Venezuelas president Hugo Chávez – som påstår sig vara revolutionär socialist – har oåterkalleligen förstört sitt rykte inför arbetarklassen och progressiva krafter världen över. Chávez har vägrat att fördöma den libyske diktatorn Muammar Khadaffi för massakrerna på obeväpnade demonstranter. Han påstår att han ”saknar information” om händelser som för resten av världen framstår som solklara.

Förra veckan postade Chávez ett meddelande på Twitter som lyder: ”Länge leve Libyen och dess oberoende! Khadaffi står inför ett inbördeskrig!” Han påstod också att ”en kampanj med lögner vävs samman när det gäller Libyen” och tillade: ” Jag kommer inte att fördöma honom. Jag skulle vara feg om jag fördömde någon som varit min vän”. Du ska dömas efter vilka som är dina vänner! Det heter säg mig vilka dina vänner är och jag ska säga vem du är. Nej comandante, du är en politisk fegis eftersom du inte fördömer honom för hans brott och inte stöder det revolutionära folket.

Chávez har faktiskt ringt till ”sin vän” för att erbjuda sig att skapa en kommission med ”vänligt inställda länder” som kan medla mellan honom och de revolutionära krafterna. Ett erbjudande som de senare helt riktigt har avvisat med förakt. Khadaffi, hans avskyvärda söner och hans omgivning av slaktare förtjänar ingen medling – och inte ens en tillflykt i Caracas om han flyr – utan summarisk rättvisa från det folk som han exploaterat och förtryckt.

Chávez har genom detta ännu mer avslöjat att hans politik har mer gemensamt med falska ”antiimperialister” av samma slag som Irans Mahmoud Ahmadinejad eller Zimbabwes Robert Mugabe – som skamlöst har smickrat varandra på senare år. Men att framställa Khadaffi som något slags antiimperialist när han varit i lag med Storbritannien och Frankrike under det senaste årtiondet, och följt alla deras önskningar, är helt enkelt befängt.

Det faktum att dessa länder är eller under en tid varit måltavlor för imperialistiska hot, gör dem inte till regimer som måste försvaras mot det egna folkets revolutionära uppror. Tvärtom. En regim som exploaterar och förtrycker sitt eget folk kommer inte på lång sikt att kunna stå emot imperialismen. Genom sitt brutala förtryck utsår de faktiskt illusioner om imperialismen bland sitt eget folk och i den övriga världen.

Revolutionärer måste på en och samma gång stöda de libyska revolutionärerna och göra allt de kan för att materiellt och moraliskt hjälpa dem i störtandet av tyrannen och samtidigt motsätta sig varje slags angrepp eller invasion av Libyen. Ett ”flygförbud” är bara ett första steg mot en invasion och det fruktansvärda tillståndet i Irak och Afghanistan är bevis för vad en ”humanitär” eller ”demokratibyggande” invasion av USA eller Storbritannien och andra EU-stater kommer att medföra.

Obamas administration tycks faktiskt vara ganska osäker inför ett ingripande. USA:s försvarsminister Robert Gates sade till kongressen: ”Låt oss kalla en spade för en spade – en zon med flygförbud börjar med ett angrepp på Libyen, för att utplåna luftförsvaret. Det är så man upprättar en zon med flygförbud… Det kräver också fler flygplan än vad som finns på ett enda hangarfartyg.” Utrikesminister Hillary Clinton tillfogade: ”Vi är långt ifrån att avgöra att det behövs en flygförbudszon för Libyen.”

Republikaner som John McCain kräver emellertid ett ingripande. De vill alldeles tydligt lägga vantarna på ännu mer av Libyens olja – de största reserverna i Afrika. Khaddafis motståndare har helt riktigt sagt att det inte får bli någon invasion av Libyen; de har sett vad invasioner lett till i Irak och Afghanistan.

Hugo Chávez skamliga hållning visar hur fullständigt olämplig han är att axla manteln som ledare för en ny internationell, socialistisk arbetarrörelse. För över ett år sedan publicerade han en uppmaning att bilda en femte international och gjorde sedan ingenting för att sammankalla en konferens som han talat om. Nu har han helt och hållet förslösat allt kapital han kan ha haft. Det finns faktiskt många tecken som tyder på att han också rört sig ordentligt högerut i sitt eget land. Det tjugoförsta århundradets socialism får inte ha något att göra med överste Khadaffis barbariska regim och hans ”revolutionära” kommittéer som alltför länge har förtryckt Libyens folk.

Det är därför kanske inte någon tillfällighet att samtidigt som Chávez har undertecknat en pakt med politiker från den borgerliga oppositionen, och frigett de som greps i samband med kuppen mot honom, har dömt den militante fackföreningsledaren Rubén González till sju och ett halvt år i fängelse för att ha deltagit i en tvåveckors strejk om obetalda löner i juli 2009. González har nu redan suttit i fängelse i mer än ett och ett halvt år. Chávez har nyligen också fördömt strejker i den offentliga sektorn och anklagat dem för att ”rikta sig direkt mot mig” och påstår att den som ”stoppar ett statligt företag, jävlas med statsöverhuvudet”. Han har också beordrat ”underrättelsetjänsterna” att agera mot fackliga ledare som främjar strejker.

Arbetarklassen världen över måste återigen bekräfta den lärdom som finns innefattad i Internationalens text: ”I höjden räddarn vi ej hälsa”. Inga presidenter eller militärer kommer, oavsett deras vänsterklingande och antiimperialistiska retorik, att befria arbetarklassen från politiskt förtryck eller kapitalistisk utsugning. ”Arbetarklassens frigörelse kan bara vara arbetarklassens eget verk”, som Marx formulerade det.

Dave Stockton

President Hugo Chávez har på ett massmöte i Caracas uppmanat till bildande av en femte international. Det här är ett uttalande från Förbundet för Femte Internationalens internationella sekretariat om den nya utvecklingen i kampen för Femte Internationalen.

Venezuelas president Hugo Chávez har meddelat att han har för avsikt att ta steg för att bilda en femte international. Förslaget hälsades med stående ovationer från delegater från 39 länder som deltog i ett ”internationellt möte för vänsterpartier” i Caracas den 20 november. De undertecknade också en gemensam förklaring som kallas Caracasöverenskommelsen (El Compromiso de Caracas).

Förbundet för Femte Internationalen har i många år argumenterat för att de angrepp på arbetarnas sociala och ekonomiska landvinningar som genomförs av kapitalistklassen under parollerna om globalisering, nyliberalism och krig mot terrorn skapat ett trängande behov av ett internationellt samordnat motstånd. På många av de internationella forum som hållits av den antikapitalistiska rörelsen och antikrigsrörelsen under de senaste tio åren har vi föreslagit konkreta steg för att grunda ett nytt globalt parti för socialistisk revolution, en femte international.

Många av de grupper som betraktar sig som anhängare till Leo Trotskij och V. I. Lenin svarade med att hävda att uppmaningen till att bilda en ny international var utopisk. De sade att tiden inte var mogen, det var ”för tidigt” eller ”för långtgående”, eftersom det inte fanns några krafter som ens var beredda att överväga ett sådant steg. Kanske Chávez initiativ kommer att väcka sådana människor – även om världskrisen 2008–2009 inte har gjort det. Det är sannerligen en skandal för organisationer som kallar sig antikapitalistiska, oavsett om de har ”trotskistiskt”, ”maoistiskt” eller ”kommunistiskt” ursprung, att det måste vara Hugo Chávez som gör denna inbjudan. Det visar i vilken utsträckning som ”extremvänstern” misslyckats med att tydligt och modigt rikta in sig på dagens behov.

Revolutionärer kan emellertid inte gå med på att anförtro initiativet till att grunda en ny arbetarinternational till överhuvudet för en borgerlig stat, dvs. en stat som försvarar kapitalistiskt ägande till produktionsmedlen och genomdriver det genom en stående armé och en poliskår mot arbetare och fattiga i Venezuela. Chávez har förvisso upprepade gånger krockat med USA-imperialismen och har under massornas tryck genomfört viktiga reformer för de folkliga klasserna beträffande sjukvård och utbildning. Men han medgav själv, i just det tal i vilket han uppmanade till bildandet av Femte Internationalen, att Venezuela förblir ett kapitalistiskt land och att statsapparaten är kapitalistisk. Det här är en avgörande fråga, oavsett hur många gånger Chávez har krockat med USA, dess latinamerikanske lakej, Colombias Alavaro Uribe och företags- och jordägareliten i Venezuela.

En international som är bunden till en sådan stat kan inte vara en arbetarinternational som åtagit sig att genomföra den socialistiska revolutionen, utan en international som drivs av borgerliga nationalister som bara är utklädda till socialister. Om den grundas under ledning av Chávez och hans borgerliga regim, kan den aldrig staka ut en inriktning mot arbetarklassens självständighet. Den skulle bli en uppstyltad stödmekanism för Chávez, Castro och hans andra allierade. Den kan till och med komma att innefatta sådana öppet pro-imperialistiska fiender till arbetarklassen som det mexikanska PRI eller de argentinska peronisterna (som också figurerade på Chávez konferens med ”vänsterpartier”). Det får inte glömmas bort att Chávez helt nyligen stödde och solidariserade sig med Mahmoud Ahmadinejads brutala repression mot arbetare, kvinnor och ungdomar i Iran som kämpar för demokratiska rättigheter och med Robert Mugabes utdragna försök att göra samma sak i Zimbabwe.

I det tjugoförsta århundradet, i en tid med en allvarlig, för att inte säga historisk kris för kapitalismen, skulle strategiska allianser med den ”progressiva” eller ”anti-imperialistiska” eller nationella bourgeoisien, för att inte tala om en gemensam international för arbetare och borgerliga nationalister, binda arbetarklassen med händer och fötter till en del av kapitalet. Det skulle blockera vägen till den socialistiska revolutionen och programmet för arbetarklassens makt. Det skulle upprepa de fel och brott som Kommunistiska Internationalen begick under Stalin. Att binda den till någon speciell stats, inte ens en arbetarstats, utrikespolitik, är inte en sund grundval för en international.

Trots den borgerliga klasskaraktären av Chávez projekt, tog den venezuelanske presidenten inte desto mindre upp ett verkligt behov. Ett behov som upplevs av miljoner arbetare, bönder och fattiga som kämpar mot kapitalistisk utsugning och imperialistiskt styre. Arbetarklassen behöver sannerligen en ny, kämpande, revolutionär international för att slå tillbaka kapitalisternas offensiv, för att förhindra regeringarna från att tvinga arbetarna att betala för krisen och också för att förhindra reaktionära, nationalistiska ”lösningar”. Därför är det nödvändigt att svara positivt på detta behov.

Att bara svara på Chávez uppmaning med negativ kritik, oavsett hur principiell den än må vara, är att strunta i den brännande frågan. Arbetarklassen och världens utblottade massor behöver verkligen en international och de behöver den NU. De behöver den för att avvärja försöken att få dem att betala kostnaderna för krisen. De behöver den för att få slut på raden av imperialistiska erövringskrig och ockupationer. De behöver den för att undsätta förtryckta nationaliteter som palestinierna och tamilerna i Sri Lanka.

Arbetarklassen och de förtryckta i världen hotas av en period med fördjupat kaos för det kapitalistiska systemet. De står inför en omfattande miljöförstöring och nya konflikter mellan stormakterna när de försöker omfördela världens naturresurser och den arbetskraft som kan exploateras; det är konflikter som bara kan sluta med ett nytt världskrig. De behöver ett globalt parti för socialistisk revolution som är oberoende av alla stater och deras härskare.

Det är därför en plikt för alla som betraktar sig som antikapitalister, som NPA i Frankrike, alla som kallar sig revolutionära socialister, kommunister, leninister och trotskister, att kombinera sina krafter och sammankalla en konferens för sina organisationer. En sådan konferens måste diskutera ett handlingsprogram för att samordna vår försvarskamp och omvandla den till ett revolutionärt motangrepp mot imperialism och kapitalism. Och den måste diskutera det slags organisation som behövs för att kämpa för ett sådant program.

Förbundet för Femte Internationalen, som, om det är möjligt, kommer att ingripa i Chávez sammankomst 2010, uppmanar alla som stöder kampen för en ny international baserad på proletärt klassoberoende och ett nytt revolutionärt program (oavsett vilket namn eller vilken siffra de för närvarande använder) att tillsammans med oss ta verkliga steg i den riktningen under 2010.

Internationella sekretariatet
Förbundet för Femte Internationalen

Den 21 juni pekade den venezolanske presidenten Hugo Chávez, i sin regelbundna teveshow Aló Presidente, ut var han står i den kamp som utspelas i Iran mot de krafter som mördar och undertrycker studenterna och arbetarna, mot den klerikala diktatur som kväver och förtrycker kvinnor och nationella minoriteter.

Han sade: ”Vi skickar en hälsning till Mahmoud Ahmadinejad, Irans store president, till ayatolla Ali Khamenei och till det iranska folket. Vi ber världen att respektera Iran eftersom de [sic!] försöker undergräva den iranska revolutionens styrka.”

Han fortsatte: ”Ahmadinejads seger är en seger helt i sin ordning. De försöker besudla Ahmadinejads seger, och genom att göra det siktar de på att försvaga regeringen och den islamiska revolutionen. Jag vet att de inte kommer att kunna det.”

Han rapporterade också att han personligen ringde till Ahmadinejad för att gratulera honom så snart han fått nyheten om hans ”seger”.

Den venezolanska regeringens utrikesministerium klargjorde också sin uppfattning. ”I folket namn”, hyllade det ”den extraordinära demokratiska utveckling” som resulterade i Ahmadinejads seger. Den är sannerligen extraordinär! Utan tvivel är den av samma slag som det ”gudomliga mirakel” som den högste ledaren beskrev som dess orsak.

Utrikesministeriet fortsatte: ”Venezuelas bolivariska regering uttrycker sitt bestämda avvisande av den vildsinta och ogrundade kampanj som utifrån försöker diskreditera landet som inletts mot Iran, med målet att fördunkla det politiska klimatet i detta broderland.” Ministeriet tillfogade: ”Vi kräver omedelbart slut på manövrerna för att förtala och destabilisera den islamiska revolutionen.”

Chávez och den venezolanska regeringen är givetvis inte ensamma om att skynda till stöd för den klerikala regimen i Iran. Det palestinska Hamas och det libanesiska Hizbollah har också förklarat sitt stöd för Ahmadinejad och Khamenei. Men de har åtminstone något slags förevändning, eftersom båda är politiska islamister och båda är beroende av Iran för militärt och logistiskt stöd i motståndet mot Israel. Det är naturligtvis ingen ursäkt för deras stöd till repressionen, men det är åtminstone en förklaring. Chávez har varken rättfärdigande eller förklaring.

Det är sant att Venezuela under de senaste tre åren har ingått avtal för miljontals dollar med Irans regering, men den är inte på något sätt beroende av dem för sin ekonomiska överlevnad. Samtidigt gör Chávez anspråk på att vara ledaren och ideologen för den han kallar ”tjugoförsta århundradets socialism”. Många människor världen över, som uppmuntras av Venezuelas kombination av betydande sociala reformer och trots mot USA, tar allt detta för äkta vara. Men om Chávez verkligen var ”demokrat”, ”socialist” och arbetarklassens förkämpe, borde han solidarisera sig med ungdomar, arbetare och socialister i Iran som kämpar för frihet och mot den teokratiska diktaturen.

Hans uttalanden visar att han i verkligheten inte tar sin utgångspunkt i arbetarklassens internationella solidaritet, utan istället i en allians mellan kapitalistiska stater som finner sig tvingade att motsätta sig den nordamerikanska (och europeiska) imperialismens exploatering och översitteri.

Revolutionära socialister måste ge ovillkorligt stöd till Iran (och Venezuela) mot ekonomiska blockader, hot och varje militärt anfall som kommer från Förenta staterna och dess sionistiska lakej. Men det gör det inte alls nödvändigt för oss att stöda en diktatur mot dess egen arbetarklass. Den ”iranska revolution” som Chávez hänvisar till ströps mellan 1979-82 av just de människor som nu styr Iran.

Den högste ledarens och hans presidents ”antiimperialism” är inte revolutionär utan kontrarevolutionär. Den levande iranska revolutionen befinner sig ute på gatorna, på universiteten och i fabrikerna. Den representeras av bussförarna vars ledare fick slita spö för att ha strejkat och vars demonstration på första maj i år blev brutalt undertryckt.

Hugo Chávez har placerat sig på den andra sidan av barrikaderna och alla dessa frihetskämpar och därmed den iranska revolutionen. Därmed har han ordentligt försvagat den venezolanska revolutionen, eftersom en del av dess styrka utgörs av den internationella solidariteten från världens arbetare och ungdomar. Även om sådana utövare av ”dårarnas antiimperialism” som James Petras öser förtal över de iranska demonstranterna, kommer verkligt revolutionära krafter världen över att med avsky att dra sig undan sådana uttalanden.

Givetvis vill ingen förneka vare sig den ena eller andra regimen rätten att bedriva handel med varandra eller kombinera sina krafter för att motstå påtryckningar eller angrepp från USA-imperialismen. Men i den utsträckning som Chávez gör anspråk på att inte bara vara en typisk diktator i ”tredje världen” som befinner sig i konflikt med imperialismen (en Saddam Hussein, en Khadaffi eller en Robert Mugabe) utan en representant för tjugoförsta århundradets socialism – bör han fråga sig varför fackliga aktivister och kvinnliga aktivister i Iran blir piskade och torterade, varför socialister av alla slag är förbjudna och undertryckta.

Det är tydligt att Hugo Chávez ”socialism” gör halt vid Venezuelas gränser eller kanske vid Latinamerikas stränder. Men en socialism som gör halt vid nationella eller kontinentala gränser är ingen socialism alls.

Hans uttalande måste vara mycket pinsamt för de ”trotskister” som har målat upp en rosenröd bild av Hugo Chávez socialism. Det skapar alldeles uppenbart problem för Alan Woods Internationella Marxistiska Tendensen (i Sverige representerad av Socialisten). Woods har svärmat runt den bolivariske presidenten i åratal och citerar hans prisande av Woods egen bok Reason in Revolt. Men nu säger Woods att:

”En del inom vänstern ifrågasätter huruvida rörelsen i Iran är en progressiv rörelse. De har blivit lurade av en propaganda som säger att rörelsen är helt ”en imperialistisk sammansvärjning” för att störta den islamiska regimen. Det tar inte hänsyn till själva kärnan i det som händer i Iran, vilket är en revolutions början.

Bland dessa ”inom vänstern”, verkligen prominenta företrädare, finns Hugo Chávez och Evo Morales.

Nu tvingas Woods medge att Chavez stöd till Ahmadinejad ”allvarligt har skadat bilden av den bolivariska republiken inför Irans folk. Men hans förklaring, att de två latinamerikanska presidenterna har förväxlat de reaktionära rörelser som de står inför på hemmaplan med den progressiva rörelsen i Iran, går inte till botten med varför Morales och Chávez har intagit de uppfattningar som de har. Det är sant att revolutionens situation i Latinamerika och Iran är radikalt skilda åt. Skillnaderna går mellan en arbetarrevolution som blockeras av en folkfront, en vänsterbonapartistisk regim och en revolution som inletts gentemot en 30 år gammal, senil, klerikal och bonapartistisk diktatur.

Det som förenar dem är en halvkolonial kapitalistisk bonapartism som inte har något som helst gemensamt med socialism eller arbetarklassens makt. Det är skamligt att ”trotskister” uppträder som försvarsadvokater för varje slags regim som inte är proletär. Vi kan bara hoppas att IMT:s medlemmar nu i ljuset av Chávez ställningstagande kommer att fråga sig och sina ledare, varför deras tendens så länge uppträtt som förespråkare för chavismen – med enbart den mildaste formen av kritik. Ahmadinejads händer är nu fläckade av blod och Chávez har offentligt och varmt just skakat dem. Var och en som skakar hand med Hugo Chávez i framtiden kommer att få bära samma skamliga blodstänk.

http://www.fifthinternational.org

Ur Arbetarmakts nyhetsbrev nummer 278 (14/08) – 080720

Det har varit ett fruktansvärt år för Colombias revolutionära väpnade styrkor – FARC. I februari ägde för första gången stora folkliga mobiliseringar rum mot FARC:s politik att ta gisslan. Den 1 mars överträdde colombianska trupper grannlandet Ecuadors gränser för att döda 12 FARC-kämpar – bland dem den näst högste ledaren Raúl Reyes.

En vecka senare dödades Ivan Rios, också medlem av FARC:s sjumannasekretariat, av sin egen livvakt i utbyte mot en belöning på 1 miljon USA-dollar från regeringen. Sedan gav den karismatiska kommendanten Nelly Avila Moreno, känd som Karina, upp efter en uppgörelse med regeringen. Slutligen dog den 26 mars FARC:s historiske ledare, den 77-årige Manuel Marulanda, av en hjärtattack.

Den colombianska militären omfattar 250 000 man och hävdar att den betydligt reducerat de områden som FARC kan operera i och att många gerillakrigare deserterar och ansluter sig till program för ”återintegrering”. Även vänligt inställda kommentatorer som den marxistiske skribenten James Petras medger att FARC har minskat till 10 000 kämpar från den högsta siffran på 20 000. Det tycks som om dess två åtskilda fronter, området vid Andernas fot och den sydöstra djungeln, inte längre har regelbunden kommunikation med varandra.

FARC växte fram som en reaktion på imperialismens brutala utsugning av landet och den colombianska oligarkins exploatering av bönderna. Den populistiske presidentkandidaten Jorge Eliecer Gaitan mördades 1948 av högerkrafter som upprörts av hans appeller till arbetarklassen och fattigbönderna. Colombia gick in i en lång period av ökad polarisering, speciellt på landsbygden, när allt mer utfattiga, hungriga och jordlösa bönder – varav många var ättlingar till före detta slavar – konfronterats med att jorden monopoliserats av en superrik och liten elit. Omkring 300 000 dödades av armén när bönderna – som då huvudsakligen satte sitt hopp till det liberala partiet – brutalt besegrades. Men grupper av gerillakrigare fortsatte att göra motstånd.

FARC grundades 1964 som den väpnade grenen för Colombias kommunistiska parti ur resterna av den väpnade oppositionen mot oligarkin, statsapparaten och det konservativa partiet som vuxit fram under 1940- och 1950-talet. Den hade sina rötter i bondeorganisationer vilka gjorde det möjligt, med liten eller ingen hjälp utifrån, att upprätthålla en 44-årig kamp. Från sin början var emellertid FARC isolerat från den urbana arbetarklassen och använde en strategi med gerillakrig på landsvägen med målet att slutligen omringa städerna.

FARC följde den officiella stalinistiska strategin med ”stadieteorin” – en i grunden mensjevikisk strategi som först främjar ett demokratiskt stadium med oberoende kapitalistisk utveckling av Colombia genom en allians mellan arbetarklassen och de ”patriotiska” liberala kapitalisterna. Socialismen skulle vara ett stadium att eftersträva i en avlägsen framtid när väl det borgerligt demokratiska stadiet hade fullbordats. Strategin innebar att FARC:s mål var att tvinga den colombianska kapitalistklassen att förhandla, att bryta loss landet ur USA-imperialismens grepp och genomföra progressiva jord- och demokratiska reformer. Trots hjältemodet i dess strid mot ett brutalt militärmaskineri och två misslyckade fredsprocesser under 1980- och i början av 2000-talet – vilka båda bröt samman på grund oförsonligheten hos den colombianska högern och dess uppbackare i USA – har FARC drivit in i ett starkt beroende av impopulära kidnappningar för lösensummor och andelar från den omfattande narkotikahandeln.

Under de senaste åren tycktes FARC få nytt stöd från valda vänsterledare i Venezuela (Hugo Chávez), Ecuador (Rafael Correa), Nicaragua (Daniel Ortega) och Bolivia (Evo Morales). Även om dessa ledare inte uttryckligen stödde FARC, fördömde de den colombianska regimens brott mot mänskliga rättigheter och uppmanade till fredsförhandlingar.

Spänningar byggs upp
För ett kort ögonblick föreföll det till och med som om Venezuela befann sig nära ett krig med Colombia. Chávez blev ursinnig av överträdandet av ecuadorianska gränser när colombianska styrkor gick över gränsen och dödade FARC-ledarna, och uppretad av beskyllningar från den colombianska regeringen att datorer som hittats i Ecuador visade att Chávez finansierade FARC i storleksordningen 300 miljoner USA-dollar, utvisade den venezolanske presidenten Colombias ambassadör och mobiliserade trupper vid Venezuelas gräns till Colombia. Han krävde dessutom erkännande av FARC som ”en krigförande styrka” och uttalade en rad glödheta fördömanden av den colombianske presidenten Alvaro Uribe.

När Chávez sedan, i sin teveshow Alo Presidente, plötsligt uppmanade FARC att ensidigt frige all gisslan och upphöra med den väpnade kampen, var det en chock för alla och ett kraftigt slag mot FARC, vars kämpar ofta lyssnar till Chávez utsändningar. Han sade:

”Vid den här tidpunkten i Latinamerika är en beväpnad gerillarörelse inte vad som behövs. Gerillakrig tillhör historien. Det räcker med alla dessa krig. Tiden har kommit för att sätta sig ned och tala fred.”

Chávez tillfogade att FARC:s kamp har blivit ”ett rättfärdigande av amerikansk närvaro i Colombia, och därmed ett hot mot Venezuela.”

Han fortsatte: ”Jag anser att tiden har kommit för FARC att frige alla de har i bergen. Det skulle vara en stor humanitär gest i utbyte mot ingenting.”

Han påstod att Venezuela och ett antal andra länder var beredda att hjälpa till med deras återintegrering i Colombias demokratiska liv efter att ett fredsfördrag undertecknats. BBC kommenterade med rätta att ”effekterna på FARC:s moral skulle sannolikt vara förödande.” Inte undra på att Colombia och USA skyndade sig att prisa den venezolanske presidenten för första gången på många år.

Chávez kliv tillbaka kommer när Uribe har fört ett vildsint ordkrig med Nicaraguas president Daniel Ortega och med president Rafael Correa i Ecuador och anklagat båda för att stöda FARC. Han har sin enhetsfront med dem just när nyheter cirkulerar att USA har för avsikt att öppna en stor militärbas i Colombia som ska ersätta den i Ecuador som Correa har vägrat förlänga avtalet för.

Revolutionärer måste otvetydigt fördöma Hugo Chávez uppmaning till FARC att ge upp.

FARC:s program
FARC:s gerillastrategi, deras tagande av gisslan i massomfattning och deras inblandning med drogkartellerna är djupt felaktig. Det är på ett grundläggande sätt den felaktiga vägen att störta den mordiska colombianska eliten och dess uppbackare i USA. Men vår kritik av FARC har inget gemensamt med Chávez eländiga vädjan. Kritik utifrån en alternativ revolutionär strategi, baserad på den heroiska colombianska arbetarklassens ledning i allians med bönderna, är något helt annat.

En sådan strategi måste bryta med idén om de stalinistiska stadierna och basera sig på teorin om permanent revolution, dvs. det enkla erkännandet av att den nationella kapitalistklassen i länder som Colombia är för svaga och för hårt bundna till USA-imperialismen för att driva en ”borgerligt demokratisk revolution” till sitt slut. För att vinna verkligt oberoende från imperialistisk underordning, för att upprätta varaktiga demokratiska friheter, för att genomföra en revolution i jordbruket som kan befria bönderna från underutveckling – allt detta är beroende av arbetarklassens förmåga att ställa sig i spetsen för revolutionen. När den gör det, kommer arbetarklassen att kunna störta kapitalisterna och ta makten och egendomen i sina egna händer i en socialistisk revolution.

En sådan strategi kan inte avsvära sig allt gerillamotstånd från bönderna och ursprungsbefolkningen, som står inför de colombianska godsägarnas notoriska dödsskvadroner och USA-stödda armé. Den kan inte avsvära sig väpnat självförsvar för arbetarklassen och fackföreningarna med tanke på regimens mordiska meritlista.

Men Chávez uppmaning gäller inte en bättre revolutionär strategi utan en reformistisk kapitulation. Frånsett det faktum att socialismen, vare sig av 1800-, 1900- eller 2000-talsvarianten, aldrig, någonstans, kan komma via fredliga och demokratiska medel – i Colombia av alla platser! – skulle en inbjudan till avväpnade styrkor att delta i val vara ett självmord och skulle prisge partiet, fackliga militanter och aktivister i bondefackföreningarna till gruvägarnas och godsägarnas dödsskvadroner.

Under de senaste 15 åren har mer än 4 000 fackliga aktivister och bondeaktivister fallit offer för högerns dödsskvadroner, till vilka Uribe otvivelaktigt har band. Vi behöver bara se på de senaste fallen för att få exempel på den legalitet och de mänskliga rättigheter som arbetare upplever i Colombia. I mars 2008 deltog mer än 200 000 människor i ”Marschen mot statsterror”. Mellan den 4 och 11 mars 2008 hotades ändå hundratals organisatörer och människorättsaktivister. Marschens organisatör och fyra andra språkrör för mänskliga rättigheter dödades, tillsammans med fyra fackliga ledare i Colombianska arbetares konfederation.

Chávez idé att FARC.s kapitulation skulle minska trycket från USA på Venezuela, Ecuador, Bolivia och Nicaragua är också löjlig och reaktionär. Det förhåller sig tvärtom. Colombia är den amerikanska politikens viktigaste agent i Latinamerika och har erhållit miljarder dollar under det senaste årtiondet, i och med den ökända Plan Colombia. I verkligheten har det projektet resulterat i utplåning av försörjningen för oräkneliga colombianska bönder i Amazonas. Uppemot tre miljoner bönder har fördrivits från sin jord när flygplan släpper ned gifter och förstör skördar i mängder, liksom de förgiftar människors tillgång till livsmedel och vatten.

James Petras fördömande av Chávez klingar sant:

”Att säga att FARC:s väpnade kamp är en förevändning för imperialismen är ren dumhet… Chávez förklarar inte hur FARC ska kunna överlämna sina fångar när 500 gerillakrigare försmäktar, torterade, undernärda och sjuka, i Uribes fängelsehålor. Jag tror att min fråga är varför president Chávez vill offra livet på gerillafångar och höja Uribes, Sarkozys och andras fana: en fullständig och ensidig kapitulation.”

FARC har idag ett sjunkande medlemstal och lider upprepade militära nederlag, och dess popularitet är lägre hos de colombianska massorna än den någonsin varit. Dess ideologi och taktik är ett hinder för bildandet av ett massparti för arbetarna och bönderna och isolerar bönderna från arbetarklassen i de områden de kontrollerar. Organisationen är ett verktyg för en byråkratisk ledning som manipulerar massbasen för en strategi som inte ens sätter upp socialismen som mål för de colombianska massorna.

Inte desto mindre förblir ett nederlag för FARC ett nederlag för bönderna mot deras klassfiende. Vi får inte glömma FARC:s rötter som en kraft för folkliga rörelsers självförsvar mot brutal repression från högern, och som en reaktion mot de usla levnadsförhållandena för Colombias bönder – som finns kvar idag trots miljarder dollar i hjälp från USA, vilka eliten stoppat i egna fickor. Vårt mål måste vara att till FARC:s desorienterade kämpar och deras anhängare i städerna: hitta en bättre väg. De kommer inte att kunna hitta någon bättre än Leo Trotskijs strategi för permanent revolution.

Till skillnad från Hugo Chávez måste vi ha klart för oss att det inte kan bli någon ”fred” utan rättvisa och att den colombianska terrorstaten och de imperialister som plundrar landet aldrig kommer att låta kontinentens massor leva i fred och säkerhet. Den måste störtas och krossas i en socialistisk revolution som sprider sig över hela kontinenten och skapar Latinamerikas förenade socialistiska stater.

Tim West Workers Power (London) 327

Ur Arbetarmakts nyhetsbrev nummer 273 (9/08) – 080517

21 april 2008

Den 9 april tillkännagav Venezuelas vicepresident Ramon Carrizales att landets största stålverk SIDOR (som ägs av det argentinsk-italienska multinationella bolaget Techint) ska förstatligas. Det är en historisk seger efter en 15 månader lång kamp om löner och arbetsvillkor.

SIDOR:s 15 000 anställda – som representeras av stålverksarbetarnas fack SUTISS – stod mot en oförsonlig företagsledning och våldsam repression från staten. Båda sidor visste att konflikten gick långt utöver de viktiga krav som ställts av de anställda. Den var en del av en strejkvåg i viktiga industrisektorer och började bli ett symboliskt fall för de venezolanska arbetarnas avantgarde.

Konflikten började i januari 2007 när arbetarna avvisade en liten löneökning som var utspridd under 30 månader. Deras krav inkluderade också ett slut för anställning av arbetare under minimilönen, att bolagets 9 000 inhyrda arbetare ska integreras i arbetskraftens huvudstyrka, vilket skulle öka antalet till 15 000, för bättre säkerhet (en arbetare dog på jobbet i mars) och bättre pensioner för pensionerade arbetare.

Sedan januari har de anställda på SIDOR strejkat nio gånger, haft en omröstning om huruvida strejken ska fortsätta eller inte och ett antal solidaritetsarrangemang som tillsammans attarherat tusentals andra arbetare. Bolaget hade gradvis förbättrat sitt lönebud, men hade bestämt m sig för att inte låta de 9 000 inhyrda och superexploaterade arbetarna vara med på den vanliga lönelistan.

Faktum är att bolaget, i ett sista försök att undgå förstatligande, accepterade alla fackets lönekrav i utbyte mot att de inhyrda arbetarnas status inte förändrades. Detta var ett tydligt försök att splittra arbetarna, och det misslyckades: de anställda på SIDOR visade genom hela denna strid att de insåg att nyckeln till seger låg i arbetarnas enighet, vilket tvingade president Hugo Chávez att förstatliga det multinationella bolaget.

Nu måste arbetarna se till att de 9 000 inhyrda arbetarna får samma avtal. De bör inte en enda sekund utgå från att den ledning som utsetts av regeringen kommer att vara mer arbetarvänlig än sina föregångare. De måste se till att upprätta fullständig arbetarkontroll över produktionen i fabriken, med rätt att lägga ett veto mot varje beslut av ledningen som inte ligger i arbetarnas intresse. De bör dessutom kräva att ingen del av SIDOR:s kapital, eller de venezolanska arbetrnas skattepengar, går till att berika de förra utsugarna.

Det kan inte råda något tvivel om att denna seger vanns mot den bolivariska staten, som upprepade gånger ingripit på kapitalisternas sida under konfliktens gång: Nationalgardet angrep med våld en arbetarprotest den 14 mars, arbetsministeriet erbjöd sig två gånger att uppträda som medlare istället för den självständiga ledningen för SUTISS, vilket inbegrep att föra fram detta erbjudande via en odemokratisk omröstning som genomfördes av Techint tidigare i april.

Regeringens arbetarfientliga kampanj var inte bara en förtäckt operation. I slutet av februari kallade arbetsministern José Ramon Rivero (som för några veckor sedan tvingades avgå för att rädda ansiktet på regeringen) strejkaktionen ett ”misstag”, och slog fast att ”om arbetarna beslutar att fördjupa påtryckningarna, ledningen har – i enlighet med lagen – befogenheten att uppmana arbetarna att återuppta arbetet och överlåta konflikten till medling”, om konflikten ”påverkar normala funktioner i landet”.

Han anklagade också ledare för strejken för att ha band till högeroppositionen mot Chávez, och för att avsiktligt ha dragit ut på konflikten med SIDOR för att diskreditera regeringen, genom att säga att ”de är samma slags människor som de som stödde sabotaget i oljeindustrin”.

Rivera hade, bara två dagar innan sin framtvingade avgång, hållit en gemensam presskonferens med en fraktion av Nationella Arbetarunionen (UNT) – den våldsamt ”chavistiska” Bolivariska Socialistiska Arbetarkraften (FSTB) – och tillkännagivit bildandet av en ny nationell arbetarfederation, och uppmanat fackföreningarna att lämna UNT.

Detta är den man som förklarade sig vara trotskist när Chávez utsåg honom till minister, och fick svaret från presidenten – ”Vad är problemet? Jag är också trotskist.” Ärligheten i Riveras deklaration framstår nu som mer än tydlig. Vad gäller Chávez, har han utsett en medlem i Venezuelas Kommunistiska Parti att efterträda honom.

Den 14 mars skickades vidare Venezuelas nationalgarde till en av de SIDOR-anställdas protester, som utsattes för ett våldsamt angrepp, de grep 53 arbetare, slog sönder mer än 50 arbetares bilar som användes för att blockera en väg och skadade mer än ett dussin demonstranter med batonger och gummikulor. Det förefaller också som om våld kan ha riktats mot specifika aktivister. Enligt SUTISS generalsekreterare Nerio Fuentes fanns fackföreningens ordförande José Rodriguez bland de tre arbetare som fick föras till sjukhus efter att ha blivit skjuten i benet med riktig ammunition.

Fuentes citerade fackföreningens avvisande av arbetsministeriets ingripande som en möjlig orsak till en så kraftig statlig repression mot de anställda på SIDOR. Chávez förblev å sin sida helt tyst i frågan under 23 dagar, innan han sent omsider kritiserade polisvåldet den 6 april. Det var, med andra ord, först när det stod klart att arbetarnas beslutsamhet inte kunde brytas som han fördömde polisen och bekräftade sin roll som arbetarklassens vän.

Under den första veckan i april samarbetade sedan arbetsministeriet och Techint för att erbjuda Rivero som medlare istället för SUTISS i de pågående förhandlingarna. Detta förslag fördes fram i en av Techint anordnad omröstning som ett alternativ till att arbetarna accepterar bolagets föreslagna löneökning, men istället för att helt avvisa det. Fackföreningen bojkottade omröstningen på grund av det sätt som frågorna var inramade och oegentligheter i det sätt som den organiserades.

Denna omröstning tycks ha varit en nyckelstrategi för kapitalisterna. De inledde en stor propagandakampanj i media som underförstod att fackföreningen var odemokratisk och inte ville att medlemmarna skulle få rösta. Idén var uppenbarligen att tvinga in fackföreningen i en odemokratisk omröstning och att kapitalisterna, även om de inte kunde få igenom sitt lönebud, åtminstone kunde få arbetarna att gå med på att Rivero klev in för att förhandla för deras räkning.

Fackföreningen förstod Techints bluff och höll sin egen omröstning, där 84 procent av arbetarna deltog, och en klar majoritet röstade för att fortsätta strejken och att fortsätta representera sig själva oberoende av staten.

Strejkvåg
Det vidare nationella sammanhanget gjorde denna kamp ännu mer explosiv. Omkring 55 000 industriarbetare i Venezuela är för närvarande inblandade i konflikter med privata företag inklusive Bridgestone, Firestone, Automotriz, Femsa, Coca-Cola, Toyota och Mitsubishi, liksom med de statliga elektricitets- och aluminumbolagen Cadafe och Corporacion Venezolana de Guayana.

I en tid av så intensiv klasskamp blev SIDOR-arbetarnas kamp en sak att samlas runt. Den 27 mars deltog mer än 5 000 människor i en solidaritetsdemonstration, och den 29 mars samlades nästan 100 fackliga tendenser och politiska arbetarorganisationer för att anta en resolution som uppmanade till landsomfattande demonstrationer och en nationell solidaritetsstrejk.

Det som ligger bakom dessa konflikter är en för hela regionen, och större delen av den underutveckalde världen, gemensam faktor: hejdlös inflation, speciellt vad gäller kostnaderna för livsmedel. Enligt Venezuelas minister för planering och utveckling Haiman El Troudi förväntas den officiella nivån på inflationen vara 19,5 procent i slutet av året, jämfört med målet på 11 procent. Enbart sjukvårdskostnaderna steg med 3,1 procent i mars, samtidigt som priset på ris fördubblades globalt. Detta vid en tid när regeringen proklamerar inför den privata sektorn att den har fått bukt med offentliga utgifter – dvs. upphört med omfördelningen av resurser.

Det är i detta sammanhang som vi måste se att strider som den på SIDOR inte bara är exempel på en arbetarklass med växande självförtroende och militans under Chávez vänsterbonapartistiska regering, eller ens gör det nödvändigt med krav på ökad levnadsstandard i en tid av ekonomisk tillväxt, snarare kommer varje överenskommelse om otillräckliga långsiktiga löneuppgörelser, som det som erbjöds av SIDOR, när ekonomisk osäkerhet hänger över befolkningens stora massa, innebära att arbetarna förhandlar bort sin möjlighet att sätta mat på bordet under kommande år och månader.

Krisen för de internationella matpriserna, liksom Venezuelas revolutionära politiska klimat, förklarar i hög grad varför strejken på SIDOR utkämpades så bittert av arbetarna.

Ur kapitalisternas synpunkt hotar inflationen i hela Latinamerika kapitalismens grundval – om kapitalisterna inte hittar ett sätt att föra över kostnaden på arbetarna. De slår dessutom mot lönsamheten i Venezuelas industriella kärna, som ägs av de ”vänskapliga kapitalister” som investerar i Venezuelas förmåga att tillverka och som därför betraktades som acceptabla av alla de populister som begränsar sig till att avvisa ”nyliberalism” och ”spekulation”.

Balansgång
Fram till nu representerar SIDOR när allt kommer omkring det slags kapitalister som klarat sig relativt bra under Chávez. Under de senaste tio åren har Chávez kunnat genomföra sociala reformer (och rasa mot IMF) på grund av stigande oljepriser och därför utan att på allvar behöva utmana kapitalismens kärna i Venezuela. Han har därför kunnat balansera mellan arbetarna och kapitalisterna på grundval av reformer för de senare och fortsatta övervinster för de senare.

Det är därför som vi hävdar att Venezuela idag befinner sig i en utdragen revolutionär period; ingen klass har kunnat lösa upp situationen på bekostnad av den andra. Istället har en ”stark ledare” – som gör anspråk på att vara socialist, men också talar för det patriotiska kapitalet – kunnat medla mellan de två.

Denna balansgång hotas nu emellertid på allvar av inledningen på en global recession (som för närvarande föregås av inflation), vilken i slutändan kommer att driva ner oljepriserna och tvinga Chávez att välja mellan att krossa alla illusioner arbetarna har om honom, eller att konfiskera stora mängder av privat egendom för att vidmakthålla sitt reformistiska projekt.

Utifrån strejken på SIDOR är det uppenbart att bara direkt aktion från arbetarna kan få honom att slå in på den senare kursen. Allt han beslutar om kommer att vara utifrån målet att bevara så mycket privategendom som möjligt, samtidigt som han stannar kvar vid makten och undviker en verklig social revolution.

Vi måste förstå strejken vid SIDOR som en lärdom om att enbart oberoende organisering av arbetarklassen, militant massaktion, arbetardemokrati och solidaritet genom olika sektorer kan uppnå meningsfulla segrar mot kapitalismen. Det tryckande behovet nu är att bygga på dessa grundläggande principer för att kämpa för ett revolutionärt och massomfattande arbetarparti som kan binda samman alla nuvarande strider, och för förstatligande av bolag som motsätter sig arbetarnas berättigade krav, utan kompensation och under arbetarkontroll. Ett sådant parti kommer att kämpa för att ersätta den nuvarande regeringen och den venezolanska staten med en arbetar- och bonderegering baserad på arbetarråd och en väpnad milis.

Ett omedelbart krav på Chávez måste, som en del av denna kamp, vara att han ingriper till arbetarnas förmån i alla nuvarande arbetskonflikter, och att han utan kompensation förstatligar de kapitalister som i likhet med Techint vägrar tillmötesgå fackföreningens krav.

Dessa förstatligade fabriker måste dessutom drivas av arbetarna själva, och inte av regeringens byråkrater. Om inte vår klass avgör vad vi ska producera med vår egen arbetstid, finns det ingen verklig demokrati. Låt oss göra segern på SIDOR till den första av många – och till en vändpunkt för den venezolanska revolutionen.

Tim West
http://www.fifthinternational.org