Kapitalisterna befinner sig i ett tillstånd av stor upphetsning. ”Fem dagar kvar för att rädda euron” har det stått på löpsedlarna. Den tyska kanslern Angela Merkel manar till en omvandling av EU – eller delar av EU – till en ny fiskal union, i vilken tjänstemän som inte är valda kan införa skatter och nedskärningar i medlemsländerna och europadomstolen kan köra över valda regeringar om de inte skär ner tillräckligt mycket.

Varför? Därför ”att Europa befinner sig mitt i sin största prövning”, sade Merkel den 2 december. De som utgör den enda procenten – finansiärer, företagare och deras regeringar – vill ha snabba beslut eftersom två kriser mognar samtidigt och de vill tvinga arbetarklassen att betala dem. ”Vi står verkligen med ryggen mot väggen”, sade en europeisk diplomat till Financial Times.

Den första krisen är statsskulderna. Flera europeiska länder hade samlat på sig massiva skulder innan recessionen 2008 och skatteintäkter och bidrag har sedan dess gått tillbaka. Till skillnad från exempelvis USA, som har försökt stimulera tillväxten genom att devalvera sin valuta och öka exporten, kan svagare länder inom eurozonen som Grekland, Portugal, Spanien och Italien inte ändra på eurons värde. De saknar utsikter till ekonomisk tillväxt och kan bara låna pengar på den internationella lånemarknaden till mycket höga räntor. Utan nya lån står de inför utsikten att inte kunna betala tillbaka existerande skulder.

Den andra krisen är koncentrerad till det som chefen för Bank of England, Mervyn King, och det som den japanske vice riksbankschefen, Kiyohiko Nishimura, kallat ”en utbredd finanskris”. Bankerna har slutat låna ut och samlar kontanter eftersom framtidsutsikterna ser dystra ut. Om de lånar ut till regeringar genom att köpa obligationer, är rädda för att aldrig få tillbaka pengarna. Om de köper aktier, råkar de ut för förluster på grund av fallande kurser när en så kallad double dip hotar.

Den 1 december lånade banker i eurozonen mer än 8 miljarder euro över natten från europeiska centralbanken bara för att hålla sig flytande. Samtidigt tillkännagav fem centralbanker, med USA:s Federal Reserve i spetsen, ”nödåtgärder” för att hjälpa bankerna att få tillgång till pengar. Dessa exempellösa och dramatiska ingripanden tyder på att bankerna har slutat låna ut till varandra – vilket innebär att de var rädda för att en storbank kunde befinna sig på gränsen till kollaps och inte ens kunde förväntas betala tillbaka kortsiktiga lån.

Mindre än fem år sedan de första tecknen på den senaste finanskrisen visade sig i början av 2007, mindre än fyra år sedan den stora recessionen 2008–2009, är Wall Street Journal rädda för ”en upprepning nästa år med en annan rollista men med lika obehagligt slut”. Den amerikanska investeringsbanken Goldman Sachs säger att dessa två kriser kommer att knuffa tillbaka större delen av världen i recession. Förra gången, säger de, var det bostadslånen och kollapsen för storbanker och hedgefonder som utlöste krisen, den här gången kommer det att bli Europa, eftersom ”bankkriserna nu har antagit en systematisk dimension, när investerare allt mer ifrågasätter eurons och euroområdets överlevnad”.

De ledande europeiska kapitalisterna i de härskande klasserna i Tyskland och Frankrike är desperata i sitt försvar av euron och sin egen politiska och ekonomiska dominans i Europa. Om euron kollapsar skulle Tyskland förlora sin inbyggda fördelaktiga växlingskurs, som främjat dess stora exportindustrier på de europeiska marknaderna. En ny period med geopolitisk stabilitet kommer att innebära skarp rivalitet mellan europeiska stater, protektionism som hämmar världshandeln och underblåser konflikter; världsmakter som Kina och USA tävlar om inflytande över ett lapptäcke av skiftande europeiska allianser.

För Angela Merkel är lösningen en ny fiskal union. Europas härskande klasser står inför tre alternativ:

• Vem kommer att var med i, eller stå utanför, en ny fiskal union? Grekland kan kastas ut från euron, och i så fall kommer den nya valutan att gå i botten och medelklassen och mindre affärsmän och sparare kommer att ruineras, banker kommer att kollapsa och så vidare.

• Hur ska EU:s räddningsfond kunna ökas? Den har för närvarande bara 250 miljarder euro, vilket inte kommer i närheten av att rädda Italien och Spanien, och mycket mindre än den 1 biljon euro som utlovades i de senaste ”krissamtalen”. Fonden är väsentlig för att bygga en ”brandvägg” runt Grekland eller hindra ”smittan” från att spridas till Italien. Om de inte får tag på en del kontanter, kan det nya EU bli betydligt mindre än det gamla.

• Hur ska en fiskal union legitimeras? De kan behöva revidera EU-fördraget, men det kan innebära folkomröstningar i många stater – och de kanske inte går åt det håll som Merkel vill. Det råder ingen brist på områden i Europa där det finns historiska skäl att ogilla utsikterna till tysk kontroll. Det ”demokratiska underskottet” är ett stort politiskt hinder för alla sådana planer. Regeringarna i Grekland och Italien har redan fått gå efter diktat av det europeiska och internationella finanskapitalet. Kan det vara en tillfällighet att den nya italienska regeringen inte har något brist på bankirer men saknar valda politiker?

En fiskal union skulle innebära att demokratiskt valda regeringar kan köras över av europeiska institutioner som inte är valda. En del moderata företrädare i arbetarrörelsen kommer att föreslå mindre reformer av EU, införandet av euro-obligationer och så vidare, utan att notera att den fiskala unionen kommer att representera ett stort steg mot konsolidering av en ny europeisk imperialistmakt, fri från all form av demokratisk kontroll. Andra i arbetarrörelsen kommer med rätta att kräva att regeringarna struntar i att betala sina nationella skulder och avbryter nedskärningarna, men de kommer att strunta i det faktum att en reträtt tillbaka till nationella ekonomier kommer att garantera en nedgång i den europeiska ekonomin som helhet. Ett lapptäcke av ”självständiga” kapitalistiska stater, som var och en styrs av en desperat klass som är besluten att skära ner hårdare än sina rivaler, är ingen lösning för arbetarklassen.

De upprepade kapitalistiska kriserna visar samtidigt att systemet inte har någon utväg. I vartenda land slaktar kapitalisterna och deras regeringar den offentliga sektorn, kastar ut människor i arbetslöshet, genomför verkligt barbariska nedskärningar i utbildning, sjukvård och bidrag, tar bort pensionsrättigheter och river upp avtal som är resultatet av hård kamp.

Arbetarrörelsen behöver samordna sitt motstånd i hela Europa, höja nivån i strejkerna mot åtstramningar till strejker utan tidsbegränsning för att störta de nedskärande regeringarna och med målet att ersätta dem med nya regeringar som inte baseras på teknokrater och bankirer, utan på råd med arbetarnas delegater. Då kan vi avskriva skulden till ägarna av obligationer, riva sönder planerna för åtstramning, ta över bankerna och finansiera en krisplan för jobb och vidare utveckling med de en procentens rikedomar.

Det får inte finnas några illusioner om att lösningar kan hittas inom nationella gränser. Kapitalismen har börjat integrera den europeiska ekonomin, men kapitalisterna själva är nationella klasser som inte kan fullborda processen. För detta behöver vi ett Europas förenade socialistiska stater, baserade på råden och andra kamporganisationer som måste byggas i kampen mot åtstramningarna.

Richard Brenner

Den globala dagen av ilska mot banker och företagsvänliga politiker var en enorm framgång. En ny rörelse har fötts. Hundratusentals människor i 82 länder deltog. Det största antalet deltagare var i Spanien och USA – där Los indignados och Occupy Wall Street föddes.

En betydande ny utveckling var de 40 000 som demonstrerade runt om i Tyskland. Melbourne, Australiens näst största stad, bevittnade dagens första demonstration, när åtminstone 1 000 personer samlades på City Square, medan omkring 2 000 protesterade i stadens centrala affärsdistrikt. Grupper av aboriginer, vänstergrupper och fackligt aktiva deltog.

Demonstrationer – i allmänhet med hundratals deltagare – ägde rum i Asien: i Japan, Filippinerna, Taiwan, Sydkorea och Hongkong. Även i Asien har den sociala ojämlikheten, trots att de asiatiska ekonomierna bara börjat visa tecken på nedgång, ökat i stor skala under uppgången sedan kraschen 1998.

Sedan var det Europas tur. I Aten, där man är van vid nästan dagliga strejker och protester mot regeringens åtstramningar, var givetvis 15 oktober inte lika intressant. Omkring 3 000 samlades på Syntagmatorget utanför parlamentet, medan lärare och statstjänstemän höll marscher på annat håll i staden. Upp till 7 000 personer kom till protestkonserten som följde på torget. I Tessaloniki, Greklands andra stad, deltog 3 000 i en demonstration som hade samband med den globala aktionsdagen.

Strejer och ockupationer av offentliga byggnader inträffar dagligen i Grekland och generalstrejker på en eller två dagar äger rum regelbundet. Med en officiell arbetslöshet på 17 procent, med en fördubbling på ett år av nivån på självmord och med de hittills värsta nedskärningarna som ska genomföras, står landet inför en social katastrof. Alla förbereder sig för ännu en generalstrejk i 48 timmar den 19–20 oktober, men det står klart att aktioner för att störta regeringen är en avgörande fråga som de fackliga ledarna duckar för. Grekland visar framtiden för många av rörelserna i Europa och Nordamerika – protester kommer inte att räcka. Frågan om vem som innehar statsmakten kan inte för alltid undvikas med populistiska eller situationistiska paroller.

I Rom deltog uppskattningsvis 100 000, men mediernas uppmärksamhet fokuserades på svarta blockets grupper som bröt sig ur demonstrationen för att krossa affärsfönster, sätta eld på bilar och slåss med polisen i närheten av Colosseum. Med en nationell skuldnivå som bara överträffas av Greklands inom eurozonen, är Italien på väg att inta en central ställning i Europas skuldkris när Silvio Berlusconis krisdrabbade koalition driver igenom våldsamma åtstramningar i parlamentet för att stötta landets sviktande kreditvärdighet på marknaderna för obligationer.

I Tyskland organiserades protester och demonstrationer i mer än 50 städer, med sammanlagt 40 000 deltagare (siffror från tyska Attac). De största protesterna ägde rum i Frankfurt och Berlin. Frankfurt är kontinentens finansiella nav och hemmaplan för Europeiska centralbanken (ECB). Omkring 8 000 marscherade och blockerade banken och omkring 200 personer övernattade i tält. I Berlin marscherade 10 000 mot parlamentet och finansministerns kontor. Det blev smärre sammanstötningar med polisen när människor försökte ockupera torget framför riksdagen. I Hamburg marscherade 5 000, i Stuttgart 3 000, i Leipzig 2 500, i Köln 1 500 och i München 1 000 och det fanns mindre arrangemang i andra städer. Vänsterpartiet, socialdemokraterna, miljöpartiet och fackföreningarna deklarerade sin solidaritet med rörelsen. Men allt som allt var arbetarrörelsens och vänsterns roll liten. Inte desto mindre finns det en verklig potential för att det utvecklas till en fortsatt rörelse.

I Paris knöt mer än tusen demonstranter knytnävarna och skrek ”Ställ dig upp, Paris! Res dig!” när de passerade stadens historiska börsbyggnad, innan de samlades utanför Hotel de Ville. I Bryssel marscherade tusentals under rop som ”Kriminella bankirer orsakade krisen” och bombarderade börsen med gamla skor. Demonstranterna fördömde också Nato, vars högkvarter finns i Bryssel, för att de lägger ut miljarder på blodiga krig i Irak, Afghanistan och Libyen. De påpekade att kostnaden för att skicka en soldat till Afghanistan skulle betala för elva lärare.

Omkring 3 000 samlades i London med avsikt att ta över Paternoster Square framför Londonbörsen. Polisen blockerade vägen och deltagarna samlades i närheten av St. Paul’s Cathedral. Omkring 70 till 100 tält sattes upp vid trappan upp till katedralen. Protester ägde också rum i Bristol, Birmingham, Glasgow och Edinburgh.

I Stockholm samlades 500 personer för att höra talare fördöma kapitalismen. Banderoller med budskap som ”Vi är de 99 procenten” och ”Vi vägrar betala för kapitalismens kris”. Den facklige aktivisten Bilbo Göransson förklarade i sitt tal: ”Det finns de som säger att systemet är bankrutt. Det är det inte. Det är så det byggdes upp. Det finns för att göra de rika rikare.” I Bosniens huvudstad Sarajevo bar demonstranter bilder på Che Guevara, kommunistiska flaggor och plakat med texten: ”Död åt kapitalismen, frihet åt folket”. I Rom deltog uppemot 200 000 personer. En banderoll löd: ”Europas folk, res er!”

I september utnämnde den spanska rörelsen, vars huvudparoll var ”Verklig demokrati nu!”, den 15 oktober till en global protestdag. Den nordamerikanska rörelsen, vars nyckelparoll är ”Vi är de 99 procenten!”, svarade entusiastiskt och uppmanade till världsomfattande stöd för 15 oktober. Demonstranterna i USA knöt band med de långvariga demonstrationerna mot de sydeuropeiska regeringarnas åtstramningar, speciellt i Grekland, Spanien och Italien. Uppmaningen till massprotester den 15 oktober hade sitt ursprung för en månad sedan vid ett internationellt möte i Spanien. Madrid var återigen i fokus med 300 000 människor på gatorna. Sex demonstrationer sammanstrålade på torget Puerta del Sol där de indignerades rörelse föddes den 15 maj. Hundratals portugisiska demonstranter stötte samman med polisen i Lissabon när de försökte ockupera parlamentet.

Protesten korsade Atlanten och spred sig till New York, där rörelsen i Nordamerika ursprungligen började, när demonstranter satte upp ett läger i parken på Lower Manhattan den 17 september. Protesten växte till åtminstone 5 000 personer när de marscherade till Times Square från sitt högkvarter och ropade: ”Bankerna blev räddade, vi blev utsålda” och ”Gör slut på kriget, beskatta de rika – för att lösa underskottet”. De ockuperade Time Square i flera timmar innan kravallpolisen med användning av pepparsprej och hästar drev ut dem från torget och grep 42 personer. Många demonstranter marscherade sedan tillbaka till huvudlägret i Zucotti Park, som de kan ockupera eftersom det är en privat park – demonstrationer på offentliga torg kräver tillstånd av polisen (så mycket är ”församlingsfriheten” värd).

I grannstaten Rhode Island bar mer än 1 000 personer plakat som bland annet innehöll: ”Systemet stinker” och ”Vakna upp ur den amerikanska drömmen”. I Chicago marscherade mer än 2 000 personer från Federal Reserve Bank till Grant Park innan tält sattes upp. Polisen sade att de grep mer än 200 demonstranter som nästa dag vägrade lämna platsen. Tusentals tågade i San Francisco och Los Angeles och i Seattle trotsade demonstranter ett utegångsförbud från kl 22 och satte upp 150 tält i Westlake Park. I Toronto fyllde 2 000 personer St James park och markerade att rörelsen anlänt till kanadensiska städer, andra protester hölls i Vancouver och Montreal. Hela rörelsen har tillskrivits aktivistgruppen Adbusters i Vancouver.

Den omfattande spanska rörelsen i maj, med ockupationer av Puerta del Sol i Madrid, inspirerades öppet av den arabiska våren i Tunisien och på Tahrirtorget i Kairo. De fick också inspiration från den argentinska rörelsen 2000–2001 och den antikapitalistiska rörelsen i början av 2000-talet. Rörelsen i USA var i sin tur inspirerad av utvecklingen i Spanien och av en omfattande besvikelse över Obama och den uppenbara förlamningen i progressiva kretsar när de ställts inför Teaparty-rörelsens framväxt. Deltagarna i USA hänvisar ständigt till att Obama villigt öser ut pengar till bankirerna samtidigt som han bara genomför de tamaste tänkbara åtgärderna för arbetslösa.

Protesternas huvudparoller – vi är de 99 procenten – identifierar krisen med bankirerna och miljardärerna och pekar på hur de fattiga, ungdomen och arbetarna är de som betalar kostnaderna. Och detta är dessutom bara kulmen på en långvarig ökning av skriande sociala skillnader. De skjuter också in sig på hur storkapitalet korrumperar politiker, en realitet som innebär att demokratin har ”urholkats” så att inte ens någon alternativ lösning till kapitalisternas dagordning övervägs. Amerikanska fackföreningar har också börjat delta. Transport Workers of America och New Yorks Metro 32BJ Service Employees International Union har utlovat sitt stöd efter att polisen beordrat bussar för att transportera gripna demonstranter vid demonstrationen på Brooklynbron den 3 oktober.

Rörelsen är betydande i sin internationalism och den pekar ut bankerna och de superrika som orsaken till krisen, plus politikerna som deras hantlangare. Om den här rörelsen skapar band till både fackligt organiserade arbetare och de miljoner arbetarna med osäkra anställningar och som superexploateras, kan den ge upphov till revolutionära kriser i många länder, speciellt om världen går in i en ännu djupare recession uppe på den stagnation som den för närvarande befinner sig i.

Men i likhet med den antikapitalistiska rörelsen i början av 2000-talet, och den antikrigsrörelse som följde, kommer det inte att räcka med protester och negativa paroller. Det diskuteras redan i ockupationerna om man ska göra upp listor med krav. En del aktivister menar att varje slag av krav skulle splittra rörelsen, som måste frodas i spektakel och händelser. De är också de som är mest fientliga till att dra in ”hierarkiska” eller ”vertikala” organisationer som fackföreningar och vänsterpartier vilka förnärmar den fetisch de gjort av massförsamlingar och konsensus som det enda sättet att organisera.

En del av de som finns i lägren har perspektivet att bygga upp miniutopier, öar av kollektiv demokrati utanför kapitalismen. Många människor vill emellertid bara genomföra civil olydnad, en protest mot staten och det sätt som den agerar på. Debatterna i tältlägren om strategi är naturligt nog skiftande i början, men faran är att de misslyckas med att komma överens om det som behövs för att gå vidare.

Under 2000 och 2001 prövades modellen med församlingar av den stora, miljoner starka argentinska rörelsen med dess folkförsamlingar, cacerolazos (protester med kastruller), piqueteros (arbetslösa som blockerade motorvägar och broar) och fabriksockupationer, vilka lyckades störta flera presidenter, men som inte kunde formulera ett politiskt alternativ. Följaktligen gav den i slutändan, trots situationens enorma radikalism, plats åt ännu en peronistisk regering.

Men den gamla officiella arbetarrörelsen är också en del av problemet på grund av det lama sätt som den svarat på krisen. Den är ofta bunden till reformistiska socialistpartier eller så kallade ”arbetarvänner” som demokraterna i USA eller de argentinska peronisterna och begränsar sig också till protester och generalstrejker under enstaka dagar.

Men den fråga som allt skarpare hamnar i fokus är frågan om politisk makt. Om vi ska få de rika att betala, om vi vill undvika åtstramningarnas följder, krossandet av 50 års sociala landvinningar, ja, om vi vill ha en verklig demokrati, då måste vi skapa en politisk kraft, ett parti, ett internationellt parti som inte bara kan ”få bort dem allihop”, som den argentinska rörelse uttryckte det, utan placera makten i händerna på arbetande människor och störta kapitalismen.

Dave Stockton

Upprop från Gruppe Arbeitermacht och ungdomsorganisationen Revolution
För sjunde gången kommer nynazister den 3 september att bege sig till Dortmund för att ”sörja” andra världskrigets utbrott den 1 september 1939. Under det skenheliga mottot ”Mot imperialistisk krigshets och aggressionskrig” rör det sig inte om avvisande av militaristiska ståndpunkter, utan om kravet på insatser uteslutande med ”tyskt blod för rent tyska intressen”.

Nazisterna drar sig inte för att dölja sina verkliga mål bakom en låtsad anti-militaristisk täckmantel. De vill framstå som så radikala och antikapitalistiska som möjligt. Den dominerande strömningen betecknar sig som ”autonoma nationalister” eller som ”fritt motstånd”. Även om många högerradikaler härmar ”antifascisternas klädsel”, försvinner dock det radikala, antikapitalistiska intrycket ganska snabbt efter ett ögonkast under ytan. Fascisterna gör i sitt upprop anspråk på att kämpa mot USA-imperialismen och eftersträva rättvisa och fred. De kritiserar tyska arméns (Bundeswehr) insats i Afghanistan, Nato:s angrepp på Libyen och Israels undertryckande av Palestina.

Eftersom dessa krigsinsatser har sin grund i det kapitalistiska ekonomiska systemet, måste man angripa roten till det onda och övervinna kapitalismen. Den imperialistiska globaliseringen ställs mot den folkliga ”nationella socialismen”. Denna demagogi är allt annat än ny – redan Hitlers NSDAP profilerade sig som ”anti-kapitalistiskt”. Hitler försökte i likhet med dagens fascister framställa sig som pacifister och anti-militarister, medan de samtidigt tjänade storkapitalets intressen och förberedde kriget.

Idag försöker nazisterna omtolka historien, definiera krigsutbrottet 1939 som ”försvar” och relativisera Förintelsen. Då som nu har fascisterna anti-kapitalistiska ståndpunkter. Deras demagogi vill inte veta av klasskamp, istället är det ”främmande” krafter som bär skulden till ”folkets” misär, dvs. alla klasser från ”produktiva” tyska arbetsgivare till ”anständiga” hårt arbetande människor.

Mot krig och kris, mot utsugning och förtryck kan arbetarklassen bara använda klasskampens medel: med massaktioner, strejker och blockader. Ett viktigt drag i fascismen är det däremot att slå sönder arbetarrörelsen. Istället för att kämpa mot kapitalet, kämpar nazisterna mot vänstern, fackliga aktivister och invandrare. De ”fria nationalisterna” företräder sedan åratal ståndpunkter som prisar det kapitalistiska ekonomiska systemet som ”passande folket”.

Kampen mot fascismen ökar i betydelse; i flera länder som Ungern och Storbritannien blir fascistiska rörelser starkare. Även när den huvudsakliga rasistiska faran i Förbundsrepubliken utgår från ”utlännings-” och ”säkerhetslagar”, även när hetsen genom ”etablerade” rasister som Sarrazin och högerpopulister av alla de slag ökar, så hopar sig högerextrema övergrepp i Tyskland. I nazisternas nuvarande högborg i västra Tyskland, Dortmund, gick den första maj 2009 300 nynazister till angrepp mot en facklig demonstration. I år har det förekommit brandattentat.

Mordet på Thomas Schulz i mars 2005 kommer aldrig att glömmas. I juli slogs först fönstret på vänsterpartiets valstuga sönder, några dagar senare angreps en grupp med vänsteraktivister av maskerade nazister. På en husvägg där en vänsterpolitiker bor sprayades ett hakkors och ordet ”jude”. Aktörer är framför allt Nationale Widerstand Dortmund (NWDO) och skinnskallefronten i Dortmund-Dorstfeld. I nazihögborgen Dorstfeld finns ett ”nationellt centrum”, på Rheinischen Straße en träffpunkt för högerextrema.

Vad göra?
Vi i Gruppe Arbeitermacht och ungdomsorganisationen Revolution manar liksom många andra anti-fascister i hela Tyskland till en blockad den 3 september och till en anti-fascistisk demonstration kvällen innan den 2 september i Dortmund. Vår uppfattning är att extremhögern både måste och kan stoppas med mobiliseringar. Framför allt måste arbetarrörelsens stora organisationer (Linke, SPD, fackföreningarna) vinnas för den uppfattningen! De förklarar alltid hur viktig deras kamp mot fascismen är. Låt orden följas av handling!

En effektiv kamp mot nazisterna kan inte bara föras av Antifa och vänstern. Det är inte heller bara en kamp för alla ”medborgare”. Den måste snarare föras av arbetarklassen – av varje klass vars organisationer nazisterna i främsta hand vänder sig mot, som nazisterna vill slå sönder.

Vi avvisar samtidigt varje politiskt underordnande under reformistiska, småborgerliga krafter eller kyrkliga företrädare i allianser. Allianser ska koncentrera sig på gemensamma uppgifter – att stoppa fascisterna – och inte innehålla några gemensamma deklarationer från revolutionärer, reformister, pacifister eller öppet borgerliga krafter. Slutligen handlar det inte om att förespegla en långtgående politisk överensstämmelse i fråga om världsåskådning eller politik – vilket alltid slutar med den minsta gemensamma och politiskt meningslösa nämnaren, utan upprätta största möjliga och effektiva enhet i kampen mot extremhögern.

Perspektiv
Utöver sådana aktionsenheter mellan olika krafter i arbetarrörelsen, vänstern och invandrare, gäller det att ställa kampen mot fascisterna i dess större, samhälleliga kontext. Inflytandet för högerdemagoger och påstått ”anti-kapitalistiska” nationalister följer inte ur deras förmåga att övertyga, utan är resultatet av kapitalismens kris.

Vi vet att den bästa metoden för att rycka undan marken för nazisterna är att kämpa mot staten och kapitalet och mot deras kris. På det sättet kan tusentals frustrerade ungdomar och arbetslösa vinnas för verklig kamp mot kapitalism och imperialistiska krig och samtidigt rycka undan marken för de bruna råttfångarna.

• Ingen plattform för fascister! Ut med fascister från arbetarrörelsen!
• För direkt aktion och arbetares, ungdomars och invandrares självförsvarsgrupper mot naziterrorn!
• Bort med all invandringskontroll – kamp mot ”Fästning Europa”! Stäng alla utvisningsläger!
• Fullständiga medborgerliga rättigheter för alla som lever här!
• Bort med alla rasistiska lagar och lagar mot ”terrorism”!
• För etniska minoriteters rätt att organisera sig inom arbetarrörelsen för att spåra upp och bekämpa rasism och diskriminering, liksom att ha egna träffar!
• För arbetarnas och förtrycktas mångetniska, internationella rörelse mot den globala kapitalismen – för uppbyggandet av en revolutionär international!

Under 28 år fanns Berlinmuren – fylld av mer historia än de flesta byggnadsverk. Den var en manifestation av det säregna sätt som stalinismen löste problem på och därmed förrådde arbetarklassens intressen – i båda delarna av Tyskland. Uppförandet av muren var en del i kedjan av byråkratiska åtgärder som i slutändan även undergrävde grundvalarna för arbetarstaten i DDR och dess utveckling, även om det den 13 augusti 1961 först verkade rädda den.

Den politik som fördes av SED (Socialistiska enhetspartiet) följde redan från början den sovjetiska byråkratins intressen. Den blockad av Berlin som byråkratin inledde som reaktion på att överenskommelsen mellan de fyra segrarmakterna bröts genom införandet av en separat ekonomi i väst visade sig vara en katastrof, och förde bara till att västmakterna blev garanter för försörjningen av befolkningen i Berlin. I och med USA:s luftbro blev Stalins blockad ett slag i luften.

Den ”reellt existerande socialismen” och grundandet av DDR 1949 baserades inte på löntagarnas demokratiska diskussion, organisering och aktion, utan som den stalinistiska byråkratins försvarsreaktion mot den av USA framdrivna integrationen av västra delen av landet. Den (försenade) byråkratiska exproprieringen av kapitalisterna som klass, liksom den politiska exproprieringen, ledde till att arbetarklassen i DDR inte alls eller i liten grad uppfattade den som ”sin stat”. Detta dilemma visade sig speciellt tydligt 1989, när miljoner arbetare slutligen välkomnade införandet av en kapitalistisk marknadsekonomi – eftersom de förknippade den med olika sociala illusioner.

DDR – liksom hela Östeuropa – led av att arbetarklassen var utesluten från den direkta maktutövningen, att det inte fanns någon rådsstruktur och att statsapparaten därför hade formen av en borgerlig stat, även om den – alltid med byråkratiska metoder – samtidigt försvarade planekonomin.

Upproret i juni 1953
Arbetarupproret i DDR 1953 var en möjlighet att slå sönder det byråkratiska herraväldet. Det undertrycktes dock av stalinisterna och hölls tillbaka av de västtyska reformisterna i SPD och fackföreningarna. Båda offrade på olika sätt den revolutionära dynamiken till förmån för inflytande och makt.

Det som utlöste upproret var ekonomiska faktorer, bland annat höjningar av arbetsnormer. Arbetarnas rörelse ställde dock snabbt också politiska krav mot SED-byråkratin och skickade uppmaningar till sina kamrater i väst att störta kapitalisterna där. Den tyska delningen var vid den tidpunkten inte så starkt förankrad i arbetarklassens medvetande. Men klyftan mellan den ekonomiska utvecklingen i Förbundsrepubliken (BRD) och DDR började dock snart visa sig. Det var för det första resultatet av avbrytandet av de inhemska ekonomiska förbindelserna (från västsidan!), för det andra Sovjetunionens upprörande politik med nedmontering av östzonens bästa industrier och för det tredje arbetarnas minskade motivering på grund av det byråkratiska förmynderiet.

När DDR mot mitten av 1950-talet ekonomiskt halkade allt längre efter BRD, tog sig missnöjet med förhållandena i DDR inte längre uttryck i politisk kamp mot regimen, utan som ”röstning med fötterna”: en omfattande flyktingvåg till väst inleddes. Regimens reaktion var lika politiskt verkningslös som typiskt byråkratisk. Med den förändrade passlagen 1956 infördes brottet ”republikflykt”, och det användes med skärpa. Resor till västsidan måste beviljas och antalet sjönk från 2,5 miljoner (1956) till 700 000 (1958).

En ”upplysningskampanj” mot flykt till väst samma år motiverades av regimens chef Ulbricht på följande sätt: ”Det är framför allt nödvändigt att förklara för människorna varför den militaristiska överhetsstatens [dvs. BRD] system inte har någon framtid och varför fredens uppnående kräver att DDR stärks och det är därför som ingen arbetare, ingen som tillhör intelligentsian, ingen bonde av småaktiga ekonomiska eller personliga orsaker får flytta till väst.” Att de flesta av deras ”småaktiga ekonomiska orsaker” relativt oproblematiskt kunde uppnås i väst, och var mycket närmare än ”världsfredens uppnående”, dvs. den stalinistiska regimens stabilisering, måste också ledningen i DDR ha insett.

Sommaren 1961 svällde strömmen av flyktingar. Hela 150 000 nyanlända anmälde sig enbart i uppsamlingslägren i Västberlin. Efter åderlåtningen av framför allt yrkesutbildade med höga kvalifikationer som läkare, lärare eller ingenjörer lämnade nu också många bönder, eftersom de fram till 1960 tvångskollektiviserats. Alla ekonomiska områden drabbades. BRD och medierna i väst missade givetvis inga tillfällen att framhålla kapitalismens ekonomiska överlägsenhet och förtala alla arbetarstatens landvinningar, exempelvis barndaghem på arbetsplatserna, polikliniker osv. som stridande mot den mänskliga naturen.

De enda svar som den stalinistiska byråkratin kunde komma på var åtgärder som mindre träffade klassfienden men som riktade sig mot den egna befolkningen: hot, skärpningar av straff och inskränkningar av rörelsefriheten. Det ägde rum tvångsförflyttningar i områden nära gränsen till BRD. Gränskontrollerna byggdes ut allt mer.

Berlin förblev dock den svaga punkten som stod under de allierades rätt och vars makter reglerade gränstrafiken. Berlins västsektorer tjänade imperialisterna som kapitalistiska skyltfönster och propagandistiska brohuvuden med radiosändaren RIAS och Springers tidningshus, från vars höghus nyheter lyste i neon dag och natt.

DDR:s ledning stod nu med ryggen mot väggen; den slog till en tidig söndagsmorgon, den 13 augusti, när den hemliga aktionen ”Operation Rose” inleddes. Bygglag skyddade av enheter ur nationella folkarmén spärrade nu av de viktigaste förbindelsevägarna vid gränserna mellan sektorerna i Berlin, senare murades också portar och fönster igen. Till skillnad från åtta år tidigare förekom potentialen för politiskt motstånd i DDR:s befolkning nu endast sporadiskt, eller också hade den helt resignerat. Den reella delningen av landet och erfarenheterna av det nedslagna upproret 1953 hade efterlämnat djupa spår.

Byggandet av muren skaffade regimen en andningspaus, för att kunna befästa sin ställning ännu mer. Samtidigt markerade det också att DDR-ledningen avvek från en alltysk uppfattning och lät den nationella frågan förbli olöst. Muren var sinnebilden för en onaturlig delning av Tyskland. I massornas medvetande var DDR hela tiden befläckat av att representera det förhatliga ansiktet av en ”orättsstat”, som stängde in sin befolkning och som fängslade eller dödade var och en som ville fly.

Hur skulle revolutionärer ha förhållit sig till byggandet av muren?
Frågan ställs idag knappast alls inom vänstern. Stalinismens partigängare och andra strömningar försvarar byggandet av muren som nödvändigt, även om dess form kanske bereder dem obehag. De besvärar sig inte ofta med att framhålla Ulbrichts officiella tolkning av den som ”antifascistisk skyddsvall” och ”fredsuppehållande åtgärd” mot ”permanent undergrävande från fientliga agenter och omedelbart förestående inmarsch av Nato-trupper”.

Byggandet av muren var framför allt resultatet av oförenligheten av två samhällsformationer i ett land. Att denna situation över huvud taget uppstod berodde på både stalinisternas och SPD:s anti-revolutionära politik, vilka hade förhindrat bourgeoisiens expropriering och krossandet av den borgerliga statsapparaten i hela Tyskland. Varje form av självorganisering eller övertagande av makten genom arbetarklassen blockerades eller ”utvecklades” byråkratiskt. Resultatet var ett redan faktiskt delat Tyskland långt innan murbygget: en kapitalistisk del i väst och en degenererad arbetarstat i öst.

Revolutionärer måste givetvis försvara DDR som en historiskt ”högre stående” samhällsstruktur – inte det byråkratiska systemet, utan dess sociala framsteg, framför allt den av byråkratin blockerade potentialen för social utveckling. Efter att stalinisterna själva manövrerat sig in i dilemmat att DDR släpade efter BRD i utvecklingen, och att folket i stor omfattning ville därifrån, var murbygget enligt deras logik nödvändigt som ”sista” åtgärd.

SED argumenterade efter murbygget bland annat att det hade ekonomiska orsaker, nämligen att förhindra utnyttjandet av subventionerade varor och sociala landvinningar genom de många pendlarna mellan öst och väst. Det var utan tvivel ett problem, som ändå hade kunnat avhjälpas på andra sätt, exempelvis genom att avskaffa subventioner och i samma utsträckning höja löner och sociala förmåner.

Revolutionärer kunde – konfronterade med murens faktum – givetvis inte bara plädera för att riva den. De hade givetvis varit tvungna att skarpt polemisera mot gränskontrollen och andra repressiva byråkratiska regleringar. Framför allt hade de behövt peka på de djupare orsakerna till dess uppkomst och förespråkat revolution i hela Tyskland – för den sociala revolutionen i BRD och den politiska revolutionen i DDR. Muren skulle i slutändan bli överflödig när DDR eller ”socialismen” blev mer attraktiv. Men för detta var det nödvändigt att störta byråkratin genom en politisk revolution.

Byggandet av muren var, även om det kortsiktigt bidrog till stabilisering av DDR, ingen seger, utan ett nederlag för arbetarrörelsen i öst och väst. Det hade varit nödvändigt att driva en offentlig kampanj med upprop till alla arbetarorganisationer i öst och väst, för att diskutera och ställa frågan om hur grundvalen för en verkligt demokratisk arbetarstat skulle kunna skapas och säkras.

Under hösten 1989 stod två saker klara: att en grundläggande förändring av förhållandena utan revolution – och ”vändningen” hösten 1989 var början till en politisk revolution – för det första var omöjlig; muren kunde, för det andra, inte skydda DDR från att gå under på grund av sina stalinistiska fosterskador.

En halv socialism i ett halvt land i skuggan av muren kunde inte överleva på längre sikt. Socialismen är internationell eller inte alls!

Bruno Tesch
Gruppe Arbeitermacht

Det är framför allt en ”vetenskapliga studie” som utgör startpunkten för den aktuella debatten i vänsterpartiet (Die Linke). Samuel Salzborn och Sebastian Voigt slår däri fast vad de anser vara ”antisemitism” i vänsterpartiet. Det rör sig om riksdagsledamöterna Högers, Paechs och Groths deltagande i förra årets Ship to Gaza och uppropet om bojkott av varor från ockuperade områden.

De aktuella anklagelserna rör sig i den konsekvent pro-sionistiska riktning som drivs av ledningen runt Gysi, Kipping, Ramelow, Bartsch m. fl. Grunden för kampanjen lades fast av Gysi, ordförande för riksdagsfraktionen, för flera månader sedan, när han i ett förslag till grundsatser där han fabulerade om förbundsrepublikens existensberättigande klargjorde att speciellt den tyska vänstern alltid måste stöda Israel och samtidigt hålla fast vid det förgångnas anti-imperialism.

Ledningen bedriver nu, som ett direkt svar på ”studien” – ett hafsverk som inte håller för vetenskapliga krav – en politisk kampanj mot vänsterflygeln. Den 21 maj beslutade ledningen och den 22 maj riksdagsfraktionen om vilka aktiviteter som medlemmar och företrädare måste upphöra med: ”Vi kommer varken delta i initiativ om konflikten i Mellanöstern som kräver en enstatslösning för Palestina och Israel, eller upprop om bojkott av israeliska produkter eller det här årets ’Gaza-flotta’. Vi förväntar oss att våra personliga medarbetare liksom fraktionens medarbetare företräder dessa ståndpunkter.”

Anklagelserna och den efterföljande debatten var en gudagåva för de borgerliga partierna och medierna. Speciellt hårt angreps vänsterflygeln i partiet och parlamentarikerna Christine Buchholz och Inge Höger. En ”aktuell timme” i förbundsdagen användes för att fördöma vänsterflygeln. Den utomparlamentariska vänstern måste nu ställa sig solidarisk med vänsterflygeln. Vi måste visa att vi inte låter oss avfärdas som ”antisemiter” och att det finns andra politiska sanningar än de i Gysis konstruktion, i Konkret eller Jungle World.

Är antisionism lika med antisemitism?
Med den parollen (utan frågestecken) bedriver de ”antityska” sedan nästan 20 år en kampanj mot den anti-imperialistiska vänstern. Denna politiska strömning, som likställer antisionism med antisemitism, har under tiden vunnit inflytande i vänsterpartiet och i fackföreningarna i DGB (tyska LO). I vänsterpartiet och i solid finns den antityska arbetsgruppen Shalom och diverse pro-sionistiska grupper, plattformar och medier, som ingått en allians med högerflygeln i vänsterpartiet. Den försvarar sionismens borgerligt-nationalistiska ideologi och hänvisar positivt till Israel och USA, som kämpar för demokrati och mot den reaktionära islamismen.

Sionismen är en europeisk, försenad, nationalistisk ideologi som grundades av Theodor Herzl. Den ser judarna inte bara som en religiös gemenskap, utan som folk och nation, och förnekar därmed klassdifferentieringen. Till skillnad från den judiska arbetarorganisationen Bund i Ryssland, som såg judarnas kamp mot förtryck som en del av proletariatets befrielsekamp, var imperialismen sionismens partner för att genomföra sina mål. Imperialismen skulle verkställa judarnas ”befrielse” genom att ”ge” dem en egen stat. Kampen för socialismen ersattes av flykten till en egen – borgerlig – stat: Israel. Den kunde dock bara uppnås genom att miljoner andra människor, som levde i regionen, fördrevs, dödades och förtrycktes, något som fortfarande pågår.

För den internationalistiska vänstern har det alltid varit avgörande att framhäva motsättningen mellan klasserna, mellan kapital och proletariat. Den nationella splittringen har alltid legat i kapitalets intresse, att organisera den internationalistiska, anti-imperialistiska kampen mot splittringen har alltid legat i den revolutionära klasspolitikens intresse. Därur följer att internationalister kämpar mot varje form av nationellt förtryck och stöder de förtrycktas befrielsekamp – i detta fall palestiniernas.

De antityska bekämpar detta. Först avvisar de klassanalysen. Den tyska staten definieras endast utifrån den tyska fascismens dåd, dess klasser finns antingen inte eller är i varje fall inte relevanta. Endast nazisternas ”folkgemenskap” är fram tills idag bestämmande. Därför kan det inte finnas någon progressiv roll för den tyska arbetarklassen, eftersom den är ”strukturellt” antisemitisk och så måste förbli.

Israel definieras som en stat i vilken det inte finns några klassmotsättningar, eller också är de i varje fall försumbara. Israel definieras enbart som en följd av Förintelsen (Shoa), varför hela vänstern måste försvara denna kapitalistiska stat. I den här ideologin finns det också en ”progressiv” imperialism: USA-imperialismen. Den har besegrat den tyska fascismen och är idag Israels skyddsmakt. Därför försvarar de antityska också varje krig som USA-imperialismen för och rättfärdigar den israeliska statens samtliga åtgärder för att förtrycka palestinierna.

Därmed förnekas den israeliska statens reaktionära, rasistiska karaktär. Dess verkliga funktion och egentliga grundval – som brohuvud för USA-imperialismen och dess allierade i Mellanöstern för att behärska det arabiska området – döljs bakom en samling av historiska myter. Med sitt avvisande av klassbegrepp, anti-imperialism och internationalism hittar de antityska lätt vänner i den reformistiska apparaten. Det är därför inte konstigt att ”ministersocialisterna” från Berlin och Brandenburg, Gysi och de andra i vänsterpartiet, använder sig av detta ideologiska vapen för att slå mot internationalister i partiet.

Nu ska alltså ”vänstern” inte längre få använda enstatslösningen, nej, de måste stöda sionismens aggressiva ockupationspolitik, dvs. det måste finnas en etniskt definierad sionistisk stat och ett inhägnat reservat för palestinierna. ”Vänstern” får inte ens delta i ”Gaza-flottan”, som transporterar förnödenheter och ifrågasätter den människoföraktande hungerblockaden mot Gazaremsan. Förra året fick dessa aktivister nio döda att sörja när den israeliska militären stormade båtarna.

Fraktionen i förbundsdagen motiverar sitt beslut med att även öppet antisemitiska grupper deltagit i allianser för Gaza. Givetvis finns det antisemitism även i den arabiska världen. Men det är en politisk skandal att praktiskt taget varje solidaritetsaktion med det förtryckta palestinska folket förtalas från pro-sionisternas sida. De likställs med antisemiter och liknande reaktionärer. Fraktionen i förbundsdagen gör nu den metoden till sin egen.

Vad är fel med bojkott?
Frågan om bojkott av israeliska varor från ockuperande områden, som bedrivits av den israeliska vänstern i åratal, gäller som det avgörande argumentet. När man nu hänvisar till den tyska historien och nazisternas bojkott av judiska affärer, är det ren demagogi. Vi är inte som en del av vänstern solidariska med reaktionära ockupationsregimer, vi är inte solidariska med överutsugning och ett slags tvångsarbete som palestinierna i de ockuperade områdena måste utföra åt det israeliska kapitalet. En bojkott är naturligtvis bara ett medel för att bekämpa detta. Det avgörande är massuppror som intifadan, den palestinska arbetarklassens aktioner och strejker liksom gemensam kamp mellan israeliska och palestinska anti-sionistiska aktivister och löntagare.

För vänsterpartiets ledning och fraktion i förbundsdagen handlar det inte längre om internationell solidaritet. De vill slutgiltigt anpassa partiet till ett deltagande i en regering på förbundsnivå genom att göra centrala premisser i den tyska imperialismens utrikespolitik till sina egna. Däri ingår FN:s militära insatser, kanske också Nato:s, om FN deltar – och det ovillkorliga stödet till Israel. Det är en öppning för att slipa bort de återstående ståndpunkter och ”förbehåll” som vänsterpartiet har kvar gentemot en öppet pro-imperialistisk politik. Därför är solidaritet med internationalisterna i fraktionen en plikt.

Riktigt skandalös är emellertid ännu en gång hållningen bland ”kommunisterna” runt Sarah Wagenknecht, som – liksom tidigare i varje verklig åsiktsskillnad i vänsterpartiet – går förbi den verkliga konflikten till förmån för ”neutralitetsbeslut” och för fridens skull. Huruvida dessa kamrater saknar det ”kommunistiska” samvetet, är osäkert; att de saknar mod är i alla fall säkert.

Solidaritet med anti-imperialisterna i vänsterpartiet betyder dock samtidigt också kritik mot deras hållning. Det var säkert åtminstone taktiskt klumpigt att lämna rummet inför omröstningen om Gysis förslag, istället för att rösta emot, vilket kunde ha förhindrat beslutet. Argumentet att det skulle ha försett borgerliga medier och partier med material för fortsatt skandalisering av vänsterpartiet är kortsiktigt. Högerflygeln och stora delar av partiets centrum vill med sitt offentliga fördömande av vänstern ytterligare förskjuta styrkeförhållandena åt höger. Därför är varje politisk kurragömmalek utsiktslös och meningslös.

Tobi Hansen

Markus Lehner analyserar Europas skuldkris. Han lokaliserar orsaken till den omfattande överackumulationen av tillgångar i form av krediter och hävdar att regeringarnas politik tjänar finanskapitalets intressen, eller mer exakt, ägarna till de stora skuldberg som byggdes upp under åren med uppgång.

”Rädda våra pengar”, ”Europa står inför en krasch” och ”Nationell bankrutt förestår”, är bara ett litet urval av böcker som för närvarande finns om ”euron”. Olika ”experter” som är mer eller mindre nationalistiska, rör upp den tyska småbourgeoisiens djupaste rädsla för sina ”surt förvärvade besparingar”, vilka påstås köras ner i halsen på de skuldsatta staterna av oansvariga politiker. Och det är inte bara Bild-Zeitung som förser det med fördomsfulla idéer om ”lata sydlänningar”. Givetvis ackompanjeras de apokalyptiska synerna av banker som kraschar och tomma bankomater av smarta investeringsråd om var du ska placera dina hotade pengar – att sprida panik kan vara en god affär.

Det är mycket tydligt vem som än så länge haft störst nytta av euron: det tyska kapitalet. Det tyska kapitalet befinner sig inte, till skillnad från Förenta Staterna eller Storbritannien, i en position där det först och främst kan uppträda som finanskapital. Det tyska kapitalet är i betydande utsträckning beroende av sina exportindustriers vinstmarginaler (46 procent av alla varor som produceras i Tyskland går på export). Europeiska Unionen, och i ännu större utsträckning eurozonen, är därför ett slags fristad för den tyska industrin: 60 procent av all tysk export säljs inom EU, och två tredjedelar av detta inom eurozonen. Det faktum att exportandelen till EU lätt kan sjunka, förändrar inte detta. Brasiliens, Rysslands, Indiens och Kinas (de så kallade BRIC-länderna) uppgång har medfört nya exportmarknader men också stark konkurrens som lätt kan innebära en förlust av marknadsandelar. Därför är EU ännu viktigare som fristad för det tyska kapitalet – ett skydd mot den framväxande konkurrensen på världsmarknaden.

Den strukturella svagheten i ekonomier som Grekland, Portugal eller Spanien innebär, å andra sidan, som ett resultat av att deras egna valutor eliminerats, att det tyska kapitalets fördelar framkallar en ständig nedgång i deras produktiva industrier. Det förvärras av det faktum att de också förlorar sin formella roll som områden för billig produktion när det tyska kapitalet utlokaliserar produktion till framväxande marknader utanför EU.

De nuvarande snedfördelningarna i eurozonen är därför en ständig källa till ekonomiska spänningar. Eftersom räntorna är låga i jämförelse med dessa staters ekonomiska potential, finns det dessutom en ständig tendens till skuldsättning och åtföljande inflationsbubblor, exempelvis i fastighetssektorn. För det tyska finanskapitalet är detta en källa till stadiga vinster: att finansiera de skuldsatta ekonomierna garanterar försäljning åt de tyska exportindustrier vars vinster, i form av investeringskapital, sedan blir grunden för nästa omgång av skulder. Resultatet är inte bara ett ständigt flöde av räntebetalningar, utan också ett ökat tyskt grepp om regeringarna i de skuldsatta länderna.

I motsats till hur det ofta framställs har den grekiska kris som fördjupats sedan början av 2010 inte inneburit några betydande förluster för tyska företag. Det har givetvis varit en del förluster på grund av vikande export, men de har inte, i jämförelse med den tyska ekonomins övergripande storlek, varit allvarliga. Även de lån som getts till Grekland som en del av ”räddningspaketet” har än så länge inte inneburit några förluster. Under det senaste året har den tyska regeringen, som en del av ”räddningspaketet”, gett Grekland 8,4 miljarder euro i krediter. På grundval av räntorna, som förblir höga trots de påstått ”speciella villkoren”, har Aten än så länge fått betala tillbaka 500 miljoner euro. (Financial Times Deutschland 20 maj) Utöver detta har effekten av den grekiska krisen varit att sänka eurons växelkurs i förhållande till dollarn, vilket varit mycket fördelaktigt för tyska exportörer.

Det verkliga problemet är snarare att hela systemet med skuldsatta ekonomier i EU, tillsammans med Grekland, vacklar och en dominoliknande rad med bankrutter i ett antal stater hotar inte bara att avsluta dessa lönsamma affärsmöjligheter, utan kan också faktiskt hota de kreditgivande bankerna själva. Detta kan, tillsammans med den pågående bankkrisen, leda till en ny finansiell panik som skulle få sammanbrottet för Lehman Brothers att se ut som en barnlek.

Den imperialistiska lösningen för Grekland
Grekland hade 2010 en statsskuld på 130 procent av sin BNP, vilken i sig hade sjunkit med 4 procent. De åtstramningar som införts kommer att leda till att BNP sjunker ännu mer, vilket leder till att skulden 2013 har ökat till mer än 150 procent av BNP. Till skillnad från högt skuldsatta länder som exempelvis Förenta Staterna, är den grekiska skulden till stor del utlandsägd (motsvarande 94,6 procent av BNP). Det räddningspaket för Grekland som organiserades av ”trojkan” EU, Europeiska Centralbanken (ECB) och Internationella Valutafonden (IMF) under våren 2010 uppgick till 110 miljarder euro. Men i slutet av 2010 betraktades det som otillräckligt: tidsgränsen för återbetalning av lånet förlängdes till fyra och ett halvt år. Under tiden har det blivit klart att Grekland inte kan undfly den nedgående spiralen med recession och ”stränghet” och att detta kommer att leda till ökat motstånd från alla de som är offer i form av löner, välfärd och pensioner. Därför diskuterar trojkan nu två möjliga lösningar.

Den grekiska regeringen kommer, å ena sidan, att tvingas sälja statliga tillgångar som hamnar, flygplatser och telekomföretag. Å andra sidan övervägs olika scheman för ”omstrukturering”. Det kan inkludera ännu en förlängning av låneperioden, delvis avskrivning av betalningar till kreditorer eller av räntebetalningar (kallas kort och gott ”klippning”) för att täcka omkring 30 procent av skulden. Detta är skrattretande eftersom privata investerare redan har räknat med möjligheten av en förlust och de 30 procenten inkluderades för länge sedan genom högre räntor. Å andra sidan har privata kreditorer redan överfört sina riskabla papper på skattebetalarna genom EU:s och ECB:s räddningspaket. Trots ”deltagandet av privata kreditorer” står det helt klart vem som inte ska betala, även om frånvaron av superprofiter för storföretagen verkligen är en ”börda”.

Krisen i Grekland har lett till spekulation gentemot de svaga euroländerna, dvs. deras behov av nya krediter (även för att klara gamla skulder) bemöts alltid med krav på högre räntor. Det spelar ingen roll huruvida skulderna är resultatet av en svag betalningsbalans (som i Portugal, Spanien, Italien, Frankrike) eller av räddandet av ”systemrelevanta banker” (Island). Nedvärderingen hos värderingsinstituten är i detta fall bara ett uttryck för och ett erkännande av redan existerande spekulation.

Efter att Irland och Portugal flydde till räddningen i EU:s ”räddningspaket”, har andra EU-länder blivit fokus för spekulation: Spanien, Italien, Belgien, Cypern och Ungern. Även Frankrike och Storbritannien tar sig bara långsamt ur krisen. Speciellt i Storbritannien störs det ekonomiska resultatet av åtstramningar. På den vinnande sidan i EU befinner sig hittills Tyskland, Österrike, Nederländerna och Skandinavien. Det står emellertid också klart att en våg av bankrutter i krisländerna snabbt skulle undergräva stabiliteten även i dessa länder.

Problemet USA
Eurokrisen är kopplad till en annan, långt mer allvarlig, skuldkris: Förenta Staternas. Finanskrisen 2008 löstes inte genom utplåning av överackumulerat fiktivt kapital. Den desarmerades tvärtom genom en injektion av stora mängder nya pengar. Denna strategi för ”kvantitativ lättnad” har inneburit att USA:s centralbank, Federal Reserve (Fed), idag är den största innehavaren av statsobligationer (och inte Kina som det ofta felaktigt påstås). Förr skulle detta ha kallats ”sätta fart på sedelpressarna”. På det sättet har USA:s statsskuld vuxit till över 100 procent av BNP som ett resultat av räddningsoperationer genom ekonomiska program och banker. Sedan mitten av 2009 har därför de med tillgångar i dollar för att investera varit hyperaktiva i en växande våg av spekulation i sökandet efter vinster världen över. Liksom i krisen med huslånen till låntagare utan möjlighet att betala tillbaka (sub-prime), är de mest lukrativa affärerna de med högsta risk, dvs. med fattiga gäldenärer.

När den globala ekonomin tycktes försvagas mot slutet av 2010, beslutade Fed i november om en andra omgång med kvantitativ lättnad (QE2), ännu en utvidgning av politiken med billiga pengar. Men konsekvenserna av inflationen och nya spekulationsbubblor (i råvaror, livsmedel och statsskulder) är nu så allvarliga att slutet för QE2 är alltmer sannolikt. Samtidigt är varje ytterligare ökning av underskottet i USA:s budget allt besvärligare och amerikanska städers stora skulder hotar speciellt medelstora banker med bankrutt. Många kommentatorer ser faktiskt detta som det viktigaste hotet mot världsekonomin som helhet. Investerare blir, kort sagt, alltmer oroliga och dollarns framtid är ännu mer osäker än eurons.

Permanent kris
Under finanskrisen 2008–2009 spenderades globalt sett 15 miljarder dollar för att rädda bankerna. Sedan dess har emellertid bankernas riskstruktur, trots ”stresstester”, knappast förändrats. Vare sig ökningen av reservfondernas miniminivå eller Basel 3 (som ännu inte är i funktion) har medfört någon verklig skillnad för förmågan hos banker med litet kapital att finansiera högst spekulativa affärer. Idag investeras återigen penningsummor i finansiell vadslagning i en omfattning som är många gånger större än den globala BNP. Därför finns det fortfarande i bankernas räkenskaper ett okänt antal förgiftade avtal som det bara finns det vagaste hopp om framtida försäljning av. På grund av denna krishantering är det dessutom inte bara de ”dåliga bankerna” utan också centralbankerna som nu sitter med de värdelösa papperen från bankrutta banker. Vare sig centralbanker eller stater (vars skulder i förhållande till BNP i genomsnitt har ökat från 60 procent till 80 procent) kommer att kunna genomföra en sådan räddningsaktion för bankerna igen.

Sammanfattningsvis: en kombination av statskonkurser i EU (eller också en panikartad ”klippning”) med slutet för QE2 i USA och en våg av konkurser i amerikanska banker skulle oundvikligen leda till en ny kris på investeringsmarknaderna och i de stora bankerna. Och det skulle ske i en situation där staterna och centralbankerna inte längre skulle kunna komma till räddning. Det är detta skräckscenario som för närvarande hemsöker investerare, företagsledare och bankirer liksom politiker. Det förklarar både de snabba försöken att innesluta brännpunkterna inom EU och den långsamma hastigheten i hanterandet av USA:s skuldproblem.

EU:s svar
Med pompa och ståt konstruerade EU ett ”räddningspaket”. Först i maj 2010 med ”den europeiska finansmekanismen” genom vilken man trodde att problemet kunde lösas med 60 miljarder euro. När den förödande underskattningen av situationen blev tydlig i slutet av 2010, förstärktes den med ”Europeiska anordningen för finansstabilisering” som tillfogade 400 miljarder euro från EU och 250 miljarder från IMF. Tillsammans med stödet till Grekland på 110 miljarder euro har sammanlagt 860 miljarder euro lagts i ”potten”. Konstruerandet av detta system är fullt av inkonsekvens och tvetydighet.

Å ena sidan ska den rädda EU-stater från bankrutt, å andra sidan ska den inte bli en ”enhet för överföring” (i betydelsen finansiell utjämning inom länder) genom vilken problemens strukturella ursprung (exempelvis skillnader i produktivitet och sociala skillnader) skulle kunna hanteras. Kärnan i hela projektet är att stabilitetsanordningens kreditorer nu regelbundet kan övervaka ”konsolideringens gång” i de berörda länderna genom deras egna kontrollmekanismer (de rika EU-staterna, ECB, IMF). Formulerat rakt på sak innebär det att de berörda ländernas ekonomiska och sociala politik de facto kommer att dikteras av trojkan. Beträffande Grekland kräver trojkan sänkta löner, liberalisering av arbetsmarknaden, sänkta kostnader i sjukvårdssektorn, höjd pensionsålder. Ovanpå det ville de nu ha ett program för privatiseringar som skulle överföra större delen av alla statliga tillgångar till en trust som sedan ska sälja dem. Denna klassiska nyliberala politik för skuldsatta stater kommer emellertid inte att leda till någon lösning av problemet med skuldsättning utan till ytterligare utarmning av ekonomin och folket i de berörda länderna.

Den här politiken är ett uttryck för intressena hos det dominerande kapitalet i EU. Vare sig de skuldsatta länderna eller EU:s ekonomiska stabilitet kommer att skyddas av den. Det som framför allt kommer att skyddas är privat kapital och långivarländernas vinster. Ovanpå det kommer den småborgerliga massbasen i långivarländernas styrande konservativa eller liberala partier att få se sin ställning alltmer hotad av skuldkrisen: det är det som driver det panikslagna och chauvinistiska avvisandet av varje form av ”enhet för överföring”, liksom det växande stödet för euroskeptiska motståndare till räddningspaket i det borgerliga lägret från Finland till Tyskland.

För den tyska regeringen är detta en nästan förlamande faktor: å ena sidan behöver den uttrycka det tyska finans- och exportkapitalets långsiktiga intressen genom att säkra eurozonen men, å andra sidan, måste den smickra den allt starkare euroskeptiska stämningen bland massan av sina anhängare. Resultatet av detta blir förvirringen i den tyska regeringens politik på EU-nivå. Den starkaste ekonomiska makten i EU befinner sig därför för närvarande inte i en ställning där den kan agera som en stabiliserande kraft, exempelvis genom en starkare samordning av den ekonomiska och sociala politiken inom EU. Det är inte att undra på att den tyska storfinansen för närvarande tänker i termer av en röd-grön regering med socialdemokrater och gröna.

Systemlösning?
Inom ramen för politiken efter andra världskriget kan utbrottet av kriser och deras effekter inte längre hanteras just därför att kapitalets förmerande är beroende av det kapitalistiska ekonomiska systemets kärna: egendomsförhållandena. Marknadens ”osynliga hand” garanterar inte alls ”det gemensamma bästa” som Adam Smith trodde. I verkligheten blandar sig dess osynliga händer på ett allt mer outhärdligt sätt i arbetares, ungdomars, invandrares, fattigas, gamlas, kvinnors med fleras liv och omvandlar offentligt alla regeringar till sina nickedockor.

De spontana ungdomsprotester som i veckor har ockuperat de offentliga torgen i Spanien, uttrycker detta på sitt eget sätt med sin huvudparoll: kravet på ”verklig demokrati” eftersom de valda politikerna inte längre har något mer att säga. Det har faktiskt sällan stått så klart att ett byte av regering i Irland, Portugal eller Grekland verkligen inte förändrar någonting i den politik som kommer att genomföras: alla löften om en politisk förändring blir värdelösa åtminstone vid nästa besök från trojkan. Verklig förändring kommer att komma först när problemet åtgärdas i sina rötter och detta kan bara, i den utsträckning som det handlar om den europeiska skuldekonomin, innebära expropriering av banker och storskaliga tillgångar.

Exproprieringen av det europeiska bank- och investeringskapitalet, tillsammans med avskrivning av skulderna, kan skapa utrymme för en europeisk ekonomisk plan som är demokratiskt beslutad av massorna. Den planen kan övervinna både de strukturella skillnaderna inom Europa och problemen med massarbetslöshet och ökad social fattigdom. Det är uppenbart att detta steg är omöjligt utan beslutsam klasskamp mot de styrande kapitalen i Europa, och det kan bara uppnås i samband med kampen för Europas Förenade Socialistiska Stater. I det avseendet kan det inte finnas någon lösning på den kapitalistiska krisen inom nationalstaternas begränsade ramar: den enda lösningen är en socialistisk lösning som samtidigt är internationell.

Motstånd
Protesterna i Spanien, Grekland, Irland och Portugal har än så länge varit de mest avgörande och har rest allt mer radikala frågor. Rörelsen måste bli en alleuropeisk rörelse och i slutändan måste den samordnas.

Under det senaste årtiondet, när vi upprepade gånger förde fram internationell samordning av den antikapitalistiska rörelsen i samband med Europas Socialforum (ESF), fick vi ofta höra att det var ”för tidigt”. När sedan krisen bröt ut, ändrades tonen i det demoraliserade ESF, nu fick vi höra att det faktiskt var för sent. Inför storkapitalets oerhörda makt, som är samordnad internationellt, innebär varje avstående från uppgiften att samordna motståndsrörelserna internationellt att organisera deras nederlag, oavsett hur demokratiska och progressiva de kan vara. Masstrejkerna och rörelserna i södra Europa ställer skapandet av en europeisk samordning av motståndet på dagordningen. Denna möjlighet får inte förslösas ännu en gång.

De arabiska revolutionerna visar den enorma potentialen som finns idag för grundläggande förändringar, till och med för störtandet av all utsugning och allt förtryck. Men de visar också att bara en politisk organisation med ett tydligt program för att övervinna kapitalets diktatur och med en beredskap att krossa den borgerliga staten kan göra slut på denna brottsliga regim. Det finns därför inget alternativ till att bygga upp en ny, revolutionär, femte international som slutligen kan göra slut på detta föråldrade system.

Markus Lehner

Nazisternas utropade sorg- och minnesmarsch den 19 februari blev en tragedi för dem. Hela noll meter kunde de bruna nollorna, som släpat sig till Dresden från hela Europa, ta sig från demonstrationens startplats vid Dresdens centralstation. Huvudanledningen till detta var, precis som föregående år, de militanta blockaderna som genomfördes av tusentals antifascister från hela Tyskland och flera andra europeiska länder för att ge de bruna spökena ett välförtjänt svar.

250 till 300 bussar forslade vänsteraktivister, fackliga aktivister, medlemmar i Vänsterpartiet, antikapitalister och kommunister, invandrare och framför allt unga människor till Sachsen. Tillsammans deltog omkring 20 000 antifascister i protesten.

Trots skamliga trakasserier från myndigheterna kunde tusentals samlas till massblockader och därmed förhindra nazimarschen – trots juridiska arrangemang från snutarna som syftade till att säkra nazisternas rätt att demonstrera. Därför deltog 3 500 poliser från Sachsen inklusive poliser och civilklädda provokatörer från hela regionen i insatsen. Busskonvojer från hela Tyskland stoppades vid avfarter från motorvägen, och tusentals antifascister tvingades gå flera kilometer för att komma till innerstadens blockadpunkter.

Massans beslutsamhet
Men polisens taktik slog tillbaka. Stoppandet av flera hundra bussar fick till följd att demonstrationståg med tusentals deltagare satte sig i rörelse mot stadens kärna från olika håll för att blockera nazisternas samling. Redan från start kunde stora och ganska kompakta demonstrationståg genom sin kraft och sin storlek bryta sig igenom flera av polisens avspärrningar. Därför tvingades polisen att backa från målet att upprätthålla nazisternas demonstrationsrätt.

Vi i Gruppe Arbeitermacht och ungdomsorganisationen Revolution är stolta över att våra medlemmar och anhängare tog en aktiv del i att tillsammans med andra bryta sig igenom polisens avspärrningar, så att nazisterna inte kunde genomföra sin demonstration. Den stora massan av deltagare och många aktivisters beslutsamhet (i spetsen befann sig främst grupper som utgör den radikala vänstern) var nyckeln till framgång för den antifascistiska massmobiliseringen.

En lärorik jämförelse
Detta var en lärorik och mycket framgångsrik aktion till skillnad från protesterna den 13 februari. Då kom mellan 1 300 och 2 000 reaktionärer till Dresden för att genomföra en regional mobilisering. 17 000 människor protesterade mot detta med en ”mänsklig kedja” som organiserades av alla borgerliga partier, kyrkor och andra humanister. Dessa hade, trots att de var många fler, på förhand bestämt sig för att avstå från en konfrontation med reaktionärerna. Kristdemokratiska CDU:s anhängare, gröna, fackliga och kyrkliga funktionärer såväl som socialdemokratiska SPD och Vänsterpartiet kunde då tända ett ljus för mänskligheten, samtidigt som man lät omänskligheten i form av 2 000 nazister marschera.

Den 19 februari samlades omkring 800 allmänt farliga fascister, rasister och antisemiter på Dresdens centralstation, och cirka 1 000 vid Dresden-Plauen, F.-C.-Weiskopf-Platz. Mindre grupper av högeranhängare samlades på andra platser och gick genom staden. Sammanlagt hade 2 500 fascister tagit sig till Dresden. Bara detta innebar ett nederlag för dem. För två år sedan lyckades man samla 7–8.000 i den största marschen hittills. Förra året kom 6 000 deltagare vilka framgångsrikt blockerades. 2011 var de mindre än hälften så många. Utan tvekan brottas den bruna mobben med en rad problem. Först och främst befinner sig de fascistiska och halvfascistiska partierna NPD och DVU i en svår kris. Skulle NPD misslyckas med att komma in i Sachsen-Anhalts delstatsparlament hotas partiet bokstavligen av finansiell bankrutt.

Därtill kommer att NPD är allt mindre i stånd att integrera de ”fria krafterna” i den tyska naziströrelsen, som består av mobben av kamratskapsgrupper och andra terrorgäng. De nazistiska partierna har också ett dåligt förhållande till den nya högern, t.ex. rasistiska grupper och förbund som Pro-Tyskland. Dessa vill inte tas för antisemiter, stortyskar eller revanschister. Krossande av den organiserade arbetarrörelsen och vänstern är inte det högerpopulistiska Pro-Tysklands främsta angelägenhet. Framför allt vill de tilltala de ”rättmätiga” tyska medborgare som inte vill veta av tredje riket, men väl konfrontera de invandrare som representerar ”den islamiska faran”, och som därför använder sig av en drakonisk och konsekvent rasism.

Slutligen har nazistpartierna problemet att deras frågor, teser och paroller i allt högre grad övertas av etablissemanget. Vem behöver NPD när Sarrazin finns? De tyska rasistiska förgrundsgestalterna hittar man nu i etablissemanget, inte i extremhögerns smutsiga träsk. Men det skulle givetvis vara alltför enkelt att förklara nazisternas nederlag med scenens egna konjunkturella problem.

När fascisternas marscher bara ”bemöts” av pacifistiska demonstrationer, kedjor av människor eller ljus, blir det mycket lättare för högerextremisterna att återsamla sina krafter. Då kan de ofta mycket lättare infånga småborgare, men också fotfolket som kommer från de deklasserade skikten av människor med tyskt ursprung, vita lönearbetare, och ge dessa ”förlorare” en känsla av styrka. För skapandet av ett fascistiskt parti är ”kampen om gatan”, formerandet av anhängarna i reaktionära, militanta kampgrupper, som angriper vänstern, invandrare och fackliga aktivister, väsentlig.

Förmågan att terrorisera minoriteter eller politiska motståndare är ett väsentligt medel för att binda samman dessa organisationer, eftersom det inte bara handlar om en grupp människor med djupt reaktionära och människoföraktande övertygelser, utan om en aktivistisk, reaktionär formering av ”småborgare som drivits till vansinne” (Trotskij) och som svetsas samman till en kampgrupp mot allt framstegsvänligt. Och den bevisar sin ”rasmässiga” överlägsenhet i speciella situationer genom högerterror och till och med pogromer.

Militant antifascism
Därför är militant kamp mot fascismen, för att förhindra deras marscher, för att förvägra dem friheten att propagera och agitera, för att slå sönder deras organisationer, inte bara en fråga om politisk smak. Den militanta antifascismen är inte något extra utöver ljuskedjor och vädjanden till den borgerliga staten riktade mot alltför flagranta nazister och för att genomdriva ”demokratin”. Den är dess direkta motsats. Nazisterna kan bara slutgiltigt besegras när vi beslutsamt motsätter oss dem utan förhoppningar om och förtroende för regering och polis.

Att snutarna skyddar nazisterna och gör allt tänkbart för att skydda deras marscher visade sig ”naturligtvis” ännu en gång i Dresden. Demonstranter skadades även den här gången med hjälp av batonger, pepparspray och vattenkanoner. Många blev gripna. För att göra saken ännu värre ”stormade på kvällen maskerade specialinsatsstyrkor från polisen Vänsterpartiets pressbyrå på Großenhainer Straße. De beslagtog datorn och grep enligt uppgifter i medierna fyra personer” (rapport på Indymedia 20/2). Mobiliseringen och aktionerna i Dresden visar i ett avseende hur nazisterna kan besegras – genom massmobilisering och beslutsamhet.

Svagheter och inre motsättningar
Men det uppenbarade också i all framgång svagheten i konceptet för mobiliseringen och den taktik med blockader som användes av ”Nazifritt Dresden” och framför allt av ”den interventionistiska vänstern”.

De olika tågen till samlingsplatsen var formade enligt en ”fingermodell”, som skulle kunna ta sig igenom polisens avspärrningar. På flera punkter visade sig ändå bristen på en central och demokratiskt ansvarig ledning för demonstrationen och aktionerna, också i enskilda demonstrationståg. På flera ställen utsågs utan tydliga anvisningar en insatsledning, något som ett samlat demonstrations- och blockadtåg borde göra, av ett ”delegatsplenum” bestående av representanter från ”vängrupper”. Den skulle sedan bestämma vad som skulle göras.

Även om det kan låta demokratiskt och transparent, är det inte det. Just i kritiska situationer, när det måste beslutas om huruvida en av snutarnas avspärrningar ska genombrytas, om en blockerande massa ska stå kvar eller inte, är det egentligen pseudodemokratiskt att överlåta beslutsansvaret på tillfälligt sammansatta ”delegerade”. Det är naturligtvis välkommet när en demonstrationsledning eller en ”fingerledning” framför allt för de större, alltså grupper som organiserar många människor, samråder om sina beslut – inte minst därför att det då finns en större enhet i handling, men också att en mer exakt bedömning av stridsberedskap och kapacitet kan göras.

I slutändan måste dock taktiska beslut fattas av en demonstrationsledning eller ledningen för en blockadpunkt. För enskilda aktivister eller grupper på plats är det helt enkelt inte möjligt att göra sig en samlad bild av hela läget och avgöra hur man ska förhålla sig taktiskt. Ansvaret för att fatta operativa beslut och senare också rättfärdiga dem politiskt, kan inte tas bort från en central demonstrationsledning. Besluten måste fattas i överensstämmelse med de olika politiska organisationer, partier och fackföreningar som stöder mobiliseringen, företräder den och därmed är förpliktade att fatta beslut som tjänar det förenande gemensamma målet – i detta fall att förhindra nazimarschen.

Vi kan emellertid inte tala om en transparent förberedelse, det var ett samspel mellan DGB och Vänsterpartiet som finansiärer och de som i verkligheten dominerade och den interventionistiska vänstern, som fick pröva sina idéer så länge de inte kritiserade sina finansiärer. Den interventionistiska vänstern framstod som initiativtagare och samordnare av aktionen, men i verkligheten sitter dock Vänsterpartiet och fackföreningarna på logistiken bakom den vänsterradikala karaktären, och utan deras insatser i form av resurser och pengar hade mobiliseringen inte varit möjlig. Det är naturligtvis välkommet att dessa apparater och deras ledningar använder sina medel för meningsfulla aktiviteter – men det är mycket problematiskt när det köps genom ett diplomatiskt moratorium mellan rörelsens olika delar.

Den ”aktionskonsensus” som utgick ifrån att ingen upptrappning skulle förekomma från antifascisternas sida, var i verkligheten givetvis ingen aktionskonsensus alls, utan snarare en diplomatisk formel, som framför allt tjänade till att skapa ”enhet” under alliansens ledning. Den dög inte som operativ vägledning för handling och kunde heller inte göra det. En orsak till framgången för den antifascistiska mobiliseringen i Dresden var faktiskt att de flesta demonstranter inte höll sig till den och att många kanske inte ens kände till den. I Dresden var mobiliseringen alltså en framgång eftersom grundläggande svagheter i demonstrationens uppläggning inte fick fullständigt genomslag.

Två fel
Bakom dessa svagheter gömmer sig dock inte alls någon ”taktisk fråga” på en demonstration, utan en grundläggande skillnad beträffande taktiken i kampen mot fascismen mellan de olika grupperingar som deltog i mobiliseringen. Alliansen ”Nazifritt Dresden” tillät Vänsterpartiet att profilera sig som de demokratiska antifascisterna, medan den ”radikala vänstern” ansvarade för gatukampen. För många inom vänstern – oavsett om de är reformister eller ”vänsterradikaler” – framstod detta som en framgångsrik ”blandning” av olika ”metoder”. I verkligheten är detta en mycket problematisk blandning som är ohållbar på längre sikt – inte därför att den ena eller andra aktionsformen bör avvisas eller förespråkas, utan därför att det finns olika strategier bakom.

En del, framför allt reformister, satsar på en ”medborgarrörelse” för ”civilsamhället”, alltså alla ”demokraters” kamp, från liberala företagare till invandrare som är berövade sina rättigheter eller osäkert anställda. De ser kampen mot fascisterna som framför allt ett medel för att sätta staten i rörelse för ”sin demokrati”. De sociala orsakerna till nazisternas framväxt, först och främst det faktum att den borgerliga staten håller dem som en hemlig reserv som nästan byggts upp med författningsskydd, ignoreras till förmån för att organisera ett ”program för avhoppare”. Hur som helst ska protesterna vara fredliga.

De autonoma och andra tror inte på det. Men deras fel består i att de i stort sett inte företräder ett proletärt alternativ till den borgerliga antifascismen, utan är för en eklektisk blandning av ljuskedjor och Svarta blocket. Var och en måste bara respektera andras aktionsformer och då blir allt bra. Denna föreställning får också näring av att kampen mot fascismen består av båda dessa fraktioner, framför allt en kombination av ideologiska konflikter (alltså upplysning om nazisternas förbrytelser och demokratins fördelar) och mobiliseringar mot nazimarscher.

Proletär antifascism
Detta är dock en betydande förenkling av kampen mot fascismen. För att omintetgöra uppkomsten och utbredningen av fascistiska organisationer och idéer måste arbetarklassen – måste tyska liksom invandrade, fackligt och politiskt organiserade liksom oorganiserade arbetare – bli de faktiska subjekten i denna kamp. Detta var och är innebörden i den proletära enhetsfronten mot fascismen, som den propagerades av trotskisterna redan i slutet av 1920-talet och början av 1930-talet.

Den innebär för det första att de antifascistiska allianserna framför allt måste bestå av vänsterorganisationer, fackföreningar, arbetarrörelsens partier (också när dessa som socialdemokratiska SPD eller Vänsterpartiet är reformistiska), invandrar-, flykting- liksom ungdomsorganisationer. De måste framför allt bildas runt ett gemensamt mål – oavsett om det är förhindrandet av nazimarscher, försvar mot fascister eller fascistiska angrepp, sönderslående av nazisternas strukturer i en region, förhindrande av fascistisk agitation i eller utanför en arbetsplats osv. Det är otvivelaktigt meningsfullt att denna enhetsfront mellan organisationer kombineras med skapandet av antifascistiska aktionsutskott eller allianser på lokal nivå eller på arbetsplatser vilka står öppna för alla aktivister – speciellt oorganiserade eller arbetslösa. I varje fall skulle en öppen struktur gå bra ihop med kampen för transparens och demokrati och därmed ge proletära organisationer en mycket större tyngd i kampen.

Idag är det så att ungdomar, invandrare och lönearbetare utgör den stora mängden av demonstranter – men när vi ser på talarlistorna vid antifascistiska arrangemang, demonstrationer eller presskonferenser, så förekommer de knappast alls. Men det saknas inte ”prominenta” personer av alla slag – konstnärer, professorer och de i Tyskland oundvikliga prästerna. En vändning mot en antifascistisk kamp som stöder sig på arbetarklassen skulle inte bara få bort myglet. Det skulle också gå hand i hand med att kampen mot fascismen uppfattas som en del av kampen mot utsugning och förtryck och den kapitalistiska samhällsordningen. Just krisperioder främjar alltid bildandet av högerextrema och fascistiska grupperingar, eftersom de blir viktiga för den härskande klassen som murbräcka mot arbetarrörelsen, förtryckta och vänstern.

Denna utveckling kan i slutändan bara förhindras när arbetarklassen själv kan ge alla förtryckta och även de undre delarna av mellanskikten och småborgerligheten ett perspektiv mot rättslöshet, utarmning eller sociala nedgång.

Martin Suchanek, Berlin

Den europeiska skuldkrisen utvidgas, driver land mot land, och de stora ekonomierna försöker lasta över recessionen på arbetarklassen i de ekonomiskt svagare nationerna. Den kapitalistiska politiken har bara, med själva systemet i kris, som mål att skjuta över skuldbördan genom att angripa jobb, löner och service.

EU står nu för lite över en tredjedel av den globala BNP, en stor ”inhemsk marknad” att dominera för de största kapitalisterna. Men det är en berättelse om två zoner – den fransk-tyska kärnan gentemot de mindre staterna i södra och västra Europa. Tyskland har exempelvis noterat flera kvartals tillväxt – dess BNP har ökat med 3,9 procent sedan tredje kvartalet 2009, speciellt i sektorerna för maskiner, utrustning och byggnation. Men för Spanien, Grekland och Irland är det en helt annan historia. Den spanska ekonomin avstannade under tredje kvartalet 2010 och regeringen har sagt att den kommer att sjunka med 0,3 procent sammanlagt i år, efter ett fall på 3,7 procent under 2009.

De starkaste imperialistiska ekonomierna, Tyskland och Frankrike, använder för närvarande krisen för att omorganisera och dominera EU. Men deras planer utmanas av trycket från de globala penningmarknaderna mot vissa länder, liksom från arbetarklassens växande motstånd.

Vältra över krisen
De nu kollapsade uppgångarna inom fastigheter och bankverksamhet under det senaste decenniet ledde till illusioner att en del länder som Grekland och Irland hade skakat av sig sin långa historia med fattigdom och beroende och blivit ekonomiska ”tigrar”. Men när den globala krisen bröt ut 2008, visade sig mycket av detta välstånd vara fiktivt – massivt övervärderade fastigheter och aktier. Det som återstod var ett gigantiskt skuldberg.

Island var det första landet som föll samman när dess banker inte kunde betala sina skulder; sedan tvingades Irland genomföra det första av sina tre stora räddningspaket. Där efter kom nyheten om att den konservativa grekiska regeringen fifflat med räkenskaperna för att få fler lån. Övervärderade spanska och portugisiska fastighetsmarknader bröt samman.

Räddningspaketen som ställdes samman för dessa länder var egentligen paket för att rädda tyska, franska och brittiska banker som både hade uppmuntrat lånekarusellen och dragit nytta av den. Att låta utländska banksystem gå under skulle ha orsakat katastrofala förluster för bankirerna i Frankfurt, Paris och Londons City.

BBC:s Robert Preston sade, när han kommenterade förra månadens irländska räddningspaket för bankerna: ”Enligt Internationella regeleringsbanken (BIS) är utlåningen från banker utanför Irland till irländska banker omkring 170 miljarder dollar, av vilka brittiska banker står för 42 miljarder, tyska banker 46 miljarder, amerikanska banker 25 miljarder och franska banker 21 miljarder.” Den brittiska tidningen Guardian avslöjade hur stor franska och tyska bankers exponering var i förhållande till Greklands skulder: ”Data från Internationella regerlingsbanken visar att Grekland hade en utlandsskuld på 240 miljarder dollar. Av detta står Frankrike och Tyskland för en exponering på 75 respektive 45 miljarder dollar.”

EU:s storbanker måste se till att de får betalt. Därför lånar Tyskland, Frankrike och Storbritannien ut ännu mer pengar till svagare ekonomier. Men kostnaden för att återbetala skulderna är bantandet av offentlig service och välfärd. De skulder som EU:s storbanker gett upphov till lämpas över på arbetarklassen.

Obligationsmarknaderna
Regeringar och banker kan skaffa pengar genom att vända sig till obligationsmarknaderna, där de får betala ränta för lånen. Innehavarna av obligationer är finansiella institutioner, enskilda miljardärer och även andra regeringar, vilka lånar ut pengar till en kostnad som ger vinst. Regeringar måste låna mer när de gör av med mer än de får in – deras underskott ökar. För närvarande har Storbritannien ett underskott på något över 10 procent, Spaniens något över 9 procent, Irlands är nu på 12 procent och Portugals 7,3 procent. Tysklands är däremot på under 5 procent, samtidigt som EU rekommenderar ett underskott på högst 3 procent.

Storbritannien betalar mycket mindre ränta på obligationer än andra länder med ett jämförbart underskott på grund av ekonomins storlek och prestige. Även efter det irländska räddningspaketet nyligen är priset för irländska obligationer över 9 procent. Spanien och Portugal betalar för närvarande omkring 8 procent.

Innehavarna av obligationer försöker driva upp räntorna och europeiska centralbanken (ECB) och Tyskland försöker pressa ner priset genom att intervenera på penningmarknaderna. Fara uppstår när innehavarna av obligationer fortsätter pressa upp räntan tills någon regering inte längre kan betala och misslyckas med att betala av sina skulder. För närvarande går ECB och Tyskland in för att skydda lånen och skulderna.

Den gemensamma valutan
Dessa problem har förvärrats av den gemensamma valutan. Under uppgången erbjöd euron stabilitet eftersom räntenivåerna är desamma i alla länder, export och import betalas med samma valuta, vilket bidrar till att kontrollera inflationen, och pengar kan lätt röra sig över nationsgränserna.

Staterna kan använda politiska beslut såsom skatter och kontroll av löner och förmåner för att attrahera företag. Men när en kris inträder begränsas staternas möjligheter att välja politiska beslut genom den gemensamma valutans tvångströja. Ett land kan vilja manipulera räntenivåerna neråt för att uppmuntra utlåning och ekonomisk tillväxt, eller trycka mer pengar och även devalvera valutan för att göra exporten billigare och stimulera efterfrågan. Men enskilda stater kan inte använda dessa politiska alternativ med euron. ECB, med den tyska Bundesbank och den franska nationalbanken i sin kärna, kontrollerar dem. Och ECB förespråkar bara en politik för länder med stora skulder och underskott: sänk offentliga utgifter och tvinga folket att betala för att säkra tillgångarna för innehavarna av obligationer.

Euro fungerar följaktligen som guldstandarden före andra världskriget när valutor var bundna till priset på guld. Under krisen på 1930-talet övergav en del länder som Storbritannien guldstandarden, lät sina valutor nedvärderas och återhämtade sig snabbare än länder som Frankrike som styvnackat höll fast vid den. Det finns rädsla för att ett enskilt land kan göra detta inom eurozonen, men det skulle leda till ett fullständigt sammanbrott för den gemensamma valutan och förstöra den ekonomiska integrationen i EU. Det är därför som den tyska kanslern Merkel och den franske presidenten Sarkozy är så orubbliga i att försvara euron.

Tysklands roll
Tyskland har spelat en nyckelroll i den grekiska krisen, inklusive när det gäller räddningspaketets storlek. De gjorde gemensam sak med IMF och Storbritannien i den irländska krisen, men vann när det gällde EU:s övervakning. Tyskland har visat vägen i bildandet av en alleuropeisk fond för räddningspaket på 750 miljarder euro men har också tryckt på för större kontroll över nationella ekonomier. Nyligen tog Tyskland upp möjligheten att länder som får räddningspaket inte ska kunna inlägga veto mot viktiga ekonomiska beslut, dvs. de som Tyskland föredrar.

Tyskland har också tillåtit en viss nedvärdering av euron för att främja sin export och hjälpa sig själva ur recessionen, medan andra länder har försetts med åtstramningsprogram som stryper efterfrågan. Tyskland har i själva verket använt krisen för att överföra sina egna skuldproblem på svagare länder, och sedan använda de påföljande nedskärningarna och räddningspaketen för att stärka sin ställning inom EU. Genom att tvinga fram förändringar i Grekland och Irland har de exempelvis tjänat in miljarder euro åt sina banker. Det innebär att man kan skjuta upp akuta åtgärder för att minska den egna skulden eftersom man inte behöver rädda sitt eget banksystem.

Även om den härskande klassen i Tyskland så småningom sätter sin egen arbetarklass på ransoner, behöver den inte göra det omedelbart i ett fullskaligt angrepp och därmed riskera det slags motstånd som vi sett i Frankrike och förhoppningsvis kommer att se i Storbritannien 2011. Istället kan de köpa upp de bättre betalda yrkesarbetarna och vältra över krisen på de med osäkra och lågavlönade jobb.

Avslutningsvis
Bank- och statsskulden utgör den nuvarande fasen i krisen i Europa. För närvarande påtvingar ledarna för det kontinentala Europa – Tyskland och Frankrike – hårda åtstramningar på de svagare ekonomierna för att öka den egna ekonomiska välmågan och hegemonin. Innehavarna av obligationer – som enbart motiveras av stora spekulationsvinster – driver emellertid de svagare ekonomierna till krisåtgärder och utsätter euron för fara. I båda scenarierna kommer den stora massan av arbetare att kastas in i misär med jobbförluster, svackor och nedskärningar i offentlig service och privatisering av utbildningen.

Det är därför som vi nu mer någonsin behöver:
• Bygga alleuropeiska samordningar av kampen för att bygga den nödvändiga enheten för att kämpa mot kapitalisterna över gränserna.
• Kämpa för samordnade aktioner ända till och inklusive generalstrejker.
• Vi behöver kämpa för krisbudgetar för att använda pengar på det som arbetare behöver, inte åtstramningar som bestäms av marknaderna och ECB.
• Förkasta skulderna. Inte ett öre till kapitalisterna och penningmarknaderna – låt dem betala för sin kris.

Penningmarknaderna representerar det kapitalistiska systemets anarki och hur det ruinerar miljoner människor till fördel för några få miljardärer. EU representerar en kapitalistisk klubb som domineras av några få imperialistiska makter som tävlar med USA, Kina, Japan, m.fl. om att dominera resten av världsekonomin. De representerar alla elände för massorna – revolution och en planerad socialistisk ekonomi är den enda utvägen för arbetarklassen.

Keith Spencer

Återigen försätts en stad i undantagstillstånd för ett propagandistiskt jippo. När Merkel och Sarkozy träffas för att småprata i Freiburg kommer tusentals snutar, soldater och hemliga agenter omvandla den inre staden till ett avspärrat område. I och med att Guttenberg, Westervelle, Schäuble, Brüderle och Fillon närvarar kommer den politiska eliten att träffas för att äta middag.

Att grundlagsfästa rättigheter ställs åt sidan, är närmast självklart eftersom ”kanslern och presidenten har förträde”. Att eliten bara kan träffas med hjälp av beväpnade styrkor i bataljonsstorlek, visar dessutom nivån på stödet för deras politik.

Tysk-fransk specialitet: krig
Den 10 december äger det andra ”tysk-franska toppmötet” rum sedan 2001 i Freiburg. Liksom för nio år sedan, ska styrkan och beslutsamheten i den härskande klassen i Tyskland och Frankrike demonstreras. Där utöver ska naturligtvis det storartade samarbetet mellan de två imperialistiska nationerna hyllas och fördjupas.

Det är därför passande att man vid öppnandet av toppmötet ska ge en inblick i hur man föreställer sig det tysk-franska samarbetet: på Münsterplatz ska den ”militära äran” hyllas i samband med den ”tysk-franska brigaden”. Denna elitenhet, som bland annat är stationerad i Müllheim i närheten av Freiburg, är en del av EU:s stridskrafter i Eurokorps. De hålls i beredskap som ”snabbinsatstrupp” för ”fredsframtvingande operationer” som i Afghanistan, dvs. krig och terror – när som helst, var som helst – för att genomdriva ekonomiska intressen.

Men det är inte bara krig utåt som är en specialitet i det tysk-franska samarbetet, man kan också bygga på erfarenheter när det gäller krig inåt. Det mest aktuella exemplet är pryglandet av motståndare till Castorprojektet i Wendland med hjälp av paramilitära franska CRS-trupper på det tyska statsvåldets sida. Men också insatser som vid firandet av Nato i Strasbourg eller de europeiska polisövningarna i upprorsbekämpning i Lehnin, är uttryck för samma politik för att driva igenom kapitalisternas intressen.

Den systematiska avskärmningen av EU:s yttre gränser med hjälp av Frontex och den rasistiska avvisningspolitiken i Frankrike och Tyskland, nu senast i form av deportationerna av romer. I slutändan ska bara de komma in i EU som är ekonomiskt nyttiga. Även mord på flyktingar accepteras stillatigande. Också Freiburg kan vara med och konkurrera när det gäller omänskliga förhållanden i flyktingbostäder och utvisningar via Baden-Airpark.

Frankrike och Tyskland spelar alltså som centrala makter inom EU en ledande roll i den rasistiska och imperialistiska politiken. För att underbygga ledningsanspråken och öka sin världspolitiska tyngd, är samarbetet trots alla åsiktsskillnader en fördel för det tyska och franska kapitalet. I kristider har toppmöten som det i Freiburg en signalfunktion, men är samtidigt också en kampsignal till de rivaliserande makterna och lönearbetarna.

Krisen heter kapitalism
Merkel och Sarkozy står som överhuvuden för de starkaste makterna inom EU som ställföreträdare för spardiktaten gentemot ”krisförlorare” som Grekland och Irland. De säkrar därmed direkt de tyska och franska bankernas och koncernernas intressen. Ökningen av statsskulden i dessa länder – i hög grad förorsakade av ”räddningspaketen” till de nationella bankerna – skickas nu vidare till arbetarklassen i dessa länder. Det är arbetarklassen som ska betala för det kapitalistiska systemets kris – och som i frånvaro av framgångsrikt motstånd också kommer att betala.

Krisen har förmodligen ännu inte nått sin kulmen med tanke på situationen i Portugal, Spanien eller Italien. Ett sammanbrott för någon av dessa stater kan EU och IMF inte klara av, men det kan leda till ett sammanbrott för euron och därmed sätta hela det samlade ekonomiska systemet i fara. Uttalanden från olika EU-politiker kan ses som gradmätare på läget. De ser i slutet för en stat som Irland också slutet för EU.

De massiva angreppen på arbetarklassens landvinningar äger dock inte bara rum i länder som Grekland och Irland, vilka står inför omedelbar bankrutt. Den tyska och franska bourgeoisien är helt säkra på vem som ska betala kostnaderna. Oavsett om det är genom den tyska regeringens ”sparpaket” eller genom höjning av pensionsåldern i Frankrike – det genomförs massiva angrepp på arbetarklassen. Därmed står det klart att det rör sig om ett kontinentalt angrepp från den härskande klassen som ska leda till en strategisk seger över löntagarna.

Samtidigt resulterar bourgeoisiens angrepp i motstånd mot dess politik, vilket visas av massdemonstrationer, ockupationer och strejkrörelser i Syd- och Västeuropa. Den fara som detta innebär för kapitalisterna visar sig i de franska arbetarnas, elevernas och studenternas motstånd mot höjningen av pensionsåldern, vilket i slutet av oktober ledde till ett förrevolutionärt tillstånd i Frankrike. Det visade vilken klass som kan förlama centrala punkter i produktionen och paralysera kapitalets herravälde.

Dessa motståndsaktioner förblir dock alltför ofta nationellt isolerade och begränsas till enskilda sektorer eller enstaka dagar. Det är framför allt de fackliga ledningarnas reformistiska politik som är ansvarig för detta. Detta dilemma kan vi bara övervinna när vi gemensamt samordnar motståndet i kontinental skala på arbetsplatserna och i fackföreningarna och samtidigt bygger upp allianser mot krisen på arbetsplatser och i bostadsområden.

Autonoma begrepp som ”kontrollförlust” med decentraliserade aktioner erbjuder inget perspektiv i kampen mot kapitalets angrepp – och absolut inte för ett klasslöst samhälle, då det varken kan bryta statens makt eller bidra till de arbetandes självorganisering.

Föreställningen om att kunna stoppa Merkel och Sarkozy genom från varandra isolerade, ”decentraliserade” aktioner från smågrupper som inte samordnas, är ett rent önsketänkande som gör en dygd av frånvaron, bristen på organisering och ett tydligt klassperspektiv för motståndet.

– Motstånd mot krig och kapital: Nej till det tysk-franska imperialistiska toppmötet!
– Delta i allianserna mot krisen! Vi måste gemensamt bygga en internationellt samordnad motståndsrörelse mot kris och krig!

Kai Nermagheiner
Gruppe Arbeitermacht

”Terrorvarningen” griper omkring sig på samma sätt som svininfluensan gjorde tidigare. Alla kan drabbas. Riksdagshuset, heter det, är ett framträdande mål. Men det kan också vara julmarknaderna, förutspår en annan ”terroristexpert”. Knappast någon talkshow saknar experter, både nuvarande och tidigare inrikesministrar, som brer ut sig om ”kampen mot terrorismen”. Det finns knappt någon banalitet som inte förekommer i tevekanalerna, oavsett om det är de – högervridna – offentliga eller de privata, och som där presenteras som nya insikter i ”terroristisk taktik”.

På det sättet förtjänar diverse experter sina löner med att för hela världen ”upplysa” om att det är lättare att få ett ”mjukt mål” – alltså de julmarknader som så många gånger förs fram som måltavlor för terroristiska angrepp – att flyga i luften än att placera en bomb i riksdagen. För att fullända ”expertdiskussionen” framträder förr eller senare ännu en ”kännare” som varnar för att alltför öppet föra sådana diskussioner. ”Al Qaida” och andra ”islamister” kan då få idéer…

Hos varje ”upplysare” sitter också de rasistiska stereotyperna djupt. Oavsett om de redan är här eller är närmar sig, kommer ”terroristerna” från Pakistan, Afghanistan eller Indien. En svart finns också med, tror sig Der Spiegel veta. Och även en tysk, uppenbarligen en skum konvertit. Även Berlins inrikesminister Körting hänger med och skriker högt i Berliner Zeitung den 19 november att man ska spionera på grannar ”som ser konstiga ut” och som ”bara talar arabiska eller ett främmande språk”.

Liksom i alla sådana här debatter finns det naturligtvis också ”eftertänksamma” som varnar för ”hysteri” och ”överdrifter”, efter att de – som inrikesminister De Mazière – först utfärdat ”terrorvarningar”. Om saken inte var så allvarlig, kunde det räcka med en satirisk och ironisk betraktelse över vansinnet i den senaste terrorhysterin. Men det finns viktiga likheter rakt igenom hela det borgerliga politiska spektrumet – hos regeringen liksom oppositionen, delvis bara med undantag för Vänsterpartiet (Die Linke).

1. Alla erkänner ”faran” med den ”islamistiska terrorismen”
Oavsett om det gäller kristdemokraterna (CDU/CSU), FDP, socialdemokraterna i SPD, de Gröna eller delvis själva Vänsterpartiet, delar de den uppfattningen. Det faktum att det i den parlamentariska oppositionen finns enstaka motståndare till tesen om den stora terrorfaran, förändrar inget i partiernas grundposition. ”Islamismens internationella terrorism” kallas för vår tids ”grundproblem”, som det gäller att skydd sig mot.

I sista hand är bara medlen kontroversiella. Inrikesministern – även Körting i den röd-röda senaten (koalition SPD och Linkspartei) i Berlin – kräver återinförande av rätten till kvarhållande och om möjligt heltäckande övervakning av befolkningen. Andra som justitieminister Leutheuser-Schnarrenberger varnar för ”förhastat” återinförande och ”instrumentalisering” av tidigare avvisade lagar – för att sedan själv föreslå ”riktad användning av telekommunikationsdata”, dvs. mer övervakning light. Vänstern vill inte ha någon skärpning av lagarna och gör insatsen i Afghanistan ansvarig för terrorismens förstärkning. Men patrioterna i de bakre raderna vill inte bestrida att terrorismen utgör ett ”verkligt problem”.

2. Sekretess är nödvändig
Med så mycket gemensamt i kampen för säkerhet vill ingen riskera säkerheten. Därför måste det som är hemligt förbli hemligt. Att säkerhetstjänsten, ministerierna, militären och polisen ska lägga fram sin påstådda ”kunskap” kommer inte på fråga. Den som insisterar på att ”fakta” blir kända gäller som terroristernas hjälpare eller medhjälpare och som fosterlandsförrädare.

Därför borde det minsta man kunde kräva av varje demokratisk opposition – för att inte tala om en opposition från vänster – vara att alla ”dokument” och all ”kunskap” blir offentlig och att hemlighållandet av verkliga eller förmenta ”bevis” avslöjas som vad det är: målmedveten manipulation av befolkningen.

3. Vad som helst kan förväntas av ”islamisterna”
Hand i hand med detta går en ”demonisering” av islamisterna, vars mål och aktioner i slutändan befinner sig bortom varje rationell politik. Man kan verkligen förvänta sig vad som helst av Bin Laden och de andra. Även om ”vi” – alltså Natos ockupationstrupper och tyska armén (Bundeswehr) – drar sig tillbaka från Afghanistan, även om ”vi” inte längre är militärt närvarande i andra länder och regioner, kommer den oförtröttlige Bin Laden att fortsätta bomba. Denna demonisering har ett tydligt syfte. USA:s, Tysklands och deras allierades imperialistiska krigs- och ockupationspolitik kan inte erkännas som orsak till jihadisternas motaktioner.

Därmed framstår islamisternas mål alldeles tydligt. Deras reaktionära politiska och sociala föreställningar – upprättandet av en teokrati – står också utan tvivel, liksom deras nuvarande fientlighet mot västs trupper i Afghanistan, emot imperialismens nuvarande utplundring av den samlade ”islamiska” världen. Attentaten är ett medel för att uppnå deras mål – på samma sätt som USA, Tyskland och de andra drar in hela Afghanistan i krig och upprätthåller en marionettregim. Imperialismen stöder och försvarar också med alla medel Israel som sionistisk ockupationsregim och de reaktionära arabiska regimerna – speciellt de saudiska islamisterna.

Att det ständiga uppblåsandet av ”terroristfaran”, alltså den imperialistiska krigföringens baksida, egentligen handlar om propagandistisk likriktning av befolkningen, ska döljas. Gentemot en galen motståndare, som till sitt väsen är ”irrationell”, som man kan ”förvänta sig vad som helst av” – vilket ”säkerhetspolitikerna” påstår – är allt tillåtet. Och det ska rättfärdigas: all övervakning, varje hemlighållande, ja, varje lögn, alla rasistiska och förnedrande trakasserier mot ”utlänningar” kan rättfärdigas på det sättet.

Så kan också de tyska truppernas egentliga krigsmål i Afghanistan och på andra håll, den snabbt framskridande omorganiseringen av Bundeswehr till allt mer slagkraftiga interventionsförband, legitimeras genom den permanenta, långvariga kampen mot en obegriplig fiende bortom allt förnuft. I detta sammanhang har också de dummaste insinuationer sin plats, som när De Mazière i Anne Wills talkshow den 21 november förklarade att Bin Laden skulle fortsätta med terrorn mot Tyskland även när islam blivit statsreligion och han själv president – vilket den närvarande redaktören för Der Spiegel bara kunde bekräfta.

Även om detta nonsens är hur galet som helst, finns det metod i galenskapen. Ju galnare ”uppenbarelsen” är, desto bättre passar den i karikatyren av ”okontrollerbara islamister”. I denna aggressiva manipulation av offentligheten, i legitimeringen av kampen mot en påstått galen, irrationell motståndare, för ett permanent krig och för en fullmakt för allt intensivare repression, ligger också det egentliga syftet med den aktuella ”terrorvarningen” och ”attentatsdebatten”.

Att framställa ”motståndaren” – eller mer korrekt: en karikatyr av de undertryckta – som ett irrationellt monster har alltid varit en genomgående metod i den imperialistiska propagandan för att få den egna befolkningen att i chauvinismens, rasismens och nationalismens namn gå med på fler interventioner, fler plundringståg, fler krig och fler plundringar liksom nedskärningar i de egna sociala och politiska rättigheterna. Att gå emot denna propaganda måste vara en oersättlig del av kommunisternas och vänsterns verksamhet i denna situation, liksom kampen mot imperialistiska krig, inhemsk upprustning och urholkningen av demokratiska rättigheter.

Martin Suchanek, Berlin