Anders Behring Brevik, förövaren av den fruktansvärda massakern i Oslo, tros ha handlat ensam. Hans advokat avslöjade att han motiverades av hat mot det norska Arbeiderpartiet och dess ungdomsorganisation – vilka han (felaktigt) såg som marxistiska. Rapporter pekar på att han är ”kristen fundamentalist med ett djupt hat mot det mångkulturella, vänstern och muslimer” (Guardian).

Han var, kort sagt, motiverad av klasshat mot arbetarrörelsen. Men fokus för hans dödliga hat var faktiskt hans tro på ett islamskt övertagande i Europa – han tror att Arbeiderpartiet är för mjuka mot islam. Denna mani är inte bara något för enskilda högerextremister eller fascister som English Defence League i Storbritannien (vilka han beundrade och kontaktade). Det är ett faktum att islamofobi – den imperialistiska rasismens senaste inkarnation – är stapelvara i åtminstone populära kvällstidningar i Storbritannien och många andra länder. Miljoner människor läser sån’t varje dag.

Daily Maily, Daily Express, Sun och Star pumpar regelbundet ut historier som antyder ett massivt inflöde av muslimska invandrare som på något sätt antas hota ”vår” kristna, toleranta och demokratiska kultur. Ett årtionde med sådan propaganda har främjat utvecklingen av English Defence League och dess kampanj mot ett ”extremistiskt islamskt” övertagande av Storbritannien.

Det bör inte komma som någon överraskning att om miljonärernas medier utsätter miljoner människor för dessa skadliga idéer, kommer några tusen att gå ut på gatorna för att försöka förnedra muslimer (eller människor som de tror är muslimer). Det bör inte heller vara någon överraskning att individer som Breivik, eller små grupper med sådana personer, tillgriper urskillningslös terrorism som den som ägde rum i Oslo och på Utøya.

Angrepp på mångkulturalism från världsledare som Angela Merkel, tillsammans med påvens insisterande på att EU ska försvara sitt kristna arv genom att utesluta muslimska länder som Turkiet, har medverkat till hysterin om ett muslimskt övertagande som extremhögern drar till dess logiska slutsats.

Men uttrycken för sympati och upprördhet från den härskande klassens politiker mot terrorism är hyckleri. I Libyen, Afghanistan och Pakistan genomför deras väpnade styrkor idag lika grymma, men långt mer ihållande, terroristiska angrepp på oskyldiga människor, ungdomar, mödrar och deras barn. Att krigsplan och till och med obemannade drönare kan göra det på avstånd, gör inte den skräck som släpps lös över offren mindre än den som upplevts i Oslo, eller sorgen hos deras familjer mindre förödande. I bästa fall får de en rutinmässig ursäkt om det inte går att dölja att offren är civila och inte ”terrorister”. I många fall med civila dödsfall i Afghanistan vägrar de imperialistiska soldaterna att be om ursäkt överhuvud taget.

De brittiska och norska regeringarna är delar av Nato och genomför som sådana antingen angrepp eller ger dem logistiskt stöd. Det är en inneboende del av ”vår” imperialistisk kultur att européers lidanden individualiseras och förmänskligas i medierna medan muslimers lidande i Mellanöstern inte blir det. Att detta kombineras med oändliga lovsånger till det europeiska och västerländska samhällets värden som tolerans, vårt öppna samhälle, vår medmänsklighet, är verkligen kväljande. Även den fruktansvärda israeliska slakten på 1 400 invånare i Gaza ”balanserades” hela tiden med ett lika stort fokus på de elva israeliska offren för raketer.

Inget av detta förtar sympatin med de unga offren på ungdomslägret på Utøya eller statstjänstemännen på regeringskontoren i Oslo. Mördaren avsåg det som ett angrepp på arbetarklassen och internationalistiska och progressiva värden – representerat av det faktum att ungdomarna på Utøya just hade diskuterat solidaritet med palestinierna. Men de värden som angreps, och de värden vi måste försvara, delas absolut inte av Nato:s regeringar – och för den delen inte heller av ledarna för det brittiska och det norska arbetarpartiet som fortsätter att stöda grymheter som de som genomförs av ”våra” styrkor i Libyen eller Afghanistan.

De värden vi försvarar är den internationella solidaritetens värden – solidaritet med muslimska befolkningsgrupper som angrips i Europa, med de länder i Mellanöstern som angrips för sin oljerikedom, med palestinierna som kämpar för rätten att bilda en stat gentemot den sionistiska bosättarstaten och dess uppbackare i USA och EU och till försvar för rätten för miljoner flyktingar att återvända till sitt hemland. Till detta måste fogas försvaret av arbetarrörelsen och dess demokratiska rättigheter gentemot extremhögern, men också att avslöja de respektabla rasisterna och islamofoberna i medierna och i Europas politiska partier som ger dessa idéer ”publicitetens syre”. Det inkluderar behovet att organisera våra egna vakter, vår egen säkerhet, vårt eget försvar mot extremhögern som kommer att sikta på att samla ännu fler upprörda människor i sina led.

Arbetarrörelsen i Europas, som står inför framväxten av islamofobi – den moderna antisemitismen i den nuvarande kapitalistiska krisen, måste, sist men inte minst, bekämpa den vid varje steg. Vi får inte ge den ens en tum genom att debattera ”mångkulturalismens misslyckande” eller muslimska gruppers påstådda vägran att låta sig integreras.

Dave Stockton

En norsk kamrat rapporterar sina upplevelser under fredagens bombattentat i Oslo.

Politisk massaker vid Arbeidernes Ungdomsfylkings läger på Utøya
Omkring en timmes bilfärd från centrala Oslo, i den vanligtvis lugna Tyrifjorden, en fjord som Trotskij besökte med stort nöje under den första lyckliga delen av sin ökända norska exil, samlades Arbeiderpartiets ungdom för sitt årliga sommarläger på den lilla ön Utøya. En eller två timmar efter explosionen i Oslo, hade en man, utklädd till polis, med en Glockpistol i handen och ett automatiskt gevär hängande från axeln, lyckats ta sig över till ön, enligt en del rapporter genom att påstå sig vara tvungen att kontrollera säkerheten på ön. Han slog till medan deltagarna på lägret samlades för att diskutera, se eller lyssna på nyheterna om explosionen i Oslo. Enligt en av de överlevande började revolvermannen med att avrätta den sötaste flickan han kunde se.

När de borgerliga medierna då beskrev explosionen i Oslo som ett terroristdåd, eftersom det stod klart att det var en bomb, ägde det rum debatter både nationellt och internationellt om vilken grupp som kunde ligga bakom bomben. Många nyhetskanaler drog snabbt slutsatsen att det måste vara en internationell jihadistisk organisation bakom den. Samtidigt som detta obekräftade påstående kan förklaras med den förhärskande islamofobin i Europa, backades det upp av åtminstone en jihadistgrupp som tog på sig ansvaret för angreppet genom Twitter.

Men påståendena passade inte med bilden av jihadister som straffar den norska regeringen för dess brott i Libyen eller Afghanistan, eller för publiceringen av karikatyrerna av profeten Mohammed på senare tid, när flera ögonvittnen sade att revolvermannen var lång och blond och talade med östnorsk accent.

Norsk nationalist gripen
Den 32-årige etniske norrman som greps omedelbart efter skjutningarna, Anders Behring Breivik, misstänks också för att vara inblandad i explosionen i Oslo. Han påstås vara en del av en högerextrem miljö, och rykten, ännu inte bekräftade, säger att han är en del av samma gruppering som dödade Benjamin Hermansen i Oslo 2001. Han var en aktiv debattör på nätet i ett forum för en högerextrem tidning/blogg som kallas document.no. Hans hänvisningar till historiska intellektuella och gestalter som John Stuart Mill och Machiavelli i inlägg och på sin sida i Facebook och Twitter, leder inte till ett första intryck av en rasistisk best, utan snarare en kylig, cynisk reaktionär med en nationalistisk, högerextrem gruppering bakom sig. Han var intressant nog aktiv i det populistiska, nyliberala Fremskrittspartiets ungdomsorganisation från 2004 till 2007 innan han rörde sig längre högerut. Han var också medlem i frimurarna hemliga, elitistiska nätverk.

Huruvida han var ensam eller inte, kommer att klargöras tids nog. Ett ögonvittne till skjutningen var säker på att det fanns en medhjälpare. Hur som helst har den norska säkerhetspolisen länge varit medveten om högerextremister som är intresserade av att återuppliva en fascistisk rörelse i Norge, vilken har varit på tillbakagång sedan 1990-talet. Norska fascister har ändå funnits, och de har även offentligt upprättat kontakter i bland annat Sverige, Storbritannien och Ryssland.

Med den allmänna polarisering mellan arbete och kapital som följer av den ekonomiska krisen, och den ökade vågen av invandring till Norge, är det inte osannolikt att fascistiska grupperingar tar saken i egna händer för att försöka bevara sin reaktionära, idealiserade bild av Norge. Det är upplysande att Breivik ständigt i sina inlägg talade om behovet att vara ”idealist”, hans overkliga, romantiserade bild av Norge och den moderna världen har vänts till hat och en önskan att utplåna utvecklingen. En terror av det slaget kan tjäna syftet att sprida skräck i befolkningen och ge en signal att det inte är säkert för etniska minoriteter att uppträda offentligt, och skicka ett starkt budskap till de i regeringen som inte trycker på tillräckligt hårt för reaktionära åtgärder som striktare lagar om invandring. Angreppet ägde rum efter kontorstid på sommaren och kan därför vara ett sätt att mer skrämma än döda människor på departementen.

Norge befinner sig nu i sorg och allvarliga frågor kommer att ställas. Vi måste se till att denna tragedi inte används för att stärka övervakning och repression på det sättet som skedde i USA efter 11 september. Händelserna i Norge 22 juli visar att det, trots allt tal om islamisk fundamentalism, finns ett ökat hot att extremhögern anammar en strategi med terrorism. Arbetare och invandrare måste vara uppmärksamma och organisera sig för att besegra extremhögern och fascisterna överallt där de finns.

Ögonvittne till explosionen
Den 23 juli, strax efter kl 15, befann sig jag och mina arbetskamrater högt upp i en byggnad i Oslos centrum, när vi avbröts av en extremt högljudd, djup och penetrerande smäll. Under den korta tid som smällen varade, minns jag att jag tänkte att det kanske var åskan, eftersom åska och blixtar var förutspådda senare under dagen. Fönstren på vår våning skakade och vibrerade så mycket att jag trodde att de skulle falla ner.

Några sekunder efteråt – när smällen inte följdes av någon blixt, och eftersom vi såg det första, mindre rökmolnet ovanför oss och strax bakom en närliggande departementsbyggnad – trodde jag att det kunde vara ett terrorangrepp. Alla på vår våning kom springande mot fönstren där vi stod, eftersom det var i det hörn av byggnaden som är vänt mot explosionens riktning. Vi tittade upp och ner för gatan och noterade att fönstren, för det mesta på de lägre våningarna, hade krossats så långt vi kunde se.

Efter omkring tre minuter gick brandlarmet och vägledde oss ut ur byggnaden med en lugn, inspelad brittisk röst. Jag själv och några andra gick i riktning mot det första rökmolnet som vi sett för att försöka se vad som hänt. När vi tog oss fram mellan krossade fönster som låg på gatan, diskuterade vi huruvida detta kunde vara resultatet av terror eller kanske en gasexplosion.

När vi gått ett kvarter, kom vi fram till en gata med utsikt mot Youngstorget, torget mellan byggnader som är förknippade med det styrande Arbeiderpartiet, där de största fackföreningarnas huvudkvarter liksom Folkets hus och Folkteatern finns. När jag såg fasaden på Folkteatern, började jag tro att det kanske hade varit något slags gasexplosion därinne, eftersom tre fjärdedelar av fönstren på den sida som var vänd mot oss var krossade men ingen eld eller rök kom från byggnaden. Explosionen av gas kunde ha släckt elden, trodde vi. Strax därefter såg jag utryckningsfordon som började parkera på torget.

Vi blev sedan evakuerade från gatan där vi stod av polisen och vände tillbaka till gatan utanför vår kontorsbyggnad. Efter den inledande totala förvirringen var över, fick vi veta att det inte var någon av byggnaderna runt Youngstorget som var värst drabbade, utan departementsbyggnader, inklusive statsministerns kontor, ett kvarter längre bort från Youngstorget, där det talades om att det brann.

När vi stod där, kanske en halvtimme efter explosionen, fick jag telefonsamtal från människor som hört explosionen till och med utanför Oslo, och från andra som tittade på internationella nyhetskanaler som talade om det. Vår byggnad var omkring 500 meter från explosionens epicentrum, med flera stora byggnader mellan, vilket ger an antydan om chockvågens styrka. En expert på sprängämnen beräknade en timme senare i NRK:s sändning att om det var en hemmagjord bomb, måste det ha använts en 400-500 kilo sprängmedel.

Greger

Manifestation med ljuständning till stöd och i solidaritet med de mördade och skadade i Norge.

Ta med vänner och familj och kom!

Det bästa sättet att hedra de döda och skadade och visa vår solidaritet är att kämpa mot rasism och högerextremism – vi kan inte tystas!

Var? Hörsalsparken, Norrköping
När? Måndag 25/7, klockan 18.00

Det kommer att bli tal och öppen scen för alla som vill säga något.

Kom & sprid vidare! Ta med ljus!

Arrangör: Norrköping Mot Rasism

Facebook-event: http://www.facebook.com/event.php?eid=233991189968022

Ännu en gång har det högerextrema våldet slagit till. Den här gången i Norge. Centrala regeringsfunktioner angreps med bilbomb mitt i Oslo med sju döda som resultat. Strax efter dök minst en person – polisen misstänker för närvarande att en person till deltog – upp på Utøya några mil från Oslo, där Arbeidernes Ungdomsfylking (AUF) hade sitt sommarläger med 650 deltagare. Iförd polisuniform försökte mannen – eller männen – att med automatvapen döda så många som möjligt. Bland deltagarna fanns, förutom hundratals norska ungdomar, också den svenske vänsterdebattören Ali Esbati, tidigare ordförande i Ung vänster, som lyckades undkomma den besinningslöse mördaren. Hittills är 85 döda bekräftade från lägret, 30 skakade vårdas på sjukhus, varav tillståndet är kritiskt för 20 av dem.

De så kallade terroristexperter som inkallades till teveredaktionerna för att kommentera händelserna, utgick inledningsvis från att det var ett dåd av islamistiska terrorister. De fick dock under kvällen omorientera sig åt ett helt annat håll. Dagen efter de fruktansvärda händelserna förefaller bomben i Oslos centrum ha varit något av en avledande manöver. Teorier om att AUF:s sommarläger var huvudmålet förs nu fram i norska medier.

En person, norrmannen Anders Behring Breivik, är häktad och anklagad för att ha utfört båda dåden. Norsk polis letar efter ytterligare en person som, enligt vittnesmål från Utøya, ska ha deltagit i massakern där. Behring Breivik har uppenbarligen planerat för massakern sedan en tid. I början av maj köpte han flera ton konstgödsel, som ofta används för att tillverka bomber, under täckmantel av en firma som sysslar med odling av grönsaker. Den norska polisen betecknar honom som högerextrem, kristen fundamentalist och muslimhatare. Han har dessutom varit aktiv i olika nätforum, bland annat ett svenskt med nazistisk profil. För egen del kallar han sig kulturkonservativ och nationalist och manar till kamp mot det mångkulturella samhället.

Det står helt klart att detta i första hand inte är något angrepp på den norska staten eller regeringens verksamhet i sig, utan ett våldsamt angrepp på den norska arbetarrörelsens dominerande parti, Arbeiderpartiet. Statsministern Jens Stoltenberg tillhör partiet, liksom majoriteten av den röd-gröna regeringen. Vare sig Stoltenberg, AUF:s ordförande eller företrädare för den svenska socialdemokratin (Juholt, Guteland), uppfattar terroristdådet som ett angrepp på arbetarrörelsen. Istället talas det vitt och brett om angrepp på det öppna samhället. Den uppenbara rasism som företräds av den nu häktade mannen nämns knappt ens. Han lär inte ha varit organiserad i någon speciell högerextrem organisation. däremot uppger NRK i dag lördag att han tidigare var medlem i det rasistiska Fremskrittspartiet, ett av de största partierna i Stortinget.

Det råder ingen tvekan om att terrorangreppet är riktat mot den norska arbetarrörelsen. Den som inte inser detta avväpnar arbetarrörelsen inför framtida våldsutbrott från högerextrema kretsar. Det är inte längre försvarligt att låtsas som om vi lever i den bästa av världar. Högerextremt våld är en realitet och arbetarrörelsens organisationer måste ha beredskap för att försvara sig. Vi sänder kamratliga och solidariska hälsningar till den norska arbetarrörelsen. Våra tankar går framför allt till de drabbades nära och kära. Det är ett fruktansvärt våld som drabbat era barn och syskon. Våra tankar går också till de som kämpar för sina liv på sjukhusen och alla andra som på ett eller annat sätt drabbats.

23 juli 2011
Arbetarmakts nationella ledning

Fredagen den 22 juli utvecklade sig i rasande takt till en mardröm för hela Norge.

Först skakades vi alla av bomben, som inte bara slog mot en rad norska myndigheter, utan också verkade vara riktad mot själva det styrande Arbeiderpartiet. Vi kände igen metoden och mönstret från tidigare terrordåd i Europa. Men sen blev det, som vi alla vet, mycket värre: nu på lördagsmorgonen räknar norsk polis med att över 80 unga
människor, unga socialdemokrater och socialister, mördats på sommarlägret på Utøya.

Borgerliga skribenter i svensk media och på Internet var, som vanligt, snabba med att dra slutsatser. Det talades i mer eller mindre förtäckta ordalag om hotet från islam, om nödvändigheten i att stå fast i ”kriget mot terrorismen”. Medan de unga socialdemokraterna på Utøya fortfarande sprang och simmade för sina liv försökte nätets alla islamofober att plocka politiska poänger. Kent Ekeroth, riksdagsman för SD, twittrade: ”Någon som vågar sig på en gissning vem som ligger bakom bomberna i Norge? Nej, jag kommer inte kalla er islamofober.” Jimmie Åkessons pressekreterare Linus Bylund var inne på samma linje: ”Nästa jävel som ojar sig över hur synd det är om alla snälla muslimer när det ligger blödande norrmän på gatan kommer avföljas!” Och på Svenska Dagbladet hade Per Gudmundson fullt sjå med att, via olika ”jihadist”-bloggar, spekulera i vilken slags islamister som låg bakom dådet.

Men när gärningsmannen väl greps visade han sig av allt att döma vara – en traditionalist, konservativ, främlingsfientlig och islamofobisk man med sin politiska bakgrund i norska Fremskrittspartiet. Som också var mycket aktiv på nätet, med argument av den typen som just SD-sympatisörer brukar sprida här. Som norska bloggare har påpekat tyder mannens skrifter på nätet på att han såg det som sin plikt att ”rädda” Norge från islam.

Alla de som var så tidiga med att döma och dra slutsatser, verkar nu istället bli mycket försiktiga. Naturligtvis är inte gärningsmannens handlande representativt för nationalister! Alla som hatar muslimer och socialister går minsann inte ut och skjuter dem! Och visst är det så. Men det är ändå knappast förvånande att all den propaganda som når oss från ledarsidor och bloggar – allt detta tal om ett ”hot mot vår kultur”, om arbetarrörelsen som ”landsförrädare” – till slut får någon att gå från ord till handling. Resultatet ser vi i dag, i centrala Oslo, och på Utøya.

I fredags fick vi se vad en rasistisk ideologi leder till i sin mest utkristalliserade form, i sin mest extrema konsekvens. Mot de rasister som går från ord till handling, och mot de politiska partier som sprider ett sådant tankegods, måste vänstern och arbetarrörelsen stå enad.

I dag sörjer vi med Norges unga arbetarrörelse, och står än mer än tidigare fast vid vår övertygelse om att kampen mot rasism och högerpolitik måste fortsätta, i Norden och i hela världen. I den kampen kommer vi nu, liksom tidigare, att lägga fram vårt perspektiv. Vår antirasism skiljer sig från socialdemokraternas på många sätt. Vi ser rasism som något som i grund och botten gror i social utslagning, som ett resultat av kapitalismen. Därför menar vi att sann antirasism också måste vara revolutionär, och slå mot det ekonomiska system som ständigt delar upp människor i ”vi och dem”. Men hur mycket våra åsikter än går isär, får reaktionära angrepp på arbetarrörelsen aldrig
accepteras.

Vi uppmanar alla socialister att delta på de minnesstunder som nu arrangeras för de norska offren. I dag går våra tankar till de unga männen och kvinnorna i Arbeidernes Ungdomsfylking, och till den norska arbetarrörelsen. Det bästa sättet att hedra dem och visa vår solidaritet är att oförtrutet fortsätta kampen mot rasism och högerpolitik – som Sosialistisk Ungdom i Norge skriver: ”For alle døde kameratar, ikkje eit minutts stillheit, men eit liv i kamp”.

Medlemmar i Arbetarmakt bevistade nyligen ett möte i Stockholms-förorten Fittja där Vänsterpartiets lokala organisation inbjudit Lars Ohly att tala. Under mötet lyfte medlemmar i Arbetarmakt fram det norska exemplet med den rödgröna regeringen som en varning om vad medverkan i en socialdemokratiskt dominerad regering kan leda till.

Som vi tidigare skrivit apropå den norska valutgången i september har den omvalda rödgröna regeringen, i vilken Arbetarpartiet, Socialistisk Venstre och Senterpartiet ingår, inte genomfört några åtgärder som på allvar hotar den norska kapitalismen. Trots vissa reformer som varit den norska arbetarklassen till gagn har den borgerligt färgade systembevarande politiken fortsatt. En konsekvens har varit minskat stöd för det svenska vänsterpartiets systerparti Socialistiskt Venstre. Inte så konstigt kanske, då partiets regeringsmedverkan inte betytt någon påtaglig förändring av den socialdemokratiskt färgade regeringspolitiken. Lars Ohly å sin sida framhöll bl.a. den rödgröna regeringens privatiseringsstopp och andra reformer som ett radikalt exempel, och sade att han gärna skulle se en liknande utveckling i Sverige.

Efter valet – budgetbalans före reformer
Nu, när den återvalda regeringen presenterat sin regeringsplattform, ställer vi frågan om Lars Ohly fortfarande anser den norska regeringen vara ett föredöme. I sådant fall har vi anledning att allvarligt frukta för konsekvenserna av en rödgrön regering på svensk mark.

Regeringsplattformens karaktär kan i korthet sammanfattas med följande ord: Alla löften om förbättringar för arbetarklassen, såsom förbättringar av offentlig service och arbetstidsförkortning, är formulerade på ett så vagt sätt att det knappt kan kallas löften. Som för att understryka detta faktum har statsminister Jens Stoltenberg deklarerat att alla föreslagna reformer beror på det ekonomiska utrymmet framöver, och att därmed inga konkreta löften kan ges. Det är budgetbalans framför allt som gäller.

Regeringsplattformen slår därtill fast att inga ökade skatteuttag ska göras under de kommande fyra åren, vilket effektivt bakbinder den sittande regeringen ekonomiskt, något som betyder att de vaga utfästelserna i regeringsplattformen om en ”god omfördelningspolitik” nog ska tas med en rejäl nypa salt.

Avsaknaden av konkreta och radikala åtgärder i plattformen borde nu inte förvåna någon som följt den rödgröna valkampanjen. Den nyvalda regeringen har snarast tävlat med den borgerliga oppositionen om vem som bäst förmår trygga den norska kapitalismens stabilitet och återhämtning i krisens kölvatten.

Allvarliga angrepp på flyktingar
Det allvarligaste i plattformen är dock regeringens aviserade planer på att skärpa politiken gentemot flyktingar. Snabbare asylprocesser (läs ”mer effektiva i att avslå ansökningar”) och en mer repressiv attityd med stärkta befogenheter beträffande fängelseförvaring av asylsökare bidrar till vad organisationen Norsk Folkehjelp kallar för ”stigmatisering och kriminalisering av asylsökare som grupp.” Flyktingmottagandet ska minskas över tid, bl.a. genom att göra det svårare att få uppehållstillstånd av humanitära skäl – vilket i första hand kommer att drabba flyktingar från krigshärjade länder som Irak, Afghanistan, Somalia och Sri Lanka.

Därtill ska möjligheterna till ett norskt medborgarskap försvåras. Regeringsplattformen föreslår att den som invandrat måste arbeta i minst fyra år innan det kan bli tal om rätt till anhöriginvandring (något som givetvis kommer att få kännbara konsekvenser för flyktingar från krigsdrabbade länder – och deras kvarvarande familjer).

I en motsvarighet till de svenska moderaternas och folkpartisternas förslag ska också språk- och medborgarskapsprov införas som villkor för medborgarskap. Starkare övervakning av invandrare ska åstadkommas genom etablerandet av ett ”nationellt identitets- och dokumentationscenter”.

Länge har det bara varit Fremskrittspartiet som gått i spetsen för den här typen av åtgärder. Frp, som under valkampanjen drivit på för en hårdför hållning mot flyktingar och bl.a. krävt interneringsläger för flyktingar utan uppehållstillstånd i väntan på utvisning, har givetvis välkomnat dessa inslag i regeringsplattformen. Frp:s talesman Per Sandberg, som erbjudit samarbete för att driva igenom åtgärderna i folketinget, kommenterade förslagen så här i en intervju i norsk teve (NRK): ”Det är intressant att Arbetarpartiet följer efter oss på punkten om internering av asylsökare, för det har vi fått kritik för i tre-fyra år.”

Den rödgröna regeringens politik gentemot flyktingar är en stor fara. Den drabbar inte bara de flyktingar som nu i högre grad än tidigare kommer att falla offer för den aviserade politikens konsekvenser. Förslagen innebär också ett den rödgröna regeringen, snarare än att ta strid mot den rasism som kommer till uttryck i Frp:s ihärdiga och ofta lögnaktiga propaganda, stryker denna trend medhårs. Den rödgröna regeringen bidrar därmed till att öka intoleransen och rasismen i det norska samhället, något som i ett längre perspektiv bidrar till den pågående avhumaniseringen av flyktingar i den norska debatten, vilket bäddar för ett än hårdare klimat för invandrare överhuvudtaget.

Förskjutningar inom socialdemokratin till förmån för en flyktingfientlig politik
Hur har omsvängningen kunnat ske? Något som i Norge har bidragit till förskjutningen i riktning mot en mer repressiv hållning från Arbetarpartiets sida har varit existensen av en ihärdig opposition av flyktingfientliga politiska Ap-företrädare som inom partiet länge verkat för en kursändring.

Torgeir Micaelsen är en av företrädarna för en mer repressiv hållning från Ap:s sida. För honom är svaret enkelt: Asylpolitiken måste skärpas i repressiv riktning och flyktingmottagandet minskas om inte Frp ska få monopol på frågorna. Det mångkulturella samhället ska förvisso försvaras, men Ap måste ändå tillgripa hårdare metoder mot ”kriminella asylsökare” och minska invandringen, menar han i en intervju i tidningen Klassekampen. Detta kallar Micaelsen för en ”tredje vägens flyktingpolitik”.

Vart den s.k. ”tredje vägens politik” ledde det brittiska Labourpartiet under Tony Blair vet vi: rakt utför den nyliberala rutschkanan och mot en repressiv hållning mot flyktingar. Vart Micaelsens tredje vägens flyktingpolitik barkar kan vi ana. Detta är såklart inget annat än ett politiskt rättfärdigande av den strategi som går ut på att slåss om den rasistiska opinionen med rasisternas egna vapen. Micaelson har också sällskap av AP-företrädare som Jan Bøhler och Rune Gerhardsen, som i valkampanjen (precis som Frp) föreslog att kriminella asylsökare ska interneras.

Socialistisk Venstres ansvar och det svenska vänsterpartiet
Att Socialistisk Venstre, som förvisso inte uttalat något öppet stöd för förslagen (som ursprungligen kommer från Arbetarpartiet och Senterpartiet), accepterar detta i praktiken genom att fortsätta regeringssamarbetet är inget annat än en skam för partiet. Givetvis har partiet ett delansvar i och med detta. Signalen är tydlig: Regeringsposter är mer dyrbara för SV-ledarna än flyktingars rättigheter.

Om Vänsterpartiet vid en liknande utveckling för den svenska socialdemokratin kommer att gå samma väg som sina norska kamrater återstår att se. Givet Lars Ohlys okritiska entusiasm för Socialistisk Venstres framgångar med att nå regeringsposter, och Vänsterpartiets väl dokumenterade benägenhet att gå socialdemokratin till mötes i fråga om ekonomisk politik, finns ingen anledning att förlita sig på att det svenska vänsterpartiet kommer att hålla en principfast linje om trycket ökar.

Samma utveckling att vänta i Sverige?
Även i Sverige finns ledande socialdemokrater som uttalat sig för en mer hårdför invandringspolitik. Göran Johansson, socialdemokraternas f.d. starke man i Göteborg, var en av dessa. (Johansson krävde i ett utspel 2007, innan han avslutade sin karriär, att alla flyktingar som kommit hit genom smugglare ska skickas tillbaka oavsett skäl.) Huruvida en liknande förskjutning och anpassning till den rasistiska opinionen är att vänta även i den svenska socialdemokratin är ännu en öppen fråga.

Framgångarna för Sverigedemokraterna och det större utrymmet för rasism mot muslimer och asylsökare som kommer att bli konsekvensen om SD kommer in i riksdagen vittnar dock på ett alarmerande sätt om vart trenden pekar. Nu, när den danska socialdemokratin alltså fått sällskap av den norska i sin anpassning till den brunmörka fåran i den etablerade borgerliga politiken, känns en liknande utveckling också här bara alltför trolig.

Ta tjuren vid hornen
Till alla som vänder sig mot denna illa förtäckta, i grunden rasistiska och reaktionära politik, borde följande budskap riktas:

– Det är hög tid att göra motstånd mot den här utvecklingen. Det måste göras nu, innan rasisterna vinner i fråga om den offentliga diskussionens inriktning.

– I en kamp för att skapa ett sådant motstånd kan vi inte sätta någon tillit till de officiella socialdemokratiska ledarnas antirasism, även om vi måste kräva att de gör allt i sin makt för att bekämpa rasismen. En rödgrön regering i Sverige är absolut ingen garanti för att förhindra en liknande utveckling här. Det visar utvecklingen i Norge.

– Kampen mot Sverigedemokraterna och måste därför organiseras i formen av en från den etablerade riksdagsoppositionen självständig antirasistisk gräsrotsrörelse som avslöjar de rasistiska lögnerna om invandrare och asylsökare varhelst de kommer till öppet uttryck! Vänsterpartiet och socialdemokratin bör förstås avkrävas ansvar, men antirasister bör inte förlita sig på att oppositionspartierna ska driva frågan konsekvent.

– Vi måste ta strid mot den repressiva politik gentemot i synnerhet flyktingar som den svenska regeringen redan idag praktiserar (liksom tidigare den socialdemokratiska regeringen med Vänsterpartiets goda minne). Vi måste särskilt ta strid mot de omfattande avvisningarna av flyktingar till krigsdrabbade länder, som fortsätter att pågå i det tysta.

Kampen för att bygga en antirasistisk rörelse framstår mot bakgrund av den norska utvecklingen i allt högre grad som en absolut nödvändighet om vi ska kunna stoppa rasismens framfart. Detta oavsett om det gäller nazistiska gruppers paraderande på gator och torg, sverigedemokraters hetskampanjer mot muslimer eller etablerade ”respektabla” partiers flört med den rasistiska opinionen.

Gunnar Westin

Den rödgröna koalitionsregeringen i Norge, som innefattar Arbeiderpartiet, Senterpartiet och Socialistisk Venstre, sitter kvar vid makten efter den gångna veckans jämna val till stortinget. Med 86 mandat mot 83 (sammanlagt 47,8 procent av de nära 2,7 miljoner rösterna) säkrades fortsatt styre i en rösträkning som svängde fram och tillbaka en bra bit in på slutet.

Många progressiva pustar nu ut. Inte bara hade en renodlat borgerlig regering betytt en mer hårdför politik mot arbetare och ungdomar. Det står också klart att det populistiskt borgerliga och främlingsfientliga partiet Fremskrittspartiet med 22,9 procent gjorde sitt bästa val någonsin. Detta hade gett partiet en ledande ställning i en borgerlig regering i egenskap av att vara det största borgerliga partiet.

Hur kom det sig att den sittande regeringen lyckades med det som ingen tidigare norsk regering på länge klarat av (att återväljas)?

Svaren på den frågan är flera. Ett avgörande skäl är att Arbeiderpartiet delvis brutit med den ”tredje vägens politik” som ju så påtagligt skadat förtroendet för socialdemokratin inom arbetarklassen i andra länder. Istället för att profilera sig som ett parti som sätter sin starka tillförlit till de liberala marknadskrafterna gjorde Arbeiderpartiet, anförda av den populäre partiledaren Jens Stoltenberg, i samband med valet 2005 en gir åt vänster och försökte förbättra relationerna till arbetarrörelsen genom en serie löften och reformer. I detta har de också haft en pålitlig allierad i Socialistisk Venstre, den norska motsvarigheten till svenska Vänsterpartiet.

Den sittande regeringen genomförde också en rad reformer till förmån för arbetarklassen: barnomsorgen har byggts ut, man har höjt lägstanivåerna i sjukpensionssystemet och samtidigt lyckats ändra tillbaka en del av de åtgärder som tidigare borgerliga regeringar genomfört. Regeringen har profilerat sig som en värnare av kollektivavtalen och uttryckt sitt stöd till den norska fackföreningsrörelsens kamp mot lönedumpning. Man stoppade också flera privatiseringar och har i nuläget tillsatt en utredning för att klargöra hur privatiseringspolitiken slagit mot sjukvården. Många hoppas nu att det ska leda till ett stopp för fortsatta privatiseringar. Vidare har vattenkraften steg för steg nationaliserats genom lagstiftning som satt stopp för nya utvinningstillstånd för privata företag samtidigt som existerande tillstånd som gått ut inte har förnyats. Man drog sig också tillbaka från deltagandet i USA:s ockupation av Irak.

Allt detta har sammantaget lett till att den sittande regeringen fått nytt förtroende. Den entusiasm som norska LO och dess ledare Jan Davidsen uttryckt över valresultatet understryker Stoltenbergs framgång i att stärka banden mellan sitt parti och arbetarnas massorganisationer. Under den föregående mandatperioden har den fackliga anslutningsgraden t.o.m. ökat, en trend som skiljer sig från utvecklingen på många andra håll i Europa. Arbeiderpartiet förbättrade därtill sitt röstresultat och fick 35,4 procent (+2,7 procent jämfört med valet 2005). I starka fästen som Trondheim fick man över 40 procent.

Detta är dock inte hela historien. Trots valsegern och de steg som tagits av den rödgröna regeringen har socialister i själva verket all anledning att förhålla sig kritiska till den återvalda regeringen. Om Arbeiderpartiets vänstergir och de reformer som genomförts förklarar det fortsatta stödet inom arbetarrörelsen så vittnar den förda politiken och den senaste valrörelsen för det första om att den röd-gröna regeringen i grunden är inställd på att fortsätta bedriva en politik som rör sig helt inom det kapitalistiska systemets ramar. Detta visas inte minst av hur regeringen agerat under finanskrisen.

Finanskrisens konsekvenser för den norska kapitalismen och den rödgröna regeringens politik
Krisen, som slog till med full kraft mot den norska ekonomin under 2008, ledde under de två sista kvartalen och detta års första kvartal till ett ras i produktionen och till en sänkning av BNP med 2,7 procent. Den öppna arbetslösheten steg under samma period med 0,7 procentenheter (den ligger nu på omkring 3 procent) och beräknas nå en topp på 3,9 procent (vilket omfattar cirka 110 000 arbetslösa) vid årsskiftet. Samtidigt som arbetslösheten ökat har den rödgröna regeringen satsat helhjärtat på den strategi som utmärkt regeringspolitiken i EU och i USA: man försöker parera krisen genom en expansiv finanspolitik – i första hand till förmån för de norska bankerna och storföretagen.

I slutet på 2008 beslöt stortinget att tillföra de norska bankerna 350 miljarder norska kronor i form av statsobligationer. Samtidigt sänkte man kraven på säkerhet och återbetalningstakt. Politikernas syfte har varit att stärka de norska bankernas likviditet och vilja att låna ut pengar till företagen. I år har ytterligare 100 miljarder skjutits till, samtidigt som styrräntan, som styr kostnaderna för bankernas lån från den norska centralbanken, sänkts till en rekordlåg nivå på 1,25 procent (i oktober förra året låg den på 5,7 procent!).

Än så länge har denna politik lyckats bidra till att krisens effekter hejdats något. De underliggande orsakerna rår den dock inte på. Tillgången till billiga krediter har ökat hushållens konsumtion något efter ett ordentligt fall under 2008, vilket speglade krisen för bilmarknaden och åtstramningar från bankerna. Men samtidigt har investeringarna i produktionen, trots miljardanslagen till bankerna, fortsatt att minska. Även om investeringarna under andra kvartalet, främst som en konsekvens av den expansiva finanspolitiken, ökade med 1,1 procent i förhållande till det första kvartalet, talar det totala fallet i investeringarna sitt tydliga språk: under detta år beräknas det sammanlagda fallet i produktiva investeringar till hela 30 procent, och nästa år beräknas fallet fortsätta med ett tapp på 20 procent (prognosen kommer från SSB, norska statistiska centralbyrån). Krisen är tydligast inom exportnäringen, vilket har sin grund i den globala nedgången för industriproduktionen och i efterfrågan på varor (från bl.a. den amerikanska marknaden). Efterfrågan på råvaror har bl.a. tagit sig uttryck i att den norska oljeexporten beräknas minska med 6 procent i år.

Problemet för de kapitalistiska regeringarna i den nuvarande perioden, och det gäller inte bara den norska, är att krisen inte i första hand har sin bakgrund i bankernas ovilja att låna ut pengar till företagen. Även om krisen började i bank- och kreditsektorn så var den i själva verket bara ett uttryck för den underliggande strukturella överackumulationskrisen inom betydande sektorer av industrin i västvärlden överhuvudtaget. Inom dessa sektorer har sådana mängder av kapital investerats att möjligheten till ständigt fortsatt växande vinster börjat avta. Samtidigt har kostnaden för de nya investeringar som krävs för att hålla igång maskineriet ökat. Att kapitalet tagit sin tillflykt till de högre vinstmöjligheter som genererats på den avreglerade spekulationsmarknaden (bl.a. bostadsmarknaden) har under en period kunnat skjuta upp krisen, men inte avvärja den.

Den nuvarande globala krisens funktion är att återskapa gynnsammare förutsättningar för investeringar för kapitalet: detta sker genom en omfattande attack på arbetarklassens ställning över hela fältet. Vi ser det i ökad press på de anställda inom industrin, nedläggningar av otillräckligt lönsamma anläggningar, massavskedanden och i den sammanhängande pressen nedåt på löner.

Det är därför som den expansiva finanspolitiken från den norska regeringen, som främst syftat till att rädda bankerna och förmå dessa att börja låna ut pengar, i slutändan inte är något recept för att lösa krisen. Den röd-gröna regeringens politik syftar inte till att förhindra kapitalets attacker på de norska arbetarna, den är istället helt inriktad på att mildra den något och om möjligt fördröja och begränsa mer omfattande angrepp.

Vad betyder detta på kort sikt för den rödgröna regeringen?

Trots den frikostiga utdelningen av de norska skattebetalarnas pengar till bankerna kommer dessa, liksom de norska företagen, även fram över att anpassa sina investeringar till den sviktande världsmarknadens realitet. Det är medvetenheten om detta som gjort att regeringen knappt utfärdat ett endaste vallöfte under valkampanjen.

Den expansiva finanspolitiken bär också med sig faror som lurar bakom hörnet. Samtidigt som produktionen fortsätter att minska och arbetslösheten ökar har priserna på den norska bostadsmarknaden stigit (priserna steg med 4,1 procent under första kvartalet, sedan ytterligare med 5,3 procent under det andra). Detta vittnar om risken för att resultatet blir nya spekulationsbubblor.

Tillgången till olja och naturgas, och existensen av oljefonden, innebär givetvis ett betryggande element för den norska kapitalismen – den skapar också ett större handlingsutrymme för den norska regeringen och ett högre mått av stabilitet i förhållandet mellan de i grunden antagonistiska klasserna. Andra kapitalistiska regeringars benägenhet att skuldsätta staten för att rädda de rika kommer att gå ut över arbetarklassen och de förtryckta, då resultatet blir nedskärningar i de offentliga verksamheterna. Detta kommer sannolikt att prägla utvecklingen i klasskampen i länder som Tyskland och Frankrike under den kommande perioden.

I Norge har stora nedskärningar än så länge kunnat undvikas då statskassan fortfarande har stora överskott av reserver. Debatten har istället handlat om huruvida man ska börja använda sig av de 2 470 miljarderna i oljefonden eller inte (här har Arbeiderpartiet argumenterat för att fortsätta vänta med detta till skillnad från Femskrittspartiet, som velat ta av reserverna till förmån för ännu mer stimulansåtgärder). Den rödgröna regeringen har mot bakgrund av den norska statens finansiella stabilitet därför framgångsrikt kunnat tävla med de borgerliga partierna i frågan om att upprätthålla budgetbalansen. Samtidigt har man varit restriktiv med åtgärder för att ta itu med de fattigaste skiktens situation. Och över huvud taget har man, anförda av Arbeiderpartiet, inför det nu avklarade valet slagit in på en väg som inneburit mycket mindre i form av fortsatta visionära reformlöften.

Sammantaget kan man på basis av erfarenheten av de senaste årens rödgröna styre slå fast att avvisandet av ”tredje vägens politik” för Arbeiderpartiet knappast har betytt någon betydande kursändring i norsk politik. Arbeiderpartiet förblir ett borgerligt arbetarparti som beslutsamt försvarar och administrerar den norska kapitalismens intressen. Det har också påverkat förutsättningarna för Socialistisk Venstre.

Problem för Socialistisk Venstre
Att retoriken i de rödgrönas valkampanj blivit mer högerinriktad, vilket bl.a. tagit sig uttryck i en retorik som inte påminner så lite om ”arbetslinjen” à la de svenska Moderaterna, har ytterligare försvårat för Socialistisk Venstre, den rödgröna regeringens vänsteralibi. Det har också den populistiska och välregisserade, men på konkret innehåll tämligen tomma valkampanjen. När Arbeiderpartiet och Jens Stoltenberg i valkampanjen försökte ersätta avsaknaden av löften om några substantiella reformer med det populistiska slagordet ”Jens we can” (i ett försökt att rida på den utbredda sympatin för den amerikanske presidenten i Norge) så spillde det knappast över på SV.

Denna utveckling är i sig ett uttryck för den genomgående anpassningen till den norska kapitalismen. Asbjörn Wahl från organisationen For velferdsstaten (den organisation som inspirerat Gemensam välfärd i Sverige) tillhör dem som öppet kritiserat de rödgröna för att vara alltför mesiga när det kommer till kritan. Han beskriver karaktären av den förda politiken som en politik som förvisso inneburit en del viktiga reformer, men samtidigt medfört en avsaknad av ett strukturellt grepp (Flamman 3 sept -09). Många orättvisor, såsom den skriande ojämlikheten mellan kvinnor och män i fråga om löner på den norska arbetsmarknaden, har därför bestått. För stora grupper av arbetare, och i synnerhet för kvinnorna, har skillnaden med en rödgrön regering därför inte varit särskilt uppenbar. Detta förklarar säkert delvis det historiskt låga valdeltagandet på 74 procent.

Wahl drar slutsatsen att Socialistisk Venstre misslyckats med pressa högerflygeln i Arbeiderpartiet åt vänster. SV:s tapp i valet (man backade med 2,6 procent och landade på 6,2, vilket betydde en förlust av 4 av partiets mandat) förklaras just av detta: när arbetar- och vänsterväljare valt mellan SV och Arbeiderpartiet har det varit svårt att se någon yttre skillnad, varpå de flesta dragit slutsatsen att det är lika bra att lägga sin röst på det parti som främst sammankopplas med den sittande regeringen.

Överhuvudtaget har partiet kompromissat med sitt program. SV:s mer profilerade vallöften, som det att ingen i Norge ska leva i fattigdom, har fått stryka på foten. Den av Arbeiderpartiet dominerade regeringen har också motsatt sig en höjning av taken i sjukförsäkringarna, ett annat SV-krav. Partiets krav på att skapa en statlig norm för försörjningsstödet (det nuvarande systemet innebär mycket olika och orättvisa ersättningsnivåer mellan olika delar i Norge) har inte heller vunnit gehör inom regeringen. Samtidigt har de genomförda reformerna framstått som en förtjänst som bokförts på Arbeiderpartiets konto.

Mera skamligt är att SV också röstat för Norges fortsatta deltagande i USA:s ockupation av Afghanistan. Partiet har därmed inte bara gjort för lite i kampen mot den norska imperialismen – tvärtom har man aktivt stött den. Norge fortsätter också, trots det röd-gröna styret, att fortsätta som viktig NATO-medlem.

Socialistisk Venstre har däremot fått sitt delansvar för den politik som syftat till att behålla budgetbalansen. Partiledaren Kristin Halvorsen har innehaft finansministerposten – bara detta, som vid tillträdet efter 2005 uppfattades som ett tecken på radikalitet från den nya regeringen, har legat SV till last i en valkampanj som varit tom på nya reformlöften.

Rasism på frammarsch
Ett av de mer oroande inslagen i det norska valet är den tilltagande hetsen mot flyktingar. Fremskrittspartiet, som sedan 90-talet spelat på invandringsfientlighet, har på senare tid skärpt sin retorik. Även om partiet fortfarande inte driver frågan med samma radikalism som t.ex. det rasistiska populistpartiet Dansk Folkeparti så vittnar partiledaren Siv Jensens senaste utspel om att hon är beredd att gräva djupare i den bruna dyngan i jakten på röster. I valkampanjen påstod hon (givetvis utan några hänvisningar till fakta) att Oslo drabbats av ”en ström av kriminella asylsökare som våldtar flickor och säljer knark”. Skandalöst nog utsågs hon även till segrare i den debatt där uttalandet fälldes, utan att någon av de ledande borgerliga tidningarna avslöjade lögnen. Inte heller väckte det några större ramaskrin när hon helt lögnaktigt påstod att Malmöstadsdelen Rosengård behärskas av sharialagstiftning.

Fremskrittspartiet har också gått till val på att minska invandringen till löjliga 100 mottaganden per år utan att detta ansetts särskilt kontroversiellt. Siv Jensen har vidare föreslagit att asylsökare ska massinterneras och att flyktingar i väntan på besked ska sändas till läger i Afrika.  Bara det lilla borgerliga partiet Kristelig Folkeparti har uttalat sig mot samverkan i en borgerlig regering med Fremskrittspartiet (vilket inte saknar betydelse, då Fremskrittspartiet med Kristeligt Folkepartis stöd skulle ha fått majoritet).

Många kommentatorer inom den norska vänstern beskriver det som att en förändring i hela samhällsklimatet obemärkt genomförts den senaste tiden. Sammetsbehandlingen av Fremskrittspartiet vittnar om detta. Det är dock inte förvånande, då partiet blivit den norska borgerlighetens favoritparti. Två av de tio rikaste norska kapitalisterna skänkte över 2 miljoner kr till partiets valkampanj och sammantaget tog partiet emot mer än 20 miljoner kr från norska storföretag. Att den borgerliga pressen och medlöparröster i alla läger därför gjort sitt bästa för att tvätta bort partiets stämpel som rasistiskt är inte konstigt. Till viss del kunde framgången mätas i SVT:s gomorronsoffa i förra veckan, då Svenska dagbladets Maria Abrahamsson skällde ut förre LO-ordföranden Stig Malm då han beskyllde Fremskrittspartiet för att vara rasistiskt.

Förskjutning mot ökad misstänksamhet mot invandrare och i synnerhet flyktingar är också ett fenomen som kan noteras inom hela det politiska etablissemanget. Liksom i Danmark har detta spillt över på arbetarpartiernas attityd i frågan. Arbeiderpartiets regering har under senare tid gjort sig till förespråkare för en hårdare asylpolitik (och även här har SV misslyckats med att kontra på något effektivt sätt). Det är också ett faktum att det var de partier som förespråkar en restriktivare flyktingpolitik (Fremskrittspartiet, Höyre och Arbeiderpartiet) som gick fram i valet.

Vilka slutsatser kan man dra av det norska valet?
Den kanske viktigaste slutsatsen att dra för socialister är att den väg som beträtts av SV inte innebär någon entydig framgångsväg. Den radikalism som bar fram partiet i valet 2005 har uppenbarligen fått sig en törn, vilket det minskade väljarstödet vittnar om, och det finns lite som talar för att SV har någon tydlig plan för hur man ska vända denna trend de kommande åren. Risken är alltför stor att man uppfattas som en betydelselös kraft, frivilligt kidnappat av Arbeiderpartiet, som pressar SV till eftergifter. Om den ekonomiska krisen fortsätter att skärpa klyftorna mellan rika och fattiga även framöver, vilket inte känns som något otroligt scenario, kommer partiets ställning snabbt att prövas av dem som vill se en mer offensiv arbetarpolitik. Det gäller så klart även för Arbeiderpartiet, och dess relation med norska LO. Det återstår att se vilken respit den norska kapitalismen, som för tillfället måhända ger ett mer stabilt intryck i ett internationellt perspektiv, kan ge de norska reformisterna.

De röster inom den svenska vänstern som tidigare så ivrigt bejublat den rödgröna regeringen har nu anledning att fråga sig om den strålande framtid man såg för den av sina norska partimotsvarigheter valda strategin i själva verket inte främst var ett uttryck för den egna visionslösheten. Aron Etzler, som i sin bok Trondheimsmodellen framhöll koalitionen som den mest radikala regeringen i hela Europa, tycks ha tystnat helt. Ali Esbati, som tidigare uttalat sig positivt om SV:s samarbete med Arbeiderpartiet, konstaterar syrligt i en kommentar att ”man vinner nog inte ett val till så här” (Flamman 17 sept -09).

Inte heller har det svenska Vänsterpartiet någon större anledning att jubla över den norska valutgången. Vänsterpartiet framstår om möjligt som en ännu blekare kopia av sin norska motsvarighet. Till skillnad från SV, som ju faktiskt lyckades framställa sig som en (förvisso långt ifrån kompromisslös) radikal vänsterkraft i norsk politik i samband med förra valet 2005, är den färglöshet som Vänsterpartiet utstrålar slående som kontrast. Den väg som partiet beträtt, som innebär samarbete med den social-demokratiska högern och ett accepterande av budgettak och i praktiken nedskärningspolitik, innebär ett förräderi som förr eller senare kommer att sluta i nederlag. Det har flera vänsterpartier fått uppleva den senaste tiden, med de italienska och franska kommunistpartierna som de tydligaste exemplen. Att norska SV klarat sig tillräckligt bra för att kunna fortsätta ingå i regeringen har snarast med de relativt gynnsamma förhållandena för den norska kapitalismen att göra och är mycket mindre en bekräftelse på hållbarheten i partiets vänsterreformistiska strategi.

För kommunister är det norska valet ett tecken som vittnar om behovet av en kombination av en radikal antikapitalistisk och antirasistisk politik i förening med formulerandet av krav på arbetarklassens nuvarande ledning. Den norska vänstern måste nu göra allt i sin makt för att skapa tryck på den nygamla regeringen för ett försvar och ett stärkande av den norska arbetarklassens ställning.

Samtidigt måste en offensiv genomföras mot den groende rasismen och mot dess reaktionära spjutspets Fremskrittspartiet. Här har den norska arbetarrörelsen mycket att uträtta. 22 procent av norska LO röstade på partiet. LO, som tidigare framgångsrikt bekämpat lönedumpning genom att integrera arbetare från andra länder i den egna arbetarrörelsen, måste ställa sig i spetsen för en kampanj på arbetsplatserna som skärskådar de rasistiska argumenten, som i slutändan fungerar som täckmantel för en djupt arbetarfientlig politik.

I förbifarten kan vi notera att det lilla partiet Rödt, som bildats genom en sammanslutning av norska maoister och centrister från den trotskistiska miljön, skrapade ihop 1,3 procent, vilket motsvarade omkring 36 000 röster. Det var ingen skandalös siffra med tanke på att partiet ställde upp i ett val för första gången. Det krävs dock mer än en radikalare variant av nationalistisk vänsterreformism än den som SV kan uppbåda om Rödt ska kunna bli en kraft att räkna med.

Det norska valet belyser i sista hand frågan om vikten av att skapa ett revolutionärt alternativ till det reformistiska ledarskapet inom den norska arbetarrörelsen. De norska socialister som redan nu ser de begränsningar som SV:s politik lider av måste nu, om ett verkligt alternativ till den av SV beträdda nederlagsvägen ska kunna skapas, inom den kommande tiden ta beslutsamma steg mot bildandet av en revolutionär organisation som föresätter sig att kämpa för ett revolutionärt övergångsprogram inom den norska arbetarrörelsen och vänstern. Framtiden kommer att visa att ett sådant program, vilket sammanför kampen för reformer med kampen för att avskaffa kapitalismen, är det enda hållbara alternativet för dem som vill göra verklighet av den inom den norska vänstern ofta proklamerade visionen om genomgripande och djupgående samhällsförändring.

Gunnar Westin