Denna artikel tar sin utgångspunkt i en analys av vänstergruppen Socialisterna – Välfärdspartiet, som liksom Arbetarmakt vill bygga ett nytt arbetarparti i Sverige. Motivet är att diskutera grundläggande strategier för detta i dag.

Socialisterna – Välfärdspartiet (eller bara Socialisterna) har än så länge inte verkat särskilt intresserade av att debattera med den övriga vänstern. Snarare har man kommit med tom, överlägsen polemik, där man hellre än ärlig debatt kastat förolämpningar mot andra vänsterorganisationer. Vi riktar den här artikeln mot socialister organiserade i Socialisterna och på annat håll. För att ha en debatt om hur vänstern kan gå framåt behöver vi också debattera vad för sorts perspektiv vänstern bör ha med sig.

Artikeln utgår från ståndpunkten att det varken finns utrymme för eller ett behov av ett nytt reformistiskt parti i stil med den tidiga socialdemokratin. Författarna anser att ett sådant parti i dag, givet de ekonomiska och politiska förhållandena i samhället, inte kan utgöra en motpol till den officiella socialdemokratins (och Vänsterpartiets) hämmande inflytande på arbetarrörelsen, och att det omöjligt kan kämpa för ett konkret alternativ till kapitalismen. I grunden förespråkar Socialisterna samma typ av arbetarrörelse som (S) och (V). De är endast en reaktion på den övriga radikala vänsterns oförmåga att bryta sin politiska isolering i förhållande till arbetarrörelsen. De strategier de lägger fram för arbetarrörelsen är mer ideologiskt motiverade än sprungna ur klasskampens konkreta verklighet.

Artikelförfattarna anser att Socialisternas vänstersocialdemokratiska politik inte erbjuder den moderna arbetarrörelsen några perspektiv som den behöver för att gå framåt i dagens terräng. Artikeln är teoretisk och har en polemisk ton, men det ska inte tolkas som ett förnekande av Socialisternas positiva drag i den praktiska kampen. Här kan vi nämna Socialisternas opinionsbildningsarbete och ståndpunkten att den socialistiska praktiken måste utgå ifrån människors konkreta livsbehov om arbetarrörelsen ska gjutas liv i igen, som verkligt positiva exempel. Bra är också förbundets förståelse av att det behövs ett nytt kämpande arbetarparti, även om denna dessvärre inte har mynnat ut i ett offentligt upprop till hela vänsterrörelsen för bildandet av ett sådant på gräsrotsnivå (exempelvis i stil med NPA –Nya Antikapitalistiska Partiet– i Frankrike).

Socialisternas bakgrund
I dag är Socialisterna en organisation som ogärna ägnar sig åt så kallade ”tredjevärldenfrågor”, men förbundets bakgrund finns i rörelsen mot Irakkriget 2003. Det kan vi läsa i förbundets egen historia om sin bakgrund, publicerad i Socialistisk Debatt, nr 2/2007¹.

En löst sammanhängande Elever mot krig-grupp ombildades vid Kommunalstrejken 2003 till ”Elevsammanslutningen -03″, som arbetade till stöd för kommunalarna och bland annat organiserade en elevstrejk. Nästa kamp blev om skolmaten, och vid det laget hade en del av ungdomarna bildat en lokalgrupp av Socialistiska Partiet (SP) i Västervik – embryot till dagens Socialisterna.

2004 deltog den ännu nybildade gruppen i kampen mot en fabriksnedläggning. De unga SP:arna gjorde fabrikstidningar och talade på en demonstration mot nedläggningen. Samma år arrangerade man dessutom en demonstration mot Sverigedemokraterna, om vilken man skriver: ”Demonstrationen kom att bli inledningen till västervikssocialisternas antifascistiska arbete som sedan dess konsekvent knutits samman med just försvar av välfärdsstaten och allas rätt till arbete”. Året därefter arrangerades en ”Ta natten tillbaka”-demonstration tillsammans med en feministgrupp. 2005 var året då Socialisternas Första maj-demonstration blev större än Socialdemokraternas, och man rapporterade att man framför allt funnit stöd bland ”ungdomar och muslimska invandrare”. Även lokala profiler ur arbetarrörelsen anslöt sig.

Snart arrangerades studiecirklar också i grannorten Vimmerby, där en lokalgrupp också bildades, och man knöt kontakter med flera LO-fack. Problemen med lokala fascister gjorde sig dock påminda, och 2005 arrangerades på nytt en antifascistisk demonstration, med 200 deltagare, där parollerna tog upp ”enhet i arbetarrörelsen mot fascism och rasism samt ett sammanlänkande av antifascism med kritik av borgerligheten och dess klassamhälle”. Kvinnoarbetet fortsatte också, bland annat med bildandet av en kvinnoorganisation.

Men fascisterna gjorde sig påminda igen: partimedlemmar mottog hot och man bad flera gånger polisen om beskydd. En representant från polisen bjöds också in till ett möte om hur man bekämpar nazismen. Men polisen är som bekant ingen antifascistisk försvarsorganisation: i mars 2006 angreps ett studiemöte i Vimmerby av fascister som misshandlade flera deltagare. Attacken polisanmäldes, och partiföreträdare krävde att polisen skulle agera. En demonstration under parollen ”Försvara demokratin” arrangerades, dit samtliga politiska partier inbjöds – dock var Miljöpartiet det enda borgerliga parti som till sist deltog på demonstrationen. Partiföreträdare debatterade också antifascism i lokalpressen och klargjorde att yttrandefriheten i en demokrati som Sverige står ”över allt annat” – här ”debatterar man med sina politiska motståndare”. De som med tvång eller hot försöker inkräkta på yttrande-, församlings- eller föreningsfriheten kan dömas till fängelse enligt brottsbalken, skrev man vidare. Man slog också ifrån sig påståenden om att SP någonsin skulle ha försvarat våld som ”skamliga”.

SP-Västervik lät sig inte nedslås av fascistattacken – i maj meddelade man att man tänkte ställa upp i höstens kommun- och landstingsval, med det enda vallöftet att ”inte ge några löften förutom det enda man med säkerhet kunde hålla; att inte rösta för några nedskärningar av välfärden och det offentliga”. Men antifascismen dök upp på radarn en gång igen samma sommar, då P4 Kalmar slog larm om att SP-Västervik skulle ha lånat en postbox som också användes av Motkraft. Enligt P4 var partiets kopplingar till ”extrema vänsterrörelser som AFA och Osynliga partiet” en skandal. En styrelseledamot från Västervik svarade dock att man inte hade något att göra med vad han kallade ”våldsorganisationer på vänsterkanten”. På lokalavdelningens hemsida menade man att det hela var ett misstag, och kallade reportaget för ”smutskastning” som syftade till att: ”försöka koppla ihop Socialistiska Partiet med Antifascistisk Aktion, AFA.”

SP centralt verkade nöjda med att låta västervikssocialisterna köra sitt eget race, och rapporterade flitigt om deras framgångar, inte minst efter valet i Västervik; SP fick där 637 röster och en plats i kommunfullmäktige. Men det var mest på Internationalens sidor som Västervikarna framstod som SP-medlemmar – Socialisterna agerade redan från början som en självständig organisation. I lokalpressen beskrev man sig som ett nybildat lokalparti, och man utformade sin politik självständigt från SP.

När den nyvalde Johannes Regell efter valet intervjuades av lokaltidningen Östran² gjorde han detta klart. På frågan om varför SP-avdelningen i Västervik/Vimmerby var landets starkaste väljarmässigt, blev svaret: ”Västervik/Vimmerbyavdelningen har en representant i partistyrelsen. Men faktum är att vår organisation är självständig. Vi utformar vår egen politik.” Och vad är denna politik? Jo, ”utgångspunkten är folkets verklighet och vardag”. Samt ”konsekvent nej till alla former av nedskärningar. Jag tänker främst på äldreomsorgen och barnomsorgen.” Redan här fanns också kritiken mot den vänster man formellt sett fortfarande tillhörde: ”[M]ånga personer inom vänstern befinner sig utanför banan. De talar om fel saker. De har glömt bort klassperspektivet. De pratar om kön, etnicitet och annat bullshit istället för att ena människor utifrån deras klasstillhörighet.” Kön och etnicitet? Skitsnack. Det viktiga är att ”ena arbetarklassen”. Redan på SP-tiden fanns alltså flera av de politiska linjer som i dag är Socialisternas signum: fokuset på reformer, på välfärdsstaten, och ett starkt ogillande av allt och alla som går utanför det.

Och i ett internt uttalande från Socialistiska Partiets verkställande utskott³, två år efter Regells självständighetsförklaring i lokaltidningen, berättades det till sist att västervikarna ansåg SP som en ”börda” i det lokala arbetet, en ”vänstersekt”. VU-uttalandet slog fast att västervikarna ”under en lång tid” haft dessa uppfattningar, och att de ”även uttalat sig fientligt i media mot SP”. Vidare hade de trots påstötningar inte närvarat på partistyrelsemöten, inte velat se sig som en del av en internationell rörelse och konsekvent avböjt att debattera sina ståndpunkter internt.. Och vad gjorde SP? Jo, man hade ”medvetet inte velat göra någon större sak” av åsiktsskiljaktigheterna, utan ”låtit kamraterna bedriva sitt lokala arbete”. Dessutom gav man under lång tid västervikarna stöd ”för att ge ut tidningar och flygblad”. Som uttalandet förklarade det: ”Vi menar att skiljaktigheter naturligtvis får finnas inom ramarna för ett och samma parti, det är en del av vår tradition.”

Men nu gick i alla fall SP och västervikarna skilda vägar – inte beroende på åsiktsskillnaderna och den uppenbara bristen på disciplin och respekt från Västerviks håll, utan för att västervikarna endast bjudit in fyra utvalda SP:are till sitt femte årsmöte, och då uttalat inte som SP-representanter. Dessutom skrev västervikarna till SP att flera medlemmar ”anser att vi ska lämna Socialistiska Partiet”. Enligt en senare artikel försökte SP:arna in i det sista uppmana dem ”att stanna och berika oss andra med sina lokala erfarenheter – och samtidigt finnas kvar i en sfär av internationalism och bredare ideologisk input”⁴. Men till sist, efter många år, och mycket ekonomiskt stöd från en grupp man alltså betraktade som en ”sekt”, gick Socialisterna mot full självständighet.

Och så skedde också, på det femte årsmötet 2008, som alltså blev Socialisternas första som självständig organisation. Minst två SP:are deltog trots allt på mötet, varav en numera ingår i Socialisternas styrelse. Sedan 2008 har det i SP-pressen mestadels varit tyst om den forna paradavdelningen.

I valet 2010, där man för första gången ställde upp som Socialisterna – Välfärdspartiet, gick man i Västervik framåt till 3,03 %. Dessutom vanns ett mandat i Kinda i Östergötland. Lokala organisationer har också dykt upp på andra platser i landet: i dag finns Socialistföreningar förutom i Västervik också i Sundsvall, Malmö och Linköping, och man har lokalgrupper i Kinda och Kalmar.

Socialdemokratin då och nu, samma rörelse i olika faser
De materiella förutsättningarna för välfärdsstaten var efterkrigstidens s.k. gyllene år. Efter andra världskriget gick kapitalismen in i en exceptionellt god period, vilket möjliggjorde välfärdsuppbygget, med hjälp av klassamarbetet. Arbetarrörelsens reformistiska ledning styrde in arbetarklassens kamp på en för kapitalismen ofarlig väg av klasskompromisser. Men det var oundvikligt att kapitalismen skulle träda in i en fas av stagnation och kris, vilket lika oundvikligt innebar att klassamarbetet inte kunde bygga ut välfärden. Den kunde endast, precis som har skett, angripa den.

Den tid som brukar förknippas med socialdemokratins högersväng, d.v.s. 1980- 90- och 2000-tal, föregicks i själva verket av en flera decennier lång vandring högerut. När nyliberalismens frammarsch började hade socialdemokratin redan knutit sig stenhårt fast i den borgerliga demokratins institutioner. Faktum är att den socialdemokratiska rörelsen gjorde knut på sig själv när den i början av 1900-talet gjorde det till ett heligt uppdrag att aldrig gå utanför reformernas och lagens ramar. Det parti som en gång bestämde sig för att reformera fram socialismen hamnade till slut i en situation där det tvingades reformera bort välfärden genom kontrareformer.

Den socialdemokratiska välfärdsstaten var från början en bubbla som vilade på den mest instabila grund man kan bygga ett samhälle på – klassamarbete. Det var oundvikligt att socialdemokratin skulle spräcka sin egen bubbla. Men i sig var den på inget sätt oundviklig eller det “enda realistiska”. Den byggdes genom att ledningen för arbetarrörelsen höll tillbaka arbetarklassen i sin kamp. Istället lagstiftades socialdemokratin fram en rad progressiva reformer som med eller utan kapitalets underskrift likväl aldrig hotade kapitalägarnas makt. Den byggdes under decennier av toppstyre och politikervälde i arbetarrörelsen, vilket i sin tur har lamslagit arbetarklassens egen initiativförmåga. En rörelse som inte ifrågasätter kapitalet annat än i teorin blir i praktiken en borgerlig rörelse. Detta började med att den socialdemokratiska arbetarrörelsen först förpassade det revolutionära perspektivet till teori för att sedan låta det glömmas bort. Under större delen av socialdemokratins existens har därför kapitalet ytterst varit den kraft som bestämt agendan eller satt gränserna.

Socialisterna poserar som en organisation tagen ur den tidiga svenska socialdemokratin. Däri finns inget nytt. Existensbetingelserna för den rörelsen är borta och den gräver sig egen grav. I grunden är detta en möjlighet för revolutionära socialister, inte en tragedi. Så när vi fattar spaden för att täppa till socialdemokratins grav, när den levande döde således ges en mer passande miljö, måste vi samtidigt förhindra att den drar med sig arbetarrörelsen ner i smutsen och döden. Eller mer bestämt: För att förhindra att arbetarrörelsen marginaliseras som politisk kraft eller reduceras till nästan ingenting måste vi bekämpa socialdemokratins inflytande på den. Men den tidiga vänsterreformistiska socialdemokratin lade grunden för dagens socialdemokrati. Att “gå tillbaka” dit, vilket är det Socialisterna föreslår, är därför en återvändsgränd. Det gäller att lära av historien, inte upprepa den.

Om vi vill att arbetarrörelsen tillkämpar sig initiativet och övertaget i klasskampen så ska vi nog undvika att romantisera den sortens arbetarrörelse som till att börja med överhuvudtaget ingick i klassamarbetet.

Socialisterna och välfärdsstaten
Såhär säger Johannes Regell, ordförande i Västerviks socialistförening:

Som vi ser det står inte dagens avgörande motsättning inom arbetarrörelsen mellan reform eller revolution, inte mellan långsam eller snabb övergång till socialismen. Det vi bevittnar idag mitt framför våra ögon är en allt snabbare tillbakagång genom nedrivning av allt som arbetarrörelsen lyckats tillkämpa sig under 1900-talet. Motsättningen står därför idag snarare mellan försvar och kapitulation. Mellan aktivitet och passivitet, mellan agerande och icke-agerande. I våra ögon är det omöjligt för en arbetarklass som inte förmår att försvara sin välfärdsstat att slåss för kapitalismens avskaffande.⁵

När har det någonsin funnits en ”avgörande motsättning” inom arbetarrörelsen mellan reform och revolution, kan man fråga sig. Hursomhelst, det har alltid varit typiskt den reformistiska grenen av arbetarrörelsen att se på frågan om reform och revolution som att den handlar om hastighetsgraden på vägen till socialismen. Detta är helt felaktigt. En ”långsam övergång” till socialismen genom reformer är omöjlig utan revolution. Erkännandet av revolutionens objektiva nödvändighet är ett annat sätt att säga att socialismen inte går att förverkliga inom kapitalismens ramar.

En arbetarklass som inte kan försvara sin välfärdsstat kan omöjligen slåss för kapitalismens avskaffande, konstaterar Regell. Prio nummer ett blir följaktligen att skjuta kampen för kapitalismens avskaffande på framtiden i väntan på att välfärdsstaten är säkrad. Det är förstås sant att välfärdsstaten inte är socialism, men lika sant är det att välfärdsstaten från revolutionärt socialistiskt håll betraktas som ett uttryck för arbetarklassens landvinningar inom kapitalismen i kampen för störtandet av denna, och på grundval av detta måste man försvara den. Detta håller säkert Regell med om i teorin. Men om försvaret av välfärdsstaten inte ses som en del av en revolutionär kamp för kapitalismens avskaffande, så kommer våra ansträngningar bara att inrikta sig på att fila bort utsugningens vassaste kanter. Såvida man inte likt en av Socialisternas Första maj-talare anser att ”välfärdssamhället på det mest grundläggande sättet är ett uppbrott från klassamhället”⁶.

Regells påstående är naturligtvis sant rent allmänt, men det indikerar bara att klassmedvetenheten befinner sig på ett lågt stadium, det betyder inte att klasskampen går som på den räls Socialisterna har snickrat ihop; först en uppförsbacke där socialister måste pressa på tåget bakifrån, högst upp på kullen är första stationen ”välfärdsstaten”, och sedan kan vi kämpa för socialismen. I själva verket kan vi endast framgångsrikt försvara välfärdssamhället om vi samtidigt slåss för kapitalismens avskaffande.

I framtiden kan det mycket väl bli så – det är t.o.m. troligt – att kampen om välfärdssamhället, under motståndet från borgarklassen och staten, med nödvändighet måste gå utöver en defensiv försvarskamp och ställa frågan om arbetarkontroll och arbetarregering på dagordningen. Men det är just detta som utgör, för att använde Socialisternas uttryck, en konsekvent arbetarrörelsepolitik: den blickar ständigt framåt och är ständigt beredd på att flytta fram klassens positioner på bekostnad av kapitalets, även om det innebär att gå utöver ”lagens och ordningens” – eller välfärdsstatens ramar. Socialisterna blickar dock mer bakåt än framåt, deras ensidiga och schematiska fokus på välfärdsstaten är ideologiskt motiverat, inte fött ur konkreta behov dikterade av klasskampen.

Välfärdsstaten är ingenting annat än ett samhälle byggt på en kompromiss mellan borgarklassen och arbetarklassen. Men det krävs som bekant två för att dansa tango. Kapitalet vill inte dansa mer, men det vill Socialisterna. I denna mening har de fullständigt misslyckats med att utarbeta en självständig arbetarrörelsepolitik. Mot bakgrund av att borgarklassen för en nyliberal politik, d.v.s. mot bakgrund av de inte är intresserade av klassamarbete – vilket inte kan hänföras endast till att arbetarklassen inte kämpar tillräckligt utan vilket också bottnar i kapitalismens objektiva utveckling under de senaste fyrtio åren – blir det tydligt att Socialisterna inte bara har en i förhållande till kapitalet osjälvständig politik, utan även att de står för en efterbliven reaktion, vilken uttrycks politiskt i romantiseringen av den tidiga socialdemokratin.

Internationalismen – marxismens grundpelare
Det har alltid varit sant att socialismen slutgiltigt måste segra globalt eller inte alls, eftersom att kapitalismen är global. Den moderna globaliseringen har inte kunnat göra annat än att påminna om detta. Den har därmed satt behovet av ett internationellt arbetarparti, alltså en international, ett steg närmre akut tillstånd.

Ytterligare ett konstaterande som Socialisterna upprepar nästan likt ett mantra är ”vi måste gräva där vi står”. Det är naturligtvis helt sant, med tillägget att det blir tomt prat som argument mot ett globalt perspektiv och en internationalistisk praktik. Det är naturligtvis sant att vi står i våra lokalområden, städer o.s.v., och t.ex. den senaste tidens diskussioner om stadsdelskamp är viktig och intressant. I viss mån har varje stad och ort sina egna problem. Men vi står också i en global kapitalistisk ekonomi där beslut som tas på andra sidan jorden kan få effekt hos oss efter några timmar. Detta håller förmodligen Socialisterna med om, det är förvisso omöjligt att inte göra det. Men deras praktik vittnar om en helt annan sorts inskränkthet.

Vi råkar leva i en värld där det inte finns en klasskamp i ett enda land som är oberoende av klasskampen i andra länder. Kampuppsving och reaktioner är som bekant smittsamma. Socialdemokratins kollaps t.ex. är inte speciellt svensk utan sker överallt i Europa, den rasistiska högerpopulismens och den fascistiska rörelsens frammarsch likaså. De stora strejk- och demonstrationsvågorna som är arbetarklassens svar på kapitalismens kris sker även de, precis som de enorma nedskärningspaketen i välfärden, utan hänsyn till några landsgränser. En seger för de grekiska arbetarna över borgarnas försök att vältra över krisens kostnader på det grekiska folket skulle tveklöst ge ifrån sig en ljudlig resonans på de ockuperade gatorna och torgen på Wall Street.

Mot bakgrund av att Sverige inte har drabbats närmelsevis lika hårt av den ekonomiska krisen som dessa länder så skulle resonansen naturligtvis inte vara fullt så ljudlig här. Men det är i grund och botten samma klassregim här som där och under krisens gång så har det verkligen funnits – och finns – tillfällen då svenska arbetare borde ha lärt sig att prata grekiska med cheferna.

Hur tänker Socialisterna när de argumenterar för att vi måste bygga ett nytt arbetarparti för att bäst kunna ”gräva där vi står” samtidigt som de förkastar idén om att bygga ett internationellt sådant parti, en international, i dag? Det är uppenbarligen inte aktuellt just nu när vi inte ens har ett stridbart parti i Sverige till att börja med. Vad som är aktuellt just nu är att ”börja om från början”. Konstigt då att den tidiga marxistiska rörelsen baserade sig på internationaler.

Den praktiska tillämpningen av orden ”arbetarna har inget fosterland” är inte, i motsats till vad Socialisterna verkar tro, att se byggandet av internationaler som överflödiga. Tvärtom, den praktiska tillämpningen av dessa ord är att bygga arbetarklassens parti på internationell grund. Vi borde gräva där vi står, och proletariatet står överallt! Hur man kan förkasta idén om att bygga ett internationellt arbetarklassparti i dag, givet den masskamp som förs på europeisk och global nivå, är ett mysterium. Men vi nöjer oss tillsvidare med att se det som ett uttryck för djup pessimism. För att man ska kunna se partiet som golvet och internationalen – i bästa fall – som taket, krävs verkligen ett välutvecklat nationellt tunnelseende.

Miljökampen, antirasismen, antisexismen och internationalismen – inte om Socialisterna får bestämma
På ett offentligt politikermöte i Västervik om miljöförstöringen konstaterade ordförande Regell följande:

Vi i Socialisterna – Välfärdspartiet har medvetet avhållit oss från att överhuvudtaget behandla miljöfrågan eller ens nämna den i vårt program. Vi har med andra ord ingen miljöpolitik alls att tala om. Detta är dock inte ett uttryck för att socialismen som rörelse och teori förnekar miljöhoten genom att så att säga ”inte bry sig” om jorden.⁷

Ändå har man medvetet avstått från att överhuvudtaget behandla miljöfrågan. Varför då? Regell förklarar:

Vi menar att denna kamp i sin grund inte rör människans relation till naturen utan den relation mellan människa och människa som kapitalismen utgör

(..)

Vår slutsats är lika enkel som vår uppgift är stor; jorden kan endast räddas genom att människan befrias från kapitalismen med dess privata äganderätt till naturresurser och produktionsmedel, dess varuproduktion, löneslaveri, vinstjakt och alienering

Detta är naturligtvis en teoretiskt korrekt nonchalans. Men icke desto mindre en nonchalans inför hur det enorma problemet faktiskt ska bekämpas. För övrigt talar Socialisterna jämt och ständigt om behovet av att ”börja om från början” med arbetarrörelsen, varpå vi får anta att perspektivet på socialismen ligger ytterligare ganska långt fram i tiden, om detta stämmer så borde den logiska konsekvensen vara att stora delar av jordens ekosystem kollapsar innan vi hinner dit, vilket naturligtvis på förhand gör den socialistiska rörelsen helt överflödig i miljökampen.

Eller så kan man inse socialismens potential för att lösa problemet och socialisters ansvar i att vinna det argumentet. Problemet är uppenbarligen profitkonkurrensen och kapitalets anarkiska lagar, den kraft som måste gå i spetsen för att bekämpa miljöförstöringen är med andra ord densamma som alltid; den organiserade arbetarklassen. Vilket utmärkt tillfälle att vinna argumentet för socialismen. Men enligt Socialisterna har inte socialister någon sådan roll att axla, trots att de av någon anledning deltog i ett politikermöte om saken, ty jorden kan endast räddas om kapitalismen först går väck. Förvirringen är påtaglig.

Hursomhelst, Regells nonchalans inför ovanstående problem hade aldrig förekommit i en diskussion om en konflikt på arbetsplatsen (först socialism, sen löser sig problemen), men det är standardapproachen till frågor som handlar om miljön, rasism, sexism etc.:

För det första, har all agitation och alla aktiviteter som Västervikssocialisterna fört och organisera hart varit klassmässiga. Frågor som ofta gör sig populära i svensk vänster så som köns-, klimat-, sexualitets- och etnicitetsfrågor har tillsammans med tredjevärldensolidaritet i princip aldrig stått på dagordningen.

(..)

Arbetet har strävat efter enhet i arbetarklassen oberoende av kön, sexualitet eller bakgrund genom försvar av rätten till arbete och trygghet genom välfärdsstaten.⁸

Socialisterna avfärdar alltså frågor som handlar om sexualitet, miljön och internationell solidaritet därför att dessa inte är ”klassmässiga”, hur ska vi tolka detta? Naturligtvis inte på det sätt Socialisterna uttrycker sig, då alla dessa frågor uppenbarligen på olika sätt berör människorna och klasskampen. Nej, vi ska tolka det som att de inte omedelbart berör utsugningen och mervärdet. Detta betyder naturligtvis inte att de är onödiga kampsfärer. Men Socialisterna anser tydligen att alla förtryckande normer och fördomar som genomsyrar samhället och människorna försvinner så fort dessa kämpar tillsammans för antingen jobb eller för välfärdsstaten. Större enögdhet får man leta efter.

Det som sker på ekonomins och produktionsförhållandenas områden är naturligtvis ytterst det som formar eller sätter gränserna för de mänskliga relationerna. Detta är marxistisk ABC, men det finns som bekant fler bokstäver än så i alfabetet. Ofta är det avgörande för att få med människor i den socialistiska kampen att man deltar i de vardagsproblem just de har, det kan exempelvis handla om specifikt sexistiska eller rasistiska problem, t.ex. sexuella trakasserier och våldtäkter, eller rasistiska demonstrationer och fascistiska gäng på gatorna som behöver bekantas med asfalten. Om Socialisterna rent allmänt inte hade varit bekanta med sådana problem så hade det inte varit konstigt. Men tidigare i sin historia har man ju arbetat med just sådana frågor, och sagt sig vilja förena dem med ”kritik av borgerligheten och dess klassamhälle”. Nu ignorerar man dock dem som en del av en medveten strategi, men inte bara det, man anser t.o.m. att de inte är något att bry sig om bara man får med folk på försvaret av välfärdsstaten och rätten till jobb.

Det är alltid sant att den yttersta orsaken till dessa problem är den kapitalistiska utsugningen och klassuppdelningen, men att säga endast det erbjuder ingen som helst vägledning. Löneslaveriet, motsättningen mellan arbetet och kapitalet, är den primära grundvalen för arbetarrörelsen. Men kapitalismen ger även upphov till en rad andra förtryck och problem som i viss mån är fristående från den direkta konflikten mellan arbetet och kapitalet. I dessa sfärer behöver socialister delta och problemen behöver av oss pekas ut som symptom för ett irrationellt, anarkiskt och despotiskt system. Visst låter det fint att prata om ”enhet”, men i verkligheten kan inte ens medvetna antikapitalister själva någonsin stå helt fria från den förhärskande samhällsideologin – som ju i ett kapitalistiskt samhälle innehåller både rasism och sexism. Och det är därför det är farligt att prata om att sådana frågor ”inte står på dagordningen” – man avstår inte bara på förhand från att göra ett intryck på och medverka i sådana rörelser, utan man bäddar också för en problematisk situation för rörelsens egna medlemmar, som kanske råkar vara unga tjejer eller ha invandrarbakgrund. För vad gör man när rasistiskt eller sexistiskt förtryck ändå tar sig in i arbetarrörelsen, trots att det inte står med på någon dagordning? Om ett nytt arbetarparti ska ha någon som helst chans i Sverige i dag är det helt absurt att säga sig kunna avstå frivilligt från att ta tag i några av kapitalismens värsta uttryck, något som dessutom stått i centrum för några av arbetarklassens största kamprörelser de senaste decennierna (kvinnokampen på 60- och 70-talet, antirasismen i dag, och så vidare.)

Uppfattningen om att revolutionär klassmedvetenhet utvecklas helt spontant i den ekonomiska kampen och att socialister ska stå bakom eller vid sidan av, leder alltid till att samma socialister missar vad som egentligen är deras uppgift, nämligen att föra in revolutionär politik mitt i klassen – oavsett hur ickerevolutionär situationen är – och utifrån begränsade strider försöka utveckla dessa och sammanlänka dem med andra spridda strider till en revolutionär kamp för kapitalismens störtande. Det är just i detta syfte som arbetarklassen behöver ett parti. Varför annars?

Vänsterreformismen inget hållbart alternativ
Den svenska arbetarrörelsens stora problem är att den sveps med i den generella ekonomiska och politiska rörelsen åt höger. När socialdemokratin under de senaste trettio nyliberala åren har tagit allt större steg åt höger har Vänsterpartiet, inte minst under trycket av Sovjetunionens kollaps, åkt med i farten. Moderaterna poserar som sossar, sossarna har i en akt av perfekt utförd förvirring försökt vinna tillbaka sin forna makt genom att ”gå mot mitten”. Socialisterna försöker å sin sida att fylla det vakuum som uppstår där socialdemokratin tidigare stod. I denna betydelse är de en del av rörelsen högerut.

Det är självklart att dagens socialister måste arbeta hårt för att bryta sin isolering i förhållande till arbetarklassen. Vi måste återigen vinna massorna för marxismen. Vi måste övertyga folk om vikten av organisering och kollektiv kamp, vi måste överallt där vi kan delta i sådan kamp och visa på ett positivt exempel. Men när vi säger att vi vill gjuta liv i arbetarrörelsen igen så borde inte detta innebära ett återupplivande av gamla reformistiska scheman och idéer. Det kan aldrig bli en hållbar väg framåt för arbetarrörelsen.

¹ Om konsekvent arbetarrörelsepolitik: Att gräva där man står – exemplet Västervik, i Socialistisk Debatt nr 2/2007
² Västervik – socialisternas starka fäste i Sverige, i Östran, 2006-11-13
³ Citerat på socialism.nu
⁴ Den trånga vägens svindel: Reflektion om en splittring, i Internationalen, 2010-04-12
⁵  Socialisterna firade sitt femte årsmöte, Nyttarbetarparti.se, 2008-03-17
⁶ Anna Lagerman, Första maj 2011, Förändring och handling, Nyttarbetarparti.se, 2011-05-04
⁷ Socialisterna – Välfärdspartiet i miljödebatt, Nyttarbetarparti.se, 2010-06-05
⁸ Om konsekvent arbetarrörelsepolitik, Nyttarbetarparti.se, 2007-11-27

Foto: Riksdagen

Den skandal som socialdemokraternas nytillförordnade partiledare Håkan Juholts potentiella hyresbidragsfusk har resulterat i har skapat en djup kris för det socialdemokratiska partiet. I medierna rapporteras förtroendet för Juholt i de egna leden vara ordentligt sargat, i den offentliga opinionen har förtroendet för honom mer än halverats, och fler än en socialdemokratisk politiker har meddelat att de tycker att Juholt ska avgå.

När det tidigare uppenbarats att moderat-politiker struntat i att betala tv-licensen eller utnyttjat svart arbetskraft har det på något sätt fallit sig mer naturligt. Dessa nyliberala politiker har egentligen bara uppträtt som man kunde förvänta sig av dem – i enlighet med sina egna åsikter. I Juholts fall blir förtroendekrisen så mycket större då det förhåller sig precis tvärtom. Juholt har ju talat högt och brett om att bekämpa girigheten.

För många arbetare är frågan om att göra rätt för sig, att inte utnyttja bidragssystemen genom fusk eller att på något annat sätt tillägna sig offentliga medel man inte har rätt till, en oerhört laddad fråga. Den traditionella inställningen i fråga om vikten av att ”göra rätt för sig” är att bidrag och välfärd är något som är till för den behövande, och därtill landvinningar som arbetarrörelsen vunnit genom kamp och organisering. Den som fuskar med bidrag begår ett dubbelt brott: dels stjäl denne resurser från de verkligt behövande, samtidigt som stödet för systemet med ett skyddsnät för arbetarklassen undermineras av själva handlingen.

Privilegiekultur inom det kapitalistiska politiska etablissemanget

Givetvis har skandalen också en annan dimension: Den reser frågan om hela systemet med privilegier för riksdagspolitiker. Löner, gratislägenheter och reseförmåner hör till det som brukar tas upp i den offentliga debatten. Det handlar om privilegier som fyller en viktig social funktion för kapitalismen – det skapar en situation där riksdagspolitikerna får en materiell vinning av att bevara det borgerligt-parlamentariska systemet, med nästintill obefintlig demokratisk kontroll av den politiska maktens utövande utanför dessa inom-kapitalistiska strukturer.

I grunden är Juholts tillkortakommanden på detta område ett uttryck för denna privilegiekultur. Det gäller inte bara den borgerliga politiker-eliten, utan har också bidragit till att nedsolka arbetarrörelsens ledare. Ingen har väl glömt skandalen som LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin drogs in i efter att det uppenbarats att hon suttit i 26 olika bolagsstyrelser och håvat in hundratusentals kronor i extra-arvoden?

Bakgrund: Juholts position inom socialdemokratin

Skandalen har också ett extra djup då den äger rum mot bakgrund av en politiskt sargad socialdemokrati. När Juholt valdes till partiordförande var det uppenbart ett resultat av en process där partiet – snarare än att organisera en verklig debatt om de inre motsättningarna mellan höger och vänster – valde att visa upp en enad front. Processen påminde inte så lite om hur det brukade gå till när de stalinistiska partierna i öststaterna genomförde ledarskiften.

Att det vid tiden för Juholts tillsättande fanns ett missnöje från partiets vänster var uppenbart. ”Proffspolitikern” Mona Sahlin, själv tillhörandes partiets mitten-höger, hade bara vänt sig till Vänsterpartiet med inbjudan om valsamarbete efter högljudda protester från fackligt aktiva i de egna leden. Men den valplattform som presenterades av de röd-gröna upplevdes nog av många som alldeles för defensiv, och desperata försök från lokala s-politiker i försöken att vinna den s.k. ”medelklassen” genom utspel om butlers i Stockholms t-bana gjorde inte saken bättre.

Samtidigt ville partihögern för sin del gå ännu längre högerut. Ledare som Mikael Damberg och Widar Andersson ville fortsätta utvecklingen mot att göra socialdemokratin till ett ännu mer ”företagsvänligt” parti, behålla RUT-avdraget och låta partiets skolpolitik närma sig Björklunds pekpinne-politik.

Lösningen från partiets ledare, ställda inför dessa motsättningar, blev att satsa på en person som kunde gå båda falangerna till mötes. Juholt syntes vara den perfekta kandidaten. Han räknas som traditionalist, och därmed som en socialdemokratisk politiker som representerar socialdemokratins grundvärderingar, med stark betoning på försvaret av välfärden och goda förhållanden till fackföreningsrörelsen. Därför jublade partivänstern tillsammans med dess mitt och såg hans seger mycket som sin egen.

Samtidigt har Juholt visat sig vara beredd att kompromissa åt höger, vilket inneburit att han i sanning kunnat framträda som hela partiets gemensamma kandidat. Juholts installationstal var relativt radikalt i jämförelse med hur socialdemokratins ledare på senare år har uttryckt sig. Han talade med eftertryck om vikten av att försvara välfärden mot marknadens vinstkrav och fördömde särskilt vinsterna inom vården och skola. Men kort därefter, när han pressades av journalisterna, sade han att detta inte betyder att han är motståndare mot privata intressen i vård och skola. Och så har det fortsatt.

Nyligen var det frågan om socialdemokratins skuggbudget som tog upp konflikten till ytan. Efter att Juholt undertecknat ett förslag som innebar ett accepterande av försämrad A-kassa och RUT-avdrag mullrade det till rejält från partivänstern. A-kassans återställande ses som en oerhört viktig fråga inom fackföreningsrörelsen, och RUT-avdraget ses av stora delar av partiets väljarbas som en reform till gagn främst för de rika som har råd att betala för markservice.

Juholt backade inför trycket och framstod åter som en inkonsekvent och vacklande politisk ledare. De tvära kasten är inget konstigt: Hans mellanposition, som kommer att påverka förtroendet för honom inom partiets båda falanger, är grundad i en inneboende politisk instabilitet i socialdemokratins enhetsprojekt.

Framtiden

Den nuvarande förtroendekrisen kan inte annat än undergräva socialdemokratins enhetsprojekt ytterligare. Om Juholt överlever kommer han att vara ordentligt skadeskjuten. Samtidigt räds socialdemokratins ledning säkerligen perspektivet att åter behöva genomgå en process där man på nytt måste finna en ledare som förmår att balansera mellan vänster och höger med förmåga att ingjuta förtroende bland partiets gräsrötter och väljarna i stort. Det talar för att ledningen kommer att låta honom sitta kvar så länge som det överhuvudtaget är möjligt.

Det finns ingen anledning till överseende med Juholts misstag eller eventuella fusk från arbetarrörelsens sida. Att bortförklara Juholts bidrags-frosseri med hänvisningar till hur utbrett fusket och utnyttjandet av privilegier är bland politiker i allmänhet, det håller givetvis inte. Arbetarklassen har överhuvudtaget rätt att ställa högre krav på att dess egna ledare inte faller för den privilegiekultur som genomsyrar det parlamentariska systemet. Sedan kan man ju önska att borgerlig media granskade exempelvis Carl Bildts roll i Lundin Oil, Sudan och i Etiopien med samma energi som man nu angriper Juholt. Borgarpressens partiskhet är som vanligt smaklös.

Om något, så borde den nuvarande krisen föranleda en diskussion om villkoren för arbetarnas politiska representation över huvudtaget. Kommunister måste ta initiativ till den: Politiker och fackliga företrädare som säger sig representera arbetarnas intressen borde inte erhålla några särskilda privilegier överhuvudtaget. Tvärtom borde de erhålla en genomsnittlig arbetarlön (och betala sina hyror precis som vanligt folk!). Gentemot privilegiekulturen inom det politiska parlamentariska etablissemanget, och gentemot kulturen med välavlönade fackpampar som sköter förhandlingarna för de vanliga medlemmarnas intressen bakom slutna dörrar måste vi insistera på vikten av avståndstagande från privilegier, och på att våra ledare låter sig kontrolleras demokratiskt underifrån.

Gunnar Westin

Den nuvarande situationen för Saab i korthet
I dagarna fick de 1 500 arbetarna på Saabs fabrik i Trollhättan slutligen ut sin lön för juni månad. Produktionen återupptogs, om en bara tillfälligt inför semestern. Det blev möjligt efter att Saab sålt ut majoriteten av sina fabriksfastigheter till konsortiumet Hemfosa, som rymmer några av de största svenska fastighets- och byggjättarna. Detta, tillsammans med en förskottsbetalning från en kinesisk beställare och ett lån från investeringsfonden Gemini (med nära band till den ryske miljardären och riskkapitalisten Vladimir Antonov), har tillfälligt gett Saab ytterligare luft. Men det är ytterst osäkert hur länge detta räcker. Enligt underleverantörerna krävs åtminstone 800 miljoner kronor för att säkra produktionen, och de ovan nämnda affärerna har bara inbringat lite mer än hälften av denna summa. I förlängningen hoppas VD:n Victor Müller på mer pengar från kinesiska Pang Da och Youngman, som är beredda att köpa in sig i Saab till ett värde av 245 miljoner euro, och på mer pengar från Vladimir Antonov.

Krisens bakgrund
Den kris som Saab går igenom började långt tidigare än i år. När överproduktionen inom bilindustrin på nytt uppenbarades i och med den globala krisen för kapitalismen efter 2007 och framåt – och flera av de stora biljättarna gick igenom omstruktureringar och nedläggningar som en följd därav – var Saab en av de tillverkare som drabbades hårdast. Men Saab, som endast har några tiondels procent av den globala bilmarknaden, har länge dragits med förluster och minskande produktionsvolymer.

Den tidigare ägaren General Motors tog i i början av år 2010 slutligen sina händer från Saab och begärde likvidation. Saab räddades den gången efter att holländska Spyker, sedermera Swedish Automobile, och nuvarande VD:n Victor Müller gått in och tagit över ägandet. Men lugnet som följde blev kortvarigt. I mars stoppades produktionen p.g.a. materialbrist, och sedan igen i juni efter att företaget misslyckats betala sina underleverantörer. Hos dessa varslas nu hundratals arbetare om uppsägningen, och ett 80-tal betalningskrav gentemot Saab, som uppgår till ett värde av 44 miljoner kronor, har inlämnats till Kronofogdemyndigheten i Uddevalla.
Framtiden för Saab är allt annat än säker och det återstår att se om företaget överlever hösten – åtminstone om nuvarande situation består. De investerare som ägarna hoppas på har i förlängningen bara vinsten som intresse, och om Saab i förlängningen inte lyckas expandera utifrån sin blygsamma marknadsposition kommer företaget onekligen att slutgiltigt slukas av den stenhårda konkurrensen på en marknad som sedan lång tid dominerats av stora monopolkapitalistiska jättar.

Arbetarna betalar krisen i fordonsindustrin
De som ytterst fått betala för Saabs svårigheter är arbetarna på Saab och hos dess underleverantörer. På fabriken i Trollhättan har de anställda tvingats uppge sin lagstadgade semester (de får nu bara två veckors sommarledighet) efter att lagom inför midsommarfirandet fått se sina löner frysta. Flera har också förlorat sina jobb. I Norra Älvsborg, regionen i Bohuslän där större delen av produktionen är förlagd, är redan 1 400 av 7 500 av IF Metalls medlemmar arbetslösa. Av dem som saknar jobb uppges 70 procent vara utstämplade från A-kassan. Av dem som återanställdes efter uppsägningarna i samband med krisen 2008-2009 är många anställda på osäkra kontrakt och av bemanningsföretag.

Inget stöd från regeringen
Någon hjälp från den borgerliga regeringen har inte varit att vänta. Tidigare näringsminister, marknadsfundamentalisten Maud Olofsson, gjorde en nyliberal poäng av att vägra gå in med skattepengar för att backa upp Saab, och inte heller i nuläget ges några sådana signaler. I skrivandets stund fortsätter regeringen att inta en passiv och avvaktande hållning, samtidigt som borgerliga ekonomiröster samfällt dömer ut Saabs överlevnad som omöjlig.

IF Metall och arbetarrörelsens ledning sviker de anställda
Tyvärr bidrar även facket till arbetarnas utsatthet. IF Metalls fackklubb på Trollhättan har sedan länge suttit i samma båt med företagsägarna och återkommande kompromissat bort medlemmarnas intressen. När krisen likt en ångvält rullade över Saab under den föregående kris som lett fram till dagens situation organiserades inget motstånd mot de angrepp arbetarna utsattes för. När 750 av de totalt 4 000 arbetare varslades i mars 2009 var ståndpunkten från både Metall och Unionen att neddragningarna var ”nödvändiga” med hänsyn till det ekonomiska läget. Samma acceptans för företagsledningens krav har bland annat resulterat i sänkta löner och minskad semester.

Så här ser situationen ut även i nuläget, och fackets roll har helt uppenbart spelat en roll i att demoralisera arbetarna på Saab, vars frustration och orolighet över uteblivna löner och arbetstillfällen i medias intervjuer ofta kommer till uttryck tillsammans med en naiv förhoppning om att företagsledningen ändå ska kunna lyckas lösa situationen till arbetarnas fördel. Den omtalade ”Saab-andan” fyller i detta sammanhang en helt passiviserande funktion i förhållande till varje ansats till öppen kamp.

Ett annat uttryck för detta är att fackklubben i Trollhättan under de senaste månaderna sällan har avstått från att uttala sig om Saabs ”pålitlighet” då man (liksom företagsledningen) ser den enda räddningen i ökat förtroende från investerarnas sida. Klubbstyrelsens ordförande på fabriken, Håkan Skött, har i linje med detta krävt att regeringen ska acceptera att Vladimir Antonov, som av General Motors misstänktes för omfattande ekonomisk brottslighet, går in som ägare. Den här linjen tycks också delas av Metall-ordföranden Stefan Löfven, som i ett uttalande på IF Metalls hemsida kritiserat statsministern för att denne inte bekräftat att Antonov godkänts av Riksgälden (statens centrala finansförvaltning). Socialdemokratins nya partiledare Håkan Juholt har i sin tur nöjt sig med att kräva att regeringen ska bjuda in till samtal om hur man ”bäst ska agera” för att trygga den svenska fordonsindustrin, men har inte medgett några egna idéer om hur det skall gå till. Inget har hörts från Vänsterpartiet. Med andra ord står den svenska arbetarrörelsens nuvarande ledning utan någon egen lösning. Istället hoppas man på att kapitalisterna ska rädda Saab.

Juholt, Löfven och Skött gör rätt i att påpeka de befarade konsekvenserna om Saab tillåts gå under. Det skulle inte bara slå mot arbetarna på fabriken i Trollhättan, utan mot en rad underleverantörer. Tusentals arbetare hotas av uppsägning och personliga tragedier och orterna i Norra Älvsborgs-regionen skulle förvandlas till kris-orter med massarbetslöshet. Men att, som dessa företrädare för arbetarna gör, ytterst verka för att riskkapitalister som Antonov ska rädda Saab för att långsiktigt trygga tillvaron för de anställda liknar mest ett dåligt skämt. Inte bara prisger det arbetarna på Saab och hos underleverantörerna till nya giriga ägarintressen, det är också en linje som måste förstås som en fortsättning på en strategi som sammanfattas av fortsatt kapitulation – av att inte mobilisera medlemmarna kollektivt för att försvara sig mot fortsatta angrepp.

Gör upp med kapitulationslinjen – bygg en facklig opposition och en gräsrotsrörelse på golvet!
Hur förhåller sig kommunister till krisen på Saab? Vad skulle ett mer offensivt svar på arbetarnas belägenhet kunna bestå i? Onekligen är utgångsläget mycket svårt: Åren av klassamarbete från fackföreningen och de många tidigare bakslagen har lett till en demoralisering som passiviserat den stora majoriteten av arbetarna på Saab. Men mot den maktlöshet som nu tycks prägla stora delar av arbetarkollektivets självmedvetande inom Saab och de övriga delarna av svensk fordonsindustri finns inga genvägar. I en situation som den på Saab, där arbetare avväpnats av sin fackförening samtidigt som de tvingas ut i en situation som liknar ingenmanslandet mellan skyttegravarna finns inte tid att vänta. Nu krävs ett djärvt initiativ underifrån som kommer från Saab-arbetarna för att vända underläget innan det är för sent.
Arbetare på Saab som vill kämpa för sin överlevnad måste omedelbart inleda en offensiv försvarskamp för att försvara jobben mot marknadens kaos. De måste kräva att fack-klubbarna för IF Metall och Unionen börjar agera tillsammans för medlemmarnas intressen och att de avbryter sin tradition av klassamarbete. I förlängningen är det dock alltför sannolikt att de nuvarande ledarskapet kommer att vägra. De måste antagligen både utmanas och ersättas. Och ju snabbare det sker – desto bättre. En process för att radikalisera facket måste alltså inledas genom att tydliga krav formuleras i förhållande till den nuvarande ledningen, samtidigt som en opposition byggs upp som kämpar för dessa.

Förslag på krav att kämpa för
Vilka exakta krav som en sådan opposition väljer att föra fram måste avgöras utifrån händelsernas konkreta utveckling. Men några övergripande krav skulle kunna vara följande: När löner fryses inne och produktionen avstannar nästa gång måste facklig insyn i företagets ekonomiska förehavanden krävas och/eller genomföras av arbetarna själva. Visar det sig att Saab vid nästa krisomgång faktiskt inte kan betala ut löner eller ersätta underleverantörerna – vilket är troligt – är det ett argument för att ägarna för länge sedan har spelat ut sin roll.
Det är därtill nödvändigt att redan nu börja driva kravet att försvar av jobb, löner och arbetsvillkor måste förbindas med kravet på att staten går in som ägare och konfiskerar produktionsutrustningen och infrastrukturen. Dessa har inte kunnat trygga arbetarnas situation och har därmed ingen moralisk ”rätt” till sina (på arbetarnas slit) baserade tillgångar. Efter att löner till arbetarna utbetalats borde underleverantörer i första hand ersättas genom att konfiskera de nuvarande ägarnas alla tillgångar.

Ingen tillit till regeringen!
De anställda på Saab kan givetvis inte hoppas på att regeringen ska genomföra några av dessa åtgärder. Därför krävs omgående och djärva initiativ för att börja samla arbetarna i en gräsrotsrörelse underifrån på golvet. Målet måste vara att sammanföra de olika produktionsdelarna, samla alla arbetare oavsett facklig tillhörighet, och etablera en underifrån demokratiskt kontrollerad organisationsstruktur som kan lägga grunden för arbetarkontroll över produktionen. Vid nedläggningshot eller varsel borde en ockupation inledas för att trygga arbetarnas ställning. Genom att sedan visa att arbetarna själva kan sköta produktionen utan översynen från giriga ägarintressen skulle en offensiv kampanj för ett förstatligande kunna inledas i syfte att pressa och utmana regeringens passivitet.

Perspektiv: Ställ om produktionen!
I ett sammanhang där miljökatastrofer hotar till följd av den miljöförstöring som kapitalismen skapar krävs också att arbetarnas kamp inriktas på att ställa om produktionen i grunden. En omfattande diskussion om vad som behövs för att trygga hållbar utveckling behöver inledas inom hela arbetarrörelsen. Här skulle arbetarna på Saab kunna visa vägen. Fordonsindustrin är en mycket tekniskt sätt avancerad industri som i princip kan ställa om för att producera det mesta. Det råder exempelvis brist på miljövänliga transportmedel och utrustningar för förnybar energi.

Vikten av en självständig röst för Saab-arbetarnas intressen
Det perspektiv och förslag på strategi för en kamp för Saab-arbetarnas intressen som utvecklats ovan kan tyckas utopiskt eller orealistiskt i förhållande till den nuvarande situationen. Men det självförtroende som arbetarna på Saab behöver om de ska orka vända sin nuvarande situation kräver för det första att en kraft med en egen röst höjs – som talar med självständig stämma gentemot såväl företagsledningen som de nuvarande fackliga ledarskapet – och tålmodigt argumenterar och kämpar för en kämpande linje. En sådan linje torde ha möjlighet att vinna stöd givet situationens karaktär, det är trots allt bara genom kollektiv kamp som Saab-arbetarnas intressen i någon verklig mening kommer att kunna försvaras. Det är inte för sent och arbetet borde inledas omedelbart. Kommunister och progressiva arbetare överallt borde visa beredskap att stödja och solidarisera sig med Saab-arbetarna för att bidra till en sådan kamp. För egen del är Arbetarmakt intresserade av att diskutera med Saab-arbetare som sympatiserar med idéerna ovan för att om möjligt bidra till utvecklandet av en sådan strategi.

Gunnar Westin

Mångkulturalism och revolutionär integration
Över hela Europa växer den öppna främlingsfientligheten i form av högerpopulistiska partier. I Frankrike tävlar högerledaren och presidenten Sarkozy med Front Nationals Le Pen i att kritisera det “multikulturella” samhället. I Tyskland gjorde regeringschefen och ledaren för kristdemokraterna, Angela Merkel, i oktober förra året samma sak. Snart hakade också partiledare för de konservativa i Storbritannien på. Detta att borgerliga partier försöker vinna över sympatier och röster från mer utpräglat rasistiska krafter är inget nytt. Det som däremot är nytt är det ohöljda sätt på vilket det sker och det faktum att även delar av socialdemokraterna nu börjar instämma i samma kritik av det “multikulturella” samhället.

Med all rätta måste denna politik avslöjas för vad den är. Bakom kritiken av det multikulturella samhället återfinns från högern en traditionellt borgerlig politik, med nedskärningar och attacker på välfärden. Men det är viktigt att problematisera denna kritik från höger mot det multikulturella, eller mångkulturella, samhället. Måste ett försvar mot rasismen automatiskt innebära ett försvar av en mångkulturalistisk ideologi?

Vad är mångkulturalism?
Innan vi går vidare måste vi dock försöka förstå vad den mångkulturalistiska ideologin är och var den kommer ifrån. Gör vi det enkelt för oss kan vi förklara mångkulturalism vara idén om ett samhälle präglat av tolerans gentemot kulturella och religiösa minoriteter andra än majoritetskulturen. Dessa ska kunna existera sida vid sida, en i grunden mycket tilltalande och demokratisk tanke. Mer problematiskt blir det dock då man undersöker på vilket vis mångkulturalismen praktiserats, och av vilka.

Mångkulturalismen fick sitt definitiva genombrott under 1980-talet och början av 1990-talet. 1970-talet hade medfört omfattande social oro efter bl.a. oljekrisen, med arbetslöshet som följd. Särskilt det sena 1980-talets Storbritannien såg omfattande strejker och upplopp i protest mot planerade försämringar för landets arbetarklass, en arbetarklass som i stor utsträckning utgjordes av människor från olika delar av det tidigare brittiska imperiet. Samtidigt iscensattes en omfattande ideologisk offensiv från högern som varade under hela 1980-talet och långt in på 1990-talet. Idén man spred var att välfärdssamhället var förbi. Klassamhället fanns inte längre, menade man, istället levde vi i en ”postindustriell” värld.

Mot denna verklighet stod socialdemokratin ideologiskt tomhänt. Mångkulturalismen blev en del av den nya ideologi som anammades i ett försök att rädda de “mjuka” värden som välfärdstanken rymmer, den blev socialdemokratins raison d’etre. Mot nyliberalernas hets om nedskärningar ställde man talet om tolerans och jämlikhet, eller som i fallet Storbritannien, “different but equal”. Allt detta skedde på bekostnad av klasspolitiken.

Anammandet av mångkulturalistismen kan dock inte bara förstås på ett ideologiskt plan. Rent konkret innebar det en politik från socialdemokratin som syftade till att vinna stöd från invandrargrupper i val, vars stora majoritet drabbats av den nyliberala politiken och som nu riskerade att överge socialdemokratin. Receptet mot denna utveckling var att med hjälp av skattemedel knyta till sig en allians med olika representanter för invandrargrupper – ofta genom att på olika sätt stärka olika religiösa ledares eller inflytelserika patriarkers maktbas. Logiken var enkel: “Om vi skänker pengar till ett projekt för att grunda en ungdomsgård för områdets muslimska ungdomar så ser ni till att mobilisera röster åt oss i nästa val.”

Indirekt innebar den här politiken också ett sätt att stävja den sociala oro som bubblade upp i städernas mest utsatta delar. Denna oro kunde bekämpas med något annat än ett direkt utmanande av kapitalismen. Hassan Mahamdallie, medlem i det brittiska partiet Socialist Workers Party, beskriver detta fenomen i en artikel i International Socialism Journal nr 95, 2002: ”[multiculturalism] has developed into a narrow strategy that seeks to push the state into granting ‘space’ for ethnic minorities, rather than arguing for radical change of society as a whole.” Vidare beskriver Mahamdallie hur detta blev särskilt tydligt då Labour i många fall stärkte banden med självutnämnda ledare för etniskt segregerade bostadsområden för att på så vis avhjälpa den politiska radikaliseringen av arbetarungdomar.

Socialdemokratins svek
Rent objektivt är självklart flera inslag i mångkulturalismen progressiva såsom ett vapen mot rasism; vissa aspekter av den mångkulturella idén har använts för att bemöta t.ex. idén att det bara bör finnas en “svensk” kultur. I händerna på en desperat socialdemokrati har den dock fått ödesdigra konsekvenser på så vis att den blivit synonym med försvaret av välfärdssamhället, när den i själva verket gick hand i hand med nedmonterandet av just välfärden. Och det är också detta försvar som vänstern och socialdemokratin idag krampaktigt klamrar sig fast vid.

Att rasism och främlingsfientlighet växer under tider av ökande klassklyftor och arbetslöshet är ingen nyhet. Men att påstå att detta skulle vara det enda skälet är dock att ägna sig åt vulgärmaterialism. Tyvärr kan man utan någon större ansträngning konstatera att den, till det yttre, progressiva mångkulturalismen kommit att bli delaktig i att rasistiska och högerpopulistiska krafter idag växer sig starka. Varför?

Till viss del därför att den kommit att upprätthålla, och i viss mån förstärka, de kulturella skiljelinjerna mellan olika grupper. När ekonomiskt stöd främst getts till etniskt och religiöst avgränsade projekt i ett försök att vinna röster, samtidigt som gemensamma verksamheter såsom etniskt och religiöst neutrala ungdomsgårdar och andra neutrala ytor minskade i takt med nedskärningar, skapades större barriärer mellan etniska grupper, i sig en grund till motsättningar.

Men också just därför att mångkulturalismen haft en dubbel funktion. Den har å ena sidan fungerat som en antirasistisk ideologi. Å andra sidan har dess fanbärare, socialdemokratin, administrerat en politik som inte hotat det kapitalistiska systemet, d.v.s. det samhällssystem som ger upphov till sociala orättvisor och ligger till grund för segregationen.

Den strukturella rasismen, som fanns även innan mångkulturalismens intåg, har därför levt vidare in i det ”postindustriella” och ”mångkulturella” samhället. Samtidigt har delar av den ”svenska” arbetarklassen, i takt med att de tappat förtroendet för socialdemokratin, också tappat förtroendet för idén om socialismen (om än i välfärdstappningen). Välfärdssamhällets misslyckande blir i deras ögon synonymt med “det mångkulturella samhällets misslyckande”. Och så är marken jämnad för partier som Sverigedemokraterna med deras anti-etablissemangspolitik. I Storbritannien har detta tagit sitt tydligaste uttryck i British National Partys tal om hur olika kulturer är oförenliga och att engelsmän, precis som ”muslimer”, också har ett ”naturligt behov av sitt kulturella utrymme”.

Antirasism och klasskamp
Betyder detta att vi revolutionära socialister ska tona ned kampen mot den strukturella rasismen? Ska vi enbart koncentrera oss på klassfrågan? Absolut inte. Tvärtom är en sådan kamp i allra högsta grad tätt sammantvinnad med ett nyktert förhållningssätt till den roll som den mångkulturalistiska ideologin spelat. Vänstern gör helt rätt i att peka på konsekvenserna av den strukturella rasismen. Socialister har alltid stått i bräschen i kampen för religionsfrihet och demokratiska rättigheter. Särskilt när rasismen tar sig uttryck i etablerade partiers förkastande av den mångkulturalistiska ideologin, till förmån för, som i Storbritannien, en ”nationell identitet”, måste vi bekämpa och avslöja den som den islamofobiska smörja den utgör.

Vänsterns problem idag är att den gör, i princip, bara det. Man presenterar inget alternativ, ingen självständig politik. Detta är till största delen resultatet av den generella oförmågan att formulera ett alternativ till välfärdsstaten. En vänster värd namnet måste kunna göra både och; både försvara demokratiska fri- och rättigheter gentemot rasisternas attacker, visa på och avslöja den strukturella rasismen och visa på mångkulturalismens otillräcklighet och vilken roll den spelat. Målet måste vara att inte bara försvara de delar av välfärdsstaten som står under attack, utan dessutom utvidga välfärden. I slutändan utvidga den till att omfatta samhällets alla delar, dvs. en socialistisk revolution.

För den antirasistiska kampen innebär detta, som tidigare nämnts, att vänstern måste göra flera saker samtidigt. Bekämpa den strukturella rasism som drabbar alla flyktingar och invandrare i Sverige och Europa. Men framför allt att integrera delar av arbetarklassen i Sverige med utländsk bakgrund i den svenska arbetarrörelsen. Det är dessa som står under ett dubbelt förtryck både på grund av klass- och etnisk eller kulturell tillhörighet. Det är dessa som den ensidiga mångkulturella politiken, i många fall oavsiktligen, klumpar ihop med ofta självutnämnda ledare för etniska eller religiösa minoriteter. Ledare eller organisationer, ibland direkt reaktionära, vars intressen inte på något sätt sammanfaller med de delar av arbetarklassen med invandrarbakgrund de gör anspråk på att representera.

Klasskamp från gräsrötterna
Den enda antirasistiska kamp som har möjlighet att vara framgångsrik måste vara en som utmanar kapitalismen. Vad innebär detta? Istället för socialdemokratins ”ansvarsfulla” budgetpolitik som i utsatta kommuner leder till exempelvis nedläggningar av vårdcentraler etc. krävs gräsrotsrörelser som bekämpar sådana nedskärningar. Istället för fler polisinsatser och en politik som förklarar utbrott av social oro i utsatta bostadsområden med tal om ”kulturellt utanförskap” krävs kampanjer som mobiliserar förortsungdomar till direkt kamp för arbete och rättvisa. Istället för att bemöta utbrott av spontan klasskamp, som den vi såg under t.ex. Lagenastrejken, med misstänksamhet och öppen fientlighet från LO-ledningens sida krävs att den svenska fackföreningsrörelsen utvecklas till ett verktyg för dess medlemmar och gräsrötter.

Denna inriktning är den enda som kommer att kunna ena arbetarklassen i Sverige och dessutom slå undan fötterna för Sverigedemokraterna och andra mer eller mindre öppet rasistiska organisationer. Det är dock viktigt att påpeka att en utvecklad klasskamp inte i sig garanterar att rasistiska eller chauvinistiska stämningar inte slår rot i arbetarklassen. Detta exemplifieras bl.a. av hur arbetare vid ett oljeraffinaderi i North Lincolnshire i England under en strejk 2009 reste parollen ”British jobs for British workers” då ägarna planerade att ersätta dem med arbetare från Italien. Detta visar inte bara att den antirasistiska kampen måste vara en del av klasskampen, utan också att den antirasistiska kampen måste basera sig på en internationalistiskt inriktad klasskamp. Vi kan inte gå med på att kampen ska föras kring frågan om hur många av ett begränsat antal arbetstillfällen som ska gå till en viss etnisk grupp, vi måste bedriva en kamp som ifrågasätter arbetslösheten överhuvudtaget. Detta förutsätter enhet mellan arbetare oavsett nationell tillhörighet. Och det betyder att vi måste vara på vår vakt och kombinera klasskamp med att utmana rasism och chauvinism även inom arbetarklassen och arbetarrörelsen.

En militant arbetarrörelse har alltid varit det främsta vaccinet mot rasistiska och fascistiska organisationer eller partier. Dagens situation kräver en kämpande arbetarrörelse. I Sverige och över hela Europa genomför regeringar långtgående attacker på arbetarklassen; attacker som väcker spontan ilska och frustration och därmed förutsättningar för en kamp mot kapitalismen över nationsgränserna.

Borgerlig integration
Den borgerliga metoden för integration innebär att minoritetskulturer ska uppgå i en nationell majoritetskultur. En sådan integrationspolitik hänger intimt samman med t.ex. begränsningar av asylrätten och språktest. Den underliggande ideologiska idén är, förutom att den syftar till att begränsa eller uppmuntra invandring på basis av kapitalets behov av arbetskraft, att rasismen på något vis är en naturlig konsekvens av att människor med olika härkomst lever tillsammans. På så vis förskjuts ansvaret för ”problemet” med rasism till flyktingen eller invandraren. Den brittiske parlamentsledamoten för Labour, Roy Hattersley, sammanfattade detta 1965 med orden: ”Integration without control is impossible, but control without integration is indefensible.” Sociologen Robert Miles förklarar att det Hattersley egentligen säger är att: ”in order to eliminate racism in Britain, it [is] necessary to practice it at the point of entry into Britain.” Rasismen måste med andra ord hållas stången med hjälp av en ”lagom” dos rasism.

För en revolutionär integration!
Vi marxister vet dock att kulturell tillhörighet inte är något som är biologiskt nedärvt. Vi vänder oss spontant emot allt tal om ”civilisationers kamp” och liknande. Med Lenins ord vill vi bygga en internationell demokratisk kultur där varje enskild nationell kultur bidrar med sina demokratiska och socialistiska element. Vägen dit går genom klasskampen. Därför reser Arbetarmakt parollen om revolutionär integration, en integration på arbetarklassens grund. Den svenska arbetarrörelsen måste på alla nivåer inleda ett arbete för en sådan. Detta innebär inte bara att på allvar ta sig an kampen för papperslösas rättigheter, utan också en konkret verksamhet med t.ex. mottagande av nyanlända arbetare i form av fackliga utbildningar och verksamheter, samtidigt som man fördömer alla borgerliga krav på språktest etc. En sådan integrationspolitik måste givetvis vara en del av, och resultatet av, ett utmanande av den reformistiska socialdemokratiska fackliga ledningen i en militant kamp mot högerpolitik. Det är endast i en sådan kamp som arbetarklassen i Sverige kan dra slutsatsen att de har mer gemensamt med världens arbetare och förtryckta än med andra ”svenskar”.

David Kauppi

Bild: Robert Nyberg

Den 25 april anordnades det runt om i landet manifestationer kallade Påskuppropet (Påskupproret på vissa platser). Arbetarmakt stöder naturligtvis detta uppror, men vi menar att man varken kan begränsa sig till de krav som Kyrkan och läkarna ställt i sina upprop eller stanna vid denna manifestation. Alliansregeringen kom med ett köttben, i form av något lindrigare regler för att blidka opinionen, av bara ett skäl: för att försöka avväpna kampen för en värdig och rättvis sjukförsäkring för alla. Därför är det viktigt att vi lyfter hela kampen för en rättvis vård och sjukersättning och rätten till goda förutsättningar att tillfriskna.

Varför Sjukförsäkringen försämras
Den borgerliga regeringens brutala försämring av sjukförsäkringen handlar i grunden om att arbetare ska känna sig otrygga. Det nya systemet innebär också att arbetslösa bjuds ut som gratis arbetskraft i form av praktikperioder och fas3-åtgärder, vilket ytterligare bidrar till nedpressningen av arbetarklassens villkor. Huggsexa om jobben och bugandet och bockandet för överheten är en logisk konsekvens.

”Det utbredda fusket” är en myt
Regeringen har därtill helt dominerat debatten med åsikten att det skulle råda ett utbrett fusk i utnyttjandet av sjukförsäkringssystemen. Trots fakta om att fusket varit obefintligt inom sjukförsäkringen dominerar ändå borgerlighetens propagandakampanjer frågan, och tillsammans med mutor i form av skattesänkningar har man lyckats få breda massor att acceptera ideologiproduktionen. Tankar om att belysa förslitningen i arbetslivet och kvinnors dubbelarbete samt de omfattande nedskärningarna i den offentliga sektorn på 90-talet som de verkliga orsakerna till den ökande sjukskrivningen har fått stå tillbaka.

Flathet från s och v
Detta debattklimat har även orsakats av att den socialdemokratiska ledningen och fackföreningsrörelsen inte bjudit ordentligt motstånd om frågeställningarna. Snarare har även socialdemokraterna accepterat delar av den borgerliga problemformuleringen, själva försämrat ersättningsnivåer ekonomiskt samt infört hårdare regler för sjukersättning. Även Vänsterpartiet har agerat oklart kring sjukförsäkringen och skrev 2004 också under på målsättningen att halvera antalet sjuka till år 2008. Hur Vänsterpartiet anser att det skulle kunna ske på fyra fem år utan kraftiga försämringar i sjukförsäkringssystemet är dock lite svårt att förstå. De rödgröna lyfte i valrörelsen frågorna kring sjukförsäkringen alldeles för sent, dessutom på ett inkonsekvent och alltför passivt sätt.

Mobilisera till kamp för en värdig och rättvis sjukförsäkring!
För att vi skall kunna få tillstånd en värdig och rättvis sjukförsäkring räcker det inte med att byta regering eller vänta till nästa val. Vi måste börja kämpa och ställa krav samt ha ett tydligt program för hur vi vill att sjuka och utsatta människor skall stödjas. Därtill måste vi börja kämpa om makten över sjukförsäkringssystemet som en del av arbetarklassens kamp för makten i hela samhället. Arbetarmakt deltar i den kampen och anser att följande krav är viktiga för att återupprätta en värdig och rättvis sjukförsäkring:

Satsa på vård och rehabilitering – bygg ut sjukvården!
Att en människa som blivit sjuk omedelbart skall kunna få hjälp måste vara en självklarhet, god hälsa och välbefinnande skall helt enkelt vara en rättighet. Sjukvården måste byggas ut och rehabiliteringsmöjligheterna måste förbättras. Arbetarområden och fattigare kommuner måste få extra ekonomiska tillskott för en utbyggnad av en god läkarvård och för ett avkortande av kötiderna. All sjukvård ska tillbaka till offentlig regi. Sjukvården måste reformeras, hierarkiska strukturer brytas ned och makten över den måste läggas i händer på patientföreningar och sjukvårdpersonal, genom deras egna valda representanter.

Skapa en rättssäker sjukförsäkring – låt den sjuke och dennes läkare avgöra sjukskrivningen!
Makten över besluten om sjukförsäkringen måste flyttas bort från handläggare och ges till den sjuke och dennes läkare. De s.k. försäkringsläkarna måste bort. Människor skall inte kunna nekas ersättning såvida inte rent fusk upptäcks. Rätt till ersättning måste alltid utgå i tid och direkt. En handläggare skall ha till uppgift att enbart administrera ärendet, inte besluta över det. Därtill måste nya juridiska organ skapas som leds av de sjuka och handikappades egna organisationer, fackliga organisationer och representanter för läkare och sjukvårdspersonal som den sjuke ändå kan överklaga till om handläggare missköter hanteringen av ärenden.

Låt individens medicinska och sociala skäl styra sjukskrivningens längd!
Alla tidsgränser måste bort: Det är sjukdomsbilden, den nedsatta hälsan och den sociala situationen som sammantaget skall avgöra hur länge man är sjukskriven. Denna bedömning skall ske i samråd mellan läkare och den sjuke. Den sjukes egen bedömning måste där ha sista ordet. När människor skall gå tillbaka i arbete måste hänsyn tas till deras sociala villkor i bedömningen av hur mycket man kan arbeta. Hjälp med avlastning i hemmet måste ges vid behov. Ingen skall kunna friskförklaras som fortfarande anser sig sjuk!

100 % av lönen i sjukersättning – avskaffa nollklassningen!
Det är orimligt att man skall förlora ekonomiskt när man blir sjuk. En sjuk människa har därtill ofta extra utgifter för sin sjukdom. Sjukförsäkringen måste också utgå till alla i samhället, kvalificeringstiderna måste således bort så att ingen nollklassas.

Förflytta makten över Försäkringskassan till arbetarklassens egna organisationer
Det är arbetarnas och tjänstemännens egna organisationer som byggt upp försäkringsskyddet i kamp mot ett orättfärdigt kapitalistiskt samhällssystem. Makten måste tas tillbaka över detta trygghetssystem och utvidgas radikalt. Nya demokratiskt valda maktorgan uppbyggda, samordnade och centraliserade av arbetarklassen själv måste skapas för att kunna kontrollera och styra över Försäkringskassan. Endast så kan vi till slut få en trygghet vid sjukdom och en rätt till hälsa och välbefinnande. Alla åtgärder måste utgå från de verkliga mänskliga behoven, inte från kapitalets reproduktionsbehov.

Klas

Den för allmänheten okände Håkan Juholt föreslås av valberedningen bli ny partiledare för Socialdemokraterna. Det är uppenbarligen långt ifrån det sämsta valet – han verkar vara något av en vänsterkandidat. För att tillhöra sossetoppen vill säga.

Trots att DN:s ledare ondgör sig över att S vägrar att förnya sig – för en tokliberal kan som bekant en sossebyråkrat aldrig gå långt nog åt borgerligt håll – är det uppenbart att Juholt inte kommer att bryta med S-toppens högerpolitik. Han kommer säkert inte att gå lika långt i marknadsanpassning som Tomas Östros, men den som i honom vill se ett steg mot en kämpande arbetarrörelse lär snabbt bli besviken.

Juholt är inte vald än, men ingen väntar sig annat än att det bara kommer att vara en formalitet. Med största sannolikhet kommer ingen på den kommande partikongressen att opponera sig mot valberedningen. Samtliga möjliga kandidater är uppfostrade i andan att ledare ska väljas i största samförstånd, och om någon av dem ändå skulle försöka kandidera och låta kongressen – inte valberedningen – välja ordförande så kommer de av många närvarande att betraktas som ett hot mot ”rörelsens” enighet.

Detta är nu inte bara socialdemokratins problem – för ett problem är det – utan är en uppfattning som håller sin kvävande hand över hela det svenska föreningslivet. Den ständiga rädslan för splittringar och konflikter, och fasthållandet vid uppfattningen att ledare ska utses genom konsensus.

Givetvis är konflikter inte ett självändamål. I många sammanhang kan det förstås vara bra att vara överens och välja något eller någon i största möjliga samförstånd. Men när stora politiska och ekonomiska intressen står på spel, och när det, som i fallet med socialdemokratiska partiet, finns en avgrundsdjup klyfta mellan gräsrötternas direkta intressen och ledarnas politik, är denna modell ingenting annat än ett byråkratiskt sätt att hindra opposition.

För att ett politiskt parti ska vara demokratiskt mer än på papper, krävs det att medlemmarna – och inte bara ledningen – ska kunna styra den politiska linjen. En nödvändig del i detta, så länge det finns stora politiska skillnader, är att val av ledare görs efter politiska plattformar, och inte bara efter vad som vore en sammanhållande person. Visst har kandidaternas ståndpunkter nämnts i debatten, men som vanligt kommer inte kongressen att ta ställning mellan olika politiska alternativ (för att inte tala om att kongressombuden knappast kommer att väljas enligt deras respektive plattformar efter en öppen debatt bland medlemmarna).

Varje försök att åter gjuta kampvilja i arbetarrörelsen måste sätta som en huvuduppgift att återupprätta en levande demokrati – där olika kandidater på sina politiska plattformar kan kämpa om medlemmarnas stöd. Den kvävande uppfattningen att ledare ska väljas enhälligt utan motkandidater lämnar vi med varm hand åt byråkrater av allehanda slag.

Jens-Hugo Nyberg

Gunnar Wall, Mordgåtan Olof Palme (2010)

De flesta av oss, åtminstone de som har minnen från när det hände, har hunnit läsa en hel del om mordet på statsminister Olof Palme. Tyvärr består det mesta vi har fått oss till livs i frågan av sensationslystna kvällstidningsartiklar där missbrukare i stort behov av lite uppmärksamhet och kanske pengar glatt ”berättar” något avslöjande om Christer Pettersson, eller likaledes uppmärksamhetstörstande personer som advokat Pelle Svensson som vet att vidarebefordra en död klients sista ”bekännelse”. Fakta i målet är det för det mesta ont om. Men låt er icke nedslås: Gunnar Wall släppte i höst en lösning på den bristen i form av en ny bok på 500 sidor, Mordgåtan Olof Palme (SEMIC 2010).

Boken ger en bred bild av den tillgängliga kunskapen i målet. Läsaren får följa mordutredningen från de första förhören av mordplatsvittnena till granskningskommissionens omfattande utredning av Palmeutredningen. Det vore ingen överdrift att säga att utredningen inte började så bra. En mängd oklarheter finns, som att en stor del av poliserna i Stockholmstrakten inte fick någon information om mordet förrän ett rikslarm skickades ut, vilket tog över 2 och en halv timme. Värre skulle det dock bli.

Dagen efter mordet tillträdde spaningsledaren: länspolismästare Hans Holmér. Detta väcker frågor. I likhet med de flesta höga polischefer var Holmér i grunden jurist, inte polis, och saknade vana att leda mordutredningar. I hans släptåg kom också Ebbe Carlsson. Radarparet Holmér-Carlsson hade tidigare visat sig användbara för socialdemokraterna vid makten – för att mörklägga pinsamheter. Det kändaste exemplet är den så kallade sjukhusaffären 1975. IB lejde en spion för att kartlägga vänsteraktivister på Göteborgs sjukhus. När detta riskerade att avslöjas skrev Holmér-Carlsson ihop ett ”hemligt” PM som ”avslöjade” att SÄPO hade skickat in en man efter uppgifter om att den internationella terroristen Carlos planerade ett angrepp mot sjukhuset. Delar av detta ”läcktes” sedan till media. Hur idiotisk storyn än låter, så funkade det. När det uppdagades att detta var rent nonsens hade risken för att IB-affären skulle blossa upp igen försvunnit för länge sen.

Konspirationsteorier?
Det är givetvis klokt att vara försiktig med konspirationsteorier. Men samtidigt är det uppenbart att man långt ifrån alltid kan lita på makthavare. Problemet med Holmér vid rodret är inte så mycket hans tidigare meriter som hans resultat – det vill säga bristen på resultat. Efter 20 år med upprepade ”avslöjanden” om Christer Pettersson kan det vara svårt att minnas hur fastlåst Palmeutredningen innan dess hade varit vid att det var Kurdistans arbetarparti (PKK) som låg bakom. Det låter långsökt idag – och det var långsökt då. Det fanns väldigt få saker som pekade på att PKK hade mördat Palme. Förutom vissa avhoppare som ansågs som förrädare hade PKK överhuvudtaget ingen tradition av mord. Att de skulle göra ett avsteg från detta för att döda just Palme, som i jämförelse med andra statsmän i väst av många sågs som en förkämpe för tredje världen verkar inte så troligt. Mycket bättre blir det inte heller när ”bevisen” redovisas.

PKK hade ett bokkafé åt det håll som mördaren sprang åt, och genom avlyssning visste SÄPO att kurderna hade planerat något dagarna före mordet. De hade visserligen talat om ett kommande ”bröllop” – men det kunde ju faktiskt vara ett kodord för något helt annat! (Eller så kunde det, hur osannolikt det än låter, ha handlat om just ett bröllop.) Ett vittne hade också trätt fram, i form av hälaren Seppo som hade haft permission från Kumla dagarna innan mordet. Han berättade att han på PKK:s uppdrag skaffat fram två magnumrevolvrar.

Storyn bygger således på att en väletablerad internationell organisation med uppsåt att mörda en regeringschef i främmande land förlitar sig på en hälare på permission från kåken – och dessutom blandar in den kroatiske fascisten Milo Baresic, som satt inne samtidigt. En riktig rövarhistoria med andra ord. Ändå var Palmeutredningen under Holmér helt inriktad på PKK-spåret, och en inofficiell utredning under Ebbe Carlsson fortsatte efter att Holmér tvingats lämna sin post. Detta hade uppenbarligen stöd ändå upp i regeringen – ända till statsminister Ingvar Carlsson.

För att återgå till frågan om konspirationer: trodde spaningsledningen verkligen på det här? Det skulle inte tala väl om deras förmåga att sköta en mordutredning med möjliga politiska motiv. Men å andra sidan: om de inte trodde på det, vad betyder det? Ett försök att i någon mening mörklägga orsaken till mordet är förvisso inte samma sak som att Palme togs av daga av en konspiration som sträcker sig högt upp i statsapparaten. Det skulle också kunna ha varit så att sanningen var tillräckligt pinsam för att vara skadlig om den kom ut. Eller mindre konspiratoriskt: ett beslut skulle ha kunnat fattats högt upp om att det vore bäst för alla, eller åtminstone samhällslugnet, om en mördare fälldes, så att hela saken sedan vore överspelad – oavsett om det var rätt person. Vidare hade givetvis spaningsledningen ett tydligt personligt intresse av att få äran av att ha löst ett statsministermord. Eller så trodde de faktiskt på rövarhistorier som den från hälaren Seppo. Fast då måste man fortfarande fråga sig exempelvis varför uppgifter från vittnen som sade sig ha sett män med walkie-talkies både i närheten av Palmes bostad och nära mordplatsen kvällen för morden inte följdes upp.

Är mördaren redan fälld?
Man får ofta intrycket – av gamla spaningsledare, poliser, kvällstidningsjournalister med flera – att mordet egentligen är uppklarat. Vissa, som Erik Åsard, går så långt som till att avfärda alla andra förklaringar än att Christer Pettersson gjorde det som konspirationsteorier. Christer P har trots allt blivit fälld för mordet! Det stämmer, han blev fälld i tingsrätten – men friad av en enig hovrätt. En likaledes enig högsta domstol avvisade också att ta upp målet. Framför allt är Christer P således friad för mordet – bevisen räckte helt enkelt inte. Det är dock förmodligen få av oss som inser hur svag bevisningen mot honom var.

Rättegången mot Christer P byggde i stort sett på en sak: Lisbet Palmes vittnesmål. Teknisk bevisning mot honom saknades helt. Det finns också betydande invändningar att göra mot hennes utpekande. För det första skedde det över två och ett halvt år efter mordet – en ganska lång tid att minnas någon man bara har sett en gång. Omständigheterna kring utpekandet är också anmärkningsvärda. Före konfrontationen hade Lisbet fått information om att en missbrukare var gripen, misstänkt för mordet. I konfrontationen fick Christer P ensam representera missbrukarnas skara, omgiven av idel anställda hos polismyndigheten. Lisbets kommentar vid utpekandet var ”Där ser man ju vem som är alkoholist”. Under rättegången var hon tvärsäker i sitt utpekande – men mindes hon Christer P från mordet, eller från vittneskonfrontationen?

Att helt förlita sig på hennes vittnesmål är faktiskt ännu mer problematiskt än så. Det är faktiskt oklart om hon verkligen såg mördaren. Hennes ursprungliga vittnesmål, direkt efter mordet, tyder faktiskt på att det är ett av mordplatsvittnena hon beskriver. Dessutom kunde inget annat av mordplatsvittnena – de som var vid mordplatsen och såg något av förloppet – peka ut Christer P.

Christer Pettersson som slipad mördare
Om man vill fortsätta finns det flera frågetecken omkring Christer P som mördaren. Han hade dödat förut – 1970 stack han i vredesmod ihjäl en man efter ett bråk i det så kallade bajonettmordet – men han hade inte utfört något överlagt, planerat mord. Det fanns vidare inga belägg för att han hade någon vana att använda skjutvapen. Ändå kan det verka som ett mycket professionellt utfört mord. Olof Palme sköts med ett välplacerat skott och dog ögonblickligen, ett andra skott avlossades och strök längs Lisbets rygg, millimeter från att döda även henne, och skulle så gjort om hon inte hade vridit sig efter första skottet (på grund av rekylen är det mycket svårt för en ovan att skjuta två välriktade skott i snabb följd).

Gärningsmannen försvann sedan uppför trapporna vid Tunnelgatan utan att något av vittnena lyckades ge ett signalement på hans ansikte – eller för den delen lägga märke till den ”haltande gången” som sedan blev så beryktad genom kvällspressen. Kulorna var dessutom gjorda för att gå igenom en skottsäker väst. Utan tvekan Christer P:s i särklass mest välgenomförda brott! Eller också är den kriminellt belastade ensamme missbrukaren utan träning i lönnmord inte vår gärningsman.

Flera försök till att förklara Christer Ps motiv till att skjuta statsministern har gjorts. ”Bombmannen”, Lars Tingström uppgav enligt hans advokat Pelle Svensson att Christer P gjorde det på hans order, för att hämnas på samhället. En annan hypotes var att Christer P sköt Palme av misstag när han egentligen skulle skjuta hans gamle bekant nattklubbsägaren Sigge Cedergren som många gånger försett honom med amfetamin – tänk vilken slump, han inte bara missade att känna igen sin mångårige bekant, det var just Palme som kom i vägen. Det går dock att hitta andra motiv, som kanske känns lite mer sannolika. Om vi släpper Christer P.

Palmehatet
Det kan vara svårt att föreställa sig vilket hat som rådde mot Olof Palme hos många borgare. Företrädare för den revolutionära vänstern må ha kallat honom klassförrädare många gånger, men de rabiata borgarna såg det inte på det sättet. Ubåtshysterin var i full gång, många trodde på allvar att Sovjetunionen (i själva verket på randen till upplösning) stod i begrepp att invadera Sverige – och att Palme var villig att hjälpa till. Dylika uppfattningar fick ytterligare näring av att han hade ett statsbesök i Moskva inbokat under våren. En hatkampanj mot honom fördes av MUF, och en riktigt grov och vulgär sådan fördes av EAP – som numera mest framstår som en bisarr sekt som vill att Sverige ska gå i bräschen för att kolonisera Mars.

Inom Stockholmspolisen fanns det grupperingar som innehöll nazister, och Palmehatet hade givetvis många anhängare där. Andra länders underrättelsetjänster förtjänar att nämnas. USA under Reagan uppskattade givetvis inte Palmes försök till avspänning mellan supermakterna – själva ville de ju krossa ondskans imperium, aka Sovjetunionen. Israel uppskattade sannerligen inte Palmes kontakter med PLO, och Sydafrikas apartheidregim – hårt pressad av kamp inom landet och en stor internationell kampanj som inbegrep bojkott av landets varor – hade speciell anledning att vara missnöjda med den svenska regeringen som det i februari 1986 pågick en folkkongress för Sydafrika i Stockholm.

Med detta är inte sagt att statsministermordet organiserades av den eller den gruppen. Men i dessa kretsar fanns såväl motiv, och kunnande som resurser – samt rent av faktorer som kunde uppväga lockelsen av den utfästa belöningen på 50 miljoner kronor. Det är dock detta som Palmeutredningen aldrig riktigt har undersökt. Enskilda poliser har utretts, men tanken på att det kan vara en organiserad grupp av militärer, poliser eller främmande makts underrättelsetjänst viftades från första början bort till förmån för kurder eller ensamma missbrukare utan skjutvapenvana.

Under den korta tid jag gick omkring med boken fick jag två gånger frågan: vad har han för teori? Gunnar Wall driver ingen tes om vem eller vilka mördaren var. Istället bjuder han på en välskriven sammanfattning av den tillgängliga kunskapen om hela mordutredningen och visar på en mängd brister och problem. Det känns faktiskt uppenbart att han medvetet håller igen och inte spekulerar. Givetvis finns det goda anledningar till att inte bli spekulativ och öka risken att avfärdas som ännu en ”konspirationsteoretiker” eller något liknande, som de som nöjer sig med att tro på Christer Petterssons skuld kan tänkas kalla en. Själv skulle jag dock gärna ha läst mera om de reaktionära, välorganiserade, pengastinna och beväpnade kretsar som skulle kunna tänkas ha haft ett intresse av att undanröja statsminister Palme.

Jens-Hugo Nyberg

Den politiska inriktning Vänsterpartiet hade haft det senaste året fick ett abrupt slut i och med att det ”röd-gröna” samarbetet förklarades avslutat. Att detta minst av allt skedde på V:s initiativ visades tydligt av att Lars Ohly var den som längst försökte förneka ”ryktena” om det oundvikliga. Det är därmed uppenbarligen nödvändigt för V att ompröva sin politik. För alla de medlemmar och anhängare som vill bygga ett parti som verkligen kämpar för arbetarklassen och socialismen är det nödvändigt att från grunden analysera partiets politik och dess historia.

Vänsterpartiets ursprung
Föregångaren till Vänsterpartiet bildades i maj 1917 då socialdemokratins vänsterflygel, med särskilt stark bas inom ungdomsförbundet, bröt sig ut och bildade Socialdemokratiska Vänsterpartiet. Det var en ganska brokig samling, som mer eller mindre tvingades ut ur socialdemokratiska partiet efter att den klassamarbetsinriktade ledningen med Hjalmar Branting i spetsen visat att de inte tänkte tolerera någon öppen kritik från vänster. Det nya vänsterpartiet stödde den ryska oktoberrevolutionen och gick med i Kommunistiska Internationalen när den bildades 1919. Två år senare, efter att de mindre kommunistiskt sinnade delarna bröt sig ut, bytte partiet namn till Sveriges Kommunistiska Parti, SKP. Det nya, oerfarna partiet kunde dock inte – i likhet med de andra ländernas kommunistpartier – stå emot Kominterns urartning och underordning under den framväxande stalinistiska byråkratin i Moskva.

Man skulle dock också kunna datera bildandet av V:s föregångare till 1929. Det året splittrades åter partiet, där den Moskvatrogna minoriteten bildade det som vi idag efter två namnbyten känner som V. Från 1929 var detta SKP troget de senaste svängarna från Stalin och hans byråkrater. Detta ska givetvis inte förstås som att partiet företrädesvis bestod av klassfiender. Majoriteten av partiet, liksom av andra länders kommunistpartier, bestod av ärligt menande kommunister, i stor utsträckning arbetare. Samtidigt måste man emellertid inse att kommunistpartierna underordnades Stalins kontrarevolutionära politik. Basmedlemmarna kämpade uppriktigt för en bättre värld, slogs om inflytande i fackföreningar och för bättre villkor för arbetarklassen – men samtidigt skolades de i att hylla Stalin, i att applådera massutrensningarna av kommunister i Sovjetunionen och att stödja krossandet av den spanska revolutionen i den antifascistiska folkfrontens namn.

Varför studera historien?
Många mer radikala medlemmar i dagens V och Ung Vänster tycker att de inte har anledning att skämmas. Visst begicks misstag – men varför ska man be om ursäkt för ärligt menande kommunister samtidigt som borgarna stödjer krigsförbrytelser gång på gång utan att någonsin ställas till svars? Till stor del kan jag hålla med. Ingen del av vänstern har någon anledning att be om ursäkt till liberaler som stödde den massiva bombningen av Fallujah, blockaden av Gaza eller framhåller Reagan som en förkämpe för frihet och demokrati. Poängen är inte att skämmas eller att älta det förflutna – poängen är att lära sig av det för att förbereda sig för framtiden.

Det är därför V skulle behöva en bättre analys av sin historia. Inte för att vinna trovärdighetspoäng hos borgaralliansen (tvärtom finns det allt för många vänsterpartister som har spelat det spelet), utan för att rusta sig för kommande klasstrider. När V har angripits av borgerligheten – speciellt efter Uppdrag gransknings ”avslöjanden” (vilket givetvis mest var gammal skåpmat och bara en ursäkt för en antikommunistisk kampanj) var V:s företrädare tvärtom allt för undfallande och passiva. De borde istället ha gått till hårt motangrepp mot de självgoda borgare som hyllade USA:s regeringar både när dessa stödde Saddam, när de bombade Irak sönder och samman och när de invaderade landet.

Under årtiondena efter Stalins död blev SKP, senare Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) mindre direkt beroende av Sovjetunionen, utan att någonsin kapa banden eller sluta kalla de byråkratiska härskarna i staliniststaterna för ”broderpartier”. Detta ledde dock inte till att en självständig klasskampspolitik utvecklades, utan till att de i motsvarande grad anpassade sig till den svenska borgerliga staten och socialdemokratin. Östblockets sammanbrott skyndade givetvis på den processen i hög grad och fick partiet att ganska snabbt förkasta stora delar av programmet. Det var emellertid inte bara det stalinistiska arvet som slängdes över bord, utan också bärande delar av det kommunistiska programmet, som de åtminstone formellt hade stått bakom tidigare.

Inom några år ledde processen till att partiet stödde stora nedskärningar, privatiseringar och slutligen en koalition med S och MP som syftade till att sätta sig i en kapitalistisk regering.

Enter Gudrun Schyman
1990 bytte VPK namn till Vänsterpartiet. Att ta bort kommunismen ur partinamnet försvarades främst som en taktisk manöver; kommunism var ett diskrediterat ord, men målet skulle vara detsamma. Samtidigt togs alla skrivningar om leninism bort. Det skulle snart visa sig att det inte skulle begränsa sig till att ta bort några ord. Tre år senare fick V en ny ordförande, Gudrun Schyman. Fram tills att hon valde ansågs hon som en av traditionalisterna (i motsats till ”förnyarna” – de som ville förkasta stora delar av det kommunistiska programmet). Hennes tal till kongressen som ny ordförande visade dock hur långt hon stod från all form av kommunism.

I talet tog hon inte bara avstånd från koncept som ”socialistiskt samhälle” (istället ska man sträva efter socialistiska lösningar – allt annat vore att omyndigförklara de andra partierna), utan också ”föråldrat” klasskampstänkande (motsättningar finns, men lösningen ligger inte i striden). Senare under sin tid som partiordförande förklarade hon bland annat att hon inte ville förstatliga några företag (!). Jag vet vad många av er tänker, men det är faktiskt helt sant. Schyman som ordförande för Vänsterpartiet tog avstånd från strävan efter ett samhälle som är slutgiltigt socialistiskt, lösningar genom klasskamp och att förstatliga företag. Detta utgjorde dock inget hinder för henne att fortsätta vara partiledare. Givetvis levde hon på sin karisma och sin popularitet hos breda befolkningsskikt – men det säger ändå ganska mycket om den politiska nivån i partiet efter Sovjetunionens fall!

Dagens vänsterparti – ingen klasskampspolitik
Nu sitter som bekant sedan flera år tillbaka Lars Ohly som partiledare. Han brukar tala ganska radikalt, och inledningsvis kallade han sig för kommunist – även om han inte vågade hålla fast vid det när borgarna blev hysteriska. Men oavsett hur mycket han pratar om utomparlamentarisk kamp som det enda som kan vrida politiken åt vänster så sätter V inte sina resurser bakom att skapa en sådan kamp. Medlemmar i V – företrädesvis som enskilda aktivister – deltar i många bra mobiliseringar, men som en kollektiv kraft gör V inte mycket i den riktningen. Om V skulle sätta sina resurser – mångdubbelt större än alla andra vänsterkrafter – bakom att stödja Lagena-arbetarnas kamp, kampen för papperslösas rättigheter eller antirasistiska mobiliseringar etc. skulle de kunna bli en viktig faktor i klasskampen.

Anledningen till att de inte gör detta ligger inte så mycket i brist på resurser som i politisk inriktning. De lägger ner mycket kraft på riksdagsarbetet, landstings- och kommunfullmäktige över hela landet – på parlamentarisk verksamhet. Naturligtvis skulle inte ett revolutionärt parti, ett parti med ett program för kapitalismens avskaffande avstå från att arbeta i de parlamentariska församlingarna – men det viktigaste skulle vara att bygga en rörelse utanför parlamentet, på arbetsplatser, i bostadsområden, på gator och torg. Precis det som Ohly ibland säger är det viktigaste.

Skillnaden mellan en revolutionär och en reformistisk politik består som bekant inte i att reformister vill ha reformer medan revolutionärer avvisar dem. Skillnaden ligger i att revolutionärer ser reformer som underordnade den direkta kampen för arbetarklassens makt. När kapitalismen krisar måste den angripas – det är då vi måste visa arbetarklassen att deras intressen bara kan tillvaratas på de rikas bekostnad. Reformister hamnar istället i den situationen att de försöker stabilisera ekonomin, för att om möjligt få några förbättringar – eller snarare lite mindre försämringar – för arbetarna. Således hjälper de till att rädda kapitalismen. Detta har S lång erfarenhet av, och V har i grunden ingen annan politik – oavsett om många av medlemmarna också faktiskt vill avskaffa kapitalismen.

V saknar helt enkelt helt och hållet ett revolutionärt program för kapitalismens avskaffande. Detta är inget abstrakt, romantiskt, något som på sin höjd handlar om en fjärran framtid utan relevans för dagens problem. Tvärtom är detta något som är nödvändigt för att orientera sig i dagens klasskamp. V:s företrädare har visat sin oförmåga till detta många gånger, genom att stödja sossarnas nedskärningsbudgetar i kommuner och riksdag, genom att riksdagsgruppen stödde svenskt deltagande i det NATO-ledda Partnerskap för fred och genom en ambivalent inställning till svenskt militärt deltagande i imperialistiska ockupationer. Partiledningen visade det kanske allra mest tydligt genom att ingå i den ”röd-gröna” koalitionen med S och MP. I hur liten utsträckning de kunde vrida oppositionens politik åt vänster – den enda meningen med samarbetet – visades av den ”röd-gröna” skuggbudgeten.

Denna mycket begränsade påverkan ska ställas mot att de därmed bytte bort möjligheten att mobilisera kamp mot den regering de hade tänkt sig att sitta i vid en valseger. Istället talade Ohly ivrigt om hur mycket han och Sahlin var överens om – vilket är extra ironiskt i efterhand när Sahlin har förklarat att hon inte alls höll med, trots att Ohly gick henne så mycket till väga.

Behovet av en facklig opposition
Bristen på klasskampsinriktning hos V:s ledning visas inte minst tydligt i inställningen till den fackliga ledningen. Naturligtvis kommer det hätska angrepp mot facken från borgerligt håll. Så är det alltid. Och givetvis använder de högavlönade fackliga ledarna detta som ett ”argument” mot kritik från vänster – samma fackliga ledare som gör allt för att kompromissa med arbetsköparna och hindra att de frustrerade fackliga gräsrötterna mobiliseras till kamp, och som således är den främsta orsaken till att arbetarklassen pressas tillbaka steg för steg och att arbetsköparna går framåt lika mycket. Ledande företrädare för V har numera helt svalt detta. Så länge LO angrips från höger, resonerar de, vore det fel att angripa LO från vänster. Det enda resultatet av detta blir att de fackliga byråkraterna sitter kvar, och att arbetarna tvingas backa ännu flera steg.

Några av mina jobbarkompisar har gått ur facket, och flera pratar om att göra det. Varför? Inte i ett enda fall för att facket kritiseras från vänster, utan endast för att SEKO och LO är passivt och inte gör något för att kämpa emot. Det är där hotet mot facket ligger.

Den första plikten för ett vänsterparti baserat på klasskamp vore därför att ta strid för kämpande fackföreningar. Ledarna för samtliga LO- och TCO-förbund, även om dessa kan anse sig stå mer eller mindre till vänster, har hela tiden varit ett hinder för detta. För att åter göra fackföreningarna till organisationer som verkligen försvarar sina medlemmars intressen är det därför nödvändigt att ta strid mot den fackliga undfallenheten. Kräv – alltså gå ut på bred front och kräv öppet – att ledarna verkligen tar strid för sina medlemmars intressen och vägrar att backa. Om de inte kan förmås till detta måste medlemmarna organiseras för att ta strid utan och mot ledningen. Ett vänsterparti som är kampinriktat skulle se som sin första plikt att med all kraft ta sig an den uppgiften, och organisera en gräsrotsopposition bland fackliga medlemmar. Detta skulle innebära att ta strid mot de byråkrater som nu toppstyr samtliga fackförbund. Oavsett vad dessa byråkrater säger så handlar detta inte om att splittra och försvaga facken. Tvärtom är det nödvändigt för att försvara och stärka facken.

Liknande saker kan sägas om många andra områden. Ett verkligt kampinriktat arbetarparti skulle kämpa för en antirasistisk rörelse som också tar strid mot det som skapar rasism – högerpolitiken och kapitalismen. På arbetsplatser, i skolor och i förorter borde en mäktig rörelse organiseras, som kämpar mot såväl den öppna rasismen, deporteringar och all diskriminering som nedskärningar och privatiseringar. För att bli effektiv måste en sådan rörelse i första hand utgå från klasskampens behov. Valtaktiska hänsyn och omsorg om lagar måste underordnas dessa. Ett parti i V:s storlek skulle kunna spela en mycket viktig roll där – om inriktningen och beslutsamheten fanns.

Jag tror inte mycket på möjligheten att det går att omvandla V till det kampparti som behövs. Partiets ständiga oförmåga att formulera en klasskampspolitik, och avsaknaden ens av någon vänsteropposition med klara mål, talar sitt tydliga språk. Arbetarmakt har upprepade gånger argumenterat för behovet av att bygga ett nytt antikapitalistiskt parti – ett parti som givetvis kommer att innehålla många av Vänsterpartiets medlemmar och sympatisörer. Men de radikala och kampvilliga vänsterpartister som inte i nuläget är beredda att följa oss i att skapa ett sådant har bara en möjlighet: kräv att ert parti organiserar en sådan kamp – och organisera er själva i organisationer eller kampanjer som bedriver kamp på arbetsplatser, förorter, gator och torg.

Jens-Hugo Nyberg

Den kris som seglat upp för socialdemokratin i valnederlagets efterföljd, som bland annat resulterat i att statsministerkandidaten Mona Sahlin avsagt sig partiledarposten, är ytterst en kris för det reformistiska välfärdsprojektet i stort.

Socialdemokratins vandring åt höger
Socialdemokratin var för 30–40 år sedan ett parti som hade stark förankring i arbetarrörelsen, med många tentakler ute på arbetsplatserna. Partiet hade stöd från mer än 80 procent av LO-medlemmarna och utövade också ett stort inflytande över TCO, tjänstemannafacket. Det hade också en koppling till de radikalare sociala rörelserna, som medvetet försökte påverka socialdemokratin för att få igenom sina mål. Kvinnorörelsen och motståndet mot Vietnamkriget kan nämnas som exempel.

Den reformistiska politiken hade dock redan tidigt betytt att partiet istället för att utmana kapitalismen blivit en del av systemet. Per-Albin Hansson hade, i egenskap av ordförande i ungdomsförbundet år 1909, efter nederlaget för storstrejken samma år, dragit slutsatsen att arbetarna måste rusta sig för att störta kapitalismen: ”för en ny framryckning från position till position mot målet: socialismen”. När han själv iklädde sig rollen som landsfader några årtionden senare som statsminister hade budskapet dock förändrats. Nu gällde det att med reformer förbättra kapitalismen.

Efterkrigstiden: Den socialdemokratiska reformismens blomstringsperiod
Denna politik, som också var ledstjärnan för Tage Erlander och Olof Palme, gick ut på att förbättra arbetarnas situation inom ramarna för kapitalismen. Den syntes också vara möjlig att genomföra särskilt under de två årtiondena som följde på andra världskrigets slut. Den massiva förstörelse som kriget inneburit i många länder betydde en ny marknad för det svenska kapitalet. Återuppbyggnaden kunde man tjäna en hacka på. Dessutom hade den teknologiska utvecklingen liksom den militära industrins expansion gått i spetsen för att utveckla alltifrån kylskåp till teveapparater. Sådana produkter började nu produceras på löpande band för massförsäljning. Sammantaget betydde detta att en ny fas av kapitalistisk expansion blev möjlig.

Socialdemokratin, som allt sedan storstrejkens dagar i grunden förespråkat klassamarbete, kunde under denna period inleda en varaktig allians med den svenska borgarklassen. I utbyte mot reformer som stärkte arbetarklassens ställning erbjöds borgarna klassfred och socialt lugn. För borgarna var samarbetet med socialdemokratin inte minst ett sätt att motverka sovjetiskt inflytande på arbetarrörelsen. Man hade inte glömt de omfattande strejkerna på 1920-talet och under 30-talets början. Det handlade nu dessutom om att lägga grunden för en stark industriell expansion, för vilket man behövde utbildad arbetskraft. När utbildningssystemet öppnade dörrarna för ett stort antal studenter från arbetarklassen mot 1950-talets slut var det givetvis en seger för arbetarrörelsen, men det gynnade också borgarna. Och med de omfattande vinsterna som gjordes var det också ekonomiskt möjligt att avstå en del till det offentliga som en del av värnandet av egenintresset. Så var det även med utbyggnaden av dagis, vilket var en verklig landvinning för arbetarklassens kvinnor.

Givetvis spelade de sociala rörelserna, liksom arbetarklassens organiserade styrka, som växte fram under den här perioden en avgörande roll. Den allmänna pensionsreformen som genomfördes på slutet av 50-talet var resultatet av trycket från arbetarna. Borgarna, som motsatte sig reformen, backade efter en folkomröstning. Vietnam-rörelsen och kvinnorörelsen spelade en radikaliserande roll i förhållande till socialdemokratin och ställde den inför verkliga utmaningar. Men socialdemokratin med dess ledare var skickliga i att fånga upp delar av dessa rörelser och suga upp dessa i staten. Genom att delvis gå rörelserna till mötes, men samtidigt inleda kraven i ofarliga kontrollerbara former, kunde man också bromsa rörelsernas radikalisering (här fick man hjälp av de stalinistiska krafterna i den svenska revolutionära vänstern).

1980-talet: Socialdemokratin vandrar högerut
Under 1980-talet förändrades dock förutsättningarna radikalt. De ekonomiska kriserna på 1970-talet hade övertygat borgarklassen om att en mer omfattande offensiv krävdes för att förbättra kapitalets ställning. I täten gick Ronald Reagans och Margaret Thatchers regeringar. Nu var det dags att slå tillbaka mot arbetarnas organisering och den starka ställning som arbetarrörelsen uppnått under efterkrigsperioden för att kunna inleda den nyliberala kontrarevolutionen. Även i Sverige började arbetsköparna genom sina intresseorganisationer driva en nyliberal dagordning för att ändra den svenska politiska inriktningen.

Sovjetunionens fall 1989 innebar att borgarnas intresse av att använda alliansen med socialdemokratin för att motverka kommunistiskt inflytande på arbetarrörelsen i princip försvann. Det ledde till ett ökande tryck från höger på socialdemokratins ledare. Bidrog till detta tryck gjorde också det ideologiska klimat som blev produkten av ”segern” för kapitalismen mot stalinismen. Med misslyckandet för löntagarfonderna, ett förslag från den fackliga rörelsen som handlade om att arbetarna skulle ta kontrollen över storföretagen genom aktieägandet, stod socialdemokratin utan något tydligt alternativ till högern.

Det var i denna förändrade situation som socialdemokratins försvar av kapitalismen visade sin tydliga baksida. Det handlade om ett parti som sedan årtionden på flera sett förknippades med den statliga makten. Därför var det inte konstigt att de ledande skikten inom partiet, de som stod makten och de privilegier denna medförde närmast, böjde sig för trycket och följde med högerut.

1990-talets kris: Socialdemokratins budgetsanering och nyliberalism
När bankkrisen under det tidigare 1990-talet drev ut hundratusentals arbetare i arbetslöshet ställde det saken på sin spets. Socialdemokratins ledare såg inga lösningar på krisen utanför kapitalismens fortsatta existens. Därför drog man samma slutsats som borgarna: Arbetarna måste betala för krisen. Och arbetarna måste disciplineras för att detta skulle kunna göras så smärtfritt som möjligt. Därför skickade den socialdemokratiska regeringen 1990 ut en ung Mona Sahlin som tilldelats posten som arbetsmarknadsminister för att presentera förslaget om inskränkning av strejkrätten. Det fick det att mullra till ordentligt i LO, vars medlemmar tvingade tillbaka förslaget genom att hota med vilda strejker. Kort därefter straffades S-partiet i valet 1991, som förde fram Carl Bildts moderater till makten.

När socialdemokraterna sedan återkom till makten 1994, efter tre år av kris och en högerpolitik som tvingade arbetarklassen att betala dyrt, fortsatte anpassningen högerut. Samtidigt som man på ett hycklande vis skyllde ifrån sig, och gav de borgerliga partierna hela skulden för krisen, fortsatte man med en uppstädningspolitik som till sitt innehåll var nyliberalt präglad. Under mitten av 90-talet skar partiet ned den offentliga sektorn med resultatet att över 150 000 arbetarkvinnor förlorade sina jobb. När Göran Persson tog över rodret 1996 fortsatte den inslagna politiken: S-regeringen skulle sätta ”världsrekord i budgetsanering”, som Persson stolt deklarerade.

Konsekvenserna blev drastiska för arbetarklassen. Arbetslösheten förblev efter krisåren hög, 5-6 procent, samtidigt som de som var kvar i arbete tvingades arbeta allt hårdare. När Persson stolt presenterade tillväxtsiffror i början på 2000-talet var det en tillväxt som åstadkommits genom högre produktivitet (genom att pressa arbetskraften till högre effektivitet) snarare än genom att skapa nya jobb. Inte oväntat började sjukskrivningstalen skjuta i höjden.

Under den här perioden tog socialdemokratins ledare stort intryck av den ideologi som kallades ”tredje vägens politik”, en ideologisk inriktning som slagit rot i Tony Blairs socialdemokratiska Labour-parti i Storbritannien. Den innebar på det ekonomiska planet ett bejakande av privatiseringspolitik för att främja ”valfrihet”. New Labours förmåga att locka väljare till partiet efter den oerhört diskrediterade Thatcher-regeringen lurade säkert en och annan vanlig socialdemokrat till att betrakta Tony Blairs tredje vägen-politik som den enda framkomliga. Och inom det ledande skikten hade de marknadsvänliga idéerna slagit ordentlig rot.

Denna ideologiska förändring betydde att socialdemokratin i Sverige dessutom kom att gå i spetsen för viktiga strukturreformer som ytterligare skulle komma att stärka kapitalets krafter. Det var socialdemokratin som drev igenom privatiseringarna och bolagiseringarna av storföretag som Telia, Posten och Vattenfall. Det var socialdemokratin som kommunaliserade skolan, vilket öppnade upp för friskolorna. Och det var socialdemokratin som bröt upp det gamla pensionssystemet till förmån för aktiespekulerande fondförvaltare. Inte borgarna.

Den nuvarande krisens orsaker
Utvecklingen har givetvis påverkat socialdemokratin på fler än ett plan. Arbetare har övergett partiet i stora mängder. Partiet har mer än halverats sedan mitten av 1990-talet. SSU, idag huvudsakligen en organisation för unga karriärister, är en skugga av sitt forna jag med som högst 5 000 medlemmar i sina led. Stödet för partiet bland LO-medlemmarna har sjunkit med nästan 20 procent i jämförelse med 1960-talet. En ”medelklassifieringsprocess” har också påverkat partiets sammansättning. Tydligast är det i toppen av organisationen. I partiets nuvarande ledning finns bara ett par som har arbetarbakgrund (att jämföra med Olof Palmes regering 1971, i vilken hälften av statsråden hade arbetarbakgrund). Ett antal tidigare ledande socialdemokrater har idag topp-positioner i näringslivet.

Det motstånd som nu riktas mot Sahlin inom partiet är inte så mycket ett motstånd mot hennes person som ett uttryck för ett allmänt missnöje med vart den här högerpolitiken har fört partiet. Många kritiker säger att partiets medlemmar inte känner igen partiet längre.

Å ena sidan har det betytt att många arbetarväljare känner sig mer främmande för partiet. Det reflekteras i att partiet fått se stödet minska i fackföreningsrörelsen. Idag vill bara 30 procent av fackets medlemmar behålla LO:s band med socialdemokratin, vilket vittnar om ett historiskt lågt förtroende. Samtidigt är stödet för att försvara välfärden och för att stoppa marknadskrafternas framfart mycket starkt inom LO, vilket opinionsundersökningar tydligt visat. Det kan inte betyda annat än att många arbetare inte längre med självklarhet ser partiet som en försvarare av deras intressen.

Å andra sidan har partiet tydligt misslyckats med att vinna den s.k. ”medelklassen”. Inom TCO har stödet för partiet minskat radikalt, och Moderaterna är de huvudsakliga vinnarna. Detta gamla högerparti har effektivt genom skattesänkarpolitik och hårdare piska mot sjuka och arbetslösa drivit in en kil mellan mellanskikten och den fattigare och mer sårbara delen av arbetarklassen. Socialdemokratins oförmåga att motverka denna utveckling har ytterligare tärt på dess väljarbas. De som i mellanskikten å andra sidan attraherats av högerpolitiken har i hög utsträckning valt att rösta på orginalet.

Vart nu?
Följderna av den nuvarande krisen är svåra att förutsäga. Med en svagt organiserad vänster är sannolikheten för ett fortsatt befästande av partiet som ett mitten-höger-parti ett troligt scenario. Det är ”mittenfalangen” som av många socialdemokrater anges vara den starkaste kraften inom partiet, vilket vittnar om djupet i högerutvecklingen inom partiet. Den svaga partivänster som finns är dessutom helt inriktad på att genom ideologisk påverkan driva sin kritik. Sannolikheten för att denna ska få ett genomslag utan påtryckningar underifrån – från de arbetare som fortfarande håller fast vid partiet – är antagligen mycket liten. Och partivänstern tycks inte vara beredd att utmana partiets politik genom en självständig uppmaning till kamp från arbetarklassen.

Slutsatser: Vi behöver en kämpande opposition!
Slutsatsen man måste dra av socialdemokratins kris är att vad som verkligen behövs är en kämpande politisk opposition inom arbetarrörelsen. Men en sådan opposition kan inte utgå från en vänstervariant på det klassamarbete som socialdemokratins reformism så länge förordat. Det måste till en kamp för att arbetarklassen ska kunna uppträda och handla med sina egna intressen för handen. Det är en politik som, om den genomförs konsekvent, borde ha stora förutsättningar för ett genomslag bland alla de som förlorat på högerpolitiken. Och den måste till för att stoppa något ännu värre än det vi ser idag – nämligen ett ökat stöd för de rasistiska Sverigedemokraterna och mer chauvinistiska tongångar.

Att radikala ord måste backas upp av praktik är också en tydlig läxa av valrörelsen. Lars Ohly och Mona Sahlin spelade båda ut vänsterkorten i slutdebatterna. De talade om klassamhället och om vikten av att försvara välfärden som en fråga om att försvara arbetarklassens intressen. De var hyfsat tydliga i detta. Men det räckte inte: Efter många år av kapitulation och ansvarstagande för högerpolitiken klingade det uppenbarligen alltför falskt.

Vänsterns oförmåga
Hur ska ett kämpande alternativ kunna skapas? Här har den nuvarande vänstern stora problem. Vänsterpartiet har genom sitt kryperi för socialdemokratin snarare blockerat än stimulerat en radikalisering. Detta fortsätter också att vara partiets roll, även om det för tillfället hamnat i ofrivillig opposition efter det rödgröna sammanbrottet. Genom att backa upp socialdemokratiska nedskärningsregeringar har Vänsterpartiet inte kunnat gå framåt och kanalisera missnöjet. De har istället följt med högerut, en utveckling som var särskilt tydlig i årets valrörelse där man medvetet talade tyst om splittrande frågor (som Afghanistan) och främst profilerade sig på frågor som man vet har starkt stöd i den socialdemokratiska vänstern.

Vänsterpartiets oförmåga är också tydlig om man ser till dess fackliga politik – eller snarare avsaknaden av en sådan. Ingen gång under de senaste åren har partiet försökt utmana LO-ledningens förlamande och svekfulla inverkan på den fackliga kampen. Ingen gång har Vänsterpartiet gått emot LO-ledningen och uppmanat arbetarna att kämpa av egen kraft. I själva verket har man inte haft något eget fackligt arbete värt namnet sedan årtionden.

Krisen är en möjlighet – för en kämpande opposition!
Den nuvarande krisen har en potential: Den kommer onekligen att leda många aktivister i arbetarrörelsen att ställa sig frågan om vad som verkligen behöver göras. För det är, som Lars Ohly sade på valnatten, allvar nu. Med högern vid makten och med rasistiska sverigedemokrater i riksdagen finns massor av skäl för alla oss som står på arbetarklassens sida att lägga grunden för en motoffensiv.

Arbetarmakt, som kämpar för att skapa en revolutionär opposition inom arbetarrörelsen, kommer att försöka delta i denna debatt. Vi framhåller vikten av en brytning med reformismens politik, och argumenterar för en revolutionär politik som utgår från klasskampen. Vi anser att en sådan politik, oavsett stödet för den idag, är nödvändig för att kunna utmana den reformistiska arbetarbyråkratin på allvar.

Till alla de aktivister i arbetarrörelsen som vill vända utvecklingen säger vi följande: Vi måste ställa krav på arbetarledarna att verkligen representera oss, men också bygga upp tillräcklig styrka för att själva kunna ta kampen när dessa ledare sviker. Nu måste alla som vill kämpa samlas för att tillsammans börja diskussionen om en hållbar strategi för att kunna utmana det socialdemokratiska ledarskapet över arbetarrörelsen. Kampen för en opposition inom arbetarrörelsen måste inledas. Det måste handla om att ta de första stegen på vägen mot att lägga grunden för byggandet av ett nytt antikapitalistiskt arbetarparti.

- Bryt med klassamarbetet. Höj rösten och mana till kollektiv kamp för att slå tillbaka varje angrepp!
- Bygg en kämpande opposition inom LO för att utmana klassfreden mellan LO:s ledare och kapitalet!
- Ställ krav på de socialdemokratiska ledare som säger sig stå på arbetarklassens sida. De måste visa det i handling!
- Ta initiativ till demokratiska konferenser som samlar alla i LO som vill kämpa på ett självständigt sätt i förhållande till LO-ledningen. Res frågan om ett nytt kämpande antikapitalistiskt arbetarparti!

Gunnar Westin

Det blev frågan om truppernas närvaro eller icke-närvaro som slutligen kom att slutgiltigt splittra den rödgröna oppositionen. Efter att S och MP gått Reinfeldt till mötes i en överenskommelse som innebär att svenska trupper kan bli kvar i Afghanistan under flera år framöver står det klart att det tidigare talet om att dra tillbaka trupperna aldrig var allvarligt menat. Det handlade bara om att söka röstboskap bland dem som motsätter sig det svenska deltagandet i USA:s krig, inget annat. Vi bör inte förvånas över denna omsvängning. Som Arbetarmakt har visat i tidigare artiklar har S och MP:s inställning till truppnärvaron i Afghanistan länge präglats av att partierna försökt dölja sin verkliga hållning på ett bedrägligt vis. För dem som inte sett igenom de vackra orden om ”tillbakadragande” och ”fred” så borde faktumet, att S och MP i praktiken stödjer den imperialistiska ockupationen av Afghanistan, nu stå klart.

Den splittring inom den rödgröna oppositionen som nu är faktum hade redan påbörjats innan Afghanistanfrågan kom upp på bordet. Mona Sahlin och Peter Eriksson hade redan i oktober signalerat att de inte avsåg att fortsätta samarbetet med Lars Ohly, eller för den delen med varandra. I båda fallen handlar det om en öppning för att gå politiskt högerut. Mona Sahlin pressas av högern inom partiet, som skyller valfiaskot på samarbetet med Vänsterpartiet, samtidigt som hon räds för att öppna för en kritik från vänster, något som skulle fördjupa sprickan inom partiet ytterligare. För MP handlar det om att partiet, som är ett borgerligt parti om än med viss vänsterprägel, har gått starkt framåt. Beroendet av S och V är i detta läge mer till nackdel än till fördel för MP-ledningen, som nu ser sig ha större möjligheter att vinna inflytande genom en friare roll.

För Vänsterpartiet kom splittringen lägligt. Med frågan om truppnärvaron fick slutligen Lars Ohly ett tydligt och behövligt skäl att deklarera äktenskapet som ömsesidigt brutet. Tidigare sågs han som den enda som inte insett brytningen på allvar, vilket inte var så konstigt med tanke på att Ohly investerat mycket förtroendekapital i att få samarbetet till stånd. Efter att ha anpassat sig till S politik och gått åt höger i flera frågor så kunde Ohly nu gå ut i tydlig opposition till riksdagsmajoriteten och öppet kritisera S och MP för deras svek. Det har räddat hans ansikte inför de egna kritikerna på partiets vänsterkant. Istället för en svag ledare vars strategi misslyckats fullständigt kan han nu posera som en stark oppositionsledare.

Vad handlar det då om för sorts opposition? I riksdagen och i medierna har Ohly beskyllt S och MP för att anpassa sig till SD. Med det menar han att orsaken till omsvängningen handlar om att SD motsätter sig truppnärvaron, och att dessa partier hellre kompromissar politiskt med borgarna än att låta SD få inflytande. Här har Ohly en poäng, men skälen för stödet till krigföringen från S är i minst lika hög utsträckning ett uttryck för partiets fortsatta stöd till den svenska imperialismen.

Det är också här skon klämmer. Vänsterpartiet, väl medvetna om S-partiets verkliga utrikespolitiska hållning, valde att inte prata särskilt högt om Afghanistan i valrörelsen. I valmanifestet från partiets kongress i våras hade frågan mycket passande helt försvunnit. Ohly signalerade dessutom att partiet skulle vara berett att kompromissa i frågan vid ett regeringsskifte. Att S aldrig skulle acceptera ett omedelbart tillbakadragande var man väl medveten om. V har därför släppt kravet på ”omedelbart tillbakadragande”. Med detta i åtanke borde den nya hållningen tas med en nypa salt. Det handlar mindre om ett principfast ställningstagande och mer om en läglig manöver åt vänster efter att andra vägar stängts.

Inom Vänsterpartiet har Ohlys och partiledningens ställningstagande välkomnats av partivänstern. För tillfället tycks även de krafter som tidigare förordade samarbetet med de rödgröna kunna enas med de mer samarbetskritiska elementen: Det är ju S och MP som splittrat samarbetet, inte Vänsterpartiet. Den nya oppositionsrollen passar uppenbarligen en partiledning som är ifrågasatt efter valfiaskot och den senaste högerlinjen, som samarbetet med S och MP inneburit.

Vänsterpartister som är trötta på det parlamentariska kompromissandets politik och som vill se ett kämpande alternativ till S och MP får inte låta sig nöjas med Ohlys utspel i riksdagen. Det räcker inte heller att rösta mot truppförstärkningar. En rörelse mot deltagandet i den imperialistiska ockupationen för omedelbart tillbakadragande, med kraft att organisera verkligt omfattande motstånd underifrån mot regeringens imperialistiska politik, måste skapas om den nya hållningen ska kunna omsättas från ord till handling. Inte minst de tusentals nya medlemmar som nu strömmat in i partiet efter valet, varav säkerligen en stor andel vill se ett mer kämpande vänsterparti, måste ta upp kraven och kräva att Ohly och partiledningen i praktiken lever upp till sin ”nya” politik.

Redaktionen, Arbetarmakt