Venezuelas president Hugo Chávez – som påstår sig vara revolutionär socialist – har oåterkalleligen förstört sitt rykte inför arbetarklassen och progressiva krafter världen över. Chávez har vägrat att fördöma den libyske diktatorn Muammar Khadaffi för massakrerna på obeväpnade demonstranter. Han påstår att han ”saknar information” om händelser som för resten av världen framstår som solklara.

Förra veckan postade Chávez ett meddelande på Twitter som lyder: ”Länge leve Libyen och dess oberoende! Khadaffi står inför ett inbördeskrig!” Han påstod också att ”en kampanj med lögner vävs samman när det gäller Libyen” och tillade: ” Jag kommer inte att fördöma honom. Jag skulle vara feg om jag fördömde någon som varit min vän”. Du ska dömas efter vilka som är dina vänner! Det heter säg mig vilka dina vänner är och jag ska säga vem du är. Nej comandante, du är en politisk fegis eftersom du inte fördömer honom för hans brott och inte stöder det revolutionära folket.

Chávez har faktiskt ringt till ”sin vän” för att erbjuda sig att skapa en kommission med ”vänligt inställda länder” som kan medla mellan honom och de revolutionära krafterna. Ett erbjudande som de senare helt riktigt har avvisat med förakt. Khadaffi, hans avskyvärda söner och hans omgivning av slaktare förtjänar ingen medling – och inte ens en tillflykt i Caracas om han flyr – utan summarisk rättvisa från det folk som han exploaterat och förtryckt.

Chávez har genom detta ännu mer avslöjat att hans politik har mer gemensamt med falska ”antiimperialister” av samma slag som Irans Mahmoud Ahmadinejad eller Zimbabwes Robert Mugabe – som skamlöst har smickrat varandra på senare år. Men att framställa Khadaffi som något slags antiimperialist när han varit i lag med Storbritannien och Frankrike under det senaste årtiondet, och följt alla deras önskningar, är helt enkelt befängt.

Det faktum att dessa länder är eller under en tid varit måltavlor för imperialistiska hot, gör dem inte till regimer som måste försvaras mot det egna folkets revolutionära uppror. Tvärtom. En regim som exploaterar och förtrycker sitt eget folk kommer inte på lång sikt att kunna stå emot imperialismen. Genom sitt brutala förtryck utsår de faktiskt illusioner om imperialismen bland sitt eget folk och i den övriga världen.

Revolutionärer måste på en och samma gång stöda de libyska revolutionärerna och göra allt de kan för att materiellt och moraliskt hjälpa dem i störtandet av tyrannen och samtidigt motsätta sig varje slags angrepp eller invasion av Libyen. Ett ”flygförbud” är bara ett första steg mot en invasion och det fruktansvärda tillståndet i Irak och Afghanistan är bevis för vad en ”humanitär” eller ”demokratibyggande” invasion av USA eller Storbritannien och andra EU-stater kommer att medföra.

Obamas administration tycks faktiskt vara ganska osäker inför ett ingripande. USA:s försvarsminister Robert Gates sade till kongressen: ”Låt oss kalla en spade för en spade – en zon med flygförbud börjar med ett angrepp på Libyen, för att utplåna luftförsvaret. Det är så man upprättar en zon med flygförbud… Det kräver också fler flygplan än vad som finns på ett enda hangarfartyg.” Utrikesminister Hillary Clinton tillfogade: ”Vi är långt ifrån att avgöra att det behövs en flygförbudszon för Libyen.”

Republikaner som John McCain kräver emellertid ett ingripande. De vill alldeles tydligt lägga vantarna på ännu mer av Libyens olja – de största reserverna i Afrika. Khaddafis motståndare har helt riktigt sagt att det inte får bli någon invasion av Libyen; de har sett vad invasioner lett till i Irak och Afghanistan.

Hugo Chávez skamliga hållning visar hur fullständigt olämplig han är att axla manteln som ledare för en ny internationell, socialistisk arbetarrörelse. För över ett år sedan publicerade han en uppmaning att bilda en femte international och gjorde sedan ingenting för att sammankalla en konferens som han talat om. Nu har han helt och hållet förslösat allt kapital han kan ha haft. Det finns faktiskt många tecken som tyder på att han också rört sig ordentligt högerut i sitt eget land. Det tjugoförsta århundradets socialism får inte ha något att göra med överste Khadaffis barbariska regim och hans ”revolutionära” kommittéer som alltför länge har förtryckt Libyens folk.

Det är därför kanske inte någon tillfällighet att samtidigt som Chávez har undertecknat en pakt med politiker från den borgerliga oppositionen, och frigett de som greps i samband med kuppen mot honom, har dömt den militante fackföreningsledaren Rubén González till sju och ett halvt år i fängelse för att ha deltagit i en tvåveckors strejk om obetalda löner i juli 2009. González har nu redan suttit i fängelse i mer än ett och ett halvt år. Chávez har nyligen också fördömt strejker i den offentliga sektorn och anklagat dem för att ”rikta sig direkt mot mig” och påstår att den som ”stoppar ett statligt företag, jävlas med statsöverhuvudet”. Han har också beordrat ”underrättelsetjänsterna” att agera mot fackliga ledare som främjar strejker.

Arbetarklassen världen över måste återigen bekräfta den lärdom som finns innefattad i Internationalens text: ”I höjden räddarn vi ej hälsa”. Inga presidenter eller militärer kommer, oavsett deras vänsterklingande och antiimperialistiska retorik, att befria arbetarklassen från politiskt förtryck eller kapitalistisk utsugning. ”Arbetarklassens frigörelse kan bara vara arbetarklassens eget verk”, som Marx formulerade det.

Dave Stockton

President Hugo Chávez har på ett massmöte i Caracas uppmanat till bildande av en femte international. Det här är ett uttalande från Förbundet för Femte Internationalens internationella sekretariat om den nya utvecklingen i kampen för Femte Internationalen.

Venezuelas president Hugo Chávez har meddelat att han har för avsikt att ta steg för att bilda en femte international. Förslaget hälsades med stående ovationer från delegater från 39 länder som deltog i ett ”internationellt möte för vänsterpartier” i Caracas den 20 november. De undertecknade också en gemensam förklaring som kallas Caracasöverenskommelsen (El Compromiso de Caracas).

Förbundet för Femte Internationalen har i många år argumenterat för att de angrepp på arbetarnas sociala och ekonomiska landvinningar som genomförs av kapitalistklassen under parollerna om globalisering, nyliberalism och krig mot terrorn skapat ett trängande behov av ett internationellt samordnat motstånd. På många av de internationella forum som hållits av den antikapitalistiska rörelsen och antikrigsrörelsen under de senaste tio åren har vi föreslagit konkreta steg för att grunda ett nytt globalt parti för socialistisk revolution, en femte international.

Många av de grupper som betraktar sig som anhängare till Leo Trotskij och V. I. Lenin svarade med att hävda att uppmaningen till att bilda en ny international var utopisk. De sade att tiden inte var mogen, det var ”för tidigt” eller ”för långtgående”, eftersom det inte fanns några krafter som ens var beredda att överväga ett sådant steg. Kanske Chávez initiativ kommer att väcka sådana människor – även om världskrisen 2008–2009 inte har gjort det. Det är sannerligen en skandal för organisationer som kallar sig antikapitalistiska, oavsett om de har ”trotskistiskt”, ”maoistiskt” eller ”kommunistiskt” ursprung, att det måste vara Hugo Chávez som gör denna inbjudan. Det visar i vilken utsträckning som ”extremvänstern” misslyckats med att tydligt och modigt rikta in sig på dagens behov.

Revolutionärer kan emellertid inte gå med på att anförtro initiativet till att grunda en ny arbetarinternational till överhuvudet för en borgerlig stat, dvs. en stat som försvarar kapitalistiskt ägande till produktionsmedlen och genomdriver det genom en stående armé och en poliskår mot arbetare och fattiga i Venezuela. Chávez har förvisso upprepade gånger krockat med USA-imperialismen och har under massornas tryck genomfört viktiga reformer för de folkliga klasserna beträffande sjukvård och utbildning. Men han medgav själv, i just det tal i vilket han uppmanade till bildandet av Femte Internationalen, att Venezuela förblir ett kapitalistiskt land och att statsapparaten är kapitalistisk. Det här är en avgörande fråga, oavsett hur många gånger Chávez har krockat med USA, dess latinamerikanske lakej, Colombias Alavaro Uribe och företags- och jordägareliten i Venezuela.

En international som är bunden till en sådan stat kan inte vara en arbetarinternational som åtagit sig att genomföra den socialistiska revolutionen, utan en international som drivs av borgerliga nationalister som bara är utklädda till socialister. Om den grundas under ledning av Chávez och hans borgerliga regim, kan den aldrig staka ut en inriktning mot arbetarklassens självständighet. Den skulle bli en uppstyltad stödmekanism för Chávez, Castro och hans andra allierade. Den kan till och med komma att innefatta sådana öppet pro-imperialistiska fiender till arbetarklassen som det mexikanska PRI eller de argentinska peronisterna (som också figurerade på Chávez konferens med ”vänsterpartier”). Det får inte glömmas bort att Chávez helt nyligen stödde och solidariserade sig med Mahmoud Ahmadinejads brutala repression mot arbetare, kvinnor och ungdomar i Iran som kämpar för demokratiska rättigheter och med Robert Mugabes utdragna försök att göra samma sak i Zimbabwe.

I det tjugoförsta århundradet, i en tid med en allvarlig, för att inte säga historisk kris för kapitalismen, skulle strategiska allianser med den ”progressiva” eller ”anti-imperialistiska” eller nationella bourgeoisien, för att inte tala om en gemensam international för arbetare och borgerliga nationalister, binda arbetarklassen med händer och fötter till en del av kapitalet. Det skulle blockera vägen till den socialistiska revolutionen och programmet för arbetarklassens makt. Det skulle upprepa de fel och brott som Kommunistiska Internationalen begick under Stalin. Att binda den till någon speciell stats, inte ens en arbetarstats, utrikespolitik, är inte en sund grundval för en international.

Trots den borgerliga klasskaraktären av Chávez projekt, tog den venezuelanske presidenten inte desto mindre upp ett verkligt behov. Ett behov som upplevs av miljoner arbetare, bönder och fattiga som kämpar mot kapitalistisk utsugning och imperialistiskt styre. Arbetarklassen behöver sannerligen en ny, kämpande, revolutionär international för att slå tillbaka kapitalisternas offensiv, för att förhindra regeringarna från att tvinga arbetarna att betala för krisen och också för att förhindra reaktionära, nationalistiska ”lösningar”. Därför är det nödvändigt att svara positivt på detta behov.

Att bara svara på Chávez uppmaning med negativ kritik, oavsett hur principiell den än må vara, är att strunta i den brännande frågan. Arbetarklassen och världens utblottade massor behöver verkligen en international och de behöver den NU. De behöver den för att avvärja försöken att få dem att betala kostnaderna för krisen. De behöver den för att få slut på raden av imperialistiska erövringskrig och ockupationer. De behöver den för att undsätta förtryckta nationaliteter som palestinierna och tamilerna i Sri Lanka.

Arbetarklassen och de förtryckta i världen hotas av en period med fördjupat kaos för det kapitalistiska systemet. De står inför en omfattande miljöförstöring och nya konflikter mellan stormakterna när de försöker omfördela världens naturresurser och den arbetskraft som kan exploateras; det är konflikter som bara kan sluta med ett nytt världskrig. De behöver ett globalt parti för socialistisk revolution som är oberoende av alla stater och deras härskare.

Det är därför en plikt för alla som betraktar sig som antikapitalister, som NPA i Frankrike, alla som kallar sig revolutionära socialister, kommunister, leninister och trotskister, att kombinera sina krafter och sammankalla en konferens för sina organisationer. En sådan konferens måste diskutera ett handlingsprogram för att samordna vår försvarskamp och omvandla den till ett revolutionärt motangrepp mot imperialism och kapitalism. Och den måste diskutera det slags organisation som behövs för att kämpa för ett sådant program.

Förbundet för Femte Internationalen, som, om det är möjligt, kommer att ingripa i Chávez sammankomst 2010, uppmanar alla som stöder kampen för en ny international baserad på proletärt klassoberoende och ett nytt revolutionärt program (oavsett vilket namn eller vilken siffra de för närvarande använder) att tillsammans med oss ta verkliga steg i den riktningen under 2010.

Internationella sekretariatet
Förbundet för Femte Internationalen

Ur Arbetarmakts nyhetsbrev nummer 278 (14/08) – 080720

Det har varit ett fruktansvärt år för Colombias revolutionära väpnade styrkor – FARC. I februari ägde för första gången stora folkliga mobiliseringar rum mot FARC:s politik att ta gisslan. Den 1 mars överträdde colombianska trupper grannlandet Ecuadors gränser för att döda 12 FARC-kämpar – bland dem den näst högste ledaren Raúl Reyes.

En vecka senare dödades Ivan Rios, också medlem av FARC:s sjumannasekretariat, av sin egen livvakt i utbyte mot en belöning på 1 miljon USA-dollar från regeringen. Sedan gav den karismatiska kommendanten Nelly Avila Moreno, känd som Karina, upp efter en uppgörelse med regeringen. Slutligen dog den 26 mars FARC:s historiske ledare, den 77-årige Manuel Marulanda, av en hjärtattack.

Den colombianska militären omfattar 250 000 man och hävdar att den betydligt reducerat de områden som FARC kan operera i och att många gerillakrigare deserterar och ansluter sig till program för ”återintegrering”. Även vänligt inställda kommentatorer som den marxistiske skribenten James Petras medger att FARC har minskat till 10 000 kämpar från den högsta siffran på 20 000. Det tycks som om dess två åtskilda fronter, området vid Andernas fot och den sydöstra djungeln, inte längre har regelbunden kommunikation med varandra.

FARC växte fram som en reaktion på imperialismens brutala utsugning av landet och den colombianska oligarkins exploatering av bönderna. Den populistiske presidentkandidaten Jorge Eliecer Gaitan mördades 1948 av högerkrafter som upprörts av hans appeller till arbetarklassen och fattigbönderna. Colombia gick in i en lång period av ökad polarisering, speciellt på landsbygden, när allt mer utfattiga, hungriga och jordlösa bönder – varav många var ättlingar till före detta slavar – konfronterats med att jorden monopoliserats av en superrik och liten elit. Omkring 300 000 dödades av armén när bönderna – som då huvudsakligen satte sitt hopp till det liberala partiet – brutalt besegrades. Men grupper av gerillakrigare fortsatte att göra motstånd.

FARC grundades 1964 som den väpnade grenen för Colombias kommunistiska parti ur resterna av den väpnade oppositionen mot oligarkin, statsapparaten och det konservativa partiet som vuxit fram under 1940- och 1950-talet. Den hade sina rötter i bondeorganisationer vilka gjorde det möjligt, med liten eller ingen hjälp utifrån, att upprätthålla en 44-årig kamp. Från sin början var emellertid FARC isolerat från den urbana arbetarklassen och använde en strategi med gerillakrig på landsvägen med målet att slutligen omringa städerna.

FARC följde den officiella stalinistiska strategin med ”stadieteorin” – en i grunden mensjevikisk strategi som först främjar ett demokratiskt stadium med oberoende kapitalistisk utveckling av Colombia genom en allians mellan arbetarklassen och de ”patriotiska” liberala kapitalisterna. Socialismen skulle vara ett stadium att eftersträva i en avlägsen framtid när väl det borgerligt demokratiska stadiet hade fullbordats. Strategin innebar att FARC:s mål var att tvinga den colombianska kapitalistklassen att förhandla, att bryta loss landet ur USA-imperialismens grepp och genomföra progressiva jord- och demokratiska reformer. Trots hjältemodet i dess strid mot ett brutalt militärmaskineri och två misslyckade fredsprocesser under 1980- och i början av 2000-talet – vilka båda bröt samman på grund oförsonligheten hos den colombianska högern och dess uppbackare i USA – har FARC drivit in i ett starkt beroende av impopulära kidnappningar för lösensummor och andelar från den omfattande narkotikahandeln.

Under de senaste åren tycktes FARC få nytt stöd från valda vänsterledare i Venezuela (Hugo Chávez), Ecuador (Rafael Correa), Nicaragua (Daniel Ortega) och Bolivia (Evo Morales). Även om dessa ledare inte uttryckligen stödde FARC, fördömde de den colombianska regimens brott mot mänskliga rättigheter och uppmanade till fredsförhandlingar.

Spänningar byggs upp
För ett kort ögonblick föreföll det till och med som om Venezuela befann sig nära ett krig med Colombia. Chávez blev ursinnig av överträdandet av ecuadorianska gränser när colombianska styrkor gick över gränsen och dödade FARC-ledarna, och uppretad av beskyllningar från den colombianska regeringen att datorer som hittats i Ecuador visade att Chávez finansierade FARC i storleksordningen 300 miljoner USA-dollar, utvisade den venezolanske presidenten Colombias ambassadör och mobiliserade trupper vid Venezuelas gräns till Colombia. Han krävde dessutom erkännande av FARC som ”en krigförande styrka” och uttalade en rad glödheta fördömanden av den colombianske presidenten Alvaro Uribe.

När Chávez sedan, i sin teveshow Alo Presidente, plötsligt uppmanade FARC att ensidigt frige all gisslan och upphöra med den väpnade kampen, var det en chock för alla och ett kraftigt slag mot FARC, vars kämpar ofta lyssnar till Chávez utsändningar. Han sade:

”Vid den här tidpunkten i Latinamerika är en beväpnad gerillarörelse inte vad som behövs. Gerillakrig tillhör historien. Det räcker med alla dessa krig. Tiden har kommit för att sätta sig ned och tala fred.”

Chávez tillfogade att FARC:s kamp har blivit ”ett rättfärdigande av amerikansk närvaro i Colombia, och därmed ett hot mot Venezuela.”

Han fortsatte: ”Jag anser att tiden har kommit för FARC att frige alla de har i bergen. Det skulle vara en stor humanitär gest i utbyte mot ingenting.”

Han påstod att Venezuela och ett antal andra länder var beredda att hjälpa till med deras återintegrering i Colombias demokratiska liv efter att ett fredsfördrag undertecknats. BBC kommenterade med rätta att ”effekterna på FARC:s moral skulle sannolikt vara förödande.” Inte undra på att Colombia och USA skyndade sig att prisa den venezolanske presidenten för första gången på många år.

Chávez kliv tillbaka kommer när Uribe har fört ett vildsint ordkrig med Nicaraguas president Daniel Ortega och med president Rafael Correa i Ecuador och anklagat båda för att stöda FARC. Han har sin enhetsfront med dem just när nyheter cirkulerar att USA har för avsikt att öppna en stor militärbas i Colombia som ska ersätta den i Ecuador som Correa har vägrat förlänga avtalet för.

Revolutionärer måste otvetydigt fördöma Hugo Chávez uppmaning till FARC att ge upp.

FARC:s program
FARC:s gerillastrategi, deras tagande av gisslan i massomfattning och deras inblandning med drogkartellerna är djupt felaktig. Det är på ett grundläggande sätt den felaktiga vägen att störta den mordiska colombianska eliten och dess uppbackare i USA. Men vår kritik av FARC har inget gemensamt med Chávez eländiga vädjan. Kritik utifrån en alternativ revolutionär strategi, baserad på den heroiska colombianska arbetarklassens ledning i allians med bönderna, är något helt annat.

En sådan strategi måste bryta med idén om de stalinistiska stadierna och basera sig på teorin om permanent revolution, dvs. det enkla erkännandet av att den nationella kapitalistklassen i länder som Colombia är för svaga och för hårt bundna till USA-imperialismen för att driva en ”borgerligt demokratisk revolution” till sitt slut. För att vinna verkligt oberoende från imperialistisk underordning, för att upprätta varaktiga demokratiska friheter, för att genomföra en revolution i jordbruket som kan befria bönderna från underutveckling – allt detta är beroende av arbetarklassens förmåga att ställa sig i spetsen för revolutionen. När den gör det, kommer arbetarklassen att kunna störta kapitalisterna och ta makten och egendomen i sina egna händer i en socialistisk revolution.

En sådan strategi kan inte avsvära sig allt gerillamotstånd från bönderna och ursprungsbefolkningen, som står inför de colombianska godsägarnas notoriska dödsskvadroner och USA-stödda armé. Den kan inte avsvära sig väpnat självförsvar för arbetarklassen och fackföreningarna med tanke på regimens mordiska meritlista.

Men Chávez uppmaning gäller inte en bättre revolutionär strategi utan en reformistisk kapitulation. Frånsett det faktum att socialismen, vare sig av 1800-, 1900- eller 2000-talsvarianten, aldrig, någonstans, kan komma via fredliga och demokratiska medel – i Colombia av alla platser! – skulle en inbjudan till avväpnade styrkor att delta i val vara ett självmord och skulle prisge partiet, fackliga militanter och aktivister i bondefackföreningarna till gruvägarnas och godsägarnas dödsskvadroner.

Under de senaste 15 åren har mer än 4 000 fackliga aktivister och bondeaktivister fallit offer för högerns dödsskvadroner, till vilka Uribe otvivelaktigt har band. Vi behöver bara se på de senaste fallen för att få exempel på den legalitet och de mänskliga rättigheter som arbetare upplever i Colombia. I mars 2008 deltog mer än 200 000 människor i ”Marschen mot statsterror”. Mellan den 4 och 11 mars 2008 hotades ändå hundratals organisatörer och människorättsaktivister. Marschens organisatör och fyra andra språkrör för mänskliga rättigheter dödades, tillsammans med fyra fackliga ledare i Colombianska arbetares konfederation.

Chávez idé att FARC.s kapitulation skulle minska trycket från USA på Venezuela, Ecuador, Bolivia och Nicaragua är också löjlig och reaktionär. Det förhåller sig tvärtom. Colombia är den amerikanska politikens viktigaste agent i Latinamerika och har erhållit miljarder dollar under det senaste årtiondet, i och med den ökända Plan Colombia. I verkligheten har det projektet resulterat i utplåning av försörjningen för oräkneliga colombianska bönder i Amazonas. Uppemot tre miljoner bönder har fördrivits från sin jord när flygplan släpper ned gifter och förstör skördar i mängder, liksom de förgiftar människors tillgång till livsmedel och vatten.

James Petras fördömande av Chávez klingar sant:

”Att säga att FARC:s väpnade kamp är en förevändning för imperialismen är ren dumhet… Chávez förklarar inte hur FARC ska kunna överlämna sina fångar när 500 gerillakrigare försmäktar, torterade, undernärda och sjuka, i Uribes fängelsehålor. Jag tror att min fråga är varför president Chávez vill offra livet på gerillafångar och höja Uribes, Sarkozys och andras fana: en fullständig och ensidig kapitulation.”

FARC har idag ett sjunkande medlemstal och lider upprepade militära nederlag, och dess popularitet är lägre hos de colombianska massorna än den någonsin varit. Dess ideologi och taktik är ett hinder för bildandet av ett massparti för arbetarna och bönderna och isolerar bönderna från arbetarklassen i de områden de kontrollerar. Organisationen är ett verktyg för en byråkratisk ledning som manipulerar massbasen för en strategi som inte ens sätter upp socialismen som mål för de colombianska massorna.

Inte desto mindre förblir ett nederlag för FARC ett nederlag för bönderna mot deras klassfiende. Vi får inte glömma FARC:s rötter som en kraft för folkliga rörelsers självförsvar mot brutal repression från högern, och som en reaktion mot de usla levnadsförhållandena för Colombias bönder – som finns kvar idag trots miljarder dollar i hjälp från USA, vilka eliten stoppat i egna fickor. Vårt mål måste vara att till FARC:s desorienterade kämpar och deras anhängare i städerna: hitta en bättre väg. De kommer inte att kunna hitta någon bättre än Leo Trotskijs strategi för permanent revolution.

Till skillnad från Hugo Chávez måste vi ha klart för oss att det inte kan bli någon ”fred” utan rättvisa och att den colombianska terrorstaten och de imperialister som plundrar landet aldrig kommer att låta kontinentens massor leva i fred och säkerhet. Den måste störtas och krossas i en socialistisk revolution som sprider sig över hela kontinenten och skapar Latinamerikas förenade socialistiska stater.

Tim West Workers Power (London) 327