständiga centralasiatiska staterna som halvkolonier – gjorde det möjligt för Ryssland att ansluta sig till klubben av imperialistiska makter efter den ekonomiska kraschen 1991.

Ryssland strävar, som en ny (eller förnyad) imperialism, efter att behålla sina tillgångar i världens oljerikaste och mest geostrategiska regionen. Ryssland avskrev 2006 tre fjärdedelar av Syriens skulder (9,6 miljarder dollar) och förblir dess viktigaste vapenleverantör, med siktet inställt på att utveckla och utvidga sin flottbas för att stärka sin marina närvaro i Medelhavet. Den syriska hamnen Tartus är nu den enda i Medelhavet som är öppen dygnet runt för den ryska flottan. Utan den skulle varje ryskt krigsfartyg tvingas passera de turkiska sunden till Odessa för proviantering och reparationer.

Det syriska motståndet
Söndervittrandet av delar av den syriska armén är ett positivt tecken och skapandet av beväpnade försvarare av massmobiliseringarna som kan tvinga Assads styrkor att betala ett pris för repressionen kommer att bidra till att undergräva regimen. Utan tvivel har de spelat en roll för att upprätthålla de otroligt ihållande massmobiliseringarna. I och med angreppen på olika mål i landet har den fria syriska armén aktualiserats. Den påstår sig ha 10–15 000 medlemmar, även om experterna säger att detta är en betydande överdrift. Den har nyligen angripit för regimen viktiga institutioner i olika städer, inklusive Damaskus. Den 16 november angreps komplexet för flygvapnets underrättelsetjänst i utkanten av Damaskus – en i hög grad symbolisk handling eftersom maktbasen för Bashars pappa Hafez al-Assad, utifrån vilken han grep makten 1970, var just i flygvapnet.

Modiga gerillaaktioner från FSA, enbart beväpnade med raketer och AK 47:or, kommer inte att militärt besegra de 4 000 stridsvagnar och åtta pansardivisioner som regimen fortfarande har. Men människor kör stridsvagnarna och den kritiska punkten inträffar när deras känsla av avsmak inför slakten och tro på möjligheten av myteri når en kritisk nivå – dvs. när hela enheter och bataljoner gör myteri och går över till folket. Här är massomfattande politisk agitation och skapandet av en samordnad massrörelse och arbetarnas generalstrejk avgörande.

Det står klart att den strategi med icke-våld som princip som hyllats så mycket som de tunisiska och egyptiska revolutionernas princip har skjutits i sank av inslagen av inbördeskrig i Libyen, Jemen och själva Syrien. Men taktiken med stadsgerilla kan inte heller upphöjas till en strategi. Många av de tusentals desertörerna från armén har gått över till lokala centra för motstånd och erbjuder så mycket stöd och skydd som deras beväpning tillåter. Massaktioner med beväpnat självförsvar är avgörande liksom upprepade försök att få enheter, bataljoner och divisioner att gå över till folkets sida.

Den syriska oppositionen är mycket fragmenterad och heterogen med betydande obalanser mellan de långvariga exilgrupperna, som fransmän och britter uppvaktar och försöker smälta samman till en ledning i väntan, och de inhemska ledningar som vuxit fram i olika städer och samhällen i striderna med regimens repressiva styrkor.

Oppositionen är för närvarande dessutom splittrad i inställningen till utländsk intervention, liksom den också är splittrad i fråga om att inleda en dialog med regimen och i fråga om väpnat gentemot obeväpnat motstånd. En del uppmanar västmakterna att upprätta skyddade zoner inne i Syrien. Det är början på det sluttande planet mot uppmaningar till Nato att flygbomba på deras vägnar.

Intervention från imperialisterna i väst kommer emellertid inte att bli till hjälp i kampen för demokrati, utan tvärtom. EU och USA är – trots alla deras högtravande ord om mänskliga rättigheter – bara intresserade av sina egna ekonomiska och strategiska mål i regionen. De kommer följaktligen att stöda skapandet av en reaktionär regim som i Libyen, som fortfarande måste störtas av en revolution. Det är viktigt att vänsterkrafter distanserar sig från och motsätter sig de som uppmanar till militär intervention från EU/Nato.

Vägen till arbetar- och bondemakt
Hur ska revolutionära socialister, anti-imperialister, anti-sionister och uppriktiga demokrater staka ut en kurs mellan de kolliderande imperialisterna, de regionala aspiranterna på hegemoni, som Turkiet och Iran, och politisk islams socialt reaktionära krafter som bara kan intensifiera sekterism och förtrycket av kvinnor och snabba inskränkningar av surt förvärvade demokratiska rättigheter som de hotar att göra i Libyen, Egypten och Tunisien.

Svaret är tvåfaldigt – föra fram ett internationalistiskt revolutionärt program vars nyckelparoller och –krav kan slå rot bland massorna och vinna en ledande roll för arbetarklassen i revolutionen för att störta tyranniet. Det är avgörande att kampens mål i ett land som Syrien, i den utsträckning de är demokratiska, också är sekulära. Oppositionen har avvisat regimens anklagelser att de är sunnifundamentalister som vill förfölja alawiter, kristna och druser. Baathpartiets ursprung i sekulär nationalism, och dess stora andel från minoriteterna, gör den sårbar för salafistisk demagogi, men det är desto större anledning för motståndet att fortsätta avvisa detta tydligt och uttryckligt.

Intelligentsian, studenterna och de arbetslösa ungdomarna som gick i spetsen för upproret behöver massomfattande stöd i arbetarklassen, den sociala kraft som kan störta regimen i en generalstrejk och ett massuppror. Liksom i Egypten och på andra håll är bildandet av fabrikskommittéer och arbetarråd avgörande för detta och även avgörande för att se till att scenariot efter februari i Tunisien och Egypten, som nu upprepas i Tunisien, inte äger rum i Syrien. Det skulle innebära att regimens ledande figurer – familjen Assad – förs åt sidan men diktaturens grundläggande krafter sitter kvar vid makten. Liksom i dessa länder måste revolutionen gå vidare utan avbrott och beväpna folket, lägga makten i händerna på arbetande människors maktorgan och installera en arbetar- och bonderegering.

Dave Stockton

Det blev en del uppståndelse när kungen delade ut Bronsvargen, den internationella scoutrörelsens högsta utmärkelse, till envåldshärskaren i en av världens hårdaste och med fundamentalistiska diktaturer, Saudiarabiens kung Abdullah. Det var givetvis helt rätt att rikta en undersökande ljusstråle mot kungen, och han borde ha avkrävts ett tydligare svar på om han verkligen tyckte att det var befogat att ge sin saudiske kollega pris för sitt ”freds- och demokratiarbete”.

För sina förtjänstfulla insatser i att krossa protesterna i Bahrain med militär kanske? Man måste dock förstå att det inte var kungen själv som kläckte idén att ge priset kung Abdullah, en diktator som utövar kvinnoförtryck och religiös intolerans till en grad som knappt ens den mest fantasifulle och ”visionäre” kristdemokraten skulle lyckas fantisera om. Det var World Scout Foundation som tyckte att kung Abdullah var värd att hylla för sina stora insatser, vari nu de bestod.

För att reda ut begreppen kontaktade Dagens Arena Svenska scoutrådets kommunikationschef Anna Wickman. Scouterna må vara utmärkta på att slå knopar och att göra lägereldar, men när man läser intervjun med kommunikationschefen blir det snabbt uppenbart att de har lite svårare att skaka fram slipade medietalesmän.

Förutom vissa tafatta försök att tona ner den saudiska diktaturens brister från en uppenbarligen okunnig kommunikationschef, bjöds läsaren på en minst sagt avslöjande ordväxling.

”Hans Majestät Konungen delade ut Bronsvargen i egenskap av hedersordförande i World Scout Foundation och kung Abdullah fick priset för sitt engagemang i scoutrörelsen, bland annat i freds- och demokratiprojektet Messengers of peace. Inte i egenskap av statsrepresentanter”, kunde Wickman berätta.

På frågan om hur diktatorn kung Abdullah stöttar freds- och demokratiarbete, fortsatte kommunikationschefen:

”Dialogprojektet ‘Messengers of peace’ inspirerar och stöttar unga scouter för att jobba lokalt för fred och demokrati.”

Kung Abdullah, får läsaren också veta, stödjer dels projektet finansiellt, dels deltar han aktivt för att sprida scouting som en positiv barn- och ungdomsrörelse.

Den direkta frågan: får han priset för att han ger er pengar? ger svaret:

”En del beror på att han tillför ekonomiska medel som möjliggör de här projekten. Men också för att han spridit scouting, inte minst i arabvärlden.”

Vad mer finns att säga? Scouterna, som bara i Sverige har omkring 70 000 medlemmar, deklarerar tydligt: vi är till salu! Vi binder inte bara ihop två repändar på bästa sätt och fixar övernattningar i skogen – om någon diktator vill ha ett demokratiskt alibi så är vi glada att få hjälpa till, mot en rimlig kostnad naturligtvis! Vi bryr oss inte om vilka frihets- och demokratirörelser du krossar med vapenmakt, hur många meningsmotståndare du fängslar eller hur många kvinnor du piskar och avrättar för ”osedlighet” – för oss är du en freds- och demokratikämpe bara du ditt finansiella bidrag är tillräckligt stort!

Kanske skulle jag passa på att skriva någonting mer i denna min första sågning av scoutrörelsen. Jag har dock lite svårt att se vad som skulle kunna tillföras, så jag tror jag stannar där.

Jens-Hugo Nyberg

I lördags anordnade Arbetarmakt en föreläsningsdag på temat ”den arabiska våren”. Marcus Halaby, en av Förbundet för Femte Internationalens främsta experter på området, höll uppskattade föreläsningar om upproren i Mellanöstern och Nordafrika, följt av livliga diskussioner. Vid dagens slut hade vi fått en gedigen bild av upproren och revolutionerna och hur de kan gå vidare för att säkra folkets legitima krav på frihet och rättvisa. Vi vill tacka Marcus och alla deltagare för en lyckad och intressant dag!

– En heldag med föreläsningar och diskussioner –

Möte arrangerat av Arbetarmakt lördag den 8 oktober i Stockholm. Anmäl intresse/närvaro: arbetarmakt[at]arbetarmakt.com

Världsnyheterna i år har till stor del dominerats av massupproren i Mellanöstern och Nordafrika, som åter har satt revolutioner tydligt på dagordningen. Diktatorerna i Tunisien och Egypten avsattes, men statsmakten bestod, i Libyen utvecklades ett regelrätt inbördeskrig där Gaddafi till slut kördes bort – om än med ett orosmoln i form av NATO-deltagande. I Syrien sitter regimen fortfarande kvar, om än genom blodig repression, och i Bahrain krossades upproret genom Saudiarabiens intervention. I Palestina fortsätter förtrycket och kampen. Allt fler medlemsstater kräver att FN erkänner Palestina, och samtidigt hotar Turkiet Israel med att stödja nästa Ship to Gaza med sin flotta.

Hur gick det till, vad händer nu? För att bringa klarhet i dessa frågor har Arbetarmakt bjudit hit Marcus Halaby (London), en av Förbundet för Femte Internationalens främsta experter på regionen.

Vi kommer att hålla till i en lokal i Stockholmstrakten. Mer info erhåller ni som anmäler intresse för deltagande.

Inbjudan i PDF-format (skriv ut och sprid):

Öppet möte: Den arabiska våren

Den palestinska myndighetens ansökan om erkännande som stat i FN har angripits av Israel och USA i ett avskyvärt förnekande av palestiniernas nationella rättigheter. Om ansökan blir framgångsrik skulle den omedelbart ifrågasätta den israeliska ockupationen och dess kolonier med en halv miljon judiska bosättare på Västbanken. Palestinska företrädare skulle ha tillgång till internationella institutioner, såsom domstolen i Haag. Där skulle israeliska politiker och soldater kunna åtalas för krigsförbrytelser, som de som begicks under bombardemanget av Gaza 2009.

Det är inte att undra på att Israel är helt emot. Förlust av Västbanken och erkännande av östra Jerusalem som palestinsk huvudstad skulle med en gång göra slut på Israels strävan efter ett Storisrael som införlivar de flesta av dessa områden, som i slutändan rensats på palestinier.

Resolutionen måste emellertid först gå till säkerhetsrådet där USA har sagt att man ska lägga in sitt veto, vilket kommer att ge upphov till ilska i Mellanöstern. Den palestinska myndigheten kommer då sannolikt att ansöka hos generalförsamlingen för att få sin status uppgraderad till ”observerande stat som inte är medlem”, vilket skulle låta dess företrädare ingå i en del kommittéer. Där kommer sannolikt myndighetens president Mahmoud Abbas att vinna omröstningen, med de rika, imperialistiska länderna mot den stora majoriteten halvkoloniala länder. De länder som stöder den palestinska ansökan utgör faktiskt omkring 80 procent av världens befolkning.

Abbas drag har avslöjat att Obama, vars svar gjort ett stort hål i hans nogsamt framodlade image, inte är en ”principfast” statsman och ärlig medlare för fred och demokrati i Mellanöstern. Obama gav redan 2009 efter för Israels påtryckningar, när han släppte kravet på stopp för fler bosättningar. Nu insisterar han på att en palestinsk statsbildning bara kan uppnås genom ännu fler samtal med Israel, efter en ”fredsprocess” som pågått i två årtionden och som inte lett någonstans. Samtalen bröt samman för femtioelfte gången så sent som i oktober 2010, när Israel återigen vägrade att stoppa utbyggnaden av judiska bosättningar på Västbanken och i östra Jerusalem. Obamas hyckleri är ännu en spik i USA:s trovärdighet i Mellanöstern.

Abbas är själv ingen hjältemodig, demokratisk ledare för den palestinska kampen för nationella rättigheter. De ”palestinska papper” som läcktes till Al-Jazeera 2010 visar hur företrädare för den palestinska myndigheten erbjöd sig att överge 4,8 miljoner palestinska flyktingars rättigheter, avträda nästa alla områden som Israel annekterat i östra Jerusalem och samarbeta med israelisk, amerikansk och brittisk säkerhetstjänst för att angripa Hamas. Abbas presidentperiod upphörde formellt 2009 och han fortsätter som president bara tack vare undantagstillstånd och repression. Abbas tillhör det följe med arabiska oljeschejker och ”presidenter på livstid” som är fullständigt emot den ”arabiska våren”. Både palestinska myndighetens och Hamas regering undertryckte inhemska protester i solidaritet med de egyptiska och tunisiska revolutionerna.

Ansökan är givetvis i första hand avsedd att stärka Abbas kort i framtida fredsförhandlingar och hans regerings ställning gentemot Hamas rivaliserande regering på Gazaremsan. Många palestinier har motsatt sig ansökan eftersom den inte inkluderar något om de 4,8 miljonerna flyktingar och inte hjälper Gazaremsan, som fortfarande närmast befinner sig under belägring.

Men omröstningen visar en betydelsefull princip: ska det internationella samfundet erkänna en palestinsk stat? Svaret är ja. Att motsätta sig det skulle innebära att, även om det är av motsatta skäl, sälla sig till USA och Israel i motståndet mot palestiniernas nationella rättigheter.

Varje erkännande i FN måste ses i det perspektivet. Det kommer inte att befria palestinierna och det kommer inte att göra slut på konflikten. Det skulle emellertid stärka palestiniernas ställning internationellt, och det är just därför som Israel är emot. Den bredare målsättningen måste dock förbli en sekulär, demokratisk och binationell stat för båda folken. De 5,84 miljoner judarna i Israel är idag nära att överflyglas av en växande palestinsk arabisk befolkning, som består både av de som lever som minoritet inom Israels gränser före 1967 och de som lever på områden som ockuperades 1967. Det finns miljoner till i exil som väntar på rätten att återvända till sitt historiska hemland.

De arabiska revolutionerna har öppnat en dörr för det palestinska folket. Den revolutionära impuls som sveper fram genom regionen skapar stora möjligheter för en ny, tredje intifada. Palestinier kan hitta allierade, både i en på nytt politiserad israelisk arbetarklass, som bekämpar Netanyahus nyliberala regering, och i den revolutionära demokratiska kampen i de arabiska grannländerna. Palestinierna är i stort behov av en ny intifada, en kamp som organiseras under folklig kontroll och som knuffar åt sidan den korrumperade, förrädiska ledningen i den palestinska myndigheten.

Andy Yorke