Förra året var ett otroligt år med massprotester, strejker, uppror och revolutioner. Från Tunisien i januari till Ryssland i december har miljoner människor över hela världen gått ut på gatorna och strejkat i kampen för större kontroll över sina egna liv. Det är därför inte konstigt att tidskriften Time gjorde demonstranten till ”årets person” 2011. Det visade en vilja hos många människor att inte stillatigande acceptera de styrande eliternas planer och deras odemokratiska sätt att styra: Vi vill omskapa och omorganisera samhället för att göra det bättre, göra världen till en värld av frihet, inte elände. Förra året gav med mycket av andan från 1789 röst åt det citat som tillskrivs en kinesisk ledare under 1980-talet att det är ”för tidigt” att säga vilka effekterna är av den franska revolutionen.

Och borgarna är rädda för att 2012 kommer att bli ett år med mer kaos inom ekonomin. Redan när det nya året börjar finns det oroande tecken. Det kan vara så att en andra finanskris redan har inträffat i början av december – mot slutet av året hade flera stora banker fått sin kreditvärdighet nedgraderad. Europa står på tröskeln till ett årtionde som förloras till åtstramningar och ökande massfattigdom. Internationella valutafonden har meddelat att de tror att världen kommer att få se ännu en ekonomisk nedgång av samma typ som under 1930-talet. Samtidigt växer de ekonomiska klyftorna – vilket innebär att några människor blir rikare av andra människors elände.

Det som står klart är att världen kommer att se mycket annorlunda ut 2012 än vad den såg ut 2011. Sammanbrottet för den konsensus som växte fram efter andra världskriget och de gamla imperialistiska ekonomiernas fortsatta nedgång utspelas mot bakgrund av Kinas uppgång – även om Kina förr eller senare kommer att få uppleva sin egen recession – och framträdande som en mäktig rival till imperiecentrumen i väst.

Året 2012 kommer att bli ett år av kamp, nya omgångar med motstånd, utan tvekan med många nederlag, men alldeles säkert också betydande segrar. Att bygga upp en revolutionär rörelse i global skala som kan samla de krafter som kan besegra kapitalisternas planer förblir en central uppgift. Det är därför som vi kommer att vara aktiva i varje rörelse mot nedskärningar – och kämpa för en värld bortom kapitalismen.

Förbundet kommer, som en del av det strategiska målet att öka vår teoretiska produktion under 2012, att fokusera på frågor som rör Kinas tillväxt, möjligheten att bygga upp nya antikapitalistiska organisationer och fortsätta vår analys av imperialismen. I och med publiceringen av The Degenerated Revolution och andra böcker 2011, hoppas vi kunna fortsätta med att få ut våra idéer i hela världen. Våra militanter kommer att vara centrala aktörer i de strategiska debatter som kommer att föras, från Occupy-rörelsen till arbetarstrejker, och vi har ett tydligt budskap för att förena motståndet och radikalisera arbetarrörelsen.

En sak är grundläggande för vår kamp, och det är att kapitalismen inte handlar om att förbättra tillvaron för miljoner människor, utan att den kommer att vara fast besluten att få oss att betala för krisen. Kapitalismen kommer inte att förbättras för många människor världen över. Det är till dessa människor som socialister måste rikta sig och övertyga dem inte bara om motstånd utan om revolution.

Om 2011 var ett år med ”februarirevolutioner”, låt oss då kämpa för att 2012 blir ett år av oktoberrevolutioner!

Förbundet för Femte Internationalen

Den finanspolitiska unionen i Europa befinner sig vid en potentiell vändpunkt som kan innebära år av åtstramning och fattigdom i hela Europa – den måste motarbetas och stoppas. Ett uttalande från Förbundet för Femte Internationalen.

Den andra december sade Tysklands förbundskansler Angela Merkel att ”Europa befinner sig i mitten av sitt största test” och agiterade öppet för en omvandling av euro-zonen – eller dess inre kärna – till förmån för en ny finansiell union. På tröskeln till förra veckans Bryssel-konferens sade Frankrikes president Nicolas Sarkozy till en samling av europeiska center-högerpartier att ”[a]ldrig har risken för en upplösning av Europa varit så stor. Europa står inför en utomordentligt farlig situation.” Inte heller detta var en överdrift.

Euro-zonens kris, som har sitt ursprung i den grekiska skuldkrisen, skärptes av utsikterna om en återgång till recession (utdragen lågkonjunktur), inte bara i Europa utan även i den globala ekonomin. Trots detta har Europas politiska ledare i rask takt genomfört en politik som efterfrågas av banker, obligationsmarknaden och kreditvärderingsinstituten som kommer att göra saken värre. De djupgående åtstramningar som är den nödvändiga följden av den ekonomiska stabiliseringspolitiken kommer inte bara att innebära dramatiska attacker på levnadsstandarden och för stora delar av den europeiska arbetarklassens ekonomiska situation, utan också fördjupa recessionen.

De viktigaste besluten från toppmötet, att begränsa de årliga strukturella underskotten till 0,5 procent av BNP och att införa stränga sanktioner mot länder vars offentliga underskott är mer än 3 procent av BNP, pekar på en tydlig vändning bort från keynesianska metoder för att försöka återställa ekonomisk tillväxt genom ökade statliga utgifter. För att betala av statens skulder till banker och obligationsinnehavare kommer istället statens utgifter skäras ned, skatterna höjas och de offentliga tillgångarna att säljas ut.

Resultaten kommer att vara massiv arbetslöshet och nedskärningar inom den offentliga sektorn. Dessutom måste dessa riktlinjer vara inskrivna i de europeiska staternas författningar. Detta pekar på att det inte rör sig om en kortsiktig nödåtgärd, utan om ett långsiktigt försök att omstrukturera ekonomin i bankernas och de rikas intresse. Detta är vad Merkel menade när hon sa: ”Vi kommer att använda krisen som en chans till en ny början”.

Besluten från toppmötet blottade också det demokratiska underskottet i hjärtat av Europa. Ingen av de europeiska ledarna hade ett mandat från sina väljare att gå med på denna politik. De flesta regeringar kommer helt enkelt att genomföra de nya åtgärderna genom administrativa beslut. Endast Irland kommer att ha en folkomröstning om den nya finanspolitiken. Vissa länder, som Sverige, kommer att behöva driva igenom uppgörelsen i riksdagen, men även där regeringarna har en parlamentsmajoritet saknas ett verkligt demokratiskt mandat för den här typen av uppgörelse. Sådana parlamentariska charader kan inte dölja det faktum att vi i framtiden kommer att få icke valda EU-tjänstemän med maktbefogenhet att granska nationella budgetar, införa skatter och nedskärningar för medlemsstaterna och en europeisk domstol som kan åsidosätta valda regeringar om de inte skär ned brutalt nog.

Vid toppmötet lade David Cameron in sitt veto mot dessa förslag, trots att Storbritannien inte är inte medlem i euro-zonen. Han påstod sig göra detta ”i Storbritanniens nationella intresse”, men brydde sig knappast om att dölja att det var för att säkerställa Londons förmåga att förbli ett oreglerat paradis för de spekulerande miljardärerna.

Han har naturligtvis inga invändningar gentemot de åtstramningsmål Merkel och Sarkozy ordinerat för de svagare sydeuropeiska ekonomierna. Han klargjorde tydligt att han skulle lyfta sitt veto om EU drog tillbaka en rad milt progressiva lagliga åtgärder som hade ”påtvingats” Storbritannien (direktivet om arbetstidens förläggning, det sociala kapitlet, mänskliga rättigheter mm).

Men Merkel och Sarkozy svepte föraktfullt både hans begäran om mutor och hans veto åt sidan och gick vidare, med bara Storbritanniens röst emot. Därmed förpassades Cameron och Storbritannien till en eventuell yttre perifer kärna till EU.

Europeiska centralbanken (ECB) och Sarkozy-Merkel-blocket har klargjort att de inte kommer att tillåta att City of London förblir en fristad där finansiärerna kan spekulera oreglerat. Något av ett krig kommer förmodligen att föras mot staden, och Storbritannien kan eventuellt även komma att finna sig utestängda från den europeiska marknaden om – och detta är fortfarande ett stort om – euro-zonen undgår sin kris.

De dubbla kriserna i Europa
Den hastighet med vilken överenskommelsen frampressades, och det faktum att det skedde nästan enhälligt, pekar på trycket på de valda politikerna från de som utgör ”den enda procenten”. Denna minoritet av bankirer och finansiärer, ägare och vd:arna för de stora industriella och kommersiella företagen krävde snabba åtgärder. Även det brittiska vetot användes endast i ett försök att försvara City of Londons finansintressen. Varför? Eftersom två kriser kom till ytan samtidigt, och den enda procenten var (och är) fast beslutna att tvinga arbetarklassen och mellanskikten i Europa att betala kostnaden för att lösa dem.

Den första av de två kriserna är skuldkrisen. Flera EU-länder byggde upp enorma skulder redan innan lågkonjunkturen 2008-2009 och har sett sina skatteintäkter minska samtidigt som utgifterna för arbetslöshetsunderstöd växt sedan dess. Till skillnad från USA, som har försökt att stimulera tillväxten genom att devalvera sin valuta och öka exporten, kunde de svagare sydeuropeiska medlemmarna i euro-zonen inte justera värdet på sina valutor eftersom de använder euron. Utan några utsikter för ekonomisk tillväxt kan de nu bara låna på obligationsmarknaderna till otroligt höga räntor. Utan nya lån ställs de inför utsikten att inte kunna betala tillbaka sina befintliga skulder.

Den andra krisen handlar om det som Bank of Englands chef Mervyn King kallade ”tidiga tecken på en kreditkris” och vad Bank of Japans vice riksbankschef Kiyohiko Nishimura beskrev som en ”utbredd kreditåtstramning.” Bankerna har slutat låna och hamstrar istället kontanter då utsikterna för avkastning på investeringar ser mörka ut. De räds att låna ut till regeringar genom köp av statsobligationer eftersom det finns en risk att lånen aldrig kommer att återbetalas. Om de å andra sidan investerar i aktier riskerar de förluster eftersom lågkonjunkturen driver ned aktiernas värden.

Natten till den första december lånade euro-zonens banker mer än 8 miljarder euro från ECB bara för att hålla sig flytande. Samtidigt vidtog fem centralbanker med amerikanska Federal Reserve i spetsen ”nödåtgärder” för att hjälpa bankerna att få tillgång till pengar. Dessa exempellösa och dramatiska ingrepp antyder att bankerna hade upphört att låna ut till varandra – vilket innebär att de fruktade att åtminstone en stor bank var på väg att kollapsa och att de därför att inte kunde gå med på att låna ut även kortfristiga lån.

Mindre än fem år efter att de första tecknen på den senaste kreditkrisen uppenbarade sig (tidigt under 2007) och mindre än fyra år sedan den stora globala recessionen 2008-2009 räds nu Wall Street Journal vad de beskriver som ”en upprepning under nästa år med en annan rolluppsättning, men med en lika skrämmande avslutning”.

Den amerikanska investeringsbanken Goldman Sachs säger att dessa två kriser kommer att driva stora delar av världen tillbaka i recession. Förra gången, säger de, var det kollapsen för de amerikanska bostadslånen och för storbankerna och hedgefonderna som utlöste krisen. Den här gången blir det Europa, eftersom ”skuldkrisen och bankkrisen nu har fått en systemisk dimension, med investerare som i allt högre utsträckning ifrågasätter eurons och euro-zonens överlevnad”.

Risken för en bankkris är inte begränsad till euro-zonen. Bank of Englands stabilitetsrapport varnar för att de fyra största brittiska bankerna har en nettoexponering mot Irland, Spanien, Italien, Grekland och Portugal som uppgår till 172,3 miljarder pund, vilket motsvarar 83 procent av deras totala primärkapital (den del av bankkapitalet som bestämmer bankens värde och styrka).

De ledande europeiska kapitalisterna i Tyskland och Frankrike är (eftersom dessa stater är de hegemoniska makterna i euro-zonen och i EU som helhet) desperata i sitt försvar av euron och sin politiska och ekonomiska dominans över Europa. Om euron kollapsade skulle Tyskland förlora den för landets exportindustri så fördelaktiga växelkursen som gynnat den på den europeiska marknaden.

En ”post-euro-värld” skulle se skarpare rivalitet mellan europeiska stater, geopolitisk instabilitet, ökande tendensen till protektionism, faktorer som alla begränsar världshandeln och underblåser politiska och ekonomiska konflikter. Global stormakter som Kina och USA skulle tävla om inflytande över ett lapptäcke av skiftande europeiska allianser.

Hur kan de genomföra detta förslag?
För Tyskland och Angela Merkel innebär den nya finansunionen tre ytterligare problem som måste lösas:

• Vem kommer att vara i, eller utanför, en ny finanspolitisk union? Grekland skulle kunna kastas ut ur euro-zonen, i vilket fall den nya grekiska valutan skulle sjunka, och med den, den grekiska medelklassen, småföretagarna, spararna och bankerna kollapsa.

• Hur ska man öka storleken på EU:s räddningsfond? För närvarande har den bara 250 miljarder euro, vilket är långt ifrån tillräckligt för att rädda Italien och Spanien, och bara en fjärdedel de tusen miljarder euro som utlovades i den sista rundan av ”brådskande samtal”. Fonden är nödvändig för att bygga en ”brandvägg” runt Grekland, och för att stoppa ”smittan” från att sprida sig till Italien. Om det inte finns mer pengar kan det nya EU komma att vara mycket mindre än det gamla.

• Den totala avsaknaden av en demokratisk process i dessa beslut är ett växande bekymmer, eftersom det öppnar upp för ett brett motstånd mot åtgärderna. De fattigaste skikten och arbetarklassen, vars mest omedelbara behov kommer att drabbas mest av dessa beslut, ignoreras fullständigt, och de ges inte någon röst i dessa beslut. Detta är den kapitalistiska världsordningen sanna ansikte – allt tal om demokrati har övergivits, trots detta års omfattande kamp för demokratiska rättigheter i Egypten och andra länder i Nordafrika och Mellanöstern.

Det råder ingen brist på länder i Europa som har historiska skäl att avvisa möjligheten till tysk kontroll. Det ”demokratiska underskottet” är ett stort politiskt hinder för genomförandet av hela Brysselpaketet. Regeringarna i Grekland och Italien har redan avlägsnats efter diktaten från europeiska och internationella finanskretsar. Kan det vara en slump att den nya italienska regeringen inte står i brist på bankirer, men helt saknar folkvalda politiker?

Några moderata krafter inom arbetarrörelsen kommer att föreslå ljumma reformer av EU:s utgivning av euro-obligationer, men utan att märka att utvecklingen mot en finanspolitisk union innebära ett stort steg mot konsolideringen av en ny europeisk imperialistisk makt, fri från all demokratisk kontroll.

Andra i rörelsen kommer – med all rätt – att kräva att regeringar avstår från att betala av på deras nationella skulder och att de avbryter åtstramningsprogrammen. Många av de stater som står utanför EU:s gamla kärna kommer att kräva ett utträde ur unionen till förmån för en återgång till det gamla systemet med ”självständiga” nationella valutor. De kommer att använda, och använder redan, anti-tysk demagogi. Men de ignorerar det faktum att en reträtt tillbaka till de nationella ekonomierna skulle betyda en garanterat kraftig nedgång för den europeiska ekonomin som helhet. Ett lapptäcke av ”oberoende” kapitalistiska stater som var för sig styrs av en desperat härskande klass som bestämt sig för att skära ned hårdare än sina rivaler innebär ingen lösning för arbetarklassen.

Faktum är att hela processen med skapandet av EU/EMU blocket var ett resultat av den av marxister sedan länge påtalade motsättningen mellan de växande europeiska produktivkrafterna och den alltför trånga formen för dessa krafters fortsatta tillväxt som systemet med splittrade nationalstater innebar. En återgång till en sådan gränsindelning, även om det skedde i form av bevarandet av en inre kärna som domineras av Frankrike och Tyskland, skulle innebära en kollaps för produktivkrafterna och miljontals fler arbetslösa. Det skulle bokstavligen vara en reaktionär lösning.

Samtidigt visar de upprepade kapitalistiska kriserna att systemet inte har någon annan utväg att gå än den som bär över det arbetande folkets brutna ben. I varje land skär kapitalisternas regeringar bort jobben i den offentliga sektorn, kastar ut miljoner i arbetslöshet, genomför barbariska nedskärningar i utbildningssystemen, i hälsovården och i sociala förmåner, avskaffar pensionsrättigheter och fackliga kollektivavtal – alla landvinningar som arbetarrörelsen slagits hårt för. Detta är vad som menas med ”flexibilitet på arbetsmarknaden”.

Således står arbetarrörelsen i hela Europa inför historiska angrepp av en omfattning som inte överträffats sedan 1930-talet. I varje land måste det nu till en radikal översyn av arbetarrörelsens politiska program, dess organisationer och ledarskap för att göra motstånd mot offensiven och för att presentera en alternativ global lösning till kapitalismen.

Vad göra?
För det första måste vi säga NEJ till Merkel-Sarkozy-planen för en finansunion, och NEJ till den kontroll som bankirer och ”experter” från Goldman Sachs m.fl. vill ha över de nationella budgetarna. Tvärtom måste vi kräva skydd för all hälsovård, för utbildning, kommunal välfärd och för de sociala förmånerna. Politiskt måste det centrala kravet vara folkomröstning i alla länder: Vi kräver rätten att besluta om dessa åtgärder ska genomföras eller inte. Kampanjer över hela kontinenten för folkomröstning är avgörande under de kommande månaderna, inte minst eftersom det handlar om hela det demokratiska underskottet i hjärtat av EU-projektet. Varken det nya EU-fördragets ändringar eller kraven på ”budgetbalans” i den nationella lagstiftningen bör antas av regeringar eller parlament utan direkta demokratiska beslut av folket efter den bredaste och friaste diskussion. De nationella budgetarna bör inte lämnas i händerna på eurokrater för godkännande, de bör lämnas i folkets händer.

Som en del av denna kamp borde arbetarrörelsen, vänstern och de anti-kapitalistiska revolutionära krafterna över hela kontinenten samlas i en församling för att diskutera ett alleuropeiskt motstånd mot dessa förslag och de nationella åtstramningspaketen. Detta är det progressiva alternativet till en återgång till nationellt isolerade kamper, eller till bildandet av allianser med reaktionära nationalistiska krafter ”mot fransk-tysk EU-dominans”.

Vid ett sådant möte kan vi börja diskutera hur ett alternativt Europa kan bildas. Hur kan vi behålla det som är positivt med utvecklingen i Europa (inga gränser, ökad integration), medan vi utmanar allt som är fel (den fria marknaden, de odemokratiska institutionerna)? En mer demokratisk lösning skulle vara direkta val med proportionerlig representation i hela europeiska unionen till en suverän konstituerande församling, vars medlemmar skulle vara ansvariga och återkalleliga inför och i förhållande till sina väljare.

Ett sådant organ skulle vara ett enormt fokus för arbetarklassen och för folkliga krav överhuvudtaget. Arbetarrörelsen kan kräva att församlingen beslutar inte bara om situationen för euron och europeiska centralbanken (och ställer den under arbetarklassens demokratiska kontroll) men också att den konstitutionellt garanterar hälso-och sjukvårdssystemen på kontinenten och beslutar om en plan för offentliga arbeten för att möjliggöra för alla att ta del av den allmänt höga levnadsstandard som nu bara kommer en del av befolkningen i de mest privilegierade staterna till del.

Den skulle också kunna besluta om nationalisering utan ersättning av de stora bankerna och de finansiella centrumen på kontinenten och upprätta en plan för att avskaffa arbetslösheten. Det skulle kunna möjliggöra en mobilisering av arbetskraft och skapandet av resurser för att stödja utvecklingen i länderna i syd som har tappats på blod genom århundraden av europeisk imperialistisk utsugning. Det skulle kunna vara en del av nedrivandet av fästning Europa med dess förbud mot migration. I korthet skulle en sådan församling kunna lägga grunden för ett Socialistiskt Europas Förenta Stater.

Ett sådant perspektiv och sådana lösningar kommer dock aldrig att kunna utföras genom en process av normala val eller folkomröstningar. Det kan endast förverkligas som produkt av en europeisk revolution eller genom en spridning av nationella revolutioner. Dessa skulle behöva utvecklas ur en alleuropeisk massrörelse av motstånd mot åtstramningarna och mot kapitalets diktatur.

Detta snarare än en återgång till nationellt isolerade stater och deras valutor borde vara den europeiska arbetarrörelsens strategiska inriktning. De nationella isolationistiska alternativet kommer att uppmuntra en nedstigning i fruktansvärd chauvinism, med de ”förlorande” staterna inbegripna i anti-tysk eller anti-fransk chauvinism. Den stalinistiska och vänstersocialdemokratiska traditionen ägnar sig redan regelbundet åt detta i några länder. Att göra denna strategi allmän skulle vara att dela upp och dödligt försvaga hela arbetarrörelsen, som måste vara internationalistisk och revolutionär. Annars blir den ingenting utöver en leksak för de mest reaktionära delarna av de nationella härskande klasserna.

Vilket slags EU?
Majoriteten borde inte behöva betala en euro för miljardärernas och profitörernas brott. I själva verket måste dessa parasiter utsättas för ”brutal beskattning”, och om de försöker att flytta sitt kapital utomlands måste de stoppas och exproprieras. För detta ändamål måste vi skapa arbetarnas kontroll över bankerna och få ett slut på banksekretessen. Bankerna måste nationaliseras och arbetarnas och medelklassens tillgångar, inkl. deras pensionsfonder, försvaras. De måste koncentreras till en enda statsbank och ställas under folklig demokratisk kontroll.

För att samordna vårt motstånd måste vi utsträcka och eskalera de nuvarande 24 eller 48-timmarsstrejkerna i olika länder, och utveckla dessa till obegränsade generalstrejker som kan störta nedskärningsregeringarna. Vi måste ersätta dem med regeringar som inte baseras på teknokrater och bankirer, utan på rådslag baserade på arbetarnas egna delegater. Vilken typ av program skulle en arbetarregering utföra?

Den skulle riva upp alla åtstramningsplaner, avsäga sig ansvaret för statsskulderna, överta bankerna och konfiskera den mäktigaste procentens privata rikedomar. Mot denna bakgrund skulle det vara möjligt att finansiera en beredskapsplan för att ge jobb för alla arbetslösa, för sanering av härjade branscher och sociala tjänster, för att bygga bostäder, skolor och sjukhus. Det skulle vara möjligt att vända den skenande sociala ojämlikheten som pågått de senaste nyliberala årtiondena, och att börja stoppa klimatförändringarna.

Det får inte finnas några illusioner om att man kan finna lösningar inom de nationella gränserna. Kapitalismen har börjat integrera den europeiska ekonomin, men kapitalisterna själva är nationella klasser som inte kan slutföra processen. För det behöver vi ett Socialistiskt Europas Förenta Stater, baserat på arbetarråd och andra kamporganisationer som måste byggas i kampen mot åtstramningarna.

I samband med dagens omfattande strejk i Storbritannien behöver den brittiska vänstern en ny strategi, hävdar Simon Hardy, och det måste innebära ett nytt försök att förenas och att bygga en ny antikapitalistisk organisation.

Ibland kan den härskande klassen vara mer vaken inför de möjligheter som en kris erbjuder. Högerekonomen Milton Friedman tillbringade sitt liv med att kämpa för att nedmontera välfärdsstaten och sade om sitt eget projekt att det först skulle kunna förverkligas i tider av stora omvälvningar. ”Endast en kris – faktisk eller upplevd – kan åstadkomma verklig förändring”, skrev han. ”När den krisen inträffar, är de åtgärder som vidtas beroende av de idéer som finns i omlopp. Detta är, tror jag, vår grundläggande funktion: att utveckla alternativ till den existerande politiken, att hålla dem levande och tillgängliga tills det politiskt omöjliga blir politiskt oundvikligt.”

Friedman hade faktiskt rätt. Kriser är inskrivna i kapitalismens DNA. Kapitalet behandlar varje kris som en möjlighet att omorganisera samhället i enlighet med sina intressen. De åtstramningar och privatiseringar som vi ser över hela Europa är en del av försöken att få det arbetande folket att betala kostnaderna för den kapitalistiska krisen och använda skatteinkomsterna för att säkra rikedomarna för världens rikaste personer – investerare, finansiärer och bankirer som sitter i systemets topp.

Den enda procenten – som de har kallats av ockupanterna i London, på Syntagmatorget i Aten, på Wall Street och på andra håll – är inte nöjda med de svindlande rikedomar de samlat på sig under de senaste årtiondena, utan använder krisen för att genomföra ännu en överföring av rikedomar och makt till sig själva. Ett växande antal människor har börjat genomskåda den dagordningen.

Strategi
Men det finns två frågor som var och en står inför som vill se de rikas planer gäckas och i slutändan besegras. Den första är hur nedskärningar och åtstramningar ska kunna stoppas. Workers Power har varit konsekventa i upprepandet av budskapet att om vi vill stoppa regeringen, då måste vi störta den genom masstrejker och protester. Den andra är vilket slags organisationer vi behöver för att åstadkomma det. Denna andra fråga blir allt viktigare när man ställer den första, eftersom vi, när vi väl vet vad som behövs, snabbt blir medvetna om arbetarrörelsens otillräckliga svar – de existerande ledningarnas och organisationernas misslyckande med att kämpa för att störta åtstramningsregeringarna i Europa.

Att omvandla fackföreningarna är en central del av denna uppgift. Att bygga upp en gräsrotsrörelse är en nödvändig del av kampen mot borgarna, eftersom vi inte kan förlita oss på att de stora fackens ledare gör det som är nödvändigt att göra – de är alldeles för korrumperade, alltför konservativa och alltför byråkratiska. Ledare som tillhör både höger- och vänsterflygeln ser inget alternativ till att arbeta inom det kapitalistiska systemet, vinstsystemets verklighet och de begränsningar som påtvingas av kapitalets regeringar och lagar. Vi behöver också en förenad rörelse mot nedskärningarna, en rörelse som kan föra samman de som deltar i direkta aktioner med fackliga aktivister och vänsterns partier, en rörelse som involverar de fackliga ledare som är beredda att kämpa men inte en rörelse som underkastar våra aktioner sitt eget veto.

För närvarande finns det tre nationella kampanjer mot nedskärningar och otaliga lokala kommittéer – men det finns ingen verklig samordning eller något demokratiskt forum för att sammanföra dem. Olyckligtvis har sekteristisk rivalitet mellan vänsterorganisationer som alla har sin egen ”varumärkta” kampanj – Socialist Workers Party med Right to Work, Socialist Party med Shop Stewards Network, Counterfire med Coalition of Resistance – hittills förhindrat utvecklingen av en förenad rörelse. De tenderar alla att utforma sin strategi för att attrahera kända namn bland fackliga ledare till sina talarstolar. Vi behöver övervinna denna kombinationen av opportunism gentemot ledarna och sekteristiska hinder för maximal enhet i motståndet, så att rörelsens militanta flygel maximerar sitt tryck på TUC (brittiska LO) och de fackliga ledarna och bygger upp en alternativ ledning.

Gå utöver motstånd
Vi behöver en vinnande strategi för rörelsen mot nedskärningar. Men motståndet mot åtstramningar ställer också grundläggande frågor om vilket slags samhälle vi vill leva i. Genom att erövra offentliga rum och rikta en global kritik mot politiken med åtstramningar och ojämlikhet, har Occupy-rörelsen återfört antikapitalismen på den politiska kartan. Därigenom har den ställt en rad frågor till oss alla, inklusive den organiserade vänstern, som vår rörelse ännu inte helt har svarat på.

Hur går vi utöver kapitalismen? Vilket slags alternativ behöver vi? Hur kan vi förenas i en ny politisk organisation som kan uppnå detta alternativa system? Och hur relaterar vi vår vision av hur ett nytt samhälle ska se ut till vår praktik – hur organiserar vi för att vinna här och nu? Detta är förargliga frågor för dagens rörelse – inte minst för att det sällan i modern historia har funnits en så djup kris för kapitalismen, och ändå så lite tro på möjligheten av ett alternativt system. Förutsättningarna är emellertid de bästa på länge för att popularisera radikala och antikapitalistiska idéer.

Idén att rikedom ska förstatligas demokratiskt i producenternas intresse, det Marx vågade kalla socialism, är alltid en rationell idé, men idag är den också en brännande nödvändighet. Men arbetarklassen har bara övertygats om det praktiska i denna idé när massomfattande politiska organisationer har gjort det till en dagsfråga. Detta är utmaningen för dagens rörelse och vänsterns organisationer. Kan den bygga upp nya politiska organisationer, utöver den existerande vänstern, som kan göra socialismen trovärdig igen?

Workers Power har, tillsammans med andra, inlett diskussioner om hur dessa frågor ska besvaras. Vi vill ha en öppen diskussion med nya skikt av aktivister som arbetar tillsammans i rörelsen mot nedskärningar och som delar en önskan att inte ”fortsätta på samma gamla sätt” och utforska nya vägar för enhet. Den här krisen är så allvarlig, så djup, att det helt enkelt inte duger att fortsätta på samma gamla sätt. Vår uppfattning om hur en ny organisation ska se ut befinner sig under utveckling. Vi förväntar oss att den kan förändras och genomgå förfining under de diskussioner som vi för.

Men en ny organisation måste som utgångspunkt gå utöver samordning av motstånd för att visa hur nedskärningarna kan besegras och namnge kapitalismen som det grundläggande problemet. Den behöver ha ett perspektiv för att omvandla arbetarrörelsen – stöda och utveckla initiativ underifrån, motsätta sig sekteristiska uppdelningar och att bygga upp en förenad rörelse mot nedskärningar. Den måste se motståndet i Storbritannien som en del av en internationell kamp. Vi anser att den måste stöda alla revolutionerna i Mellanöstern mot diktatorer och det palestinska folket mot Israel. Vi anser också att en ny organisation behöver vara öppen för nya skikt oavsett om de är överens eller inte med alla våra idéer.

Vår roll i rörelsen
Workers Power är en trotskistisk organisation – vi anser att det behövs ett politiskt verktyg som liknar det som förde arbetarklassen till makten i Ryssland. Men vi accepterar att bolsjevismen har ett dåligt rykte i rörelsen idag. Den är skamfilad både av stalinismens arv och, det måste sägas, av det cyniska manövrerandet från många i den brittiska vänstern. Många aktivister som kommit in i rörelsen på senare år har sett hur gräsrotsgrupper och horisontella nätverk har byggt upp livliga och inspirerande kampanjer, samtidigt som den traditionella arbetarrörelsen har uppvisat tröghet och passivitet inför dagens nya uppgifter. Men de börjar också inse att de miljoner människor som fortfarande är organiserade i arbetarrörelsen, genom strejker kan få det system som skapar profiter att stanna, kommer att vara avgörande för vår slutliga seger.

Det faller på oss att hjälpa en ny generation aktivister att återupptäcka bolsjevismens revolutionära, demokratiska tradition men inom ramen för de praktiska uppgifter som vår rörelse står inför. Vi behöver exempelvis kombinera församlingarnas öppenhet, deltagande och demokrati med den organiserade arbetarklassens sociala tyngd och disciplin, men utan dess odemokratiska byråkrati.

Vi måste ha en viss ödmjukhet inför vår egen tradition, vara anspråkslösa om de styrkor vi kan tillföra och beslutsamma om att ett nytt politiskt projekt verkligen är något som tillhör en ny generation aktivister. Den måste vare helt demokratisk och undvika den byråkratism som har undergrävt tidigare initiativ från vänstern. Debatten måste vara ömsesidig men ärlig. En princip för all rationell argumentation är att båda sidor kommer att tycka att de har rätt – vi måste respektera skillnader men också arbeta för klarhet och enhet.

Vi säger därför inte bara, i likhet med vad många inom vänstern fortfarande gör, ”gå med hos oss”. Inte heller säger vi att vi ska skynda oss att grunda en ny organisation utan allvarligt övervägande och diskussion. Men vi ser att det finns en stämning inom en ny generation aktivister att ge sig in i ömsesidiga debatter om hur vi ska vinna – inte bara mot högern i Storbritannien, utan hur vi ska bli av med det kapitalistiska systemet en gång för alla.

Vi kan också ta vara på lärdomarna från den internationella vänstern. På senare år har grundandet av organisationer som P-Sol i Brasilien, NPA i Frankrike eller Antarsya i Grekland visat att det går att göra. Men idag och i denna tidsperiod, när allt står på spel, måste vi arbeta mot en enhet som kan leverera seger. Det innebär att grupper inom vänstern måste sätta åt sidan snäva, organisatoriska intressen och inrikta sig på den bredare rörelsens tillväxt.

I Storbritannien har försök att skapa en ny vänster inte varit uppmuntrande. Lärdomarna av det förgångna måste debatteras. Men den sämsta inställningen nu skulle vara att dessa tidigare försök inte fungerade, så varför försöka ännu en gång? Klasskampen går framåt i ebb och flod och under en reträtt kan vi ofta komma fram till hur vi ska gå framåt. Det faller på den revolutionära vänstern att idag återigen påbörja den diskussionen.

Simon Hardy

I helgen var jag och några kamrater i London på eventet ”Anticapitalism 2011”, anordnat av Arbetarmakts systerorganisation Workers Power. Det var en helg fullspäckad med föreläsningar och diskussioner och det var tydligt att det rör på sig i Storbritannien.

På fredagskvällen samlades ett 80-tal personer för att diskutera temat ”Building resistance in an age of austerity” (bygga motstånd i en tid av nedskärningar). I panelen fanns Rebecca Anderson, facklig aktivist i PCS (Public and commercial services union), Guy Aitchison från opendemocracy.net, George Binette, facklig aktivist i Unison, Richard Brenner, författare av The Credit Crunch: A Marxist analysis, och John McDonnell från Labours vänsterflygel. Från diskussionerna var det tydligt att många ute i landet är redo att sätta hårt mot hårt mot regeringens attacker. Till och med John McDonnell, som erkände att han brukar vara pessimist, ansåg att stora strider är att vänta. Vad som fanns på allas läppar var den kommande storstrejken den 30 november, då miljoner brittiska arbetare planerar att gå ut i en strejk av historiska proportioner.

Även dagen efter, på lördagskvällen, hölls ett stormöte, som samlade ett 100-tal personer och genomsyrades av samma entusiasm. Temat var ”A left old or new, what kind of left do we need today?” och handlade alltså om vilken sorts vänster vi behöver idag. I panelen fanns bland andra Mick Dooley, facklig kämpe och kandidat för ordförandeposten i UCATT – Storbritanniens och Irlands största fackförening för byggnadsindustrin, Simon Hardy, redaktör för Workers Power, Owen Jones, författare av Chavs: the demonization of the working class och Maeve McKeown, författare på New Left Project.

Maeve McKeown, som var involverad i den senaste vågens studentprotester, höll en praktiskt betonad föreläsning (det enda anförandet med en PowerPoint-presentation under hela helgen) om hur den ”nya” vänstern (studentrörelsen, ockupanterna och demokratirörelsen) och den ”gamla” vänstern (fackföreningarna och partierna) skulle kunna lära av varandra genom att ta det bästa av båda världar. Till den nya vänsterns fördelar räknade hon bland annat det horisontala funktionssättet, den mångfacetterade karaktären och det skickliga användandet av nya kommunikationsmetoder. Hos den gamla vänstern såg hon styrkor i förmågan till massmobilisering och effektivt genomförande av beslut.

Måhända att detta sätt att förklara rörelserna inte är optimalt. Visst är det lite väl förenklat att klumpa ihop alla fackföreningar och partier som likartade enheter (jämför t. ex. Labour och NPA). Men ser man bortom tillkortakommandena så var McKeown faktiskt föredömlig i sin ambition att utan skygglappar försöka bygga broar mellan studenterna, torgockupanterna, den nya demokratirörelsen och den traditionella arbetarrörelsen. Dessa rörelser är givetvis inte homogena kroppar, utan ger inom sig själva uttryck för olika konstellationer av såväl bakåtsträvande som progressiva intressen. I fackföreningsrörelsen står exempelvis pamparna mot gräsrötterna. Också i student- och ockupationsrörelserna finns motstridiga intressen. Men att rörelserna innehåller motstridiga strömningar döljer inte faktumet att de till ”99%” representerar den massa av människor som inte har något att vinna på kapitalismen. Studenten, den fackanslutne arbetaren, läraren och den arbetslösa ungdomen skulle vara oslagbara om de enade sina krafter i en rörelse med revolutionära mål. Att McKeown sträckte ut en hand från studenternas håll var alltså mycket positivt.

Mick Dooley, vänsterkandidat i det kommande valet i nämnda byggnadsfack, gav uttryck för de radikala tendenserna inom fackföreningsrörelsen och möttes av högljudda applåder när han lovade att aldrig sälja ut sig och alltid kritisera den passiva fackföreningsbyråkratin. Slutligen uppmanade han åhörarna att aldrig glömma deras tillhörighet: ”Never forget who you are, always be proud of being a socialist!”

Som läsaren förstår var det en inspirerande helg. Förutom nämnda stormöten hölls en mängd föreläsningar och seminarier, både kring den direkta kampen om mervärdet till frågor om jämställdhet och rasdiskriminering. Intressant var exempelvis Jo Cassidy’s (medförfattare till Spring Time: The New Student Rebellion) seminarium om den brittiska kvinnorörelsen.

På måndagen var vi några svenskar som besökte Occupy LSX, Londons motsvarighet till Occupy Wall Street, på torget utanför St. Pauls-katedralen. Just när vi satt där på katedralens enorma trappsteg hördes megafoner på avstånd. En buss med öppet tak och folk som ropade i megafoner närmade sig. Det var arbetare från fackföreningen Unison. När de långsamt åkte förbi torget ropade de att de stod i solidaritet med ockupanterna och vädjade till dem att stödja arbetarna i strejken den 30 november. Många av oss på torget lyfte näven i solidaritet, och jag tänkte på Mick Dooleys uppmaning: ”Never forget who you are, always be proud of being a socialist!”

Christopher Andersson

Se även:
Workers Powers rapport

Dave Hughes var en av grundarna av Workers Power och under femton år en av dess centrala ledare, skribenter och aktivister i arbetarrörelsen innan sin död i augusti 1991. Här minns Dave Stockton, en av grundarna av Workers Power, hans bidrag till vår politiska tradition.

För tjugo år sedan – medan en grupp kamrater arbetade med vår teoretiska tidskrift Trotskyist International, chockerades vi av att höra att vår kamrat Dave Hughes plötsligt hade dött. Dave hade varit mycket sjuk i mer än sex månader – med en längre period på sjukhus – men hade nyligen visat en del tecken på förbättring.

Bara två veckor tidigare hade han deltagit på Workers Power sommarläger i Birmingham under fem dagar och deltagit i diskussioner och aktiviteter inte bara med medlemmar från Storbritannien, utan också med ett stort antal av våra kamrater från Österrike, Irland, Frankrike och Tyskland. Ett av de centrala ämnena på sommarlägret var den växande krisen i Gorbatjovs Sovjetunionen. Daves presentation av sin analys av den krisens rötter och dynamik under de föregående sex åren var en minnesvärd höjdpunkt på hela lägret.

Från grundandet av Workers Power (1975) och av RRKI (1984), föregångare till Förbundet för Femte Internationalen, hade Dave skrivit utförligt både om rysk historia (The Road to Red October) och det samtida Sovjetunionen. Han var inspiratören och huvudförfattaren till The Degenerated Revolution (1983), den bok i vilken Workers Power utvecklade sin teori om stalinismens expansion i Östeuropa, Ostasien och Kuba efter andra världskriget.

Därefter gick Dave vidare med att inte bara analysera den framväxande krisen i Östeuropa och Sovjetunionen utan också utveckla och vidareutveckla det program för politisk revolution som först utarbetades av Trotskij för Sovjetunionen under 1930-talet för att göra det användbart i nuvarande förhållanden.

Till skillnad från många andra som kallade sig trotskister, lurades inte Dave av den ojämförliga debattöppningen efter att Michail Gorbatjov kommit till makten. Han insisterade bestämt på att byråkratin inte skulle kunna reformera sig själv framgångsrikt; bara en politisk revolution, en sådan som Trotskij föreställt sig, som genomförs av de sovjetiska arbetarna själva, skulle kunna rädda de planerade egendomsförhållandena – de landvinningar som återstod av Oktoberrevolutionen.

Dave ägnade hela sin intellektuella kraft och organisatoriska skicklighet åt kampen för den revolutionen. Han besökta Sovjetunionen och tog kontakt med socialister och med arbetare i den framväxande arbetarrörelsen. Han hävdade att om de sovjetiska arbetarna inte anammade målet att störta den styrande byråkratin och införde demokratiskt centraliserad planering, skulle inte bara en återgång till marknaden utan också kapitalismens återupprättande vara oundvikligt. Han trodde att detta skulle medföra katastrofalt lidande. Även i det avseendet visade han sig ha rätt – även om det blev efter hans död.

Dave förutspådde 1987 att Gorbatjovs projekt skulle misslyckas – inte bara på grund av den parasitära byråkratins konservatism eller förälskelsen i marknaden hos den akademiska intelligentsia som utgjorde Gorbatjovs hejarklack, utan på grund av att arbetarklassen inte kunde tas i anspråk för projektet. Han skrev i ”Gorbachev and the Soviet Working Class” (i Permanent Revolution nr 6, hösten 1987):

”Gorbatjov ber arbetarna att delta i farsen med att blåsa liv i den döende planekonomin. I utbyte erbjuds de ingenting alls materiellt. Var finns de nya varorna i affärerna? Var finns de förbättrade kvalitetsvarorna? Var finns beviset för att något verkligen kan eller kommer att förändras? Det är inte bara så att han har mycket lite att erbjuda. Arbetarna har lärt sig att bortse ifrån byråkratins löften. ’Ni får det att fungera, sedan deltar vi’ är det vanligaste uttrycket för arbetarklassens ’låga moral’ som perestrojkans tidningsmurvlar oftast tillgriper.”

Men Dave varnade också för att denna cynism – ”historiskt rotad i de nederlag som arbetarklassens och dess bolsjevikiska, leninistiska avantgarde lidit i händerna på stalinismen, är ett allvarligt hinder på vägen till den sovjetiska arbetarklassens självständiga politiska kamp”.

Men detta hinder avlägsnades inte i tid. De nya fackföreningarna kom under inflytande av Boris Jeltsin och de nyliberala intellektuella som gick över till hans sida från Gorbatjov som förhalade allt. I oktober 1990 varnade Dave för ”den nya fackliga federationens missledande ledning vilken hade omfattande illusioner om den snabba vägen till marknaden. Det finns en akut ledningskris som bara kan lösas av ett revolutionärt trotskistiskt parti och program. Det måste som sitt mål ställa upp störtandet av den byråkratiska kast som återinför kapitalismen.” (i Workers Power nr 135)

I mars 1990 skrev Dave också en resolution för vår internationella organisation, Förbundet för en Revolutionär Kommunistisk International, som exakt förutsåg händelsernas gång:

”Stalinisterna kan, när de ställs inför det byråkratiska styrets växande kris och hotet om revolution, inleda ett förebyggande angrepp i form av en bonapartistisk kupp av Gorbatjov eller någon av hans motståndare. Men i en period med ökad masskamp kan detta bara bli en temporär byråkratisk lösning: det skulle oundvikligen bli massiva protester och motstånd. Tillslaget skulle antagligen besegras och inleda en situation med dubbelmakt såsom det blev i Östeuropa 1989.” (”The Death Agony of Stalinism: The Crisis of the USSR and the Degenerate Workers’ States”, resolution som antogs av internationella exekutivkommittén 4 mars 1990)

Dave fick inte uppleva och analysera det byråkratiska styrets slutliga sammanbrott och de stora stegen mot kapitalismens återinförande. Hans begravning ägde rum samma dag som de så kallade hårdföras statskupp kollapsade.

Vi har sannerligen saknat hans klokhet och praktiska kunnande under åren som följde. Men under tjugo år har vi fört vårt arbete vidare på den grund som han lade. För närvarande arbetar vi med en andra upplaga av The Degenerated Revolution, som expanderats för att täcka den byråkratiska ekonomins kris, stalinismens politiska kris och kapitalismens återinförande i Östeuropa, Sovjetunionen och Kina. Det behöver inte påpekas att vi kommer att tillägna boken det ännu levande minnet av vår käre kamrat och vän Dave Hughes.

Dave Stockton

Uttalande från Workers Power, brittisk sektion av Förbundet för Femte Internationalen, 8 augusti 2011

För tredje natten i rad befinner sig arbetarungdomen på Londons gator och bekämpar polisen. Kvällen den 8 augusti hade upproret spritt sig till Hackney, Lewisham, Peckham, Croydon och Birmingham med skärmytslingar i Clapham, Seven Sisters och dussintals andra platser. Workers Power står helt på ungdomens sida.

Upproren är ett uttryck för ursinne mot rasistiska polismord, dagliga trakasserier från polisen och därtill ökningen av arbetslösheten bland ungdomar och våldsamma nedskärningar av bidrag och lokal service, inklusive ungdomsgårdar.

Skjutandet av Mark Duggan och det förakt som polisen i Tottenham visade hans familj och den fredliga protesten i söndags var bara den gnista som tände laddningen. I samband med trettioårsdagen av upploppen i Brixton 1981 hade människor på gatorna och i Tottenham inte glömt att denna den mest eftersatta stadsdelen också var platsen för det mest intensiva upproret mot polisen under 1980-talet – upproret i Broadwater Farm 1985.

Polisens rasism mot svarta var inte den enda orsaken till sammanstötningen och det finns rapporter om att vita och även ortodoxa judar stödde försvaret av demonstranterna efter att polisen angripit en 16-årig flicka. Detta har systematiskt uteslutits i BBC:s rapporter.

Striden i Tottenham drev tillbaka polisen tillräckligt länge för att låta fattiga ungdomar i området angripa affärer och stjäla varor. En brandbomb mot en affär brände ut arbetares lägenheter ovanpå. Nu sprider sig upproren i London till Walthamstow, Hackney, Brixton, Enfield, Lewisham och Peckham – och nu till Birmingham. En del av deltagarna motiveras av hat mot polisen och ursinne mot detta samhälle – andra av chansen att plundra lokala affärer på varor – en del av båda delarna.

Varför spred sig upproret? Ungdomar – speciellt svarta och asiatiska ungdomar – har liknande erfarenheter av polisvåld: Mark Duggans död blev i Brixton och Croydon blev ett direkt eko av dödandet av Smiley Culture, och i Birmingham tre som dödades i polisens häkte: Demetre Fraser, Kingsley Burrell och Lloyd Butler. Ungdomsarbetslösheten uppgår till nästan en miljon och upp till 50 procent av unga svarta män, för vilka universiteten är utom räckhåll, och college är för dyrt, har fått kurser och service nedlagda. Alla kommuner har slaktat service för ungdomar, en del upp till 75 procent. En invånare i Tottenham uttryckte det så här för BBC: ”Det är så vi får förändring här. Efter -85 [upproret i Broadwater Farm] fick vi en splitter ny swimmingpool. Det fick vi aldrig tidigare.”

Vår ståndpunkt är tydlig: vi är hundra procent för människorna på gatorna och mot polisen. Vi stöder självförsvar av demonstrationer och arbetarområden. Vi kräver att polisen försvinner från gatorna. Vi kräver att en folklig kommission med delegater från de lokala områdena ska avgöra ansvaret för skjutningen av Mark Duggan och för att undersöka polisens rasism och korruption. Vi kräver att alla gripna släpps och alla åtal läggs ned.

Vi motsätter oss plundring, inte av omtanke om de småborgerliga egendomsägarna, utan utifrån arbetarklassens ståndpunkt: trasproletariatets prioritering i dessa situationer är att berika sig själva tillfälligt. Där det förekommit stölder av basvaror, som livsmedel och kläder, är detta förståeligt.

Den proletära prioriteringen är att förena och stärka arbetarklassen gentemot staten och systemet. Plundring splittrar och försvagar arbetarklassens kamp. Det gör också angrepp på brandmän och sjukvårdare, som inte är en del av den repressiva apparaten utan är arbetare som också står inför nedskärningar. Vi motsätter oss emellertid all polisrepression och uppmanar organiseringen av protesterna att visa återhållsamhet, inte poliskontroll.

Vi uppmanar arbetarrörelsen att fördöma ledande och lokala Labourpolitiker som inte talar för folket utan för polisen, och som alltid sätter lokala egenomsägares röst före de egendomslösa ungdomarna. Vi fördömer David Lammy, parlamentsledamot för Tottenham, som till skillnad från Bernie Grant, som var parlamentsledamot 1985 och som fördömde polisens aggression, bara fördömer ungdomarna. Vi uppmanar fackföreningarna att stöda försvarskampanjer, att ställa parlamentsledamöter till svars, att stöda lokala undersökningar av de verkliga orsakerna till händelserna. Vi fördömer Lee Jasper, före detta rådgivare till Ken Livingstone, som i nyheterna i BBC:s Channel 4 krävde mer och snabbare polisaktioner i eftersatta områden, och som inte krävde rättvisa för Mark Duggans familj utan bara för en av poliserna.

Vi kräver framför allt en verklig kampanj med direkta aktioner mot arbetslöshet, hemlöshet och nedskärningar. Hela arbetarrörelsen måste kämpa för ett slut på alla jobbförluster, ett omfattande program med offentliga utgifter för nyttiga jobb som finansieras av beskattning av de rika och expropriering av bankerna, och ett slut på högerns hela program med nedskärningar inklusive nedskärningar av service och bidrag. Det innebär en generalstrejk för att bli av med nedskärningar, störta högern och inleda en kamp mot själva systemet.

De arbetslösa och ungdomarna är beredda att kämpa – de visar oräddhet och militans mot polisen. Vi kämpar för en förening av arbetslösa och en revolutionär ungdomsrörelse.

Explosionen av upplopp i Storbritannien är en historisk händelse, en del av en kris för systemet som helhet, och som fortsätter världen över. I likhet med förorternas uppror i Frankrike 2006 är det ett tecken på vad som komma skall. Medan tusentals ungdomar går ut på gatorna mot ett system av hopplöshet och förtvivlan, ruttnar ledarna för Storbritannien, Amerika och Europa på rot, oförmögna att förhindra en härdsmälta i sitt finansiella system och kräver allt fler uppoffringar av folket. Ur massresningen, från de desperata ungdomar och arbetare som drivs till att kämpa måste en ny revolutionär organisation samlas, för att rikta folkets ursinne mot orsaken till vårt lidande och för att kämpa för att ta makten.

Vid varje konferens – och speciellt en internationell konferens – kan vi bedöma dess framgång med några enkla kriterier. För det första måste den dra in betydande krafter som kan delta i diskussionen. För det andra måste diskussionen klargöra sina mål. Slutligen måste den inför världen uttala vad den har kommit överens om och vad dess deltagares nästa aktioner kommer att bli.

I alla tre avseenden var konferensen i Kairo i solidaritet med de arabiska revolutionerna som hölls i början av juni sorgligt nog ett misslyckande. Jag känner ingen som helst glädje i att skriva detta. Förbundet för Femte Internationalen är konsekvent anhängare av internationella konferenser och sammankomster för att organisera de mest internationalistiska och mest klarsynta aktivisterna inom en rörelse. Vi deltog aktivt i rörelsen med europeiska och världsomfattande socialforum, trots de ständiga försöken från dess ledning att begränsa den till en församling för bara prat och att besegra dess potential för att samordna världsomfattande aktioner, oavsett om det var mot imperialistiska krig eller en global kapitalistisk kris.

Innan konferensen i Kairo pekade vi på att den hade möjligheten att gå utöver de ursprungliga anti-krigskonferenserna i Kairo (2002–2008) och förhålla sig till de revolutionära sociala rörelser mot diktatur, fattigdom och nyliberalism, och som ”om den grips med båda händerna, kan ha en historisk inverkan”.

Sorgligt nog var deltagandet vid konferensen mycket litet – omkring 150 den första dagen, vilket krympte till 70 de två följande dagarna. Två splittringar på senare tid från brittiska Socialist Workers Party var där, Counterfire och International Socialist Group. Delegater kom från PSTU i Brasilien, liksom flera från det internationella judiska anti-sionistiska nätverket. Deltagandet från Mellanöstern var emellertid det verkliga misslyckandet. Bara en eller två från några få länder och en handfull egyptier. Ingen deltog från Bahrein eller Tunisien och bara en person talade som palestinier.

Det förekom ett visst ingripande från SWP och deras internationella tendens IST. John Rose ingrep under en tidig session och hävdade att konferensens litenhet berodde på frånvaron av Muslimska brödraskapet, som spelat en viktig roll vid tidigare konferenser. Att nå ut till dem var en central uppgift, hävdade han, och konferensens organisatörer hade vägrat bjud in dem, vilket innebar att de kemalistiska aktivisterna inte heller ville delta.

Detta argument var ärligt talat bisarrt. De egyptiska organisatörerna påpekade helt riktigt, liksom John Rees från Counterfire, att Muslimska brödraskapet hade placerat sig på fel sida av barrikaderna när de stödde en ja-röst när det gäller den konstitutionella reform som stärkte ställningen för de väpnade styrkornas högsta råd, den faktiska och av ingen valda regeringen i Egypten idag.

Att bjuda in en representant från dem till konferensen skulle vara som att bjuda in någon från armén för att komma och tala. Även om det är sant att Muslimska brödraskap är splittrat mellan en rik, borgerlig, konservativ ledning och en mer radikal flygel bland ungdomarna, är det inte så att ungdomarna förbjöds att delta. Det står inte heller klart varför ungdomarna skulle ha varit mer beredda att delta om en representant från deras organisation talade, när de redan är öppet oense med den.

Oavsett frågan om Muslimska brödraskapet, var deras deltagande eller inte i konferensen inte den centrala frågan beträffande dess bredd. Det har bildats många nya vänsterpartier och organisationer på senare tid, inklusive betydande nya fackföreningar i hela landet som antingen skickade en talare eller inte alls deltog. De kraftfulla ungdomsrörelserna som 6:e april-rörelsen mobiliserade inte heller för konferensen – och de skulle säkert ha tagit med sig hundratals unga revolutionärer. IST gjorde sannerligen inte mycket för att göra mötet till en framgång – deras egyptiska sektion bojkottade det helt.

Trots dessa problem hävdade Förbundets medlemmar att konferensen skulle anta ett uttalande, även om det var begränsat till de frågor som var mest angelägna, för att något av värde skulle framställas som kunde användas som en grund för att bygga en framtida, större konferens. Församlingarna för sociala rörelser vid de sociala forumen i Florens 2002 och Porto Alegre 2003 utnämnde den 15 februari 2003 till aktionsdag mot kriget i Irak. Protester över hela världen samlade 20 miljoner. Sorgligt nog var organisatörerna av konferensen i Kairo inte intresserade av någon uppmaning till solidaritetsaktioner med de pågående revolutionerna. Det blev en dåligt besökt och ”stum” konferens på vilken deltagarna kunde njuta av att ”nätverka och diskutera” med varandra utan något som helst konkret resultat.

Utan tvivel var organisatörerna oroliga för att ett uttalande skulle framkalla splittringar på konferensen, framför allt när det gäller Libyen. Representanten för det libyska motståndet var en öppen apologet för Nato. Den typen av opportunistiska kompromisser ledde till att konferensen saknade en tydlig strategi eller ståndpunkt i centrala frågor som imperialismens roll i regionen – trots att den stora majoriteten av delegaterna var principiella anti-imperialister.

Vad kunde konferensen ha kommit överens om?
Konferensen skulle ha kunnat komma överens om solidaritet med den pågående tredje intifadan, motstånd mot imperialistiskt inflytande i regionen och stöd för varje folklig rörelse som kämpar för demokrati. Den skulle ha kunnat fördöma den saudiska regeringens agerande och slakten på demokratiaktivister i Bahrein. Den skulle ha kunnat fördöma Assad i Syrien liksom Khadaffi i Libyen. Den skulle också ha kunnat uppmana till internationell solidaritet från arbetarklassen och folken i hela världen, för att människor ska organisera Tahrirtorg i varenda stad och samhälle, för motstånd mot diktaturer och åtstramning, mot krig och fattigdom.

Ett sådant uttalande, med ett beslut om att ses igen, skulle ha kunnat övervinna bristen på deltagare med en tydlig och principiell ståndpunkt för internationell solidaritet och en genljudande uppmaning till handling. Något i stil med konferensen i Kairo är väsentligt för att vi ska kunna mötas och diskutera strategi – men den här konferensen var i alla avseenden en förlorad möjlighet.

Simon Hardy

Mahinda Rajapaksas regering har tvingats till reträtt när det gäller ett nytt pensionssystem som skulle ha berövat arbetarna deras besparingar.

Den 20 maj inledde 20 000 textilarbetare i frihandelszonen i Katunayake, varav majoriteten är kvinnor, en strejk mot ett nytt pensionssystem. Så många som tolv fackföreningar var inblandade, men bara tre av dem finns i nationell skala. Efter en veckas strejk avblåste de nationella ledningarna strejken inför ett löfte om förhandlingar med regeringen. Regeringen gjorde emellertid inget för att inleda diskussioner och arbetarna beslutade därför själva att fortsätta strejken.

Det gav resultat: arbetsmarknadsministern gick med på personliga förhandlingar med arbetarnas direkta representanter. I slutändan gick han med på att skjuta upp vidare behandling av lagen i parlamentet för att göra det möjligt med en ”omprövning”. Samma natt gjorde polisen räder mot arbetarnas baracker i ett försök att infånga lokala aktivister och ledare för strejken. Morgonen därpå beslutade arbetarna att fortsätta strejken i protest mot polisens repression. Arbetet återupptogs på söndagen, men på måndagen var polisens närvaro återigen påtaglig i frihandelsområdet. Arbetarna beslutade då att strejka mot polisens provokationer.

Polisen svarade med att angripa de strejkande, tvinga sig in på arbetsplatser och gripa arbetare. Minst en arbetare har rapporterats som skjuten. Arbetarna organiserade sig då själva för att slå tillbaka, och i den regelrätta batalj som följde sårades 213 personer och 50 fick föras till sjukhus. Av dem var 36 kvinnor. Under natten gick polisen in på sjukhusets område och patrullerade till och med på avdelningarna för att trakassera de skadade arbetarna. Följande dag demonstrerade 400 arbetare utanför sjukhuset för att visa solidaritet med sina skadade kamrater.

Det är verkligen en seger för arbetarna att ha tvingat regeringen till reträtt. Det visar speciellt betydelsen av att arbetarna har sina egna lokala ledare som kan representera dem i förhandlingar. Men även om denna strid är vunnen, är kriget sannerligen inte över. Rajapaksa kanske gör en del mindre ändringar i pensionssystemet, men han har inte släppt det helt. Han kanske undantar textilindustrin från systemet, men alla andra arbetare kommer ändå att drabbas av det.

Uppgiften nu är att organisera alla arbetare för att stoppa lagen för gott. Därför behöver arbetarna i alla branscher agera tillsammans. Vi måste kräva att alla fackliga ledare, speciellt ledarna för de nationella facken, samordnar aktioner för att tvinga Rajapaksa att släppa lagen helt och hållet. Men vi kan inte förlita oss på de existerande ledarna, precis som i Katunayake behöver arbetarna lokala organisationer under sin egen kontroll och valda gemensamma fackliga kommittéer på alla nivåer. Alla beslut bör fattas av arbetarnas massmöten.

En förenad, militant kampanj kan tvinga regeringen att släppa sina planer, men vi måste gå längre än så. Vi måste kräva facklig kontroll av de existerande pensionsfonderna och öppnandet av deras räkenskaper för arbetarnas representanter. Det är våra pengar och därför måste vi kontrollera dem!

I ett desperat försök att dölja regeringens reträtt har arbetsmarknadsministern Gamini Lokuge tagit sin tillflykt till billiga förolämpningar. Han har sagt att han trodde att arbetarna inte hade förstått förslaget och att det behövs extra tid för att upplysa dem! Faktum är att arbetarna förstår det mycket bra. Den 25-åriga textilarbetaren P. Malathi sade följande till Sunday Times: ”detta är ett rån i fullt dagsljus, det får inte tillåtas!” Och hon har helt rätt. Hon förklarade att arbetarna med det nya systemet bara skulle kunna dra tillbaka sina bidrag som en klumpsumma efter att ha betalat i tio år utan avbrott.

De flesta textilarbetare, omkring 80 procent, är unga kvinnor som arbetar högst sju år och sedan återvänder till sina byar för att gifta sig. För närvarande kan de återfå sina pengar med hjälp av ett äktenskapsbevis. Med det nya systemet skulle de inte få någonting. Staten skulle behålla varenda rupie! Vad är detta, om inte ”rån i fullt dagsljus”?

Ett pensionssystem är helt enkelt ett påtvingat system för att spara. Om en arbetare beslutar sig för att placera en del av sin lön i en sparbank varje vecka, skulle ingen säga att hon inte kunde ta ut sina pengar när helst hon vill. Med ett pensionssystem dras bidragen innan lönen betalas ut, men pengarna kommer fortfarande från arbetarens lön. Pensionsfonden är därför arbetarnas egna pengar. Den tillhör inte arbetsgivaren eller staten. Den måste kontrolleras av arbetarna eller deras valda representanter. Om ministern inte förstår det, måste vi säga att han antingen är mycket, mycket dum eller mycket, mycket oärlig.

Sri Lankas Socialistiska Parti

Den 10 maj 2011 dog kamrat Friederike Schlesak, känd som Friedl, i en ålder av 99 år. Under många år var hon för oss mer än bara en medkämpe. Hon var på samma gång ”moder” och hedersordförande i den revolutionära organisation som vi anslöt oss till i slutet av 1980-talet, ArbeiterInnenstandpunkt, Förbundet för en Revolutionär Kommunistisk Internationals österrikiska sektion.

Hon bidrog till att skola oss som unga revolutionärer. Hon var en oersättlig länk till en hel generation med kommunistiska kämpar som tog upp kampen mot kapitalismen, fascismen och sedan stalinismens erövring av Kommunistiska internationalen under 1920- och 1930-talet.

Friedl anslöt sig redan som ung arbetare till den socialistiska rörelsens vänsterflygel. Upplevelserna av klasskampen mellan världskrigen och inbördeskriget 1934 stannade kvar hos henne under resten av livet. De övertygade henne om nödvändigheten av ett revolutionärt störtande av kapitalismen och det imperialistiska barbariet. Det var därför som hon spelade en ledande roll i den illegala kampen mot Dollfuss och Schussniggs diktaturer och senare mot nazisterna.

Både under de austrofascistiska och nazistiska diktatorerna arbetade hon i ”Kampförbundet för arbetarklassens befrielse”, en trotskistisk organisation som leddes av Josef Frey, som tidigare varit ledare i Schutzbund och medlem av ledningen för det österrikiska kommunistpartiet. Efter andra världskriget fortsatte hon att arbeta med sina kamrater som förföljd och illegal revolutionär kommunist.

Friedl var en länk mellan generationerna, och hon var en oersättlig länk eftersom hon aldrig uppfattade sin roll som att vara ett ”historiskt vittne”. Hon var alltid, ända till sin död, en aktiv kommunist, alltid en revolutionär kvinna som inte bara bidrog med sina erfarenheter utan som tog aktiv del i kampen för klassens framtida frigörelse från utsugning och förtryck. Hon var en ”moder” för vår organisation i den mening som Gorkij och Brecht formulerade det, en kämpande kommunistisk kvinna som klev fram och bar revolutionens röda fana genom hela livet. Sedan den 10 maj har denna magnifika kvinna och revolutionär lämnat oss.

Men hennes insatser, hennes exempel och hennes hängivenhet kommer alltid att finnas kvar i vårt minne. Hon finns fortfarande kvar hos oss som ett exempel för proletariatets kamp, en klass som slutligen kommer att uppnå sin seger eftersom den ur sina led kommer att frambringa miljoner som Friedl, miljoner kämpande arbetarkvinnor som tar sitt öde i sina egna händer och kämpar för ett nytt, klasslöst samhälle.

Vi kommer aldrig att glömma henne som en sådan revolutionär. Vi sänder vår solidaritet och våra kondoleanser till hennes släktingar och närmaste kamrater: Heinrich, Gerda, Margit, Traude, Willi och Bertl.

Markus Lehner, Martin Suchanek och Gerald Waidhofer
Gruppe Arbeitermacht, Tyskland

När Förbundet för Femte Internationalens internationella exekutivkommitté samlades i början av april diskuterades revolutionerna i Nordafrika. Följande artikel är ett sammandrag av den text som diskuterades.

Året 2011 jämförs ofta med 1989, då uppror i ett enskilt land snabbt spreds till många andra länder. Det som hänt i Nordafrika och Mellanöstern jämförs med rätta med stalinismens sammanbrott i Östeuropa: likheterna är slående. Störtandet av Ben Ali i Tunisien inspirerade ungdomar och fackliga aktivister i Egypten till en rörelse för att bli av med Hosni Mubarak. Den stora mobiliseringen i Egypten ledde i sedan till liknande rörelser i Bahrain, Jordanien, Algeriet, Jemen; oppositionen i Iran vaknade också åter till liv. Även i den reaktionära bastionen Saudiarabien märktes oro; nu har rörelsen också spritt sig till Syrien. Tyrannerna har skakats världen över och de har försökt att stämma i bäcken inför hotet från massprotester.

Händelserna i Tunisien och Egypten är exempel på vad Lenin kallade folkliga revolutioner. I Staten och revolutionen definierar Lenin dem: ”folkets massa, dess flertal, de ’lägsta’ samhällsskikten, som dignade under förtryck och utsugning, reste sig självständigt och präglade revolutionens hela gång genom sina krav, genom sina försök att på sitt sätt bygga upp ett nytt samhälle i stället för det gamla som höll på att förstöras.” Revolutionerna i Nordafrika är i den meningen – även om de inte är över ännu – sant folkliga revolutioner. De inleddes av tusentals studenter och arbetslösa ungdomar som med mod och uthållighet höll gator och torg mot polisens ”normala” repression; sedan anslöt sig de plebejiska klasserna i stor omfattning – arbetare och städernas fattiga.

Egypten med sin folkmängd och stora arbetarklass, omfattande kåkstäder och fattiga bönder har länge varit förutbestämt att bli revolutionens smältdegel i arabvärlden. Men under mer än 30 år hölls landet i järngrepp av en västvänlig regim vars politiska och militära elit var ombud för USA. Landet utgjorde vid sidan av Israel hörnstenen i USA:s dominans och exploatering av hela Mellanöstern. Framtiden för den oavslutade revolutionen i Egypten är också framtiden för hela regionens befrielse, inklusive det folk – palestinierna – som är utsatta för det grymmaste förtrycket.

I andra länder har kontrarevolutionen kunnat mobilisera ett segare motstånd. I Algeriet, Iran, Irak, Jemen, Bahrain och Syrien har de styrande inte tvekat att klubba ner demonstranter och öppna eld. I Libyen har ett folkligt uppror som mötts med brutal repression övergått i ett fullskaligt inbördeskrig. Regimerna har varnats och beväpnat sig. Att bara kopiera den taktik som fungerade i de första två länderna kommer sannolikt inte att leda till lika snabba framgångar.

Revolutionen är aldrig en rätlinjig, objektiv process utan en kamp mellan levande sociala krafter där antal, vapen, taktik, organisation liksom mod och vilja att vinna bestämmer utgången. Efter de inledande ”överraskande” segrarna blir diskussionen om strategi, taktik och organisation allt viktigare för segern. Det är därför som 2000-talets revolutioner med alla sina unika drag bara på egen risk kan strunta i lärdomarna av 1900-talets revolutioner och även av tidigare revolutioner. Det är rent nonsens att tro att Facebook och Twitter eller färgrevolutioner har förvandlat revolutioner utan våld, som är spontana och som saknar ideologi, till normen. De kommande årens händelser kommer att begrava dessa lättsinniga postmoderna teorier, förhoppningsvis innan de orsakar någon mer skada.

De kan inte heller behandlas som borgerligt demokratiska revolutioner där de samhällsekonomiska förhållandena lämnas i fred. De är snarare den inledande demokratiska fasen som för att fullbordas kräver kamp om ledningen från arbetarklassens och fattigböndernas sida. Revolutionärerna i Mellanöstern behöver på kort tid utarbeta en strategisk inriktning och paroller som tar itu med de viktigaste konflikterna.

Revolutionerna 2011 är också av global betydelse. De kommer sannolikt att få konsekvenser som är lika omfattande som revolutionerna 1989. De kommer – om de inte stoppas – att hota västs dominans över den viktigaste regionen när det gäller oljeleveranser. Västs senkomna försök att framställa sig som demokratins vän i den arabiska världen hälsas med rätta av förakt och misstänksamhet från de unga kämparna.

De viktigaste kraven i Tunisien och Egypten efter att diktatorerna försvunnit är bröd, frihet och social rättvisa. Det första är avgörande för massorna. Det råder inget tvivel om att stigande priser på livsmedel och bränsle och sjunkande reallöner sedan sommaren 2010 är en viktig orsak till oron i arabvärlden. Det följs nu av oljeprisets uppgång. Dessa motsägelsefulla fenomen, världsekonomins ojämnhet och obalans, har skapat en förändring av livsvillkoren inte bara för de fattiga utan för arbetarna och den lägre medelklassen. Ojämlikhet, orättvisor och eliternas korruption snarare än absolut utarmning är en kraftfull impuls för revolution.

Kombinationen med plötsligt förvärrade livsvillkor och ökad kunskap om regimernas korruption och oduglighet skapade förutsättningarna för revolution. Särskilt unga människor – med bättre utbildning än föräldrarna och tillgång till globala medier insåg att de inte hade samma rättigheter som sina motsvarigheter på andra sidan Medelhavet. Ett stort antal kvalificerade unga människor har drabbats av arbetslöshet eller tvingats till gatuhandel, där de utsätts för polisens trakasserier. Den gnista som tände den tunisiska revolutionen, Mohamed Bouzizis självbränning som protest mot polisens förolämpningar och utpressning, berörde på djupet miljoner människor med liv som saknar elementär mänsklig värdighet.

I Tunisien och Egypten lyckades protester som initierats av ungdomar inspirera till omfattande demonstrationer på gatorna; arbetslösa, fattiga och arbetare och deras militanta fackföreningar drogs med. Inom 28 dagar i Tunisien och 18 dagar i Egypten omvandlades dessa protester till fullskaliga uppror som störtade väl etablerade diktaturer. Repressionens första linje, den paramilitära kravallpolisen och dess hjälptrupper, visade sig inte kunna undertrycka rörelsen. De väpnade styrkorna tvekade och vägrade öppna eld mot folket. De obeväpnade massorna närmade sig helt riktigt armén med ropen ”fredligt, fredligt” och ”armén och folket är ett”.

Deltagandet av ett stort antal arbetare i demonstrationerna mot Mubarak, en växande våg av strejker under hans sista dagar och resandet av krav på höjning av minimilönen, pekar på att den egyptiska revolutionen också har ett socialt innehåll – som förkroppsligas i parollen ”frihet och social rättvisa”. Infriandet av löftena om demokratiska rättigheter kommer att vara beroende av att det sociala och ekonomiska innehållet stärks. Det innebär att dra in massan av arbetarna, bönderna, kåkstädernas fattiga och beduinerna i kampen.

Plötsligt har två arabiska folk – inte bara studenter och arbetslösa ungdomar, utan också miljoner arbetare, bönder och fattiga både i städer och på landsbygd – trätt in på historiens scen. Nu är den stora frågan om de revolutionära ungdomarna och redan existerande grupper av politiska och fackliga aktivister kan skapa revolutionära organisationer, fackföreningar, arbetarråd och framför allt revolutionära partier som behövs om revolutionerna ska kunna gå vidare och spridas. Därför måste falska strategier som sprids i vida kretsar bekämpas.

Revolutionerna i Tunisien och Egypten har prisats för att vara relativt oblodiga – även om hundratals dödades. Men en revolution kan bara bli så fredlig som kapitalisterna tillåter. Händelserna i Algeriet och Libyen visar att i de flesta fall där överlevnaden för en regim eller en politisk ordning hotas i grunden, kommer den att använda våld för att bevara sig själv.

Historiskt oriktiga redogörelser för Gandhis kamp eller medborgarrättsrörelsen i USA sprids, och vi får veta att det var fredlig kamp och att vi bör följa den fromme Gandhis exempel istället för Marx och Lenins revolutionära kamp. Idén om en fredlig revolution är en villfarelse – det är möjligt att störta en regering genom massdemonstrationer och strejker, men även då handlar det om styrka och motstånd, liksom oundvikliga angrepp från polisen. Den propaganda som uppmanar till att inte använda våld är avsedd att hindra framväxten av en revolutionär ledning som inte bara kan störta en regering utan krossa den kapitalistiska staten.

De regimer som finns i många halvkoloniala länder har en karaktär som innebär att revolutionära kampmetoder måste användas för att endast uppnå reformer. Vi måste komma ihåg att även i Tunisien och Egypten har ännu inte de demokratiska mål som demonstranterna själva ställt upp – avskaffa undantagstillstånden, driv bort hela den gamla regimen – uppnåtts. Polis och armé finns kvar och står under samma befäl som tidigare. Det innebär naturligtvis inte att ingenting uppnåtts – massorna på gatorna upprättade en frihet som det kommer att bli svårt för generalerna att få bort på kort sikt.

Det är inte bara revolutionärers, arbetares och förtrycktas ögon som riktas mot revolutionerna. Från Washington till London och över hela den imperialistiska världen får politiker och industriledare sina dagliga rapporter från rådgivare. För imperialisterna kommer ordning och stabilitet före varje form av demokrati. De har hjälpt dessa stater att beväpna sig till en kostnad som årligen uppgår till miljarder.
Utrustningen har framför allt använts mot folket, men så länge det inte förekom något massomfattande motstånd förblev politikerna i väst antingen tysta eller talade hycklande om sin ”oro” inför flagrant våld mot folket och prisade regimerna som “nära allierade”. Västmakternas hyckleri visade sig tydligast i Egypten innan Mubarak avgick. Obama uppmanade då båda sidor att ”visa återhållsamhet”.

Eliten och deras imperialistiska uppbackare, speciellt Obamas administration, var djupt splittrade. Skulle de tillgripa repression, som fungerat många gånger tidigare, eller skulle de bryta arméns disciplin och vinna över de meniga till revolutionen och därmed bryta sönder hela regimen? Skulle de kunna göra demokratiska eftergifter med förhoppningen att kunna avväpna rörelsen och hindra den från att gå vidare till att utmana elit, kapitalistiska godsägare och militärchefer som plundrat sina länder under årtionden?

När rörelsen ökade i omfattning, följde administrationen i USA och EU:s ledare efter och tvingade bort Mubarak. Hans närvaro framkallade en revolution som skulle kunna gå utöver den demokratiska frågan och hota hela maktstrukturen i Egypten. Det var inte kärlek till folket eller deras rätt att demonstrera, utan rädsla för vad som kunde hända om armén öppnade eld mot folket, som ledde USA till att påverka armén att inte ställa till med blodbad. Utan tvivel fick armén också signaler om att det skulle kunna leda till myteri från trupper som öppet fraterniserade med demonstranterna.

Samtidigt måste vi motsätta oss varje försök från imperialisterna att ingripa i kampen. Även om revolutionernas primära karaktär är demokratisk, tror inte socialister att det varken är möjligt eller önskvärt att stanna kvar där. Arvet efter stalinismen ¬– att begränsa och kontrollera arbetarklassens kamp till det demokratiska stadiet och att låta de ”liberala” kapitalisterna ta makten – innebär stöd till borgerliga krafters försök att ”återupprätta ordningen”, dvs. att krossa massornas kamp för sociala landvinningar och sina egna demokratiska organisationer.

Den rädsla som kapitalisterna i väst har för politisk islam återspeglas i mediernas oro över den roll Muslimska brödraskapet spelar i Egypten och hotet att Iran ska dra fördel av situationen. Muslimska brödraskapet har dock avslöjat sig som en helt igenom borgerlig kraft. Brödraskapet ställde sig kallsinnigt i början av rörelsen och det uppdagades att de hade fört förhandlingar med regeringen bakom ryggen på demonstranterna – de utnyttjade cyniskt proteströrelsen för att skaffa sig plats i en kommande regering. Brödraskapet representerar inte intressena hos den stora massan i demokratirörelsen. Deras stöd skulle minska drastiskt om landet rörde sig mot en mer demokratisk form, eftersom deras stöd i hög grad kom av att de var den enda verkliga kraften i oppositionen.

ElBaradei klev fram som möjlig ledare under rörelsens gång och representerar västs intressen. Han har varit kritisk mot kriget i Irak och västs fobier om Iran, men hans uppmaning till armén att ta makten för att garantera en ”ordnad övergång”, och hans förespråkande av en liberal regim gör honom till en perfekt kandidat för imperialisterna. Han är absolut inte någon farlig radikal som kommer att gå ”för långt”.

De demokratiska kraven kan bara helt och fullt förverkligas när kapitalisternas ekonomiska makt avlägsnas och de marknadsmekanismer genom vilka imperialisterna penetrerar de nationella ekonomierna kapas av genom förstatligande under arbetarkontroll och statlig kontroll av utrikeshandeln.

Socialister stöder den demokratiska och ”ekonomiska” kampen och kämpar för att arbetarklassen ska ta ledningen. Vi varnar också för faran med den vacklande borgerliga oppositionen som inte kan vara konsekvent i stödet för kampen och deras uppmaningar att vänta. Från det ögonblicket kommer alliansen mellan de olika klasser som deltog i revolutionerna att utsättas för påfrestningar och bryta samman.

Detta är den trotskistiska strategin för permanent revolution. Men den är inte någon automatisk, omedveten eller spontan process. Arbetarnas och de fattigas kamp för att använda demokratin för sin egen frigörelse kommer inte att underlättas av alla de krafter som stödde revolutionens första stadium – eller som hoppade på tåget när det visade sig vara omöjligt att stoppa. Av den anledningen behöver de mest medvetna arbetarna och ungdomarna samla sina krafter och bilda ett revolutionärt parti med målet att stoppa bourgeoisien, generalerna och islamisterna från att ta över kontrollen och istället inrikta revolutionen mot dess sanna historiska mål: arbetarklassens makt och socialism.