Den 25/11 hölls nätverket ”Stoppa nedskärningarna i psykvården” en demonstration på Sahlgrenskas sjukhusområde, med syfte att förhindra SU:s ledning att fatta beslut om nedskärningar i psykiatrin. C:a 100 människor samlades, trots uselt väder och en opraktisk tid mitt på dan en fredag. Det var patienter, anhöriga och anställda som gemensamt drog i gång kampanjen ”Stoppa nedskärningarna i psykvården”, och det var de som framförallt utgjorde demonstrationen.

Utanför den lokal där ledningsmötet hölls avslutades demonstrationståget med en rad personliga och väldigt bra tal, som tydligt visade att vi inte tänker ge oss förrän en väl fungerande vård för alla patientgrupper, inte bara de inom psykiatrin, är säkrad. SU:s styrelse var informerad på förhand om demonstrationen, och hade bjudit in två representanter från ”Stoppa nedskärningarna i psykvården” nätverket att delta en stund på ledningsmötet, men på plats så lyckades vi få tre ur styrelsen att komma ner och möta oss alla istället, vilket var betydligt bättre, och skapade utrymme för alla att komma till tals och ge uttryck för sina känslor och åsikter.

Två klart pressade politiker och en tjänsteman fick försöka förklara vad anledningen till nedskärningarna skulle vara, och fick tillslut erkänna att det berodde på kapitalismens kris, som nu märks tydligt i hela Europa.

Tjänstemannen försökte urskulda sig med att han inte hade något annat ansvar än att försöka lägga fram lösningar på de problem han får på bordet – att han skulle ha något ansvar för att dra i handbromsen och berätta att kalkylerna inte håller, och att man inte kan säkra en god vård med flera hundra miljoner i nedskärningar, det tyckte han inte att han hade.

Arbetarmakt i Göteborg bidrog med talare, som pratade dels utifrån egen erfarenhet som både anställd och patient, dels som arbetare i en annan sektor av samhället, där det också märks en tydlig skärpning av villkoren som anställd, vilket vittnar om det bakomliggande problemet som alla börjar känna av- kapitalismens kris. Vi framhöll också det skamliga i att facken inte deltog aktivt i mobiliseringen till motståndet.

En taggad skara demonstranter konstaterade som avslutning på dagens protest att detta bara är början. Tisdagen den 29/11 fortsätter det ledningsmöte som påbörjades den 25/11, så det är värt att besöka facebooksidan för ”Stoppa nedskärningarna i psykvården”, för att se när nästa manifestation blir, eller hur du skulle kunna göra din röst hörd!

[Ur Arbetarmakt Nr. 3, 2011]

Åttio- och nittiotalets vitmakt och skinnskalle rörelse är i stort sett borta. Jag ska berätta hur det gick till. Dom fick stryk. Ordentligt med stryk. Dom blev rädda. Där jag är uppväxt, i Kristinehamn i Värmland, fanns det aldrig en chans för nynazisterna att visa sig. Folk hoppade på dem direkt. Helt spontant.

Jag minns ett tillfälle på väg hem från krogen. En klasskompis och nybliven naziskin blev nerslagen och sparkad i huvudet av en annan av mina kompisar som jag för tillfället var på väg med. Jag hann inte reagera, det hela gick så fort. Efteråt frågade jag var varför det behövde bli så brutalt, det hade ju räckt om vi skrämde snubben lite. Svaret var: ”Jag blev så jävla rädd! Jag har småbarn, och jag tänkte på Hitler och hela den skiten, jag klarar inte av att se sån skit…”. Det gick likadant för alla som försökte etablera en naziskin profil i Kristinehamn- de fick stryk helt enkelt. Och alla la de ner verksamheten. Det var aldrig någon debatt på Nya Kristinehamns Postens ledarsida, det pratades aldrig om på vänsterns möten. Ingen av de etablerade partierna fattade ens vad som skedde på gatan. Nazismens små sticklingar försvann från gatorna och har inte visat sig sedan dess.

Det som däremot hände var att samma små före-detta-nynazister ett decennium senare satt på efterfester och hejade och hurrade för SD och Jimmy Åkesson, men nu i prydligaste svensson-stil. Samma hat mot ”blattar” och ”negerjävlar”, men annan look.

Det var lättare när en nynazist var en nynazist, då var det enklare för folk att direkt dra parallellen till Auschwitz och Treblinka. Sånt passade sig inte i Sverige. Sånt skulle bort. Såna jävlar ska ha stryk. Det var inget konstigt med det.

Det man måste minnas var att det inte var vänsterpartiernas ”idoga” arbete som stoppade den här lilla vågen, utan det var vanligt folk. AFA fanns knappt på den tiden. Det var vanliga medborgare med demokratiska ideal som blev skrämda av att se nazister på gatan som tillslut tog tag i saken och satte stopp handgripligen.

Nu har de mest uthålliga från den gamla vitmakt miljön flyttat in i TV sofforna genom att de har blivit inröstade i riksdagen. Samma gamla nazister i skjorta och slips istället för t-shirt och hängslen. Och med en annan retorik, och ett modifierat program. En politik som inte ska verka skrämmande, utan en politik som ska bygga på att rikta rädslan åt ett annat håll- mot invandrarna och mot islam.

Och vänstern då? Jo, när den första vågen av nynazism blev nedslagen var man nog imponerad över folks kurage. Det var ju faktiskt bra att det här försvann. Resultatet av kampen mot rasismen och nynazismen var man väldigt förtjust över. Det var bara metoderna man var emot (som att resultatet gick att skilja från metoden?). Det går inte att ha en massa bråk på gatorna, sånt kan vi inte ställa upp på resonerar man, sånt gillar kanske inte våra medlemmar. Och ännu viktigare: Det kan skrämma bort väljare. Frågan är bara vilka väljare man då avser?

Sedan SD började etablera sig har debatten rasat inom vänstern om vad man ska göra åt dem. Man har försökt analysera vad SD och den nya ”främlingskritiska” rörelsen är för något. Är de vanliga demokrater? Är de rasister? Är de fascister? Vad har de för inflytande hos befolkningen? Och så vidare.

Vi som var unga på nittiotalet minns ju vilka de är. Det är ju de gamla skinnskallarna och nynazisterna i nya kläder och med ett modifierat program. Det går inte att komma runt detta faktum.

Men vi är inte omöjliga, vi tar SD på orden och bemöter dem på det sätt de förtjänar- som äckliga rasister, arbetarfiender och mörkblåa högerspöken med bruna ränder i kalsongerna. Så vi går ut på gatorna och buar, häcklar och hånar dessa rasister, och gör helt klart att de inte är välkomna att sprida sin skit. Detta så länge de håller sig inom dessa ramar. När de bruna ränderna visar sig så får de stryk igen. Det är så det funkar. Det spelar ingen roll vad V, KP eller SP tycker om detta. Det är och har alltid varit utom deras kontroll. Invandrarungdomar och folk som har lite kurage kommer alltid att reagera likadant, för man vet vad som kan hända. Vi vill inte ha några arbetsläger för romer, som i Ungern. Vi vill inte ha en politik som har till syfte att krossa fackföreningar och andra rörelser. Det är med det egna intresset som drivkraft folk säger stopp. Inte av förment demokratiska principer om antirasism eller allas lika värde. Folk säger stopp- för rätten till sitt eget liv och frihet.

När vänsterpartister, stalinister, SP:are och andra ställer sig på polisens sida för att förhindra folk att bekämpa nazismen, som var fallet under den antifascistiska demonstrationen på Hisingen den 21:a maj 2011, i samband med den nya moskéns öppnande, och sedan förvränger sanningen och skyller sitt svek på uppdiktade flaskkastare, i ett lumpet försök att göra antirasister till rasister och bråkmakare, då har man i ögonen på de som var på plats gjort politisk bankrutt som vänsterkraft. Då har man ställt sig utanför all verklig historik, all verklig rörelse och alla möjligheter att vara med och påverka. Och detta är ett problem. För det behövs uppenbarligen en stark vänster. Men om man väljer att ställa sig utanför, och att fördöma folks kamp, då undergräver man vänsterns förtroende hos folk och på så sätt sin egen roll.

Skillnaden mellan de antirasistiska krafterna ligger just i viljan eller oviljan att ställa sig på de kämpandes sida. Hur kan man med gott samvete förhindra eller avleda unga människor ifrån att ställa sig i vägen för en nazist demonstration? Hur kan man säga att partier som National Demokraterna (ND) också har rätt till partistöd och presstöd? Hur kan man säga att vi inte ska försvara oss, när det är uppenbart att vi är ett så lätt mål för mörkermän som Breivik och hans gelikar? Handlar det om den osäkra delen om väljarbasen? Den osäkra delen kan bara bli säker om vi visar tydligt vad vi menar, och ställer oss på de kämpandes sida. Det är detta GNMR i Göteborg alltid har gjort. Det är detta diskussionen har handlat om.

Tommie

[Ur Arbetarmakt Nr. 3, 2011]

Senad Kadic skriver om Aktion Mot Deportation och kampen mot statlig rasism.

När det gäller rasism riktar både borgerliga media och vänstertidningar mest uppmärksamhet åt Sverigedemokrater, nazister och resten av extremhögern. Det illdåd Breivik utförde mot den norska arbetarrörelsen spårar man – i bästa fall – uteslutande till extremhögerns ideologi. Men det är missivisande. Den främsta bäraren av rasismen i samhället, och den främsta utövaren av våldet, är den svenska staten själv, ledd av den etablerade borgerligheten och deras hantlangare i arbetarrörelsens ledning.

När SD eller nazister mobiliserar för attacker mot arbetarrörelsen, invandrare, flyktingar och papperslösa ser staten hela tiden till att skydda deras samlingar från arbetar- och invandrarungdomar som i stort antal kommer för att kämpa emot. När SD eller nazister vill marschera ser polisen till att de får göra det. Senast i Göteborg ansträngde polisen alla krafter för att med grovt våld krossa alla de hundratals ungdomar och aktivister som stod i vägen för en SDU-marsch genom stadens centrum. Samma ansträngning och brutalitet såg vi när hundratals poliser försvarade en nazistisk demonstration på Hisingen i våras. Pansarbilar, hundar, hästar och batonger räckte ändå inte för att avskräcka förortsungdomar.

Vidare är det främst den svenska ”demokratiska staten” själv som i praktiken attackerar flyktingar. Det är varken SD eller nazister som i nuläget misshandlar flyktingar, låser in dem i flyktingfängelser (som i fint tal kallas för ”flyktingförvar”), låser in dem i celler, splittrar deras familjer, skickar iväg föräldrar från sina barn. Det är polisen och Migrationsverket som gör det, oavsett om Moderaterna eller Sossarna sitter i regeringen. Poliser som med våld ska avvisa en grupp flyktingar, trots stora protester och blockader, transporteras med det lokala, statliga trafikbolaget Västtrafik. Varje försök från aktivisterna att på ett organiserat sätt stoppa utvisningar av flyktingar bemöts, inte av extremhögern, utan av poliskåren, med våld och av statens domstolar med straff.

De flyktingar och papperslösa som behandlas som undermänniskor är för det mesta arbetare från de länder som står under imperialismens ok, samma imperialism som den svenska staten är en del av. På så sätt visar sig den så kallade demokratiska staten för vad den verkligen är: kapitalistklassens diktatur över arbetarklassen i internationell bemärkelse. Poliskåren visar sig också för vad den verkligen är: en maskin för att med våld bryta varje motstånd som kan hota kapitalisternas intressen.

I Göteborg har blockader av flyktingfängelset organiserats av Aktion mot Deportation (AMD). Målet för dessa aktioner har för det mesta varit att stoppa utvisningar av flyktingar som kommer från Irak. Vi i Arbetarmakt menar att det är av stor vikt att AMD agerar för att stoppa andra utvisningar också, oavsett från vilket land flyktingarna kommer. Det är på så sätt verklig internationalism kan byggas, och starka band knytas mellan arbetare av olika nationaliteter – när olika flykting- och invandrargrupper tillsammans med vänstern i staden kämpar för att försvara varandra. Internationalismen byggs inte genom fina utfästelser, utan genom att svetsa samman olika grupper i handling, så att man står mot samma fiende, får utstå alla nederlag och förluster och vinna alla segrar tillsammans.

Vi menar också att AMD borde organisera sina aktioner på ett mer planerat, djärvare och mer medvetet sätt för att öka styrkan i det kollektiva handlandet och samtidigt dra till sig nya skikt av arbetarungdomar. Att på ett passivt sätt och uteslutande genom icke-våld kämpa mot den militärt organiserade och brutala polisen är ingen väg framåt. Det har de senaste blockaderna visat. För de flesta arbetare och förortsungdomar som nu ser vad och hur AMD gör är det heller inget bra perspektiv att uteslutande ägna sig åt sittblockader mot en motståndare som inte drar sig för att urskiljningslöst misshandla människor. Det är ingen dröm bland förortsungdomar att sitta stilla medan man blir attackerad av polisen. Därför måste icke-vålds-metoderna kombineras med andra, mer aktiva former av motstånd beroende på läget och styrkeförhållanden, om vi ska vinna bredare förtryckta skikt för kamp mot utvisningar. Nedan följer en intervju med en aktivist som på ett bra sätt beskriver denna kamps verklighet.

[Ur Arbetarmakt Nr. 3, 2011]

I mars månad anordnades en aktion med syftet att stoppa utvisningen av en flykting från migrationsverket i Kållered nära Göteborg. Som ett resultat av aktionen åtalades sedan 13 vänsteraktivister för ohörsamhet mot ordningsmakten. Deras rättegång ägde rum den 29 augusti. Arbetarmakt har intervjuat en av dem, Amer Mohammed Ali, medlem i Rättvisepartiet Socialisterna och aktiv i Aktion mot Deportation i Göteborg. Aktionen som beskrivs i intervjun utfördes inte av AMD, men många av aktivisterna från AMD medverkade i den.

AM: Kan du berätta om bakgrunden till aktionen mot utvisningen?

Amer: Den 20 mars sammankallade asylrörelsen och AMD en landsomfattande protestdag mot utvisningar av flyktingar. I Säffle ägde protester rum den 19 mars och organiserades också av flyktingarna själva. En romsk flykting medverkade som en drivande person i protesten. Två dagar senare knackade polisen på hans dörr och omhändertog honom och hans familj (fru och två barn). De har bott i Sverige i flera år men det var plötsligt då polisen valde att ingripa. Det är rätt talande. De skulle utvisa honom bara en dag senare, den 22 mars! Asylrörelsen lyckades mobilisera uppemot 50 aktivister till en blockad av hans utvisning den morgonen.

AM: Hur gick det till? Lyckades man stoppa utvisningen?

Amer: Ja. Migrationsverkets operativchef ringde polisen när han såg folksamlingen utanför. De första poliserna på plats informerade om att det inte skulle bli någon utvisning. En stund senare sa de att det istället kommer att ske en ”frivillig utvisning”. De ljög båda gångerna! När polisen försökte smyga ut den romske mannen via bakvägen tog aktivisterna tag i honom för att förhindra att han hamnade i polisbilen. Trots att vi inte använde våld gick polisen till attack. Aktionen pågick i flera timmar. När polisen till slut lyckades köra flyktingen från platsen var det redan för sent, flygplanet hade redan gått.

AM: Hur var polisens metoder för att bryta blockaden?

Amer: Det var ett tydligt övervåld där folk blev slagna blodiga. De använde batonger, pepparsprej, de slängde folk i backen och omhändertog även en kille som bara filmade (nu är också han åtalad). Vi har filmklipp på polisens agerande som också bevisar att vi inte har brutit mot lagen.

AM: Har polisen eller åklagaren presenterat någon bevis som stödjer åtalet?

Amer: I efterhand har åklagaren bara polisens egna, muntliga ”ögonvittnesskildringar”. Det filmklipp vi har visar att polisen har uppgett falskt vittnesmål.

AM: Varför gjorde de det?

Amer: För att hålla varandra om ryggen. Polisbefälet på plats gav order om omhändertagandet av aktivisterna. Senare uppgav han i SVT att han inte hade någon aning om vad som gick fel. Polisen har också uppgett att de har filmbevis på att vi har brutit mot lagen. När vår juridiska försvarare bad om att få ta del av detta material uppgavs det att materialet inte kunde hittas. Då är frågan vad de försöker dölja: polisens våld, att deras vittnesmål inte stämmer, eller att polisen som filmat uttalat sig rasistiskt mot flyktingen eller gått till verbal attack mot aktivisterna?

AM: En annan grupp AMD-aktivister åtalades tidigare för sin kamp mot utvisningar. Hur behandlades de av tingsrätten?

Domaren var oerhört partisk. Han menade att aktivisterna borde mogna och skaffa sig ett jobb. När juristen hänvisade till lagboken svarade domaren: ”Jag vet inte vilken bibel du följer, men i min rättssal är det mina regler som gäller.” Det är tydligt hur den borgerliga staten endast använder lagboken när det sammanfaller med deras intressen.

Det är tydligt att staten är rädd för vilken potential kampen mot utvisningar av flyktingar har. Tiotusentals protesterar mot Sverigedemokrater samtidigt som hundratals är beredda att trotsa polisens batonger för att stoppa utvisningar. Detta är en varning från den svenska statens sida där de försöker skrämma folk från att kämpa. Om du protesterar kommer polisen att ge sig på dig, både nu och i framtiden. Men det har gett motsatt effekt. Det väcker stöd bland folk som tidigare inte tagit ställning, och har gjort fler benägna att kämpa, både bland flyktingar och bland aktivister.

Till skillnad från andra europeiska länder, där de stora fackföreningarna hade deltagit i mobiliseringen inför protesterna, var det Rättvisepartiet Socialisterna och Syndikalistiska Ungdomsförbundet som hade tagit initiativet i Göteborg. Som väntat var det inte många som kom – 150 personer enligt RS egna uppskattningar.

Flera tal hölls under demonstrationens gång. En kamrat från Förbundet Arbetarsolidaritet talade om insamling av pengar till Stridsfonden. Amer Mohammed Ali från Socialistiska Studenter talade om masskamp mot SD, SDs kopplingar till den fascistiska rörelsen och försökte bemöta argument som förts i borgerlig media om att demonstrationer gynnar SD.

Stefan Berg från RS framförde behovet av facklig kamp bland gräsrötterna, och nämnde också en strejk bland poliser i Spanien. Jag fick uttrycket att Berg såg polisstrejken som ett yttrande av arbetarmissnöje. Om det var så han menade så hade han fel. En polisstrejk är aldrig en form av arbetarkamp då poliserna inte tillhör arbetarklassen utan den borgerliga statens förtryckarapparat. Kamraten från SUF talade som vanligt om konflikt och klasskamp rent generellt.

Ingen talade om nödvändigheten av att få till stånd en enhetsfront med de etablerade fackföreningarna, av att hela tiden öppet söka samarbete med den fackliga byråkratin vad vi än må tycka om de. Ingen nämnde heller det faktum att en organiserad facklig opposition krävs för att kunna sätta press på fackföreningsbyråkratin och vinna över arbetarna.

Med tanke på det låga antalet av närvarande, verkar det som om arbetarklassen i Göteborg i nuvarande tidpunkt inte svarar på uppmaningar från den utomparlamentariska vänstern. En appell från tex. LO hade kanske gett större resultat med tanke på vad som skett i Europa.

En kamrat från Arbetarmakt utnyttjade tillfället för att dela ut flygblad från demonstrationen i Bryssel.

Adnan K.
Arbetarmakt Göteborg

Sverigedemokraternas senaste försök att uppträda offentligt i Göteborg slutade ännu värre än de tidigare. Ursprungligen var deras plan att hålla ett torgmöte i Brunnsparken kl. 12.30. Där tänkte de skulle flera av deras ledande medlemmar hålla tal om vikten av ”en ansvarig invandrarpolitik” som lösningen på det ”svenska” samhällets alla problem, eller med andra ord förorda lösningen på ”problemet” med de franska och italienska metoderna (förvisning med eller utan fysisk misshandel samt tvångsinternering i koncentrationsläger).

Göteborgs Nätverk mot Rasism (GNMR) förberedde sig som vanligt för att störa deras möte genom högljuda protester och mobiliseringen för det pågick under hela föregående veckan. I sista stunden ändrade SD platsen för mötet från Brunnsparken till Kungsportsplatsen i ett desperat försök att förvirra de som hade tänkt ansluta sig till GNMR:s protest. Men när klockan hade slagit 13.00 var Kungsportsplatsen fylld till bredden av runt 500 antirasister, nästan uteslutande ungdomar, trots att polisen gjorde allt för att stoppa dem. Många av dessa var oorganiserade högstadie- och gymnasieelever vilket visar att GNMR:s mobilisering hade fallit i god jord och att dessa skikt bara väntade på att någon skulle utlysa aktionen.

På detta sätt inträffade något som inte ens vi i GNMR riktigt hade räknat med. Uppslutningen blev så massiv att vi lyckades ta över hela torget och på detta sätt förvägra Sverigedemokraterna chansen att överhuvud hålla sitt möte. Förorterna visade helt enkelt vad de tyckte om SD. Sen kan de borgerliga medierna och deras stalinistiska bihang i det så kallade Kommunistiska Partiet sura över det odemokratiska hur mycket de vill. Faktumet är att det fanns absolut ingen i hela Göteborg som kom till torget för att försöka ta SD i beskydd, inte ens de borgerliga allianspolitiker som hade sina valstugor på torget gjorde något. Kan det bli mer demokratiskt än så?

Så det var upp till polisen, som vid det här laget hade samlat sig i sin fulla styrka, att försöka möjliggöra för rasisterna att hålla sitt möte. Men när ett tiotal SD:are runt 14.00 visade upp sig på torgets ena sida tillsammans med tiotals poliser (rasister ska naturligtvis hålla ihop) blev de allihopa på en gång tvingade att dra sig undan till en liten närliggande gata. Gatans ingång mot torget var nu fast blockerad av ungdomarna och snart också av piketbilarna medan luften fylldes av antirasistiska och antikapitalistiska paroller. SD valde då att försöka stå vid gatans andra ände i skydd av de mest brutala civilklädda poliser vilket i sig bara ledde till att även denna sida stängdes av antirasister. SD fick dra sig undan tillsammans med polisen mot gatans mitt och efter en kort drabbning med ridande polis var även denna gatände helt under antirasisternas kontroll. Det var en vacker bild: tio Sverigedemokrater och 70 poliser instängda tillsammans på Göteborgs minsta och mest betydelselösa gata som leder ingenstans, en gata som brukar vara helt tom även under de mest hektiska tiderna på dagen.

Med dessa styrkeförhållanden förändrades också polisens mål helt och hållet. I stället för att kämpa för att möjliggöra ett rasistiskt torgmöte, kämpade de nu att ta sig själva och Sverigedemokraterna från platsen. Självklart handlade det inte om någon blockad då SD kunde lämna platsen när de ville. Flera gånger fann de sig också mitt bland demonstranterna utan att någon riktade något som helst våld mot dem. Det är bara det att de kunde inte längre ha sitt möte och de vägrade acceptera nederlaget. Med andra ord hade GNMR och ungdomarna redan uppnått och faktiskt överträffat sitt ursprungliga mål och nu gällde det bara att försäkra sig om den segerrika utgången.

En attack med beriden polis slogs tillbaks. Det var möjligt bara eftersom GNMR-aktivister hade svetsats tillsammans under flera föregående gemensamma aktioner och hästarna kunde inte framkalla den sortens panik som de kan göra i en lösare demonstration. Detta visar vikten av att konstant agera militant. Även i de aktioner där stora saker kanske inte står på spel så byggs det en gemenskap och de enskilda aktivisternas karaktär och kämparanda stärks.

Snart fick civilklädda poliser ta hästarnas plats och utgöra spjutspetsen i polisens utbrytningsförsök. Bit för bit tvingade de tillbaks antirasister med brutala metoder. Folk drogs ut från sina kamrater och misshandlades friskt liggande på marken även efter att de blivit omhändertagna. Om det fanns något våld och misshandel under hela aktionen så kom det uteslutande från polisens sida.

De lyckades på detta sätt öppna den ena sidan av gatan men antirasisternas linje bröts aldrig och ingen panik utbröt. Nu kunde polisens pansarbilar köra in på gatan för att evakuera sverigedemokraterna. Folk som fortfarande höll sig fast vid gatans andra ände fick vara vittnen till hur de sura och missnöjda sverigedemokraterna steg in i pansarbilen för att därefter lämna platsen. De hade fått smak av det röda Göteborg.

För arbetarklassen och de som vill störta kapitalismen får demokratiprincipen aldrig stå över klassintresset. För kapitalisterna själva gör demokratiprincipen aldrig det och de håller sig till den bara när det passar dem, medan de i andra fall tar till diktatoriska och våldsamma metoder för att uppnå sina mål. Det vore ju brottsligt för arbetarklassen att binda sina händer vid idealet om att låta varje grupp eller individ säga vad de vill medan våra fiender fritt kan bryta mot detta ideal när helst det behagar dem. På arbetsplatserna, oavsett om de styrs från enskilda kapitalister eller från den kapitalistiska staten, finns det ju inte ens ett spår av en möjlighet för arbetarna att föra fram sina åsikter på ett fritt sätt och utan några repressalier. Vilken möjlighet har en arbetare att föra fram sina åsikter på TV eller i de stora tidningarna? Varför skulle då vi hålla oss till principen om yttrandefrihet när överklassen själv inte behöver hålla sig till den i 99 procent av alla fall i kampen mot oss? Den enda principen som kan bestämma vilken handling i kampen mot kapitalismen som är tillåten eller inte är klassprincipen, dvs. de handlingar är tillåtna som stärker arbetarklassens position mot borgarklassen.

Därför var det helt befogat från GNMR:s sida att förvägra SD rätten att ha ett torgmöte, förvägra dem möjligheten att samla sina sympatisörer, stärka sig själva, sprida sin rasistiska och arbetarfientliga propaganda och på så sätt stimulera även de nazistiska grupperna i sin periferi.

När ”Kommunistiska Partiet” i Proletären skriver att detta SD-möte som aldrig blev av bara värvade nya medlemmar till SD, är det bara dem och ingen annan som begår en flykt från verkligheten. Det är för oss fullständigt oklart hur ett rasistiskt möte som aldrig blev av kan värva nya rasister. Tror KP att folk blir rasister om de börjar tycka synd om SD eller om de ser SD som offer av en orättvis behandling? Vad för sorts konstig logik handlar det om? Förresten, vilken sorts människor börjar tycka synd om SD pga ett inställt SD-möte? De enda som skulle kunna göra det, måste man dra slutsatsen, var redan rasister från början.

Och hur är det med den andra sidan av saken? Hundratals ungdomar gick ut på GNMR:s uppmaning. Hundratals fick för första gången i sitt liv se vad en aktion mot rasister är. Hundratals var vittnen till att det enda våldet som brukades kom från polisens sida. Hundratals lärde sig en läxa om den borgerliga statsapparaten – att det är en våldsmaskin för att försvara borgarnas intressen och att den därför kan krossas bara genom att arbetarklassen själv använder sig av våld. Med andra ord fick hundratals ungdomar i praktiken demonstrerat för sig marxismens kanske viktigaste grundsats. Hundratals svetsades samman och drogs mot den radikala vänstern. De fick se att den hatade polisen som ständigt trakasserar dem inte är oövervinnelig. Kanske viktigast av allt i en tid av ständiga nederlag för arbetarklassen fick dessa ungdomar se att det är faktiskt möjligt att besegra den borgerliga sidan – de fick slå tillbaks.

Senad Kadic
Arbetarmakt Göteborg

Nu på söndag kommer en grupp som kallar sig ”Bevara Keillers park – Nej till moskén” att demonstrera på Hisingen mot ett moskébygge. Bakom gruppen står lokala nazister, i första hand Johan Halvar som är kassör för Nationaldemokraterna i Göteborg och Andreas Nyberg som tidigare har varit ordförande för ND ungdom och numera är ledande inom ND. Flera kända nazister och en ledande SD:are i Göteborg har anmält att de kommer att närvara på demonstrationen. Info14 har under flera dagar uppmanat nazister och deras sympatisörer att samla sig.

Det finns en Facebook-grupp med samma namn med över 5 000 medlemmar och runt 100 personer har skrivit upp att de kommer till demonstrationen. Troligtvis så förstår inte de flesta av dessa människor att det bakom kampanjen står nazistiska organisationer och det krävs visserligen inga större uppoffringar eller beslutsamhet för att vara med i en Facebook-grupp. Men det är ändå talande att 5 000 personer under en kort tidsperiod har uttryck sin sympati med en rent och öppet rasistisk kampanj.

Hur många av dessa som är beredda att omsätta sina sympatier i praktisk handling och hur mycket stöd hos dem nazisterna kommer att kunna vinna, kommer att avgöras av kraftmätningen mellan nazister och antifascister på Göteborgs gator nu på söndagen.

Nazisternas syfte är, precis som nyligen i Dudley i England (se artikeln på vår hemsida), att samla stöd för sin rörelse genom att spela på de utbredda fördomarna mot muslimer och invandrare som finns och splittra arbetarområden efter etniska/religiösa linjer. Detta kommer, hoppas de, att ge dem en chans att marschera genom våra områden, visa sin styrka och på detta sätt vinna ännu mer stöd bland de minst politiskt utvecklade eller mest missnöjda och konservativa arbetarskikten.

I Dudley verkade antifascisternas funktionärer, många medlemmarna i Socialist Workers Party (i Sverige Internationella Socialister) förlamande på kampen då de gjorde allt som stod i deras makt för att förhindra antifascister från att konfrontera de nazistiska gängen, vilket var det enda effektiva sättet att stoppa dem. Den antifascistiska demonstrationen blev under lång tid passivt stående på stort avstånd från nazisterna. Resultatet blev ett nederlag där nazisterna i stort fick härja fritt, misshandla och bränna mitt i ett invandrarområde. De skyddades dessutom flitigt av borgarstatens polis som slog och arresterade många antinazister.

Detta visar klart på två saker:

1. Nazisterna kan stoppas bara genom ett välorganiserat och massivt militant agerande. Man måste aktivt söka upp dem, skrämma, blockera, ställa sig i deras väg och till slut, om så krävs, även konfrontera dem med våld, för att försvara våra gator. Om ingen ställer sig i vägen för de nazistiska skurkarna kommer de att med en maximal användning av våld göra stor och kanske oreparabel skada då de attackerar invandrare, socialister, fackaktivister, kvinnokämpar, HBT-personer m.fl.

2. Antifascister får inte ha något förtroende för att polisen kommer att göra jobbet åt oss. Exempel efter exempel visar att så inte kommer att ske. Kom ihåg hur polisen vidrigt misshandlade hundratals helt fredliga socialister och antifascister när de försökte stoppa marschen i Salem 2008! Kom ihåg polisens egen rasism under kravallerna i Rosengård! Lär av Dudley!

I Göteborg kommer Göteborgs Nätverk mot Rasism, där Arbetarmakt ingår tillsammans med många andra vänstergrupper, att anordna en motdemonstration. Alla som vill visa sitt missnöje med att det nazistiska avskummet försöker marschera genom Göteborg, är välkomna till motdemonstrationen på söndagen. Vi samlas på Kvilletorget, kl. 11.00. Sprid och mobilisera!

Inga gator, inga torg åt nazister i Göteborg!

Inget förtroende för borgarnas polisapparat!

Arbetarmakt (Göteborg)

goteborg@arbetarmakt.com

gnmr@hushmail.com

Årets demonstration till minne av Kristallnatten den 9 november samlade cirka 500 personer i Göteborg. Vi tågade under parollerna ”Inga fler offer för rasism och nazism” samt ”Försvara rätten till asyl”. Det hölls tal både före och efter demonstrationen som traditionsenligt sträckte sig från Götaplatsen via Avenyn till Gustav Adolfs torg.

En medlem i Arbetarmakt talade om Sverigedemokraternas metod att splittra arbetarrörelsen, den klassiska borgerliga taktiken, och vikten av att aktivt stoppa dem så fort de dyker upp. Han berättade om de aktioner som Göteborgs Nätverk mot Rasism (GNMR) organiserat för att stoppa SD, i samtliga fall väldigt lyckade. Andra talare, bland annat från Revolutionära Fronten, Rättvisepartiet Socialisterna, Elevkampanjen, Iranska och Irakiska flyktingförbunden talade om vikten att sätta stopp för högerextremismen och högerpolitiken i stort samt hur viktigt det är att vi alla gemensamt tar kamp för jobb och välfärd som det enda sättet som vi kan stoppa fascismen i längden. Linn från Elevkampanjen talade också om hur kampen för homosexuellas rättigheter går hand i hand med flyktingars och invandrares.

GNMR, som organiserade demonstrationen tillsammans med Asylrörelsen, består av flera vänstergrupper i Göteborg och bildades efter mordet på syndikalisten Björn Söderberg för tio år sedan. Dock var nätverkets syfte mycket begränsat då och utgjordes av att vara huvudsakligen ett demonstrationsorgan för Kristallnattsdemonstrationen. Under de sista två åren har nätverket radikaliserats och börjat utmana rasisterna på ett mer militant sätt, t.ex. genom att blockera Sverigedemokraternas torgmöten. Detta ledde till att två ungdomsförbund – Ung Vänster och RKU – hoppade av nätverket. Orsaken till dessa avhopp är Vänsterpartiets och Kommunistiska Partiets helt igenom reformistiska politik och årtiondens anpassning till de gränser som den borgerliga staten och parlamentarismens förstelnade seder dikterar.

Arbetarmakt har arbetat i GNMR sedan våren, då vår lokalgrupp i Göteborg bildades. Vi har drivit igenom linjen att man ska kunna organisera sig i nätverket som enskild aktivist. Vi ser detta som ett bra sätt att knyta ihop stadsdelsmotstånd mot rasism med en tydlig vänsterpolitik, och vi hoppas att det på sikt kan leda till att ungdomar i förorten dras in i ett politiskt arbete som inte är begränsat till antirasism. De socialistiska idéerna kan sprida sig bland massorna bara om de själva medverkar i kampen.

Arbetarmakt, Göteborg

Ur Arbetarmakts nyhetsbrev nummer 273 (9/08) – 080517

Arbetarmakt deltog naturligtvis i arbetarklassens internationella högtidsdag första maj också i år. Samtidigt som andra sektioner i Förbundet för Femte Internationalen marscherade i sina respektive länder, såg våra kamrater till att ge första maj-tågen här i Sverige den touch av revolutionär kamp de så desperat behöver.

Stockholm
I Stockholm gick vi sida vid sida med REVOLUTION i ett block i Vänsterpartiets demonstration, vilket drog till sig ungdomar och andra från hela demonstrationen med sina högljudda, revolutionära paroller. Slagord höjdes mot borgarregeringen och pamparna, mot sexism och fascism, och för vår lösning – den socialistiska revolutionen.

Det är ingen tvekan om att den borgerliga regeringens angrepp på arbetarklassens massorganisationer öppnat en potential för motstånd. Våra tidningar sålde bra, och vi hade försäljare både vid syndikalisternas och Vänsterpartiets samlingar, samt bokbord med övrig litteratur. Enligt vår mening är det dock naturligtvis inte tillräckligt att bara demonstrera. Borgarna har gång på gång visat exakt hur lite de bryr sig om opinionsyttringar från ”pöbeln” – som när imperialistmakterna gick i krig mot Irak trots de största demonstrationerna i mänsklighetens historia. Vi måste agera – vilket Arbetarmakt kommer att argumentera för i de proteströrelser och arrangemang vi deltar i under året. Exempelvis kan Europas Sociala Forum, som i år hålls i Malmö i september, bli en bra plattform för att ta initiativ till konkreta aktioner mot borgarklassen, i Sverige och internationellt.

Samtidigt visade den stora majoriteten talare tyvärr att de inte riktigt förstod hur man kan utnyttja denna potential. Från Vänsterpartiet och Ung Vänster talades det mycket om att ”bygga motståndet”, och Ung Vänster öppnade rentav upp för ett stöd till det berättigade irakiska motståndet mot imperialismen, men när det kom till hur vi kan slå tillbaka visade sig reformisternas agenda i praktiken vara att lugnt låta borgarna rasera de fördelar arbetarklassen tillkämpat sig av den borgerliga staten i två år till, för att sedan rösta fram en vänsterregering.

Att det pågår en konflikt just nu – Vårdförbundets strejk – märktes i form av fackliga aktivister som samlade underskrifter. Vårdförbundets ordförande talade också på Vänsterpartiets demonstration, något som fick de djupblå borgarna på Svenska Dagbladets redaktion att koka av ilska.

Under helgen deltog Arbetarmakt-kamrater även i en debatt med en venezolansk medlem i Socialistens internationella organisation (IMT), samt i en debattdag arrangerad av Kvinnopolitiskt forum.

Göteborg
Trots dåligt väder var stämningen på topp och uppslutningen god även i de första maj-demonstrationer som hölls i Göteborg. Det kan nämnas att Rättvisepartiet Socialisterna (RS) för första gången organiserade ett eget första maj-tåg tillsammans med flera invandrarorganisationer. RS har utan tvekan på senare tid lyckats dra till sig och organisera en del av de radikala och förtryckta arbetarna från Göteborgs förorter.

Detta innebär dock att frågan om vilken politik RS förespråkar har fått ännu större vikt. Vi vill göra alla RS-medlemmar, i synnerhet dem i Göteborg, uppmärksamma på detta faktum. Under sitt tal påpekade t.ex. Kristofer Lundberg från RS att det krävs en revolution om man ska komma fram till socialismen, och själva demonstrationståget gick under flera öppet revolutionära paroller. Det är bra, även om det skulle ha varit ännu bättre om man utvecklade resonemanget mer än bara i en mening.

När RS skriver om första maj i Göteborg i Offensiv 799 vägrar man dock helt och hållet att nämna att man faktiskt under demonstrationen uppmanade till revolution som lösningen på våra problem. Det är tydligen något man inte borde nämna i tidningen, tycker Johannes Lundberg som skrev artikeln i fråga.

Arbetarmakt påstår inte att en revolution kan påbörjas idag eller dagen därpå, och vi menar heller inte att det är så RS i Göteborg ville framställa det på sin demonstration. Vi vet att det krävs att samhället inträder i en revolutionär situation. Men denna situation kan, med tanke på det nuvarande läget i världen med ekonomisk, ekologisk och hungerkris, komma mycket snabbare än man kanske tror. När detta har inträffat så måste partiets politik vara tydlig, marxistisk och ren från varje spår av reformism och vacklan. Annars kommer man att förspilla det tillfälle som kanske bara ges en gång på 100 år – och här kanske det handlar om det sista tillfället någonsin.

Vi vill återigen påpeka för vanliga RS-medlemmar att det är just på dem som ansvaret ligger för att den politik som man sprider till de förtryckta, till arbetare, till förtryckta kvinnor, invandrare, ungdomar, o.s.v. ska vara marxistisk och revolutionär. Det är de som måste se till att denna politik inte blandas ut med stora portioner av reformism, såsom är fallet just nu.

REVOLUTION och övriga landet
Arbetarmakt deltog även vid Vänsterpartiets första maj-möte i Motala, som samlade ett trettiotal personer.

REVOLUTION:s rapport från demonstrationen i Stockholm, med bilder, finns här.