Socialistiska Partiet hade till lördagen 14 januari bjudit in folk från Förbundet Allt åt Alla, Gemensam Välfärd, Syndikalistiska Ungdomsförbundet och  Vänsterpartiet för att uppmuntra till debatt bland antikapitalister.

Arrangemanget samlade ett 80-tal åhörare som bjöds på intressanta föredrag från deltagande organisationer, föredrag som följdes av diskussioner kring de ämnen som togs upp. Nedan tänkte jag referera till ett föredrag jag lyssnade på. Därefter kommenterar jag mycket kort det föreslagna krisdokument som SP i slutet av konferensen uppmanade deltagarna att studera och reflektera över. Ett dokument i syfte att samla antikapitalister för att bekämpa nedskärningar och andra försämringar som följt i den kapitalistiska krisens spår. Det är möjligt att vi återkommer till detta dokument senare, när vi studerat det mer noggrant.

Att kommunicera politiskt
Abe Bergegårdh från Vänsterpartiet ville belysa vikten av att sprida, skriva och kommunicera politisk propaganda på ett så effektivt sätt som möjligt. En svårighet som kan finnas i vänstergrupper generellt sett, med avseende på förmågan att kommunicera trovärdigt och effektivt, är att den egna identiteten och förståelsen av sig själv ”som grupp” kan skymma sikten av hur andra människor utanför gruppen förstår ens budskap. Man riskerar att på förhand bli bunden av en förförståelse som i vissa avseenden kan begränsa arbetet med att kommunicera sina budskap. Den kan då exempelvis handla om språkbruket som används: Även om de egna medlemmarna i den grupp man tillhör kan tycka att ett begrepp som ”avreglering” är självklart, är det inte alltid säkert att alla som lyssnar till budskapet förstår begreppet till fullo. Därför kan det vara bra att konkretisera vad man menar. Det kan låta självklart, men kan vara lätt att glömma i en grupp där relativt sett ”avancerade” teorier och analyser är mer självklara för gruppens eller partiets medlemmar än för befolkningen i stort.

Ytterligare en aspekt av politisk kommunikation som Abe tog upp var utvärderingens betydelse. Alltså att avsätta tid för att i efterhand se hur pass effektiva och välriktade kampanjer eller annan propaganda varit. Hur mycket resurser och hur mycket politisk energi och arbete har lagts ner i relation till effekter och resultat? Har alltför mycket arbete utförts när alltför skrala resultat blivit utgången? Eller har det kanske lagts ner för lite arbete i en sak som varit lyckad och effektiv, men som hade kunnat bli ännu bättre med mer engagemang? Gjorde man på rätt eller fel sätt, och i så fall på vilket sätt?

Ännu viktigare är kanske förberedelsearbetet: Inför exempelvis skrivande, kampanjer eller politiska prioriteringar bör man studera saken man avser arbeta med på djupet. Det kan då handla om kvantitativa undersökningar, sådant som tillgänglig statistik från till exempel SCB. Mer kvalitativa undersökningar kan också göras, att exempelvis lyssna på vad arbetskamrater säger på kafferasten. Oavsett tillvägagångssätt är det viktigt att man arbetar metodiskt. Man måste ha målgruppen för ögonen. Med andra ord: Vilka är det som är tänkta att ta till sig budskapet? Och var någonstans är målgruppen som mest mottagliga för budskapet? När är de mest mottagliga för budskap? Om propagandan riktar sig till vårdarbetare som arbetar dagtid, kanske flygblad tas emot bättre innan jobbet än efter jobbet då de är för trötta eller för stressade eller angelägna att komma hem snabbt?

Systematisk bör man även vara i undersökandet av den egna gruppen eller partiet. Det kan vara bra att se vilka speciella färdigheter och [special]kompetenser som finns hos varje enskild medlem för att därmed kunna effektivisera arbetet.

Bilder och språkbruk togs upp specifikt. Med utgångspunkt i Gramscis tankar om idémässigt övertag eller ideologisk dominans – hegemoni – bör vi ha som målsättning att vårt intresse som arbetare och kommunister blir till ”det allmänna intresset” eller ”det sunda förnuftet”. Språkligt sett innebär det att kampen måste tas om begrepp eller uttryck som idag, i det så kallade offentliga samtalet, domineras mer av liberala och pro-kapitalistiska föreställningar än av kommunistiska förståelser. Det kan röra sig om sådant som ”frihet”, ”ansvar” eller ”reformer”. Vi bör ta kampen om dessa begrepp för att fylla dom med det innehåll som vi, inte den nuvarande överheten, ger dom. Detsamma kan sägas om uppfattningar kring kriminalitet som drabbar delar av arbetarklassen hårt. När konservativa eller högerradikala krafter säger sig vara ”hard on crimes” eller tuffa mot brottslingar kan vi också säga att vi är ”hard on crimes”. Fast på vårt sätt, inte genom fler poliser eller strängare fängelsestraff, utan genom bostadsorganisering, arbetarnas självförsvarsgrupper, satsningar på social välfärd med mera.

Bilder kan med fördel användas ofta och gärna, exempelvis för att visualisera statistik eller budskap. Bilder kan bli mer konkreta och lättförståeliga än siffror och abstrakta resonemang. Att primärt använda positivt laddade bilder framför hemska eller aggressiva bilder var något som Abe betonade. Psykologiskt sett är folk mer mottagliga för positiva budskap än för negativa dito. Och det handlar då om mer än bara rent grafiska bilder: Även bilder i mer metaforisk mening bör vara positiva, som ”bilden av kampen”, ”bilden av strejken”, ”bilden av vad vi gör”. Ett sätt att lyfta fram sådana bilder är att använda sig av berättandeform i texter, ”så här bra gjorde vi eller dom där”. Tillvägagångssättet kallas på engelska för ”story-telling”, och kan utgå från hur medlemmar i den egna organisationen upplevt någonting eller att man använder sig av positiva exempel från människor utanför ens organisation. Man använder verklighetens exempel för att entusiasmera och vinna sympati.

En av Abes avslutande kommentarer rörde arbetarrörelsens tradition av att bejaka framtiden. Att vi, trots stora problem i Sverige och världen i övrigt, bör återuppliva den känsla som Internationalen ger uttryck för i textraden ”Från mörkret stiga vi mot ljuset”. För det är vi, inte kapitalistklassen, som representerar framtiden och framtidens möjligheter. Det bör ge oss tillförsikt och förtroende till att ett annat samhälle är såväl möjligt som nödvändigt och önskvärt.

Socialistiska Partiets förslag till krismanifest
Håkan Blomqvist från SP presenterade partiets krisdokument med hänvisningar till 1800- och 1900-talets rasbiologiska föreställningar som var vitt spridda, även bland vissa socialdemokrater, under tidsperioden. Analogin blev denna: Under perioden var bland annat skallmätningar – så kallad kraniologi, frenologi eller kraniemetri – att genom att mäta och iaktta människors huvudform därmed också kunna fastställa människors karaktärsdrag (”kriminell huvudform”, ”huvud typiskt för arisk intellektuell” etc.) sysselsättningar som var respekterade som ”vetenskap”. Det var ett dominerande tankesätt som sällan ifrågasattes. Samtidigt vet vi idag att kraniologin och likabesläktade rasbiologiska synsätt är fullständig nonsens vetenskapligt sett. Fast idag har den förhärskande nationalekonomin och de dominerande föreställningarna om ekonomi och samhälle fått en liknande roll. Att det inte går att ifrågasätta kapitalismen utan att dömas ut som en tokig diktaturkramare har blivit en ”självklarhet”. Den vetenskapliga hegemonin, med få undantag, är att acceptera kapitalismen som närmast naturgiven. En situation liknande den när rasbiologin sällan ifrågasattes under 1800- och 1900-talen. Och givet de oerhörda och alltmer tilltagande problemen som kapitalismen idag för med sig blir denna situation extra konstig och surrealistisk.

Dokumentet innehåller en rad förslag som i sig borde ses som välkomna av de flesta vänsterorganiserade människor: Omfördelning av resurser till arbetarmajoriteten, kontroll över finanssektorn och antirasism. Det är frågor många sannolikt kan enas kring, vilket är bra.

Några punkter hade med fördel kunnat vara lite tydligare. Det gäller bland annat de stycken som på olika sätt nämner fackföreningar. Som:

Samhället måste ta kommandot, kommuner och fackliga organisationer bör tillsammans inventera behoven och genomföra radikala sysselsättningsplaner.

Förslaget tar inte hänsyn till att fackföreningarna består av såväl gräsrötter bland vanliga medlemmar och kämpande arbetare, som av en kvävande byråkrati. Att inte detta tydliggörs är synd, eftersom vår erfarenhet (och antagligen inte bara vår erfarenhet) är att konflikter på arbetsmarkanden och på arbetsplatser ofta hämmas – och i vissa fall rentav bekämpas – av den fackliga byråkratin och ledningen. Det är alltför vanligt att kamper som riktar sig mot ledningen på en arbetsplats eller i en bransch också utvecklas till konflikter med exempelvis ledande LO-företrädare. För vår del är det absolut nödvändigt att tydliggöra skiljelinjen i de största fackföreningarna i Sverige mellan medlemmarna och byråkrater på ledningsnivå som motarbetar arbetarinitiativ underifrån. Risken med att tala om ”facket” utan att uppmärksamma dessa frågor är att man sprider illusioner hos exempelvis medlemmar i fackförbunden som har mycket negativa erfarenheter av vad dom förstår som ”facket”. Medan vi ju menar någonting annat än LO-byråkratin: Kämpande fackföreningar som demokratiskt styrs av dess medlemmar.

Detsamma kan sägas om ”samhället och kommuner”. Vi menar att det inte går att tala om samhället utan att ta upp de klasslinjer som skär igenom samhället. Det vi önskar är att kontrollen över de viktiga samhällsfunktionerna och ekonomin övergår till arbetarklassen genom deras egna organisationer, exempelvis via arbetarråd. Vi tycker inte att dagens toppstyrda kommuner – där beslut tas av politiker som dessutom inte är avsättbara förutom via val var fjärde år – är föredömen eller exempel att följa i byggandet av ett nytt, socialistiskt samhälle. När man i texten skriver ”facklig kontroll krävs av bemanning och anställningar” finns lite av samma otydlighet: För det är väl uppenbart, åtminstone för oss, att vi inte önskar att Wanja Lundby-Wedin ska kontrollera bemanning och anställningar? Det är ju istället vi, i egenskap av arbetare (och faktiskt oberoende av om vi är fackligt organiserade eller inte) som bör kontrollera inte bara bemanning och anställningar utan hela produktionen som sådan.

Med dessa invändningar framförda, bör det sägas att SP:s föreslagna krismanifest är välkommet. Det behövs större enhet i kampen mot dagens kapitalism och redan utgångspunkten att diskutera en sådan enhet är relevant.

SP förtjänar en eloge för väl genomfört och organiserat arrangemang.

Jon Bergman

Under torsdagen presenterade Carin Jämtin socialdemokraternas nya partiordförande. Det blev Stefan Löfven, ordförande för IF Metall.

Ledande socialdemokrater i partiet och i LO gläds över valet. Löfven, uppvuxen på barnhem och med en bakgrund som svetsare, beskrivs av ledande företrädare för partiet och LO varierande med epitet som trygg, stark, stabil, klok, omdömesgill, pragmatisk, modern och lagbyggare. Alla tycks ytterst angelägna om att ge uttryck för bilden av Löfven som ”den starke man som ska kunna ena partiet”. Flera framhåller hans förmåga att fatta tuffa beslut när det krävs och förankra dessa i leden. Många framhåller hans stora kunskap kring sysselsättningspolitiken, som någon som vet hur man utvecklar arbetstillfällen i förhållande till globaliseringens effekter.

Den övriga riksdagsoppositionen ger också intryck av att vara nöjda med valet av Löfven. Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt talar i SvD om Löfven som ”en stabil facklig företrädare”, och tror att de ska kunna enas om mycket, även i EU-frågorna. Miljöpartiets Åsa Romson ser i Löfven ”en väldigt kompetent och samlande kraft”.

LO-byråkratin och riksdagsoppositionen är inte ensam i sina hyllningar och positiva omdömen. Till och med DN:s ledarsida, som inte precis gjort sig känd för att stryka socialdemokratin medhårs, välkomnar valet av Löfven. Han har ”tagit strid”, och ”gått rakryggad ur strider”. ”Med Löfven som partiordförande kan Sverige till sist kanske få den oppositionsledare landet så väl behöver” (DN 27/1). Också näringslivet delar DN:s entusiasm. Sverker Martin Löf, ordförande för Industrivärlden och f.d. vice ordförande för Svenskt Näringsliv, hyllade Löfven i P1 Morgon, och beskrev honom som ”en ledare som mycket väl förstår industrins förutsättningar för långsiktig tillväxt”.

Bakom hyllningskören döljer sig en sanning som få inom det politiska, fackliga såväl som näringslivsförankrade etablissemanget vill säga rakt ut. Med Löfven vid rodret har partihögern i partiet fått överhanden. Löfven är nämligen den som tydligast representerat partihögern och storindustrin inom LO-ledningen.

För dem som har kort minne kan det vara värt att påminna om Löfvens meritlista de senaste åren:

• Det var Löfven som under industrins kris 2008-2009 till Teknikföretagens stora lättnad drev igenom arbetstidsförkortning med sänkta löner (till 80 procent). Istället för att försvara medlemmarna verkade han aktivt för att dessa skulle betala för exportkapitalets kris.
• Det var Löfven som tillsammans med IF Metalls ledning under hösten 2010 drev igenom sänkta ingångslöner för de unga industriarbetarna, s.k. ”ungdomslöner”. Det innebar att industrikapitalet kunde nyanställa unga under 25 års ålder till 75 procent av kollektivavtalets lägsta lön. Han har också uttryckligen berömt regeringen för att den sänkt arbetsgivaravgifterna för företag som anställer unga.
• Löfven har uttalat stöd för en tidsgräns för hur länge man ska kunna få arbetslöshetsersättning.
• Det var Löfven som under höstens avtalsrörelse motsatte sig den jämställdhetspott som de kvinnodominerande och underbetalda fackförbunden enats kring. Det innebar ett stort svek mot i synnerhet arbetarklassens mer förtryckta och lågbetalda skikt.
• Löfven har tydligt understött den tidigare s-ledaren Mona Sahlins ”välfärdspolitik”, med bejakande av vinster i välfärden, friskolor och privata alternativ.
• Under förra året krävde Löfven öppet och högljutt att den misstänkt kriminelle riskkapitalisten Vladimir Antonov skulle släppas in i Saab. Att förstatliga Saab och att ställa om produktionen till förmån för miljövänliga alternativ var aldrig en fråga för Löfven, som istället lät Saab-arbetarna gå sitt sorgliga öde – helt dikterat av kapitalets krafter – till mötes.
• Tidigare har han gjort sig känd som en av de starka förespråkarna inom LO för anslutning till euron och EU-projektet.
• Att Löfven är en tydlig förespråkare för klassamarbetet som sätter industrins vinstintressen högt visade också uppgörelsen som IF Metall under hans ledarskap ingick med Teknikföretagen i december. Efter en period av obligatoriskt vapenskrammel (som inte var särskilt allvarligt menat) accepterade Löfven löneökningar på mindre än 3 procent, trots att man i utgångsläget sagt att 3.7 procent var ett minikrav. Man kan jämföra resultatet för IF Metalls medlemmar med de österrikiska metallarbetarna, som i oktober genom en storstrejk vann löneökningar på 4,7 procent.

Det är alltså inte att undra på att Löfven varit ”Socialdemokraten som de borgerliga opinionsbildarna har älskat att krama” (Göran Eriksson i SvD).

En viss oro kan nu skönjas inom Moderaterna. Partiet har alltsedan Reinfeldts seger i valet 2006 återkommande flörtat med medlemmarna i IF Metall. Reinfeldt har aldrig missat att försvara jobbskatteavdragen och skattesänkarpolitiken med att han vill att metallarbetarna ska få mer i plånboken. Moderaterna har också lyckats göra vissa inbrytningar i LO (i förra valet lyckades Moderaterna öka antalet röster inom LO från 6 till 14 procent). Bäst har det gått i delar av den manligt dominerade arbetararistokratin, med basen i grupperna av de mer kvalificerade yrkesarbetarna.

Det är träffande att socialdemokratins riksdagsgrupp samma dag som Löfven presenterades som ny partiledare beslutade sig för att ge sitt stöd åt regeringens planer på att godkänna den nya ”europakten”. Pakten, som konstruerats av Merkel och Sarkozy för att rädda finanskapitalet och Europas storbanker, innebär en tvångströja för alla länder inom euro-området som förbjuder årliga budgetunderskott på mer än 0.5 procent. Dessutom lagfäster pakten stränga sanktioner mot alla länder med budgetunderskott på mer än 3 procent av BNP. Det betyder att en extrem nyliberal åtstramningspolitik kommer att grundlagsbefästas, något som kommer att betyda omfattande nedskärningar och angrepp på arbetarklassen i Europa.

Moderaterna har lögnaktigt hävdat att stöd åt pakten inte innebär några förpliktelser för de stater som står utanför euro-området, trots att deklarationen redan i första artikeln slår fast att avtalet innebär att alla EU:s medlemmar ”ska stärka de ekonomiska fundamenten för EMU genom att införa ett antal regler, syftandes till att fostra budgetär disciplin”. Att socialdemokraterna trots detta beslutat sig för att stödja pakten visar hur djup förruttnelsen i arbetarrörelsens politiska ledning är.

Med Löfven kommer socialdemokratins kris onekligen att i högre utsträckning bli arbetarrörelsens kris. LO-ledarnas lovord är avslöjande. Deras förnöjsamhet ger uttryck för att de i Löfven ser en partiledare som kan legitimera deras ”ansvarsfulla” klassamarbete och alla de eftergifter till storkapitalet som detta medför. Under de kommande åren, i synnerhet om euro- och bankkrisen drar med sig den svenska kapitalismen i fallet, kommer innebörden av denna politik att bli tydlig.

Behovet av en vänsteropposition som kan kämpa – inte bara för att utmana fackföreningsledarnas klassamarbete och lägga grunden för en kämpande facklig organisering där våra företrädare kontrolleras av gräsrötterna – utan också för att lägga grunden för ett nytt och kompromisslöst arbetarparti, har sällan känts mer påtagligt.

Gunnar Westin

Läs även: Juholts avgång, socialdemokratins kris och vänsterns uppgift (Arbetarmakts styrelse)

I söndags kväll beslöt sig engagerade Husbybor efter ett stormöte att inleda en ockupation av Husby Träff, lokal samlingspunkt för föreningslivet, kulturella och sociala aktiviteter sedan många år tillbaka. Anledningen: Stadsdelsnämnden har beslutat för att lägga ned verksamheten och flytta den till en betydligt mindre f.d. kroglokal. Som vanligt har politikerna inte brytt sig om att fråga vad Husbyborna tycker.

Den arrogans som politikerna i den borgerliga alliansen visat Husbyborna är svåröverträffad. De senaste åren har man bl.a. lagt ned postkontoret, vårdcentralen, skolor, förvaltningshuset, försäkringskassan och privatiserat verksamheter som simhallen. Man har drivit igenom beslut om lyxrenoveringar av bostäder vilket betyder att många av de boende inte har råd att bo kvar. Man har också beslutat om en rivning av gångbroarna i stadsdelen, som separerar trafiken till förmån för bilister på bekostnad av trygga gångvägar.

Allt detta har dessutom skett utan hänsyn till Husbybornas vilja. Gång på gång har man tagit beslut över huvudena på dem som drabbas. Ytterst är allt ett led i ett försöka avskaffa så mycket som möjligt av den offentliga servicen i Husby (alternativt lägga ut den på entreprenad till förmån för vinstsuktande företag). Samtidigt som man drar ned på den offentliga servicen vill man främja en utveckling där Husby ska bli en sorts utkant till medelklassens Kista, med dess gigantiska galleria och kontorskomplex. Främst de mer välbeställda, mer konsumtionsbenägna, ska få plats. Husbys arbetarbefolkning, varav vilken en stor del – i synnerhet de unga – hålls i arbetslöshet, står i vägen för detta projekt.

Den s.k. ”Järvadialogen”, som för ett par år sedan drogs igång efter de återkommande protesterna mot bristen på demokratiskt inflytande över processen, var på papperet tänkt att möjliggöra en större förankring för den förda politiken. Här skulle olika föreningar i området få komma till tals och ge sina synpunkter på förändringsförslagen. Men föreningarna och engagerade Husbybor har gång på gång fått se sig överkörda i praktiken då politikerna helt enkelt struntat i att hålla dialogen vid liv. Då de (på goda grunder) misstänkt att deras planer inte skulle mottas väl har det varit enklare att snabbt klubba igenom besluten på tryggt avstånd. Överhuvudtaget har utvecklingen på ett påtagligt sätt visat hur odemokratiskt politikerna i stadshuset är beredda att agera för att få som de vill.

Det är därför som ockupationen av Husby Träff handlar om så mycket mer än om en lokal.

När jag själv anlände till Husby Träff under gårdagen möttes jag av en sjudande aktivitet. På scenen i den stora samlingslokalen sjöngs och spelades det musik, och bland åhörarna hade både unga och gamla Husbybor samlats för att visa sitt stöd för ockupationen. Runt om i lokalen hängde flera av de banderoller som Husbyborna gått bakom när de protesterat, demonstrerat och ockuperat mot tidigare angrepp mot stadsdelen. På kartongväggar har man tejpat upp mängder av insändare och artiklar från olika tidningar där Husbyborna uttryckt sitt missnöje mot de många försämringar man drabbats av. Stämningen glöder av engagemang, och påminner om det stora möte jag bevistade för två år sedan i Rinkeby, där ett par hundra boende organiserade motståndet mot nedläggningen av vårdcentralen.

Senare på kvällen bevittnar jag ett möte med samordningsgruppen, där de aktiva överlägger om de krav man ska ställa inför morgondagens möte med Röda Korset och politikerna (Röda Korset står för tillfället på hyreskontraktet, men även om organisationen på nationell nivå godkänt lokalflytten har man uppenbarligen tagit intryck av befolkningens protester och bjudit in till samtal). De krav som ligger på bordet har tidigare tagits fram på ett stormöte, och den kommande morgonen ska samordningen ta upp kraven och sina utvecklade förslag till diskussion och beslut på ytterligare ett stormöte.

Samordningsgruppen består huvudsakligen av unga engagerade människor. De har varit med och kämpat mot de tidigare försämringarna, de vet vad som står på spel och de tänker inte låta sig luras av politikerna ännu en gång. De beslutar sig för att fortsätta förespråka ett fasthållande av det självklara kravet på att lokalen ska få vara kvar, och att kommunen ska ta ansvaret för att finansiera driften. De vill också driva på för verklig makt från de boende i Husby, Tensta, Akalla och Hjulsta genom upprättandet av styrgrupper baserade på de lokala föreningslivet och befolkningen i stort.

Deras och Husbybornas engagemang är värt allt stöd. Med sin ockupation utgör de ett exempel för alla som drabbas av högerns segregations- och nedskärningspolitik.

Stöduttalanden kan skickas till:
husbykraverrespekt@hotmail.se
Postas i loggen på ockupationens Facebook-sida
Gå även in på gruppens blogg för att läsa de senaste uppdateringarna.

Och om du har möjlighet, ta dig till Husby och delta på något av stormötena (som hålls kl.10 resp kl.18 varja dag så länge ockupationen pågår) och visa ditt stöd i praktiken!

Gunnar Westin

På senare år har vänsterns kommentarer om situationen i Ungern i allmänhet fokuserat på framväxten av den rasistiska rörelsen Jobbik och dess fascistiska ungerska garde. Den rörelsen fortsätter att vara ansvarig för att underblåsa upplopp och pogromer mot den romska minoriteten. Det har dock varit mindre fokus på Fidesz, det parti som sedan 2010 har haft två tredjedelars majoritet i det ungerska parlamentet och är medlem i det europeiska folkpartiet. Dess ledare, Orban, är nu premiärminister för andra gången. Från 1998 till 2002 tvingades han styra med stöd från mindre borgerliga partier i en koalition, men sedan 2010 kan han driva igenom sitt eget program.

Förra året övertog den ungerska regeringen ordförandeskapet i Europarådet, samtidigt som den på hemmaplan antog en starkt repressiv medielag vilket för första gången framkallade reaktioner på europeisk nivå.

Ungern står för närvarande i fokus för skuldkrisen i EU eftersom lån från Internationella valutafonden och EU måste återbetalas. Kreditvärderingsinstituten har nu klassificerat den ungerska skulden som ”skräp” och har kritiserat den ”oortodoxa” ekonomiska politik som bedrivs av Fidesz regering. Den har nyligen tilldelat centralbanken samma status som myndigheten för finansiell service, vilket i praktiken innebär direkt kontroll av centralbanken från regeringens sida.

I de imperialistiska kärnländerna är det normalt för centralbanken att genomföra regeringens politik. Det kan illustreras av den omfattande ”kvantitativa lättnad” för omfördelning av skulder som Federal Reserve och USA:s regering genomförde och även av det sätt som ”räddningsfonder” har ordnats av europeiska centralbanken. I de kapitalistiska halvkolonierna inom EU fungerar centralbankerna primärt som institutioner som företräder EU:s och den dominerande tyska imperialismens intressen. Det nationalkonservativa Fidesz går emot detta genom att ge makten åt den centrala regeringen. Det är detta som är EU:s verkliga bekymmer över Ungern, oavsett vad som sägs om medielagarna som infördes för ett år sedan.

Demokrati, pressfrihet och parlamentet
Den ungerska regeringens inställning visar alltför tydligt den borgerliga demokratins och parlamentarismens verklighet. Illusionen om en neutral, deltagande demokrati upplöses när den härskande klassen befinner sig i kris, då måste de göra sig av med sådana illusioner. Under förevändning att genomföra besparingar för Fidesz kamp mot offentliga medier, och genom att använda reglerande organ som nationella övervakningsmyndigheten ingriper den direkt i privata medier. I december drog regeringen in tillståndet för den sista nationella radiostationen som är oppositionell, ”Klubradio”, och rättfärdigar beslutet med hänvisning till ”övergången från kommunism till demokrati”. I offentliga medier har det varit en våg med avskedanden. Kritiska redaktörer och även så kallade ”oberoende journalister” avskedades i mängder och de som behållit sina jobb underkastas nya regleringar som kräver att de stärker den ”nationella identiteten”.

Samtidigt planerar regeringen att omvandla både lagstiftning och rättsväsende, och därigenom stärka den verkställande makten och bestämma vilken politisk kraft som ska kontrollera den i framtiden. En ny vallag kommer ytterligare ett stärka majoritetsröstning i förhållande till proportionell representation. Valkretsar har också omorganiserats till fördel för Fidesz. Genom radering av långtgående befogenheter har författningsdomstolens sammansättning fixerats för de närmaste nio åren. Det ska också inrättas ett så kallat ”budgetråd’ som kommer att stå över både parlamentet och regeringen och som kan avvisa budgeten och utlysa nyval. Denna övergång till ungersk ”demokrati” får slutligen sitt främsta uttryck i klassificerandet av kommunistiska organisationer som kriminella. Så ser demokratin ut i dagens Ungern.

Denna ”demokratiska” samordning av lagar, institutioner och medier genomdrivs av ett systerparti till tyska kristdemokraterna (CDU) och engelska högern (Tories), vilka har sagt lika lite om det som EU-kommissionen eller EU-parlamentet. Fidesz har också visat sig vara särskilt repressiva när det gäller nedskärningar i välfärden. I framtiden kan arbetslösa skickas runt i landet som tvångsarbetare som inhyses i arbetsläger.

Fidesz har bara visat vad ett borgerligt parti är förmöget att göra när de behöver försvara bourgeoisiens välde. Ungerskt kapital kommer nu å ena sidan att ha politisk kontroll över centralbanken, så att den i likhet med andra centralbanker kan tjäna politiska intressen. Den fraktionen i den härskande klassen vill å andra sidan garantera sin egen långsiktiga makt.

Med sin majoritet på två tredjedelar kan Fidesz förändra landets konstitution utan intrång på formella parlamentariska regler. Detta visar också den borgerliga demokratins ”dubbla karaktär”: möjligheten att en auktoritär nationell regering skapas med demokratiska medel. Berlusconis regim var fram till sin avgång ett paradexempel på en sådan ”post-demokratisk” utveckling, där samordning av medier och rättsväsende ägde rum i stor skala och vinster och poster fördelades bland regimens anhängare.

I Grekland och Italien avsattes regeringarna av EU-byråkratin och ersattes av ”teknokratiska” regimer. På det sättet skyddades den tyska imperialismens intressen genom att två nationella parlament direkt eliminerades, vilket visar hur ihålig demokratin kan vara. Situationen i Ungern visar vilket slags politik härskande klasser världen över behöver i en kris. Det är ett program med nedskärningar i välfärden och i offentlig sektor, med ännu fler privatiseringar och angrepp på arbetare och fattiga och de kraftigaste åtgärder för att ta itu med varje motstånd. Det är också en utvidgning av verkställande strukturer: från ”besparingssheriffer” i amerikanska samhällen som kan framtvinga privatisering av hela sektorer, till installerande av en regering med ”experter”, som med Monti i Italien.

I slutändan ställer denna utveckling frågan om vem som ska betala för krisen, vilka kapital som kan upprätthålla sina vinster, eller öka dem, på arbetarklassens bekostnad. För att uppnå det är alla ”demokratiska” medel rättfärdiga, till och med den direkta kapitalistiska diktaturen dominerad av fascister. I Ungern finns redan den kraft, Jobbik, som behövs för en sådan övergång. Även om Jobbik inte bara ska betraktas som en satellit till Fidesz (i likhet med en del konservativa partier i deras valallians) kommer de inte desto mindre att vara tillgängliga för en nationell regering att använda som en fascistisk milis mot vänstern i Ungern.

Motståndet i Ungern och vänstern i EU
Oppositionspartierna i Ungern, det ”socialdemokratiska” MSZP och det liberal-ekologiska LMP, bojkottade omröstningen om den nya vallagen och höll istället en demonstration framför parlamentet. Det är allt dessa partier kan göra. De har inget alternativ gentemot åtstramningarna och skuldkrisen, de reagerade först när deras egna valmöjligheter hotades. MSZP satt i regeringen när Jobbik blev en massrörelse och pogromer ägde rum mot romer och när det ungerska gardet växte till flera tusen. Det nyliberala MSZP föreslog inget annat än ett förbud mot organisationen och sedan kom Jobbiks valframgång. MSZP förkroppsligar ledningskrisen i den ungerska arbetarklassen. De är oförmögna att ta ställning mot nationalistiska och fascistiska massrörelser och deras svaghet gynnade faktiskt framväxten av dessa rörelser.

De tusentals demonstranterna i december öppnade emellertid en ny möjlighet till kamp för mer demokrati. Även om krisen har visat den kapitalistiska demokratins tomhet, har de demokratiska massrörelserna i Nordafrika och Mellanöstern och Occupy-rörelsen visat den stora revolutionära kraft som kan utvecklas i en kamp för demokrati.

Frågan är nu hur kampen mot Orbans regering ska kunna breddas i hela landet, både geografiskt och politiskt. För detta behövs en kamp mot nedskärningar och massavskedanden liksom det måste till en kamp mot konstitutionella ”reformer” och den nya vallagen. Att tro att det är nödvändigt att bedriva den kampen inom rent ”demokratiska” ramar är att förvanska de verkliga förhållanden i vilka vi kämpar – vi behöver involvera fackliga organisationer och organisationer på arbetsplatserna för att kunna kämpa effektivt mot nedskärningarna.

Angreppen i Ungern, Grekland, Italien, Storbritannien, Portugal och Spanien visar behovet av en samordnad antikapitalistisk vänster i Europa, internationalisering av kampen och utvecklandet av ett gemensamt språk för att bekämpa krisen. Det kommer att inkludera kamp för grundläggande demokratiska rättigheter liksom kamp mot sociala angrepp, nedskärningar och avskedanden.

Tobi Hansen

Inför parlamentsvalet i Danmark 2011 hade Enhedslisten (EL) lovat dyrt och heligt: ”Inga försämringar, inga nedskärningar”. Löftet lockade väljare och partiet fick 8 extra mandat, medan Socialistisk Folkeparti (SF) – som av bland annat arbetarväljare upplevdes som alltför beredvilliga att genomföra högerpolitik – förlorade 7 mandat. Det såg alltså ut som att satsningar på välfärd kunde vara ett vinnande koncept i val.

Men när budgetpropositionen skulle arbetas fram i samarbete med Socialdemokraterna, SF och Radikale Venstre visade det sig att löftet skulle brytas. Venstre, Konservative och Dansk Folkeparti (VKO) hade sin vana trogen attackerat välfärden under sin senaste mandatperiod. Stora delar av budgeten, finansloven, vidareför – tyvärr – just försämringar och nedskärningar från den tidigare regeringen.

Fjärde Internationalen i Danmark, Socialistisk Arbejderparti, som ingår i EL, menar att det i själva verket inte kan kallas för försämringar. Argumentet är att försämringarna beslutats av tidigare regeringar. Besluten i budgeten togs av VKO, inte av Enhedslisten, hävdar man. Det kan då tyckas märkligt att EL faktiskt har ändrat på tidigare fastlagda beslut: Bland annat har man lyckats att tillfälligt skjuta upp tidsbegränsningen av arbetslöshetsersättningen. De 38 500 långtidsarbetslösa som riskerar att utförsäkras förlorar alltså sin inkomst i januari 2013, istället för i juli 2012. EL har också upphävt tidigare beslut om att tvinga kommunerna att lägga ut minst 31,5 % av verksamheten på entreprenad. Att som partiet hävda att enbart nya förslag, inte ändringar av äldre förslag, är deras ansvar är ett ganska bisarrt sätt att resonera på. Speciellt med tanke på att de inte ens själva är konsekventa på den punkten.

Besparingar inom kommunerna
Enhedslistan har gjort en stor sak av att partiet fått igenom satsningar inom offentlig sektor. Man bör då komma ihåg utgångsläget: Ungefär 163 000 är idag arbetslösa, och bara under tredje kvartalet 2011 fick 17 000 danskar sparken. Arbetslösheten förväntas fortsätta stiga under 2012. Statsministern Helle Thorning-Schmidt kommenterade läget cyniskt under sitt nyårstal till nationen: ”De feta åren ligger bakom oss. Vi bör förbereda oss på några magra år. Den kommande tiden kommer kräva mycket av oss. Och ja, vi kommer att få uppleva nedskärningar och besparingar.”

Bortom cynismen (Vilka är de ”feta åren”? För vem?) ligger det tyvärr en del sanning i det Thorning-Schmidt säger: Bara för att lyckas finansiera nuvarande behov av vård och omsorg inom landets kommuner, beräknas den offentliga realtillväxten – alltså hur mycket offentlig sektor växer per år inberäknat prisökningar/löneökningar (inflation) – kräva en tillväxt på mellan 0,9 % till 1,2 %. Den nuvarande budgetens offentliga konsumtion innebär en ökning på 0,6 %. Jämfört med VKO-partiernas förslag till budget, 0,4% ökad välfärdskonsumtion, är det därmed endast 0,2% som skiljer mot den av Enhedslisten hyllade budgeten.

Detta innebär att kommunalt anställda arbetare kan förväntas bli uppsagda i spåren av de besparingar som budgeten medför. Speciellt med tanke på att regeringen inte brutit med den så kallade ”nolltillväxten”. Systemet innebär att kommunernas välfärdstjänster varken ska öka eller minska (korrigerat till inflationen) jämfört med tidigare år. Någon hänsyn till att efterfrågan för välfärd kan öka, genom inflyttning, större elevgrupper, tyngre och fler patienter eller dylikt tas inte. Kommunerna får inga extra pengar utöver ”plus minus noll” öronmärkta från statens sida för att finansiera sina verksamheter.

Utöver detta kräver finansministern Bjarne Corydon besparingar på en halv miljard danska kronor i satsningarna till kommunerna. Den liberala tankesmedjan CEPOS tror att besparingarna kan innebära 3000 extra avskedanden, och applåderar utvecklingen.

Visst är det bra att regeringen satsar pengar på att anställa 1 500 extra förskollärare. Men då bör man samtidigt uppmärksamma att 7 293 personer fått sparken inom barnomsorgen mellan juli 2010 och juli 2011. Tusentals kommunanställda fortsätter alltså att sakna arbete. Och inberäknat de nyaviserade besparingarna för 2012 kommer tusentals anställda, som idag trots allt har arbete, att förlora sina jobb.

Besparingar inom utbildning
3 000 danska kronor per helårsstudent kommer att försvinna från den statliga finansieringen till universiteten för 2012. Totalt handlar det om nedskärningar på 600 miljoner kronor. Studentprotester anordnades kort efter offentliggörandet av budgeten. På ett tämligen hycklande vis deltog även Pernille Skipper från EL i protesterna, och uttalade sig: ”Jag är djupt besviken på att vi inte lyckades genomföra den politik vi önskade på universitetsområdet. Oavsett vem som sitter i regeringen ska vi fortsatt visa att vi kräver förändring.” Frågan är kanske varför hon klagar på att ”genomföra”, när hon tidigare hävdat att det ändå inte är EL:s ansvar, eftersom försämringarna inte är ”nya”? Då är det väl bara att ge upp?

Men som nämnts tidigare är detta en sorts retoriskt knep, en undanflykt. Eftersom partiet de facto har ändrat på vissa delar av den tidigare budgeten (men behållit huvuddelen). Och nu har alltså skillnaden mellan vallöften och praktiskt genomförd politik gått så långt att partiföreträdare protesterar mot sig själva.

55 högskolerektorer från olika delar av Danmark har i ett gemensamt uttalande motsatt sig besparingarna. Enhedslisten har också varit med om att besluta om bekostandet av 10 000 extra praktikplatser för yrkesstuderande. Tyvärr är 10 000 fler platser precis lika många praktikplatser som försvann mellan 2008 och 2010. Idag står 2365 yrkesstuderande enbart inom byggutbildningarna utan praktikplats. Så frågan är: Kommer satsningarna på praktikplatser ens att täcka de nuvarande behoven? Klart är i alla fall att högskolor och universitet har att se fram ett år av nedskärningar.

Dyrare kollektivtrafik
Billigare kollektivtrafik var innan valet ett ”ovillkorligt krav” från Enhedslistens sida. Men i likhet med de så kallade ”kraven” om att inte gå med på nedskärningar eller försämringar inom skola, vård och omsorg så har det inte betytt någonting i praktiken. Det tillförs alltså inte mer pengar till bussar och tåg. Tvärtom så stiger priserna på bussar, tåg och tunnelbana med 3,1 % fr.o.m. 17 januari i år. Om man ser specifikt till periodkorten handlar det om betydligt högre avgiftshöjningar, upp till 7,7 % högre priser.

EL skyller den dyrare kollektivtrafiken på Radikale Venstre, men hävdar samtidigt att frågan ”diskuterades häftigt” under budgetförhandlingarna. Partiets gruppledare Per Clausen säger: ”Man kan inte utesluta att om vi hade insisterat ännu mer, så hade vi kanske kunnat uppnå resultat. Men min upplevelse av förhandlingarna var att det var totalt stängt för annat än långsiktiga avsiktsförklaringar.” Varför ingick ni då i budgetförhandlingarna med Socialistisk Folkeparti, Radikale Venstre och Socialdemokraterna från första början? Om utsikterna att förändra politiken var så dålig, med en lång rad löftesbrott som resultat?

Finansiering av Afghanistan-kriget, ökad gränsövervakning och fler poliser
De repressiva delarna av statsapparaten tillhör de områden som ser ut att få det bättre. Försvarsmakten tillförs ungefär 23,2 miljarder danska kronor under 2012, en ökning med i runda slängar 2 miljarder jämfört med år 2009. Mer pengar tillförs i en tid när NATO-trupperna dödar alltfler civilpersoner i Afghanistan, bland annat genom ökat fokus på flygbombningar. Något tillbakadragande av de danska soldaterna, som Enhedslisten tidigare flaggat för, har uppenbarligen inte varit prioriterat som ”ovillkorligt krav” för att stödja budgeten. Tvärtom tillförs alltså krigsmakten mer pengar.

Polismakten får 280 miljoner extra och 28 miljoner tillsätts för att utöka gränsövervakningen. Inga så kallade ”illegala invandrare” ska kunna ta sig in i landet. Extra insatser för att fortsätta den så kallade ”ghetto-insatsen” prioriteras. Projektet innebär i korthet att Danmarks rika har utsett ett antal områden i städer runtom i Danmark till ”ghettos”. I dessa områden ges polisen utökade befogenheter, vilket bland annat innefattar att snabbare och oftare gripa ”unga orosstiftare”. En annan befogenhet är att polisen får upprätta ”zonförbud” för specifika personer, ”unga orosstiftare” som uppvisar speciell tendens till ”otrygghetsskapande beteende”. Sådana personer kan förbjudas att besöka platser som anses vara samlingspunkter för unga, oavsett om det är en ungdomsgård, ett affärscentrum eller annat ställe i bostadsområdet.

Vårt perspektiv
Snarare än att acceptera en överenskommelse som innebär fortsatt högerpolitik borde partiet tydligt ha deklarerat varför det inte kunde ge sitt stöd åt en socialdemokratisk regering. I de protester som organiserats av studenter och andra grupper borde partiets aktivister ha förklarat varför de inte kunnat rösta för budgeten och därtill uppmanat till en upptrappning av kampen. Detta skulle partiet ha kunnat kombinera med en argumentation för ett aktionsinriktat program för den klasskamp som så uppenbart behövs för att vinna de krav som en stor del av de som röstat på arbetarpartierna och på vänstern vill se.

En sådan politik skulle ofrånkomligen ha stött på kritik och konfronterats med rädsla hos vissa väljare, som i en socialdemokratiskt dominerad koalition främst velat få till stånd en mildare variant av högerpolitiken, men som räds en alltför radikal vänster. Socialdemokratins ledare skulle otvivelaktigt, och med stöd från hela den samlade högern, inleda en hetskampanj mot ”den oansvariga oppositionen”. Men hos mängder av radikala studenter, hos breda skikt inom de etniska minoritetsgrupperna, hos antikrigsrörelsen, och inte minst bland betydande och kampbenägna skikt inom arbetarklassen (som vid flera tillfällen bekämpat den förda politiken med storstrejker och massdemonstrationer de senaste åren) skulle en sådan hållning – präglad av ståndaktighet och mod – mötas av respekt och entusiasm. Det skulle inför allas ögon markera en tydlig skillnad, central för såväl den nuvarande situationen som framtiden, mellan Enhedslisten och den övriga f.d. ”oppositionen”.

För vår del kan vi inte se att Enhedslisten ”visar vägen framåt”. Snarare är det tragiskt att se hur välfärdsbejakande paroller och principer hos ett reformistiskt parti som EL omvandlas till stöd för nyliberalism och repression genom regeringssamarbete. Förvandlingen från så kallat radikalt vänsterparti till kapitalistiskt vänsteralibi är ingenting att glädjas åt. Däremot kan tragedin bli en påminnelse: Att revolutionärer aldrig underordnar sig politiskt borgerliga partier. Att kommunister prioriterar främjandet av en arbetarrörelse underifrån. Att vi inte viker från vårt program att upprätta en arbetarnas rådsmakt, att krossa staten för att resa vår egen regering.

Jon Bergman

Den finanspolitiska unionen i Europa befinner sig vid en potentiell vändpunkt som kan innebära år av åtstramning och fattigdom i hela Europa – den måste motarbetas och stoppas. Ett uttalande från Förbundet för Femte Internationalen.

Den andra december sade Tysklands förbundskansler Angela Merkel att ”Europa befinner sig i mitten av sitt största test” och agiterade öppet för en omvandling av euro-zonen – eller dess inre kärna – till förmån för en ny finansiell union. På tröskeln till förra veckans Bryssel-konferens sade Frankrikes president Nicolas Sarkozy till en samling av europeiska center-högerpartier att ”[a]ldrig har risken för en upplösning av Europa varit så stor. Europa står inför en utomordentligt farlig situation.” Inte heller detta var en överdrift.

Euro-zonens kris, som har sitt ursprung i den grekiska skuldkrisen, skärptes av utsikterna om en återgång till recession (utdragen lågkonjunktur), inte bara i Europa utan även i den globala ekonomin. Trots detta har Europas politiska ledare i rask takt genomfört en politik som efterfrågas av banker, obligationsmarknaden och kreditvärderingsinstituten som kommer att göra saken värre. De djupgående åtstramningar som är den nödvändiga följden av den ekonomiska stabiliseringspolitiken kommer inte bara att innebära dramatiska attacker på levnadsstandarden och för stora delar av den europeiska arbetarklassens ekonomiska situation, utan också fördjupa recessionen.

De viktigaste besluten från toppmötet, att begränsa de årliga strukturella underskotten till 0,5 procent av BNP och att införa stränga sanktioner mot länder vars offentliga underskott är mer än 3 procent av BNP, pekar på en tydlig vändning bort från keynesianska metoder för att försöka återställa ekonomisk tillväxt genom ökade statliga utgifter. För att betala av statens skulder till banker och obligationsinnehavare kommer istället statens utgifter skäras ned, skatterna höjas och de offentliga tillgångarna att säljas ut.

Resultaten kommer att vara massiv arbetslöshet och nedskärningar inom den offentliga sektorn. Dessutom måste dessa riktlinjer vara inskrivna i de europeiska staternas författningar. Detta pekar på att det inte rör sig om en kortsiktig nödåtgärd, utan om ett långsiktigt försök att omstrukturera ekonomin i bankernas och de rikas intresse. Detta är vad Merkel menade när hon sa: ”Vi kommer att använda krisen som en chans till en ny början”.

Besluten från toppmötet blottade också det demokratiska underskottet i hjärtat av Europa. Ingen av de europeiska ledarna hade ett mandat från sina väljare att gå med på denna politik. De flesta regeringar kommer helt enkelt att genomföra de nya åtgärderna genom administrativa beslut. Endast Irland kommer att ha en folkomröstning om den nya finanspolitiken. Vissa länder, som Sverige, kommer att behöva driva igenom uppgörelsen i riksdagen, men även där regeringarna har en parlamentsmajoritet saknas ett verkligt demokratiskt mandat för den här typen av uppgörelse. Sådana parlamentariska charader kan inte dölja det faktum att vi i framtiden kommer att få icke valda EU-tjänstemän med maktbefogenhet att granska nationella budgetar, införa skatter och nedskärningar för medlemsstaterna och en europeisk domstol som kan åsidosätta valda regeringar om de inte skär ned brutalt nog.

Vid toppmötet lade David Cameron in sitt veto mot dessa förslag, trots att Storbritannien inte är inte medlem i euro-zonen. Han påstod sig göra detta ”i Storbritanniens nationella intresse”, men brydde sig knappast om att dölja att det var för att säkerställa Londons förmåga att förbli ett oreglerat paradis för de spekulerande miljardärerna.

Han har naturligtvis inga invändningar gentemot de åtstramningsmål Merkel och Sarkozy ordinerat för de svagare sydeuropeiska ekonomierna. Han klargjorde tydligt att han skulle lyfta sitt veto om EU drog tillbaka en rad milt progressiva lagliga åtgärder som hade ”påtvingats” Storbritannien (direktivet om arbetstidens förläggning, det sociala kapitlet, mänskliga rättigheter mm).

Men Merkel och Sarkozy svepte föraktfullt både hans begäran om mutor och hans veto åt sidan och gick vidare, med bara Storbritanniens röst emot. Därmed förpassades Cameron och Storbritannien till en eventuell yttre perifer kärna till EU.

Europeiska centralbanken (ECB) och Sarkozy-Merkel-blocket har klargjort att de inte kommer att tillåta att City of London förblir en fristad där finansiärerna kan spekulera oreglerat. Något av ett krig kommer förmodligen att föras mot staden, och Storbritannien kan eventuellt även komma att finna sig utestängda från den europeiska marknaden om – och detta är fortfarande ett stort om – euro-zonen undgår sin kris.

De dubbla kriserna i Europa
Den hastighet med vilken överenskommelsen frampressades, och det faktum att det skedde nästan enhälligt, pekar på trycket på de valda politikerna från de som utgör ”den enda procenten”. Denna minoritet av bankirer och finansiärer, ägare och vd:arna för de stora industriella och kommersiella företagen krävde snabba åtgärder. Även det brittiska vetot användes endast i ett försök att försvara City of Londons finansintressen. Varför? Eftersom två kriser kom till ytan samtidigt, och den enda procenten var (och är) fast beslutna att tvinga arbetarklassen och mellanskikten i Europa att betala kostnaden för att lösa dem.

Den första av de två kriserna är skuldkrisen. Flera EU-länder byggde upp enorma skulder redan innan lågkonjunkturen 2008-2009 och har sett sina skatteintäkter minska samtidigt som utgifterna för arbetslöshetsunderstöd växt sedan dess. Till skillnad från USA, som har försökt att stimulera tillväxten genom att devalvera sin valuta och öka exporten, kunde de svagare sydeuropeiska medlemmarna i euro-zonen inte justera värdet på sina valutor eftersom de använder euron. Utan några utsikter för ekonomisk tillväxt kan de nu bara låna på obligationsmarknaderna till otroligt höga räntor. Utan nya lån ställs de inför utsikten att inte kunna betala tillbaka sina befintliga skulder.

Den andra krisen handlar om det som Bank of Englands chef Mervyn King kallade ”tidiga tecken på en kreditkris” och vad Bank of Japans vice riksbankschef Kiyohiko Nishimura beskrev som en ”utbredd kreditåtstramning.” Bankerna har slutat låna och hamstrar istället kontanter då utsikterna för avkastning på investeringar ser mörka ut. De räds att låna ut till regeringar genom köp av statsobligationer eftersom det finns en risk att lånen aldrig kommer att återbetalas. Om de å andra sidan investerar i aktier riskerar de förluster eftersom lågkonjunkturen driver ned aktiernas värden.

Natten till den första december lånade euro-zonens banker mer än 8 miljarder euro från ECB bara för att hålla sig flytande. Samtidigt vidtog fem centralbanker med amerikanska Federal Reserve i spetsen ”nödåtgärder” för att hjälpa bankerna att få tillgång till pengar. Dessa exempellösa och dramatiska ingrepp antyder att bankerna hade upphört att låna ut till varandra – vilket innebär att de fruktade att åtminstone en stor bank var på väg att kollapsa och att de därför att inte kunde gå med på att låna ut även kortfristiga lån.

Mindre än fem år efter att de första tecknen på den senaste kreditkrisen uppenbarade sig (tidigt under 2007) och mindre än fyra år sedan den stora globala recessionen 2008-2009 räds nu Wall Street Journal vad de beskriver som ”en upprepning under nästa år med en annan rolluppsättning, men med en lika skrämmande avslutning”.

Den amerikanska investeringsbanken Goldman Sachs säger att dessa två kriser kommer att driva stora delar av världen tillbaka i recession. Förra gången, säger de, var det kollapsen för de amerikanska bostadslånen och för storbankerna och hedgefonderna som utlöste krisen. Den här gången blir det Europa, eftersom ”skuldkrisen och bankkrisen nu har fått en systemisk dimension, med investerare som i allt högre utsträckning ifrågasätter eurons och euro-zonens överlevnad”.

Risken för en bankkris är inte begränsad till euro-zonen. Bank of Englands stabilitetsrapport varnar för att de fyra största brittiska bankerna har en nettoexponering mot Irland, Spanien, Italien, Grekland och Portugal som uppgår till 172,3 miljarder pund, vilket motsvarar 83 procent av deras totala primärkapital (den del av bankkapitalet som bestämmer bankens värde och styrka).

De ledande europeiska kapitalisterna i Tyskland och Frankrike är (eftersom dessa stater är de hegemoniska makterna i euro-zonen och i EU som helhet) desperata i sitt försvar av euron och sin politiska och ekonomiska dominans över Europa. Om euron kollapsade skulle Tyskland förlora den för landets exportindustri så fördelaktiga växelkursen som gynnat den på den europeiska marknaden.

En ”post-euro-värld” skulle se skarpare rivalitet mellan europeiska stater, geopolitisk instabilitet, ökande tendensen till protektionism, faktorer som alla begränsar världshandeln och underblåser politiska och ekonomiska konflikter. Global stormakter som Kina och USA skulle tävla om inflytande över ett lapptäcke av skiftande europeiska allianser.

Hur kan de genomföra detta förslag?
För Tyskland och Angela Merkel innebär den nya finansunionen tre ytterligare problem som måste lösas:

• Vem kommer att vara i, eller utanför, en ny finanspolitisk union? Grekland skulle kunna kastas ut ur euro-zonen, i vilket fall den nya grekiska valutan skulle sjunka, och med den, den grekiska medelklassen, småföretagarna, spararna och bankerna kollapsa.

• Hur ska man öka storleken på EU:s räddningsfond? För närvarande har den bara 250 miljarder euro, vilket är långt ifrån tillräckligt för att rädda Italien och Spanien, och bara en fjärdedel de tusen miljarder euro som utlovades i den sista rundan av ”brådskande samtal”. Fonden är nödvändig för att bygga en ”brandvägg” runt Grekland, och för att stoppa ”smittan” från att sprida sig till Italien. Om det inte finns mer pengar kan det nya EU komma att vara mycket mindre än det gamla.

• Den totala avsaknaden av en demokratisk process i dessa beslut är ett växande bekymmer, eftersom det öppnar upp för ett brett motstånd mot åtgärderna. De fattigaste skikten och arbetarklassen, vars mest omedelbara behov kommer att drabbas mest av dessa beslut, ignoreras fullständigt, och de ges inte någon röst i dessa beslut. Detta är den kapitalistiska världsordningen sanna ansikte – allt tal om demokrati har övergivits, trots detta års omfattande kamp för demokratiska rättigheter i Egypten och andra länder i Nordafrika och Mellanöstern.

Det råder ingen brist på länder i Europa som har historiska skäl att avvisa möjligheten till tysk kontroll. Det ”demokratiska underskottet” är ett stort politiskt hinder för genomförandet av hela Brysselpaketet. Regeringarna i Grekland och Italien har redan avlägsnats efter diktaten från europeiska och internationella finanskretsar. Kan det vara en slump att den nya italienska regeringen inte står i brist på bankirer, men helt saknar folkvalda politiker?

Några moderata krafter inom arbetarrörelsen kommer att föreslå ljumma reformer av EU:s utgivning av euro-obligationer, men utan att märka att utvecklingen mot en finanspolitisk union innebära ett stort steg mot konsolideringen av en ny europeisk imperialistisk makt, fri från all demokratisk kontroll.

Andra i rörelsen kommer – med all rätt – att kräva att regeringar avstår från att betala av på deras nationella skulder och att de avbryter åtstramningsprogrammen. Många av de stater som står utanför EU:s gamla kärna kommer att kräva ett utträde ur unionen till förmån för en återgång till det gamla systemet med ”självständiga” nationella valutor. De kommer att använda, och använder redan, anti-tysk demagogi. Men de ignorerar det faktum att en reträtt tillbaka till de nationella ekonomierna skulle betyda en garanterat kraftig nedgång för den europeiska ekonomin som helhet. Ett lapptäcke av ”oberoende” kapitalistiska stater som var för sig styrs av en desperat härskande klass som bestämt sig för att skära ned hårdare än sina rivaler innebär ingen lösning för arbetarklassen.

Faktum är att hela processen med skapandet av EU/EMU blocket var ett resultat av den av marxister sedan länge påtalade motsättningen mellan de växande europeiska produktivkrafterna och den alltför trånga formen för dessa krafters fortsatta tillväxt som systemet med splittrade nationalstater innebar. En återgång till en sådan gränsindelning, även om det skedde i form av bevarandet av en inre kärna som domineras av Frankrike och Tyskland, skulle innebära en kollaps för produktivkrafterna och miljontals fler arbetslösa. Det skulle bokstavligen vara en reaktionär lösning.

Samtidigt visar de upprepade kapitalistiska kriserna att systemet inte har någon annan utväg att gå än den som bär över det arbetande folkets brutna ben. I varje land skär kapitalisternas regeringar bort jobben i den offentliga sektorn, kastar ut miljoner i arbetslöshet, genomför barbariska nedskärningar i utbildningssystemen, i hälsovården och i sociala förmåner, avskaffar pensionsrättigheter och fackliga kollektivavtal – alla landvinningar som arbetarrörelsen slagits hårt för. Detta är vad som menas med ”flexibilitet på arbetsmarknaden”.

Således står arbetarrörelsen i hela Europa inför historiska angrepp av en omfattning som inte överträffats sedan 1930-talet. I varje land måste det nu till en radikal översyn av arbetarrörelsens politiska program, dess organisationer och ledarskap för att göra motstånd mot offensiven och för att presentera en alternativ global lösning till kapitalismen.

Vad göra?
För det första måste vi säga NEJ till Merkel-Sarkozy-planen för en finansunion, och NEJ till den kontroll som bankirer och ”experter” från Goldman Sachs m.fl. vill ha över de nationella budgetarna. Tvärtom måste vi kräva skydd för all hälsovård, för utbildning, kommunal välfärd och för de sociala förmånerna. Politiskt måste det centrala kravet vara folkomröstning i alla länder: Vi kräver rätten att besluta om dessa åtgärder ska genomföras eller inte. Kampanjer över hela kontinenten för folkomröstning är avgörande under de kommande månaderna, inte minst eftersom det handlar om hela det demokratiska underskottet i hjärtat av EU-projektet. Varken det nya EU-fördragets ändringar eller kraven på ”budgetbalans” i den nationella lagstiftningen bör antas av regeringar eller parlament utan direkta demokratiska beslut av folket efter den bredaste och friaste diskussion. De nationella budgetarna bör inte lämnas i händerna på eurokrater för godkännande, de bör lämnas i folkets händer.

Som en del av denna kamp borde arbetarrörelsen, vänstern och de anti-kapitalistiska revolutionära krafterna över hela kontinenten samlas i en församling för att diskutera ett alleuropeiskt motstånd mot dessa förslag och de nationella åtstramningspaketen. Detta är det progressiva alternativet till en återgång till nationellt isolerade kamper, eller till bildandet av allianser med reaktionära nationalistiska krafter ”mot fransk-tysk EU-dominans”.

Vid ett sådant möte kan vi börja diskutera hur ett alternativt Europa kan bildas. Hur kan vi behålla det som är positivt med utvecklingen i Europa (inga gränser, ökad integration), medan vi utmanar allt som är fel (den fria marknaden, de odemokratiska institutionerna)? En mer demokratisk lösning skulle vara direkta val med proportionerlig representation i hela europeiska unionen till en suverän konstituerande församling, vars medlemmar skulle vara ansvariga och återkalleliga inför och i förhållande till sina väljare.

Ett sådant organ skulle vara ett enormt fokus för arbetarklassen och för folkliga krav överhuvudtaget. Arbetarrörelsen kan kräva att församlingen beslutar inte bara om situationen för euron och europeiska centralbanken (och ställer den under arbetarklassens demokratiska kontroll) men också att den konstitutionellt garanterar hälso-och sjukvårdssystemen på kontinenten och beslutar om en plan för offentliga arbeten för att möjliggöra för alla att ta del av den allmänt höga levnadsstandard som nu bara kommer en del av befolkningen i de mest privilegierade staterna till del.

Den skulle också kunna besluta om nationalisering utan ersättning av de stora bankerna och de finansiella centrumen på kontinenten och upprätta en plan för att avskaffa arbetslösheten. Det skulle kunna möjliggöra en mobilisering av arbetskraft och skapandet av resurser för att stödja utvecklingen i länderna i syd som har tappats på blod genom århundraden av europeisk imperialistisk utsugning. Det skulle kunna vara en del av nedrivandet av fästning Europa med dess förbud mot migration. I korthet skulle en sådan församling kunna lägga grunden för ett Socialistiskt Europas Förenta Stater.

Ett sådant perspektiv och sådana lösningar kommer dock aldrig att kunna utföras genom en process av normala val eller folkomröstningar. Det kan endast förverkligas som produkt av en europeisk revolution eller genom en spridning av nationella revolutioner. Dessa skulle behöva utvecklas ur en alleuropeisk massrörelse av motstånd mot åtstramningarna och mot kapitalets diktatur.

Detta snarare än en återgång till nationellt isolerade stater och deras valutor borde vara den europeiska arbetarrörelsens strategiska inriktning. De nationella isolationistiska alternativet kommer att uppmuntra en nedstigning i fruktansvärd chauvinism, med de ”förlorande” staterna inbegripna i anti-tysk eller anti-fransk chauvinism. Den stalinistiska och vänstersocialdemokratiska traditionen ägnar sig redan regelbundet åt detta i några länder. Att göra denna strategi allmän skulle vara att dela upp och dödligt försvaga hela arbetarrörelsen, som måste vara internationalistisk och revolutionär. Annars blir den ingenting utöver en leksak för de mest reaktionära delarna av de nationella härskande klasserna.

Vilket slags EU?
Majoriteten borde inte behöva betala en euro för miljardärernas och profitörernas brott. I själva verket måste dessa parasiter utsättas för ”brutal beskattning”, och om de försöker att flytta sitt kapital utomlands måste de stoppas och exproprieras. För detta ändamål måste vi skapa arbetarnas kontroll över bankerna och få ett slut på banksekretessen. Bankerna måste nationaliseras och arbetarnas och medelklassens tillgångar, inkl. deras pensionsfonder, försvaras. De måste koncentreras till en enda statsbank och ställas under folklig demokratisk kontroll.

För att samordna vårt motstånd måste vi utsträcka och eskalera de nuvarande 24 eller 48-timmarsstrejkerna i olika länder, och utveckla dessa till obegränsade generalstrejker som kan störta nedskärningsregeringarna. Vi måste ersätta dem med regeringar som inte baseras på teknokrater och bankirer, utan på rådslag baserade på arbetarnas egna delegater. Vilken typ av program skulle en arbetarregering utföra?

Den skulle riva upp alla åtstramningsplaner, avsäga sig ansvaret för statsskulderna, överta bankerna och konfiskera den mäktigaste procentens privata rikedomar. Mot denna bakgrund skulle det vara möjligt att finansiera en beredskapsplan för att ge jobb för alla arbetslösa, för sanering av härjade branscher och sociala tjänster, för att bygga bostäder, skolor och sjukhus. Det skulle vara möjligt att vända den skenande sociala ojämlikheten som pågått de senaste nyliberala årtiondena, och att börja stoppa klimatförändringarna.

Det får inte finnas några illusioner om att man kan finna lösningar inom de nationella gränserna. Kapitalismen har börjat integrera den europeiska ekonomin, men kapitalisterna själva är nationella klasser som inte kan slutföra processen. För det behöver vi ett Socialistiskt Europas Förenta Stater, baserat på arbetarråd och andra kamporganisationer som måste byggas i kampen mot åtstramningarna.

Kapitalisterna befinner sig i ett tillstånd av stor upphetsning. ”Fem dagar kvar för att rädda euron” har det stått på löpsedlarna. Den tyska kanslern Angela Merkel manar till en omvandling av EU – eller delar av EU – till en ny fiskal union, i vilken tjänstemän som inte är valda kan införa skatter och nedskärningar i medlemsländerna och europadomstolen kan köra över valda regeringar om de inte skär ner tillräckligt mycket.

Varför? Därför ”att Europa befinner sig mitt i sin största prövning”, sade Merkel den 2 december. De som utgör den enda procenten – finansiärer, företagare och deras regeringar – vill ha snabba beslut eftersom två kriser mognar samtidigt och de vill tvinga arbetarklassen att betala dem. ”Vi står verkligen med ryggen mot väggen”, sade en europeisk diplomat till Financial Times.

Den första krisen är statsskulderna. Flera europeiska länder hade samlat på sig massiva skulder innan recessionen 2008 och skatteintäkter och bidrag har sedan dess gått tillbaka. Till skillnad från exempelvis USA, som har försökt stimulera tillväxten genom att devalvera sin valuta och öka exporten, kan svagare länder inom eurozonen som Grekland, Portugal, Spanien och Italien inte ändra på eurons värde. De saknar utsikter till ekonomisk tillväxt och kan bara låna pengar på den internationella lånemarknaden till mycket höga räntor. Utan nya lån står de inför utsikten att inte kunna betala tillbaka existerande skulder.

Den andra krisen är koncentrerad till det som chefen för Bank of England, Mervyn King, och det som den japanske vice riksbankschefen, Kiyohiko Nishimura, kallat ”en utbredd finanskris”. Bankerna har slutat låna ut och samlar kontanter eftersom framtidsutsikterna ser dystra ut. Om de lånar ut till regeringar genom att köpa obligationer, är rädda för att aldrig få tillbaka pengarna. Om de köper aktier, råkar de ut för förluster på grund av fallande kurser när en så kallad double dip hotar.

Den 1 december lånade banker i eurozonen mer än 8 miljarder euro över natten från europeiska centralbanken bara för att hålla sig flytande. Samtidigt tillkännagav fem centralbanker, med USA:s Federal Reserve i spetsen, ”nödåtgärder” för att hjälpa bankerna att få tillgång till pengar. Dessa exempellösa och dramatiska ingripanden tyder på att bankerna har slutat låna ut till varandra – vilket innebär att de var rädda för att en storbank kunde befinna sig på gränsen till kollaps och inte ens kunde förväntas betala tillbaka kortsiktiga lån.

Mindre än fem år sedan de första tecknen på den senaste finanskrisen visade sig i början av 2007, mindre än fyra år sedan den stora recessionen 2008–2009, är Wall Street Journal rädda för ”en upprepning nästa år med en annan rollista men med lika obehagligt slut”. Den amerikanska investeringsbanken Goldman Sachs säger att dessa två kriser kommer att knuffa tillbaka större delen av världen i recession. Förra gången, säger de, var det bostadslånen och kollapsen för storbanker och hedgefonder som utlöste krisen, den här gången kommer det att bli Europa, eftersom ”bankkriserna nu har antagit en systematisk dimension, när investerare allt mer ifrågasätter eurons och euroområdets överlevnad”.

De ledande europeiska kapitalisterna i de härskande klasserna i Tyskland och Frankrike är desperata i sitt försvar av euron och sin egen politiska och ekonomiska dominans i Europa. Om euron kollapsar skulle Tyskland förlora sin inbyggda fördelaktiga växlingskurs, som främjat dess stora exportindustrier på de europeiska marknaderna. En ny period med geopolitisk stabilitet kommer att innebära skarp rivalitet mellan europeiska stater, protektionism som hämmar världshandeln och underblåser konflikter; världsmakter som Kina och USA tävlar om inflytande över ett lapptäcke av skiftande europeiska allianser.

För Angela Merkel är lösningen en ny fiskal union. Europas härskande klasser står inför tre alternativ:

• Vem kommer att var med i, eller stå utanför, en ny fiskal union? Grekland kan kastas ut från euron, och i så fall kommer den nya valutan att gå i botten och medelklassen och mindre affärsmän och sparare kommer att ruineras, banker kommer att kollapsa och så vidare.

• Hur ska EU:s räddningsfond kunna ökas? Den har för närvarande bara 250 miljarder euro, vilket inte kommer i närheten av att rädda Italien och Spanien, och mycket mindre än den 1 biljon euro som utlovades i de senaste ”krissamtalen”. Fonden är väsentlig för att bygga en ”brandvägg” runt Grekland eller hindra ”smittan” från att spridas till Italien. Om de inte får tag på en del kontanter, kan det nya EU bli betydligt mindre än det gamla.

• Hur ska en fiskal union legitimeras? De kan behöva revidera EU-fördraget, men det kan innebära folkomröstningar i många stater – och de kanske inte går åt det håll som Merkel vill. Det råder ingen brist på områden i Europa där det finns historiska skäl att ogilla utsikterna till tysk kontroll. Det ”demokratiska underskottet” är ett stort politiskt hinder för alla sådana planer. Regeringarna i Grekland och Italien har redan fått gå efter diktat av det europeiska och internationella finanskapitalet. Kan det vara en tillfällighet att den nya italienska regeringen inte har något brist på bankirer men saknar valda politiker?

En fiskal union skulle innebära att demokratiskt valda regeringar kan köras över av europeiska institutioner som inte är valda. En del moderata företrädare i arbetarrörelsen kommer att föreslå mindre reformer av EU, införandet av euro-obligationer och så vidare, utan att notera att den fiskala unionen kommer att representera ett stort steg mot konsolidering av en ny europeisk imperialistmakt, fri från all form av demokratisk kontroll. Andra i arbetarrörelsen kommer med rätta att kräva att regeringarna struntar i att betala sina nationella skulder och avbryter nedskärningarna, men de kommer att strunta i det faktum att en reträtt tillbaka till nationella ekonomier kommer att garantera en nedgång i den europeiska ekonomin som helhet. Ett lapptäcke av ”självständiga” kapitalistiska stater, som var och en styrs av en desperat klass som är besluten att skära ner hårdare än sina rivaler, är ingen lösning för arbetarklassen.

De upprepade kapitalistiska kriserna visar samtidigt att systemet inte har någon utväg. I vartenda land slaktar kapitalisterna och deras regeringar den offentliga sektorn, kastar ut människor i arbetslöshet, genomför verkligt barbariska nedskärningar i utbildning, sjukvård och bidrag, tar bort pensionsrättigheter och river upp avtal som är resultatet av hård kamp.

Arbetarrörelsen behöver samordna sitt motstånd i hela Europa, höja nivån i strejkerna mot åtstramningar till strejker utan tidsbegränsning för att störta de nedskärande regeringarna och med målet att ersätta dem med nya regeringar som inte baseras på teknokrater och bankirer, utan på råd med arbetarnas delegater. Då kan vi avskriva skulden till ägarna av obligationer, riva sönder planerna för åtstramning, ta över bankerna och finansiera en krisplan för jobb och vidare utveckling med de en procentens rikedomar.

Det får inte finnas några illusioner om att lösningar kan hittas inom nationella gränser. Kapitalismen har börjat integrera den europeiska ekonomin, men kapitalisterna själva är nationella klasser som inte kan fullborda processen. För detta behöver vi ett Europas förenade socialistiska stater, baserade på råden och andra kamporganisationer som måste byggas i kampen mot åtstramningarna.

Richard Brenner

När Svenska Arbetsgivarföreningen, dåvarande Svenskt Näringsliv, på 70-talet gav sig in för att vrida opinionen och det politiska klimatet i Sverige åt höger, kunde de enligt dem själva inte föreställa sig ett så lyckat resultat. Det tog tid, de klarade inte av det själva, de fick hjälp av Socialdemokratin. Men deras förhoppningar infriades med råge: Ett Sverige där den offentliga sektorn, som i folkhemmet betydde välfärden, har slimmats och överallt konkurrensutsatts genom privatiseringar och utförsäljning av statlig egendom till ”högst” bjudande. Den välfärd som finns kvar byggs knappast ut, tvärtom blir den fortsatt utsatt för nyliberala argument och (kontra)reformer. Den borgerliga regeringen har accelererat detta arbete och under sin åttaåriga regeringsperiod kommer den ha reformerat bort mer av välfärden än vad som gjordes under de föregående tjugo åren. De borgerligas inställning till protester och klagomål mot det som i tysthet – men inte omärkt – genomförs brukar uttryckas ungefär såhär: Nu är det såhär det är och nu behöver vi diskutera hur vi kan göra utifrån det. De borgerliga är mästare på att snabbt och utan folklig diskussion genomföra grundläggande förändringar i vårt samhälle och efter det sätta punkt genom att hänvisa till att besluten är fattade. Om politiken är menad att förbättra samhället och politikerna borde tjäna folket, så förklarar det varför Moderaterna har gjort sig till specialister på historieförfalskning och populistiska lögner.

De senaste veckorna har vi sett nyhetsuppslag och TV-reportage om vården. Det som har utlöst debatten är skandalerna kring bolaget Caremas skötsel av sina äldreboenden i Stockholmsområdet. Carema är ett av flera företag som slåss om att bjuda lägst när kommuner och landsting låter privata företag ta hand om vård- och omsorg. Och precis som alla andra företag i branschen tjänar Carema storkovan på människors behov av någon som tar hand om dem. En sak har de borgerliga låtit vara oförändrat, vi betalar allihop fortfarande skatt som går till vården och omsorgen. Skillnaden är idag att de skattepengarna sugs upp av företag som Carema, vilka i sin tur betalar så gott som ingen skatt utan placerar pengarna i skatteparadis och på privata bankkonton. Det rör sig med andra ord om en enkelriktad ström av offentliga medel till privata aktörer. Det är detta som förändringen av ägandeformerna inom vår vård- och omsorg har inneburit: En raffinerad stöld av samhälleliga resurser sanktionerad och understödd av politikerna.

I ljuset av att Carema är ett bolag som i flera led ägs av riskkapitalister, vars affärsidé är att köpa en verksamhet för att maximera profiten, inte förbättra verksamheten, blir skandalerna på äldreboendena inte längre så skandalösa. Vi släpper inte in en hungrig varg i en fårhage och chockeras av resultatet. Men förändringen av ägandeformerna av våra äldreboenden och vårdcentraler har inte skett med öppna argument. De borgerliga har inte sagt: I egenskap av företrädare för kapitalet så vill vi öppna upp den offentliga sektorn för riskkapitalister, vi tycker det är bra att välfärden drivs av privata företag som därmed kan göra vinster på människors behov. Man har använt orden ”ökad valfrihet”. Mot bakgrund av de borgerligas verkliga intentioner så blir detta begripligt: ökad valfrihet betyder inte ökad kvalité och trygghet, det betyder helt enkelt att privata företag nu får en möjlighet att profitera på något som tidigare var stängt för dem. Det är deras frihet som ska ökas. Och den har ökat till priset av kvalitén och tryggheten och med skandaler över förhållanden som med rätta upplevs som inhumana.

Men Carema är inte ensamma. Problemet slutar inte ens med privatiseringarna som sådana. Om de offentligt ägda äldreboendena, vårdcentralerna och sjukhusen tillhandahöll en bra service där alla våra behov tillgodosågs, hade argumenten för ”valfrihet” uppfattats som en onödig boll mot ett imaginärt mål. Men den offentligt ägda välfärden är präglad av underbemanning, brist på resurser och ett marknadsekonomiskt tankesätt. Det är inget nytt att neddragningar i välfärden ”kompenseras” med privatiseringar, vilket naturligtvis ytterligare urholkar välfärden. Inte heller är skandalerna kring Carema – vilka har blossat upp till en generell debatt om hela vården – något nytt. Situationen på äldreboendena, på vårdcentralerna och sjukhusen har alltid varit känd för dem som dagligen tar hand om alla våra sjuka. Men på dessa är det inga politiker eller styrelser som lyssnar. Det passar de privata företagen mycket bra som kan klandra de anställda för bristande lojalitet mot företaget om de uppmärksammar problem i verksamheten. För de problem som kan finnas, t.ex. för lite personal, för få sängkläder och hygienartiklar osv., är med säkerhet medvetna val för att maximera vinsten.

Äldreministern och kristdemokraten Maria Larsson är naturligtvis positiv till att äldreboenden drivs av privata aktörer. Hon tillhör den regering som har varit kanske den fräckaste hittills vad gäller neddragningar i vården. Hennes svar är därför att klandra de enskilda vårdarna för att de på deras respektive arbetsplats måste anstränga sig mer och uppfylla rätt ”värdegrund”. På så vis kan de ansvariga skylla ifrån sig på dem som får lida för deras nedskärnings- och privatiseringspolitik. Och det blir uppenbart att bandet mellan arbetarna och de som bestämmer över verksamheten är helt avklippt och används som en piska för att tvinga igenom en agenda som är ohållbar och i värsta fall totalt orimlig. I dagarna framgick det att en avliden på en av Caremas äldreboenden hade dött av svält. Hur kan det komma sig att gamla människor dör av svält eller sittande ensamma framför TV:n samtidigt som vårdbolagen gör enorma vinster? Svaret finns inbyggt i samma mening som frågan.

Nicholas Rahm

I samband med dagens omfattande strejk i Storbritannien behöver den brittiska vänstern en ny strategi, hävdar Simon Hardy, och det måste innebära ett nytt försök att förenas och att bygga en ny antikapitalistisk organisation.

Ibland kan den härskande klassen vara mer vaken inför de möjligheter som en kris erbjuder. Högerekonomen Milton Friedman tillbringade sitt liv med att kämpa för att nedmontera välfärdsstaten och sade om sitt eget projekt att det först skulle kunna förverkligas i tider av stora omvälvningar. ”Endast en kris – faktisk eller upplevd – kan åstadkomma verklig förändring”, skrev han. ”När den krisen inträffar, är de åtgärder som vidtas beroende av de idéer som finns i omlopp. Detta är, tror jag, vår grundläggande funktion: att utveckla alternativ till den existerande politiken, att hålla dem levande och tillgängliga tills det politiskt omöjliga blir politiskt oundvikligt.”

Friedman hade faktiskt rätt. Kriser är inskrivna i kapitalismens DNA. Kapitalet behandlar varje kris som en möjlighet att omorganisera samhället i enlighet med sina intressen. De åtstramningar och privatiseringar som vi ser över hela Europa är en del av försöken att få det arbetande folket att betala kostnaderna för den kapitalistiska krisen och använda skatteinkomsterna för att säkra rikedomarna för världens rikaste personer – investerare, finansiärer och bankirer som sitter i systemets topp.

Den enda procenten – som de har kallats av ockupanterna i London, på Syntagmatorget i Aten, på Wall Street och på andra håll – är inte nöjda med de svindlande rikedomar de samlat på sig under de senaste årtiondena, utan använder krisen för att genomföra ännu en överföring av rikedomar och makt till sig själva. Ett växande antal människor har börjat genomskåda den dagordningen.

Strategi
Men det finns två frågor som var och en står inför som vill se de rikas planer gäckas och i slutändan besegras. Den första är hur nedskärningar och åtstramningar ska kunna stoppas. Workers Power har varit konsekventa i upprepandet av budskapet att om vi vill stoppa regeringen, då måste vi störta den genom masstrejker och protester. Den andra är vilket slags organisationer vi behöver för att åstadkomma det. Denna andra fråga blir allt viktigare när man ställer den första, eftersom vi, när vi väl vet vad som behövs, snabbt blir medvetna om arbetarrörelsens otillräckliga svar – de existerande ledningarnas och organisationernas misslyckande med att kämpa för att störta åtstramningsregeringarna i Europa.

Att omvandla fackföreningarna är en central del av denna uppgift. Att bygga upp en gräsrotsrörelse är en nödvändig del av kampen mot borgarna, eftersom vi inte kan förlita oss på att de stora fackens ledare gör det som är nödvändigt att göra – de är alldeles för korrumperade, alltför konservativa och alltför byråkratiska. Ledare som tillhör både höger- och vänsterflygeln ser inget alternativ till att arbeta inom det kapitalistiska systemet, vinstsystemets verklighet och de begränsningar som påtvingas av kapitalets regeringar och lagar. Vi behöver också en förenad rörelse mot nedskärningarna, en rörelse som kan föra samman de som deltar i direkta aktioner med fackliga aktivister och vänsterns partier, en rörelse som involverar de fackliga ledare som är beredda att kämpa men inte en rörelse som underkastar våra aktioner sitt eget veto.

För närvarande finns det tre nationella kampanjer mot nedskärningar och otaliga lokala kommittéer – men det finns ingen verklig samordning eller något demokratiskt forum för att sammanföra dem. Olyckligtvis har sekteristisk rivalitet mellan vänsterorganisationer som alla har sin egen ”varumärkta” kampanj – Socialist Workers Party med Right to Work, Socialist Party med Shop Stewards Network, Counterfire med Coalition of Resistance – hittills förhindrat utvecklingen av en förenad rörelse. De tenderar alla att utforma sin strategi för att attrahera kända namn bland fackliga ledare till sina talarstolar. Vi behöver övervinna denna kombinationen av opportunism gentemot ledarna och sekteristiska hinder för maximal enhet i motståndet, så att rörelsens militanta flygel maximerar sitt tryck på TUC (brittiska LO) och de fackliga ledarna och bygger upp en alternativ ledning.

Gå utöver motstånd
Vi behöver en vinnande strategi för rörelsen mot nedskärningar. Men motståndet mot åtstramningar ställer också grundläggande frågor om vilket slags samhälle vi vill leva i. Genom att erövra offentliga rum och rikta en global kritik mot politiken med åtstramningar och ojämlikhet, har Occupy-rörelsen återfört antikapitalismen på den politiska kartan. Därigenom har den ställt en rad frågor till oss alla, inklusive den organiserade vänstern, som vår rörelse ännu inte helt har svarat på.

Hur går vi utöver kapitalismen? Vilket slags alternativ behöver vi? Hur kan vi förenas i en ny politisk organisation som kan uppnå detta alternativa system? Och hur relaterar vi vår vision av hur ett nytt samhälle ska se ut till vår praktik – hur organiserar vi för att vinna här och nu? Detta är förargliga frågor för dagens rörelse – inte minst för att det sällan i modern historia har funnits en så djup kris för kapitalismen, och ändå så lite tro på möjligheten av ett alternativt system. Förutsättningarna är emellertid de bästa på länge för att popularisera radikala och antikapitalistiska idéer.

Idén att rikedom ska förstatligas demokratiskt i producenternas intresse, det Marx vågade kalla socialism, är alltid en rationell idé, men idag är den också en brännande nödvändighet. Men arbetarklassen har bara övertygats om det praktiska i denna idé när massomfattande politiska organisationer har gjort det till en dagsfråga. Detta är utmaningen för dagens rörelse och vänsterns organisationer. Kan den bygga upp nya politiska organisationer, utöver den existerande vänstern, som kan göra socialismen trovärdig igen?

Workers Power har, tillsammans med andra, inlett diskussioner om hur dessa frågor ska besvaras. Vi vill ha en öppen diskussion med nya skikt av aktivister som arbetar tillsammans i rörelsen mot nedskärningar och som delar en önskan att inte ”fortsätta på samma gamla sätt” och utforska nya vägar för enhet. Den här krisen är så allvarlig, så djup, att det helt enkelt inte duger att fortsätta på samma gamla sätt. Vår uppfattning om hur en ny organisation ska se ut befinner sig under utveckling. Vi förväntar oss att den kan förändras och genomgå förfining under de diskussioner som vi för.

Men en ny organisation måste som utgångspunkt gå utöver samordning av motstånd för att visa hur nedskärningarna kan besegras och namnge kapitalismen som det grundläggande problemet. Den behöver ha ett perspektiv för att omvandla arbetarrörelsen – stöda och utveckla initiativ underifrån, motsätta sig sekteristiska uppdelningar och att bygga upp en förenad rörelse mot nedskärningar. Den måste se motståndet i Storbritannien som en del av en internationell kamp. Vi anser att den måste stöda alla revolutionerna i Mellanöstern mot diktatorer och det palestinska folket mot Israel. Vi anser också att en ny organisation behöver vara öppen för nya skikt oavsett om de är överens eller inte med alla våra idéer.

Vår roll i rörelsen
Workers Power är en trotskistisk organisation – vi anser att det behövs ett politiskt verktyg som liknar det som förde arbetarklassen till makten i Ryssland. Men vi accepterar att bolsjevismen har ett dåligt rykte i rörelsen idag. Den är skamfilad både av stalinismens arv och, det måste sägas, av det cyniska manövrerandet från många i den brittiska vänstern. Många aktivister som kommit in i rörelsen på senare år har sett hur gräsrotsgrupper och horisontella nätverk har byggt upp livliga och inspirerande kampanjer, samtidigt som den traditionella arbetarrörelsen har uppvisat tröghet och passivitet inför dagens nya uppgifter. Men de börjar också inse att de miljoner människor som fortfarande är organiserade i arbetarrörelsen, genom strejker kan få det system som skapar profiter att stanna, kommer att vara avgörande för vår slutliga seger.

Det faller på oss att hjälpa en ny generation aktivister att återupptäcka bolsjevismens revolutionära, demokratiska tradition men inom ramen för de praktiska uppgifter som vår rörelse står inför. Vi behöver exempelvis kombinera församlingarnas öppenhet, deltagande och demokrati med den organiserade arbetarklassens sociala tyngd och disciplin, men utan dess odemokratiska byråkrati.

Vi måste ha en viss ödmjukhet inför vår egen tradition, vara anspråkslösa om de styrkor vi kan tillföra och beslutsamma om att ett nytt politiskt projekt verkligen är något som tillhör en ny generation aktivister. Den måste vare helt demokratisk och undvika den byråkratism som har undergrävt tidigare initiativ från vänstern. Debatten måste vara ömsesidig men ärlig. En princip för all rationell argumentation är att båda sidor kommer att tycka att de har rätt – vi måste respektera skillnader men också arbeta för klarhet och enhet.

Vi säger därför inte bara, i likhet med vad många inom vänstern fortfarande gör, ”gå med hos oss”. Inte heller säger vi att vi ska skynda oss att grunda en ny organisation utan allvarligt övervägande och diskussion. Men vi ser att det finns en stämning inom en ny generation aktivister att ge sig in i ömsesidiga debatter om hur vi ska vinna – inte bara mot högern i Storbritannien, utan hur vi ska bli av med det kapitalistiska systemet en gång för alla.

Vi kan också ta vara på lärdomarna från den internationella vänstern. På senare år har grundandet av organisationer som P-Sol i Brasilien, NPA i Frankrike eller Antarsya i Grekland visat att det går att göra. Men idag och i denna tidsperiod, när allt står på spel, måste vi arbeta mot en enhet som kan leverera seger. Det innebär att grupper inom vänstern måste sätta åt sidan snäva, organisatoriska intressen och inrikta sig på den bredare rörelsens tillväxt.

I Storbritannien har försök att skapa en ny vänster inte varit uppmuntrande. Lärdomarna av det förgångna måste debatteras. Men den sämsta inställningen nu skulle vara att dessa tidigare försök inte fungerade, så varför försöka ännu en gång? Klasskampen går framåt i ebb och flod och under en reträtt kan vi ofta komma fram till hur vi ska gå framåt. Det faller på den revolutionära vänstern att idag återigen påbörja den diskussionen.

Simon Hardy

I veckan har Moderaternas kopplingar till Carema och andra vårdkoncerner kommit fram i ljuset. Ledande moderater har toppositioner i vårdföretagen. Givetvis är det inte partiet självt som har berättat om hur det förhåller sig – tvärtom har man försökt tävla med oppositionen om vem som tar problemen mest på allvar. Det är istället skribenter i Aftonbladet och ETC Stockholm (Anders Lindberg och Jonas Cullberg) som uppmärksammat förhållandet.

Och det finns så klart skäl till att Moderaterna inte har tagit bladet från munnen. Trovärdigheten bakom flera ledande moderaters tal om att kvalitetssäkra vården torde komma på skam med tanke på att topp-moderater antagligen tjänat rätt många miljoner på Caremas och Attendos vanvård (och därmed på skattebetalarnas bekostnad). Det kastar också ytterligare ljus över det förvisso rätt så uppenbara förhållandet mellan Moderaternas politik gentemot offentliga sektorn och de företag som profiterar på vården.

Så, vilka är dom?

– Kristina Axén-Olin, f.d. kommunalborgarråd i Stockholm (som brukade svara ”Margaret Thatcher” på frågan om vilken politiker som var hennes främsta förebild) är etisk rådgivare i Carema. Hon plockades tydligen bort från hemsidan precis när skandalen drog igång, men enligt ETC Stockholms Jonas Cullberg arbetar hon fortfarande för koncernen.

– Farsta-moderaten Birgitta Holm, bl.a. känd för att ha drivit en blogg där hon kallade oppositionen i stadsdelsnämnden för ”jävla kryp” och Juholt för en ”smutsig” och ”stor skitstövel” är tydligen enhetschef på Carema.

– Harry Stenson, ordförande för Moderaterna i Stockholms stad som lovat granska privatvården inom äldreomsorgen, har en PR-byrå som heter Brunswick. Denna har emottagit ett okänt belopp av Carema för att ”kvalitetssäkra verksamheten”.

– Henrik Borelius, bror till f.d. Täby-moderaten Maria, som var handelsminister i en dryg vecka innan hon petades av Reinfeldt efter en rad skandaler (svart städarbetskraft, obetald tv-licens trots lyxig sommarvilla i Frankrike mm), är VD för Attendo.

Både Lindberg och Cullberg ställer den högst relevanta frågan om huruvida ett avslöjande av vilka som står bakom de hemliga donationerna till partierna skulle visa på ytterligare kopplingar. Det är knappast någon vild gissning att Carema har skänkt några av de 90 miljonerna till de politiska krafter som mest konsekvent försvarar vårdprofitörernas intressen. Att socialdemokraterna nu tycks hålla på att vika ned sig i frågan om att kräva öppen redovisning är så klart en skandal i detta sammanhang.

Gunnar Westin

Läs också: Carema-skandalen: Riskkapitalbolagens vinstkrav ligger bakom vanvården
(länk:http://www.arbetarmakt.com/2011/11/carema-skandalen-riskkapitalbolagens-vinstkrav-ligger-bakom-vanvarden/)

Anders Lindbergs artikel i Aftonbladet:
http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/anderslindberg/article13940210.ab