Den globala dagen av ilska mot banker och företagsvänliga politiker var en enorm framgång. En ny rörelse har fötts. Hundratusentals människor i 82 länder deltog. Det största antalet deltagare var i Spanien och USA – där Los indignados och Occupy Wall Street föddes.

En betydande ny utveckling var de 40 000 som demonstrerade runt om i Tyskland. Melbourne, Australiens näst största stad, bevittnade dagens första demonstration, när åtminstone 1 000 personer samlades på City Square, medan omkring 2 000 protesterade i stadens centrala affärsdistrikt. Grupper av aboriginer, vänstergrupper och fackligt aktiva deltog.

Demonstrationer – i allmänhet med hundratals deltagare – ägde rum i Asien: i Japan, Filippinerna, Taiwan, Sydkorea och Hongkong. Även i Asien har den sociala ojämlikheten, trots att de asiatiska ekonomierna bara börjat visa tecken på nedgång, ökat i stor skala under uppgången sedan kraschen 1998.

Sedan var det Europas tur. I Aten, där man är van vid nästan dagliga strejker och protester mot regeringens åtstramningar, var givetvis 15 oktober inte lika intressant. Omkring 3 000 samlades på Syntagmatorget utanför parlamentet, medan lärare och statstjänstemän höll marscher på annat håll i staden. Upp till 7 000 personer kom till protestkonserten som följde på torget. I Tessaloniki, Greklands andra stad, deltog 3 000 i en demonstration som hade samband med den globala aktionsdagen.

Strejer och ockupationer av offentliga byggnader inträffar dagligen i Grekland och generalstrejker på en eller två dagar äger rum regelbundet. Med en officiell arbetslöshet på 17 procent, med en fördubbling på ett år av nivån på självmord och med de hittills värsta nedskärningarna som ska genomföras, står landet inför en social katastrof. Alla förbereder sig för ännu en generalstrejk i 48 timmar den 19–20 oktober, men det står klart att aktioner för att störta regeringen är en avgörande fråga som de fackliga ledarna duckar för. Grekland visar framtiden för många av rörelserna i Europa och Nordamerika – protester kommer inte att räcka. Frågan om vem som innehar statsmakten kan inte för alltid undvikas med populistiska eller situationistiska paroller.

I Rom deltog uppskattningsvis 100 000, men mediernas uppmärksamhet fokuserades på svarta blockets grupper som bröt sig ur demonstrationen för att krossa affärsfönster, sätta eld på bilar och slåss med polisen i närheten av Colosseum. Med en nationell skuldnivå som bara överträffas av Greklands inom eurozonen, är Italien på väg att inta en central ställning i Europas skuldkris när Silvio Berlusconis krisdrabbade koalition driver igenom våldsamma åtstramningar i parlamentet för att stötta landets sviktande kreditvärdighet på marknaderna för obligationer.

I Tyskland organiserades protester och demonstrationer i mer än 50 städer, med sammanlagt 40 000 deltagare (siffror från tyska Attac). De största protesterna ägde rum i Frankfurt och Berlin. Frankfurt är kontinentens finansiella nav och hemmaplan för Europeiska centralbanken (ECB). Omkring 8 000 marscherade och blockerade banken och omkring 200 personer övernattade i tält. I Berlin marscherade 10 000 mot parlamentet och finansministerns kontor. Det blev smärre sammanstötningar med polisen när människor försökte ockupera torget framför riksdagen. I Hamburg marscherade 5 000, i Stuttgart 3 000, i Leipzig 2 500, i Köln 1 500 och i München 1 000 och det fanns mindre arrangemang i andra städer. Vänsterpartiet, socialdemokraterna, miljöpartiet och fackföreningarna deklarerade sin solidaritet med rörelsen. Men allt som allt var arbetarrörelsens och vänsterns roll liten. Inte desto mindre finns det en verklig potential för att det utvecklas till en fortsatt rörelse.

I Paris knöt mer än tusen demonstranter knytnävarna och skrek ”Ställ dig upp, Paris! Res dig!” när de passerade stadens historiska börsbyggnad, innan de samlades utanför Hotel de Ville. I Bryssel marscherade tusentals under rop som ”Kriminella bankirer orsakade krisen” och bombarderade börsen med gamla skor. Demonstranterna fördömde också Nato, vars högkvarter finns i Bryssel, för att de lägger ut miljarder på blodiga krig i Irak, Afghanistan och Libyen. De påpekade att kostnaden för att skicka en soldat till Afghanistan skulle betala för elva lärare.

Omkring 3 000 samlades i London med avsikt att ta över Paternoster Square framför Londonbörsen. Polisen blockerade vägen och deltagarna samlades i närheten av St. Paul’s Cathedral. Omkring 70 till 100 tält sattes upp vid trappan upp till katedralen. Protester ägde också rum i Bristol, Birmingham, Glasgow och Edinburgh.

I Stockholm samlades 500 personer för att höra talare fördöma kapitalismen. Banderoller med budskap som ”Vi är de 99 procenten” och ”Vi vägrar betala för kapitalismens kris”. Den facklige aktivisten Bilbo Göransson förklarade i sitt tal: ”Det finns de som säger att systemet är bankrutt. Det är det inte. Det är så det byggdes upp. Det finns för att göra de rika rikare.” I Bosniens huvudstad Sarajevo bar demonstranter bilder på Che Guevara, kommunistiska flaggor och plakat med texten: ”Död åt kapitalismen, frihet åt folket”. I Rom deltog uppemot 200 000 personer. En banderoll löd: ”Europas folk, res er!”

I september utnämnde den spanska rörelsen, vars huvudparoll var ”Verklig demokrati nu!”, den 15 oktober till en global protestdag. Den nordamerikanska rörelsen, vars nyckelparoll är ”Vi är de 99 procenten!”, svarade entusiastiskt och uppmanade till världsomfattande stöd för 15 oktober. Demonstranterna i USA knöt band med de långvariga demonstrationerna mot de sydeuropeiska regeringarnas åtstramningar, speciellt i Grekland, Spanien och Italien. Uppmaningen till massprotester den 15 oktober hade sitt ursprung för en månad sedan vid ett internationellt möte i Spanien. Madrid var återigen i fokus med 300 000 människor på gatorna. Sex demonstrationer sammanstrålade på torget Puerta del Sol där de indignerades rörelse föddes den 15 maj. Hundratals portugisiska demonstranter stötte samman med polisen i Lissabon när de försökte ockupera parlamentet.

Protesten korsade Atlanten och spred sig till New York, där rörelsen i Nordamerika ursprungligen började, när demonstranter satte upp ett läger i parken på Lower Manhattan den 17 september. Protesten växte till åtminstone 5 000 personer när de marscherade till Times Square från sitt högkvarter och ropade: ”Bankerna blev räddade, vi blev utsålda” och ”Gör slut på kriget, beskatta de rika – för att lösa underskottet”. De ockuperade Time Square i flera timmar innan kravallpolisen med användning av pepparsprej och hästar drev ut dem från torget och grep 42 personer. Många demonstranter marscherade sedan tillbaka till huvudlägret i Zucotti Park, som de kan ockupera eftersom det är en privat park – demonstrationer på offentliga torg kräver tillstånd av polisen (så mycket är ”församlingsfriheten” värd).

I grannstaten Rhode Island bar mer än 1 000 personer plakat som bland annet innehöll: ”Systemet stinker” och ”Vakna upp ur den amerikanska drömmen”. I Chicago marscherade mer än 2 000 personer från Federal Reserve Bank till Grant Park innan tält sattes upp. Polisen sade att de grep mer än 200 demonstranter som nästa dag vägrade lämna platsen. Tusentals tågade i San Francisco och Los Angeles och i Seattle trotsade demonstranter ett utegångsförbud från kl 22 och satte upp 150 tält i Westlake Park. I Toronto fyllde 2 000 personer St James park och markerade att rörelsen anlänt till kanadensiska städer, andra protester hölls i Vancouver och Montreal. Hela rörelsen har tillskrivits aktivistgruppen Adbusters i Vancouver.

Den omfattande spanska rörelsen i maj, med ockupationer av Puerta del Sol i Madrid, inspirerades öppet av den arabiska våren i Tunisien och på Tahrirtorget i Kairo. De fick också inspiration från den argentinska rörelsen 2000–2001 och den antikapitalistiska rörelsen i början av 2000-talet. Rörelsen i USA var i sin tur inspirerad av utvecklingen i Spanien och av en omfattande besvikelse över Obama och den uppenbara förlamningen i progressiva kretsar när de ställts inför Teaparty-rörelsens framväxt. Deltagarna i USA hänvisar ständigt till att Obama villigt öser ut pengar till bankirerna samtidigt som han bara genomför de tamaste tänkbara åtgärderna för arbetslösa.

Protesternas huvudparoller – vi är de 99 procenten – identifierar krisen med bankirerna och miljardärerna och pekar på hur de fattiga, ungdomen och arbetarna är de som betalar kostnaderna. Och detta är dessutom bara kulmen på en långvarig ökning av skriande sociala skillnader. De skjuter också in sig på hur storkapitalet korrumperar politiker, en realitet som innebär att demokratin har ”urholkats” så att inte ens någon alternativ lösning till kapitalisternas dagordning övervägs. Amerikanska fackföreningar har också börjat delta. Transport Workers of America och New Yorks Metro 32BJ Service Employees International Union har utlovat sitt stöd efter att polisen beordrat bussar för att transportera gripna demonstranter vid demonstrationen på Brooklynbron den 3 oktober.

Rörelsen är betydande i sin internationalism och den pekar ut bankerna och de superrika som orsaken till krisen, plus politikerna som deras hantlangare. Om den här rörelsen skapar band till både fackligt organiserade arbetare och de miljoner arbetarna med osäkra anställningar och som superexploateras, kan den ge upphov till revolutionära kriser i många länder, speciellt om världen går in i en ännu djupare recession uppe på den stagnation som den för närvarande befinner sig i.

Men i likhet med den antikapitalistiska rörelsen i början av 2000-talet, och den antikrigsrörelse som följde, kommer det inte att räcka med protester och negativa paroller. Det diskuteras redan i ockupationerna om man ska göra upp listor med krav. En del aktivister menar att varje slag av krav skulle splittra rörelsen, som måste frodas i spektakel och händelser. De är också de som är mest fientliga till att dra in ”hierarkiska” eller ”vertikala” organisationer som fackföreningar och vänsterpartier vilka förnärmar den fetisch de gjort av massförsamlingar och konsensus som det enda sättet att organisera.

En del av de som finns i lägren har perspektivet att bygga upp miniutopier, öar av kollektiv demokrati utanför kapitalismen. Många människor vill emellertid bara genomföra civil olydnad, en protest mot staten och det sätt som den agerar på. Debatterna i tältlägren om strategi är naturligt nog skiftande i början, men faran är att de misslyckas med att komma överens om det som behövs för att gå vidare.

Under 2000 och 2001 prövades modellen med församlingar av den stora, miljoner starka argentinska rörelsen med dess folkförsamlingar, cacerolazos (protester med kastruller), piqueteros (arbetslösa som blockerade motorvägar och broar) och fabriksockupationer, vilka lyckades störta flera presidenter, men som inte kunde formulera ett politiskt alternativ. Följaktligen gav den i slutändan, trots situationens enorma radikalism, plats åt ännu en peronistisk regering.

Men den gamla officiella arbetarrörelsen är också en del av problemet på grund av det lama sätt som den svarat på krisen. Den är ofta bunden till reformistiska socialistpartier eller så kallade ”arbetarvänner” som demokraterna i USA eller de argentinska peronisterna och begränsar sig också till protester och generalstrejker under enstaka dagar.

Men den fråga som allt skarpare hamnar i fokus är frågan om politisk makt. Om vi ska få de rika att betala, om vi vill undvika åtstramningarnas följder, krossandet av 50 års sociala landvinningar, ja, om vi vill ha en verklig demokrati, då måste vi skapa en politisk kraft, ett parti, ett internationellt parti som inte bara kan ”få bort dem allihop”, som den argentinska rörelse uttryckte det, utan placera makten i händerna på arbetande människor och störta kapitalismen.

Dave Stockton

[Ur Arbetarmakt Nr. 3, 2011]

Nicolas Contreras tittar närmare på den chilenska studentrörelsen och dess historia av radikal kamp:

Inte sedan protesterna som föregick Pinochets fall har Santiagos gator sett en sådan massmobilisering som under Chiles studentprotester 2011. Upp till 200 000 studenter riskerar sin framtid genom skolstrejker och trotsar polisens våld vecka efter vecka genom att protestera. Varför bär den chilenska studentrörelsen på en sådan enorm kampvilja och vad är det vi i Sverige, med vår nästintill obefintliga studentrörelse, har missat?

Under juni till augusti 2011 har Chile sett en enorm våg av studentprotester. De enas under parollen ”No al lucro” (”Stoppa privatiseringen”) och kämpar mot en regering som inte visar något vidare tecken på att ge med sig. De har fått stöd av lärarfacket och de statliga gruvarbetarna. Även den hårt förtryckta ursprungsbefolkningen, Mapucheindianerna, har solidariserat med rörelsen, vilket visar att det är en bred rörelse som mest använder regeringens liberala skollagar som en ursäkt för att protestera mot ett samhälle som är djupt infekterat av nyliberalismen.

Pinochets skolreformer

Under den USA-stödde diktatorn Pinochets tid genomfördes massiva reformer av skollagarna som ledde till att högskolorna reducerades till blott ännu ett investeringsområde för kapitalister. Med en skola styrd av profit istället för människo- och samhällsutveckling har Chile överösts med psykologer, civilingenjörer och andra titlar som varit lätta för de privata utbildningsinstituten att sälja in till familjer som velat det bästa för sina barn. Dessutom betalar familjerna 70 % av utbildningskostnaderna vilket per månad kan översättas till en femtedel av vad en vanlig arbetare tjänar. Då bara räknat på kostnaderna för en student, det är inte ovanligt med flera studenter i en familj och endast en inkomst per familj.

Det är en ohållbar situation och det har varit illa länge. Många hoppades på att Michelle Bachelet, Chiles första kvinnliga president och ledare för den socialdemokratiska och socialliberala alliansen Consertación, skulle bättra på situationen men förhoppningarna möttes aldrig och med en växande medelklass och ett ökat sug efter en akademisk framtid har situationen blivit mer påtaglig.

Tradition av samhällsinsatser

Dock är de ekonomiska omständigheterna bara en del av förklaringen till styrkan i protesterna. Chile har en lång och radikal historia av studentkamp. Det statliga universitetet, Universidad de Chile, har en central studentorganisaion, FECh, som organiserar 30 000 studenter. Pluggar du på Universidad de Chile blir du automatiskt medlem i FECh. Organisationen grundades 1906 med stort stöd av rektorn. Letellier, som rektorn hette, kunde förmodligen inte förutse det radikala frö han var med och sådde. Bara ett år efter grundandet gick FECh ut i sin första massprotest där man bl.a. kritiserade rektorn hårt. Bara 15 år senare förklarade sig organisationen som anarkosyndikalistisk och man öppnade kvällskolor där man tog på sig att utbilda arbetarklassen, gratis. Samhällsinsatser som denna har under FECh:s historia bara blivit en av många där man knutit starka band till arbetare och andra förtryckta delar av samhället. Det finns i dagsläget en årlig möjlighet för medlemmarna att t.ex. resa iväg till fattiga områden där Mapucheindianer och deras ättlingar ofta bor för att hjälpa till att bygga hus och skolor och många av medlemmarna ser det som en självklar del av sin studietid.

Det är alltså ingen slump att det är just studenterna som driver kampen i dagens Chile. De har en styrka i sitt antal, att de skapat en kultur av kamp och har starka band till andra delar av samhället, inte minst till arbetarklassen. Som studenter har de dessutom en unik position i samhället i och med att de är gamla nog att kunna kritiskt analysera samhället och dess orättvisor men samtidigt unga nog att slippa den konformerande effekt arbetslivet kan ha på människan. Denna unika position är något vi i Sverige hellre verkar använda till att organisera nollningar, finmiddagar och slottsbaler.

Venezuelas president Hugo Chávez – som påstår sig vara revolutionär socialist – har oåterkalleligen förstört sitt rykte inför arbetarklassen och progressiva krafter världen över. Chávez har vägrat att fördöma den libyske diktatorn Muammar Khadaffi för massakrerna på obeväpnade demonstranter. Han påstår att han ”saknar information” om händelser som för resten av världen framstår som solklara.

Förra veckan postade Chávez ett meddelande på Twitter som lyder: ”Länge leve Libyen och dess oberoende! Khadaffi står inför ett inbördeskrig!” Han påstod också att ”en kampanj med lögner vävs samman när det gäller Libyen” och tillade: ” Jag kommer inte att fördöma honom. Jag skulle vara feg om jag fördömde någon som varit min vän”. Du ska dömas efter vilka som är dina vänner! Det heter säg mig vilka dina vänner är och jag ska säga vem du är. Nej comandante, du är en politisk fegis eftersom du inte fördömer honom för hans brott och inte stöder det revolutionära folket.

Chávez har faktiskt ringt till ”sin vän” för att erbjuda sig att skapa en kommission med ”vänligt inställda länder” som kan medla mellan honom och de revolutionära krafterna. Ett erbjudande som de senare helt riktigt har avvisat med förakt. Khadaffi, hans avskyvärda söner och hans omgivning av slaktare förtjänar ingen medling – och inte ens en tillflykt i Caracas om han flyr – utan summarisk rättvisa från det folk som han exploaterat och förtryckt.

Chávez har genom detta ännu mer avslöjat att hans politik har mer gemensamt med falska ”antiimperialister” av samma slag som Irans Mahmoud Ahmadinejad eller Zimbabwes Robert Mugabe – som skamlöst har smickrat varandra på senare år. Men att framställa Khadaffi som något slags antiimperialist när han varit i lag med Storbritannien och Frankrike under det senaste årtiondet, och följt alla deras önskningar, är helt enkelt befängt.

Det faktum att dessa länder är eller under en tid varit måltavlor för imperialistiska hot, gör dem inte till regimer som måste försvaras mot det egna folkets revolutionära uppror. Tvärtom. En regim som exploaterar och förtrycker sitt eget folk kommer inte på lång sikt att kunna stå emot imperialismen. Genom sitt brutala förtryck utsår de faktiskt illusioner om imperialismen bland sitt eget folk och i den övriga världen.

Revolutionärer måste på en och samma gång stöda de libyska revolutionärerna och göra allt de kan för att materiellt och moraliskt hjälpa dem i störtandet av tyrannen och samtidigt motsätta sig varje slags angrepp eller invasion av Libyen. Ett ”flygförbud” är bara ett första steg mot en invasion och det fruktansvärda tillståndet i Irak och Afghanistan är bevis för vad en ”humanitär” eller ”demokratibyggande” invasion av USA eller Storbritannien och andra EU-stater kommer att medföra.

Obamas administration tycks faktiskt vara ganska osäker inför ett ingripande. USA:s försvarsminister Robert Gates sade till kongressen: ”Låt oss kalla en spade för en spade – en zon med flygförbud börjar med ett angrepp på Libyen, för att utplåna luftförsvaret. Det är så man upprättar en zon med flygförbud… Det kräver också fler flygplan än vad som finns på ett enda hangarfartyg.” Utrikesminister Hillary Clinton tillfogade: ”Vi är långt ifrån att avgöra att det behövs en flygförbudszon för Libyen.”

Republikaner som John McCain kräver emellertid ett ingripande. De vill alldeles tydligt lägga vantarna på ännu mer av Libyens olja – de största reserverna i Afrika. Khaddafis motståndare har helt riktigt sagt att det inte får bli någon invasion av Libyen; de har sett vad invasioner lett till i Irak och Afghanistan.

Hugo Chávez skamliga hållning visar hur fullständigt olämplig han är att axla manteln som ledare för en ny internationell, socialistisk arbetarrörelse. För över ett år sedan publicerade han en uppmaning att bilda en femte international och gjorde sedan ingenting för att sammankalla en konferens som han talat om. Nu har han helt och hållet förslösat allt kapital han kan ha haft. Det finns faktiskt många tecken som tyder på att han också rört sig ordentligt högerut i sitt eget land. Det tjugoförsta århundradets socialism får inte ha något att göra med överste Khadaffis barbariska regim och hans ”revolutionära” kommittéer som alltför länge har förtryckt Libyens folk.

Det är därför kanske inte någon tillfällighet att samtidigt som Chávez har undertecknat en pakt med politiker från den borgerliga oppositionen, och frigett de som greps i samband med kuppen mot honom, har dömt den militante fackföreningsledaren Rubén González till sju och ett halvt år i fängelse för att ha deltagit i en tvåveckors strejk om obetalda löner i juli 2009. González har nu redan suttit i fängelse i mer än ett och ett halvt år. Chávez har nyligen också fördömt strejker i den offentliga sektorn och anklagat dem för att ”rikta sig direkt mot mig” och påstår att den som ”stoppar ett statligt företag, jävlas med statsöverhuvudet”. Han har också beordrat ”underrättelsetjänsterna” att agera mot fackliga ledare som främjar strejker.

Arbetarklassen världen över måste återigen bekräfta den lärdom som finns innefattad i Internationalens text: ”I höjden räddarn vi ej hälsa”. Inga presidenter eller militärer kommer, oavsett deras vänsterklingande och antiimperialistiska retorik, att befria arbetarklassen från politiskt förtryck eller kapitalistisk utsugning. ”Arbetarklassens frigörelse kan bara vara arbetarklassens eget verk”, som Marx formulerade det.

Dave Stockton

I Mexiko har den nuvarande globala ekonomiska krisen fört fram de speciella utmaningar och frågor som den mexikanska arbetarklassen står inför i skarpt fokus. Det tryck som den globala recessionen, och ännu viktigare recessionen i USA, utövar på hela samhället, har dessutom förvärrat många av de existerande problemen. Det märks tydligare än någon annanstans i det ökade våld som omger kriget mot drogerna.

Konflikten med drogkartellerna i Mexiko har på senare tid fått stor uppmärksamhet i medierna på grund av den allt blodigare vändning den tagit. Sedan han blev vald 2006 har Felipe Calderón från Partido Acción Nacional (PAN) följt en politik med militära offensiver mot drogkartellerna. Resultatet har varit en upptrappning av det våld som lett till 28 000 döda. Några urbana delar av Mexiko påminner om krigszoner och landsbygden ser ut som ett ockuperat land som patrulleras av armén.

Det är knappast förvånande att drogindustrin ännu inte är under kontroll genom offensiven. Smugglingen och tillverkningen av droger i Mexiko går tillbaka till början av 1900-talet då amerikanska förbud och allt striktare droglagar gav upphov till en uppgång på andra sidan gränsen. Därmed upprättades de vägar för tillförsel, den korruption bland myndigheterna och de olika sätt att undvika myndigheterna som fortfarande används. Det bör också erkännas att så länge som smuggling av droger förblir en lönsam verksamhet, har den en stark attraktion i ett land där fattigdomen grasserar. Detta förklarar varför droghandeln i den globala recessionen har förblivit motståndskraftig gentemot statens angrepp.

I ljuset av det stigande antalet döda och narkotikaindustrins förmåga att överleva har Calderóns regering börjat överväga andra sätt att ta itu med frågan, inklusive möjligheten att legalisera produktionen och distributionen av droger.

Mexiko och den globala recessionen
Mexiko är speciellt hårt drabbat av recessionen, vilket i hög grad beror på landets ekonomiska beroende av sin granne i norr. Omkring 80 procent av all mexikansk export går till USA, så recessionen i USA har haft stor inverkan på ekonomin med en vikande efterfråga som triggat igång en recession i Mexiko. Detta har orsakat en ökning av arbetslösheten, som officiellt för närvarande uppgår till 5,5 procent. Den verkliga arbetslösheten kan vara så hög som 25 procent, vilket tvingar in många människor i allvarlig fattigdom trots det faktum att de har en anställning. Utöver detta måste man komma ihåg att det finns ett stort antal mexikanska invandrare i USA som arbetar för att skicka hem pengar.

När amerikanska företag började spara var de oorganiserade och illegala arbetarna ofta de första som fick gå, vilket resulterade i ännu ett ekonomiskt slag mot de utfattiga mexikanska arbetarna liksom det orsakade nya problem i själva USA. Där har rasistiska och invandrarfientliga stämningar stadigt ökat och till och med lett till en lagstiftning som den i Arizona. Trots detta fortsätter bristen på arbete och det grasserande våldet att tvinga människor att försöka ta sig över gränsen till USA. Detta blir allt mer farligare när skjutglada gränsvakter använder hypermodern utrustning för övervakning för att spåra var och en som närmar sig Rio Grande. I juni sköts 15-årige Sergio Adrian Hernandez till döds på den mexikanska sidan av amerikanska vakter, vilket orsakade upprördhet i hela Mexiko.

Fackföreningarna i Mexiko
Trots den mexikanska ekonomins förfärliga tillstånd och de ökade angreppen på villkoren, upptäcker arbetarna att de inte effektivt kan organisera ett motstånd. Det beror till stor del på den roll som spelas av de olika fackföreningar som historiskt sett har åtnjutit ett nära symbiotiskt förhållande med regeringen och bourgeoisien. Den största av dem var CTM (Mexikanska arbetares konfederation) som officiellt var anslutet till PRI (Revolutionära institutionspartiet). De var som fackförening oumbärliga för regeringen i allt från demobiliseringen av arbetarmilitans till att driva vissa politiska dagordningar.

I utbyte för denna lojalitet kunde höga fackliga företrädare få olika poster i staten och upprätta företag med intäkter från facken själva och därmed övergå från ställningen som arbetararistokrati till själva den kapitalistiska världen. Utöver detta ingrep regeringen också aktivt för att hindra skapandet av oberoende fackföreningar.

Detta inflytande började avta under 1990-talet när effekterna av nyliberala reformer ledde regeringen till att i allt större utsträckning domineras av en ny generation teknokrater. PRI:s nederlag i presidentvalet 2000 markerade slutet på partiets 70-åriga grepp om makten. Detta skulle ha varit ett slag mot fackföreningarna om det inte hade varit för kapitalisternas fortsatta behov, speciellt i ljuset av den växande ekonomiska krisen, att ha kontroll över arbetarna. Av den anledningen har det ömsesidiga förhållandet mellan fackens ledare och regeringen bevarats och i vissa fall stärkts.

Även om den formellt anställda mexikanska arbetskraften uppgår till omkring 11 miljoner, av vilka så många som 7 miljoner är fackligt anslutna, finns det så många som 40 miljoner undersysselsatta arbetare, vanligtvis i den informella ekonomin. Dessa arbetare tillhör de fattigaste i Mexiko och lider mer än de flesta under den delvis liberaliserade mexikanska ekonomin.

De mexikanska arbetarna befinner sig i en svårt situation. Rörelser för att demokratisera fackföreningarna eller upprätta nya oberoende institutioner undertrycks med hårda medel, och även om en del av de nuvarande fackföreningarna kan och ibland faktiskt mobiliserar sina medlemmar, är det nästan alltid en övning i att förhandla om ledningens eller en enskild industris snäva intressen.

Under det senaste året har sex fackliga aktivister dödats i Mexiko, några av polisen under protester men två fackliga ledare dödades av revolvermän. En facklig ledare, Jorge Luis Andrade Morales, sekreterare i Puerto de Veracruz Sindicato de Maniobrista, dödades efter att ha hållit en presskonferens som fördömde regeringen för brott mot medlemmarnas rättigheter. I oktober 2009 dödades en facklig veteran och ledare i Unión General Obrera, Campesina y Popular (UGOCP), Margarito Montes Parra, tillsammans med 14 andra människor, inklusive större delen av hans familj, av beväpnade män som sköt med automatvapen in i deras fordon. Parra hade i decennier varit aktiv med att organisera lantarbetare och bönder, vilket hade skaffat honom många fiender bland mäktiga godsägare och drogbaroner. Våldet från den starkt militariserade mexikanska staten, droggängen och företagens gangsters utövar ett otroligt tryck på fackföreningarna att organisera sig för att försvara sina medlemmar och ledare.

Men också själva rättsväsendet motarbetar fackliga aktivister. En annan facklig organisatör, Juan Linares Montúfar, ordförande i gruvarbetarnas och metallarbetarnas nationella fackförenings allmänna råd för vaksamhet och rättvisa (SNTMMSRM), har suttit i fängelse sedan december 2008. Trots det faktum att alla anklagelser mot honom om korruption har avskrivits, har han ännu inte släppts ur fängelset.

Allt detta härrör ur den politiska regimens reaktionära och arbetarfientliga karaktär i Mexiko. Calderóns regering har inlett allvarliga angrepp mot de organiserade arbetarna i ett försök att knäcka en del av de mer militanta facken i landet. Detta är ett nödvändigt steg för att öka privatiseringarna och nyliberaliseringen av ekonomin. I oktober 2009 skickade Calderón in armén och polisen på det statsägda elbolaget Luz y Fuerza del Centros kontor och upplöste företaget. Det skulle ha inneburit att 44 000 arbetare förlorade sina jobb och 20 000 pensionärer som tidigare arbetat i företaget skulle förlorat sin inkomst. Elarbetarnas fackförening (SME) inledde en strid för att rädda företaget, organiserade massdemonstrationer i Mexico City och uppmanade andra fackföreningar att strejka i solidaritet med dem efter att de kastats ut från sina arbetsplatser.

Ännu en antifacklig åtgärd vidtogs i juni mot gruvarbetarna som strejkade i Grupo Mexicos koppargruva i Cananea. Den tre år långa strejken krossades av mer än 2 000 militariserade poliser som använde tårgas och brutala angrepp med batonger för att driva ut gruvarbetarna från gruvområdet, grep en del av ledarna och skadade många andra. Ett tidigare försök att återta gruvan i februari 2008 misslyckades efter att arbetarna kämpat mot polisen och tvingade dem att dra sig tillbaka.

När Mexiko hotar att slitas sönder av våldet som är förknippat med kriget mot drogerna, hoppas de mexikanska kapitalisterna på förnyad vänskap med USA-imperialisterna i norr som ett sätt att stabilisera situationen. För att detta ska kunna inträffa måste de strategiskt besegra de mest militanta fackföreningarna som ett sätt att attrahera fler investeringar.

Solidaritet med de mexikanska arbetarna och bönderna i deras kamp är av vital betydelse. Det är speciellt viktigt med en rörelse i USA som kan erbjuda aktiv solidaritet, inte bara för invandrares rättigheter i områden som Arizona, utan också när det gäller den fråga som orsakar så mycket lidande i Mexiko.

Men mest av allt behöver den mexikanska arbetarklassen ett parti som kan kämpa för dess intressen. Kapitalismen i Mexiko är i allt högre grad barbarisk och våldsam. Krisen kan bara lösas genom en revolution som får bort kapitalisterna från makten, bryter drogbaronernas organiserade makt och upprättar en arbetar- och bonderegering.

Rix Bragg

Den 7 augusti installerades en ny president i Colombia, Juan Manuel Santos från Nationella Enhetens Sociala Parti, även känt som ”U-partiet”. Han ersätter den ökände Alvaro Uribe, som styrde landet under åtta år, och som förde ett obevekligt krig mot FARC:s gerillastyrkor och understödde dödsskvadronernas angrepp på ledare för både böndernas och arbetarnas fackföreningar.

Trettioen fackliga aktivister har mördats sedan januari 2010 av statens styrkor eller av paramilitärer, i vad CUT (Förenade Arbetarkonfederationen), Colombias största fackliga konfederation, kallade en systematisk våldskampanj. Den senaste kamraten som dödades var Nelson Camacho från USO (Arbetarnas Sindicalunion) inom oljeindustrin, vilket följde på en rad hot mot medlemmar i organisationen i samband med en konflikt med företag som BP, ECOPETROL och TGI.

Uribe föreföll under sina sista dagar vid makten inte vara nöjd med att leda en så våldsamt antifacklig regim, utan gjorde allt han kunde för att provocera Venezuelas Hugo Chávez med påståenden om att höga ledare inom FARC (Colombias Revolutionära Väpnade Styrkor) ledde angrepp mot colombianska trupper från baser i Venezuela.

Ändå har Santos redan i början av sin period träffat Chávez med hjälp av medling från den förre argentinske presidenten Néstor Kirchner som för närvarande är ordförande i den regionala organisationen UNASUR (Sydamerikanska Nationernas Enstämmighet) liksom brasilianska representanter. Resultatet prisades av USA:s utrikesministerium och Chávez uppmanade ännu en gång FARC att lägga ner sina vapen samt gick med på militärt samarbete med Colombia för att bekämpa gerillan.

Vad ligger då bakom den här plötsliga helomvändningen från Santos och Chávez och kan den bestå?

Santos var Uribes minister för det nationella försvaret. Han representerar U-partiets mer ”moderata” flygel, med en profil som relativt oberoende av Uribe, även om det inte sträckte sig till att motsätta sig något i hans politik. Hans valkampanj utlovade ”sysselsättning, sysselsättning, sysselsättning” – som främsta prioritering. Colombia har för närvarande Latinamerikas högsta arbetslöshet på 12 procent, men det återstår att se hur han ska nå sitt mål med att få ner arbetslösheten till ensiffriga tal.

Valet återspeglade en kris i inriktningen för den härskande klassen i Colombia, vilken för åtta år sedan uppnådde enhet runt Uribes projekt. Uribe kom till makten med löften att återupprätta legitimiteten för Colombias institutioner genom att besegra gerillan, demobilisera paramilitärerna och få kontroll över droghandeln (som kontrolleras av en mäktig ”narko-bourgeoisie”), samtidigt som han skulle ta itu med landets omfattande korruption. Vid slutet av hans period hade inget av detta uppnåtts; det är inte heller något att förvåna sig över eftersom dessa ”problem är strukturella – rotade i just det sätt som den colombianska kapitalismen har utvecklats.

Colombia befinner sig idag i en allvarlig ekonomisk och social kris, landet är isolerat i regionen och fruktar möjligheten av oro på hemmaplan på grund av hög arbetslöshet. Dess dåliga relationer med grannländerna har slagit hårt ekonomiskt, speciellt när det gäller Venezuela, som är Colombias näst största handelspartner efter USA.

Landets kroniska beroende av USA gör det speciellt sårbart för den globala ekonomiska krisen och det går först nu in i en skör återhämtning från den recession det befunnit sig i sedan 2007. Det föreslagna frihandelsavtalet med USA, vilket Uribes regim fäst sina förhoppningar vid, har dessutom fastnat i USA:s kongress av brist på entusiasm från demokraternas sida (det finns förhoppningar om att Santos ska kunna skapa bättre relationer med demokraterna än vad Uribe kunde).

Splittringarna inom bourgeoisien som Uribes hårdföra regering ledde till kom till uttryck i valet genom det stora antalet partier som tävlade och nivån på uppdelningar och debatter inom partierna. Den colombianska kapitalismens dominerande sektorer blir alltmer medveten om att en ekonomisk återhämtning – speciellt när det gäller traditionell sysselsättning som skapar export som effektivt kan beskattas – kommer att kräva ökat samarbete med landets sydamerikanska grannar, även om det naturligtvis finns oenighet om dess omfattning.

Santos måste emellertid förhandla med den mer hårdföra, Uribe-vänliga fraktion som dominerar bland U-partiets senatorer och kongressledamöter. Samtidigt som hans eget parti bara har en minoritet i kongressen, även om det med allierade i Cambio Radicals och liberala partiets regeringsvänliga krafter har en majoritet.

”Gröna Partiet”
Det mest oväntade i valet var framgången för Gröna Partiet och dess presidentkandidat Antanas Mockus, som tillhör center-högern och som tidigare var borgmästare i Bogotá. Mockus representerade mer än något annat strävandena hos den urbana medelklassen. När det gäller utrikespolitiken jämförde han sig med Lula i Brasilien och uttalade öppet det behov som nu upplevs av en betydande del av den härskande klassen att slå in på mer oberoende från USA och att förbättra relationerna med resten av regionen, och samtidigt i grunden försvara en ökad imperialistisk penetration av Latinamerika.

Inrikespolitiskt var hans viktigaste vädjan till alla som tröttnat på U-partiet en omorientering bort från Uribes ”demokratiska säkerhet” till en så kallad ”demokratisk legalitet”; en vision om ett samhälle grundat på respekt för landets konstitution, maktfördelning och där de väpnade styrkorna skulle underkastas begränsningar av statens andra armar.

Detta måste förstås i sammanhang med Colombias avskyvärda meriter när det gäller mänskliga rättigheter och den immunitet som åtnjuts av militären – som har tredubblats i storlek under Uribe och den av USA stödda Colombiaplanen.

Bara några dagar före valet exploderade exempelvis den senaste skandalen som rör en del av de väpnade styrkornas vana att kidnappa och mörda människor från städernas fattiga områden och sedan presentera deras kroppar som gerillakrigare som dödats i strid. Tillsammans med de som ”försvunnit” uppgår offren för dessa brott till tusentals människor. Uribe och Santos föredrar båda att återge militären privilegiet att övervaka sig själv och att ta bort domstolarnas rätt att döma dem.

Mockus och Gröna Partiet föreslog emellertid en förändring av betoningen och inte en förändring av politiken. Santos fastslog själv att han ville ”fortsätta det arbete som utförts” av Uribe. Han gick till och med så långt att han sade att: ”Om jag var FARC, skulle jag förhandla mycket snabbt med Uribe, eftersom det som kommer att komma är starkare”.

Hans svar på den ekonomiska krisen var också samma som U-partiets: bevara Uribes ”reformer” på arbetsmarknaden och försöka utvidga och fördjupa dem med angrepp på ”privilegierade” delar av arbetarklassen och en sänkning av minimilönen. Det enda som båda kandidaterna, med andra ord, var helt ense om var att arbetarklassen måste förmås att betala för krisen genom åtstramningar.

Framtidsutsikterna för den nya regeringen och arbetarklassen och bönderna
Vad innebär då fredstrevare mellan Colombia och Venezuela för massorna? USA har välkomnat dem, eftersom de är oroade för att Colombias hot om krig kan stärka Chávez ställning inför det kommande kongressvalet. Chávez uttalade, som ett resultat av fredssamtalen med Santos, att nyckelfrågan om nätverket av amerikanska baser i Colombia var en fråga bara för Colombia ”så länge som de inte inkräktar på andra länders suveränitet”. Detta är antingen naivt eller bedrägligt. USA:s baser kommer att användas för att garantera USA:s imperialistiska hegemoni i hela regionen och undergräva ”rebelliska” regimer. Sådana försök kommer att bli vanligare under den kommande perioden.

Chávez principlösa sicksackande med Colombia (en fortsättning på hans våldsamma humörsvängningar mot Uribe) är baserade på vändningarna i Venezuelas strategiska intressen. Hans kritik av FARC:s gerillakrig (”det här är inte 1970-talet”) är likaså för en fredlig ”demokratisk väg” till socialismen och visar att presidenten i en kapitalistisk stat är olämplig att bli ledare för en femte international och att den nya internationalen inte får vara bunden till en sådan stat.

När det gäller FARC ser de inte, trots Chávez förnyade kritik av dem, och de allvarliga nederlag de lidit under den senaste perioden, ut att försvinna i den närmaste framtiden. De har fortfarande tusentals kämpar och stöd från många bönder på landsbygden. Vartefter som de försvagas, blir deras metoder emellertid allt mer desperata – mer bakhåll än öppen strid – och även mer motbjudande, såsom slumpvisa kidnappningar av civila.

Samtidigt har deras politik rört sig ännu mer åt höger och de gör nu anspråk på att resa den ”bolivariska” flaggan och kämpa för ett ”suveränt Colombia” med ”social rättvisa, respekt för mänskliga rättigheter, välfärd och ekonomisk utveckling för alla som lever här”. Det är med andra ord ett program för nationell kapitalism.

Även om revolutionärer försvarar FARC:s rätt att erkännas som en militär styrka och inte terrorister, och att bära vapen mot det verktyg för USA-imperialismen som den colombianska staten är, är vi helt klara över att deras strategi inte kan leda landets arbetare och bönder till något slags frigörelse eller seger.

Latinamerikas framtid
Så länge som de latinamerikanska staterna förblir splittrade och står under kapitalisternas kontroll, kan de inte bli fria från imperialismen. Så länge som de krafter som betraktar sig som revolutionärt marxistiska själva är splittrade och domineras av nationella traditioner eller en tom och småborgerlig ”bolivarianism”, kommer ett genombrott till arbetarklassens makt att undfly dem. Det behövs ett kontinentalt och ett globalt program och parti, som är baserat på arbetarnas och fattigböndernas politiska oberoende av alla borgerliga krafter – även den radikala populismen hos sådana som Chávez eller Morales.

Leo Trotskijs perspektiv för permanent revolution är centralt för den kampen – att överskrida begränsningarna i den demokratiska antiimperialismen och kontinentens kapitalistiska förening för att ställa frågan om församhälleligandet av produktionsmedlen och kampen för Latinamerikas Förenade Socialistiska Stater.

Tim West

Uttalande från Förbundet för Femte Internationalen samma dag som konferensen om klimatförändringar öppnas i Cochabamba

• Inga fler Köpenhamn – bygg en massrörelse för att tvinga stormakterna att minska sina utsläpp
• Arbetare, bönder och ursprungsfolk – låt oss binda samman kampen mot krisen med kampen för att rädda vår miljö
• Kapitalismen bär skulden – vi behöver socialistisk planering mot marknadens anarki med dess stigande miljöförstöring och ojämlikhet

”Folkens världskonferens om klimatförändringar och Moder Jords rättigheter” inleds nu i Cochabamba, Bolivia. Det kommer att vara det största och mest representativa globala toppmötet mot klimatförändringar som någonsin hållits. Från den 22 till den 24 april kommer tusentals aktivister i sociala rörelser, representanter för miljöorganisationer, organisationer för bönder och ursprungsfolk, fackföreningar och vänsterorganisationer att delta.

Den sammankallades av Bolivias första president från ursprungsbefolkningen Evo Morales i december 2009 som ett svar på det fullständiga misslyckandet för toppmötet i Köpenhamn förra året – ett fiasko som orsakats av de stora imperialistiska staternas och framväxande regionala makters ovilja att komma överens om meningsfulla åtgärder för att begränsa växthuseffekten. Deras misslyckande återspeglar det enkla faktum att de inte var beredda att vidta åtgärder som skulle bli ett hinder för deras kapitalistiska ekonomier; vinsten kommer alltid först för dessa makter. Det förklarar också deras misslyckande med att ge adekvat kompensation till länder som direkt står inför extrema väderhändelser – att ta itu med en framväxande klimatkatastrof som de ”utvecklade och utvecklande” ländernas miljöförstöring orsakat.

Evo Morales, Hugo Chávez och andra ledare från den globala södern fördömde helt riktigt fiaskot i Köpenhamn och avslöjade de imperialistiska ländernas roll i att tvinga redan utblottade länder att bära bördan för att bekämpa miljöförstöringen och den mänskliga misär som den medför.

Morales pekade dessutom i sitt tal i Köpenhamn korrekt ut vad som är de verkliga rötterna till den globala uppvärmningen, klimatförändringarna och hotet om utplåning av hela regioner och även hela länder som en del öar i Indiska oceanen och Stilla havet.

”Det är därför som vi vill upprepa den här punkten, att orsakerna ligger i kapitalismen. Om vi inte identifierar orsakerna, kommer vi aldrig att kunna lösa detta problem som berör oss alla och inte bara en enda kontinent, inte bara en enda nation, inte bara en enda region. Därför är det vår plikt att avgöra klimatförändringarnas orsaker och jag har ansvaret att säga till mitt folk och till världens folk att orsakerna kan återfinnas… i kapitalismen. Alla klagar över klimatförändringarna, men ingen protesterar mot kapitalismen, mänsklighetens värsta fiende. (Tal av Evo Morales i Köpenhamn 17 december 2009)

Evo Morales har rätt i att kapitalismen är grundorsaken till den hotande miljökatastrofen och att brottslingarna från Köpenhamn – ledarna för de stora kapitalistiska makter som är ansvariga för nedsmutsningen av luften och haven, kommer själva aldrig att genomföra åtgärder som kan stoppa eller ens på allvar bromsa in processen.

Det är därför som deras störtande och kapitalismens ersättande är det enda sättet att rädda mänsklighetens naturliga miljö. För att motverka de destruktiva processer som är på gång, för att ersätta en ”utveckling” som leder till katastrof för miljarder med en utveckling som är baserad på att utplåna fattigdom och sjukdom, en utveckling som skapar jämlikhet, är det nödvändigt att planera produktionen för just det.

Den kaotiska, blinda jakten efter profit måste få ett slut. Det kräver en revolution – en socialistisk revolution. Och det kan bara göras av arbetarklassen i varje land, i allians med småbönder, ursprungsbefolkningen, världens förtryckta nationer, kvinnor, invandrare och ungdomar. En verklig revolution innebär att ta makten ur utsugarnas händer och lägga den i händerna på de arbetande massorna; inga rader med delreformer kommer att duga.

Vi gör inte desto mindre rätt i att kräva att världens härskare vidtar åtgärder NU för att minska utsläppen av koldioxid i den omfattning som forskarna säger är nödvändigt för att bromsa och upphäva klimatförändringar och upphöra med att ta död på världshaven. Vi behöver vinna den arbetande befolkningen i de stora miljöförstörande staterna – USA, EU och Kina – för att resa sig mot sina härskare och säga åt dem, att om de inte löser problemet, då måste de lämna plats för dem som kommer att rädda mänskligheten – världens arbetande folk.

Morales inte bara fördömde och avslöjade de imperialistiska ledarna, deras rådgivare och ”experter”. Han manade också till ett alternativt toppmöte underifrån, som skulle föra samman alla de som verkligen vill göra något för att undvika en miljökatastrof.

Vi välkomnar varmt detta steg. Samlingen i Cochabamba kan och bör bli en verklig startpunkt för en gemensam, internationell rörelse för att kämpa mot en överhängande klimatkatastrof.

Cochabamba är en historisk möjlighet. Vi uppmanar de tusentals aktivisterna där att komma överens om ett upprop för handling och kamp under den avslutande samlingen. Det måste inkludera byggandet av en massrörelse bland alla de som är motståndare till farsen i Köpenhamn, att organisera massdemonstrationer i städerna i varje stormakt som saboterar en klimatöverenskommelse – från Beijing till Melbourne, London och New York.

Det måste binda samman arbetarnas, böndernas och ursprungsfolkens kamp mot recessionen i världen med kampen för att rädda vår miljö, genom att kämpa för att miljontals nya jobb skapas genom program för offentliga arbeten, som finansieras genom att beskatta de rika, företagen och finansiärerna.

Diskussion är bra men en uppmaning till handling är bättre!
Det sätt som toppmötet är organiserat på, och den föreslagna politiska inriktningen och slutdeklarationen, sätter emellertid ett frågetecken över om toppmötets stora potential kommer att förverkligas.

Det finns två möjligheter. Cochabamba skulle kunna föra rörelsen framåt för att skapa en verkligt kämpande rörelse med gemensamma krav och mål och internationellt samordnade aktioner eller den kan imitera de sociala forumens problem under det senaste årtiondet, och inte bli mycket mer än en pratförsamling.

Det sätt på vilket samlingens dagordning och ram har sammanställts antyder att det kan gå i den senare riktningen. Det finns omkring 17 ”axlar” som ska diskuteras. Det kan inte råda något tvivel om att workshops och seminarier kommer att ge upphov till användbara och även inspirerande diskussioner om miljökrisens många aspekter. Aktivister – speciellt från Latinamerika och Asien, varifrån de flesta kommer att komma – kommer att utbyta idéer och erfarenheter. De kommer att lära av varandras aktioner och kunna samordna bättre i framtiden.

Men olyckligtvis finns det inte, precis som vid de sociala forumen, någon demokratisk och transparent mekanism med vilken de tusentals aktivisterna kan besluta om mötets politiska utgång. Ingenting visar detta tydligare än förslaget till slutdeklaration. Detta dokument, som kallas ”Allmän deklaration om Moder Jords rättigheter”, har skrivits av den befrielseteologiske jesuiten Leonardo Boff och Miguel D-Escoto i den nicaraguanske presidenten Daniel Ortegas namn.

Dokumentet föreslår inga gemensamma insatser mot de som är ansvariga för att exploatera jorden och för de som arbetar med den. Istället framställer den sig som ännu en FN-stadga som ”kompletterar” deklarationen om mänskliga rättigheter från 1948.

Den tillhandahåller ingen väg för handling mot godsägare, jordbruksbolag och de stora industriella miljöförstörarna, dvs. de som äger ”Moder Jord” och som förstör jordens hållbarhet och livskraftiga levnadsförhållanden på jorden. Den låter den verkligt brinnande frågan om vilka aktioner vi kan genomföra mot miljöförstörarna dunsta bort i en dimma av poetiska och kvasireligiösa fraser som i besvärjelsen:

”Tacksamt erkännande att Moder Jord ger oss liv, när och lär oss och tillhandahåller allt vi behöver för att leva väl; inseende att Moder Jord är en odelbar gemenskap med varierande och beroende varelser med vilka vi delar ett gemensamt öde och till vilka vi måste förhålla oss på sätt som främjar Moder Jord; inseende att genom att försöka dominera och exploatera Moder Jord och andra varelser, har människor orsakat allvarlig förstörelse, nedbrytning och störningar i Moder Jords livsuppehållande samhällen, processer och jämvikter vilka nu hotar många varelsers välbefinnande och existens; i medvetande om att denna förstörelse också är skadlig för vårt inre välbefinnande och är kränkande för de många religioner, visdomstraditioner och ursprungskulturer för vilka Moder Jord är helig…”

En viktig praktisk fråga i många ursprungsfolks kamp för att överleva, är att förhindra utplåningen av regnskogarna i Latinamerika, Centralafrika och Sydostasien. Skogs-, gruv- och oljebolag liksom stora rancher och jordbruksbolag använder slagskämpar och dödsskvadroner för att döda eller fördriva den ursprungliga befolkningen, så att de kan plundra naturresurserna. Ursprungsfolkens rörelser har i stor utsträckning bidragit till att resa dessa frågor och förtjänar allt stöd i kampen mot klimatkatastrof.

Vi hoppas att det ska finnas möjligheter på konferensen att göra tillägg till dokumentet; för att ge det karaktären av en handlingsplan – med tydliga, konkreta krav på världens ledare och en uppsättning med massomfattande och samordnade aktioner som rörelsen kan genomföra under perioden framöver.

Varför är toppmötet organiserat på det sättet?
För det första är det inte bara ett toppmöte för ”sociala rörelser” för arbetarnas, böndernas och ursprungsfolkens organisationer; det är också ett toppmöte för regeringar.

Det kommer att besökas av regeringstjänstemän – premiärministrar, ministrar, sekreterare – och FN-representanter som var kritiska mot fiaskot i Köpenhamn. Bra! Aktivisterna bör kräva att de alla ska ansluta sig till ett fördömande av toppmötet i Köpenhamn och namnge de länder som vägrar att göra något. De bör stöda alla länder som hotas med nedskärningar av hjälp och handel från USA, EU, Kina m.fl., och avslöja dessa skamliga trakasserier. Men inga stora förhoppningar får fästas vid de kapitalistiska regeringarna, inte ens de länder som utsugs av imperialismen.

Många av dessa – som exempelvis de brasilianska och nicaraguanska regeringarna – har inte precis någon oklanderlig meritlista med beslutsamma åtgärder för att skydda miljön på hemmaplan eller att ”stöda sitt folk”, som Evo Morales uttrycker det.

Även de regeringar som står längst till vänster, som i den bolivariska trion Venezuela, Ecuador och Bolivia, har alla bedrivit en reformpolitik och pendlar mellan intressena hos den stora massan av deras anhängare bland bönderna, städernas fattiga och arbetarklassen å ena sidan och försvar av privat, kapitalistisk egendom å den andra. Ingen av dessa regeringar och deras ikoniska ledare har genomfört några avgörande åtgärder för att rycka upp kapitalistiskt ägande eller makt – över fabrikerna, bankerna och storgodsägarnas egendomar – med rötterna.

Det är sant att de, under tryck, har tagit större statlig kontroll över oljan, gasen och naturrikedomarna i sina länder och infört åtgärder för omfördelning, sjukvård, ökad läskunnighet och utbildning. Men de hotas redan av den historiska perioden med kapitalistisk kris som utbröt 2008. De arbetande massorna, ursprungsfolken, står vid en korsväg. För att försvara sina landvinningar och uppnå mer avgörande landvinningar, måste de gå framåt för att expropriera bankirerna, industriernas ägare och storjordbrukarna. De måste bryta oligarkiernas och deras imperialistiska uppbackares ekonomiska, politiska och militära makt för att hindra dem från att återkomma i en kontrarevolution.

Det står klart att dessa politiker – speciellt de mest öppet proimperialistiska politikerna, men också de vänsterpopulistiska regimerna – inte vill stå under kontroll av ett sådant toppmöte.

De är nöjda med en slutdeklaration som är full av religiösa och andliga fraser som inte binder dem till någon konkret handling i de länder som de styr. De vill inte bli bundna av att tvingas handla mot de som äger ”Moder Jord”, dvs. jorden, råvarorna och naturresurserna, fabrikerna och så vidare.

Den andra, besläktade frågan är att organisatörerna – dvs. regeringen i Bolivia och dess internationella anhängare – representerar en snäv och reformistisk uppfattning om ”socialism”. Deras alternativ till imperialistiskt styre över världen är inte störtandet av ett system som är baserat på privat egendom och profit och dess ersättning med ett system för global planering för mänsklighetens behov. Det är snarare att ersätta storskalig produktion med små- och medelstora former för privat varuproduktion, dvs. småjordbruk, små och medelstora företag och en stat som kommer att tillhandahålla ”gemensamma nyttigheter” såsom infrastruktur, vatten, energi och bostäder.

Denna modell med en ”blandad ekonomi” med både statliga inslag och marknadsinslag kommer inte att lösa mänsklighetens problem. Varför inte? Därför att det inte kommer att gå till roten med problemet: kapitalismen. Den kommer fortfarande att konfronteras med den härskande klassens, kapitalisternas och storgodsägarnas ekonomiska styrka och sabotage.

I bästa fall innebär det att populistiska och reformistiska regeringar, i spetsen för en borgerlig stat, skulle fortsätta med sin tidigare politik, vilket i slutändan varken skulle tillfredsställa de fattiga eller de rika.

Vi – arbetare och bönder – behöver gå längre
Vi behöver kämpa för arbetarnas inspektion av och kontroll över industriproduktion, jordbruk, transporter och fiske, speciellt över alla de processer som vi vet står i spetsen för miljöförstöringen. Arbetare måste kräva utvecklandet av ”rena” processer överallt där det är möjligt och deras avbrytande där det inte är möjligt, men alla anställda måste få sin lön och inte sämre villkor tills de omplaceras.

Vi behöver ersätta kapitalismen med ett ekonomiskt system som styrs av folket självt, dvs. ett system med samhälleligt ägande och demokratiskt planerad produktion. Vi behöver bryta sönder kapitalets repressiva institutioner, den borgerliga staten, och ersätta dem med en regering och en stat som är baserad på arbetarnas och böndernas råd och miliser.

Vilka är nästa steg?
Vi uppmanar gräsrotsaktivisterna och deras kämpande organisationer som närvarar vid toppmötet att kräva att den verkligen debatterar rörelsens strategi och framtid, och att den kommer överens om och antar mål och krav, inklusive krismål och planer mot klimatförändring.

Vi uppmanar vidare aktivisterna i Cochabamba att utfärda en tydlig uppmaning till en plan med gemensamma aktioner under månaderna och åren framöver. De bör sätta upp en internationell samordning och också sammankalla ett toppmöte under nästa år för att föra rörelsen framåt. Vi föreslår följande krav:

• Genomdriv ett globalt mått på maximalt en grads ökning av den globala temperaturen

• Vi behöver ett snabbt slut på produktionen av fordon som drivs av förbränningsmotorer och en massiv expansion av integrerade system för kollektivtrafik

• Vi behöver en planerad utfasning av all energiproduktion som är baserad på förbränning av fossila bränslen och massiva investeringar i alternativa energikällor som vind-, våg- och solkraft. Inga nya koldrivna kraftverk.

• Stoppa införandet av en ny generation med kärnkraftverk i privata händer, förstatligande utan kompensation av kraftverk och omedelbar stängning av alla som konstateras vara osäkra.

• Kraftiga böter för företag som förstör miljön, fängsla deras ägare, direktörer m.fl. Skydda och belöna uppgiftslämnare.

• Avsluta bluffen med utsläppshandel genom vilken de rika miljöförstörande länderna mutar de fattiga länderna att hålla tillbaka sin utveckling

• Beskatta de rika och företag som förstör miljön för att finansiera ett program för offentliga arbeten som kan skapa miljoner miljömässigt hållbara jobb

• Nej till ”grön” beskattning som inte är progressiv – all sådan beskattning måste vara brant progressiv och få de rika och de miljöförstörande företagen att betala

• Expropriera ”ren teknik-”entreprenörerna och riskkapitalfonderna som planerar att tjäna miljarder på klimatförändringarna

• Vi behöver ett omfattande globalt program för skogsplantering, återställande av områden som drabbats av klimatförändringar och skydd av den biologiska mångfalden.

• Omplacering av alla anställda i förorenande industrier utan förluster i lön och villkor till arbeten som låter dem använda sin kompetens och erfarenhet till att rädda planeten och utveckla ett anständigt liv för alla dess invånare

• Fackföreningar i förorenande industrier: bryt med era kapitalister! Sluta försvara deras skadliga processer och kämpa för att införa antingen långtgående åtgärder för upprensning eller, om detta inte är möjligt, nedläggning och omplacering av de anställda

• För kampanjer från fackföreningarna och organisationer för böndernas rättigheter mot miljöförstöringen. Arbetarna måste få fler rättigheter på arbetsplatserna och mer arbetarskydd som genomdrivs av facklig representation

• Nej till patent på genetiskt material: för arbetarnas och forskarnas oberoende kontroll och tester innan några genetiskt modifierade skördar släpps fram.

• Förstatliga hela den biotekniska industrin

• Ett massivt program med skyddande åtgärder för alla de regioner och länder som redan lider av klimatförändringarnas effekter, och som betalas av de stora förorenarna – både stater och företag

• En demokratisk plan för miljömässigt hållbar produktion för att utveckla världen så att alla människor kan åtnjuta en anständig levnadsstandard. Avskriv hela tredje världens skuld.

Vi kan och vi måste inleda kampen för vart och ett av dessa krav nu. Men för att verkligen rädda planeten behöver vi den politiska makten för att genomdriva dem direkt. NGO-organisationernas lobbying blev slutligen diskrediterad i Köpenhamn. Endast genom att bryta de miljöförstörande företagens grepp om statsmakten kan vi få makten att genomföra de förändringar vi behöver i tid för att förhindra en katastrof.

Endast arbetarklassen, i allians med de fattiga i stad och land, har styrkan att göra det. Av den orsaken stöder vi den uppmaning som kommit från Hugo Chávez i Caracas att samla ett möte med socialistiska och antikapitalistiska partier från hela världen för att debattera grundandet av en femte socialistisk international. Vi är övertygade om att en sådan international måste vara oberoende av alla regeringar – inklusive Venezuelas regering. Vi är övertygade om att det måste vara en arbetarinternational som är oberoende av alla borgerliga partier. Vi är övertygade om att det måste bli ett världsparti som kämpar för socialistisk revolution.

Det är bara socialismen – med ekonomisk och politisk makt enbart i de utsugnas och förtrycktas händer – där produktionen är planerad för att uppnå jämlikhet, övervinna uppdelningen mellan stad och landsbygd och tillmötesgå hela mänsklighetens väsentliga behov – som kan skapa en jämvikt mellan vår arts välbefinnande och bevarandet av dess naturliga miljö.

Förbundet för Femte Internationalen
20 april 2010

Uttalande från Workers Power den 4 mars 2010

Beslutet att tillåta brittiska oljebolag att börja borra efter olja runt Malvinas/Falklandsöarna har fått den dispyt som ledde till krig 1982 att blossa upp igen.

Det har utlöst demonstrationer inte bara i Argentina utan också i andra sydamerikanska länder. Venezuelas president Hugo Chávez har sagt följande: ”Tiden för imperier är förbi, har ni inte märkt det? Återlämna Malvinas till det argentinska folket.” Nicaraguas president Daniel Ortega har uppmanat Storbritannien ”att återlämna Malvinas territorium till dess rätta ägare – återlämna det till Argentina.”

Workers Power har alltid varit tydliga i denna fråga. Storbritannien har ingen rätt till Malvinasöarna, från vilka Argentina kastades ut med våld 1833 som en del av britternas globala expansion under 1800-talet.

Workers Power motsatte sig Thatchers blodiga krig 1982, och tog på Londons gator tydligt och entydigt ställning för Storbritanniens nederlag och seger åt Argentina. Vi kommer att motsätta oss varje ny militär handling från Storbritannien för att ”försvara” öarna och vi säger att öarna omedelbart bör återlämnas till Argentina.

När Argentina återtog kontrollen över Malvinas 1982, nästan utan några skärmytslingar, var Margaret Thatcher den mest hatade brittiska premiärministern under årtionden. Hon hade drivit upp arbetslösheten till nivåer som inte setts sedan 1930-talet och inledde angrepp efter angrepp mot brittiska arbetare, och fjättrade dem med de mest antifackliga lagarna i Europa.

Labourpartiet trodde att de kunde undergräva hennes trovärdighet i valet genom att anklaga henne för att ”förlora brittiskt territorium” – och skapa stort rabalder om att Falklandsöarna övergavs till den fascistiska militärjuntan i Argentina. Men Thatcher grep det gyllene tillfället att spela stor krigsledare genom att skicka krigsfartyg och militärer till Sydatlanten.

Under krigets gång gav Thatcher personligen order om att sänka den argentinska kryssaren General Belgrano, även om fartyget var på väg bort, och dränkte därmed 323 unga matroser i Sydatlantens iskalla vatten. ”Vi fick er!” jublade The Sun. ”Låt oss glädjas!” utbrast Thatcher när hon blev tillfrågad om förlusten av människoliv. Hon återställde sin popularitet genom att rida på en chauvinistisk våg som frammanats inte bara av kvällstidningarna utan också av Labours ledare. Miljoner britter föll för det och hyllade hennes seger i kriget.

Men det stod snart klart – vilket Workers Power varnat för skulle bli fallet – att den brittiska imperialismens seger var ett nederlag för brittiska arbetare. Thatcher vann en jordskredsseger i valet 1983. Hon gick vidare med att besegra gruvarbetarna efter en tolv månader lång strejk 1984–85 när Labours ledare återigen visade sin svekfullhet genom att inte aktivt stöda gruvarbetarna. Vi betalar fortfarande priset för dessa nederlag.

Åter är det en Labourregering som försvarar den brittiska imperialismens intressen i Sydatlanten – den här gången för att exploatera oljereserverna där. Åter talar högern om behovet att försvara Falklandsinvånarnas ”självbestämmande”.

Workers Power upprepar att detta är cyniskt nonsens. Den brittiska kolonin Falklandsöarna är inte och har aldrig varit livskraftig. Det kostar en mindre förmögenhet att försörja och försvara kolonin: mer än 100 miljoner pund om året bara i militära utgifter. De två tusen ”invånarna på Falklandsöarna” härstammar från brittiska kolonisatörer – fåraherdar och valjägare – vars antal sjönk fram till kriget 1982 och har bara kunnat öka på skattebetalarnas bekostnad. Den brittiska regeringen gör det bara för att bevara det falska anspråket på suveränitet och bekräfta den tragiska förlusten av 255 brittiska soldater i Thatchers reaktionära krig.

Den här cyniska charaden kan inte tillåtas blockera det faktum att territoriet och dess olja och naturresurser rätteligen – både geografiskt och historiskt – bör tillhöra Argentina.

Arbetarklassen i Storbritannien har inget intresse av att stöda våra ”egna” kapitalisters exploatering av oljeresurser på andra sidan jorden. Vi har allt intresse av att förena oss med arbetarna i Latinamerika och världen över som kämpar mot den brittiska och amerikanska imperialismen. Vår fiende finns inte på andra sidan havet utan hemma – de miljardärer och bankirer som vill trycka ner oss i ännu djupare fattigdom för att betala för den ekonomiska krisen.

• Stoppa omedelbart oljeletandet
• Ut med brittiska trupper från Malvinas och bort med alla marina styrkor ur Sydatlanten
• Återlämna utan villkor suveräniteten över öarna till Argentina.

Varför hämmas den massiva internationella hjälpinsatsen i Haiti av tusentals amerikanska trupper?

”De här vapnen de tar med sig, de är dödens instrument. Vi vill inte ha dem. Vi behöver dem inte. Vi är ett traumatiserat folk. Vad vi vill ha från det internationella samfundet är teknisk hjälp – handling, inte ord.” Haitisk man

Nyhetsrapporterna är fyllda med bilder av allt fler amerikanska soldater och FN-militärer som blir skickade till Haiti. Nio dagar efter tragedin meddelar USA att de kommer att skicka ytterligare 4 000 marinsoldater och matroser till ön. Under tiden rapporterar journalister från BBC och andra nyhetsbyråer från plats efter plats att haitierna, som är upptagna med att dra fram offer ur spillrorna med sina bara händer, eller med att organisera provisoriska sjukhus och kök, inte har sett någon utländsk hjälp ännu.

Faktum är att USA:s och FN:s militarisering har hämmat hjälpinsatserna, inte underlättat dem, enligt ett antal välgörenhetsorganisationer. Inte heller har den oordning och plundring som det har pratats mycket om inträffat, förutom i en handfull isolerade fall – såvida man inte till plundring räknar svältande människor som tar mat från förstörda hus och affärer för att mätta sig själva och sina grannar.

Den här bedrövliga försummelsen hos Förenta Staternas regering, militär och även FN:s höjdare, har kostat tusentals fler liv och förlängt det fruktansvärda lidandet hos de överlevande. Det bevisar att USA:s första prioritet inte är att hjälpa, utan i själva verket den militära ockupationen av Haiti.

Medan den internationella hjälpinsatsen tog sin början, tog USA:s militär snabbt kontroll över Port-au-Princes enda flygplats. Flera tusen tungt beväpnade soldater från USA patrullerar området, vilket Sebastian Walker från Al Jazeera beskriver ”mer som den Gröna zonen i Bagdad än ett center för hjälpdistribution”. Inuti flygplatsen finns vitala vatten- och matförråd; haitier är utestängda från området.

Tillstånd att landa ges – eller nekas – av USA, med förtur för egna militärflygplan, och många internationella hjälpplan omdirigeras. Fem plan från Läkare utan gränser (Médecins Sans Frontières – MSF) med kirurgteam och utrustning omdirigerades till San Domingo, Dominikanska republikens huvudstad, 252 km iväg. Ett annat MSF-plan utrustat med ett uppblåsbart sjukhus blev omdirigerat till Samana i Dominikanska republiken, vilket skapade ett dygns försening innan det kunde landa bland haitierna. Ett franskt flyg som medförde ett komplett fältsjukhus vägrades landningstillstånd. Två mexikanska flygplan med livräddande utrustning avvisades också. Listan kan göras lång. Under tiden är amerikanska flygplan som transporterar soldater fria att komma och gå.

Patrick Elie, aktivist och före detta minister i Aristides regering, vilken störtades 2004 i en USA-stödd kupp, konstaterade: “Det finns inget krig här. Vi behöver därmed inga soldater… Besluten om vad som ska landa och vad som inte ska landa… borde fattas av haitierna.”

Bortsett från det faktum att den är underordnad USA, ser inte heller FN:s hjälpinsats särskilt annorlunda ut. ”Män i uniform, som rasar runt i fordon, bärande på vapen” är hur Sebastian Walker beskriver FN:s närvaro i Port-au-Prince. Den stora majoriteten av FN-personalen är alldeles tydligt inte där för att rädda eller hjälpa de överlevande, utan för att se till att lagarna efterlevs. Likväl lämnades många haitier att själva gräva i stenmassorna, ofta med sina bara händer eller med den mest basala utrustningen. Utanför huvudstaden måste människor för det mesta klara sig själva.

En nyhetsrapport från BBC hävdade att en by tvingades vänta i fyra dagar på att hjälp skulle anlända för att områdena först var tvungna att säkras av militären.

Bill Quigley, en USA-baserad förespråkare för mänskliga rättigheter i Haiti, anklagar medierna för att flygfotografera plundring, överdriva problemet och ge intryck av att haitier är laglösa och bortom hjälp. Det här ”rättfärdigar” i sin tur användningen av tungt beväpnade trupper, medan däremot Quigley säger: ”Militarisering hindrar understöd. Den humanitära hjälpens mål är radikalt annorlunda från militärens mål.”

Därtill är rasismen en faktor; för det mesta vita trupper uppträder annorlunda gentemot folkmassor av desperata svarta människor än hur de skulle reagera mot vita. Till och med BBC – vars personal på marken nu har börjat prata om haitiernas ofattbara mod, värdighet och gemenskap – pratade också till en början om ”pöbel” och ”gäng” och sa att säkerhet måste komma före hjälp. Demoniseringen av haitierna som ”plundrare” tjänade USA:s och FN:s dagordning för militarisering och var tydligt avsedd att göra det.

Nyhetsankare frågar konstant reportrar i Port-au-Prince om plundringens omfattning, nyheterna är ensidigt besatta av ”svart våld”, vilket påminner om det sätt på vilket New Orleans rapporterades om i efterdyningarna av orkanen Katrina.

Vad ligger bakom den här kapplöpningen från USA:s sida att ockupera den haitiska sidan av ön? Haiti har en lång historia av amerikanska militärinterventioner och -ockupationer som går tillbaka till början av 1900-talet, vilket har bidragit till förstörandet av Haitis nationella ekonomi och utarmningen av haitierna. Interventionerna inkluderar den CIA-sponsrade militärkuppen 1991, vilken störtade Jean Bertrand Aristides demokratiskt valda regering. Först när den styrande militärjuntan 1994 ställdes inför en folklig resning skickades 20 000 USA-sponsrade ”fredsbevarande” soldater för att ockupera Haiti. Det primära målet var inte att återställa demokratin, utan att förhindra folkliga krafter från att ta makten i en revolution.

USA och FN har själva inte bara gjort alltför lite för att lindra lidandet, de har också hindrat de 15 nationerna i Karibiska gemenskapen (CARICOM) att landa med hjälpresurser på Port-au-Princes flygplats. Jamaicas premiärminister, som inte är någon radikal, tvingades protestera mot den amerikanska militärpersonalens oförskämda behandling av honom när han anlände. På BBC World rapporterade en amerikansk jesuitläkare i Haiti att katolska och andra medicinska hjälporganisationer och räddningsteam i USA hade blivit tillsagda att inte åka till Haiti. Många hade struntat i detta råd och tog sig in via Dominikanska republiken.

Han sade också att han över huvud taget inte hade sett något av den internationella eller amerikanska militära hjälpen, inte heller hade han sett någon oordning bland den haitiska befolkningen. Han sa att de faktiskt hade organiserat hjälp åt sig själva, inklusive på hans fältsjukhus, bildat ordnade köer för de skadade som väntar på behandling och själva prioriterat de värsta fallen. Han sa att han skämdes över de amerikanska mediernas rapportering av skrämselhistorier om folkmassor som härjade och om gäng, och hans röst sprack av känslor när han sa att haitierna var ett ”ädelt folk” som uppträder med ofattbar självkontroll.

Något annat som är ofattbart är också beslutet från Royal Caribbean Cruises att fortsätta med sina uppehåll vid badorten Labadee på Haitis norra kust, 129 km från Port-au-Prince. Den privata orten, hyrd av Royal Caribbean från den haitiska regeringen, var nästan helt opåverkad av jordbävningen. Hamnen, som tar in gigantiska kryssningsfartyg, skulle kunnat användas för att lossa hjälpförråd, medan huvudstadens hamn var ur funktion. Men Royal Caribbean säger att amerikanska militärrådgivare förklarat att det var ”olämpligt”.

Vissa passagerare vägrade att gå i land, och en av dem kommenterade att de fann det kväljande: ”Jag kan bara inte se mig själva sola på stranden, leka i vattnet, äta en barbecue och njuta av en cocktail medan det där [i Port-au-Prince] finns tusentals döda människor som staplas i högar på gatorna, med de överlevande chockade och letande efter mat och vatten.”

Den amerikanska operationens omfattning och sammansättning är också talande: 9–10 000 soldater, inklusive 2 000 marinsoldater, ett hangarfartyg, ett amfibiskt attackfartyg och diverse amfibiefordon, landstigningsfartyg, kustbevakningsskepp och helikoptrar – och ett sjukhusfartyg. Innan jordbävningen var enligt rapporten antalet militärpersonal från USA i Haiti bara 60. Nu kommer det, tillsammans med FN:s styrkor, att vara ungefär 20 000 utländska soldater i Haiti – mer per capita än vad som för närvarande ockuperar Afghanistan!

Det kan inte finnas något tvivel om att de nuvarande händelserna innebär ett återkoloniserande av Haiti. Hillary Clinton tillkännagav: ”vi kommer vara här idag, i morgon och framöver”. Den nuvarande militära operationen inleddes ensidigt av USA med förevändningen att regeringen i Haiti hade kollapsat. De grep ”tillfället” med jordbävningen. De avgörande besluten ligger i händerna på det militära södra kommandot (SOUTHCOM), inte hos civila instanser.

SOUTHCOM har sitt högkvarter i Miami och kontrollerar USA:s militära installationer över hela Latinamerika. Dess outtalade uppdrag är att säkerställa bevarandet av underordnade nationella regimer trogna den nyliberala agendan. USA:s närvaro i Haiti skapar en bas från vilken USA kan genomföra sina strategiska och geopolitiska mål i Karibien, som i hög grad är riktade mot Kuba och Venezuela.

Snarare än att återställa den regering som utplånades av jordbävningen, är det troligt att USA kommer att fortsätta försöken sedan Duvaliers diktatur störtades (1986) – att förhindra en fungerande demokratisk regering, och att därmed underlätta Haitis underordnande under USA- imperialismen. En del av de här försöken kommer nu vara att återställa FN:s uppdrag att stabilisera Haiti (MINUSTAH), vars högkvarter förstördes av jordbävningen. Som vi redan sett, är USA:s och FN:s militära maskinerier helt kompatibla.

Ett inte oviktigt motiv är Haitis enorma naturrikedomar. Det dominikanska petroleumraffinaderiets ordförande Leopoldo Espaillat Nanita sade kort efter jordbävningen att Haiti – bortsett från stora outnyttjade oljeresurser och koppar – viktiga tillgångar av uran, zirkonium och iridium. De senare är ovanliga och värdefulla mineraler som används i högteknologiska industriella processer. Typiskt nog ansåg Nanita att dessa kunde användas för att betala av Haitis utländska lån. Under tiden har Bill Clinton och George Soros föreslagit att Haiti kan bli en plats för klädfabriker som letar efter billig arbetskraft eller någon slags historisk temapark om slaveriet för amerikanska semesterfirare. Inför sådana förslag står satiren själv avväpnad.

Inför denna ockupation som syftar till att plundra landet bör socialister och internationalister kräva:

Omedelbart slut på de militära operationerna

Dra tillbaka USA:s och andra länders militära fartyg från haitiskt vatten

Avväpna trupperna och ställ dem till civila verksamheters förfogande – eller kräv att de lämnar Haiti

Alla militära fordon och all utrustning som kan användas ska ställas under civil kontroll

Haitierna ska själva kontrollera hjälpinsatserna

Utöver det måste vi vara beredda att visa internationalistisk solidaritet med det haitiska folkets försök att återuppbygga sina liv och samhällen, hjälpa dem att organisera sig själva och inleda en kamp mot den lilla elit som har knutit sig själv till USA-imperialismen och exploaterat dem under så lång tid – samma parasiter och deras herrar som skapade och bevarade den fattigdom som förvandlade en naturkatastrof till en mardröm för miljontals haitier.

Christopher Newcombe
www.fifthinternational.org

Antalet döda i den haitiska jordbävningen kan mycket väl uppgå till 200 000 eller mer. Jordbävningen mätte 7 på Richterskalan och följdes av mer än 30 efterskalv, alla över 4,5. Jordbävningen krossade skolor, hotell, parlamentsbyggnaden, presidentpalatset, FN:s högkvarter och åtta sjukhus. Den svepte bort det mesta av de bräckliga kåkstäder som är utspridda på kullarna som omger huvudstaden Port-au-Prince, en stad med 2 miljoner invånare.

Kroppar staplas på hög och öses upp i tippvagnar och begravs på deponeringsplatser. Ett ännu värre öde har drabbat tusentals levande, som är instängda och kämpar för livet under det stora antalet sammanstörtade byggnader.

Fyra dagar efter jordbävningen har bara ett litet antal brandmän och andra räddningsteam nått fram till huvudstadens gator.

För de chockade överlevarna – många av dem letar efter sin nära och kära – är livet ett rent helvete. Huvudstadens öppna ytor som Champs de Mars är fyllda med ”tält”, för det mesta bara bitar av tunn plastväv som spänns över pinnar. Internationella Röda korset uppgav att 3 miljoner av Haitis 9 miljoner invånare skulle bli beroende av katastrofhjälp för att överleva under veckorna framöver.

Miljoner människor saknar skydd, ljus, el, livsmedel och vatten. Trots att medierna är fyllda av utfästelser och löften från världens politiker, rapporterade korrespondenter som kom fram till huvudstadens gator fredagen den 15 januari få om ens några tecken på att hjälp nådde befolkningen. Med tanke på att möjligheten att rädda instängda människor mäts i timmar eller som mest två eller tre dagar, visar det hur bedrövligt otillräckligt svaret varit från världens härskare.

Den uppenbara prioriteringen för USA, Frankrike och andra imperialistiska makter med intressen i regionen är, och det är ännu värre, att förhindra ”plundring” från lokalbefolkningen och bevara ordningen. Det var därför som den första vågen av ”hjälpare” från USA kom beväpnade till tänderna: 3 500 soldater, 2 200 marinsoldater men bara 300 sjukvårdare.

Den ynkliga storleken på den medicinska hjälpen blir ännu tydligare om den jämförs med de 344 kubanska sjukvårdare som redan finns på marken i Haiti och de 800 som redan är där från Läkare utan gränser. Ändå kommer marinsoldaterna som fördes dit med amfibiebåtar bli kvar i Port-au-Princes hamn ”beredda” till utryckning om det behövs för att ta itu med social oro i de stora kåkstäderna Cité Soleil och La Saline.

Samtidigt är det fel att framställa de stora förlusterna av liv som i första hand en naturkatastrof. När en jordbävning av exakt samma styrka drabbade norra Kalifornien inklusive San Francisco för 21 år sedan dog 63 människor – inte 200 000. Den första orsaken till förlusten av liv är att 60 procent av byggnaderna i Port-au-Prince var så dåligt byggda att stadens borgmästare redan hade förklarat dem som osäkra under normala förhållanden (även om staden inte har några byggregler trots att den ligger på den större förkastningslinjen i de två amerikanska kontinenternas kontinentalplatta). Geologer hade också under en tid varnat för sannolikheten av en stor jordbävning i Haiti.

Världens medier har oförskämdheten att beskylla haitierna för deras problem. ”Okej”, säger de, ”fattigdomen har gjort jordbävningens effekter värre men fattigdomen är resultatet av ’dåligt styre’ och ’korruption’”. Men haitiernas ”styre” har under många år inte legat i deras egna händer och gör det inte heller idag. Landet är praktiskt taget en koloni, som egentligen administreras av FN med USA i bakgrunden. Det mesta av hjälpen kanaliseras genom utländska NGO-organisationer och samordnas av FN-högkvarteret som backas upp av 9 000 soldater i FN:s fredsbevarande styrka (MINUSTAH).

Haitis självständighet är bara rent formell. Det är ett extremt exempel på det som marxister kallar en halvkoloni.

Den ursäkt som ges av det internationella samfundet är korruptionen i den haitiska regeringens maskineri. Men det finns ett haitiskt skämt om att när en haitisk minister stoppar 15 procent av biståndspengarna i fickan kallas det ”korruption”, men när en NGO-organisation eller biståndsorganisation tar 50 procent kallas det ”allmänna omkostnader”.

USA har faktiskt ingripit i Haiti under nästan ett århundrade. Marinkåren ockuperade landet 1915 för att garantera återbetalning av lån från USA och stannade till 1934. Mellan 1957 och 1986 stödde USA Papa Doc och Baby Doc Duvaliers brutala diktatur. De var rädda för att de haitiska massorna skulle kunna smittas av revolutionen i grannlandet Kuba.

När Baby Doc Duvalier slutligen flydde till Frankrike, med mycket av familjens orättmätiga tillgångar, och den efterföljande militärdiktaturen snart bröt samman, vann en radikal populistisk präst, Jean-Bertrand Aristide, presidentvalet 1990 med en jordskredsseger. Landets miljonärselit använde sin kontroll över resten av statsapparaten för att omintetgöra Aristides reformer. En militärkupp 1991 avsatte honom i samförstånd med CIA och USA:s president George Bush den äldre.

En delvis omsvängning kom under Bill Clinton och demokraterna, som återinsatte Aristide genom en amerikansk invasion 1994. Men han och hans efterträdare René Préval var klavbundna av IMF:s nyliberala ”reformer” – som av haitierna fick öknamnet ”dödsplanen” – och genom närvaron av amerikanska trupper. Massornas förhoppningar sveks och Aristide vilseledde därmed sina egna anhängare. Inte desto mindre återvaldes Aristide igen 2000. George W. Bushs administration avskydde honom och de föresatte sig att undergräva hans ställning. Lån blockerades och sabotage från landets affärselit innebar att utlovade reformer återigen avvärjdes eller övergavs. Det kulminerade i en andra framgångsrik kupp 2004 med lokala gangsters i spetsen, vilka uppträdde för elitens räkning men inspirerades och finansierades av ledande gestalter i det republikanska partiet i USA. Aristide är fortfarande i exil i Johannesburg i Sydafrika.

Under beskydd av FN och USA lever en liten förmögen elit på några tusen familjer, många av dem miljonärer, ett liv i lyx i förorten Pétionville medan mellan 60 och 80 procent av haitierna lever i absolut fattigdom. Arbetslösheten ligger på 75 procent och 40 procent har ingen tillgång till primär hälsovård. Bara 20 procent av haitierna kan läsa och skriva. Tre fjärdedelar av de nio miljoner människor som lever i Haiti lever på mindre än 2 dollar per dag. Hälften har ingen tillgång till rent dricksvatten. Landet har den högsta nivån på dödlighet hos spädbarn och mödrar i den västra hemisfären. Mellan 1975 och 1998 föll BNP per capita from 500 till 370 dollar per år. I CIA:s World Fact Book var Haiti 2008 det 203:e landet av 229 när det gäller BNP per capita.

Barack Obama har gjort stor affär av de 100 miljoner dollar som USA kommer att bidra med till katastrofhjälpen, men det är bara omkring en timmes utgifter för USA:s krigsmaskin, och mindre än en del bonusar som nu betalas ut till bankirerna på Wall Street. Det står därför klart att offrens undsättning och återhämtning inte kan överlåtas åt USA:s omfattande militära styrka.

Socialister måste kräva:

• Ett mycket större antal räddningsteam med den modernaste utrustningen måste omedelbart skickas. Det är bara smärre räddningsstyrkor som hittills skickats, trots att tusentals läkare, brandmän och sjuksköterskor skulle ställa upp frivilligt.

• All beväpnad militär personal måste dras tillbaka. Om de är där för att rädda de som är instängda i byggnaderna, varför behöver de då vapen? Avväpna eller lämna nu.

• FN:s och USA:s trupper får inte användas för att ”återställa ordningen” – självständighet för Haiti.

• Hela Haitis skuld måste omedelbart avskrivas och utan förbehåll eller villkor.

• Miljarder måste utbetalas av USA och EU:s länder för återuppbyggnad och utveckling. Inte som lån utan som skadestånd för tre århundraden av europeiska och nordamerikanska makters plundring av landet.

• ”Illegala” haitiska invandrare i USA och Europa måste ges fullt medborgarskap och möjlighet att kommunicera med sitt hemland.

Och när massorna återhämtar sig från jordbävningens avskyvärda trauma måste socialistiska arbetare och ungdomar världen över vara beredda att stöda dem när de slår tillbaka mot de parasiter som har förtryckt, exploaterat och utarmat dem under så lång tid.

Det finns inget starkare bevis för behovet av en revolution som störtar kapitalismen och imperialismen världen över än det blodbad som systemet har tillfogat Haiti.

Dave Stockton
www.fifthinternational.org

Tim West från Arbetarmakts brittiska systerorganisation Workers Power har besökt keramikfabriken Zanon i Argentina och intervjuat en aktivist som varit inblandad i kampen där. Fabriken har ockuperats av arbetarna sedan 2002 och har nu slutligen exproprierats (tagits över från kapitalisterna).

Den 14 augusti meddelades det att Zanons keramikfabrik skulle exproprieras, detta efter sju års kamp. Händelsen var en toppnyhet i flera dagar i Neuquén, provinsen där fabriken ligger, och möttes av rasande kritik från den lokala överklassen, som fruktade att ett så öppet brott mot ”den privata äganderätten” skulle skänka legitimitet åt de ”kriminella arbetare” som ”illegalt” har ockuperat fabriken sedan 2002. Zanonarbetarnas kamp tjänar som inspiration för kämpande arbetare över hela världen, och är ett exempel som hela arbetarklassen kan ta lärdom av.

Alejandro Lopez är generalsekreterare i SOECN1, ett fackförbund som baserar sig på rådslag med medlemmarna. Ledningsposterna roterar varje år, ledningen är hela tiden avsättbar, lever på en vanlig arbetarlön och fortsätter att arbeta i produktionen. Han säger:

”Att Zanon ställdes under arbetarkontroll är en vinst för hela arbetarklassen, och för alla kamrater som stod bakom oss och gjorde det här möjligt, till exempel genom att samla till strejkkassan och bjuda oss på resor till Europa och USA för att göra vår sak känd. Det var väldigt nyttigt när vi hotades med vräkning. Arbetare och studenter mobiliserade till riksomfattande och internationella protester, till och med utanför argentinska ambassader utomlands, och vår kamp fick därigenom en knuff framåt internationellt.”

Lopez började jobba på fabriken 1992, och var fram till 1994 anställd genom tillfälliga sexmånaderskontrakt.

— Fabriksarbetet var brutalt, på grund av förtrycket mot arbetarna och produktionshastigheten hade vi i genomsnitt 30 olyckor och 17 dödsfall varje månad. Vi började organisera oss – 1998 lyckades vi återinsätta en kommission för granskning av arbetsförhållanden – de tidigare representanterna var antingen mutkolvar eller fick sparken om de var för kritiska. Vi baserade all kamp på samma metod: alla beslut togs vid stormöten. På så sätt lyckades vi ena fabrikens arbetare och stärka undersökningskommissionen.

2000 kämpade vi för att återfå det fackförbund som representerar de fyra keramikfabrikerna i Neqúen. Enligt min åsikt har fabrikerna Ceramica del Sur, Ceramica Neuquén and Ceramica Estefani redan delvis varit under arbetarkontroll sedan dess, arbetarna har haft makten över ekonomin där. Vårt fackliga program är att inte begränsa kampen till en sektor, utan att istället leda en utåtriktad, politisk kamp och söka förena arbetare med arbetslösa, arbetare med försvaret av den offentliga sektorn, samt arbetare och organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter. Vi kämpar för enhet i arbetarklassen, och försöker vinna allmänhetens stöd genom det här programmet – för oberoende klasskamp.

— Vi lyckades få stöd för vår sak från alla de samhällsgrupper jag nämnde, och de ansträngningar vi gjort för att vinna stöd från dem gjorde det möjligt att pressa MPN (ledande politiskt parti i provinsen) att expropriera fabriken – det är så kampen måste föras. Vi hade delvis kontrollerat fabriken redan från 1998-99 och framåt. Cheferna sa att de inte hade råd med arbetarskydd och då krävde vi att få se budgeten och fabrikens ekonomi. Det var så vi insåg hur mycket de utnyttjade oss. Och det här var inget som bara de fackligt förtroendevalda genomförde, alla arbetare var inblandade.

— Det var då som vi beslutade oss för att aldrig backa eller ge upp, vi insåg att vi kunde gå till fabriksledningen med deras ekonomiska redovisning. Det är därför det är så viktigt att arbetare vet exakt hur mycket vinst man producerar, så att vi inser att vi inte behöver cheferna och att vi kan använda all den rikedom vi skapar för samhällets behov, för folket – tänk dig om alla bilfabriker och hela oljeindustrin stod under arbetarklassens kontroll!

— Men för att detta ska vara möjligt måste vi ta tillbaka våra fack. Det handlar om att skapa ett politiskt läge där arbetarklassen har framtiden i sina händer, och där är Zanon ett styrkefäste – om vi kan ta över en fabrik kan vi göra samma sak i ett helt land och i hela världen.

— Nu är fabriken lagligt exproprierad, men kapitalisterna försöker fortfarande sänka oss genom att ta ut höga avgifter, vägra ge oss produktionsuppdrag från det offentliga, vägra köpa våra produkter och höja priserna på råvaror. Trots att vi står inför allt detta diskuterar vi hur vi kan sänka kostnaderna, till exempel genom stormöten i varje skiftlag, eller genom att vända oss till kamrater bland studenterna för hjälp med utvärdering av produktionen. Vi vet alltid med oss att Zanon kommer att förbli en isolerad ö som kan ha svårt att överleva om inte arbetarklassens medvetande går framåt på ett större plan.

— Det är svårt att driva en fabrik när det är en global ekonomisk kris, men Zanon visar också arbetarklassen hur man kan ta sig ur krisen om man möts av massuppsägningar. Och till och med i dessa kristider är vi fria i vårt arbete här, vi har en schysst lön, något vi klarar av eftersom vi alla arbetar och kämpar.

— När vi började vår produktion 2002 behövde vi nyanställa, och stormöten beslutade att dessa arbetstillfällen borde gå till kamraterna från de arbetslösas organisationer, som alltid har stått i fronten i försvaret av vår kamp, till kamraterna från mapuchefolket och till de funktionshindrade kamraterna. Nu har fler än 250 jobb skapats och produktionen har ökat. I början producerades 40-50 000 meter, nu har vi nått 400 000 meter och när fabriken nu har exprorierats kan vi förnya vår teknologi och skapa ännu fler arbetstillfällen.

— Om vi jämför hur vi brukade arbeta under den gamla ledningen med hur det är idag: förr kände inte folk från olika delar av produktionen varandra, och varje sektor hade sin egen uniform, men idag känner vi alla varandra. Tidigare fick vi inte lyssna på musik, dricka medhavd dryck eller ta emot besökare på jobbet. Vi hade ingen kontroll över produktionen. Idag kommer konstnärer och besöker fabriken! Det är ett nöje att gå till jobbet idag, men det är också ett dubbelt ansvar, eftersom vi lever av den här fabriken och kämpar för den. Varje kvadratmeter vi producerar idag är till förtjänst för alla arbetare, tidigare fick vi nöja oss med småsmulor. När Zanon nu står under arbetarkontroll har vi infört permanent rotation på alla platser. Efter ett års anställning kan du få ett jobb inom fabriksadministrationen, något man väljs till vid stormöten, och alla sådana positioner roterar.

Alejandro avslutar med att säga:

— Det här är en hälsning till alla arbetare: Kapitalismen är i kris, och kapitalisterna erbjuder inga svar. Men Zanon är ett svar – vi anser att det här handlar om mer än bara en fabrik. Arbetarklassen känner inga nationsgränser, och vi måste ställa upp större mål än såhär för vår klass, för att stödja varandra. Det spelar ingen roll om du är från Storbritannien, Kanada, Nigeria eller Argentina, en seger för en av oss är en seger för alla, och våra dörrar står öppna för arbetare från alla länder. Vi vill säga till våra bröder och systrar i andra länder att vi måste lita till vår egen styrka, eftersom våra möjligheter är enorma.

Tim West