I samband med dagens omfattande strejk i Storbritannien behöver den brittiska vänstern en ny strategi, hävdar Simon Hardy, och det måste innebära ett nytt försök att förenas och att bygga en ny antikapitalistisk organisation.

Ibland kan den härskande klassen vara mer vaken inför de möjligheter som en kris erbjuder. Högerekonomen Milton Friedman tillbringade sitt liv med att kämpa för att nedmontera välfärdsstaten och sade om sitt eget projekt att det först skulle kunna förverkligas i tider av stora omvälvningar. ”Endast en kris – faktisk eller upplevd – kan åstadkomma verklig förändring”, skrev han. ”När den krisen inträffar, är de åtgärder som vidtas beroende av de idéer som finns i omlopp. Detta är, tror jag, vår grundläggande funktion: att utveckla alternativ till den existerande politiken, att hålla dem levande och tillgängliga tills det politiskt omöjliga blir politiskt oundvikligt.”

Friedman hade faktiskt rätt. Kriser är inskrivna i kapitalismens DNA. Kapitalet behandlar varje kris som en möjlighet att omorganisera samhället i enlighet med sina intressen. De åtstramningar och privatiseringar som vi ser över hela Europa är en del av försöken att få det arbetande folket att betala kostnaderna för den kapitalistiska krisen och använda skatteinkomsterna för att säkra rikedomarna för världens rikaste personer – investerare, finansiärer och bankirer som sitter i systemets topp.

Den enda procenten – som de har kallats av ockupanterna i London, på Syntagmatorget i Aten, på Wall Street och på andra håll – är inte nöjda med de svindlande rikedomar de samlat på sig under de senaste årtiondena, utan använder krisen för att genomföra ännu en överföring av rikedomar och makt till sig själva. Ett växande antal människor har börjat genomskåda den dagordningen.

Strategi
Men det finns två frågor som var och en står inför som vill se de rikas planer gäckas och i slutändan besegras. Den första är hur nedskärningar och åtstramningar ska kunna stoppas. Workers Power har varit konsekventa i upprepandet av budskapet att om vi vill stoppa regeringen, då måste vi störta den genom masstrejker och protester. Den andra är vilket slags organisationer vi behöver för att åstadkomma det. Denna andra fråga blir allt viktigare när man ställer den första, eftersom vi, när vi väl vet vad som behövs, snabbt blir medvetna om arbetarrörelsens otillräckliga svar – de existerande ledningarnas och organisationernas misslyckande med att kämpa för att störta åtstramningsregeringarna i Europa.

Att omvandla fackföreningarna är en central del av denna uppgift. Att bygga upp en gräsrotsrörelse är en nödvändig del av kampen mot borgarna, eftersom vi inte kan förlita oss på att de stora fackens ledare gör det som är nödvändigt att göra – de är alldeles för korrumperade, alltför konservativa och alltför byråkratiska. Ledare som tillhör både höger- och vänsterflygeln ser inget alternativ till att arbeta inom det kapitalistiska systemet, vinstsystemets verklighet och de begränsningar som påtvingas av kapitalets regeringar och lagar. Vi behöver också en förenad rörelse mot nedskärningarna, en rörelse som kan föra samman de som deltar i direkta aktioner med fackliga aktivister och vänsterns partier, en rörelse som involverar de fackliga ledare som är beredda att kämpa men inte en rörelse som underkastar våra aktioner sitt eget veto.

För närvarande finns det tre nationella kampanjer mot nedskärningar och otaliga lokala kommittéer – men det finns ingen verklig samordning eller något demokratiskt forum för att sammanföra dem. Olyckligtvis har sekteristisk rivalitet mellan vänsterorganisationer som alla har sin egen ”varumärkta” kampanj – Socialist Workers Party med Right to Work, Socialist Party med Shop Stewards Network, Counterfire med Coalition of Resistance – hittills förhindrat utvecklingen av en förenad rörelse. De tenderar alla att utforma sin strategi för att attrahera kända namn bland fackliga ledare till sina talarstolar. Vi behöver övervinna denna kombinationen av opportunism gentemot ledarna och sekteristiska hinder för maximal enhet i motståndet, så att rörelsens militanta flygel maximerar sitt tryck på TUC (brittiska LO) och de fackliga ledarna och bygger upp en alternativ ledning.

Gå utöver motstånd
Vi behöver en vinnande strategi för rörelsen mot nedskärningar. Men motståndet mot åtstramningar ställer också grundläggande frågor om vilket slags samhälle vi vill leva i. Genom att erövra offentliga rum och rikta en global kritik mot politiken med åtstramningar och ojämlikhet, har Occupy-rörelsen återfört antikapitalismen på den politiska kartan. Därigenom har den ställt en rad frågor till oss alla, inklusive den organiserade vänstern, som vår rörelse ännu inte helt har svarat på.

Hur går vi utöver kapitalismen? Vilket slags alternativ behöver vi? Hur kan vi förenas i en ny politisk organisation som kan uppnå detta alternativa system? Och hur relaterar vi vår vision av hur ett nytt samhälle ska se ut till vår praktik – hur organiserar vi för att vinna här och nu? Detta är förargliga frågor för dagens rörelse – inte minst för att det sällan i modern historia har funnits en så djup kris för kapitalismen, och ändå så lite tro på möjligheten av ett alternativt system. Förutsättningarna är emellertid de bästa på länge för att popularisera radikala och antikapitalistiska idéer.

Idén att rikedom ska förstatligas demokratiskt i producenternas intresse, det Marx vågade kalla socialism, är alltid en rationell idé, men idag är den också en brännande nödvändighet. Men arbetarklassen har bara övertygats om det praktiska i denna idé när massomfattande politiska organisationer har gjort det till en dagsfråga. Detta är utmaningen för dagens rörelse och vänsterns organisationer. Kan den bygga upp nya politiska organisationer, utöver den existerande vänstern, som kan göra socialismen trovärdig igen?

Workers Power har, tillsammans med andra, inlett diskussioner om hur dessa frågor ska besvaras. Vi vill ha en öppen diskussion med nya skikt av aktivister som arbetar tillsammans i rörelsen mot nedskärningar och som delar en önskan att inte ”fortsätta på samma gamla sätt” och utforska nya vägar för enhet. Den här krisen är så allvarlig, så djup, att det helt enkelt inte duger att fortsätta på samma gamla sätt. Vår uppfattning om hur en ny organisation ska se ut befinner sig under utveckling. Vi förväntar oss att den kan förändras och genomgå förfining under de diskussioner som vi för.

Men en ny organisation måste som utgångspunkt gå utöver samordning av motstånd för att visa hur nedskärningarna kan besegras och namnge kapitalismen som det grundläggande problemet. Den behöver ha ett perspektiv för att omvandla arbetarrörelsen – stöda och utveckla initiativ underifrån, motsätta sig sekteristiska uppdelningar och att bygga upp en förenad rörelse mot nedskärningar. Den måste se motståndet i Storbritannien som en del av en internationell kamp. Vi anser att den måste stöda alla revolutionerna i Mellanöstern mot diktatorer och det palestinska folket mot Israel. Vi anser också att en ny organisation behöver vara öppen för nya skikt oavsett om de är överens eller inte med alla våra idéer.

Vår roll i rörelsen
Workers Power är en trotskistisk organisation – vi anser att det behövs ett politiskt verktyg som liknar det som förde arbetarklassen till makten i Ryssland. Men vi accepterar att bolsjevismen har ett dåligt rykte i rörelsen idag. Den är skamfilad både av stalinismens arv och, det måste sägas, av det cyniska manövrerandet från många i den brittiska vänstern. Många aktivister som kommit in i rörelsen på senare år har sett hur gräsrotsgrupper och horisontella nätverk har byggt upp livliga och inspirerande kampanjer, samtidigt som den traditionella arbetarrörelsen har uppvisat tröghet och passivitet inför dagens nya uppgifter. Men de börjar också inse att de miljoner människor som fortfarande är organiserade i arbetarrörelsen, genom strejker kan få det system som skapar profiter att stanna, kommer att vara avgörande för vår slutliga seger.

Det faller på oss att hjälpa en ny generation aktivister att återupptäcka bolsjevismens revolutionära, demokratiska tradition men inom ramen för de praktiska uppgifter som vår rörelse står inför. Vi behöver exempelvis kombinera församlingarnas öppenhet, deltagande och demokrati med den organiserade arbetarklassens sociala tyngd och disciplin, men utan dess odemokratiska byråkrati.

Vi måste ha en viss ödmjukhet inför vår egen tradition, vara anspråkslösa om de styrkor vi kan tillföra och beslutsamma om att ett nytt politiskt projekt verkligen är något som tillhör en ny generation aktivister. Den måste vare helt demokratisk och undvika den byråkratism som har undergrävt tidigare initiativ från vänstern. Debatten måste vara ömsesidig men ärlig. En princip för all rationell argumentation är att båda sidor kommer att tycka att de har rätt – vi måste respektera skillnader men också arbeta för klarhet och enhet.

Vi säger därför inte bara, i likhet med vad många inom vänstern fortfarande gör, ”gå med hos oss”. Inte heller säger vi att vi ska skynda oss att grunda en ny organisation utan allvarligt övervägande och diskussion. Men vi ser att det finns en stämning inom en ny generation aktivister att ge sig in i ömsesidiga debatter om hur vi ska vinna – inte bara mot högern i Storbritannien, utan hur vi ska bli av med det kapitalistiska systemet en gång för alla.

Vi kan också ta vara på lärdomarna från den internationella vänstern. På senare år har grundandet av organisationer som P-Sol i Brasilien, NPA i Frankrike eller Antarsya i Grekland visat att det går att göra. Men idag och i denna tidsperiod, när allt står på spel, måste vi arbeta mot en enhet som kan leverera seger. Det innebär att grupper inom vänstern måste sätta åt sidan snäva, organisatoriska intressen och inrikta sig på den bredare rörelsens tillväxt.

I Storbritannien har försök att skapa en ny vänster inte varit uppmuntrande. Lärdomarna av det förgångna måste debatteras. Men den sämsta inställningen nu skulle vara att dessa tidigare försök inte fungerade, så varför försöka ännu en gång? Klasskampen går framåt i ebb och flod och under en reträtt kan vi ofta komma fram till hur vi ska gå framåt. Det faller på den revolutionära vänstern att idag återigen påbörja den diskussionen.

Simon Hardy

I helgen var jag och några kamrater i London på eventet ”Anticapitalism 2011”, anordnat av Arbetarmakts systerorganisation Workers Power. Det var en helg fullspäckad med föreläsningar och diskussioner och det var tydligt att det rör på sig i Storbritannien.

På fredagskvällen samlades ett 80-tal personer för att diskutera temat ”Building resistance in an age of austerity” (bygga motstånd i en tid av nedskärningar). I panelen fanns Rebecca Anderson, facklig aktivist i PCS (Public and commercial services union), Guy Aitchison från opendemocracy.net, George Binette, facklig aktivist i Unison, Richard Brenner, författare av The Credit Crunch: A Marxist analysis, och John McDonnell från Labours vänsterflygel. Från diskussionerna var det tydligt att många ute i landet är redo att sätta hårt mot hårt mot regeringens attacker. Till och med John McDonnell, som erkände att han brukar vara pessimist, ansåg att stora strider är att vänta. Vad som fanns på allas läppar var den kommande storstrejken den 30 november, då miljoner brittiska arbetare planerar att gå ut i en strejk av historiska proportioner.

Även dagen efter, på lördagskvällen, hölls ett stormöte, som samlade ett 100-tal personer och genomsyrades av samma entusiasm. Temat var ”A left old or new, what kind of left do we need today?” och handlade alltså om vilken sorts vänster vi behöver idag. I panelen fanns bland andra Mick Dooley, facklig kämpe och kandidat för ordförandeposten i UCATT – Storbritanniens och Irlands största fackförening för byggnadsindustrin, Simon Hardy, redaktör för Workers Power, Owen Jones, författare av Chavs: the demonization of the working class och Maeve McKeown, författare på New Left Project.

Maeve McKeown, som var involverad i den senaste vågens studentprotester, höll en praktiskt betonad föreläsning (det enda anförandet med en PowerPoint-presentation under hela helgen) om hur den ”nya” vänstern (studentrörelsen, ockupanterna och demokratirörelsen) och den ”gamla” vänstern (fackföreningarna och partierna) skulle kunna lära av varandra genom att ta det bästa av båda världar. Till den nya vänsterns fördelar räknade hon bland annat det horisontala funktionssättet, den mångfacetterade karaktären och det skickliga användandet av nya kommunikationsmetoder. Hos den gamla vänstern såg hon styrkor i förmågan till massmobilisering och effektivt genomförande av beslut.

Måhända att detta sätt att förklara rörelserna inte är optimalt. Visst är det lite väl förenklat att klumpa ihop alla fackföreningar och partier som likartade enheter (jämför t. ex. Labour och NPA). Men ser man bortom tillkortakommandena så var McKeown faktiskt föredömlig i sin ambition att utan skygglappar försöka bygga broar mellan studenterna, torgockupanterna, den nya demokratirörelsen och den traditionella arbetarrörelsen. Dessa rörelser är givetvis inte homogena kroppar, utan ger inom sig själva uttryck för olika konstellationer av såväl bakåtsträvande som progressiva intressen. I fackföreningsrörelsen står exempelvis pamparna mot gräsrötterna. Också i student- och ockupationsrörelserna finns motstridiga intressen. Men att rörelserna innehåller motstridiga strömningar döljer inte faktumet att de till ”99%” representerar den massa av människor som inte har något att vinna på kapitalismen. Studenten, den fackanslutne arbetaren, läraren och den arbetslösa ungdomen skulle vara oslagbara om de enade sina krafter i en rörelse med revolutionära mål. Att McKeown sträckte ut en hand från studenternas håll var alltså mycket positivt.

Mick Dooley, vänsterkandidat i det kommande valet i nämnda byggnadsfack, gav uttryck för de radikala tendenserna inom fackföreningsrörelsen och möttes av högljudda applåder när han lovade att aldrig sälja ut sig och alltid kritisera den passiva fackföreningsbyråkratin. Slutligen uppmanade han åhörarna att aldrig glömma deras tillhörighet: ”Never forget who you are, always be proud of being a socialist!”

Som läsaren förstår var det en inspirerande helg. Förutom nämnda stormöten hölls en mängd föreläsningar och seminarier, både kring den direkta kampen om mervärdet till frågor om jämställdhet och rasdiskriminering. Intressant var exempelvis Jo Cassidy’s (medförfattare till Spring Time: The New Student Rebellion) seminarium om den brittiska kvinnorörelsen.

På måndagen var vi några svenskar som besökte Occupy LSX, Londons motsvarighet till Occupy Wall Street, på torget utanför St. Pauls-katedralen. Just när vi satt där på katedralens enorma trappsteg hördes megafoner på avstånd. En buss med öppet tak och folk som ropade i megafoner närmade sig. Det var arbetare från fackföreningen Unison. När de långsamt åkte förbi torget ropade de att de stod i solidaritet med ockupanterna och vädjade till dem att stödja arbetarna i strejken den 30 november. Många av oss på torget lyfte näven i solidaritet, och jag tänkte på Mick Dooleys uppmaning: ”Never forget who you are, always be proud of being a socialist!”

Christopher Andersson

Se även:
Workers Powers rapport

Den globala dagen av ilska mot banker och företagsvänliga politiker var en enorm framgång. En ny rörelse har fötts. Hundratusentals människor i 82 länder deltog. Det största antalet deltagare var i Spanien och USA – där Los indignados och Occupy Wall Street föddes.

En betydande ny utveckling var de 40 000 som demonstrerade runt om i Tyskland. Melbourne, Australiens näst största stad, bevittnade dagens första demonstration, när åtminstone 1 000 personer samlades på City Square, medan omkring 2 000 protesterade i stadens centrala affärsdistrikt. Grupper av aboriginer, vänstergrupper och fackligt aktiva deltog.

Demonstrationer – i allmänhet med hundratals deltagare – ägde rum i Asien: i Japan, Filippinerna, Taiwan, Sydkorea och Hongkong. Även i Asien har den sociala ojämlikheten, trots att de asiatiska ekonomierna bara börjat visa tecken på nedgång, ökat i stor skala under uppgången sedan kraschen 1998.

Sedan var det Europas tur. I Aten, där man är van vid nästan dagliga strejker och protester mot regeringens åtstramningar, var givetvis 15 oktober inte lika intressant. Omkring 3 000 samlades på Syntagmatorget utanför parlamentet, medan lärare och statstjänstemän höll marscher på annat håll i staden. Upp till 7 000 personer kom till protestkonserten som följde på torget. I Tessaloniki, Greklands andra stad, deltog 3 000 i en demonstration som hade samband med den globala aktionsdagen.

Strejer och ockupationer av offentliga byggnader inträffar dagligen i Grekland och generalstrejker på en eller två dagar äger rum regelbundet. Med en officiell arbetslöshet på 17 procent, med en fördubbling på ett år av nivån på självmord och med de hittills värsta nedskärningarna som ska genomföras, står landet inför en social katastrof. Alla förbereder sig för ännu en generalstrejk i 48 timmar den 19–20 oktober, men det står klart att aktioner för att störta regeringen är en avgörande fråga som de fackliga ledarna duckar för. Grekland visar framtiden för många av rörelserna i Europa och Nordamerika – protester kommer inte att räcka. Frågan om vem som innehar statsmakten kan inte för alltid undvikas med populistiska eller situationistiska paroller.

I Rom deltog uppskattningsvis 100 000, men mediernas uppmärksamhet fokuserades på svarta blockets grupper som bröt sig ur demonstrationen för att krossa affärsfönster, sätta eld på bilar och slåss med polisen i närheten av Colosseum. Med en nationell skuldnivå som bara överträffas av Greklands inom eurozonen, är Italien på väg att inta en central ställning i Europas skuldkris när Silvio Berlusconis krisdrabbade koalition driver igenom våldsamma åtstramningar i parlamentet för att stötta landets sviktande kreditvärdighet på marknaderna för obligationer.

I Tyskland organiserades protester och demonstrationer i mer än 50 städer, med sammanlagt 40 000 deltagare (siffror från tyska Attac). De största protesterna ägde rum i Frankfurt och Berlin. Frankfurt är kontinentens finansiella nav och hemmaplan för Europeiska centralbanken (ECB). Omkring 8 000 marscherade och blockerade banken och omkring 200 personer övernattade i tält. I Berlin marscherade 10 000 mot parlamentet och finansministerns kontor. Det blev smärre sammanstötningar med polisen när människor försökte ockupera torget framför riksdagen. I Hamburg marscherade 5 000, i Stuttgart 3 000, i Leipzig 2 500, i Köln 1 500 och i München 1 000 och det fanns mindre arrangemang i andra städer. Vänsterpartiet, socialdemokraterna, miljöpartiet och fackföreningarna deklarerade sin solidaritet med rörelsen. Men allt som allt var arbetarrörelsens och vänsterns roll liten. Inte desto mindre finns det en verklig potential för att det utvecklas till en fortsatt rörelse.

I Paris knöt mer än tusen demonstranter knytnävarna och skrek ”Ställ dig upp, Paris! Res dig!” när de passerade stadens historiska börsbyggnad, innan de samlades utanför Hotel de Ville. I Bryssel marscherade tusentals under rop som ”Kriminella bankirer orsakade krisen” och bombarderade börsen med gamla skor. Demonstranterna fördömde också Nato, vars högkvarter finns i Bryssel, för att de lägger ut miljarder på blodiga krig i Irak, Afghanistan och Libyen. De påpekade att kostnaden för att skicka en soldat till Afghanistan skulle betala för elva lärare.

Omkring 3 000 samlades i London med avsikt att ta över Paternoster Square framför Londonbörsen. Polisen blockerade vägen och deltagarna samlades i närheten av St. Paul’s Cathedral. Omkring 70 till 100 tält sattes upp vid trappan upp till katedralen. Protester ägde också rum i Bristol, Birmingham, Glasgow och Edinburgh.

I Stockholm samlades 500 personer för att höra talare fördöma kapitalismen. Banderoller med budskap som ”Vi är de 99 procenten” och ”Vi vägrar betala för kapitalismens kris”. Den facklige aktivisten Bilbo Göransson förklarade i sitt tal: ”Det finns de som säger att systemet är bankrutt. Det är det inte. Det är så det byggdes upp. Det finns för att göra de rika rikare.” I Bosniens huvudstad Sarajevo bar demonstranter bilder på Che Guevara, kommunistiska flaggor och plakat med texten: ”Död åt kapitalismen, frihet åt folket”. I Rom deltog uppemot 200 000 personer. En banderoll löd: ”Europas folk, res er!”

I september utnämnde den spanska rörelsen, vars huvudparoll var ”Verklig demokrati nu!”, den 15 oktober till en global protestdag. Den nordamerikanska rörelsen, vars nyckelparoll är ”Vi är de 99 procenten!”, svarade entusiastiskt och uppmanade till världsomfattande stöd för 15 oktober. Demonstranterna i USA knöt band med de långvariga demonstrationerna mot de sydeuropeiska regeringarnas åtstramningar, speciellt i Grekland, Spanien och Italien. Uppmaningen till massprotester den 15 oktober hade sitt ursprung för en månad sedan vid ett internationellt möte i Spanien. Madrid var återigen i fokus med 300 000 människor på gatorna. Sex demonstrationer sammanstrålade på torget Puerta del Sol där de indignerades rörelse föddes den 15 maj. Hundratals portugisiska demonstranter stötte samman med polisen i Lissabon när de försökte ockupera parlamentet.

Protesten korsade Atlanten och spred sig till New York, där rörelsen i Nordamerika ursprungligen började, när demonstranter satte upp ett läger i parken på Lower Manhattan den 17 september. Protesten växte till åtminstone 5 000 personer när de marscherade till Times Square från sitt högkvarter och ropade: ”Bankerna blev räddade, vi blev utsålda” och ”Gör slut på kriget, beskatta de rika – för att lösa underskottet”. De ockuperade Time Square i flera timmar innan kravallpolisen med användning av pepparsprej och hästar drev ut dem från torget och grep 42 personer. Många demonstranter marscherade sedan tillbaka till huvudlägret i Zucotti Park, som de kan ockupera eftersom det är en privat park – demonstrationer på offentliga torg kräver tillstånd av polisen (så mycket är ”församlingsfriheten” värd).

I grannstaten Rhode Island bar mer än 1 000 personer plakat som bland annet innehöll: ”Systemet stinker” och ”Vakna upp ur den amerikanska drömmen”. I Chicago marscherade mer än 2 000 personer från Federal Reserve Bank till Grant Park innan tält sattes upp. Polisen sade att de grep mer än 200 demonstranter som nästa dag vägrade lämna platsen. Tusentals tågade i San Francisco och Los Angeles och i Seattle trotsade demonstranter ett utegångsförbud från kl 22 och satte upp 150 tält i Westlake Park. I Toronto fyllde 2 000 personer St James park och markerade att rörelsen anlänt till kanadensiska städer, andra protester hölls i Vancouver och Montreal. Hela rörelsen har tillskrivits aktivistgruppen Adbusters i Vancouver.

Den omfattande spanska rörelsen i maj, med ockupationer av Puerta del Sol i Madrid, inspirerades öppet av den arabiska våren i Tunisien och på Tahrirtorget i Kairo. De fick också inspiration från den argentinska rörelsen 2000–2001 och den antikapitalistiska rörelsen i början av 2000-talet. Rörelsen i USA var i sin tur inspirerad av utvecklingen i Spanien och av en omfattande besvikelse över Obama och den uppenbara förlamningen i progressiva kretsar när de ställts inför Teaparty-rörelsens framväxt. Deltagarna i USA hänvisar ständigt till att Obama villigt öser ut pengar till bankirerna samtidigt som han bara genomför de tamaste tänkbara åtgärderna för arbetslösa.

Protesternas huvudparoller – vi är de 99 procenten – identifierar krisen med bankirerna och miljardärerna och pekar på hur de fattiga, ungdomen och arbetarna är de som betalar kostnaderna. Och detta är dessutom bara kulmen på en långvarig ökning av skriande sociala skillnader. De skjuter också in sig på hur storkapitalet korrumperar politiker, en realitet som innebär att demokratin har ”urholkats” så att inte ens någon alternativ lösning till kapitalisternas dagordning övervägs. Amerikanska fackföreningar har också börjat delta. Transport Workers of America och New Yorks Metro 32BJ Service Employees International Union har utlovat sitt stöd efter att polisen beordrat bussar för att transportera gripna demonstranter vid demonstrationen på Brooklynbron den 3 oktober.

Rörelsen är betydande i sin internationalism och den pekar ut bankerna och de superrika som orsaken till krisen, plus politikerna som deras hantlangare. Om den här rörelsen skapar band till både fackligt organiserade arbetare och de miljoner arbetarna med osäkra anställningar och som superexploateras, kan den ge upphov till revolutionära kriser i många länder, speciellt om världen går in i en ännu djupare recession uppe på den stagnation som den för närvarande befinner sig i.

Men i likhet med den antikapitalistiska rörelsen i början av 2000-talet, och den antikrigsrörelse som följde, kommer det inte att räcka med protester och negativa paroller. Det diskuteras redan i ockupationerna om man ska göra upp listor med krav. En del aktivister menar att varje slag av krav skulle splittra rörelsen, som måste frodas i spektakel och händelser. De är också de som är mest fientliga till att dra in ”hierarkiska” eller ”vertikala” organisationer som fackföreningar och vänsterpartier vilka förnärmar den fetisch de gjort av massförsamlingar och konsensus som det enda sättet att organisera.

En del av de som finns i lägren har perspektivet att bygga upp miniutopier, öar av kollektiv demokrati utanför kapitalismen. Många människor vill emellertid bara genomföra civil olydnad, en protest mot staten och det sätt som den agerar på. Debatterna i tältlägren om strategi är naturligt nog skiftande i början, men faran är att de misslyckas med att komma överens om det som behövs för att gå vidare.

Under 2000 och 2001 prövades modellen med församlingar av den stora, miljoner starka argentinska rörelsen med dess folkförsamlingar, cacerolazos (protester med kastruller), piqueteros (arbetslösa som blockerade motorvägar och broar) och fabriksockupationer, vilka lyckades störta flera presidenter, men som inte kunde formulera ett politiskt alternativ. Följaktligen gav den i slutändan, trots situationens enorma radikalism, plats åt ännu en peronistisk regering.

Men den gamla officiella arbetarrörelsen är också en del av problemet på grund av det lama sätt som den svarat på krisen. Den är ofta bunden till reformistiska socialistpartier eller så kallade ”arbetarvänner” som demokraterna i USA eller de argentinska peronisterna och begränsar sig också till protester och generalstrejker under enstaka dagar.

Men den fråga som allt skarpare hamnar i fokus är frågan om politisk makt. Om vi ska få de rika att betala, om vi vill undvika åtstramningarnas följder, krossandet av 50 års sociala landvinningar, ja, om vi vill ha en verklig demokrati, då måste vi skapa en politisk kraft, ett parti, ett internationellt parti som inte bara kan ”få bort dem allihop”, som den argentinska rörelse uttryckte det, utan placera makten i händerna på arbetande människor och störta kapitalismen.

Dave Stockton

Resolution från Workers Power, brittisk sektion av Förbundet för Femte Internationalen, om den politiska situationen efter upproren i augusti

Kvällen lördagen den 7 augusti startade ett uppror mot polisen i Tottenham. Den omedelbara orsaken var ett oprovocerat angrepp från polisen mot en sextonårig flicka som krävde svar från polisen inför en fredlig demonstration. Protestmanifestationen handlade om att polisen skjutit ihjäl Mark Duggan torsdagen den 4 augusti. Det stod då klart att den inledande polisrapporten om att Duggan hade varit inblandad i skottväxling med polisen var felaktig. När väl nyheterna om detta ytterligare exempel på polisbrutalitet och rasism spreds, utbröt ett fullskaligt upplopp.

Samma kväll spred sig upproret till Enfield och några andra platser i nordöstra London. På söndagen utbröt strider med polisen och plundring i Brixton och flera andra områden inne i London. På måndagen – under upprorets höjdpunkt – spred sig aktionerna till Hackney, Peckham, Lewisham, Clapham, Croydon, Camden, Oxford Street, och till Birmingham, Liverpool och Bristol. Medan större delen av London var lugnt under tisdagen, spred sig upproret till Manchester, Salford och Nottingham. I alla dessa områden (och på andra platser, där mindre uppror bröt ut) är mord från polisens sida (937 människor har dött när de varit i polisens händer sedan 1990) och rasism (det är 26 gånger vanligare att unga svarta män stoppas och visiteras av polisen än att unga vita män utsätts för samma sak) vardagsmat.

Men de som tog till gatorna var olika sorters människor, de hade olika klassbakgrund och olika motiv. Precis som i fallet med revolutioner innebär kravaller att folk från hela underklassen kommer ut på gatorna, men det finns ändå några nyckelgrupper och dominerande klassintressen i händelserna. Upproret var huvudsakligen ett arbetarungdomens uppror mot polisens brutalitet, rasism och trakasserier, och mot de villkor arbetarklassen ställs inför i dag: massarbetslöshet (20% för ungdomar, 50% för svarta ungdomar), låga löner och inflation, sänkningar av bidragen, inklusive EMA (det lilla ekonomiska stöd fattigare studenter tidigare kunde få från staten), studeiavgiftshöjningar, dålig bostadsstandard och kronisk bostadsbrist, och nedskärningar i den offentliga sektorn, särskilt gällande ungdomar och utbildning (skolor, vidareutbildning och universitet).

Trots att polisen, Tories och media enbart lägger skulden på svarta (afro-karibiska) ungdomar, drog upproret i innerstadsförorterna in vita, svarta och asiatiska ungdomar, män liksom kvinnor. Många av upproren bröt ut i områden där många svarta bor, men det återspeglar helt enkelt det faktum att svarta bor i de fattigaste områdena. Men rasismen i media har ändå flammat upp på nytt, från mer subtila budskap om svarta föräldrars plikter till den borgerliga historikern David Starkey, som blandade sin rädsla och avsky för fattiga ungdomar med uttalad rasism när han citerade fascistledaren Enoch Powell och sa att vita ungdomar ”har blivit svarta”. Fascisterna i English Defence League kom ut på gatorna för att ”försvara” (det vita) England i Eltham, och mobiliserade en stor, reaktionär ”kostym”-mobb i Enfield, under parollen Enfield Defence League.

En del av plundringen organiserades av kriminella gäng, som vanligen opererar i hyreshusområdenas utkanter. Några av dem samarbetade. Detta kan förklara en del av de mer reaktionära händelserna som utspelade sig på gatorna, såsom angrepp på brandmän och ett sjukhus, rån och att småaffärer och arbetares hem brändes ned. Men sådana opportunistiska kriminella inslag skulle inte ha varit möjliga utan upproret. Många jublade när några av kapitalismens mest hatade symboler slogs sönder – som butikskedjor, pantaffärer, lånehajar och banker – och många deltog i plundringen när möjligheten gavs. Men även om några mindre butiker slogs sönder var huvudmålet stormarknader och elektronikaffärer.

Det är förståeligt att arbetare och ungdomar som till vardags lever i svår fattigdom och behandlas som skit av regeringen, i stundens hetta rycktes med och deltog i plundringen. Men nu måste bostadsområdena stå enade. De måste motsätta sig de politiska domar som regeringen och domstolarna nu iscensätter. Men vi ställer oss inte neutrala till de trasproletära gäng som utnyttjar svagheter i arbetarklassens områden – vi är för att arbetarklassen organiserar sig för att stoppa rån mot de boende i sina områden. Men om man organiserar självförsvarsgrupper som uteslutande kommer från en etnisk grupp finns risken för att konflikter mellan olika etniska grupper uppstår. Därför måste arbetarklassen förenas över alla etnicitetsgränser.

En annan viktig förklaring till händelserna är arbetarrörelsens tillbakagång och brist på militans, och den djupa ledarskapskrisen inom arbetarklassen. Labours minskade medlemsantal, dess häxjakt på vänstern och dess högervridning (knappt en handfull Labour-representanter på lokal nivå röstade mot nedskärningarna), dess stöd till krig, privatiseringar och växande samhällsklyftor när de satt i regeringsställning, och att de inte längre har en ungdomsorganisation – allt detta har lämnat förorterna utan ett arbetarparti. Facken har inte heller lyckats förnya sina medlemsskaror och har varken medlemskap eller en kämpande organisation att erbjuda de arbetslösa eller tillfälligt anställda, outbildade arbetarna. Vi uppmanar arbetarrörelsens ledare att organisera en massiv facklig medlemskampanj, och vi uppmanar till skapandet av en socialistisk ungdomsorganisation på massbasis.

Många av dem som deltog i kravallerna sa att de var emot regeringen, mot nedskärningar, mot polisen och mot de rika. Men de saknade tydliga mål och strategier, de valde sina mål utan taktiska hänsyn, och de uttryckte inte sina krav tydligt nog. Fokus hamnade på att få tag i affärernas varor, och kravallerna influerades alltför mycket av kriminella gäng från trasproletariatet. Allt detta är resultatet av att arbetarklassens ungdom saknat en organisation i flera årtionden. Istället har klassklyftorna och alienationen ökat, och vänstern har inte lyckats kanalisera allt detta i en revolutionär rörelse.

Men bara pessimister skulle peka på arbetarklassens förändrade form, fackens medlemsras och ungdomens alienation utan att också visa på det andra perspektivet, det som pekar framåt och ut ur krisen. För precis som Tory-regeringens angrepp på våra löner, jobb och på den offentliga sektorn kan ge upphov till motstånd från arbetarklassen, och vi på så sätt kan bygga vår fackliga styrka – visade upproret på ungdomens revolutionära anda, deras mod och energi, deras hat mot polisen och avsky mot de rika, vilket också det kan kanaliseras och riktas mot staten och kapitalisterna, om det organiseras.

Arbetarklassen förändras hela tiden, så varje generation ställs inför uppgiften att i enighet med detta förändra sina fackliga och politiska organisationer. Upproret är en kraftig påminnelse om att de arbetslösa inte är representerade någonstans, att unga arbetare saknar en röst i facken, och att 50 procents arbetslöshet och strukturell rasism innebär att det är afro-karibiska ungdomar som allra mest behöver en politisk röst.

Statens reaktion
Det första man måste säga om statens reaktion, som kom från dess Tory-politiker och polischefer, är att den inte var reflexmässig och improviserad, utan snarare en noggrant utförd implementering av redan förberedda handlingsmönster mot masskravaller och sociala oroligheter. Men visst chockades Tory-partiet och överklassen av upprorets omfattning. Det gick emot deras förutfattade meningar om hur Storbritanniens politiska kultur ser ut. De vet redan att deras nedskärningspolitik – som kanske blir ännu hårdare nu, i och med lågkonjunkturen och den världsomfattande ekonomiska krisen – kommer att möta på motstånd. Det fick de en försmak av under studentprotesterna och den samordnade strejken den 30 juni.

De åtgärder som presenterades under kravallerna – gummikulor, tårgas, utegångsförbud – hade diskuterats under en längre tid, men de flesta Tory-politiker hade inte väntat sig oroligheter på en nivå som skulle kräva så pass mycket repression. Därför innebar kravallerna en dramatisk förändring av den politiska situationen – och Tories försökte utnyttja backlashen efter kravallerna till att vrida det politiska klimatet i sin helhet till höger.

Det omedelbara svaret på kravallerna blev att de bestod av ”ren och skär kriminalitet” och att i stort sett alla diskussioner om orsakerna bakom dem innebar att ursäkta dem. Kvällspressen har tryckt hatiska artiklar där de som deltog i kravallerna berövas alla mänskliga kännetecken – de är ”vilda barngäng”, ”gräshoppesvärmar” och liknande. Nästa angreppslinje var att kravallerna berodde på ett sammanbrott i familjedisciplinen och respekten för auktoriteter. Andra mål var frånvarande pappor/ensamstående mammor, gäng, rapmusik, munkjackor och alltför liberal utbildning och uppfostran. Och några av Tories favoritteman togs också upp: man kritiserade ”rättigheter utan skyldigheter”, och rentav EU:s lagar om mänskliga rättigheter, eftersom de hindrar föräldrar att ”fysiskt tillrättavisa” (alltså aga) sina barn. Kyrkan klandrade bristen på moral och det sjunkande antalet kyrkobesök.

Kort sagt gavs det uttryck för alla sorters hat mot ungdomar, fattiga och särskilt svarta människor. Allt detta var ett försök att konkurrera ut alternativa förklaringar: som den ekonomiska lågkonjunktur som nu varat i fyra år, regeringarnas nedskärningar oavsett om det varit Labour eller högern och liberalerna, den strukturella arbetslösheten, som särskilt slår mot svarta och invandrare, och den utbredda rasismen i poliskåren – vilket visas bland annat i återinförandet av lagar som ger polisen rätt att slumpmässigt visitera människor, och då framför allt svarta.

Endast ett fåtal av dem som erbjöds att tala i TV vågade stå upp för ungdomarna som deltog i kravallerna – modigast av dem var Darcus Howe, som pekade ut polisens mord på Mark Duggan och konsekvenserna av dagliga trakasserier som orsaker: ”Det var den utlösande faktorn, och i denna utlösande faktor finns orsaken, och orsaken är de ständiga visiteringarna av svarta ungdomar.” Han slog också, helt korrekt, fast att ”jag kallar det inte för kravaller; jag kallar det för ett massuppror. Det pågår i Syrien, det pågår i Clapham, det pågår i Liverpool, det pågår i Port of Spain i Trinidad, och det är så ett historiskt ögonblick ser ut.”

Genom kampanjer mot kniv- och pistolvåld och gängkriminalitet har polisen lyckats nå ett visst inflytande bland de unga i Londons fattigaste områden. Problemen med våld och gäng uppfattas som högst reella bland de boende. Polisen och myndigheterna vill inte att problemen ska uppfattas som orsakade av kapitalismen: fattigdomen, arbetslösheten och utanförskapet såväl som rasism från polisens, statens och arbetsköparnas sida. De försöker också undvika att erkänna att drogproblemen och dess koppling till gängkriminalitet handlar om arbetslöshet och ”kriget mot drogerna” – vissa droger (inte alkohol eller tobak) görs ju olagliga. För en stund rådde en mer liberal linje i cannabisfrågan, men sedan man bytt taktik igen har polisen fått ännu en ursäkt för att stoppa och visitera (vanligtvis svarta) ungdomar.

Både arbetarklassen och småborgerliga element i innerstadsområdena fruktar en bredare kriminalisering av befolkningen där, och de försöker bekämpa det på olika sätt. De svarta kyrkorna och moskéerna arbetar genom att lyfta fram traditionella familjevärderingar (patriarkala och auktoritära sådana) och religiösa skolor, och så vidare. Frivilligorganisationer och lokala ledare har reformistiska ”lösningar”, såsom ungdomsgrupper, centra för yrkesorientering, mentorer och vikten av goda förebilder, och så vidare. Men detta sker mot bakgrunden av ekonomisk nedgång och ökad statlig repression (inklusive narkotikalagar som skapar en olaglig affärsverksamhet, där de som kapitalismen inte vill eller kan hitta jobb åt kan få sysselsättning). Med andra ord är det ännu mindre troligt att uppmaningarna från dessa organisationer ska ha någon effekt än det var på 1980-talet.

Polisen och inrikesministeriet svarade genom att sätta ut 16 000 poliser på gatorna. Och tusentals poliser ska genomgå kravallträning. Högern och pressen ropar högljutt på fler ”amerikanska metoder”, det vill säga fler beväpnade poliser, fler invasioner i höghusområdena. Fler oprovocerade visiteringar, gryningsräder, ”förebyggande” gripanden och mer eldgivning är att vänta. Inrikesminister Theresa May meddelade polisen att det förutom gummikulor även finns vattenkanoner, som kan tas in från Nordirland med bara 24 timmars förvarning, och att regeringen undersöker möjligheten av att i framtiden kunna utlysa generella utegångsförbud under oroligheter.

Minst 66 procent av dem som greps sitter häktade i väntan på rättegång. Flera av dem har ingen tidigare brottsbelastning. Överklassen betraktar ”kravallerna” som ett till viss del politiskt uppror, det visar storleken på den juridiska motoffensiv de dragit igång. 2 616 människor greps under kravallernas första vecka. Av dem hördes 1 179 fall i rätten, 711 häktades för vidare utredning, och 115 fälldes för brott. Av de som fördes inför rätta var 21 procent barn, några av dem så unga som 11 år. Londons polischef Tim Godwin sa att hans mål var 3 000 domar, och att hans personal undersöker 20 000 timmars övervakningsfilmer. Domstolarna har blivit tillsagda att statuera exempel av de tilltalade genom att utdela extra hårda straff. All lag och ordning bröt samman under upploppen, och många som inte vanligtvis stjäl eller förstör saker rycktes med i adrenalinruschen. Men ändå utdöms alltså hårdare straff än vad man brukar ge erfarna brottslingar. Varför är det så? Jo, det rör sig om rena skendomstolar, med politiska domar. Budskapet är tydligt: utmana inte staten igen.

De lägre domstolar som hanterar fallen har arbetat på kvällar, helger och till och med nätterna igenom för att snabbt handlägga alla kravallmål. Unga svarande har fått ”rådet” att förklara sig skyldiga utan att de först fått granska bevisen mot dem eller ens fått veta vad konsekvenserna blir. Domarna har i praktiken fått order om att vägra de anklagade borgen, och domarnas juridiska rådgivare har förordat att de ska utdela fängelsestraff, som sex månaders fängelse för att ha stulit lite mineralvatten (något som vanligen skulle resultera i böter eller en varning för förstagångsförbrytare) eller fem månaders fängelse för en tvåbarnsmamma som tog emot ett par stulna shorts. Rätten har också ombetts att bortse från vanliga straffprinciper och till och med att inte ta tidigare prejudicerande domar i beaktande, som dem efter kravallerna i Bradford, eller efter protesterna utanför den israeliska ambassaden. En 11-åring fick ett sex månaders villkorligt straff för att ha stulit en flaska vin.

För att få perspektiv på straffen kan man jämföra dem med standarddomen för oavsiktlig kroppsskada, vilket vanligen skulle resultera i samhällstjänst eller högst sex månaders fängelse. Stöld av några flaskor vatten bestraffas alltså nu på samma sätt som misshandel. Dessutom kräver reaktionära röster att dessa domstolar ska kunna utdöma tolv månaders fängelse, istället för dagens övre gräns på sex månader. De som förklarar sig skyldiga sänds vidare till en vanlig rätt där rättegång hålls efter en vecka eller två.

”Rättvisan” gäller inte bara de som greps, utan har även utökats till att slå mot deras familjer. Alla som hanterat stulna varor bestraffas hårt. Premiärminister Cameron och arbetsmarknadsminister Iain Duncan Smith har dessutom krävt att de som fälls ska bli utan alla bidrag på obestämd tid, och att deras familjer ska vräkas från sina kommunala bostäder. En familj i Westminster har redan blivit vräkt. De som är beroende av bidrag eller bor i subventionerade kommunala bostäder ska alltså straffas dubbelt, och dessutom tar man till kollektiv bestraffning (på israeliskt vis). En sådan behandling kommer bara att göra familjerna ännu mer utblottade, och dra in dem djupare i kriminalitet. Socialister måste kräva att vräkningarna upphör, och delta i kampanjer där man mobiliserar grannarna till dem som hotas av vräkning, precis som vi gjorde i upproren mor Poll tax på 80-talet.

Tories och polisen har också tagit tillfället i akt och angripit sociala medier, som Facebook, Twitter och Blackberry Messenger. I en av de mer anmärkningsvärda domarna fick två unga män från nordvästra England fyra års fängelse för att ha lagt upp ett Facebook-event med tid och plats för en tänkt kravall – trots att ingen dök upp. Louise Mensch, parlamentsledamot för Tories, har sagt att Facebook och Twitter borde kunna stängas ned tillfälligt under oroligheter. Cameron själv pratar om att stänga av enskilda från nätverken. Programmerare från Blackberry har kallats in för att knäcka kodade meddelanden. Vi känner igen allt det här från diktaturer i Mellanöstern.

Politiska svar
Tories svarade snabbt och enhetligt genom att konsekvent beskriva kravallerna som ”ren och skär kriminalitet”, något som helt saknar samband med nedskärningspolitiken och massarbetslösheten. De har fått stöd i den tolkningen av borgerliga medier (med The Guardian som enda undantag) och BBC. Till och med Krishnan Guru-Murphy, nyhetsankare på Channel 4 som vanligtvis har en liberal profil, klandrade ensamstående mödrar för våldet. Som Cameron sa: ”Det finns delar av vårt samhälle som inte bara är knäckta, utan rent ut sagt sjuka – problemet med [plundringen] är en total brist på ansvarstagande, en brist på ordentlig uppfostran, en brist på ordentlig etik, en brist på ordentlig moral.” Cameron har alltså släppt sin liberala mask, och Tories gör återigen skäl för sitt gamla öknamn, ”the nasty party”.

Tory-partiet gör allt för att utnyttja upprördheten över kravallerna för att bygga en stark klassallians till stöd för polisen, allmän ordning och repression. De försöker på ett ideologiskt plan styra bort uppmärksamheten från nedskärningarna och det sociala utanförskapet. Alla som talar om den bakgrunden anklagas för att försöka bortförklara kravallerna.

Svaret är alltså riktat mot samhällets mellanskikt. Butiksföreståndare lyssnar gärna på sådana repressiva förklaringar, liksom medelklassens tjänstemän som bor i innerstan, nära de större finansiella centrumen. I nyliberalismens Storbritannien byggs alltså finanskvarteren ut allt mer, samtidigt som innerstadens fattigare bostadsområden förfaller. Dessa två tendenser har gett upphov till ett stadsrum där ett bortskämt småborgerligt skikt blandas med stadens fattiga. Mellan innerstans stora, nedgångna bostadsområden ligger små, gentrifierade områden. Detta förklarar mycket av skeendet – som att fina affärer i Notting Hill slogs sönder, och motmobiliseringen, där snyggt klädda medelklassmänniskor dök upp med kvastar och sopskyfflar för att städa upp efter kravallerna.

Tories mötte stort stöd under tiden direkt efter kravallerna. 200 000 skrev på en namnlista på nätet för att ta bidragen och boendet från anhöriga till de som dömts för brott. Men en vecka senare började luften gå ur motoffensiven; folk började komma över chocken och tänkte till. Kan en tänkande människa verkligen gå med på att allt det här orsakades av ett allmänt ”moraliskt sammanbrott”, ”för lite ansvarstagande” eller ens det höga antalet ensamstående mödrar och ”bidragskulturen”? Varför händer det då nu, när boendestandarden sjunker och antalet högskoleplatser bara minskar? Camerons presskonferens möttes av skepsis, fientlighet och irritation, till och med i den egna valkretsen, det natursköna Oxfordshire. Många ungdomar lägger istället skulden för kravallerna på regeringen. Som ett barn till en ensamstående förälder sade, kändes det som att det var hans egen familj som Cameron kritiserade.

Tories kommer att möta än större motstånd när politikerna återvänder från sommaruppehållet i september och oktober, och de som arbetar bland ungdomar och fattigdomsaktivister från de berörda områdena börjar göra sina röster hörda igen. Liberaldemokraternas parlamentsledamöter har redan kritiserat Tory-partiets politik på en rad punkter, vilket tvingat ledande liberaldemokrater att backa lite från uppslutningen bakom regeringen. Men i praktiken är liberaldemokraternas ledning hårdföra, och gräsrotsmedlemmarna har inget annat alternativ än att bli kvar i koalitionen och hoppas att ekonomin ser bättre ut till valet om fyra år.

Labours ledning lade sig till en början rätt nära Tories linje, men partiordförande Ed Miliband har varit noga med att alltid nämna social misär, ojämlikhet och nedskärningar i samband med kravallerna. I början pratade han mycket om de planerade nedskärningarna av polisen, men han har nu breddat sina argument: ”Det handlar inte bara om det ansvar och brist på ansvar vi såg på Tottenhams gator. Det handlar om oansvarighet, oavsett var i samhället vi finner det. Vi såg det i skandalen kring parlamentsledamöternas utgifter för några år sedan, i våra banker, och skandalen med telefonhackning.”

Miliband vann en politisk seger när Tories gick med på hans krav om en utredning av hur man hanterat kravallerna – även om utredningen med största sannolikhet bara kommer att ursäkta repressionen, om den inte genomförs under de berörda bostadsområdenas insyn och kontroll.

Att Labours svar såg ut som det gjorde handlar delvis om att de fortfarande har starka band till de svarta och fattiga områdena i innerstan. Genom dem minns Labour hur upproren på 80-talet först ledde till förslag på nya, reaktionära lagar, men att kraven efter ett par månader istället riktade in sig på att stoppa fattigdom och utanförskap. Även om de som deltog i oroligheterna då inte medvetet agerade för att tvinga fram förbättringar i sina områden, är det ett faktum att just det blev resultatet av 80-talets kravaller.

Labours vänster är marginaliserad – i underhusdebatten om kravallerna, som varade i sju timmar, fick inte ens vänsterprofilen John McDonnell tala. Dianne Abbott och Ken Livingstone har försökt betona den sociala misären, nedskärningarna och ojämlikheten, och ibland distanserat sig från Labours tid vid regeringsmakten 1997-2010, men de har också gett efter för Milibands opportunistiska krav på att de planerade nedskärningarna inom polisen ska dras tillbaka, och på att alla ”brottslingar” ska ställas inför rätta och straffas hårt.

Vänsterreformistiska svarta organisationer kan ha fått ett uppsving i krisen. Den anti-rasistiska aktivisten Lee Jaspers nätverk BARAC (Svarta aktivister till handling mot nedskärningarna) spelade en viktig roll vid ett möte som nyligen organiserades av vänsternätverket Coalition of Resistance, där 300 personer mötte upp och lyssnade till flera svarta talare som kopplade samman polisens rasism, nedskärningarna och fattigdomen och arbetslösheten. De kampanjer som nyligen organiserats kring andra som dödats av polisen, som Smiley Culture, Demetre Frazer och Kingsley Byrrell, borde gå samman med Mark Duggans vänner och familj, och med de som kämpar för rättvisa åt de som dömts efter kravallerna. Men Lee Jaspers reformism har sina gränser, det blev tydligt när han under kravallerna gick ut i Channel 4 och krävde fler poliser på gatorna.

Större delen av de fackliga ledarna har undvikit att säga något om kravallerna, även om några fackledare har gjort progressiva uttalanden. Tjänstemannafacket PCS ledare, Mark Serwotka och Janice Godwin, sa till exempel att ”somliga nu kräver hårdare straff och utökade befogenheter åt polisen, men det kommer inte att lösa de stora problem landet står inför. Som PCS har sagt tidigare måste vi investera för att skapa de arbeten och den infrastruktur samhället behöver. Vi måste också stå emot försöken att demonisera ungdomar i allmänhet. De har drabbats hårdast av alla av lågkonjunkturen. Den finansiella och politiska elitens brottslighet är ett mycket större problem, som samhället måste handskas med.”

Len McCluskey från fackförbundet Unite manade till lugn, och sa att ”de som skapar kaos i våra städer måste inse att deras agerande inte går att acceptera.” Han sa visserligen att man måste ta i tu med ungdomsarbetslösheten och klassklyftorna, men upprepade annars lydigt Labours linje. En del lokala fackavdelningar, som RMT- och Unison-avdelningen i Lambeth, har spridit flygblad och organiserat möten som fördömer polisens rasism och som beskriver resultatet av nedskärningarna. Det är ett utmärkt exempel på vad ett fack kan och borde göra.

Vårt programförslag
Kravallerna i augusti 2011 kommer att bli ihågkomna som ett arbetarungdomens uppror mot repressionen, rasismen och lågkonjunkturens verkningar. Workers Power står på ungdomens sida mot polisen.

• Stoppa den summariska rättvisan. Lägg ned åtalen, släpp de fängslade. Det här är klassdomstolar; det är Tories och bankirerna som borde sitta i fängelse för att ha plundrat landet, inte arbetarungdomar. Men vi försvarar självklart inte folk som använde kravallerna som en ursäkt för att råna vanligt folk, bränna ned deras hem eller köra över dem.

• Misstänkta ska inte automatiskt häktas i väntan på rättegång. Bygg försvarskampanjer för dem!

• För en offentlig utredning av Mark Duggans död, och av alla andra dödsfall där polisen varit inblandad. Utredningen bör kontrolleras av lokala arbetarorganisationer, ungdomsgrupper, organisationer för svarta och etniska minoriteter, och anti-rasistiska organisationer. Alla poliser som misstänks för rasism eller övervåld ska ställas inför rätta, och fängslas om de befinns skyldiga.

• Nej till utökade befogenheter eller fler vapen åt polisen. Avväpna polisen och deras specialstyrkor. Avskaffa de lagar som ger polisen rätt att godtyckligt stoppa och visitera folk – de orsakade indirekt kravallerna, och var en direkt orsak till upproren 1981. Nej till plastkulor, vattenkanoner, säkerhetszoner, utegångsförbud och restriktioner riktade mot sociala nätverk.

• Gatan tillhör oss! Organisera självförsvar mot polisangrepp. Självförsvarsorganisationerna ska stå under arbetarklassens demokratiska kontroll, och kunna försvara våra områden mot angrepp, oavsett om de kommer från polisen, fascister eller kriminella.

• Arbetarklassen måste stoppa de kriminella gängens angrepp på vanligt folk. Unga människor i hyreshusområdena dras till gängen delvis för att de felaktigt ser gängen som anti-auktoritära, som en del av en motkultur, och för att gängen är framgångsrika rent materiellt. Att narkotika är olagligt gör gängverksamheten lukrativ, och de blir ett alternativ till arbetslösheten i mer laglydiga samhällssektorer. Vi är för socialistiska massaktioner mot gängen, inklusive skapandet av självförsvarsgrupper. Genom massiva statliga investeringar kan ungdomar i de berörda områdena anställas för att förbättra sina områden.

• Stoppa alla nedskärningar i skolan och i samhällsservice för unga, och dra tillbaka de nedskärningar som redan gjorts. För ungdomsprojekt – organiserade av och för unga – som har tillgång till sportlokaler, musikutrustning och annan utrustning för kreativt arbete.

• Ungdomar behöver riktiga, varaktiga jobb, med en timlön på nio pund, en lön som går att leva på. Vi behöver fler praktikprogram, och gratis högskoleutbildning med studiestöd.

• Det finns pengar till dessa reformer – om man beskattar de rika och exproprierar bankerna för att skapa en enda bank, under folkets kontroll.

• Stoppa vräkningarna – samla namnunderskrifter och blockera hem som hotas med vräkning. För massaktioner mot indragna bidrag. Att ha ett hem och pengar till mat och kläder är en rättighet, inte ett privilegium. För kämpande hyresgästs- och bidragstagarföreningar.

Det är ingen slump att upproret skedde under en regering ledd av Tories, under en ekonomisk kris med stora nedskärningar och massarbetslöshet. Kampen mot nedskärningarna måste bli till en kamp för att fälla regeringen. Nej till alla nedskärningar, förutom nedskärningarna riktade mot den rasistiska poliskåren! Låt kapitalisterna och bankägarna betala för krisen! För samordnade aktioner och en generalstrejk mot nedskärningarna!

Vi håller med ärliga liberaler och vänsterpolitiker från Labour när de försvarar kravalldeltagarnas rättigheter. Vi kan delta i blockader med dem för att stoppa häxjakten mot ungdomarna, för att kräva mer ekonomiska medel åt ungdomsaktiviteter, för att skapa jobb och så vidare. Men lösningen är inte så enkel. Ungdomarnas befrielse måste vara deras eget verk – svarta, asiatiska och vita ungdomar, killar och tjejer, måste själva leda sitt politiska uppror mot utsugning och förtryck.

Kravallerna visar framför allt att kapitalismen inte fungerar, och att det är ungdomen som drabbats hårdast av systemets senaste kris. Men också att ungdomarna kokar av revolutionär ilska och mod när de ställs mot polisen och de rika. Vår uppgift är att förena den revolutionära ungdomen med arbetarklassen, och att gemensamt gå till handling mot nedskärningarna och den illegitima högerregeringen. Vi måste fälla regeringen, med en generalstrejk och en folklig resning som den i Egypten, och kämpa för en arbetarregering i dess ställe. I den hårda kamp som ligger framför oss kommer vi att mötas av nödvändigheten, och möjligheten, av att vinna medlemmar till en revolutionär massorganisation för unga, och till ett nytt revolutionärt parti för kamp.