Den växande kören av internationella röster som kräver handling mot Iran pekar på en strävan efter krig. Det finns därför ett brådskande behov av att börja förbereda motstånd, skriver Martin Suchanek.

Storbritannien och USA har ökat sina hot mot den iranska regimen och kräver nu mer sanktioner. Tillsammans med imperialisternas vakthund Israel, har de upprepade gånger hotat den iranska staten med förebyggande bombningar för att hindra landet att bygga en nukleär bomb. För att ”backa upp” sina hot har de upprepade gånger använt den internationella atomkommissionen för att hävda att Iran inte samarbetar och vill bedra det ”internationella samfundet”.

De imperialistiska regeringarna i väst och deras allierade i borgerliga medier framställer det som om det är Iran som utgör ett hot mot folken i Mellanöstern, som om det var Iran som förberedde sig på ett krig. Verkligheten vänds upp och ner.

Ockupationen av den brittiska ambassaden från flera hundra iraniers sida som protest mot dessa hot, och regimens ovilja att förhindra det, används nu som ännu fler ”bevis” för västs anklagelser. De används för att rättfärdiga uppmaningen till mer sanktioner och en politik som syftar till att försvaga regimen i Teheran. Storbritannien har som svar på ockupationen inte bara kallat tillbaka sin ambassadör, utan också sparkat ut de iranska diplomaterna från London. Andra västregeringar har kallat hem sina ambassadörer för ”konsultationer”.

Det stundande EU-toppmötet kommer att få ännu en ”viktig punkt” på dagordningen mitt i eurozonens största kris någonsin: imperialistiska sanktioner och hot om krig mot Iran. I denna situation hävdar den internationella atomenergikommissionen att Iran har genomfört ett prov som har att göra med ”utvecklingen av nukleära delar”. Ingen bör låta sig luras av detta. De ”bevis” som denna imperialistiska kommission tillhandahåller är lika trovärdiga som de ”bevis” som George W. Bush och Tony Blair visade upp för att Irak hade ”massförstörelsevapen”. De finns för att rättfärdiga ett politiskt mål.

Angreppet på den brittiska ambassaden omvandlas nu till diplomatiskt guld av USA, Israel och Storbritannien. Även Ryssland och Kina – Irans viktigaste allierade – tvingas fördöma Teheran. Det kommer att göra det mycket lättare att få med EU på strängare sanktioner, speciellt mot landets finanssektor.

Varför trappas sanktionerna upp?
Alla bör ha klart för sig att ännu flera imperialistiska sanktioner mot Iran står på dagordningen. Huruvida de kommer att följas av flygbombningar är en öppen fråga – men det står klart att en flygel av USA-imperialismen, tillsammans med de brittiska och israeliska regeringarna, öppet bereder marken för detta.

Allt döljs givetvis bakom en rökridå av ”demokratiska” skäl och det hot som Iran påstås utgöra för världen. Orsaken till den ökade aggressiviteten från USA är något annat: För det första är det en del av USA:s strategi för att ”ordna upp” det strategiskt viktiga Mellanöstern och Centralasien. Genom utökade sanktioner och (kanske) flyganfall vill de hindra Irans fortsatta utveckling som en liten regional makt.

Ironiskt nog har krigen mot Irak och Afghanistan störtat regimer som var fientliga till det shiastyrda Iran och försvagat dess grannländer. USA:s strategi innehåller därför också skapandet av en motvikt till iranskt inflytande i regionen, exempelvis genom att ge mer stöd till staterna i Persiska viken och Turkiet. Det är därför som de vill ha bort Assads regim eller försvaga den, eftersom det skulle få bort en av Irans få allierade i arabvärlden. Sanktioner för att skada den iranska ekonomin – som redan befinner sig under stark press – är en viktig del av deras strategi.

Men bilden och förståelsen av drivkrafterna och motiven skulle vara ofullständig om man inte såg att hotet mot Iran är en del av den ökade rivaliteten mellan USA och den framväxande kinesiska imperialismen. USA har, precis som Kina som försöker bygga upp sitt inflytande, inlett en omfattande diplomatisk offensiv i Fjärran östern – nyligen med ett besök i Myanmar (Burma) för att förbättra relationerna med en ”kinesisk allierad”.

Hotet mot Iran är en del av denna bredare geografiska fråga. Det är dessutom ett förebyggande slag mot delar av den europeiska kapitalistklassen, som är rädd för att mer sanktioner och militärt ingripande kommer att missgynna dem när det gäller inflytande i Irak.

Medan stora delar av det amerikanska och brittiska imperialistiska maskineriet följer en ”hård” linje mot den iranska regimen, är de tyska imperialistiska strategerna splittrade i frågan. En fraktion – ”transatlantikerna” – är beredda att stöda USA, Storbritannien och Israel till slutet. En annan fraktion motsätter sig – samtidigt som de officiellt stöder ”måttliga” sanktioner – militära hot och politiken för att ”isolera” regimen. De vill bedriva en strategi med ”Wandel durch Handel” (förändring genom handel). De har kortsiktiga ekonomiska skäl – Tyskland har fortfarande handelsförbindelser värda 4 miljarder dollar per år. Men de anser, vilket är ännu viktigare, att en strategi för att öka de ekonomiska banden och handeln kommer att gynna ett stortyskt eller av Tyskland lett europeiskt inflytande på bekostnad av USA.

Det är slutligen ingen tillfällighet att USA går in i ett valår. President Obama är, med stora inhemska problem i USA, angelägen att avleda uppmärksamheten och fokusera den någon annanstans. Om allt annat misslyckas kan en stor dos av aggressioner mot Iran hjälpa honom i opinionsundersökningarna.

Hur ska vi kunna stoppa ett krig mot Iran?
Allt detta innebär att världens arbetare och ungdomar måste ha klart för sig att det i den nuvarande perioden är sannolikt med mer fientligheter mot länder som Iran på grund av de ökade spänningarna mellan imperialisterna och kampen för att omfördela världen. I slutändan kommer inga diplomatiska manövrer, inga ”fredsuppdrag” från imperialistiska stater eller FN att avlägsna sådana hot. Det kan bara göras av miljoner människor, av arbetare, ungdomar, av massor mobiliserade i de demokratiska revolutionerna i arabvärlden eller Occupy-rörelsen.

Vi behöver en internationell rörelse, speciellt i de imperialistiska länderna i väst, som kan mobilisera tillräckligt tryck för att tvinga våra regeringar att avstå från sina hot mot Iran. Vi måste också visa aktiv solidaritet och stöd för demokratiska rörelser och arbetarnas rörelser i Iran för att hjälpa dem i deras kamp mot regimen och inte överge organisationer som kämpar för demokrati att bli värvade av imperialistiska ”demokrater”.

Vad står vi för?
Vi är för omedelbart lyftande av alla sanktioner mot Iran.

Vi avvisar rätten för den internationella atomenergikommissionen och varje annan av imperialismens institutioner att ”undersöka” och sätta sig till doms över iransk politik. Så länge som USA och dess gendarm i Mellanöstern, Israel, är beväpnade till tänderna med massförstörelsevapen inklusive kärnbestyckade missiler, är det bara pro-imperialistiskt och pro-sionistiskt hyckleri att förneka Iran rätten att beväpna sig.

Vi motsätter oss krigshot och vi stöder öppet Irans rätt att försvara sig mot varje anfall från USA, Israel, Storbritannien, Nato eller andra regionala allierade.

Försvaret av Iran mot alla västimperialistiska hot får emellertid inte för ett ögonblick innebära att stöda andra konkurrerande imperialistiska makter som Kina eller Ryssland. De är inga ”vänner till det iranska folket”, utan vill bara göra landet till en allierad till sina egna globala ”imperier”, som domineras av deras finanskapital, och tjänstgöra som en geostrategisk och ekonomisk allierad i regionen.

Inte heller innebär försvaret av Iran mot imperialistiska hot för en enda minut att vi ger något politiskt stöd till den diktatoriska, reaktionära islamistregimen i Teheran. Den klerikala regimen är baserad på hänsynslös utsugning av arbetarklassen, speciellt på oljefälten och i industrin. Inför en växande ekonomisk kris, med en omfattande inflation på cirka 20 procent, är det arbetarna, de fattiga, kvinnorna, ungdomarna och bönderna som tvingas betala för krisen, liksom i alla andra länder.

Är Iran anti-imperialistiskt?
Den iranska regimen, dess företrädare, dess officiella och hemliga polis och dess reaktionära halvfascistiska kommandogrupper försvarar, vilket vi sett under de senaste åren, de rikas, kapitalisternas och den korrumperade statsbyråkratins klerikala despoti, liksom armén och polisen i Saudiarabien, Egypten och Syrien. Delar av regimen försöker spela det ”anti-imperialistiska kortet”, vilket kanske är det enda kort som återstår för att få stöd från delar av de folkliga massorna. Denna bedrägliga, borgerligt-klerikala ”anti-imperialism” måste obönhörligt avslöjas.

Även om vi inte vet av vem eller exakt hur den brittiska ambassaden ockuperades, är det säkert att det skulle varit omöjligt utan tyst tolerans från en fraktion inom regimen. Det har hur som helst inget att göra med verklig anti-imperialistisk politik som utformats för att samla och organisera arbetarnas och de fattigas massor, ge stöd till alla upproren i arabvärlden m.m. – det var ett politiskt spel från en av regimens fraktioner för att stärka dess ställning.

Störta regimen
Allt leder till en enda slutsats: Försvaret av Iran mot imperialistiska krigshot och avvisandet av sanktioner mot landet, måste vara en del av en bredare politisk strategi som syftar till revolutionärt störtande av den iranska regimen, kampen för en revolutionär arbetar- och bonderegering som kan ersätta mullornas regim och förverkliga de iranska massornas demokratiska och sociala mål.

Det är bara en sådan regim som kan bli ett pålitligt bålverk mot imperialism och sionism. Det skulle vara en regim som siktar på att sprida det revolutionära störtandet av de reaktionära regeringarna, kasta ut alla imperialister och deras rådgivare och skapa en federation av arbetar- och bondestater, Mellanösterns förenade socialistiska stater.

Martin Suchanek

Återkomsten för den demokratiska rörelsen i Iran är beviset på att proteströrelsen inte bara är ett drag i arabvärlden. Massiva protester under 2009 skakade regimen men armén och polisen behöll kontrollen och besegrade rörelsen på gatorna. Nu är demonstranterna tillbaka och det ser ut som om rörelsen kommer att få mer fart under de kommande veckorna.

Anhängare till regimen och anhängare till oppositionen har stött samman vid en begravning för en student som dödats under protesterna i Teheran. Det är fortfarande oklart om studenten tillhörde oppositionen, men den ilska som rörelsen känner över polisens våld är tydlig. Människor hatar säkerhetsstyrkorna och de halvfascistiska ligisterna i Basijimilisen.

Gatuprotesterna i Iran har avslöjat den iranska regimens hyckleri inför demonstrationerna i Egypten. Presidenten Ahmadinejad hyllade dem som inspirerade av den iranska revolutionen (islamiska kontrarevolutionen) 1979. Tillsammans med den statliga iranska teven och pressen applåderade han modet hos de som var ute på gatorna i Egypten, men när protesterna kom till Teheran blev det annat ljud i skällan.

Den iranska rörelsen intar en annan ställning i revolutionerna och upproren på senaste tiden. Till skillnad från premiärministrarna i länder som Tunisien, Egypten, Jemen, har Ahmadinejad inte en västvänlig, pro-israelisk ståndpunkt. Men det finns fortfarande en djup misstro mot den odemokratiska regimen. Varje slags uppror i Iran kommer att vara mycket annorlunda än i länder som Egypten, eftersom USA och Israel kommer att vara mer angelägna om att Ahmadinejad ska bort. Snabbare än ögat gick Hilary Clinton ut och uttalade sitt stöd för protesterna, men i Bahrain intar USA en inställning med ”vänta och se” till rörelsen. Det är alltså inte bara de iranska mullorna som är hycklare!

Dessa protester har inspirerat kraftiga hot från regeringsvänliga krafter, som hotar med repressalier mot de som deltagit i oppositionens demonstrationer och organisationer. Medlemmar av Irans parlament har hotat med rättegångar med dödsstraff för oppositionsledarna Mousavi och Karroubi, vilka i kölvattnet efter Tunisien och Egypten har återkommit som oppositionens borgerliga ledare. Det har kallats till en demonstration för regeringen under veckan, vilket kan ge upphov till en stor motdemonstration. Det har också rapporterats att två krigsfartyg som tidigare planerat att gå in i Suezkanalen vände och gick tillbaka för att inte öka spänningarna i regionen.

Protesternas dynamik kan förändras drastiskt i Iran om arbetarklassen ger sig in i kampen. De ekonomiska bördorna har ökat på grund av internationella sanktioner och avskaffandet av subventioner på bränsle. Många kommentatorer har påpekat att när arbetarklassen genomför massaktioner, som nu i Egypten, är en spelförändrare i oron i Mellanöstern. Faran är att massrörelsen övertas av pro-imperialister som manipulerar den för sina egna intressen. Ett störtande av regimen får inte låta USA upprätta en västvänlig regim, vilket bara skulle stärka Washingtons och Londons makt i regionen.

Rachel Brooks

Följande artikel är skriven av en kamrat som själv deltog i de massomfattande protesterna i Iran härom året. Det är just utifrån de erfarenheterna som Tahrirtorgets betydelse i Kairo idag berörs.

Kairos torg och Teherans gator
Det Kairo vi sett den senaste tiden representeras av ett torg: Tahrihrtorget, eller Befrielsetorget. Den egyptiska revolutionens öde är sammansvetsat med torget. Revolutionen står fortfarande på dagordningen så länge folket ockuperar det.

Torg och gator
I Teheran utspelade sig striden mellan folk och regim på stadens många gator och i dess gränder, medan ett torg har blivit stridsplatsen i Kairo. Fördelen med Tahrirtorget är att det redan från protesternas början blev till ett samordningscenter för rörelsen, och att folk vägrade lämna det. Världens ögon riktas mot torget, och eventuella repressalier från regimen måste på så vis utföras inför rullande kameror. Det har hållit tillbaka en del av Mubarakregimens repression. Om armén till exempel skulle delta i repressionen mot rörelsen, skulle den inte fortsatt kunna upprätthålla sin falska image som neutral part i konflikten. De tiotusentals människor som kontinuerligt håller torget gör det dessutom svårt för regimen att ta tillbaka kontrollen över det. En annan fördel med torget i Kairo, jämfört med Teherans gator, är de möjligheter det ger till självorganisering. Under gatustriderna i Teheran var folkmassan alltför flytande, och de som deltog i demonstrationerna lyckades inte upprätthålla någon mer kontinuerlig kommunikation eller samarbete. Men folket på Tahrirtorget står där dag och natt – något som ger det egyptiska folket en chans att utvecklas från en formlös massa till en välorganiserad rörelse.

Torget är en befriad zon, som ger plats åt fria och ohejdade politiska diskussioner och debatter, helt utom regimens kontroll. Det kommer att höja folkets politiska medvetande, och avslöja dem som är i färd med att förråda rörelsen. Det är en egenskap Teherans gator saknar. Det mesta man kunde göra var att samlas helt anonymt i ett par timmar för att sedan skiljas åt igen. Det gick inte att organisera sig, samordna rörelsen eller ens ha politiska diskussioner under sådana förhållanden. Man skrek sina slagord snabbt, innan polisen kom till platsen och återtog kontrollen över gatan.

Förvisso hade Teherans gator några fördelar över Kairos torg. Polisen har mycket svårare att stoppa en flyktig massa som intar gatorna likt en porlande flod, ständigt redo för förändringar. Om ett torg hade symboliserat rörelsen i Teheran, skulle polisen ockuperat det – det skulle snart bli en symbol för slutet på rörelsen. Och Iran skiljer sig från Egypten på flera sätt. I Teheran fanns inte ens en tusendel av de kameror som nu riktas mot Kairo. Medierapporteringen blir ett skydd för folket. Dessutom ska det erkännas att den iranska regimen är mer erfaren, mer dynamisk. Mubarak uppträder mer som den iranske shahen. Han försöker slå tillbaka ett stadsbaserat massuppror med armén, pansarvagnar och vapen. Men det fungerar inte. Den iranska regimen har handskats med uppror i städerna förr, och använder istället mer flexibla, mobila lösningar. Om Mubarak skulle ta till sådana repressiva styrkor kan den egyptiska revolutionen få svårt att överleva.

Hur viktigt är torget?
Jag tror att ockupationen av Tahrirtorget och kampen för att hålla det är av stor betydelse för hela den pågående egyptiska revolutionen. Det har spridit en revolutionär stämning i hela Mellanöstern. Tahrir symboliserar ett uppror för frihet och samhällelig rättvisa. Om Teherans folk kunde samlas på en central plats och hålla den i några dygn, skulle man vinna en stor fördel mot regimen. Men så har inte skett. Man har bara lyckats upprätta frizoner i ett par timmar, under demonstrationer. När rörelsen sen inte lyckades formulera ett mål (nej till regeringen, eller nej till hela regimen), tappade den fart och försvann.

Men kan ett torg vara avgörande?
Torget är avgörande, om än på ett symboliskt snarare än ett verkligt plan. Tahrir har blivit en symbol för rörelsen. Men att torget ockuperas betyder inte att folket har segrat. Det är bara en symbolisk seger. Om folket stannar på torget kommer Mubarak att avgå. Det är en realitet, möjliggjord av folkets motstånd. Men den slutgiltiga segern når man inte på gator och torg, utan på andra strategiskt viktiga platser.

Sankt Petersburg och stadsupprorets konst
Jag ska inte skriva om intagandet av Vinterpalatset här, för folket skulle inte ha segern i sin hand ens om de gav sig på Mubaraks presidentpalats. När bolsjevikerna ockuperade Vinterpalatset i oktober 1917 uppnådde de bara en symbolisk seger. Upproret hade redan segrat. På Trotskijs inrådan valdes post-, telefon- och telegrafstationen och tågstationen ut som huvudsakliga mål. Kommunikationsmedlen var centrala för regimen. När Kerenskijs regering förlorade dem, tappade de också möjligheten att administrera sina organ. De förlorade makten. Ockupationen av Vinterpalatset var därför bara en segerfest för revolutionen.

Om folket stannar på Tahrirtorget kommer makten förmodligen att gå till andra härskare än Mubarak. Men om de vill ta makten från hela överklassen, och föra över den i samhällets händer, måste de istället ockupera Kairos verkliga maktcenter.

Vahid Valizadeh

Arbetarmakt och den internationella organisation vi tillhör har under de senaste åren nära följt utvecklingen i Iran. Vi har såväl deltagit i solidaritetsmanifestationer som försökt att övertyga iranska vänsteraktivister om nödvändigheten av att bygga en revolutionär organisation med ett revolutionärt program för kampen i Iran. Den nuvarande oppositionen präglas starkt av borgerliga krafter, och om kampen ska bli framgångsrik och leda till diktaturens störtande måste arbetarklassen kliva fram med sina egna intressen och ställa sig i spetsen.

Arbetarmakt har i en broschyr samlat artiklar om Iran som publicerats i vårt nyhetsbrev eller i vår tidning. Den har sålts vid olika tillfällen runt första maj. Nu finns den att ladda ner gratis, dessutom med tillägg av en artikel på engelska.

AM-Iran-2008-2010

Sedan sommaren 2009 har protesterna i Iran, som började som en kritik mot valfusk, växt sig starkare och blivit en rörelse för störtandet av regimen. I den här kampen har framför allt kvinnoaktivister blivit framträdande och bilder på kvinnor i gröna attribut från protester syns i teverutor, tidningsuppslag och på hemsidor. Dessa kvinnor ställer inte bara krav på regimens störtande, utan också på kvinnors jämlikhet.

I en artikel i DN från andra januari i år skriver den fängslade kvinnorättsaktivisten Parvin Ardalan om motståndet i Iran och hur kvinnorna står i fronten. Hon beskiver bland annat hur en aktivist, Somayeh Rashidi, fängslats efter att ha varit aktiv inom kvinno- och studentrörelsen. Efter en aktion på ett universitet där hon tillsammans med några andra kvinnoaktivister öppnat det skynke som skiljer män och kvinnor åt i universitetskafeterian, stängdes hon av från sitt universitet och fick en stjärna satt vid sitt namn i ansökningshandlingar för att se till så att hon skulle kännas igen och utestängas också från andra universitet. Nu har hon även fängslats för sina aktiviteter. Andra liknande aktioner mot förtrycket straffas hårt av regimen. Över 42 kvinnorättaktivister som försökt samla in en miljon namnunderskrifter mot kvinnodiskriminerade lagar har arresterats under tidigare år och totalt har cirka 138 kvinnor arresterats under de senaste 8 månaderna enligt
www.irangenderequality.com.

Regimens syn på kvinnan som underlägsen mannen manifesteras ständigt och efter arresterandet av människorättsaktivisten Majid Tavakoli spred regimen bilder på honom i slöja i syfte att förnedra honom. Som en reaktion på det här har män över hela Iran och senare världen över klätt sig i slöja och låtit fotografera sig i solidaritet. Kvinnorättsaktivisterna har enligt Ardalan uttryckt sin solidaritet, men även poängterat att det inte finns något förnedrande i att en man kläs i kvinnokläder.

Att det finns en stark kvinnokamp i Iran är ingenting nytt. Även efter revolutionen 1979 fanns det en stark rörelse med krav på kvinnors jämlikhet när man befarande att revolutionen inte alls skulle ge den frihet man hoppats på i och med det religiösa ledarskapet. Haideh Daragahi skriver i DN (2009-03-06) om sina erfarenheter från 8 mars 1979:

Shahens regim hade störtats drygt tre veckor tidigare och Khomeini hade precis kommit tillbaka från exil och redan förkunnat att kvinnor i offentlig tjänst inte längre skulle få gå ”nakna” – dvs. de skulle tvingas bära slöja. Kvinnorättsaktivister hade börjat få smaka på det islamistiska förtryck som i över 30 år skulle hålla dem nere.

8 mars -demonstrationerna togs inte emot med öppna armar från den nya regimen. I Teheran attackerades ett demonstrationståg av Khomeinis stödtrupper som med hjälp av bussar tvingade ut deltagarna i snön. Några av kvinnorna förnedrades av män som tryckte upp dem mot en mur och visade sina könsorgan. Andra kvinnoaktivister hade möte på ett universitetsområde, men när de fick höra om attackerna mot demonstrationen försökte de ta sig ut för att möta upp med de andra. De hindrades dock av Khomenis män som stängde dem inne på universitetet.

Till slut lyckas de ta sig ut och mellan 5 000 och 8 000 människor strömmade från universitetet och mötte upp med demonstranterna. Demonstrationerna pågick enligt Daragahi i fem dagar i Teheran, och under fjärde dagen hade 20 000 demonstranter samlats med plakat som sade ”I frihetens gryning saknar kvinnor rättigheter”, ”Vi gjorde inte revolution för att gå baklänges” och ”Friheten kommer varken från väster eller öster; den är allmängiltig”. Demonstrationerna slogs dock snart ned med våld.

Också för 5 år sedan kunde man läsa om hur kvinnor samlats för att fira 8 mars i Teheran, men möttes av våld från kvinnliga poliser som i brun overall och slöja hindrade dem från att uttrycka sina åsikter.

Kvinnorna som dubbelt förtryckt grupp har allt att vinna på regimens störtande och vi står i solidaritet med de aktivister som just nu kämpar mot regimen i Iran och för jämlikhet mellan könen. Vi tror dock att denna kamp och den övriga kampen som förs mot regimen måste bygga på mer än isolerade krav om frihet eller jämlikhet.

Förtryck är inget specifikt för en islamistisk regim. För att kunna uppnå verklig jämlikhet mellan könen måste också roten till dess upprätthållande – klassamhället – krossas. Kvinnorna i Iran måste ställa krav inte bara på ett avskaffande av slöjtvånget eller för rätten att skiljas, utan också på ett samhälle som bygger på socialistiska grunder där arbetare inte förtrycks av kapitalister och kvinnor inte längre binds till familjen och hemmet genom privategendomen. Endast då kan en verklig frihet uppnås för såväl kvinna som man.

G. Danielsson

Vi har tidigare skrivit om den iranska socialistiska tidningen Xyaban (Gatan) och uppmanat till stöd för den. Nu finns en stödförening för Gatan vars syfte är ”att med hjälp av information, ekonomiska bidrag och på andra sätt stöda utgivningen av den iranska socialistiska tidningen Xyaban (Gatan).” (ur stadgarna) Var och en som stöder föreningens ändamål och som betalar årsavgiften på 100 kronor kan bli medlem (plusgirokonto 53 91 46–1).


Gatan är en revolutionär vänstertidning om upproret i Iran. Den ges ut av en anonym grupp unga iranier och sprids till Iran via e-post där den sedan sprids vidare. Gatan har kritiserat västmediernas bild av proteströrelsen som en ren reformrörelse bakom Mousavi. Istället betonar Gatan att rörelsen vänder sig mot regimen som sådan.

Prenumerera genom att skicka ett mail till:

khyaboon@gmail.com

Om du inte kan persiska, kan du ändå bidra genom att tipsa vänner och bekanta som kan persiska, eller gå själv med i stödföreningen.

Under de protester som organiserades i solidaritet med den iranska oppositionsrörelsen i Stockholm den 11 februari försökte demonstranter att ta sig igenom polisavspärrningarna för att komma nära den iranska ambassaden.

Protesten organiserades huvudsakligen av iranska vänsterorganisationer (bl.a. Irans Arbetarkommunistiska Parti, Unga Kommunister och Iranska Progressiva Ungdomars Organisation), men också aktivister från olika svenska vänstergrupper var med (Revolution, Arbetarmakt, Rättvisepartiet Socialisterna, Ungsocialisterna och Revolutionära Fronten kan nämnas). Efter ett par inledande tal försökte majoriteten av de ca 500 demonstranterna gemensamt att trycka sig igenom muren av poliser på den smala bilvägen som leder till ambassadsbyggnaden. Stämningen var radikal: ”Stäng ambassaden – terrorcentralen!”

Enligt Arbetarmakt var försöket att angripa ambassaden, för att om möjligt tillfångata och utvisa personalen, en helt legitim aktion. Den iranska ambassaden utgör den iranska statens utpost på svensk mark. Det är samma stat som den senaste tiden ägnat sig åt systematisk förföljelse av oppositionen och som systematiskt använder terror mot alla försök från arbetare och förtryckta att organisera sig.

Polisvåld mot demonstranter
Snuten svarade med att våldsamt försvara sin avspärrning. De skulle till varje pris skydda ambassaden från frihetskämparna. De misshandlade flera demonstranter som själva inte hade några medel med vilka de kunde försvara sig. Batongslagen ven i luften, och de riktades ofta mot demonstranternas huvud. En kvinnlig demonstrant fick armen sönderslagen av en snut när hon låg ner på marken och försökte skydda sig mot batongslagen. En annan man bröt armen. Oerhört många fick dessutom smaka på pepparsprej. Om några slutsatser ska dras, så är det att vi skulle ha behövt ha varit bättre organiserade och ha förberett ett kollektivt självförsvar att sätta in mot snutarna.

Medlem i Revolution hotas av åtal
Man kan tycka att snutens våld borde ha lett till en storm av protester, och till att åtal mot övergreppen från ”ordningsmakten” väcktes. Men i efterspelet är det uppochnedvända världen som gäller: Nu hotas istället Aron Nåsander, 16-årig demonstrant och aktiv i den socialistiska ungdomsorganisationen Revolution, av rättsliga påföljder. Aron greps efter att ha slagits flera gånger av poliserna. Två batongslag mot huvudet ledde bl.a. till att han ådrog sig en hjärnskakning som gjorde att han kräktes under den följande natten, som Aron fick spendera i isolering i Södermalmshäktet.

Trots att inga bevis finns har åklagaren meddelat att en rättsprocess är att vänta. En snut har pekat ut Aron som den person som ska ha kastat en iskoka i huvudet på denne. Aron förnekar detta, och några bevis utöver snutens egen berättelse har inte presenterats. Vi som var med Aron denna dag vet också att snuten ljuger. Det handlar uppenbart om att snutarna försöker att förflytta fokuset från sitt eget agerande. Och säkert om att den anmälande snuten, utöver att försöka skrämma bort ungdomar från att delta i demonstrationer och aktioner som dessa, vill ha lite extra påökning på lönen – han kräver 5 000 kr i skadestånd för sveda och verk.

Lägg ned åtalet mot Aron Nåsander!
Arbetarmakt uppmanar alla genuina demokrater att protestera mot åtalet. Det ligger i arbetarklassens och de förtycktas gemensamma intresse att ta ställning när borgarnas rättsväsende vänds mot vår rörelse. Istället borde en oberoende utredning genomföras av snutarnas våld.

Ett protestuttalande som undertecknats av en rad olika organisationer kan läsas på vår hemsida och undertecknas av både organisationer och individer.

Gunnar Westin

Arbetarmakts tal 11 februari vid Irans ambassad på persiska!

Word-fil: ghodratkargari

Under protesterna mot den iranska ambassaden i Stockholm den 11:e februari, som organiserades i solidaritet med rörelsen mot diktaturen i Iran, anhölls Aron Nåsander, 16 år gammal. Han misstänks för våld mot tjänsteman, och påstås ha kastat en iskoka som ska ha skadat en polis. Nu väntar åtal. Aron nekar till polisens beskyllningar.

Aron berättar:

- Det finns ingen grund för polisens anmälan. Han påstår sig ha sett mig ta upp en iskoka och sedan slängt den i huvudet på honom. Han kräver nu 5 000 kronor i skadestånd för dom smärtor han säger att jag orsakat honom. Det är är ren lögn. Jag har överhuvudtaget inte kastat någon iskoka på någon polis.

Under konfrontationen som uppstod då polisen förhindrade demonstranterna från att stå vid ambassaden använde polisen grovt övervåld. Ett stort antal demonstranter fick pepparspray i ögonen och flera utsattes för batongslag mot både kroppen och huvudet. Aron berättar:

- Då jag fått pepparspray i ögonen och vände mig med ryggen mot poliserna fick jag fem batongslag mot huvudet och axlarna.

Slagen orsakade hjärnskakning och Aron kräktes under natten i häktet hos Södermalmspolisen.

Under förhören försökte förhörsledarna dessutom pressa ur Aron andra bekännelser:

- Man påstod att jag uppmanade andra demonstranter till våld, och antydde att jag skulle ha spelat en ledande roll.

Vi som undertecknat detta uttalande representerar några av de organisationer som deltog i protesten mot den iranska ambassaden. Vi tycker att det är uppenbart att polisen med åtalet mot Aron Nåsander försöker att förflytta fokus från sitt eget våld, och vi kräver att åtalet mot honom läggs ned omedelbart. Istället kräver vi en oberoende undersökning av polisens agerande.

Revolution
Arbetarmakt
Iranska Progressiva Ungdomars Federation
Irans Arbetarkommunistiska Parti (Stockholm)
Rättvisepartiet Socialisterna
Solidaritet Utan Gränser
Socialistiska Studenter

Under gårdagen organiserades högljudda protester utanför iranska ambassaden i Stockholm. Protesten ägde rum i solidaritet med massrörelsen i Iran, som under gårdagen åter gick ut i protester mot diktaturen. Upp emot kanske så många som 500 demonstranter hade beslutat att terrorcentralens personal skulle påminnas om de brott som den regim de företräder gör sig skyldig till dagligen. Det var dags att utvisa ambassadörerna, illegitima representanter för det iranska folket.
Bilder till denna rapport kommer att publiceras senare.

Arrangerade gjorde Shora, ”Rådet till försvar av det iranska folkets frihetskamp”, ett samarbete mellan iranska revolutionärt socialistiska krafter som bl.a. omfattar Unga Kommunister och Irans Arbetarkomunistiska Parti. Bland svenska vänsterorganisationer märktes förutom kamrater i Arbetarmakt och Revolution även Rättvisepartiet Socialisterna. Enskilda aktivister från andra grupper var också på plats för att visa sin solidaritet.

Polisen hade för dagen beslutat att regimens motståndare skulle hållas så långt borta från ambassaden som möjligt. Vi som samlats förpassades till att stå ett par hundra meter från ambassadens huvudentré. Kanske var polisen rädda för att framgången från i somras skulle återupprepas, då frihetskämpar lyckades ta sig in på ambassadområdet efter att ha pressat sig förbi poliserna.

Försök att komma nära ambassaden
Efter att tal hållits av bl.a. en kamrat i Arbetarmakt beslöt sig de samlade snabbt för att ändå försöka ta sig igenom polisens avspärrning. I en samordnad rörelse formerades en stor förtrupp, mestadels bestående av iranska män och kvinnor i alla åldrar, som anförde genomträngningsförsöket mot poliskedjan. Snabbt fyllde många på bakifrån och anslöt sig till fronten.

Poliserna såg till en början aningens chockade ut. Det är inte varje dag de ställs inför vanliga människor i så blandade åldrar som så samfällt och beslutsamt sätter sig upp mot ordningsmakten. De var dock väl utrustade. Genom att ställa upp ett par piketbussar på den smala vägen och genom ett flitigt bruk av batonger och pepparspray lyckades de upprätta en effektiv försvarslinje. Vi kunde aldrig forcera linjen på allvar, även om vi inte var långt ifrån inledningsvis.

Försöken att tränga sig igenom var mycket energiska och pågick i nästan två timmar. När de som befunnit sig i fronten fått pepparspray i ögonen och tvingades ta ett steg tillbaka avlöstes de snabbt av nya krafter. Längre bak upprättades ett sjukbord med ögondroppar, servetter och annan utrustning, och många kunde efter en snabb återhämtning återansluta sig till fronten. En överväldigande majoritet av demonstrationens deltagare deltog i dessa genombrytningsförsök, och de övriga understödde i bakgrunden med sjukvård, kaffe och mat. Hela tiden skanderades dessutom högljutt slagord mot terroristerna inne på ambassaden, och mot poliserna som skyddade dessa. Stämningen var radikal, kampviljan enorm.

Omfattande våld från poliserna
Övervåldet från polisen var omfattande. Åtminstone ett par demonstranter misshandlades så allvarligt av batonger att de fick uppsöka sjukhus. En av dem, Parisa, fick armen sönderslagen då hon försvarslös låg ned på marken. En annan iransk man fick armen bruten. Flera slogs blodiga, men kunde omhändertas av andra demonstranter.

Medlem i Revolution gripen – väntar åtal
Ett par deltagare greps. En av dessa var Aron Nåsander, medlem i Revolution. Aron hade innan han togs av polisen, då han befann sig i närheten av fronten, mottagit fem batongslag, varav två i huvudet. Slagen orsakade honom en hjärnskakning. Under natten, som Aron tvingades spendera i häktet, kräktes han och hade starka smärtor.

Aron anklagas nu av en polis för att han skulle ha kastat en iskoka i huvudet på denne. Aron nekar till detta, och inga bevis utöver polisens vittnesmål har presenterats mot honom. Förhörsledarna har också försökt frampressa bekännelser om att Aron skulle ha uppviglat andra och att han ledde försöken att bryta igenom poliskedjan. Det är bara alltför uppenbart att det kommande åtalet mot honom, baserat på lögner och absurda anklagelser, är ett försök att förflytta fokuset bort från polisens eget våld. Vi kräver att åtalet läggs ned och att polisens agerande utsätts för en oberoende utredning. Ett upprop som man kan underteckna finns här. Ett pressmeddelande har också skickats ut.

Protesterna fortsätter – mot ambassadens fest i Jakobsberg
Även senare under dagen fortsatte protesterna. Efter att ha deltagit på en protest mot regimens våld som organiserades av borgerliga krafter på Sergels torg (här var monarkisterna, dvs den gamle shahens anhängare, i majoritet och bland talarna fanns bl.a. en folkpartist) beslöt sig våra kamrater för att bege sig ut till Jakobsberg. Där anordnade den iranska ambassaden en middag i en moské.

Efter att ha fått gå flera omvägar, poliserna på plats gjorde allt de kunde för att förhindra de som kommit för att protestera, lyckades vi tillslut komma fram till en samling med omkring 200 som tagit sig ganska nära moskéns entré. Dominerade protesten här gjorde Irans Arbetarkommunistiska Parti.

Ca 50 meter skiljde oss från ambassadens säkerhetspersonal, och mellan oss och dem stod en mur med poliser, återigen med sina ansikten vända mot oss. Poliserna kunde hindra oss från att inta moskén och lära ambassadörerna en läxa. De kunde dock inte stoppa oss från att högljutt bua ut middagsdeltagarna och från att häckla dem med slagord då de passerade ut och in.

Protesterna fortsatte oavbrutet tills dess att festen var över. Hesa, men fyllda av kampvilja, begav vi oss hemåt. Även om vi inte lyckades nå våra mål för dagen påminde vi den iranska slaktarregimens representanter om deras brott, och om vår beslutsamhet att tillsammans med våra kamrater i Iran kämpa tills de att deras regim faller en gång för alltid!

Gunnar Westin