Socialistiska Partiet hade till lördagen 14 januari bjudit in folk från Förbundet Allt åt Alla, Gemensam Välfärd, Syndikalistiska Ungdomsförbundet och  Vänsterpartiet för att uppmuntra till debatt bland antikapitalister.

Arrangemanget samlade ett 80-tal åhörare som bjöds på intressanta föredrag från deltagande organisationer, föredrag som följdes av diskussioner kring de ämnen som togs upp. Nedan tänkte jag referera till ett föredrag jag lyssnade på. Därefter kommenterar jag mycket kort det föreslagna krisdokument som SP i slutet av konferensen uppmanade deltagarna att studera och reflektera över. Ett dokument i syfte att samla antikapitalister för att bekämpa nedskärningar och andra försämringar som följt i den kapitalistiska krisens spår. Det är möjligt att vi återkommer till detta dokument senare, när vi studerat det mer noggrant.

Att kommunicera politiskt
Abe Bergegårdh från Vänsterpartiet ville belysa vikten av att sprida, skriva och kommunicera politisk propaganda på ett så effektivt sätt som möjligt. En svårighet som kan finnas i vänstergrupper generellt sett, med avseende på förmågan att kommunicera trovärdigt och effektivt, är att den egna identiteten och förståelsen av sig själv ”som grupp” kan skymma sikten av hur andra människor utanför gruppen förstår ens budskap. Man riskerar att på förhand bli bunden av en förförståelse som i vissa avseenden kan begränsa arbetet med att kommunicera sina budskap. Den kan då exempelvis handla om språkbruket som används: Även om de egna medlemmarna i den grupp man tillhör kan tycka att ett begrepp som ”avreglering” är självklart, är det inte alltid säkert att alla som lyssnar till budskapet förstår begreppet till fullo. Därför kan det vara bra att konkretisera vad man menar. Det kan låta självklart, men kan vara lätt att glömma i en grupp där relativt sett ”avancerade” teorier och analyser är mer självklara för gruppens eller partiets medlemmar än för befolkningen i stort.

Ytterligare en aspekt av politisk kommunikation som Abe tog upp var utvärderingens betydelse. Alltså att avsätta tid för att i efterhand se hur pass effektiva och välriktade kampanjer eller annan propaganda varit. Hur mycket resurser och hur mycket politisk energi och arbete har lagts ner i relation till effekter och resultat? Har alltför mycket arbete utförts när alltför skrala resultat blivit utgången? Eller har det kanske lagts ner för lite arbete i en sak som varit lyckad och effektiv, men som hade kunnat bli ännu bättre med mer engagemang? Gjorde man på rätt eller fel sätt, och i så fall på vilket sätt?

Ännu viktigare är kanske förberedelsearbetet: Inför exempelvis skrivande, kampanjer eller politiska prioriteringar bör man studera saken man avser arbeta med på djupet. Det kan då handla om kvantitativa undersökningar, sådant som tillgänglig statistik från till exempel SCB. Mer kvalitativa undersökningar kan också göras, att exempelvis lyssna på vad arbetskamrater säger på kafferasten. Oavsett tillvägagångssätt är det viktigt att man arbetar metodiskt. Man måste ha målgruppen för ögonen. Med andra ord: Vilka är det som är tänkta att ta till sig budskapet? Och var någonstans är målgruppen som mest mottagliga för budskapet? När är de mest mottagliga för budskap? Om propagandan riktar sig till vårdarbetare som arbetar dagtid, kanske flygblad tas emot bättre innan jobbet än efter jobbet då de är för trötta eller för stressade eller angelägna att komma hem snabbt?

Systematisk bör man även vara i undersökandet av den egna gruppen eller partiet. Det kan vara bra att se vilka speciella färdigheter och [special]kompetenser som finns hos varje enskild medlem för att därmed kunna effektivisera arbetet.

Bilder och språkbruk togs upp specifikt. Med utgångspunkt i Gramscis tankar om idémässigt övertag eller ideologisk dominans – hegemoni – bör vi ha som målsättning att vårt intresse som arbetare och kommunister blir till ”det allmänna intresset” eller ”det sunda förnuftet”. Språkligt sett innebär det att kampen måste tas om begrepp eller uttryck som idag, i det så kallade offentliga samtalet, domineras mer av liberala och pro-kapitalistiska föreställningar än av kommunistiska förståelser. Det kan röra sig om sådant som ”frihet”, ”ansvar” eller ”reformer”. Vi bör ta kampen om dessa begrepp för att fylla dom med det innehåll som vi, inte den nuvarande överheten, ger dom. Detsamma kan sägas om uppfattningar kring kriminalitet som drabbar delar av arbetarklassen hårt. När konservativa eller högerradikala krafter säger sig vara ”hard on crimes” eller tuffa mot brottslingar kan vi också säga att vi är ”hard on crimes”. Fast på vårt sätt, inte genom fler poliser eller strängare fängelsestraff, utan genom bostadsorganisering, arbetarnas självförsvarsgrupper, satsningar på social välfärd med mera.

Bilder kan med fördel användas ofta och gärna, exempelvis för att visualisera statistik eller budskap. Bilder kan bli mer konkreta och lättförståeliga än siffror och abstrakta resonemang. Att primärt använda positivt laddade bilder framför hemska eller aggressiva bilder var något som Abe betonade. Psykologiskt sett är folk mer mottagliga för positiva budskap än för negativa dito. Och det handlar då om mer än bara rent grafiska bilder: Även bilder i mer metaforisk mening bör vara positiva, som ”bilden av kampen”, ”bilden av strejken”, ”bilden av vad vi gör”. Ett sätt att lyfta fram sådana bilder är att använda sig av berättandeform i texter, ”så här bra gjorde vi eller dom där”. Tillvägagångssättet kallas på engelska för ”story-telling”, och kan utgå från hur medlemmar i den egna organisationen upplevt någonting eller att man använder sig av positiva exempel från människor utanför ens organisation. Man använder verklighetens exempel för att entusiasmera och vinna sympati.

En av Abes avslutande kommentarer rörde arbetarrörelsens tradition av att bejaka framtiden. Att vi, trots stora problem i Sverige och världen i övrigt, bör återuppliva den känsla som Internationalen ger uttryck för i textraden ”Från mörkret stiga vi mot ljuset”. För det är vi, inte kapitalistklassen, som representerar framtiden och framtidens möjligheter. Det bör ge oss tillförsikt och förtroende till att ett annat samhälle är såväl möjligt som nödvändigt och önskvärt.

Socialistiska Partiets förslag till krismanifest
Håkan Blomqvist från SP presenterade partiets krisdokument med hänvisningar till 1800- och 1900-talets rasbiologiska föreställningar som var vitt spridda, även bland vissa socialdemokrater, under tidsperioden. Analogin blev denna: Under perioden var bland annat skallmätningar – så kallad kraniologi, frenologi eller kraniemetri – att genom att mäta och iaktta människors huvudform därmed också kunna fastställa människors karaktärsdrag (”kriminell huvudform”, ”huvud typiskt för arisk intellektuell” etc.) sysselsättningar som var respekterade som ”vetenskap”. Det var ett dominerande tankesätt som sällan ifrågasattes. Samtidigt vet vi idag att kraniologin och likabesläktade rasbiologiska synsätt är fullständig nonsens vetenskapligt sett. Fast idag har den förhärskande nationalekonomin och de dominerande föreställningarna om ekonomi och samhälle fått en liknande roll. Att det inte går att ifrågasätta kapitalismen utan att dömas ut som en tokig diktaturkramare har blivit en ”självklarhet”. Den vetenskapliga hegemonin, med få undantag, är att acceptera kapitalismen som närmast naturgiven. En situation liknande den när rasbiologin sällan ifrågasattes under 1800- och 1900-talen. Och givet de oerhörda och alltmer tilltagande problemen som kapitalismen idag för med sig blir denna situation extra konstig och surrealistisk.

Dokumentet innehåller en rad förslag som i sig borde ses som välkomna av de flesta vänsterorganiserade människor: Omfördelning av resurser till arbetarmajoriteten, kontroll över finanssektorn och antirasism. Det är frågor många sannolikt kan enas kring, vilket är bra.

Några punkter hade med fördel kunnat vara lite tydligare. Det gäller bland annat de stycken som på olika sätt nämner fackföreningar. Som:

Samhället måste ta kommandot, kommuner och fackliga organisationer bör tillsammans inventera behoven och genomföra radikala sysselsättningsplaner.

Förslaget tar inte hänsyn till att fackföreningarna består av såväl gräsrötter bland vanliga medlemmar och kämpande arbetare, som av en kvävande byråkrati. Att inte detta tydliggörs är synd, eftersom vår erfarenhet (och antagligen inte bara vår erfarenhet) är att konflikter på arbetsmarkanden och på arbetsplatser ofta hämmas – och i vissa fall rentav bekämpas – av den fackliga byråkratin och ledningen. Det är alltför vanligt att kamper som riktar sig mot ledningen på en arbetsplats eller i en bransch också utvecklas till konflikter med exempelvis ledande LO-företrädare. För vår del är det absolut nödvändigt att tydliggöra skiljelinjen i de största fackföreningarna i Sverige mellan medlemmarna och byråkrater på ledningsnivå som motarbetar arbetarinitiativ underifrån. Risken med att tala om ”facket” utan att uppmärksamma dessa frågor är att man sprider illusioner hos exempelvis medlemmar i fackförbunden som har mycket negativa erfarenheter av vad dom förstår som ”facket”. Medan vi ju menar någonting annat än LO-byråkratin: Kämpande fackföreningar som demokratiskt styrs av dess medlemmar.

Detsamma kan sägas om ”samhället och kommuner”. Vi menar att det inte går att tala om samhället utan att ta upp de klasslinjer som skär igenom samhället. Det vi önskar är att kontrollen över de viktiga samhällsfunktionerna och ekonomin övergår till arbetarklassen genom deras egna organisationer, exempelvis via arbetarråd. Vi tycker inte att dagens toppstyrda kommuner – där beslut tas av politiker som dessutom inte är avsättbara förutom via val var fjärde år – är föredömen eller exempel att följa i byggandet av ett nytt, socialistiskt samhälle. När man i texten skriver ”facklig kontroll krävs av bemanning och anställningar” finns lite av samma otydlighet: För det är väl uppenbart, åtminstone för oss, att vi inte önskar att Wanja Lundby-Wedin ska kontrollera bemanning och anställningar? Det är ju istället vi, i egenskap av arbetare (och faktiskt oberoende av om vi är fackligt organiserade eller inte) som bör kontrollera inte bara bemanning och anställningar utan hela produktionen som sådan.

Med dessa invändningar framförda, bör det sägas att SP:s föreslagna krismanifest är välkommet. Det behövs större enhet i kampen mot dagens kapitalism och redan utgångspunkten att diskutera en sådan enhet är relevant.

SP förtjänar en eloge för väl genomfört och organiserat arrangemang.

Jon Bergman

Malmö

Lördagen den 4 februari genomfördes demonstrationer på en rad orter i landet mot ACTA-avtalet, så också i Malmö. Vi i Arbetarmakt Skåne deltog naturlivs i denna demonstration. Det var en bra demonstration, med c:a 200 deltagare, som hade lite av inspiration ifrån Occupy-rörelsen i USA. Vi rörde oss runt i stan på alla gator och torg vi orkade med. Kanske borde det hållits något tal också, och fler flygblad kunde delats ut längs med gångsträckan, det verkar nämligen inte som om folk ens känner till vad ACTA avtalet är, vilket är förklarligt mot bakgrund av medias och de styrandes tystnad kring avtalet. Nåväl, vi kunde ju delat ut fler flygblad själva (spred c:a 50 st). Följande text är hämtad från vårt flygblad:

De senaste åren har det drivits igenom ett flertal integritetskränkande lagar, både i Europa, Amerika och i Sverige – där FRA-lagen är ett exempel. Nu får vi ytterligare en, ACTA-avtalet. Trots att varken riksdagen eller EU-parlamentet godkänt avtalet, har det undertecknats så att säga i förskott. Detta är inget annat än ett sätt att försöka smyga igenom det slutgiltiga beslutet. ACTA-avtalet (Anti-Counterfeiting Trade Agreement) är ett globalt ”handelsavtal” som har förhandlats sedan 2008 mellan bland annat USA, EU och Japan. ACTA innebär en skärpning av upphovsrätt och immaterialrätt.

Internetleverantörer skall nu leka polis aktivt och hålla mer koll på användarna samt aktivt stoppa utdelning av piratkopierat material. Polis kan agera helt självständigt mot de som anses bryta mot upphovsrätten, det behövs inte ens en anmälan av den som anser sig fått sin upphovsrätt kränkt! Men inte bara internetfriheten är hotad, effekten av lagen slår hårt även mot fattigbönder och mot exempelvis möjligheten till billigare mediciner. Bönder kan tvingas betala för utsäde och multinationella företag kan förhindra att aidsmediciner sprids och kan tillverkas billigare. Forskning och utveckling försvåras när mer kunskap kan ägas och patenteras hårdare.

För oss i organisationen Arbetarmakt är det inte direkt förvånande att avtalet utformats så att det leder till ökade inskränkningar av friheter och mer kontroll över produkt-utvecklingen.  Vi ser det som en konsekvens av kapitalets globalt ökande koncentration i världen, och dess behov av garanterade profilter under en total kris för deras finansiella system. För dem finns inget behov av att låta kunskap spridas och yttrandefriheten att leva, tvärtom. De vill därtill mot bakgrund av de massiva upproren i främst arabvärlden men även på många andra håll i världen nu försvåra möjligheter till protester och motstånd mot den härskande ordningen; en ordning som i grunden går ut på att de rikaste och mest välbärgade skall kunna fortsätta suga ut resten av planeten – kapitalism!

Vi måste nu å det  starkaste protestera mot varje lag som innebär ökad kontroll och övervakning. Inte bara för vår egen del utan även för att visa vår solidaritet med de fattigaste och mest förtryckta i världen!

• Nej till ACTA, riv upp FRA-lagen!
• Försvara och utöka yttrandefriheten!
• För spridandet av kunskap och vetenskap i hela världen!

Flygbladet som PDF-fil

Klas

Stockholm

På lördagen samlades ca 2000 människor på Sergels Torg i Stockholm för att protestera mot ACTA, Anti-Counterfeiting Trade Agreement, som är ett multinationellt handelsavtal mot piratkopiering. Avtalet, som skrivits under av bland annat USA och många EU-länder, inklusive Sverige, innebär att personer som laddat ned upphovsrättsskyddat material ska kunna stängas av helt från internet i samråd mellan upphovsrättsinnehavaren och internetleverantören, alltså utan prövning i domstol.

Demonstrationen lockade i första hand diverse internetaktivister, inte minst tycktes hackergruppen Anonymous vara flitigt representerade och nästan varannan demonstrant bar en mask föreställande Guy Fawkes, som blivit en symbol för anonymitet på internet och yttrandefrihet. Talarna var i första hand EU-parlamentariker, däribland Carl Schlyter (MP) och Christian Engström (Piratpartiet). Talarna lyckades relativt bra med att förklara ACTA-avtalets problem, nämligen att makten över människors rätt att yttra sig fritt ges direkt till stora företag utan att ta några omvägar. Ett uppenbart brott mot yttrandefriheten, menade de flesta.

Problemet med demonstationens upprop var dess opolitiska karaktär. På Facebook-eventet var arrangörerna noga med att påpeka att uppropet var totalt opolitiskt och att den enda frågan som behöver ena oss för att ta kamp är ställningstagandet mot ACTA. Men hur ska kampen mot superrika kapitalisters försök att begränsa arbetarklassens rätt till information komma någonstans utan att kritisera kapitalismen som sådan? Hur ska kampen lyckas om den pekar ut giriga kapitalister som problemet, utan att kritisera det kapitalistiska systemet? Svaret är givetvis att det kan den inte.

ACTA-avtalet existerar på grund av att i det kapitalistiska systemet kommer stora kapitalister alltid ta till vilka medel de anser nödvändiga för att säkra sin profit. Skivbolagen bryr sig inte om att tekniken tillåter oss att ladda ner musik gratis, de vill tjäna pengar även om vi andra får lida av det. Således: för att komma någonstans måste anti-ACTA-rörelsen förstå att kritiken av kapitalister alltid måste vara antikapitalistisk.

Fredrik

/p

/span

Alla till Husby!

De borgerliga politikerna i stadshuset och svenska bostäder har vägrat att föra några förhandlingar med dem som ockuperar Husby Träff. De har istället försökt utmåla de många unga engagerade människor som driver ockupationen för att vara ”odemokratiska”, och för att agera ”illegalt”. Påhoppen speglar politikernas egna odemokratiska agerande, och deras försök att berättiga varför de fortsätter att köra över de boende i Husby.

Ockupationen av Husby Träff fortsätter med upptrappad styrka. Imorn manifesterar Husbys befolkning för att visa sitt stöd för ockupationen, och för sitt motstånd mot angreppen på sin stadsdel.

Manifestationen börjar kl.13 i Husby centrum.

Flera talare är spikade och Ismail från Slag Från Hjärtat och Max Peezay bjuder på musik.

Vi uppmanar alla som vill visa sitt stöd för Husbybornas kamp, en kamp som angår oss alla, att sluta upp.

Facebook-event: Klicka här.

Blogg för Husby Kräver Respekt: Klicka här.

I söndags kväll beslöt sig engagerade Husbybor efter ett stormöte att inleda en ockupation av Husby Träff, lokal samlingspunkt för föreningslivet, kulturella och sociala aktiviteter sedan många år tillbaka. Anledningen: Stadsdelsnämnden har beslutat för att lägga ned verksamheten och flytta den till en betydligt mindre f.d. kroglokal. Som vanligt har politikerna inte brytt sig om att fråga vad Husbyborna tycker.

Den arrogans som politikerna i den borgerliga alliansen visat Husbyborna är svåröverträffad. De senaste åren har man bl.a. lagt ned postkontoret, vårdcentralen, skolor, förvaltningshuset, försäkringskassan och privatiserat verksamheter som simhallen. Man har drivit igenom beslut om lyxrenoveringar av bostäder vilket betyder att många av de boende inte har råd att bo kvar. Man har också beslutat om en rivning av gångbroarna i stadsdelen, som separerar trafiken till förmån för bilister på bekostnad av trygga gångvägar.

Allt detta har dessutom skett utan hänsyn till Husbybornas vilja. Gång på gång har man tagit beslut över huvudena på dem som drabbas. Ytterst är allt ett led i ett försöka avskaffa så mycket som möjligt av den offentliga servicen i Husby (alternativt lägga ut den på entreprenad till förmån för vinstsuktande företag). Samtidigt som man drar ned på den offentliga servicen vill man främja en utveckling där Husby ska bli en sorts utkant till medelklassens Kista, med dess gigantiska galleria och kontorskomplex. Främst de mer välbeställda, mer konsumtionsbenägna, ska få plats. Husbys arbetarbefolkning, varav vilken en stor del – i synnerhet de unga – hålls i arbetslöshet, står i vägen för detta projekt.

Den s.k. ”Järvadialogen”, som för ett par år sedan drogs igång efter de återkommande protesterna mot bristen på demokratiskt inflytande över processen, var på papperet tänkt att möjliggöra en större förankring för den förda politiken. Här skulle olika föreningar i området få komma till tals och ge sina synpunkter på förändringsförslagen. Men föreningarna och engagerade Husbybor har gång på gång fått se sig överkörda i praktiken då politikerna helt enkelt struntat i att hålla dialogen vid liv. Då de (på goda grunder) misstänkt att deras planer inte skulle mottas väl har det varit enklare att snabbt klubba igenom besluten på tryggt avstånd. Överhuvudtaget har utvecklingen på ett påtagligt sätt visat hur odemokratiskt politikerna i stadshuset är beredda att agera för att få som de vill.

Det är därför som ockupationen av Husby Träff handlar om så mycket mer än om en lokal.

När jag själv anlände till Husby Träff under gårdagen möttes jag av en sjudande aktivitet. På scenen i den stora samlingslokalen sjöngs och spelades det musik, och bland åhörarna hade både unga och gamla Husbybor samlats för att visa sitt stöd för ockupationen. Runt om i lokalen hängde flera av de banderoller som Husbyborna gått bakom när de protesterat, demonstrerat och ockuperat mot tidigare angrepp mot stadsdelen. På kartongväggar har man tejpat upp mängder av insändare och artiklar från olika tidningar där Husbyborna uttryckt sitt missnöje mot de många försämringar man drabbats av. Stämningen glöder av engagemang, och påminner om det stora möte jag bevistade för två år sedan i Rinkeby, där ett par hundra boende organiserade motståndet mot nedläggningen av vårdcentralen.

Senare på kvällen bevittnar jag ett möte med samordningsgruppen, där de aktiva överlägger om de krav man ska ställa inför morgondagens möte med Röda Korset och politikerna (Röda Korset står för tillfället på hyreskontraktet, men även om organisationen på nationell nivå godkänt lokalflytten har man uppenbarligen tagit intryck av befolkningens protester och bjudit in till samtal). De krav som ligger på bordet har tidigare tagits fram på ett stormöte, och den kommande morgonen ska samordningen ta upp kraven och sina utvecklade förslag till diskussion och beslut på ytterligare ett stormöte.

Samordningsgruppen består huvudsakligen av unga engagerade människor. De har varit med och kämpat mot de tidigare försämringarna, de vet vad som står på spel och de tänker inte låta sig luras av politikerna ännu en gång. De beslutar sig för att fortsätta förespråka ett fasthållande av det självklara kravet på att lokalen ska få vara kvar, och att kommunen ska ta ansvaret för att finansiera driften. De vill också driva på för verklig makt från de boende i Husby, Tensta, Akalla och Hjulsta genom upprättandet av styrgrupper baserade på de lokala föreningslivet och befolkningen i stort.

Deras och Husbybornas engagemang är värt allt stöd. Med sin ockupation utgör de ett exempel för alla som drabbas av högerns segregations- och nedskärningspolitik.

Stöduttalanden kan skickas till:
husbykraverrespekt@hotmail.se
Postas i loggen på ockupationens Facebook-sida
Gå även in på gruppens blogg för att läsa de senaste uppdateringarna.

Och om du har möjlighet, ta dig till Husby och delta på något av stormötena (som hålls kl.10 resp kl.18 varja dag så länge ockupationen pågår) och visa ditt stöd i praktiken!

Gunnar Westin

Ett 20-tal aktivister samlades från organisationer som Rättvisepartiet socialisterna, Kommunistiska partiet, Sveriges kommunistiska parti, Socialistiska läkare, Shora – Rådet till försvar för det iranska folkets frihetskamp och Arbetarmakt. Alla som är för en välfärd utan vinstintresse var självklart välkomna, och medlemmar i fackföreningarna Kommunal och Seko deltog också, samt individer utan organisationstillhörighet. Flera deltagare hade personlig erfarenhet av att arbeta för vårdföretaget Carema, som ju alla vet har vanvårdat äldre människor i Stockholm.

Först hölls en allmän diskussion om tillståndet inom välfärden, med speciellt fokus på Stockholm, som mötesdeltagarna fann bedrövligt. Situationen kännetecknas av privatisering, vanvård, låga löner för vårdarbetare och personalbrist. Sen blev det en praktisk diskussion om att en manifestation borde hållas den 15 februari utanför Landstingshuset. Denna manifestation kommer att vara en protest mot upphandlingen av S:t Görans sjukhus, ett sjukhus som idag drivs av vårdföretaget Capio. 15 februari ska det beslutas vilka kapitalister som kommer driva sjukhusverksamheten fortsättningsvis.

Arbetarmakt stödjer denna kampanj och uppmaningen till en protest den 15 februari. Vi kommer att sprida information om protesten i fackföreningarna och på bredast möjliga vis. Kom med du också i kampen mot vinster i vården. Vill du läsa mer om den här kampanjen på Facebook, klicka här.

För att läsa hur Arbetarmakt vill sammanföra kampen för en bättre vård med kampen för ett socialistiskt samhälle, klicka här.

Kalle Eklund

Kring 15 personer dök upp på föreläsningen med Planka.nu som hölls på ABF Norrköping i söndags. Trots att vi hade hoppats på fler deltagare så var föreläsningen mycket lyckad och Anna från Planka.nu Stockholm var en uppskattad föreläsare. Hon började med att berätta om Planka.nu och dess historia och visade lite olika filmer.

– Den här filmen brukar vi visa utomlands när vi ska visa vad plankning är för något, förklarade hon och visade ett filmklipp över olika sätt att hoppa över spärrarna i Stockholm.

Just spärrlinjerna är något planka.nu kritiserat hårt eftersom det är dyrt och osmidigt och motverkar en öppen stad. Den öppna staden är en hjärtefråga för planka.nu. De vill se en urban allemansrätt, en stad tillgänglig för alla, och ser plankningen som ett led i kampen för detta. – Vi vill normalisera plankningen och ser den som en gemensam protest, inget man ska skämmas över.

Men under föreläsningens gång framgick det att planka.nu handlar om så mycket mer än själva plankningen. Inte minst har man bedrivit omfattande opinionsbildning. Under föreläsningens andra pass berättade Anna om deras nya bok ”Trafikmaktordningen”, som de fått mycket internationell uppmärksamhet för. Hon visade också den rörande kortfilmen Bawka av Hisham Zaman, som handlar om hur kontroller i kollektivtrafiken används för att sätta dit människor utan uppehållstillstånd.

Kontrollerna i kollektivtrafiken hänger alltså ihop med kontroll av människor överhuvudtaget. Kontrollerna och avgiftssystemet är inte bara till för att finansiera kollektivtrafiken, utan kan också användas för att sätta människor på plats i det kapitalistiska systemet.

Efter föreläsningen blev det givande diskussioner och alla var eniga om att vi vill se mer kamp för en rättvis kollektivtrafik i Östergötland. Ett förslag som kom upp var att arrangera något på nolltaxedagen, som infaller den första lördagen i mars. Ett annat perspektiv som kom upp var behovet av att bygga allianser mellan resenärer och kollektivtrafikens arbetare, och att det skulle behövas en rörelse för nolltaxa hos arbetarna som ett led i kampen för bättre arbetsmiljö.

Christopher Andersson

Efter att deras Salemmarsch flera år i rad hade blivit mindre, bestämde sig nazisterna för att i år satsa på en demonstration i centrala Stockholm. Givetvis kunde inte antirasisterna låta den provokationen gå obesvarad, och nätverket Vi är 94 procent bildades för att inte låta nazisterna dominera staden.

Dagen inleddes kl. 12 med en antirasistisk demonstration från Kungsträdgården till Raoul Wallenbergs plats under parollerna ”SD ut ur riksdagen” och ”Inga nazister på våra gator”. Omkring 1 500* antirasister slöt upp. Givetvis hade vi hoppats på fler, men 1 500 är ändå klart godkänt, och kampstämningen i tåget var det inget fel på. Mest glädjande var ändå att den stora majoriteten av antirasisterna inte såg kampdagen som avslutad efter vår lyckade demonstration, utan gick vidare till Gamla Stan för att bua ut nassarna.

Som befarat hade polisen spärrat av flera av broarna. Bron vid riksdagshuset var dock inte helt avstängd: vägen direkt till Mynttorget var blockerad, men om man tog trappan ner och gick via en bakgata fanns fortfarande möjlighet att gå in i Gamla Stan. Många antirasister stannade på bron, då man därifrån kunde visa sin avsky mot nazisterna, som ju skulle samlas på det närliggande Mynttorget. Efter en kort överläggning valde dock vi i Arbetarmakt att gå in i Gamla Stan för att förhoppningsvis komma nära nazisternas marschväg. Detta mötte flera hinder i form av polisavspärrningar, men vid några tillfällen kom vi tillräckligt nära för att de skulle se våra medhavda lappar, med ”Krossa rasismen” i stora bokstäver, och höra våra burop.

Nazisterna var omkring 300 (uppgifterna varierar, och vi fick ingen klar överblick), vilket torde vara betydligt färre än de hade hoppats på. Dessutom var de hela tiden omgivna av antirasister som häcklade dem, och att deras marsch ens kunde genomföras berodde helt på det stora polisuppbådet. Oavsett hur mycket de försöker hålla god min utåt på sina hemsidor måste de därför ha upplevt detta som ett bakslag. Detta bekräftas för övrigt av en video som de själva la upp på YouTube, som visar vilken förvirring och demoralisering som genast spred sig i deras led när en smällare kastades framför dem på vägen från Riddarholmen till Mynttorget. Uppenbarligen ville de väcka sympatier genom att visa hur motdemonstranterna störde deras lilla demonstration, men det de helst skulle vilja visa är hur de i stora massor tågar genom staden utan att någon vågar störa dem – men de var mycket långt från det målet igår.

Det finns alltid saker att förbättra. Arbetarmakt kritiserade från början att mobiliseringen till Vi är 94 procent-demonstrationen inte innehöll tydliga klassparoller, och med en bättre samordning mellan de antirasistiska grupperna skulle nazistdemonstrationen ha störts mera effektivt.

Sammantaget var dock 10 december en framgång för antirasisterna, och en bekräftelse på att nazisterna är internt splittrade, har svårt att mobilisera och inte kan tåga genom Stockholm annat än med stor polisuppbackning.

Bra kämpat kamrater, vi får göra det ännu bättre nästa gång!

Arbetarmakts styrelse

[*Från början angav vi antalet 1000, vilket sedan korrigerades.]

Under lördagen delade kamrater i Arbetarmakt för tredje lördagen i rad ut flygblad inför den antinazistiska demonstrationen den 10 december i Skärholmen centrum. Responsen var som tidigare mycket bra, många blev upprörda när de fick veta att nazisterna planerar en demonstration i centrala Stockholm, och vi fick bl.a. kontakt med ett gäng ungdomar som skulle sprida ordet i sin skola. Flera kände också till demonstrationen, vilket visar att mobiliseringen från oss och de andra kamraterna i Vi är 94-procents-kampanjen har gett resultat. Vi passade också på att affischera lite i centrumet.

När klockan började närma sig 15 drog vi oss in mot stan för att delta i Asylrörelsen i Stockholms demonstration vid Slussen. Kort efter att vi anlänt kom två nazister till Slussen, oklart vad syftet var. De fick lägga benen på ryggen och ta skydd bakom securitasvakter innan snuten grep dem och förmodligen också konfiskerade den pepparsprej de medhavde.

Demonstrationen samlade omkring 200 personer i ett ruggigt blåsigt regnväder. Trots detta gick demonstrationen efter flera bra tal till Mynttorget med slagorden ljudandes i höstvinden.

Om du inte redan gjort det, anmäl ditt deltagande i demon på Vi är 94 procents Facebook-event.

Lördag 3 december hade asylrörelsen organiserat demonstrationer i flera städer. Tyvärr hade den i Stockholm lagts så sent som kl 15, vilket innebar att det hade blivit mörkt innan den avgick.

Jag förmodar att poängen var att ha fackeltåg, dock innebar det att plakat, flaggor och banderoller inte syns speciellt bra – vilket för övrigt sammanfattar anledningarna till att jag tycker att fackeltåg är lite överskattade.

Visst kan det vara stämningsfullt med facklor som tågar genom staden, dock är det lättare att utläsa politiska budskap från exempelvis en banderoll. Just denna dag var det dessutom inte helt lätt att hålla facklorna brinnande i regnet och blåsten.

Demonstrationen började dramatiskt med att två nassar hade förirrat sig till Slussen där vi samlades. Ett hastigt tumult uppstod där de sprutade pepparsprej på en kamrat och sedan flydde kvickt. Dock inte så långt, då spärrarna ner i t-banan stod i vägen. Som tur var för nassarna kom emellertid snabbt väktare till deras undsättning, och sedan poliser. Men nog om dem, det verkar inte ha varit en medveten attack, utan snarare två nassar som inte förstod att hålla sig borta från antirasistiska demonstrationer.

Bakom arrangemanget stod hela vänstern, ändå från SSU och vänsterut. Med tanke på att det är en väldigt viktig och brännande fråga och på alla organisationer som stod bakom var det en väldigt klen uppslutning – omkring 200 skulle jag säga. Kallt och blåsigt, och det började sedan regna, men ändå…

Talen gick hårt åt regeringen, och i synnerhet förstås migrationsminister Tobias ”Ut med packet” Billström (ok jag erkänner, han har inte sagt precis så vad jag har hört, men det verkar som om det är ungefär vad han tänker). Skarpa angrepp riktades givetvis också mot Miljöpartiet som inte drar sig för att slänga en och annan princip över bord för att få sitta med i stugvärmen med Billström och utvisa irakier. SSU:aren kritiserade sitt moderparti skarpt. Allt annat hade varit ganska absurt, då S har gjort stora insatser för att underminera rätten för icke-svenskar att fly från förtryck, krig och fattigdom.

Själva tåget gick från Slussen till Mynttorget i ett allt regnigare och blåsigare Stockholm, tyvärr utan att ses av så väldigt många. Förutom mörkret är det inga stora folkmassor man passerar den vägen vid 4-snåret en lördag i december, när man väl lämnat Slussen. Eventuellt kanske vänstern överskattar styrkan i det symboliska i att gå till Mynttorget (alltså nära riksdagen). Trots sin feta lön är det ändå få riksdagsledamöter som sitter och jobbar och sliter lördagseftermiddagar. Vi hade setts av betydligt fler om vi hade gått till exempelvis Medborgarplatsen.

Tåget var inte så högljutt som man kanske kunde ha hoppats – men man får förstå om den ganska folkglesa omgivningen, mörkret och kylan inte direkt var inspirerande. Vi från Arbetarmakt gick bredvid några aktivister från Aktion från deportation, och de höll igång ganska bra med bra talkörer som:

”Billström skippa rassesnacket – utvisa ministerpacket!”, ”No borders, no nations – stop deportations!” och den lite längre ”Higher taxes and inflation, are they caused by immigration? – Bullshit! Get off it! – The enemy is profit”. Jag ville också bidra och stämde upp med den på plats uppkomna ”Vi vill se Billström i förvaret!”, som åtminstone uppskattades av dem som gick närmast.

När vi kom till Mynttorget hölls ett kort anförande, och vi uppmanades åter att komma på demonstrationen mot nazisterna nästa lördag (10 december) kl 12 i Kungsträdgården.

Med brister som den sena tiden och marschvägen var det ändå en ganska bra demonstation, men det fanns en stor brist – vi borde ha varit många, många fler.

Jens-Hugo Nyberg

Den 30 november hölls en manifestation i Hörsalsparken i Norrköping under huvudparollen ”Tillsammans för mångfald”. Arrangörer var Ung Vänster, SSU, Grön Ungdom, Vänsterpartiet och Socialdemokraterna. Till att börja med så vill vi berömma alla antirasister som valde att komma på manifestationen. Med det sagt så tycker vi det finns anledning att resa politisk kritik mot arrangörerna.

Den 30 november är Karl XII:s dödsdag och har historiskt varit en högtidsdag för svenska nazister och ett tillfälle för dem att demonstrera. Lyckligtvis har de också mött hårt motstånd. Mest känt är den 30 november 1991 då den högerextrema rörelsen fick sina demonstrationer saboterade i både Lund och i Kungsträdgården i Stockholm.

Varför valde den styrande rödgröna alliansen med tillhörande ungdomsförbund att uppmärksamma 30 november i Norrköping 2011?

 Man kunde hoppas att de skulle göra det som ett sätt att fira den antifascistiska rörelsens segrar, och sprida lärdomarna från dessa segrar. Utöver detta finns det väl ingen anledning att hålla liv i nassarnas högtidsdag?

Manifestationen motiverades med följande text:

Rasismen i Sverige idag är ett utbrett problem, bara det faktum att vi har ett främlingsfientligt parti i riksdagen är i sig ett tecken på att någonting behöver göras.

Många partier och organisationer visar öppet sitt missnöje men missnöje räcker inte. Sveriges antirasister måste bli bättre på att demokratisera kampen för ett jämlikt samhälle. Att göra främlingsfientliga grupper till martyrer gagnar inte någon annan än just de främlingsfientliga grupperna.

Vi vill därför bjuda in till ett fredligt torgmöte för att uppmärksamma den 30:e november, Karl XII:s dödsdag, en dag som fascistiska och nazistiska rörelser länge försökt göra till sin egen högtidsdag och det vill vi inte vara med om.

Det finns anledning att fråga sig vad de menar med denna text. När gjordes främlingsfientliga grupper till martyrer? Och av vilka? Var det i Kungsträdgården 1991, då uppemot 10 000 personer totalt förolämpade de främlingsfientliga grupperna och lyckades åsamka deras rörelse ett nederlag som skulle hålla i åratal?

Givet vad som hänt i stan det senaste året är det inte en helt vild gissning att tro att arrangörerna har haft den senaste tidens protester mot Sverigedemokratisk Ungdom i åtanke.

Den 27 augusti höll SDU ett torgmöte i Norrköping. På initiativ av nätverket Norrköping Mot Rasism, samlades kring 400 personer för att protestera mot mötet, vilket gjorde att SDU inte fick en syl i vädret. Detta var förstås mycket bra, men efteråt tävlade politiker och ledarredaktörer om att fördöma antirasisterna i så hårda ordalag som möjligt. Ledande socialdemokrater kallade de som hade protesterat för bland annat ”patetiska fanatiker” och ”huliganer”. Även Ung Vänster fördömde protesten i en debattartikel i Folkbladet.

Detta principlösa agerande föll inte i så god jord hos många antirasister. Exempelvis kommenterade signaturen ”Lisa” Ung Vänsters debattartikel med följande ord:

Jag var i Hörsalsparken likt många andra och lyssna på många bra tal och sjönsång. Men blir mycket besviken på Ung Vänsters tal. Vad tjänar man på att baktala arrangörerna och oss som valde att gå ner till Tyska Torget för att protestera.
Varför ekar Ung Vänsters antirasistiska kamp så tomt? För att man pratar bara om antirasism och man agerar inte där efter. Tråkigt och sorgligt Ung Vänster att ni inte står upp vad ni påstår göra. Skönt att se att det finns de som faktiskt gör det. Stort tack till Norrköping mot rasism och alla norrköpingsbor som tog sig ner till Tyska torget. Vi låter de aldrig sprida sin skit utan protester.

(Källa: Folkbladets nätupplaga: http://www.folkbladet.se/opinion/insandare/default.aspx?articleid=5757201)

Lisa var inte ensam. Många som hade varit med och protesterat den 27 augusti gav uttryck för samma missnöje. Det är mot bakgrund av detta man kan hitta en av orsakerna till varför Ung Vänster och resten av de rödgröna ungdomsförbunden ville arrangera en manifestation nu på 30 november. Det var helt enkelt ett tillfälle att vinna tillbaka lite antirasistiskt prestige. Att bygga någon rörelse eller diskutera vägen framåt var det ju inte tal om. Norrköping Mot Rasism hade exempelvis inte bjudits in att delta och det blev ingen öppen scen efter de officiella talarna. Mer än något annat var arrangörerna noga med att fördöma handgripligt motstånd till förmån för att ”ta debatt”. Och visst finns det en tid och plats för debatt.

Men segern i Kungsträdgården 1991 mot högerextremisterna kom inte genom att ”ta debatt”. Den kom till genom att tusentals människor valde att stoppa nazisternas demonstrationsväg.

För att åberopa den kämpande traditionen från 1991 års 30 november så valde vi att använda gårdagens arrangemang till att sprida flygblad som uppmanade att åka och demonstrera mot nazisternas demonstration i Stockholm den 10 december.

Hade vi haft en antirasistisk rörelse värd namnet i Norrköping, som inkluderade vänstern och arbetarrörelsen i bred mening, som inkluderade alla kämpande antirasister och invandrarföreningar, skulle vi kunna mobiliserat stort inför 10 december och fylla minst en hel buss. Vi skulle också kunna samla gemensamt motstånd mot statlig rasism, utvisningar och högerpolitik. Det är denna rörelse vi vill vara med och bygga!

Arbetarmakt Norrköping