Det som började som Occupy Wall Street sprider sig nu över hela världen. Arbetarmakt kontaktade Dan från vår amerikanska systergrupp Workers Power för att prata ockupationer, repression, den där parollen om “99%” och hur rörelsen kan utvecklas i revolutionär riktning.

AM: Vad är ditt spontana intryck av Occupy Wall Street-rörelsen?

Rörelsen har utvecklats positivt ända från början, särskilt i fråga om att samla allmän frustration och motstånd – mot nedskärningspolitik, arbetslöshet, urholkandet av demokratiska rättigheter, särskilt fackliga rättigheter, och ökande fattigdom – i en “övergripande” kamp mot kapitalismen. På så vis har man kommit undan de begränsningar en enfrågekampanj innebär – vilket annars är det vi har sett mest av under de senaste åren.

Tiotusentals ungdomar, arbetare, arbetslösa, fackliga aktivister och under kapitalismen förtryckta skikt har runtom i landet och i världen gått ut på gatorna för att protestera och utöva direkt aktion mot de rikaste banktopparna, finanskapitalisterna, multinationella aktiepamparna och mot politikerna som tjänar dem. Något sådant har inte skett på länge, inte sedan tiden kring “The Battle of Seattle” [toppmötesdemonstrationerna kring 1999, red. anm.]. Protesterna har även riktats mot den värsta kapitalistiska krisen som drabbat landets fattiga på en generation, och mot de destabiliserande och destruktiva effekter den har haft. Det är fantastiskt att se och delta i.

AM: Hur stor är rörelsen och vilka slags människor är med? Hur pass spridd är den i landet?

Det är svårt att avgöra hur stort allt är. Det beror på vilket perspektiv man har. Om man bara räknar de tusentals människor som slagit upp mer eller mindre fasta läger över hela landet, ja, då kommer man nog fram till att rörelsens antal är relativt litet, jämfört med USA:s samlade befolkning.

Men vi borde använda en bredare definition, som inte bara räknar de som slagit läger utan även de tusentals om inte miljontals människor som solidariserar sig med rörelsen, går med den när de kan och för fram dess budskap i vardagen. Då kan man hävda att Occupy Wall Street [OWS] har nått ett ganska stort inflytande och därför blivit en social rörelse av stor politisk betydelse. Detta bekräftas delvis i de senaste opinionsundersökningarna, som pekar på att OWS-rörelsen nu till och med är mer populär än Tea Party.

Ingen enskild ockupation, i vare sig New York eller Oakland, är den andra lik när det gäller sammansättning, politik och så vidare. En politisk åsiktsriktning som dominerar i en stads ockupation kanske inte ens finns i nästa stad. Men rörelsen har attraherat hela samhällsskikt, från olika arbetarklass-skikt till studenter och ungdomar, arbetslösa, medelklassgrupperingar av olika slag, till kvinnor och förtryckta minoriteter.

Ockupationsrörelsen har spritt sig över USA på samma sätt som när man spiller en färgburk: den sipprar fram överallt. Det började med ett par dussin aktivister i New York, och deras budskap och ilska fann gehör. Det spred sig som en präriebrand – och inte bara till andra stora städer som Boston, Chicago och Los Angeles, utan även till småstäder och samhällen som också drabbats av den ekonomiska krisen.

AM: Vilka delar av rörelsen är i din mening mest progressiva?

Det måste vara de militanta arbetarorganisationer, grupper och individer som arbetar hårt för att sammankoppla kampen mot nedskärningar och angreppen på arbetare, unga, pensionärer med flera med en kamp mot kapitalismen och för arbetarmakt som en grund till att lösa krisen, på kapitalisternas bekostnad. Men dessa krafter är för få just nu, och än så länge har det hållit tillbaka rörelsens potential.

De grupper som för fram och argumenterar för att rörelsen ska anta ett krav- och handlingsprogram och utifrån detta bygga enad kamp faller också under den ovannämnda kategorin.

AM: Har rörelsen utsatts för repression från polisen?

Ja, absolut. Redan från början har polisen svarat med repression och förtryck, på senare tid med allt större våldsinslag. New York-polisens hårda repression mot fredliga demonstranter – med pepparsprej, batongangrepp och massgripanden – snabbade på många sätt upp rörelsens spridning över landet.

New Yorks borgmästare Michael Bloomberg hotade tillsammans med [ockupantfästet] Zucotti parks ägare att upplösa ockupationen med tvångsmedel. Han tvingades backa först efter att folk från New York och andra städer visat enorm solidaritet med dem som slagit läger där.

Sedan dess har myndigheterna i ett flertal städer ökat trycket på ockupanterna och använt en mer aggressiv taktik för att upplösa de lägerplatser man demagogiskt kallar för “osanitära”, eller, falskeligen, “fulla av missbrukare och förbrytare”. Det värsta exemplet på detta är naturligtvis det som hände i Oakland i Kalifornien.

Händelserna där är nu väl kända – polisen angrep folkmassorna med tårgas, ljusgranater och gummikulor, och bland de skadade fanns bland annat Irakkrigsveteranen och aktivisten Scott Olsen. Sen rev man brutalt ned det läger som satts upp i Oscar Grant park.

AM: Vad tänker du om repressionen? Hur borde rörelsen svara?

Statsmaktens repression mot rörelsen är vidrig och präglas av hyckleri. Workers Power fördömer reservationslöst både polisen och de lokala myndigheter som släppte lös dem mot rörelsen.

Demonstranter och ockupanter i Oakland betedde sig helt fredligt ända fram till att polisen utan orsak angrep dem med våld. Vad hade de lokala myndigheterna egentligen förväntat sig, efter att polisen skjutit mot hundratals försvarslösa människor med gummikulor?

I motsats till vad den borgerliga pressen och stadens befattningshavare hävdar är polisen de verkliga våldsprovokatörerna.

Skulden för de utbrott av frustration och ilska som drev vissa av Oaklands ockupanter till vandalism och förstörelse på kvällen den 2 november vilar hos myndigheterna. Det var en konsekvens av deras handlande.

De lokala myndigheternas öppna hyckleri blir också övertydligt när de med våld krossar fredliga läger och griper demonstranter, samtidigt som de säger sig stå för principer om mötesfrihet och andra rättigheter från konstitutionens första tillägg.

Rörelsen borde göra två saker i respons på den oprovocerade polisterror man mött. För det första borde man aktivt kräva rätten till egna, oberoende utredningar av polisens agerande, genomförda inom rörelsens demokratiska strukturer, för att se till att de mest skyldiga förs fram i ljuset och hanteras på lämpligt vis. För det andra borde man skapa en demokratisk självförsvarsorganisation som kan slå tillbaka framtida angrepp och som står under de olika deltagarförsamlingarnas kontroll.

AM: Vad tycker du om parollen “We are the 99%”?

Dialektiskt sett är den både korrekt och inkorrekt på samma gång.

Jag menar, den slår ju helt klart huvudet på spiken när den riktar uppmärksamheten mot att en liten minoritet i världen – bank- och industriägare, finanskapitalister och så vidare – äger och kontrollerar enorma samhällsrikedomar, och att de använder detta ägande för att producera våra basbehov, berika sig själva på det och göra resten av oss fattiga. På så sätt håller jag med om att vi är de 99 procenten.

Men dessa 99 procent av mänskligheten är inte en homogen, formlös massa. De består av miljarder individer som, i ett socialt sammanhang, är indelade i specifika klassformationer och -skikt, och som därför har inbördes motstridiga intressen.

Det är nackdelen med parollen om att “vi är de 99 procenten”. Den har en tendens att tona ned eller till och med förneka detta viktiga faktum.

I slutändan handlar parollen, liksom många populistiska paroller, om att alla som inte är stormrika miljardärer i grunden har identiska intressen och att frågan om klass, om den alls spelar någon roll, är strikt underordnad kampen för ett än så länge ganska abstrakt mål.

Om man fortsätter att använda och föra fram en sådan paroll kan det potentiellt utgöra ett hinder för framväxten av uttalad revolutionär arbetarpolitik i rörelsen.

AM: Har du sett några tecken på solidaritet mellan arbetarrörelsen och Occupy-rörelsen?

Mer än bara “tecken”! Solidaritet och aktivitet mellan arbetarna och Occupy-rörelsen fanns där nästan från första början.

När polisbrutaliteten satte igång på riktigt i New York och man började gripa folk i större skala uttalade många fack öppet sitt stöd för rörelsen. Medlemmar av New Yorks transportarbetarfack vägrade att transportera gripna aktivister till stadens fängelser efter en sittprotest på Brooklyn-bron.

Fackliga aktivister har också deltagit i diskussionerna kring lägerplatserna och har deltagit i organiseringen av flera protestmarscher och möten.

De skakande händelserna i Oakland tog dock saker och ting till en ny nivå. Som ett svar på polisvåldet anslöt sig [hamnarbetarfacket] ILWU till Occupy Oakland, eftersom de också kämpar mot polisens våld och trakasserier på orten. Tusentals ockupanter röstade sedan för att marschera ned till den hamn där facket finns organiserat, och stänga ned den, i solidaritet med ILWU:s kamp. Runt 10 000 personer från lägerplatsen och de omkringliggande områdena blockerade ingångarna till hamnen, och ILWU-arbetarna på nattskiftet vägrade att korsa strejklinjerna.

Nu väntar alla med spänning på vilka gemensamma aktioner som kommer härnäst.

AM: Vad är det viktigaste rörelsen borde kämpa för nu, för att kunna fortsätta utvecklas?

Rörelsen kommer nog att utvecklas oavsett vad, det är givet. Men om den utvecklingen går i en revolutionär riktning är en helt annan fråga.

Till att börja med måste man lösa grundläggande organisatoriska frågor. Ockupanterna måste skapa mer definitiva samarbeten med städerna och de fattiga områden där de slagit läger, och ta upp dessa områdens kamp och bekymmer. De måste också fördjupa sitt eget samarbeta för att utveckla större och bättre samordnade direkta aktioner.

Detta kan man uppnå genom att upprätta demokratiskt tillsatta och omedelbart återkallbara rådsförsamlingar, med representanter från hela staden, som i sin tur kan välja en demokratisk, nationell ledning som hålls ansvarig för sina beslut.

Och för det andra måste vi ha en demokratisk diskussion kring antagandet av ett militant enhetsprogram riktat mot staten. Det är nödvändigt för att rörelsen ska enas kring en gemensam kamp mot ett gemensamt mål. Programmet bör innehålla krav, metoder för att genomdriva dessa krav, och en strategi som kan befästa dem.

AM: Vad kommer Workers Power att göra för att understödja rörelsens utveckling?

Vi kommer att fortsätta intervenera för att bygga rörelsen och driva på den i riktning mot militant direkt aktion, samtidigt som vi bidrar med vårt perspektiv för revolutionär politik och strategi.

Vi ska försöka bredda och fördjupa de samarbeten som redan sker mellan ockupationerna och arbetarrörelsen, genom att förena ockupanternas och de fackliga gräsrötternas kamp – så som skedde i Oakland.

Vi vill dessutom se till att rörelsen fortsätter att dra in och organisera samhällets mest förtryckta – etniska minoriteter, migranter, kvinnor, homosexuella, och så vidare – och hjälper dem att organisera sig för att ta kamp. Rörelsen måste aktivt ta upp deras omedelbara krav och de problem de reser, och koppla det till kampen för att störta kapitalismen och för att upprätta en demokratisk arbetarrådsrepublik. Det är grunden för vår frigörelse.

Vi kommer att fortsätta att agitera och sprida propaganda om de sorters organisering och det handlingsprogram vi menar är nödvändigt för stunden – för att tvinga samhällets 1% att betala för deras ekonomiska systems sammanbrott, och för att ge de arbetande 99 procenten makt att reparera all den skada de rika har orsakat. Detta kan vi bara uppnå genom att arbetarklassen tar makten.

Den globala dagen av ilska mot banker och företagsvänliga politiker var en enorm framgång. En ny rörelse har fötts. Hundratusentals människor i 82 länder deltog. Det största antalet deltagare var i Spanien och USA – där Los indignados och Occupy Wall Street föddes.

En betydande ny utveckling var de 40 000 som demonstrerade runt om i Tyskland. Melbourne, Australiens näst största stad, bevittnade dagens första demonstration, när åtminstone 1 000 personer samlades på City Square, medan omkring 2 000 protesterade i stadens centrala affärsdistrikt. Grupper av aboriginer, vänstergrupper och fackligt aktiva deltog.

Demonstrationer – i allmänhet med hundratals deltagare – ägde rum i Asien: i Japan, Filippinerna, Taiwan, Sydkorea och Hongkong. Även i Asien har den sociala ojämlikheten, trots att de asiatiska ekonomierna bara börjat visa tecken på nedgång, ökat i stor skala under uppgången sedan kraschen 1998.

Sedan var det Europas tur. I Aten, där man är van vid nästan dagliga strejker och protester mot regeringens åtstramningar, var givetvis 15 oktober inte lika intressant. Omkring 3 000 samlades på Syntagmatorget utanför parlamentet, medan lärare och statstjänstemän höll marscher på annat håll i staden. Upp till 7 000 personer kom till protestkonserten som följde på torget. I Tessaloniki, Greklands andra stad, deltog 3 000 i en demonstration som hade samband med den globala aktionsdagen.

Strejer och ockupationer av offentliga byggnader inträffar dagligen i Grekland och generalstrejker på en eller två dagar äger rum regelbundet. Med en officiell arbetslöshet på 17 procent, med en fördubbling på ett år av nivån på självmord och med de hittills värsta nedskärningarna som ska genomföras, står landet inför en social katastrof. Alla förbereder sig för ännu en generalstrejk i 48 timmar den 19–20 oktober, men det står klart att aktioner för att störta regeringen är en avgörande fråga som de fackliga ledarna duckar för. Grekland visar framtiden för många av rörelserna i Europa och Nordamerika – protester kommer inte att räcka. Frågan om vem som innehar statsmakten kan inte för alltid undvikas med populistiska eller situationistiska paroller.

I Rom deltog uppskattningsvis 100 000, men mediernas uppmärksamhet fokuserades på svarta blockets grupper som bröt sig ur demonstrationen för att krossa affärsfönster, sätta eld på bilar och slåss med polisen i närheten av Colosseum. Med en nationell skuldnivå som bara överträffas av Greklands inom eurozonen, är Italien på väg att inta en central ställning i Europas skuldkris när Silvio Berlusconis krisdrabbade koalition driver igenom våldsamma åtstramningar i parlamentet för att stötta landets sviktande kreditvärdighet på marknaderna för obligationer.

I Tyskland organiserades protester och demonstrationer i mer än 50 städer, med sammanlagt 40 000 deltagare (siffror från tyska Attac). De största protesterna ägde rum i Frankfurt och Berlin. Frankfurt är kontinentens finansiella nav och hemmaplan för Europeiska centralbanken (ECB). Omkring 8 000 marscherade och blockerade banken och omkring 200 personer övernattade i tält. I Berlin marscherade 10 000 mot parlamentet och finansministerns kontor. Det blev smärre sammanstötningar med polisen när människor försökte ockupera torget framför riksdagen. I Hamburg marscherade 5 000, i Stuttgart 3 000, i Leipzig 2 500, i Köln 1 500 och i München 1 000 och det fanns mindre arrangemang i andra städer. Vänsterpartiet, socialdemokraterna, miljöpartiet och fackföreningarna deklarerade sin solidaritet med rörelsen. Men allt som allt var arbetarrörelsens och vänsterns roll liten. Inte desto mindre finns det en verklig potential för att det utvecklas till en fortsatt rörelse.

I Paris knöt mer än tusen demonstranter knytnävarna och skrek ”Ställ dig upp, Paris! Res dig!” när de passerade stadens historiska börsbyggnad, innan de samlades utanför Hotel de Ville. I Bryssel marscherade tusentals under rop som ”Kriminella bankirer orsakade krisen” och bombarderade börsen med gamla skor. Demonstranterna fördömde också Nato, vars högkvarter finns i Bryssel, för att de lägger ut miljarder på blodiga krig i Irak, Afghanistan och Libyen. De påpekade att kostnaden för att skicka en soldat till Afghanistan skulle betala för elva lärare.

Omkring 3 000 samlades i London med avsikt att ta över Paternoster Square framför Londonbörsen. Polisen blockerade vägen och deltagarna samlades i närheten av St. Paul’s Cathedral. Omkring 70 till 100 tält sattes upp vid trappan upp till katedralen. Protester ägde också rum i Bristol, Birmingham, Glasgow och Edinburgh.

I Stockholm samlades 500 personer för att höra talare fördöma kapitalismen. Banderoller med budskap som ”Vi är de 99 procenten” och ”Vi vägrar betala för kapitalismens kris”. Den facklige aktivisten Bilbo Göransson förklarade i sitt tal: ”Det finns de som säger att systemet är bankrutt. Det är det inte. Det är så det byggdes upp. Det finns för att göra de rika rikare.” I Bosniens huvudstad Sarajevo bar demonstranter bilder på Che Guevara, kommunistiska flaggor och plakat med texten: ”Död åt kapitalismen, frihet åt folket”. I Rom deltog uppemot 200 000 personer. En banderoll löd: ”Europas folk, res er!”

I september utnämnde den spanska rörelsen, vars huvudparoll var ”Verklig demokrati nu!”, den 15 oktober till en global protestdag. Den nordamerikanska rörelsen, vars nyckelparoll är ”Vi är de 99 procenten!”, svarade entusiastiskt och uppmanade till världsomfattande stöd för 15 oktober. Demonstranterna i USA knöt band med de långvariga demonstrationerna mot de sydeuropeiska regeringarnas åtstramningar, speciellt i Grekland, Spanien och Italien. Uppmaningen till massprotester den 15 oktober hade sitt ursprung för en månad sedan vid ett internationellt möte i Spanien. Madrid var återigen i fokus med 300 000 människor på gatorna. Sex demonstrationer sammanstrålade på torget Puerta del Sol där de indignerades rörelse föddes den 15 maj. Hundratals portugisiska demonstranter stötte samman med polisen i Lissabon när de försökte ockupera parlamentet.

Protesten korsade Atlanten och spred sig till New York, där rörelsen i Nordamerika ursprungligen började, när demonstranter satte upp ett läger i parken på Lower Manhattan den 17 september. Protesten växte till åtminstone 5 000 personer när de marscherade till Times Square från sitt högkvarter och ropade: ”Bankerna blev räddade, vi blev utsålda” och ”Gör slut på kriget, beskatta de rika – för att lösa underskottet”. De ockuperade Time Square i flera timmar innan kravallpolisen med användning av pepparsprej och hästar drev ut dem från torget och grep 42 personer. Många demonstranter marscherade sedan tillbaka till huvudlägret i Zucotti Park, som de kan ockupera eftersom det är en privat park – demonstrationer på offentliga torg kräver tillstånd av polisen (så mycket är ”församlingsfriheten” värd).

I grannstaten Rhode Island bar mer än 1 000 personer plakat som bland annet innehöll: ”Systemet stinker” och ”Vakna upp ur den amerikanska drömmen”. I Chicago marscherade mer än 2 000 personer från Federal Reserve Bank till Grant Park innan tält sattes upp. Polisen sade att de grep mer än 200 demonstranter som nästa dag vägrade lämna platsen. Tusentals tågade i San Francisco och Los Angeles och i Seattle trotsade demonstranter ett utegångsförbud från kl 22 och satte upp 150 tält i Westlake Park. I Toronto fyllde 2 000 personer St James park och markerade att rörelsen anlänt till kanadensiska städer, andra protester hölls i Vancouver och Montreal. Hela rörelsen har tillskrivits aktivistgruppen Adbusters i Vancouver.

Den omfattande spanska rörelsen i maj, med ockupationer av Puerta del Sol i Madrid, inspirerades öppet av den arabiska våren i Tunisien och på Tahrirtorget i Kairo. De fick också inspiration från den argentinska rörelsen 2000–2001 och den antikapitalistiska rörelsen i början av 2000-talet. Rörelsen i USA var i sin tur inspirerad av utvecklingen i Spanien och av en omfattande besvikelse över Obama och den uppenbara förlamningen i progressiva kretsar när de ställts inför Teaparty-rörelsens framväxt. Deltagarna i USA hänvisar ständigt till att Obama villigt öser ut pengar till bankirerna samtidigt som han bara genomför de tamaste tänkbara åtgärderna för arbetslösa.

Protesternas huvudparoller – vi är de 99 procenten – identifierar krisen med bankirerna och miljardärerna och pekar på hur de fattiga, ungdomen och arbetarna är de som betalar kostnaderna. Och detta är dessutom bara kulmen på en långvarig ökning av skriande sociala skillnader. De skjuter också in sig på hur storkapitalet korrumperar politiker, en realitet som innebär att demokratin har ”urholkats” så att inte ens någon alternativ lösning till kapitalisternas dagordning övervägs. Amerikanska fackföreningar har också börjat delta. Transport Workers of America och New Yorks Metro 32BJ Service Employees International Union har utlovat sitt stöd efter att polisen beordrat bussar för att transportera gripna demonstranter vid demonstrationen på Brooklynbron den 3 oktober.

Rörelsen är betydande i sin internationalism och den pekar ut bankerna och de superrika som orsaken till krisen, plus politikerna som deras hantlangare. Om den här rörelsen skapar band till både fackligt organiserade arbetare och de miljoner arbetarna med osäkra anställningar och som superexploateras, kan den ge upphov till revolutionära kriser i många länder, speciellt om världen går in i en ännu djupare recession uppe på den stagnation som den för närvarande befinner sig i.

Men i likhet med den antikapitalistiska rörelsen i början av 2000-talet, och den antikrigsrörelse som följde, kommer det inte att räcka med protester och negativa paroller. Det diskuteras redan i ockupationerna om man ska göra upp listor med krav. En del aktivister menar att varje slag av krav skulle splittra rörelsen, som måste frodas i spektakel och händelser. De är också de som är mest fientliga till att dra in ”hierarkiska” eller ”vertikala” organisationer som fackföreningar och vänsterpartier vilka förnärmar den fetisch de gjort av massförsamlingar och konsensus som det enda sättet att organisera.

En del av de som finns i lägren har perspektivet att bygga upp miniutopier, öar av kollektiv demokrati utanför kapitalismen. Många människor vill emellertid bara genomföra civil olydnad, en protest mot staten och det sätt som den agerar på. Debatterna i tältlägren om strategi är naturligt nog skiftande i början, men faran är att de misslyckas med att komma överens om det som behövs för att gå vidare.

Under 2000 och 2001 prövades modellen med församlingar av den stora, miljoner starka argentinska rörelsen med dess folkförsamlingar, cacerolazos (protester med kastruller), piqueteros (arbetslösa som blockerade motorvägar och broar) och fabriksockupationer, vilka lyckades störta flera presidenter, men som inte kunde formulera ett politiskt alternativ. Följaktligen gav den i slutändan, trots situationens enorma radikalism, plats åt ännu en peronistisk regering.

Men den gamla officiella arbetarrörelsen är också en del av problemet på grund av det lama sätt som den svarat på krisen. Den är ofta bunden till reformistiska socialistpartier eller så kallade ”arbetarvänner” som demokraterna i USA eller de argentinska peronisterna och begränsar sig också till protester och generalstrejker under enstaka dagar.

Men den fråga som allt skarpare hamnar i fokus är frågan om politisk makt. Om vi ska få de rika att betala, om vi vill undvika åtstramningarnas följder, krossandet av 50 års sociala landvinningar, ja, om vi vill ha en verklig demokrati, då måste vi skapa en politisk kraft, ett parti, ett internationellt parti som inte bara kan ”få bort dem allihop”, som den argentinska rörelse uttryckte det, utan placera makten i händerna på arbetande människor och störta kapitalismen.

Dave Stockton

Den palestinska myndighetens ansökan om erkännande som stat i FN har angripits av Israel och USA i ett avskyvärt förnekande av palestiniernas nationella rättigheter. Om ansökan blir framgångsrik skulle den omedelbart ifrågasätta den israeliska ockupationen och dess kolonier med en halv miljon judiska bosättare på Västbanken. Palestinska företrädare skulle ha tillgång till internationella institutioner, såsom domstolen i Haag. Där skulle israeliska politiker och soldater kunna åtalas för krigsförbrytelser, som de som begicks under bombardemanget av Gaza 2009.

Det är inte att undra på att Israel är helt emot. Förlust av Västbanken och erkännande av östra Jerusalem som palestinsk huvudstad skulle med en gång göra slut på Israels strävan efter ett Storisrael som införlivar de flesta av dessa områden, som i slutändan rensats på palestinier.

Resolutionen måste emellertid först gå till säkerhetsrådet där USA har sagt att man ska lägga in sitt veto, vilket kommer att ge upphov till ilska i Mellanöstern. Den palestinska myndigheten kommer då sannolikt att ansöka hos generalförsamlingen för att få sin status uppgraderad till ”observerande stat som inte är medlem”, vilket skulle låta dess företrädare ingå i en del kommittéer. Där kommer sannolikt myndighetens president Mahmoud Abbas att vinna omröstningen, med de rika, imperialistiska länderna mot den stora majoriteten halvkoloniala länder. De länder som stöder den palestinska ansökan utgör faktiskt omkring 80 procent av världens befolkning.

Abbas drag har avslöjat att Obama, vars svar gjort ett stort hål i hans nogsamt framodlade image, inte är en ”principfast” statsman och ärlig medlare för fred och demokrati i Mellanöstern. Obama gav redan 2009 efter för Israels påtryckningar, när han släppte kravet på stopp för fler bosättningar. Nu insisterar han på att en palestinsk statsbildning bara kan uppnås genom ännu fler samtal med Israel, efter en ”fredsprocess” som pågått i två årtionden och som inte lett någonstans. Samtalen bröt samman för femtioelfte gången så sent som i oktober 2010, när Israel återigen vägrade att stoppa utbyggnaden av judiska bosättningar på Västbanken och i östra Jerusalem. Obamas hyckleri är ännu en spik i USA:s trovärdighet i Mellanöstern.

Abbas är själv ingen hjältemodig, demokratisk ledare för den palestinska kampen för nationella rättigheter. De ”palestinska papper” som läcktes till Al-Jazeera 2010 visar hur företrädare för den palestinska myndigheten erbjöd sig att överge 4,8 miljoner palestinska flyktingars rättigheter, avträda nästa alla områden som Israel annekterat i östra Jerusalem och samarbeta med israelisk, amerikansk och brittisk säkerhetstjänst för att angripa Hamas. Abbas presidentperiod upphörde formellt 2009 och han fortsätter som president bara tack vare undantagstillstånd och repression. Abbas tillhör det följe med arabiska oljeschejker och ”presidenter på livstid” som är fullständigt emot den ”arabiska våren”. Både palestinska myndighetens och Hamas regering undertryckte inhemska protester i solidaritet med de egyptiska och tunisiska revolutionerna.

Ansökan är givetvis i första hand avsedd att stärka Abbas kort i framtida fredsförhandlingar och hans regerings ställning gentemot Hamas rivaliserande regering på Gazaremsan. Många palestinier har motsatt sig ansökan eftersom den inte inkluderar något om de 4,8 miljonerna flyktingar och inte hjälper Gazaremsan, som fortfarande närmast befinner sig under belägring.

Men omröstningen visar en betydelsefull princip: ska det internationella samfundet erkänna en palestinsk stat? Svaret är ja. Att motsätta sig det skulle innebära att, även om det är av motsatta skäl, sälla sig till USA och Israel i motståndet mot palestiniernas nationella rättigheter.

Varje erkännande i FN måste ses i det perspektivet. Det kommer inte att befria palestinierna och det kommer inte att göra slut på konflikten. Det skulle emellertid stärka palestiniernas ställning internationellt, och det är just därför som Israel är emot. Den bredare målsättningen måste dock förbli en sekulär, demokratisk och binationell stat för båda folken. De 5,84 miljoner judarna i Israel är idag nära att överflyglas av en växande palestinsk arabisk befolkning, som består både av de som lever som minoritet inom Israels gränser före 1967 och de som lever på områden som ockuperades 1967. Det finns miljoner till i exil som väntar på rätten att återvända till sitt historiska hemland.

De arabiska revolutionerna har öppnat en dörr för det palestinska folket. Den revolutionära impuls som sveper fram genom regionen skapar stora möjligheter för en ny, tredje intifada. Palestinier kan hitta allierade, både i en på nytt politiserad israelisk arbetarklass, som bekämpar Netanyahus nyliberala regering, och i den revolutionära demokratiska kampen i de arabiska grannländerna. Palestinierna är i stort behov av en ny intifada, en kamp som organiseras under folklig kontroll och som knuffar åt sidan den korrumperade, förrädiska ledningen i den palestinska myndigheten.

Andy Yorke

Recension av 11 september och andra terrordåd genom historien av Gunnar Wall (Semic 2011)

Jag måste erkänna att jag aldrig riktigt har studerat 11 september så noga (alltså attackerna 11 september 2001, 9/11 med det amerikanska uttrycket – jag vill inte på minsta sätt antyda att kuppen i Chile 11 september 1973 är mindre intressant eller viktig). Eller alltså, klart jag har snappat upp en hel del genom åren, läst någon artikel här, sammanlagt rätt många egentligen, sett någon konspirationsteoretikers film på nätet där – men det från början minst sagt uppskruvade tonläget, som om 11 september vore det största och mest fasansfulla som någonsin hänt har ändå hållit mig borta från att riktigt systematiskt studera saken.

Nu kan den saken lätt avhjälpas, och precis som i fallet 25 år efter Palmemordet är det Gunnar Wall som bjuder (eller ja, boken kostar, om man inte går till bibblan eller har kontakter i branschen) på den mest relevanta informationen i en lättillgänglig form (recension av hans bok om Palmemordet finns här).

De 100 första av bokens 230 sidor handlar om vad som hände den tisdagsmorgonen i New York, Washington DC och flygplanen, inklusive vad vi vet om de 19 flygkaparna. Även om man vet ungefär vad som hände är det både spännande och gripande läsning, med kapare som lyckas med sin osannolika plan, flygbolag som inte fattar vad som händer, sanna historier om människor som lyckas ta sig levande ur tornen innan de kollapsar – eller blir instängda högt upp och ringer anhöriga, allt mer övertygade om att slutet är nära. En solklar favorit är det i en hiss instängda sällskapet som räddas av fönsterputsaren. Efter att hissen stått stilla ett tag, och röklukten börjar tränga sig på, sprider sig insikten att de bör ta sig ut. Men hissdörren är stängd? It’s fönsterputsarens skrapa to the rescue. Hissdörren lirkas upp, men tyvärr finns ingen dörr ut på det våningsplan som hissen som tur var ändå har stannat vid. Väggen visar sig emellertid vara av gips, och då ingen har någon kniv får åter fönsterputsarens skrapa duga. Efter gipset kommer ett lager kakel, men det är inte så motståndskraftigt, så även det forceras. Vägen är sedan fri till trapporna, och efter en osedvanligt lång trappromenad kommer de alla ut helskinnade. Tack vare fönsterputsaren.

Vad hände – egentligen?
Det finns dock åtskilliga frågor att ställa om hur saker egentligen förhöll sig. Jag tänker inte haka på några av de mera vildsinta konspirationsteorierna om att Pentagon träffades av en missil samtidigt som de flygplan som flögs in i World Trade Centres båda högsta torn var fjärrstyrda, att passagerarna på flighterna i fråga mördats av regeringen och att tornen i själva verket rasade av kraftiga bomber som placerats där i förväg för att ge Bushadministrationen grönt ljus i sitt planerade ”Krig mot terrorn”. Jag får nog köpa versionen om att ett terroristnätverk med den ultrareaktionäre islamisten Usama i spetsen skickade ut 19 flygkapare som beväpnade med enbart pennknivar eller grundläggande pilotkunskaper lyckades kapa fyra passagerarplan, som genom tidernas mest spektakulära självmordsbombning raserade Twin Towers, en av USA:s främsta symboler. Man kan dock fråga sig: varför lyckades de så bra? Man kommer inte ifrån att det finns uppenbara oklarheter.

Man slås av hur slapp säkerhetskontrollerna på amerikanska inrikesflyg var, om man jämför med situationen efter 9/11. De var inte ens så noga med om metalldetektorn gav utslag. Jag har själv aldrig flugit inrikes i USA, däremot flög jag till USA strax innan 9/11, och då fick jag svara på frågor om jag var psykiskt sjuk, knarkare, ämnade kidnappa ett amerikanskt barn och – min favorit – var nazistisk krigsförbrytare. Det ska givetvis erkännas att ett formulär med idiotiska frågor har ganska lite med effektivt säkerhetsarbete att göra, men ändå. (Nu undrar ni förstås: hur gick det? Jo, jag klarade faktiskt frågorna och släpptes in i landet. Jag blev dock lite osäker: tänk om jag verkligen begick illdåd i Nazityskland? Kan jag verkligen lita på att avsaknaden av minnesbilder betyder att det inte skedde?).

Visserligen går det att hitta möjliga orsaker till den med nyare mått mätt slappa kontrollen. Säkerhetskontroller är ju i sig ett problem, dåd mot civila kan utföras var som helst och inrikesflygen hade inte drabbats av speciellt mycket på länge. De kanske bara var naiva? Det var det budskapet president Bush och flera av hans kumpaner gav efteråt: vi hade aldrig kunnat tro att något sådant skulle kunna ske!

Innan vi helt köper den ärliga herr Bush ord (i presidentvalskampanjen 2000 när han för första gången valdes lyckades de faktiskt få många att tro att Bush var lite ärligare än de andra – inte riktigt som eftervärlden kommer att minnas hans åtta år kanske), finns det några saker att ta i beaktande. En var att det faktiskt hade kommit in en hel del tips om att något skulle ske på amerikansk mark. Många av tipsen handlade om al-Qaida, flera av dem handlade faktiskt om kapade flygplan. För en lekman är det givetvis svårt att bedöma hur många tips som behövs för att det ska kunna klassas som många och alarmerande.

De tips Wall nämner i boken gör att man får känslan av att tipsen formligen strömmade in – men å andra sidan får man väl förmoda att mängden information som strömmar in i amerikanska underrättelseorganisationen är ganska stor, och av varierande kvalitet. Men vi som sitter med boken och känner att hotbilden måste ha varit överhängande är åtminstone i gott sällskap. CIA-chefen George Tenet, Vita husets expert på terrorism, Richard Clarke och Cofer Black, chef för CIA:s enhet för kontraterrorism upplevde samma sak, före 9/11.

Islamister då och nu
Det är viktigt att inse att islamistiska fanatiker inte alltid utmålats som frihetens största hot från Vita husets sida. De har faktiskt ofta passat bra in i amerikanska intressen (som de framstår för dess storbolag, militär och politiska ledning vill säga). Tydligast, och mest relevant i det här fallet, är förstås motståndet mot de sovjetiska trupperna i Afghanistan. Det islamistiska motståndet, och faktiskt det amerikanska militära stödet till det, började före den sovjetiska inmarschen, och fortsatte utan att vackla så länge sovjetarmén fanns kvar. Dåvarande presidenten Carters säkerhetsrådgivare Zbigniew Brzezinski har erkänt detta, rent av skrutit med det. De reaktionära islamistiska motståndsgrupperna fick inte bara vapen och pengar från USA, president Reagan utmålade dem dessutom som ”frihetskämpar”. (Ett tidsdokument att nämna är filmen Rambo 3, där Rambo är i Afghanistan och slåss mot de onda ryssarna. Om detta se http://www.arbetarmakt.com/2010/08/ett-tidsdokument-%E2%80%93-rambo-3/ ). Aktiv i Afghanistan var förstås Usama bin Ladin, och han byggde där upp början på vad som skulle bli al-Qaida – inte utan stöd från USA.

Samarbete med fanatiska islamister upphörde inte där. Ett mindre känt och mindre storskaligt samarbete uppstod i Bosnien i krigen under Jugoslaviens sönderfall, där Usama åter gjorde ett framträdande, och vi får inte glömma att president Clinton faktiskt stödde talibanerna under några år – mera i det tysta, och utan att kalla dem frihetshjältar, men ändå som det bästa alternativet i det kaos hans föregångare så starkt hade bidragit till att skapa.

Relationerna med Saudiarabien måste nämnas här – inte minst som Usama själv och de flesta av hans muntra flygkapare kom därifrån. Saudiarabien har en kuriös ställning i världspolitiken. Att allt inte står rätt till ser man redan på att landet är uppkallat efter kungafamiljen. Den stora och abnormt rika familjen styr denna den religiösa fanatismens högborg, utan demokratiska inslag, och inte minst utan några som helst rättigheter för kvinnorna. Om man verkligen ville bekämpa fanatism, förtryck och stöd till terrorism finns det inget land som borde komma före Saudiarabien. Orsaken till att Saudiarabien aldrig utsätts för den minsta press, ens när ”kriget mot terrorn” rasade som värst och dess propagandister förkunnade att målet var att sprida demokrati och frihet till all världens länder stavas helt enkelt: olja. Jag vet, man hör det ofta. Rättänkande liberaler förnekar att olja spelar en sådan viktig roll i världspolitiken (med ex-president Carters finurliga om än ack så tomma påstående: det är lättare att köpa oljan än att gå i krig för den), och det ska erkännas att inte så få vänstermänniskor gör det lite för lätt för dessa liberaler genom att bara kunna anföra olja som argument, när det givetvis alltid finns flera faktorer i leken. Faktum kvarstår, och ingenstans så tydligt som i Saudiarabien, som har världens största oljereservoarer.

Världens ekonomi, och förmodligen ingenstans mer än i USA, är fortfarande i mycket hög grad beroende av olja. I en värld som fungerar enbart enligt de liberala läroböckerna skulle det ligga en hel del sanning i Carters resonemang. Det finns olja, och USA köper den, och sen lyfts världen ur fattigdom och det finns ingen anledning att börja kriga. Riktigt så enkelt är det dock inte. Om Saudiarabien skulle bestämma sig för att stänga av sina oljekranar så skulle USA:s och världens ekonomi få minst sagt stora problem. Inte minst skulle de amerikanska bolagen med oljeintressen få problem – och utan att vilja gå för långt i att beskriva några politiker som ”köpta” måste man ändå nämna att åtskilliga amerikanska politiker har fått mycket lukrativa jobb inom inte minst oljeindustrin efter den politiska karriären (och desto mer lukrativa ju mer de har gynnat oljeintressena, givetvis). Om inte det skulle räcka så har Saudiarabien uppskattningsvis 700 miljarder dollar investerade i USA. Med andra ord: Saudiarabien bråkar man inte med hur som helst med, ens om man är världspolis med lite väl höga tankar om sin egen förmåga. De kan fortsätta att förtrycka oliktänkande, andra religioner inklusive kristna och kvinnor utan att Bush och hans gelikar och uppbackare i den fundamentalistiska kristna högern ens kan kosta på sig att misstycka så mycket (just i fallet med kvinnors rättigheter är det nog lite lättare att acceptera för dem, får man förmoda).

Så, det fanns anledningar att inte gå för hårt åt de fanatiska islamisterna. De hade kanske inte slutat att vara användbara, gammal vana, rädsla att stöta sig med Saudiarabien. Dock började Usama och andra snart efter Sovjetunionens nederlag i Afghanistan att se USA som ett lämpligt mål. I februari 1993 sprängdes en rejäl bomb under World Trade Centre, ditplacerad av just en fanatisk islamist, och amerikanska intressen angreps på flera håll i världen. Man kommer ofrånkomligen in på frågan: varför gjordes inte mer för att bemöta det allt mer tydliga hotet, om det nu var amerikansk säkerhet som var uppgiften?

Hoten strömmar in
Det är faktiskt uppseendeväckande att läsa om hur släpphänta amerikanska myndigheter uppträdde mot misstänkta islamistiska terrorister före 9/11. Eller mer specifikt: vilket skydd de uppenbarligen kunde räkna med från de högre höjderna i den amerikanska administrationen. Det saknades inte spaningsuppslag mot misstänkta terrorister, däribland medlemmar i al-Qaida. Ett exempel som sticker ut var faktiskt med i 9/11-planeringen – och en närmare undersökning av honom skulle ha kunnat nysta upp hela komplotten. Zacarias Moussaoui var en av dem som skulle ha flugit 9/11-planen. Han gjorde dock inte så bra ifrån sig på flygskolan, däremot drog han personalens misstankar på sig, genom att inte vara så intresserad av start och landning – sådant man inte behöver bekymra sig över ifall man har tänkt kapa ett plan som redan är i luften och sedan köra in det i exempelvis ett högt hus – men däremot frågar hur mycket bränsle en Boeing 747 innehåller och hur stor skada det kan göra om det kraschar. Personalen tipsade FBI, som grep honom 15 augusti, mindre än en månad före den stora dagen, under förevändningen att hans turistvisum gått ut.

Med post-9/11mått mätt var det verkligen mycket som pekade på att det var något skumt med Moussaoui; förutom hans beteende i flygskolan, ljög han om sitt ärende i USA, kunde inte förklara de 32 000 dollarna på sitt bankkonto, blev upprörd över frågor om sina förehavanden i Pakistan, och, enligt mannen som delade bostad med honom, talade han om heligt krig dagligen och hade sagt att det är rätt att bli martyr. Dessutom betraktades han som farlig av franska myndigheter, som meddelade att han hade haft kontakt med tjetjenska rebeller, vilket i sammanhanget mycket väl skulle kunna betyda al-Qaida. Som synes fanns det många fler indicier mot honom än mot huvuddelen av de som spärrades in på Guantanamo i åratal utan rättegång, men däremot ofta med tortyr. Med tanke på tipsen om en annalkande terroristattack som florerade är det inte förvånande att FBI-agenterna ville ha tillstånd till husrannsakan för att kolla igenom hans dator och bostad. Mer förvånande är att begäran avslogs av högkvarteret, liksom förslaget att placera en arabiskspråkig informatör i hans häktescell. Ledningen var inte intresserad av att utreda saken.

Fanns det en metod i slappheten?
Nu ska givetvis inte jag sitta med råd till USA:s statsmakt för hur de borde kontrollera människor inom deras domäner. Det finns dock ett tydligt mönster före 9/11: spår och tips om möjliga terrorister följdes inte upp, hot togs inte på allvar. Nu kan man givetvis tänka att alla fick en tankeställare av just dåden 9/11, och även om man aldrig ska räkna med att stormakterna är inkompetenta, så är det uppenbart att många exempel på inkompetens har visats.

Men några fler faktorer bör nämnas. Inte minst hur snabbt den amerikanska ledningen svängde. Plötsligt trummades rent groteska möjligheter till kontroll av medborgarna igenom, för att inte tala om icke-medborgare, som på grunder så lösa att det ens var svårt att upptäcka dem kunde skickas iväg på läger med tortyr i flera år utan rättegång. Plötsligt var terrorismen, och framför allt al-Qaida, mänsklighetens fiende som de tappra amerikanerna skulle tvingas kriga mot till det bittra slutet, och krävde att alla världens civiliserade länder slöt upp. Direkt efter 9/11 började det pratas om invasioner av länder som ”skyddade terrorister”, och redan månaden efter var det dags för Afghanistan. Den totala kovändningen kom så snabbt att man nästan skulle kunna tro att den redan var förberedd. Och faktiskt: det var den. Alltså, den var till åtminstone vissa delar förberedd.

Tankesmedjan Project for a new American Century hade lagt fram behovet av regimskiften i Irak och Afghanistan, för att bara nämna de mest slående delarna. Det här var inte heller en tankesmedja vilken som helst – bakom den stod delar av Bushs administration. Med andra ord: viktiga delar av regeringen ansåg bevisligen att det var dags med en storslagen offensiv för att sprida USA:s makt i regionen i fråga. Och det är svårt att förneka att Bushadministrationen utnyttjade tillfället till fullo. Som jag nämnde tänker jag inte ge mig in på de mera vildsinta spekulationerna om att det var Bush och hans gäng som från början till slut låg bakom 9/11. Utan att ha minsta förtroende för Bush och hans anhang känns de mera fantasifulla teorierna inte helt övertygande. En stor mängd fakta som Wall presenterar reser dock oundvikligen frågan: lät de styrande det ske? Var anledningen till att spår inte följdes upp och hot inte togs på allvar faktiskt att den högsta ledningen ville ha ett litet terroristdåd, för att kunna genomföra sin planerade dagordning?

Det betyder inte att de insåg dess omfattning, och det betyder inte att det inte var al-Qaida som gjorde det för att slå mot USA. DN:s ledarsida skulle kanske beskylla mig för konspirationstänkande, men Bushregeringen hade planer på att lägga om politiken, men de behövde för det kunna trumma upp ett folkligt stöd, vilket en terroristattack kunde ge dem. Varför då satsa allt på att stoppa en kommande terroristattack?

Neokonservativa gillar ju myter
Detta kan låta långsökt, åtminstone för någon som tror att världspolitiken styrs av män (mest män) med ärliga avsikter. Och det var inte många borgare som ville ifrågasätta Bushs ärliga avsikter när det tilldrog sig. Vissa av dem kanske tyckte att en invasion av Irak var fel, men väldigt många slöt upp helt och hållet. Få ifrågasatte de ärliga intentionerna. Det har ju dock visat sig att den offentliga propagandan inte var riktigt sanningsenlig. Med en mycket välvillig tolkning var ändå Bush och hans kumpaner mycket benägna att tro att Saddam hade massförstörelsevapen som bara väntade på att avfyras. Lite mindre välvilligt hade de inget emot att ljuga en liten smula för att uppbåda det nödvändiga stödet, för vad de säkert ansåg vara i allas, eller åtminstone USA:s intresse (och givetvis i deras eget, då flera av de ansvariga redan var insyltade i oljeindustrin, och de i regeringen som inte redan var det kunde med all säkerhet bli det efter att det politiska uppdraget var avklarat – men låt oss inte fokusera på det). Däremot var det inget konstigt för flera bland Bushs närmaste att göra lite exkurser från den striktaste sanningen för att uppbåda folkligt stöd för vad de ansåg vara av nöden.

Oavsett vad våra svenska liberaler ville föreställa sig representerar inte den neokonservativa skola som dominerade administrationen frihet och demokrati. I dess förgrundsfigur Leo Strauss efterföljd anser den istället att den stora massan är okunnig och oförmögen till rationellt tänkande. Därför måste det fåtal som verkligen inser vad som måste göras styra, och leda den stora majoriteten med fast hand. Inte med öppen diktatur, men det styrande skiktet behöver mobilisera massornas känslor med nationalism eller religion – eller kanske båda.

Neokonservatismen är således en rakt igenom elitistisk och odemokratisk strömning. Därför var det inte så konstigt för dem att slira lite på sanningen när det gällde Saddams massförstörelsevapen eller kopplingar till al-Qaida. Och kanske, om man beaktar en mängd fakta som Wall presenterar på ett utmärkt sätt, var det inte så svårt att svälja att ett lite angrepp på amerikanska medborgare på amerikansk mark faktiskt behövdes för att mobilisera folket – som ju i lika hög grad hade röstat på Gore som på Bush – för den omsvängning som USA:s intressen (och de egna bankkontona) behövde.

Jaja, jag ska väl inte göra det till min uppgift att återberätta hela boken. Den är välskriven, informativ, och oupphörligen intressant. Bara 230 sidor dessutom (varav 215 i huvudsak handlar om 9/11, vilket gör titeln lite missvisande – men å andra sidan var det ju 9/11 vi ville läsa mer om, så varför hänga läpp för det?). Få händelser har väl framkallat en sådan ström av floskler som just 9/11, så det känns som att det är helt rätt i sammanhanget att avsluta med: om du bara ska läsa en bok om 11 september, och det ska du förstås, läs Gunnar Walls 11 september och andra terrordåd genom historien.

Jens-Hugo Nyberg

För 66 år sedan fälldes atombomberna över japanska städer – 6 augusti över Hiroshima och 9 augusti över Nagasaki. Det finns inga säkra siffror på hur många som dog, men lågt räknat 200 000 civila brändes till döds ögonblickligen, slets itu av tryckvågen, dog av skadorna eller av cancer kanske många år senare. Fortfarande hävdar många att atombomberna var befogade, att de faktiskt räddade fler liv (amerikanska soldater alltså) än de dödade (japanska civila). Det finns ett problem med det argumentet: det finns föga fakta som stödjer det.

Det är onekligen så att Japan, den nya uppstickaren bland de imperialistiska stormakterna, hade uppvisat en mycket aggressiv expansionism, som hade fortplantat sig nedåt i krigsmakten i form av stor grymhet och självuppoffrande fanatism. Likaså är det ett faktum att invasioner sjövägen är svårgenomförda. Mot detta måste dock invändas att den japanska militärmakten i stor utsträckning redan var sönderslagen, liksom dess ekonomi. De japanska städernas trähus visade sig vara ett lätt mål för de amerikanska brandbomber som utan nämnvärd oro för civila offer förödde den ena staden efter den andra, mycket mera grundligt än städerna i Tyskland. Dessutom hade den japanska industrin alltid varit starkt beroende av råvaror utifrån, olja inte minst – råvaror hade de små utsikter att föra in förbi den amerikanska flottan som kontrollerade haven ganska grundligt i juli 1945. Och inte minst: till följd av dessa faktorer var den japanske kejsaren redo att be om fred.

Japans kejsare sökte fred
Faktum är att han redan hade försökt. Det fanns dock ett stort hinder för att övertyga både sig själv och militärledningen om det riktiga i att be USA direkt om fred, även om det blev allt mer uppenbart att kriget var över. Målet för de allierade krigsmakterna, och en viktig anledning till att krigets slutfaser blev så förödande, var kravet på villkorslös kapitulation. För en krigsentusiast är det förstås naturligt att kräva en total seger. Den totala segern, till skillnad från en nästan total, var dock mestadels symbolisk. De västallierade hade inga planer på att göra om sina motståndarländer från grunden, inga planer på att konfiskera de tyska eller japanska borgarklassernas tillgångar.

De villkor som hade kommit på fråga för kapitulation hade inte handlat om att bevara deras militära styrka, utan var av mera symbolisk natur, som inte nämnvärt hade hindrat segrarmakterna att organisera segern. Deras krigsmål krävde inte total underkastelse, men kravet på villkorslös kapitulation bidrog starkt till att ena de allt mer pressade axelmakterna att vägra ge upp, och förlängde därmed kriget.

I Japans fall handlade det i första hand om att få behålla kejsaren – och särskilt att inte riskera att han fängslades som en simpel förbrytare. Givetvis förtjänade kejsaren att behandlas som krigsförbrytare, och givetvis vore ett helt grundläggande krav för varje japansk demokrat – för att inte tala om kommunist – att genast avskaffa den fortsatt mäktiga monarkin. Men att från det sluta sig till att de imperialistiska konkurrenterna för den sakens skull har rätt att atombomba ihjäl 200 000 människor är minst sagt perverst. Det ironiska är dessutom: USA:s ockupationsstyrkor tillät Japan att behålla sin kejsare. Alltså: istället för att underlätta en kapitulation genom att låta den japanska statsmakten få vissa eftergifter, som inte på något sätt hade låtit den behålla sin militära kapacitet, krävde de en total underkastelse som de uppenbarligen inte hade något behov av.

Japans kejsare hade inte vänt sig till USA med sin förfrågan om kapitulation, utan till Sovjetunionen. USA:s president Truman var dock fullt medveten om detta, vilket visas inte minst av att han i sin dagbok nämnde telegrammet där den japanske kejsaren bad om fred. Kejsaren hade förhoppningen att genom sovjetisk medling kunna erhålla en lite mer hedersam och mindre hård fred. Dessutom hade Japan ett trumfkort, om än begränsat, kvar: sin starka armé i Kina. Ett betydligt mindre känt faktum än atombomberna, men som av historiker har diskuterats som en kanske nästan lika viktig orsak till Japans kapitulation, är att denna den japanska militärens sista hopp på kort tid krossades av de sovjetiska trupperna, med början 8 augusti, alltså samtidigt som atombomberna.

Truman visste givetvis att detta skulle ske, de hade redan avtalat med Stalin att Röda armén skulle skickas in. Presidenten var dock uppenbarligen inte så sugen på att vänta och se vad det dråpslag mot Japans återstående militära kapacitet som var den krigshärdade Sovjetarméns kanske mest effektiva offensiv under kriget, där de japanska trupperna i Manchuriet på kort tid krossades, kunde göra med den japanska stridsviljan. Truman ville ha slut på kriget nu, och han ville avsluta det själv. Speciellt var han inte så sugen på att behöva diskutera Sovjetunionens deltagande i ockupationen av Japan.

Jag tror inte att jag är överdrivet konspiratorisk när jag säger: dessutom ville Truman nog gärna visa världen, speciellt med det kalla krig som torde ha varit svårt att undvika, vilka som hade bomben och vilka som inte hade den. Det är dessutom den enklaste förklaringen till att USA såg till att testa båda sina två sorters atombomber: uranbomben över Hiroshima och plutoniumbomben över Nagasaki.

USA:s officiella position har givetvis alltid varit att bomberna var nödvändiga, och att de räddade liv (d.v.s. amerikanska). Faktum är att många av de högsta militärerna var långt ifrån övertygade om att bomberna var nödvändiga. Högste stabschefen William D. Leahy ansåg dem som överflödiga, liksom den blivande presidenten general Eisenhower, för att nämna två av dem. US Strategic Bombing Survey, som fick i uppdrag att utreda saken kom fram till att Japan sannolikt hade kapitulerat före 1 november även utan atombomberna, utan någon invasion, och även utan att Sovjetunionen hade krossat de japanska styrkorna i Manchuriet. Det är dessutom lite svårt att inte anse att Trumans trovärdighet naggas lite i kanten av att hans tillkännagivande om Hiroshima innehöll lögnen att det var en viktig militärbas.

Så för att besvara min fråga: atombomberna må ha varit nödvändiga, men i så fall inte för att avsluta kriget eller att rädda liv, utan för att få Japan att kapitulera villkorslöst (vilket var meningslöst, då de fick behålla kejsaren ändå), för att slippa dela äran och kontrollen över det ockuperade Japan med Sovjetunionen, samt för att visa världen vilken den enda kärnvapenmakten var. Priset var åtminstone 200 000 och två helt förödda städer. Atombomberna över Hiroshima och Nagasaki kvalificerar sig således som världens främsta enskilda terrordåd. Grattis Harry S. Truman!

Jens-Hugo Nyberg

Markus Lehner analyserar Europas skuldkris. Han lokaliserar orsaken till den omfattande överackumulationen av tillgångar i form av krediter och hävdar att regeringarnas politik tjänar finanskapitalets intressen, eller mer exakt, ägarna till de stora skuldberg som byggdes upp under åren med uppgång.

”Rädda våra pengar”, ”Europa står inför en krasch” och ”Nationell bankrutt förestår”, är bara ett litet urval av böcker som för närvarande finns om ”euron”. Olika ”experter” som är mer eller mindre nationalistiska, rör upp den tyska småbourgeoisiens djupaste rädsla för sina ”surt förvärvade besparingar”, vilka påstås köras ner i halsen på de skuldsatta staterna av oansvariga politiker. Och det är inte bara Bild-Zeitung som förser det med fördomsfulla idéer om ”lata sydlänningar”. Givetvis ackompanjeras de apokalyptiska synerna av banker som kraschar och tomma bankomater av smarta investeringsråd om var du ska placera dina hotade pengar – att sprida panik kan vara en god affär.

Det är mycket tydligt vem som än så länge haft störst nytta av euron: det tyska kapitalet. Det tyska kapitalet befinner sig inte, till skillnad från Förenta Staterna eller Storbritannien, i en position där det först och främst kan uppträda som finanskapital. Det tyska kapitalet är i betydande utsträckning beroende av sina exportindustriers vinstmarginaler (46 procent av alla varor som produceras i Tyskland går på export). Europeiska Unionen, och i ännu större utsträckning eurozonen, är därför ett slags fristad för den tyska industrin: 60 procent av all tysk export säljs inom EU, och två tredjedelar av detta inom eurozonen. Det faktum att exportandelen till EU lätt kan sjunka, förändrar inte detta. Brasiliens, Rysslands, Indiens och Kinas (de så kallade BRIC-länderna) uppgång har medfört nya exportmarknader men också stark konkurrens som lätt kan innebära en förlust av marknadsandelar. Därför är EU ännu viktigare som fristad för det tyska kapitalet – ett skydd mot den framväxande konkurrensen på världsmarknaden.

Den strukturella svagheten i ekonomier som Grekland, Portugal eller Spanien innebär, å andra sidan, som ett resultat av att deras egna valutor eliminerats, att det tyska kapitalets fördelar framkallar en ständig nedgång i deras produktiva industrier. Det förvärras av det faktum att de också förlorar sin formella roll som områden för billig produktion när det tyska kapitalet utlokaliserar produktion till framväxande marknader utanför EU.

De nuvarande snedfördelningarna i eurozonen är därför en ständig källa till ekonomiska spänningar. Eftersom räntorna är låga i jämförelse med dessa staters ekonomiska potential, finns det dessutom en ständig tendens till skuldsättning och åtföljande inflationsbubblor, exempelvis i fastighetssektorn. För det tyska finanskapitalet är detta en källa till stadiga vinster: att finansiera de skuldsatta ekonomierna garanterar försäljning åt de tyska exportindustrier vars vinster, i form av investeringskapital, sedan blir grunden för nästa omgång av skulder. Resultatet är inte bara ett ständigt flöde av räntebetalningar, utan också ett ökat tyskt grepp om regeringarna i de skuldsatta länderna.

I motsats till hur det ofta framställs har den grekiska kris som fördjupats sedan början av 2010 inte inneburit några betydande förluster för tyska företag. Det har givetvis varit en del förluster på grund av vikande export, men de har inte, i jämförelse med den tyska ekonomins övergripande storlek, varit allvarliga. Även de lån som getts till Grekland som en del av ”räddningspaketet” har än så länge inte inneburit några förluster. Under det senaste året har den tyska regeringen, som en del av ”räddningspaketet”, gett Grekland 8,4 miljarder euro i krediter. På grundval av räntorna, som förblir höga trots de påstått ”speciella villkoren”, har Aten än så länge fått betala tillbaka 500 miljoner euro. (Financial Times Deutschland 20 maj) Utöver detta har effekten av den grekiska krisen varit att sänka eurons växelkurs i förhållande till dollarn, vilket varit mycket fördelaktigt för tyska exportörer.

Det verkliga problemet är snarare att hela systemet med skuldsatta ekonomier i EU, tillsammans med Grekland, vacklar och en dominoliknande rad med bankrutter i ett antal stater hotar inte bara att avsluta dessa lönsamma affärsmöjligheter, utan kan också faktiskt hota de kreditgivande bankerna själva. Detta kan, tillsammans med den pågående bankkrisen, leda till en ny finansiell panik som skulle få sammanbrottet för Lehman Brothers att se ut som en barnlek.

Den imperialistiska lösningen för Grekland
Grekland hade 2010 en statsskuld på 130 procent av sin BNP, vilken i sig hade sjunkit med 4 procent. De åtstramningar som införts kommer att leda till att BNP sjunker ännu mer, vilket leder till att skulden 2013 har ökat till mer än 150 procent av BNP. Till skillnad från högt skuldsatta länder som exempelvis Förenta Staterna, är den grekiska skulden till stor del utlandsägd (motsvarande 94,6 procent av BNP). Det räddningspaket för Grekland som organiserades av ”trojkan” EU, Europeiska Centralbanken (ECB) och Internationella Valutafonden (IMF) under våren 2010 uppgick till 110 miljarder euro. Men i slutet av 2010 betraktades det som otillräckligt: tidsgränsen för återbetalning av lånet förlängdes till fyra och ett halvt år. Under tiden har det blivit klart att Grekland inte kan undfly den nedgående spiralen med recession och ”stränghet” och att detta kommer att leda till ökat motstånd från alla de som är offer i form av löner, välfärd och pensioner. Därför diskuterar trojkan nu två möjliga lösningar.

Den grekiska regeringen kommer, å ena sidan, att tvingas sälja statliga tillgångar som hamnar, flygplatser och telekomföretag. Å andra sidan övervägs olika scheman för ”omstrukturering”. Det kan inkludera ännu en förlängning av låneperioden, delvis avskrivning av betalningar till kreditorer eller av räntebetalningar (kallas kort och gott ”klippning”) för att täcka omkring 30 procent av skulden. Detta är skrattretande eftersom privata investerare redan har räknat med möjligheten av en förlust och de 30 procenten inkluderades för länge sedan genom högre räntor. Å andra sidan har privata kreditorer redan överfört sina riskabla papper på skattebetalarna genom EU:s och ECB:s räddningspaket. Trots ”deltagandet av privata kreditorer” står det helt klart vem som inte ska betala, även om frånvaron av superprofiter för storföretagen verkligen är en ”börda”.

Krisen i Grekland har lett till spekulation gentemot de svaga euroländerna, dvs. deras behov av nya krediter (även för att klara gamla skulder) bemöts alltid med krav på högre räntor. Det spelar ingen roll huruvida skulderna är resultatet av en svag betalningsbalans (som i Portugal, Spanien, Italien, Frankrike) eller av räddandet av ”systemrelevanta banker” (Island). Nedvärderingen hos värderingsinstituten är i detta fall bara ett uttryck för och ett erkännande av redan existerande spekulation.

Efter att Irland och Portugal flydde till räddningen i EU:s ”räddningspaket”, har andra EU-länder blivit fokus för spekulation: Spanien, Italien, Belgien, Cypern och Ungern. Även Frankrike och Storbritannien tar sig bara långsamt ur krisen. Speciellt i Storbritannien störs det ekonomiska resultatet av åtstramningar. På den vinnande sidan i EU befinner sig hittills Tyskland, Österrike, Nederländerna och Skandinavien. Det står emellertid också klart att en våg av bankrutter i krisländerna snabbt skulle undergräva stabiliteten även i dessa länder.

Problemet USA
Eurokrisen är kopplad till en annan, långt mer allvarlig, skuldkris: Förenta Staternas. Finanskrisen 2008 löstes inte genom utplåning av överackumulerat fiktivt kapital. Den desarmerades tvärtom genom en injektion av stora mängder nya pengar. Denna strategi för ”kvantitativ lättnad” har inneburit att USA:s centralbank, Federal Reserve (Fed), idag är den största innehavaren av statsobligationer (och inte Kina som det ofta felaktigt påstås). Förr skulle detta ha kallats ”sätta fart på sedelpressarna”. På det sättet har USA:s statsskuld vuxit till över 100 procent av BNP som ett resultat av räddningsoperationer genom ekonomiska program och banker. Sedan mitten av 2009 har därför de med tillgångar i dollar för att investera varit hyperaktiva i en växande våg av spekulation i sökandet efter vinster världen över. Liksom i krisen med huslånen till låntagare utan möjlighet att betala tillbaka (sub-prime), är de mest lukrativa affärerna de med högsta risk, dvs. med fattiga gäldenärer.

När den globala ekonomin tycktes försvagas mot slutet av 2010, beslutade Fed i november om en andra omgång med kvantitativ lättnad (QE2), ännu en utvidgning av politiken med billiga pengar. Men konsekvenserna av inflationen och nya spekulationsbubblor (i råvaror, livsmedel och statsskulder) är nu så allvarliga att slutet för QE2 är alltmer sannolikt. Samtidigt är varje ytterligare ökning av underskottet i USA:s budget allt besvärligare och amerikanska städers stora skulder hotar speciellt medelstora banker med bankrutt. Många kommentatorer ser faktiskt detta som det viktigaste hotet mot världsekonomin som helhet. Investerare blir, kort sagt, alltmer oroliga och dollarns framtid är ännu mer osäker än eurons.

Permanent kris
Under finanskrisen 2008–2009 spenderades globalt sett 15 miljarder dollar för att rädda bankerna. Sedan dess har emellertid bankernas riskstruktur, trots ”stresstester”, knappast förändrats. Vare sig ökningen av reservfondernas miniminivå eller Basel 3 (som ännu inte är i funktion) har medfört någon verklig skillnad för förmågan hos banker med litet kapital att finansiera högst spekulativa affärer. Idag investeras återigen penningsummor i finansiell vadslagning i en omfattning som är många gånger större än den globala BNP. Därför finns det fortfarande i bankernas räkenskaper ett okänt antal förgiftade avtal som det bara finns det vagaste hopp om framtida försäljning av. På grund av denna krishantering är det dessutom inte bara de ”dåliga bankerna” utan också centralbankerna som nu sitter med de värdelösa papperen från bankrutta banker. Vare sig centralbanker eller stater (vars skulder i förhållande till BNP i genomsnitt har ökat från 60 procent till 80 procent) kommer att kunna genomföra en sådan räddningsaktion för bankerna igen.

Sammanfattningsvis: en kombination av statskonkurser i EU (eller också en panikartad ”klippning”) med slutet för QE2 i USA och en våg av konkurser i amerikanska banker skulle oundvikligen leda till en ny kris på investeringsmarknaderna och i de stora bankerna. Och det skulle ske i en situation där staterna och centralbankerna inte längre skulle kunna komma till räddning. Det är detta skräckscenario som för närvarande hemsöker investerare, företagsledare och bankirer liksom politiker. Det förklarar både de snabba försöken att innesluta brännpunkterna inom EU och den långsamma hastigheten i hanterandet av USA:s skuldproblem.

EU:s svar
Med pompa och ståt konstruerade EU ett ”räddningspaket”. Först i maj 2010 med ”den europeiska finansmekanismen” genom vilken man trodde att problemet kunde lösas med 60 miljarder euro. När den förödande underskattningen av situationen blev tydlig i slutet av 2010, förstärktes den med ”Europeiska anordningen för finansstabilisering” som tillfogade 400 miljarder euro från EU och 250 miljarder från IMF. Tillsammans med stödet till Grekland på 110 miljarder euro har sammanlagt 860 miljarder euro lagts i ”potten”. Konstruerandet av detta system är fullt av inkonsekvens och tvetydighet.

Å ena sidan ska den rädda EU-stater från bankrutt, å andra sidan ska den inte bli en ”enhet för överföring” (i betydelsen finansiell utjämning inom länder) genom vilken problemens strukturella ursprung (exempelvis skillnader i produktivitet och sociala skillnader) skulle kunna hanteras. Kärnan i hela projektet är att stabilitetsanordningens kreditorer nu regelbundet kan övervaka ”konsolideringens gång” i de berörda länderna genom deras egna kontrollmekanismer (de rika EU-staterna, ECB, IMF). Formulerat rakt på sak innebär det att de berörda ländernas ekonomiska och sociala politik de facto kommer att dikteras av trojkan. Beträffande Grekland kräver trojkan sänkta löner, liberalisering av arbetsmarknaden, sänkta kostnader i sjukvårdssektorn, höjd pensionsålder. Ovanpå det ville de nu ha ett program för privatiseringar som skulle överföra större delen av alla statliga tillgångar till en trust som sedan ska sälja dem. Denna klassiska nyliberala politik för skuldsatta stater kommer emellertid inte att leda till någon lösning av problemet med skuldsättning utan till ytterligare utarmning av ekonomin och folket i de berörda länderna.

Den här politiken är ett uttryck för intressena hos det dominerande kapitalet i EU. Vare sig de skuldsatta länderna eller EU:s ekonomiska stabilitet kommer att skyddas av den. Det som framför allt kommer att skyddas är privat kapital och långivarländernas vinster. Ovanpå det kommer den småborgerliga massbasen i långivarländernas styrande konservativa eller liberala partier att få se sin ställning alltmer hotad av skuldkrisen: det är det som driver det panikslagna och chauvinistiska avvisandet av varje form av ”enhet för överföring”, liksom det växande stödet för euroskeptiska motståndare till räddningspaket i det borgerliga lägret från Finland till Tyskland.

För den tyska regeringen är detta en nästan förlamande faktor: å ena sidan behöver den uttrycka det tyska finans- och exportkapitalets långsiktiga intressen genom att säkra eurozonen men, å andra sidan, måste den smickra den allt starkare euroskeptiska stämningen bland massan av sina anhängare. Resultatet av detta blir förvirringen i den tyska regeringens politik på EU-nivå. Den starkaste ekonomiska makten i EU befinner sig därför för närvarande inte i en ställning där den kan agera som en stabiliserande kraft, exempelvis genom en starkare samordning av den ekonomiska och sociala politiken inom EU. Det är inte att undra på att den tyska storfinansen för närvarande tänker i termer av en röd-grön regering med socialdemokrater och gröna.

Systemlösning?
Inom ramen för politiken efter andra världskriget kan utbrottet av kriser och deras effekter inte längre hanteras just därför att kapitalets förmerande är beroende av det kapitalistiska ekonomiska systemets kärna: egendomsförhållandena. Marknadens ”osynliga hand” garanterar inte alls ”det gemensamma bästa” som Adam Smith trodde. I verkligheten blandar sig dess osynliga händer på ett allt mer outhärdligt sätt i arbetares, ungdomars, invandrares, fattigas, gamlas, kvinnors med fleras liv och omvandlar offentligt alla regeringar till sina nickedockor.

De spontana ungdomsprotester som i veckor har ockuperat de offentliga torgen i Spanien, uttrycker detta på sitt eget sätt med sin huvudparoll: kravet på ”verklig demokrati” eftersom de valda politikerna inte längre har något mer att säga. Det har faktiskt sällan stått så klart att ett byte av regering i Irland, Portugal eller Grekland verkligen inte förändrar någonting i den politik som kommer att genomföras: alla löften om en politisk förändring blir värdelösa åtminstone vid nästa besök från trojkan. Verklig förändring kommer att komma först när problemet åtgärdas i sina rötter och detta kan bara, i den utsträckning som det handlar om den europeiska skuldekonomin, innebära expropriering av banker och storskaliga tillgångar.

Exproprieringen av det europeiska bank- och investeringskapitalet, tillsammans med avskrivning av skulderna, kan skapa utrymme för en europeisk ekonomisk plan som är demokratiskt beslutad av massorna. Den planen kan övervinna både de strukturella skillnaderna inom Europa och problemen med massarbetslöshet och ökad social fattigdom. Det är uppenbart att detta steg är omöjligt utan beslutsam klasskamp mot de styrande kapitalen i Europa, och det kan bara uppnås i samband med kampen för Europas Förenade Socialistiska Stater. I det avseendet kan det inte finnas någon lösning på den kapitalistiska krisen inom nationalstaternas begränsade ramar: den enda lösningen är en socialistisk lösning som samtidigt är internationell.

Motstånd
Protesterna i Spanien, Grekland, Irland och Portugal har än så länge varit de mest avgörande och har rest allt mer radikala frågor. Rörelsen måste bli en alleuropeisk rörelse och i slutändan måste den samordnas.

Under det senaste årtiondet, när vi upprepade gånger förde fram internationell samordning av den antikapitalistiska rörelsen i samband med Europas Socialforum (ESF), fick vi ofta höra att det var ”för tidigt”. När sedan krisen bröt ut, ändrades tonen i det demoraliserade ESF, nu fick vi höra att det faktiskt var för sent. Inför storkapitalets oerhörda makt, som är samordnad internationellt, innebär varje avstående från uppgiften att samordna motståndsrörelserna internationellt att organisera deras nederlag, oavsett hur demokratiska och progressiva de kan vara. Masstrejkerna och rörelserna i södra Europa ställer skapandet av en europeisk samordning av motståndet på dagordningen. Denna möjlighet får inte förslösas ännu en gång.

De arabiska revolutionerna visar den enorma potentialen som finns idag för grundläggande förändringar, till och med för störtandet av all utsugning och allt förtryck. Men de visar också att bara en politisk organisation med ett tydligt program för att övervinna kapitalets diktatur och med en beredskap att krossa den borgerliga staten kan göra slut på denna brottsliga regim. Det finns därför inget alternativ till att bygga upp en ny, revolutionär, femte international som slutligen kan göra slut på detta föråldrade system.

Markus Lehner

Efter nästan tio år av ”krig mot terrorismen” har USA:s president Barack Obama meddelat att amerikanska styrkor har lyckats mörda Osama Bin Ladin. De hundratals människor som samlades utanför Vita huset, vid Ground Zero i New York och på andra platser, med folksamlingar som skrek ”USA-USA-USA” och som sjöng nationalsången i triumf, pekar på att Bin Ladin inte bara har varit den mest fruktade utan också den mest hatade av USA:s fiender efter det kalla krigets slut. Den 11 september 2001, med över 3 000 döda civila, var när allt kommer omkring det dödligaste angreppet på USA:s territorium sedan det brittisk-amerikanska kriget 1812. Men det finns en helt annan bakgrund till förhållandet mellan Bin Ladin och USA.

Mitt i firandet kommer man utan tvivel att glömma att Bin Ladin skapades av USA – ett Frankensteins monster som vände sig mot sina herrar. Han var en produkt av ett annat av USA:s ”krig för fred”, vilka pågått kontinuerligt sedan andra världskriget. Det inleddes av president Jimmy Carters säkerhetsrådgivare Zbigniew Brzezinski och fortsattes av president Ronald Reagan med kriget mot ”ondskans imperium” – Sovjetunionen. Efter att ha lurat in den senile sovjetiske ledaren Leonid Bresjnev i en dåraktig statskupp (mot en prosovjetisk regim) och en efterföljande ockupation av Afghanistan, organiserade CIA ett heligt krig (jihad) i Afghanistan och i hela den muslimska världen. Bin Ladin blev en stor tillgång för CIA under ett årtionde av reaktionär krigföring under slutet av 1970-talet och 1980-talet. Så många som 40 000 ”utländska kämpar” deltog i denna falska nationella befrielsekamp. Bin Ladin var äldste son och arvtagare till en saudisk miljonär och samlade in mellan 200 och 300 miljoner dollar per år för krigföringen.

Bin Ladin var tillsammans med sina uppbackare i USA medansvarig för den ytterst brutala regim som krigsherrarna ersatte den stalinistiska regeringen med innan talibanerna tvingade på Afghanistans kvinnor burkan. Efter Sovjetunionens sammanbrott släppte USA utan vidare ceremonier sina jihadistiska verktyg och förlorade faktiskt intresset för regionen. Det därpå följande amerikanska kriget, kriget i Persiska viken 1990–91, retade upp Bin Ladin och gjorde honom till en dödsfiende, inte därför att han sympatiserade med Saddam Husseins regim, utan därför att det innebar att USA etablerade militärbaser i Saudiarabien: där islams heligaste platser finns.

I hela den arabiska/muslimska världen var resultaten av det afghanska kriget lika reaktionära. De återvändande jihadisterna samlade existerande islamistiska grupper och vann dem för en politik med massterrorism riktad mot de regimer som de nu såg som amerikanernas nickedockor men också mot vänstern, nationalister, religiösa minoriteter, shiamuslimer och kristna grupper. I maj 1996 bildades Islamiska världsfronten för jihad mot judar och korsfarare på initiativ av före detta krigare från det afghanska kriget och Osama bin Ladin och omformades senare till al-Qaida. Det var som en del kommentatorer har påpekat inte så mycket en global islamistisk organisation under ledning av Bin Ladin som det var ett slags filialsystem som lokala grupper kunde använda sig av.

De angrepp som de genomförde var mycket blodiga och reaktionära. Den 11 september 2001 föregicks av massakern i Luxor (Egypten) i november 1997 (63 döda) och bomberna mot USA:s ambassader i Kenya och Tanzania i vilka 223 människor dödades. Sedan kom 11 september och angreppen i New York City och Washington där omkring 3 000 oskyldiga civila dödades. Förbundet för Femte Internationalen uttalade vid den tiden att vi ”fördömer den urskillningslösa massterrorismen i angreppet på World Trade Centre och dödandet av passagerare på civila flygningar. Kampen mot imperialismen kan inte föras på detta sätt.” (september 2001) Trots USA:s omedelbara angrepp på Afghanistan – som rättfärdigades med att al-Qaida skulle utrotas – har större terroristangrepp fortsatt att genomföras av deras anhängare. De inkluderar:

2002: Bali (Indonesien) – 202 döda
2003: Casablanca (Marocko) – 33 döda
2003: Istanbul (Turkiet) – 57 döda
2004: Madrid – 191 döda
2005: London – 52 döda
2006: Mumbai (Indien) – 209 döda
2007: Alger (Algeriet) – 23 döda
2007: Karachi (Pakistan) – 139 döda
2008: Islamabad (Pakistan) – 54 döda)
2008: Mumbai (Indien) – 164 döda
2011: Domdovo internationella flygplats (Ryssland) – 37 döda.

Ingen av dessa avskyvärda aktioner kan rättfärdigas eller utgör någon verklig kamp mot imperialismen. Till detta måste fogas all den skada som al-Qaidas anhängare orsakat i Irak, Pakistan och Afghanistan, där de har korrumperat och splittrat ett verkligt motstånd mot imperialismen. Men kan Barack Obama och hans allierade i Nato uppträda som poliser, domare, jury och bödlar gentemot Bin Ladin och hans agenter? Långt därifrån. Om dessa brottslingar har dödat tusentals – kanske tiotusentals – är Bush, Blair, Obama och Cameron direkt ansvariga för hundratusentals döda – till och med miljoner – under kriget mot terrorn. De är terrorister i en omfattning som vida överträffar Bin Ladin. Deras krig i Afghanistan, Irak, Pakistan och Somalia närmar sig folkmordets nivå.

I en analys från 2002 som utfördes av den brittiska tidningen The Guardian beräknades det att så många som 20 000 afghaner dog 2001 som ett indirekt resultat av de inledande amerikanska flygbombningarna och markinvasionen. Enligt FN:s befolkningsavdelning beräknas det att antalet döda till följd av våld i det ockuperade Afghanistan fram till mitten av december 2009 uppgick till sammanlagt 1,1 miljoner människor. En hemlig amerikansk beräkning anger dödstalet för civila från 2003 till 2010 till över 100 000. Det är uppenbart att krigsförbrytare av det här slaget inte har någon rätt att sitta till doms över sådana som Osama bin Ladin.

Dave Stockton

Enligt resultaten av en undersökningsrapport som publicerats av militären, mördade medlemmar i femte Stryker-brigaden, som är stationerad i provinsen Kandahar, från januari till maj 2010, oskyldiga civila afghaner för nöjes skull och konspirerade systematiskt för att få varje mord till berättigat självförsvar.

Än så länge har bara några dussin av vad som beskrivs som flera tusen foton kommit fram och som avbildar omänskliga handlingar som ”dödsteamet” begått i fält. Av de foton som har publicerats, räcker det mest medievänliga, vad gäller blodighet, för att få magen att vända sig, för att uttrycka det milt. Många av de mer skrämmande fotona avbildar flera av soldaterna när de poserar som jägare som visar upp sitt byte. De ler och knäböjer bakom den dödade kroppen och håller upp det blodiga huvudet för att det ska fastna på bilden.

Minnen i form av fotografier räckte dock inte för en del av de tolv medlemmarna i ”dödsteamet”. Vid flera tillfällen ska korpral Jeremy Morlock, från Wasilla i Alaska, och andra ha använt en kirurgisk sax för att klippa av fingrar på en del av gruppens offer för att spara som makabra souvenirer.

Ett psykologiskt porträtt av medlemmarna i ”dödsteamet”, liksom av femte Strykerbrigaden, uppenbarade en tydlig antipati mot det afghanska folket. De betraktade befolkningen som vildar och hänvisade rutinmässigt till dem som ”hajis”, ett rasistiskt epitet. Detta allmänna förakt, i kombination med frånvaron av militära framgångar och ständig oförmåga att identifiera stridande i lokalbefolkningen tycks ha drivit männen mot en vändpunkt: om det inte går att hitta fienden bland folket, varför då inte behandla folket som fiende. De bestämde sig för att använda påhittade hot som ett sätt att rättfärdiga användningen av dödligt våld.

Den metod de använde var enkel: utlös en explosion genom att använda oredovisade bestämmelser eller vapen, som en rysk handgranat eller en AK-47:a, som förevändning för att angripa och sedan öppna eld mot det utsedda ”målet”. Efter att offret dödats, placerades ett oredovisat vapen i närheten av kroppen. Detta ”garanterade i stort sett”, som männen berättat, att beskjutningen skulle betraktas som legitim i militärens ögon. Deras första offer, Gul Mudin, en obeväpnad 15-årig bondpojke dödades på det sättet bara några dussin meter från sitt hem.

Enligt den tyska veckotidningen Der Spiegel, beskrev en av de som påstås ha deltagit i attacken, 21-årige Adam Winfield, händelsen för sin far i en chat på Facebook. Winfield redogjorde för hur de ”fick det att se ut som om killen kastade en granat mot dem och mejade ner honom”. Winfields far blev upprörd av detaljerna i det som sonen berättat och kontaktade kommandocentrat vid Joint Base Lewis-McChord. Han skickade vidare informationen till tjänstgörande officer. Sergeanten gjorde, som Winfield återgav det, ingenting, utan fastslog på ett nonchalant sätt att ”så’na saker händer” då och då.

Innan teamets foton läckte ut till pressen, fann fotosamlingen digitalt vägen till ett antal soldater varav många inte hade någon direkt kontakt med femte Strykerbrigaden. I en desperat ansträngning för att förhindra bevisen av rädsla för en skandal av samma proportioner som Abu Ghraib, kammade militära undersökare igenom hårddisken hos varje soldat som misstänktes för att inneha bilderna. Allt som allt konfiskerade utredarna datorn för mer än ett dussin soldater och beordrade dem att radera varje bild som hade med saken att göra. Arméns kommando för kriminalutredning skickade runt agenter i USA och till soldaters och deras släktingars hem för att hämta varje fotografi från händelserna som de kunde hitta. Operationens djup och bredd lämnade inga tvivel hos de inblandade att varje grymhet som begås i Afghanistan i den amerikanska militärens namn till varje pris ska tystas ner.

Även om de militära höjdarna har avskrivit ”dödsteamet” som en isolerad händelse, säger de fakta som omger de amerikanska styrkornas imperialistiska ockupation av Afghanistan något annat. För bara några veckor sedan slets nio barn sönder av maskingevärseld från amerikanska helikoptrar i provinsen Kunar när de samlade ved. Helikopterns besättning misstog dem för talibankrigare. Enbart i februari dödades 65 afghanska civila av amerikanska styrkor, varav de flesta var kvinnor och barn.

Socialister fördömer alla dessa samvetslösa mord, stöder rätten för det afghanska folket att ställa de som anklagas för imperialistiskt slaktande inför rätta och kräver att alla amerikanska styrkor omedelbart och villkorslöst lämnar Afghanistan – inklusive soldater i aktiv tjänst, stödfunktioner, kontraktsanställda och ”konsulter” – och att alla amerikanska baser stängs.

Phil Dickinson
Workers Power, USA

Delstaten Wisconsin i USA är snabbt på väg att bli den främsta nationella stridsplatsen i kampen mellan, å ena sidan, arbetare, ungdomar och studenter och, å den andra, kapitalisterna och deras politiker. Sedan i onsdags har anställda i offentlig sektor och deras fackföreningar, studenter på olika nivåer och bostadsområden samlats i massprotester mot ett fullskaligt angrepp från guvernören mot fackliga rättigheter och deras levnadsstandard.

Angreppen är brutala: lagstiftningen skulle ta bort allt – förhandlingar om arbetsförhållanden, pensioner, förmåner vid sjukdom – förutom förhandlingar om löner. Diskussioner och överenskommelser om löner skulle dessutom vara fixerade vid de årliga ökningarna i indexet för konsumentpriser och inte kunna stig där utöver om det inte godkänns av en folkomröstning. Eftersom indexet av många ses som ett otillräckligt och felaktigt mått på kostnaderna för de varor som de flesta arbetande människor behöver, kan hela förslaget inte ses som något annat än ett försök att minska lönerna till lägsta möjliga nivå. Omfattande ökningar av de anställdas bidrag till både pensioner och sjukförsäkringar avrundar lagförslaget.

Ännu mer förödande och destabiliserande för fackföreningarna är föreskriften att det skulle vara olagligt för facken att kräva medlemsavgifter, och skulle därmed kunna skära bort en stor andel av organisationernas intäkter. De enheter som för förhandlingar om kollektivavtal måste dessutom ha omröstningar och omregistrera sig varje år för att förbli en fackförening. Det skulle erbjuda delstatens regering ett tillfälle varje år att underkänna arbetarna i offentlig sektor och deras organisationer.

Studenter i hela delstaten fick reda på vad som pågick och mobiliserade solidaritetsaktioner med sina lärare, föräldrar och andra anställda i offentlig sektor. Tusentals gick i strejk och lämnade undervisningslokalerna på alla håll och kanter i Wisconsin. Hundratals marscherade till delstatsparlamentet i en storartad uppvisning av enhet och styrka. Avdelningarna med ungdomar, som var både militanta och från olika etniska grupper, bidrog till att antalet deltagare blev 30 000. Det fick säkert en rysning att gå längs ryggraden på den av republikanerna kontrollerade delstatssenaten och -församlingen.

Lärarassistenter från Wisconsin University i Madison, organiserade i Lärarassistenternas förening (TAA), klev fram i spetsen för kampen och organiserade en protest under hela natten i lyssnarrummet i delstatsparlamentet för att blockera varje framsteg för guvernörens lagstiftning. Dessa underbetalda och utarbetade lärare med en ställning som andra klassens lärare inom universitetssystemet lovade att stanna och kämpa tills förslaget dragits tillbaka och alla krav gått igenom.

Guvernören Scott Walker förklarade att han skulle kalla in nationalgardet, något som inte hörts på många år, för att sätta stopp för varje aktion på arbetsplatserna om det skulle förekomma. Sådana hot slog bara tillbaka mot honom själv, när fackliga aktivister från både offentlig och privat sektor gick samman, eftersom de insåg att vad den ena gruppen drabbas av i slutändan också kommer att drabba dem själva. Brandmännens fack drabbades inte av något angrepp men mobiliserade sina medlemmar till stöd för sin klassbröder- och systrar.

Protesterna måste fortsätta tills lagen har dödats. Men för det behövs samordnade aktioner. Om Walker och republikanerna vägrar att retirera, då behöver arbetarna lära sig av den egyptiska revolutionen, där den organiserade arbetarrörelsen gick ut i strejk och fick ner Mubaraks regim på knäna. De fackliga ledningarna måste ta itu med och leda aktionerna tills vartenda av demonstranternas krav har tillgodosetts. Inga eftergifter! Inga kompromisser!

Men för att förhindra försoning på toppnivå och reträtter behöver arbetarna, studenterna och andra som kämpar sina egna, oberoende organ och kampkommittéer för att garantera segern. Det är bara dem som ska kontrollera sin egen rörelse och sin egen kamp. Både Walkers och republikanernas förklaring till angreppen är ohållbar och bestäms av kapitalisterna och staten. Om budgeten har underskott, är svaret enkelt: Låt de rika betala! Arbetande människor och ungdomar har blivit blåsta tillräckligt sedan den ekonomiska krisen inleddes. Straffbeskatta företagen, bankerna och de välbärgade för att fylla hålen och stoppa alla nedskärningar och angrepp på fackliga rättigheter.

Världen har utan tvivel förändrats betydligt sedan en ung man i Tunisien tog sitt liv i desperation på grund av sina sociala och ekonomiska omständigheter. Den aktionen blev en gnista (ingen avsiktlig ordlek) som satte i gång en rörelse som sveper fram över Nordafrika och Mellanöstern. Nu visar sig detta motstånd mot angrepp på arbetarnas rättigheter och förtryck i full verksamhet i Wisconsin.

Alla arbetare, ungdomar och förtryckta över hela landet måste ställa sig solidariska med den kamp som pågår. Om dessa angrepp kan besegras i Madison, då kan de besegras över hela landet. Låt oss sluta oss samman och kämpa för att göra det möjligt.

Revolution, USA
revousa.org

Lördagen den 23 oktober stängde avdelning 10 i International Longshore and Warehouse Union alla hamnar i bukten runt San Fransisco under åtta timmar som protest mot den milda domen mot den före detta polisen Johannes Mehserle.

Nyårsdagen 2009 var Mehserle en av två poliser som försökte lugna Oscar Grant, en 22-årig afroamerikansk man. Medan Grant låg utsträckt på marken sköt Mehserle ett dödande skott i ryggen. Det har varit stor upprördhet i området över detta brutala mord, eftersom Mehserle har dömts för vållande till annans död och förväntas få ett straff utan fängelse. [Han har sedan dess dömts till två års fängelse.] ILWU har anslutit sig till den växande rörelse som protesterar mot den milda domen. Det var en betydelsefull handling – och inte bara en symbolisk handling.

ILWU:s avdelning 10 kunde stänga hamnarna helt och hållet och fick därmed den institutionaliserade rasismens effekter att drabba kapitalisterna direkt där det känns mest: på deras bankkonton. Aktionen är en välkommen fortsättning på aktionen den 1 maj 2008 när avdelning 10 stängde hamnarna i protest mot kriget i Irak. I kampen mot rasismen liksom mot imperialismen har militanta aktioner på arbetsplatserna visat sig vara en effektiv taktik.

Mordet på Grant var inte en isolerad händelse där en enskild polis fattade ett dåligt beslut. Polisbrutalitet är en aspekt av det intensiva förtrycket av afroamerikaner, speciellt ungdomar. En ung svart man av nio befinner sig i fängelse, för det mesta som resultat av det rasistiska kriget mot droger. Samtidigt har afroamerikaner – som redan befinner sig längst ned vad gäller inkomster – drabbats av den värsta arbetslösheten och den största andelen utmätningar sedan krisen började. För unga afroamerikaner är jobbsituationen värst, med en arbetslöshet på över 30 procent. Och den systematiska rasismen visar sig i domslutet, som kallar skjutandet av Grant ”oavsiktlig” vållande från Mehserles sida, en term som används för fruktansvärda men oavsiktliga olyckor. Vilken som helst svart man som sköt en liggande vit man i ryggen skulle förvänta sig dödsstraff.

Det finns olika slags rasism i USA: mot afroamerikaner, mot latinos och mot muslimer – och den intensifieras med den kapitalistiska krisen. Det är en del av kapitalisternas angrepp mot arbetarna sedan årtionden, med avsikten att ”härska och splittra” genom att hetsa etniska eller religiösa grupper mot varandra. Det faktiska kriget mot afroamerikanska ungdomar är inte på något sätt åtskilt från emigrationsmyndighetens räder mot papperslösa invandrare och protesterna mot byggandet av moskéer. Denna våg av rasistiskt förtryck måste utmanas direkt av arbetarklassen, speciellt av fackföreningarna, som kan få ekonomin att stanna och tvinga borgarna att tillmötesgå våra krav. Avdelning 10:s aktiviteter är en utmärkt början – men vi måste inse att detta bara är början på en rörelse som har oerhört mycket arbete att utföra.

Att verkligen besegra rasismen innebär att angripa den vid dess källa – det kapitalistiska system som strävar efter att splittra och styra arbetare med alla slags hudfärg. Vi behöver ett arbetarparti med ett program som kan ta itu med detta system, som kan gå ut i strejk mot varje angrepp mot färgade människor, arbetare och fattiga. Det måste kämpa för socialism, det revolutionära störtandet av kapitalismen och dess ersättande med arbetarnas styre – vita, svarta, bruna och med alla slags hudfärg.

Stephen Davidson
Workers Power USA