Socialistiska Partiet hade till lördagen 14 januari bjudit in folk från Förbundet Allt åt Alla, Gemensam Välfärd, Syndikalistiska Ungdomsförbundet och  Vänsterpartiet för att uppmuntra till debatt bland antikapitalister.

Arrangemanget samlade ett 80-tal åhörare som bjöds på intressanta föredrag från deltagande organisationer, föredrag som följdes av diskussioner kring de ämnen som togs upp. Nedan tänkte jag referera till ett föredrag jag lyssnade på. Därefter kommenterar jag mycket kort det föreslagna krisdokument som SP i slutet av konferensen uppmanade deltagarna att studera och reflektera över. Ett dokument i syfte att samla antikapitalister för att bekämpa nedskärningar och andra försämringar som följt i den kapitalistiska krisens spår. Det är möjligt att vi återkommer till detta dokument senare, när vi studerat det mer noggrant.

Att kommunicera politiskt
Abe Bergegårdh från Vänsterpartiet ville belysa vikten av att sprida, skriva och kommunicera politisk propaganda på ett så effektivt sätt som möjligt. En svårighet som kan finnas i vänstergrupper generellt sett, med avseende på förmågan att kommunicera trovärdigt och effektivt, är att den egna identiteten och förståelsen av sig själv ”som grupp” kan skymma sikten av hur andra människor utanför gruppen förstår ens budskap. Man riskerar att på förhand bli bunden av en förförståelse som i vissa avseenden kan begränsa arbetet med att kommunicera sina budskap. Den kan då exempelvis handla om språkbruket som används: Även om de egna medlemmarna i den grupp man tillhör kan tycka att ett begrepp som ”avreglering” är självklart, är det inte alltid säkert att alla som lyssnar till budskapet förstår begreppet till fullo. Därför kan det vara bra att konkretisera vad man menar. Det kan låta självklart, men kan vara lätt att glömma i en grupp där relativt sett ”avancerade” teorier och analyser är mer självklara för gruppens eller partiets medlemmar än för befolkningen i stort.

Ytterligare en aspekt av politisk kommunikation som Abe tog upp var utvärderingens betydelse. Alltså att avsätta tid för att i efterhand se hur pass effektiva och välriktade kampanjer eller annan propaganda varit. Hur mycket resurser och hur mycket politisk energi och arbete har lagts ner i relation till effekter och resultat? Har alltför mycket arbete utförts när alltför skrala resultat blivit utgången? Eller har det kanske lagts ner för lite arbete i en sak som varit lyckad och effektiv, men som hade kunnat bli ännu bättre med mer engagemang? Gjorde man på rätt eller fel sätt, och i så fall på vilket sätt?

Ännu viktigare är kanske förberedelsearbetet: Inför exempelvis skrivande, kampanjer eller politiska prioriteringar bör man studera saken man avser arbeta med på djupet. Det kan då handla om kvantitativa undersökningar, sådant som tillgänglig statistik från till exempel SCB. Mer kvalitativa undersökningar kan också göras, att exempelvis lyssna på vad arbetskamrater säger på kafferasten. Oavsett tillvägagångssätt är det viktigt att man arbetar metodiskt. Man måste ha målgruppen för ögonen. Med andra ord: Vilka är det som är tänkta att ta till sig budskapet? Och var någonstans är målgruppen som mest mottagliga för budskapet? När är de mest mottagliga för budskap? Om propagandan riktar sig till vårdarbetare som arbetar dagtid, kanske flygblad tas emot bättre innan jobbet än efter jobbet då de är för trötta eller för stressade eller angelägna att komma hem snabbt?

Systematisk bör man även vara i undersökandet av den egna gruppen eller partiet. Det kan vara bra att se vilka speciella färdigheter och [special]kompetenser som finns hos varje enskild medlem för att därmed kunna effektivisera arbetet.

Bilder och språkbruk togs upp specifikt. Med utgångspunkt i Gramscis tankar om idémässigt övertag eller ideologisk dominans – hegemoni – bör vi ha som målsättning att vårt intresse som arbetare och kommunister blir till ”det allmänna intresset” eller ”det sunda förnuftet”. Språkligt sett innebär det att kampen måste tas om begrepp eller uttryck som idag, i det så kallade offentliga samtalet, domineras mer av liberala och pro-kapitalistiska föreställningar än av kommunistiska förståelser. Det kan röra sig om sådant som ”frihet”, ”ansvar” eller ”reformer”. Vi bör ta kampen om dessa begrepp för att fylla dom med det innehåll som vi, inte den nuvarande överheten, ger dom. Detsamma kan sägas om uppfattningar kring kriminalitet som drabbar delar av arbetarklassen hårt. När konservativa eller högerradikala krafter säger sig vara ”hard on crimes” eller tuffa mot brottslingar kan vi också säga att vi är ”hard on crimes”. Fast på vårt sätt, inte genom fler poliser eller strängare fängelsestraff, utan genom bostadsorganisering, arbetarnas självförsvarsgrupper, satsningar på social välfärd med mera.

Bilder kan med fördel användas ofta och gärna, exempelvis för att visualisera statistik eller budskap. Bilder kan bli mer konkreta och lättförståeliga än siffror och abstrakta resonemang. Att primärt använda positivt laddade bilder framför hemska eller aggressiva bilder var något som Abe betonade. Psykologiskt sett är folk mer mottagliga för positiva budskap än för negativa dito. Och det handlar då om mer än bara rent grafiska bilder: Även bilder i mer metaforisk mening bör vara positiva, som ”bilden av kampen”, ”bilden av strejken”, ”bilden av vad vi gör”. Ett sätt att lyfta fram sådana bilder är att använda sig av berättandeform i texter, ”så här bra gjorde vi eller dom där”. Tillvägagångssättet kallas på engelska för ”story-telling”, och kan utgå från hur medlemmar i den egna organisationen upplevt någonting eller att man använder sig av positiva exempel från människor utanför ens organisation. Man använder verklighetens exempel för att entusiasmera och vinna sympati.

En av Abes avslutande kommentarer rörde arbetarrörelsens tradition av att bejaka framtiden. Att vi, trots stora problem i Sverige och världen i övrigt, bör återuppliva den känsla som Internationalen ger uttryck för i textraden ”Från mörkret stiga vi mot ljuset”. För det är vi, inte kapitalistklassen, som representerar framtiden och framtidens möjligheter. Det bör ge oss tillförsikt och förtroende till att ett annat samhälle är såväl möjligt som nödvändigt och önskvärt.

Socialistiska Partiets förslag till krismanifest
Håkan Blomqvist från SP presenterade partiets krisdokument med hänvisningar till 1800- och 1900-talets rasbiologiska föreställningar som var vitt spridda, även bland vissa socialdemokrater, under tidsperioden. Analogin blev denna: Under perioden var bland annat skallmätningar – så kallad kraniologi, frenologi eller kraniemetri – att genom att mäta och iaktta människors huvudform därmed också kunna fastställa människors karaktärsdrag (”kriminell huvudform”, ”huvud typiskt för arisk intellektuell” etc.) sysselsättningar som var respekterade som ”vetenskap”. Det var ett dominerande tankesätt som sällan ifrågasattes. Samtidigt vet vi idag att kraniologin och likabesläktade rasbiologiska synsätt är fullständig nonsens vetenskapligt sett. Fast idag har den förhärskande nationalekonomin och de dominerande föreställningarna om ekonomi och samhälle fått en liknande roll. Att det inte går att ifrågasätta kapitalismen utan att dömas ut som en tokig diktaturkramare har blivit en ”självklarhet”. Den vetenskapliga hegemonin, med få undantag, är att acceptera kapitalismen som närmast naturgiven. En situation liknande den när rasbiologin sällan ifrågasattes under 1800- och 1900-talen. Och givet de oerhörda och alltmer tilltagande problemen som kapitalismen idag för med sig blir denna situation extra konstig och surrealistisk.

Dokumentet innehåller en rad förslag som i sig borde ses som välkomna av de flesta vänsterorganiserade människor: Omfördelning av resurser till arbetarmajoriteten, kontroll över finanssektorn och antirasism. Det är frågor många sannolikt kan enas kring, vilket är bra.

Några punkter hade med fördel kunnat vara lite tydligare. Det gäller bland annat de stycken som på olika sätt nämner fackföreningar. Som:

Samhället måste ta kommandot, kommuner och fackliga organisationer bör tillsammans inventera behoven och genomföra radikala sysselsättningsplaner.

Förslaget tar inte hänsyn till att fackföreningarna består av såväl gräsrötter bland vanliga medlemmar och kämpande arbetare, som av en kvävande byråkrati. Att inte detta tydliggörs är synd, eftersom vår erfarenhet (och antagligen inte bara vår erfarenhet) är att konflikter på arbetsmarkanden och på arbetsplatser ofta hämmas – och i vissa fall rentav bekämpas – av den fackliga byråkratin och ledningen. Det är alltför vanligt att kamper som riktar sig mot ledningen på en arbetsplats eller i en bransch också utvecklas till konflikter med exempelvis ledande LO-företrädare. För vår del är det absolut nödvändigt att tydliggöra skiljelinjen i de största fackföreningarna i Sverige mellan medlemmarna och byråkrater på ledningsnivå som motarbetar arbetarinitiativ underifrån. Risken med att tala om ”facket” utan att uppmärksamma dessa frågor är att man sprider illusioner hos exempelvis medlemmar i fackförbunden som har mycket negativa erfarenheter av vad dom förstår som ”facket”. Medan vi ju menar någonting annat än LO-byråkratin: Kämpande fackföreningar som demokratiskt styrs av dess medlemmar.

Detsamma kan sägas om ”samhället och kommuner”. Vi menar att det inte går att tala om samhället utan att ta upp de klasslinjer som skär igenom samhället. Det vi önskar är att kontrollen över de viktiga samhällsfunktionerna och ekonomin övergår till arbetarklassen genom deras egna organisationer, exempelvis via arbetarråd. Vi tycker inte att dagens toppstyrda kommuner – där beslut tas av politiker som dessutom inte är avsättbara förutom via val var fjärde år – är föredömen eller exempel att följa i byggandet av ett nytt, socialistiskt samhälle. När man i texten skriver ”facklig kontroll krävs av bemanning och anställningar” finns lite av samma otydlighet: För det är väl uppenbart, åtminstone för oss, att vi inte önskar att Wanja Lundby-Wedin ska kontrollera bemanning och anställningar? Det är ju istället vi, i egenskap av arbetare (och faktiskt oberoende av om vi är fackligt organiserade eller inte) som bör kontrollera inte bara bemanning och anställningar utan hela produktionen som sådan.

Med dessa invändningar framförda, bör det sägas att SP:s föreslagna krismanifest är välkommet. Det behövs större enhet i kampen mot dagens kapitalism och redan utgångspunkten att diskutera en sådan enhet är relevant.

SP förtjänar en eloge för väl genomfört och organiserat arrangemang.

Jon Bergman

Jonas Sjöstedt, ny V-ordförande

Frågan de som följde kongressen vill ha svar på var och är: Vart går Vänsterpartiet? Högern har sina skäl till att vilja veta. Socialdemokraterna har sina. Och den revolutionära vänstern utanför (V) slutligen sina.

För högerpartierna i Alliansen är kongressen intressant främst ur perspektivet på ett rödgrönt samarbete inför valet 2014; å ena sidan ser man hellre ett (V) med identitetskris som fortsätter att anpassa sig efter Socialdemokraterna, å andra sidan fruktar man i hemlighet ett (V) som går åt vänster – något som skulle kunna riskera att gjuta liv i och ge ryggstöd åt vänstern inom Socialdemokratin och fackföreningsrörelsen. Å andra sidan försöker borgarna trösta sig med att om (V) går ”för långt” åt vänster så fjärmar de sig ifrån Socialdemokraterna och Miljöpartiet, vilket skulle försvaga ett rödgrönt samarbete – åt detta gnuggar de gärna händerna i förtjusning – och, resoneras det, bidra till att isolera (V) ytterligare. I borgerlighetens ögon är det enda viktiga att vinna val och det går bara att göra genom att fiska röster hos samhällets mellan- och övre skikt. Sanningen är dock att om (V) köpte detta resonemang så skulle de tveklöst isoleras ytterligare som politisk kraft. (V) borde använda en stor del av sina resurser åt att organisera och mobilisera alla de människor som har fått det rejält sämre under de två borgerliga regeringarna – får man med sig de längst bak skulle det kunna radikalisera hela arbetarklassen och sätta arbetarrörelsen i, just det, rörelse.

Att Vänsterpartiets kongress beslutade att föra fram kravet på sex timmars arbetsdag som en profilfråga samt ett förbud mot bemanningsföretag är mycket bra. Det är glädjande att kongressen vann mot partistyrelsen i dessa två självklara och viktiga frågor, men att det överhuvudtaget finns en konflikt innebär att de som anser att frågorna är lika självklara som viktiga får lov att vara på sin vakt mot eventuell vacklan från partistyrelsens sida i hur besluten kommer att implementeras. Jonas Sjöstedt själv uttrycker det som att de är ”långsiktiga krav”, men att ”det inte är något fel med att ha visioner”. Onekligen. Och det är inte heller fel att ha en radikal politik som ska införas i verkligheten så snart som möjligt. För en arbetarorganisation borde kravet på sex timmars arbetsdag med bibehållen lön och ett förbud mot bemanningsföretag inte ens vara uppe för debatt.

Det pratas mycket – både i och utanför (V) – om att ett allt för vänsterinriktat parti skulle omöjliggöra ett samarbete med Socialdemokraterna. Men det talas mindre om möjligheten av att (V) skulle kunna påverka Socialdemokraterna åt vänster. Detta är förstås ingen självklarhet och beror på många faktorer – maktbalansen i fackföreningarna mellan gräsrötterna och den förvirrade och helt kompromissinriktade byråkratin, stämningarna och kampvilligheten i arbetarklassen, huruvida de vänsterinriktade och fackliga elementen inom Socialdemokratin är villiga att organisera eller pressas till att organisera kamp.

Men om (V) vill växa som politisk kraft måste partiet först definiera sig som en självständig politisk kraft. Men när (V) definierar sig självt som självständigt gentemot något blir det alltid gentemot Socialdemokratin, aldrig som ett arbetarparti oberoende ifrån borgerligheten, parlamentarismen och kapitalismen. Under hösten har diskussionen om (V) visavi Socialdemokratin fullständigt präglat partiet; samtidigt har SAAB fallit sönder med ett enormt slöseri med kunskap, teknologi och mänskliga resurser som följd. Istället för att försvinna i sin egen villrådighet borde Vänsterpartiet ha slängt in sina resurser i striden om SAAB. Men partiet har varit tyst. Kan vi hoppas på att det tar bladet från munnen efter kongressen och uttalar sig för förstatligande och arbetarkontroll av alla fabriker som i framtiden hotas av nedläggning? Det vore oklokt att hoppas på det, speciellt som partiet inte står för något sånt. Kan vi då hoppas på att partiet, givet sina löften att bli ett miljöparti, engagerar sig för att rädda den svenska bilindustrin under en omställning för att möta miljöns och kollektivtrafikens behov? Som sagt, det vore oklokt att hoppas på för mycket.

Skenbart har kongressen gått ut på utstaka en ”självständig” profil för partiet, och som efter de flesta partikongresser är optimismen stor. Hela partiet verkar befinna sig i ett tillstånd av kamplust. Detta är naturligtvis något bra. Och här kommer den revolutionära vänsterns intresse för kongressen in; för i sista hand är även den beroende av den reformistiska arbetarrörelsens landvinningar och att den inte överger sina positioner. Vi konstaterar att kongressen inte innebar fler förvirrade steg åt höger, men samtidigt innebar den inte heller några kvalitativa steg åt vänster; som många har poängterat – inte minst de själva – så är de idéer som för tio år sen introducerades i partiet av högerfalangen kring de s.k. ”förnyarna” nu självklarheter. Det vill säga en fadd och – ju mer borgerligheten fördjupar sitt nyliberala klassprojekt – allt mer visionslös keynesianism kombinerat med en gammaldags socialdemokratisk retorik och ett överdrivet fokus på parlamentarism på bekostnad av radikal kritik av det klassamhälle som parlamentarismen är utformad efter.

Partiet kanske kan glädjas över att kongressen inte innebar en fortsatt anpassning åt höger, men det innebär också att (V) fortsättningsvis kommer befinna sig i ett tillstånd av mer eller mindre bubblande identitetskris. Trots att stora delar av partiet är missnöjda med att det rödgröna samarbetet innebar att partiet tvingades kompromissa bort viktiga frågor för att kunna sitta i samma båt – vilken som bekant sjönk – tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet, och att det på sina håll har lovats heligt och dyrt att det inte ska upprepas inför nästa val, så förblir ett rödgrönt samarbete målet inför nästa val. Att här ryms en motsättning behöver inte påpekas.

Om (V) vill nå sitt mål att till nästa val få 10–15 procent av rösterna måste det först och främst lära sig att bredda sin bas utan att för den skull tro att det behöver posera som sossar eller ställa sig in hos socialdemokratin, det vill säga i praktiken dess styrande byråkrati, det vill säga om (V) lär sig att inte bara kalla sig socialister utan också vara det i handling genom att organisera och delta i både facklig och utomparlamentarisk kamp mot nedskärningar, attacker på välfärden och alla former av försämringar för de partiet säger sig representera. För socialister är kraven på full sysselsättning och sex timmars arbetsdag med bibehållen lön inte så mycket visioner som det är konkreta förslag för att flytta fram arbetarklassens positioner på bekostnad av borgerlighetens.

Vänsterpartiet har som förut att välja mellan att återknyta till den revolutionärt marxistiska analysen och kritiken av kapitalismen och se vad som är av betydelse – att just försvara och flytta fram arbetarklassens positioner i strid mot borgerligheten (oavsett om den för tillfället bär en (S)-knapp på kavajen) – eller att förlora sig självt i meningslösa och i längden diskrediterande parlamentariska överenskommelser och glömma bort sin egen roll som utmanare av det borgerliga klassamhället. Det blir upp till de medlemmar som vill se ett kämpande socialistiskt vänsterparti att slåss för detta i sitt parti. Men under tiden blir behovet av ett mot borgerliga intressen kompromisslöst arbetarparti allt mer trängande.

Nicholas Rahm

Inför parlamentsvalet i Danmark 2011 hade Enhedslisten (EL) lovat dyrt och heligt: ”Inga försämringar, inga nedskärningar”. Löftet lockade väljare och partiet fick 8 extra mandat, medan Socialistisk Folkeparti (SF) – som av bland annat arbetarväljare upplevdes som alltför beredvilliga att genomföra högerpolitik – förlorade 7 mandat. Det såg alltså ut som att satsningar på välfärd kunde vara ett vinnande koncept i val.

Men när budgetpropositionen skulle arbetas fram i samarbete med Socialdemokraterna, SF och Radikale Venstre visade det sig att löftet skulle brytas. Venstre, Konservative och Dansk Folkeparti (VKO) hade sin vana trogen attackerat välfärden under sin senaste mandatperiod. Stora delar av budgeten, finansloven, vidareför – tyvärr – just försämringar och nedskärningar från den tidigare regeringen.

Fjärde Internationalen i Danmark, Socialistisk Arbejderparti, som ingår i EL, menar att det i själva verket inte kan kallas för försämringar. Argumentet är att försämringarna beslutats av tidigare regeringar. Besluten i budgeten togs av VKO, inte av Enhedslisten, hävdar man. Det kan då tyckas märkligt att EL faktiskt har ändrat på tidigare fastlagda beslut: Bland annat har man lyckats att tillfälligt skjuta upp tidsbegränsningen av arbetslöshetsersättningen. De 38 500 långtidsarbetslösa som riskerar att utförsäkras förlorar alltså sin inkomst i januari 2013, istället för i juli 2012. EL har också upphävt tidigare beslut om att tvinga kommunerna att lägga ut minst 31,5 % av verksamheten på entreprenad. Att som partiet hävda att enbart nya förslag, inte ändringar av äldre förslag, är deras ansvar är ett ganska bisarrt sätt att resonera på. Speciellt med tanke på att de inte ens själva är konsekventa på den punkten.

Besparingar inom kommunerna
Enhedslistan har gjort en stor sak av att partiet fått igenom satsningar inom offentlig sektor. Man bör då komma ihåg utgångsläget: Ungefär 163 000 är idag arbetslösa, och bara under tredje kvartalet 2011 fick 17 000 danskar sparken. Arbetslösheten förväntas fortsätta stiga under 2012. Statsministern Helle Thorning-Schmidt kommenterade läget cyniskt under sitt nyårstal till nationen: ”De feta åren ligger bakom oss. Vi bör förbereda oss på några magra år. Den kommande tiden kommer kräva mycket av oss. Och ja, vi kommer att få uppleva nedskärningar och besparingar.”

Bortom cynismen (Vilka är de ”feta åren”? För vem?) ligger det tyvärr en del sanning i det Thorning-Schmidt säger: Bara för att lyckas finansiera nuvarande behov av vård och omsorg inom landets kommuner, beräknas den offentliga realtillväxten – alltså hur mycket offentlig sektor växer per år inberäknat prisökningar/löneökningar (inflation) – kräva en tillväxt på mellan 0,9 % till 1,2 %. Den nuvarande budgetens offentliga konsumtion innebär en ökning på 0,6 %. Jämfört med VKO-partiernas förslag till budget, 0,4% ökad välfärdskonsumtion, är det därmed endast 0,2% som skiljer mot den av Enhedslisten hyllade budgeten.

Detta innebär att kommunalt anställda arbetare kan förväntas bli uppsagda i spåren av de besparingar som budgeten medför. Speciellt med tanke på att regeringen inte brutit med den så kallade ”nolltillväxten”. Systemet innebär att kommunernas välfärdstjänster varken ska öka eller minska (korrigerat till inflationen) jämfört med tidigare år. Någon hänsyn till att efterfrågan för välfärd kan öka, genom inflyttning, större elevgrupper, tyngre och fler patienter eller dylikt tas inte. Kommunerna får inga extra pengar utöver ”plus minus noll” öronmärkta från statens sida för att finansiera sina verksamheter.

Utöver detta kräver finansministern Bjarne Corydon besparingar på en halv miljard danska kronor i satsningarna till kommunerna. Den liberala tankesmedjan CEPOS tror att besparingarna kan innebära 3000 extra avskedanden, och applåderar utvecklingen.

Visst är det bra att regeringen satsar pengar på att anställa 1 500 extra förskollärare. Men då bör man samtidigt uppmärksamma att 7 293 personer fått sparken inom barnomsorgen mellan juli 2010 och juli 2011. Tusentals kommunanställda fortsätter alltså att sakna arbete. Och inberäknat de nyaviserade besparingarna för 2012 kommer tusentals anställda, som idag trots allt har arbete, att förlora sina jobb.

Besparingar inom utbildning
3 000 danska kronor per helårsstudent kommer att försvinna från den statliga finansieringen till universiteten för 2012. Totalt handlar det om nedskärningar på 600 miljoner kronor. Studentprotester anordnades kort efter offentliggörandet av budgeten. På ett tämligen hycklande vis deltog även Pernille Skipper från EL i protesterna, och uttalade sig: ”Jag är djupt besviken på att vi inte lyckades genomföra den politik vi önskade på universitetsområdet. Oavsett vem som sitter i regeringen ska vi fortsatt visa att vi kräver förändring.” Frågan är kanske varför hon klagar på att ”genomföra”, när hon tidigare hävdat att det ändå inte är EL:s ansvar, eftersom försämringarna inte är ”nya”? Då är det väl bara att ge upp?

Men som nämnts tidigare är detta en sorts retoriskt knep, en undanflykt. Eftersom partiet de facto har ändrat på vissa delar av den tidigare budgeten (men behållit huvuddelen). Och nu har alltså skillnaden mellan vallöften och praktiskt genomförd politik gått så långt att partiföreträdare protesterar mot sig själva.

55 högskolerektorer från olika delar av Danmark har i ett gemensamt uttalande motsatt sig besparingarna. Enhedslisten har också varit med om att besluta om bekostandet av 10 000 extra praktikplatser för yrkesstuderande. Tyvärr är 10 000 fler platser precis lika många praktikplatser som försvann mellan 2008 och 2010. Idag står 2365 yrkesstuderande enbart inom byggutbildningarna utan praktikplats. Så frågan är: Kommer satsningarna på praktikplatser ens att täcka de nuvarande behoven? Klart är i alla fall att högskolor och universitet har att se fram ett år av nedskärningar.

Dyrare kollektivtrafik
Billigare kollektivtrafik var innan valet ett ”ovillkorligt krav” från Enhedslistens sida. Men i likhet med de så kallade ”kraven” om att inte gå med på nedskärningar eller försämringar inom skola, vård och omsorg så har det inte betytt någonting i praktiken. Det tillförs alltså inte mer pengar till bussar och tåg. Tvärtom så stiger priserna på bussar, tåg och tunnelbana med 3,1 % fr.o.m. 17 januari i år. Om man ser specifikt till periodkorten handlar det om betydligt högre avgiftshöjningar, upp till 7,7 % högre priser.

EL skyller den dyrare kollektivtrafiken på Radikale Venstre, men hävdar samtidigt att frågan ”diskuterades häftigt” under budgetförhandlingarna. Partiets gruppledare Per Clausen säger: ”Man kan inte utesluta att om vi hade insisterat ännu mer, så hade vi kanske kunnat uppnå resultat. Men min upplevelse av förhandlingarna var att det var totalt stängt för annat än långsiktiga avsiktsförklaringar.” Varför ingick ni då i budgetförhandlingarna med Socialistisk Folkeparti, Radikale Venstre och Socialdemokraterna från första början? Om utsikterna att förändra politiken var så dålig, med en lång rad löftesbrott som resultat?

Finansiering av Afghanistan-kriget, ökad gränsövervakning och fler poliser
De repressiva delarna av statsapparaten tillhör de områden som ser ut att få det bättre. Försvarsmakten tillförs ungefär 23,2 miljarder danska kronor under 2012, en ökning med i runda slängar 2 miljarder jämfört med år 2009. Mer pengar tillförs i en tid när NATO-trupperna dödar alltfler civilpersoner i Afghanistan, bland annat genom ökat fokus på flygbombningar. Något tillbakadragande av de danska soldaterna, som Enhedslisten tidigare flaggat för, har uppenbarligen inte varit prioriterat som ”ovillkorligt krav” för att stödja budgeten. Tvärtom tillförs alltså krigsmakten mer pengar.

Polismakten får 280 miljoner extra och 28 miljoner tillsätts för att utöka gränsövervakningen. Inga så kallade ”illegala invandrare” ska kunna ta sig in i landet. Extra insatser för att fortsätta den så kallade ”ghetto-insatsen” prioriteras. Projektet innebär i korthet att Danmarks rika har utsett ett antal områden i städer runtom i Danmark till ”ghettos”. I dessa områden ges polisen utökade befogenheter, vilket bland annat innefattar att snabbare och oftare gripa ”unga orosstiftare”. En annan befogenhet är att polisen får upprätta ”zonförbud” för specifika personer, ”unga orosstiftare” som uppvisar speciell tendens till ”otrygghetsskapande beteende”. Sådana personer kan förbjudas att besöka platser som anses vara samlingspunkter för unga, oavsett om det är en ungdomsgård, ett affärscentrum eller annat ställe i bostadsområdet.

Vårt perspektiv
Snarare än att acceptera en överenskommelse som innebär fortsatt högerpolitik borde partiet tydligt ha deklarerat varför det inte kunde ge sitt stöd åt en socialdemokratisk regering. I de protester som organiserats av studenter och andra grupper borde partiets aktivister ha förklarat varför de inte kunnat rösta för budgeten och därtill uppmanat till en upptrappning av kampen. Detta skulle partiet ha kunnat kombinera med en argumentation för ett aktionsinriktat program för den klasskamp som så uppenbart behövs för att vinna de krav som en stor del av de som röstat på arbetarpartierna och på vänstern vill se.

En sådan politik skulle ofrånkomligen ha stött på kritik och konfronterats med rädsla hos vissa väljare, som i en socialdemokratiskt dominerad koalition främst velat få till stånd en mildare variant av högerpolitiken, men som räds en alltför radikal vänster. Socialdemokratins ledare skulle otvivelaktigt, och med stöd från hela den samlade högern, inleda en hetskampanj mot ”den oansvariga oppositionen”. Men hos mängder av radikala studenter, hos breda skikt inom de etniska minoritetsgrupperna, hos antikrigsrörelsen, och inte minst bland betydande och kampbenägna skikt inom arbetarklassen (som vid flera tillfällen bekämpat den förda politiken med storstrejker och massdemonstrationer de senaste åren) skulle en sådan hållning – präglad av ståndaktighet och mod – mötas av respekt och entusiasm. Det skulle inför allas ögon markera en tydlig skillnad, central för såväl den nuvarande situationen som framtiden, mellan Enhedslisten och den övriga f.d. ”oppositionen”.

För vår del kan vi inte se att Enhedslisten ”visar vägen framåt”. Snarare är det tragiskt att se hur välfärdsbejakande paroller och principer hos ett reformistiskt parti som EL omvandlas till stöd för nyliberalism och repression genom regeringssamarbete. Förvandlingen från så kallat radikalt vänsterparti till kapitalistiskt vänsteralibi är ingenting att glädjas åt. Däremot kan tragedin bli en påminnelse: Att revolutionärer aldrig underordnar sig politiskt borgerliga partier. Att kommunister prioriterar främjandet av en arbetarrörelse underifrån. Att vi inte viker från vårt program att upprätta en arbetarnas rådsmakt, att krossa staten för att resa vår egen regering.

Jon Bergman

Den 19 december tillkännagav nordkoreansk media att landets ledare sedan 1994, Kim Jong Il, avlidit. Vad säger Nordkoreas anhängare i Sverige efter Kim Jong Ils död?

Efter Kim Jong Ils död började medier och ”experter” i världen och Sverige snabbt ställa sig frågan om vad detta skulle innebära för ”stabiliteten” i området, och om man kunde hoppas på en regimförändring. Men allt tydde snart på att sonen Kim Jong-Un skulle ta över posten som landets högste ledare efter sin far, precis som Kim Jong Il själv en gång ärvde sin post från fadern Kim Il Sung (som dog 1994, men fortfarande innehar titeln ”evig president/ordförande”).

Nordkorea, DFRK, betecknas ju allmänt som ett ”kommunistiskt” land, även om ”stalinistiskt” vore en mer korrekt benämning. Kapitalismen har avskaffats, och samhällets produktionsmedel ligger inte i privata händer. Det är ingen marknadsekonomi. Men det är inte heller den nordkoreanska arbetarklassen som har makten – istället ligger all kontroll över samhället i händerna på en liten grupp inom det styrande Arbetarpartiet och hos en liten grupp kring just familjen Kim.

Ändå hävdar vissa vänstergrupper och socialister i världen fortfarande att Nordkorea är något slags ideal. Till Nordkoreas anhängare i Sverige hörs och syns framför allt Kommunistiska partiet, KP (även om man också kan nämna Sveriges kommunistiska parti). Det kan vara intressant att läsa lite om vad KP själva har att säga om Nordkorea – och att jämföra vad de säger i dag med vad de sa då den förre diktatorn, Kim Il Sung, dog.

1994: ”Blomstrande socialism”
När Kim Jong Ils pappa dog, 1994, hade flera KP-medlemmar precis varit på resa i Nordkorea, och i partitidningen Proletären (nr 27/1994) rapporterades det att ”Nordkorea håller på att avskaffa fattigdomen”. Landets system beskrevs som en ”framgångsrik och blomstrande socialism”, och i en reseberättelse med besök på en småskola fick läsaren veta att ”de små töserna hade fina ljusa klänningar med volanger och krusiduller, pojkarna var klädda som pojkar är mest”. Gällande anklagelserna om att Nordkorea hade för avsikt att utveckla kärnvapen skrev Proletären så här:

Nordkoreas folk har helt enkelt kommit längre än något annat land i världen i att sätta humanitet ur alla aspekter främst. Därför är det också så logiskt att Nordkoreas politiska ledning gång på gång har förklarat för den döva västvärlden att ”vi har varken kapacitet eller någon som helst avsikt att tillverka kärnvapen”. Vad skulle det förresten tjänat till att tillverka några primitiva atombomber när USA och Sydkorea har tusen djävulska atombomber riktade mot dem?

När Kim Il Sung dog blev detta framsidesnyhet i Proletären (nr 28/1994). Rubriken var: ”En stor revolutionär har gått ur tiden”. Man skrev, bland annat, att Kim Il Sung var ”en av detta århundradets stora politiska ledare”, och att hans död var ”en förlust för varje kommunist”. Vidare menade KP att ”socialismen [i Nordkorea] uppenbarligen fungerar utmärkt”, och man kunde berätta att ”arbetarklassen och det koreanska folket som en man sluter upp bakom arbetarpartiet och Kim Il Sung”.

Kärnvapen var alltså omöjliga, rent humanitärt, och allt verkade ju fungera utmärkt 1994. I alla fall om vi får tro KP. Den enda smolk i glädjebägaren man kunde hitta var att den dåvarande regeringen Bildt uttalat avstod från att kondolera eller beklaga Kim Il Sungs död. I en artikel, signerad partiets internationella sekreterare, oroade man sig vad detta skulle kunna få för konsekvenser för den svenska staten internationellt – vägran att officiellt kondolera Kim Il Sung sades kunna förstöra ”den politiska good-will som Sverige internationellt i diplomatiska sammanhang haft sedan länge.” Här hade det naturligtvis varit spännande att få höra exakt vilken ”good-will” det är imperialiststaten Sverige har haft, och varför kommunister skulle vara intresserade av att rädda en sådan ”good-will” åt en högerregering. Men detta utvecklas tyvärr inte. Däremot publicerade Proletären något senare ett upprop på samma tema – Sverige måste kondolera Kim Il Sung, för att rädda statens diplomatiska ansikte! Vad som hände med uppropet är lite oklart, men det verkar i alla fall inte ha påverkat Bildt, som även vid Kim Jong Ils död intog samma diplomatiskt farliga linje av att vägra kondoleanser.

Men Nordkoreas folk slöt alltså upp bakom partiet. Socialismen blomstrade.

2011: ”Landet går framåt”
Hur ser då Kommunistiska partiet på Nordkorea i dag? Det är uppenbart att man fortfarande har kvar samma brodersband som 1994 – representanter från Nordkoreas styrande parti inbjuds fortfarande till KP:s kongresser, nordkoreanska fanor syns ofta i KP:s och ungdomsförbundet Revolutionär Kommunistisk Ungdoms Första maj-firanden, och flera partimedlemmar arbetar inom Svensk-koreanska föreningen. Men man uttalar sig inte längre lika tvärsäkert om den 1994 så ”blomstrande” socialismen i Nordkorea.

Till skillnad från 1994 gav Kim Jong Ils död inte upphov till några fördömanden av Bildts vägran att kondolera. Ingen framsidesartikel i Proletären talade om ”stora revolutionärer”, och KP:s egna kondoleanser till Koreas arbetarparti lyste också med sin frånvaro i partipressen. Det enda kommentaren från KP kom den här gången i form av en ledare, även publicerad på nätet, med den lakoniska titeln Nordkorea efter Kim Jong Il.

I denna artikel erkänner man att en personkult existerar, även om folkets sorg inte ”bara” handlar om det. Man skriver att Kim Jong Il var en ”ikon” på gott och ont, och sträcker sig rentav till att säga att ”för kommunister världen över var successionsordningen [från Kim Il Sung till Kim Jong Il] stötande och svår att acceptera”. (Även om man i nästa mening menar att den ändå var ”rationell”.)

Ett något mindre entusiastiskt tonläge, alltså, och rentav antydan till kritik. Men KP slår ändå fast att Kim Jong Il inte är en ”envåldshärskare”, och man menar att landet ”går framåt”. Och de där kärnvapnen – som KP för 17 år sedan hävdade att Nordkorea varken hade ”kapacitet” eller ”avsikt” att utveckla – kom ju snart på plats, så nu håller man tyst om det ”humana” i att sakna atomvapen, och konstaterar avslutningsvis att risken för krig (och regimkollaps) är liten, eftersom det är ”riskfyllt att utmana en kärnvapenmakt”.

För att ytterligare belysa hur KP ser på Nordkorea under Kim Jong Il kan vi studera en rapport från Nordkoreas nyhetsbyrå, KCNA, från 1999, där KP:s ordförande citeras efter ett besök i landet:

Anders Carlsson, ordförande i KPML(r):s centralkommitté, hyllade den respekterade Kim Jong Il som en stor ledare för mänsklighetens strävan efter oberoende, och för världens socialistiska och kommunistiska rörelse. (Vår övers.)

Vid sitt besök i Pyongyang sade KP-ordföranden också att Kim Jong Il har lett Arbetarpartiet och Koreas folk med ”oöverträffat och väl prövat ledarskap”, som byggt Nordkorea till ett ”ideologiskt starkt socialistiskt” och rentav ”militärt oövervinnerligt” (!) land. Anders Carlsson fortsätter:

Det är tack vare [Kim Jong Ils] policy om att sätta armén först som Koreas folk med tillförsikt kan fortsätta framåtskridandet mot socialismen, med optimism inför framtiden och utan att tveka eller vackla inför de många hinder de har framför sig.

Jag är övertygad om att det koreanska folket fortsätter att försvara och lovprisa sin koreanska socialism, och lojalt upprätthålla Kim Jong Ils ledarskap.

Så lät det alltså 1999.

I en radiointervju från den 19 december fick Svensk-koreanska föreningens vice ordförande, som också ofta synts i Proletärens spalter, komma till tals om landet. Först sa han att kontinuiteten – ordningen med tronskifte från far till son – är ”extrem jämfört med många andra länder”, men sen lade han till att det nordkoreanerna uppskattat med Kim Jong Il är just ”kontinuiteten, och kampen mot USA-imperialismen”. När reportern frågade om landet ändå inte är odemokratiskt, svarade han först: ”Nej, det är det inte. Det är ett mycket fint land, ett mycket vackert land”, för att sedan, på en följdfråga, komma med följande fundering:

Vad menar du med ”demokrati”? Det är inte en så lätt fråga. Det går inte att svara på den frågan.

När en annan gäst i studion, som rest i Nordkorea, påstod att bokaffärer i Nordkorea bara har böcker av Kim Il Sung och Kim Jong Il försvarade sig Svensk-koreanska-aktivisten:

Det är klart att det finns få böcker utav andra författare än de här två. Men de är ju också centrala för folks medvetande.

Hos Svensk-koreanska är man alltså mindre benägna än till och med KP att komma med kritik mot Nordkorea.

RKU: ”En förvriden socialistisk stat”
KP:s ungdomsförbund, RKU, är snäppet vassare i sin kritik av broderslandet Nordkorea. I sitt uttalande, Kim Jong Il är död – kampen går vidare, skriver man:

Vi i RKU ser inte det nordkoreanska samhället som något socialistiskt föredöme. De rådande förhållandena på Korea-halvön med krigstillstånd, isolering och tidigare även naturkatastrofer har fött en förvriden socialistisk stat i ständigt undantagstillstånd och den koreanska konfucianismen har skapat en kultur av mystifiering och persondyrkan. Men att likt borgerlig media fördöma och förhåna detta som galenskaper, hjärntvätt och ”stalinism” skulle inte vara värdigt oss marxister. Vi menar istället att vi måste förstå.

Här ser vi direkt stora skillnader med KP-företrädares uttalanden. Till skillnad från det ”framåtskridande mot socialismen” KP:s ordförande pratar om får vi här veta att den nordkoreanska staten är ”förvriden”. Kim Jong Ils policy om att sätta armén först, och strävan efter att landet ska vara ”militärt oövervinnerligt” – något KP-ordföranden också hyllat – avskrivs av RKU som ett ”ständigt undantagstillstånd”.

Och till skillnad från KP, som säger att folkets sorg är ”inte bara handlar om personkult”, menar RKU att det visst råder persondyrkan och mystifiering i Nordkorea, och att folkets sörjande ter sig ”tragiskt och komiskt”.

Bland den koreanska socialismens fördelar nämner RKU att landet ”erbjuder befolkningen grundläggande tryggheter, till skillnad från många andra hårt drabbade länder i den så kallade tredje världen”. Sedan går man över till att angripa borgerlig media för deras ”mer eller mindre fabricerade skräckhistorier om allt från kannibalism till statliga dekret om frisyrer”.

Här ger vi verkligen RKU rätt i princip – både efter och innan Kim Jong Ils frånfälle har media allra mest varit intresserade av att sprida skräckhistorier om Nordkorea, helt utan intresse för sanningshalten. Ofta verkar de galna historierna härröra från sydkoreansk propaganda, eller så står inga källor att finna.

Vi får aldrig glömma att det borgare hatar med Nordkorea inte är bristen på demokrati och pressfrihet, inte heller att arbetarklassen är förtryckt och saknar rättigheter. Just så är det ju i massor av länder som har goda relationer med Väst. Nej, det man hatar så är just det att Nordkorea inte står vidöppet för kapitalismen. Se bara på Kina, som nästan helt kommit in i värmen sedan man släppte in amerikanska och europeiska kapitalintressen. Nu skulle ingen borgerlig politiker komma på tanken att driva en bojkott av ett för kapitalismen så viktigt land. Men Nordkorea kritiseras fortfarande – just för att de inte tillåter sweatshops (i alla fall inte i någon större utsträckning). Och då är all ammunition, oavsett hur sann, användbar.

För att bara ta ett exempel på de många skräckhistorier som cirkulerade i media efter Kim Jong Ils död kan vi ta den om hans ”golfrekord”, alternativt ”hole in one på första golfrundan”, som nordkoreansk propaganda sägs sprida. Journalisten Benjamin Katzeff Silberstein, baserad i Sydkorea, undersökte den påstådda propagandan:

Ingen i Nordkorea verkar känna till det, inga nordkoreanska källor finns som påstår det.

Ingen har, såvitt jag vet, påträffat något sådant påstående i nordkoreansk propaganda. Någonsin. Förmodligen började det som ett skämt, alternativt ett rykte spritt av sydkoreanska propagandamakare under tiden då det begav sig, för att få Nordkorea att framstå som fånigt.

Ett rykte man alltså med full rätt kan kalla för en ”fabricerad skräckhistoria”. Några säkra bevis för utspridd kannibalism i Nordkorea verkar heller inte finnas.

Men även om mycket är lögn finns det ju gott om helt sanna skräckhistorier från den förvridna staten Nordkorea – ”statliga dekret om frisyrer”, till exempel, syftar på en väldokumenterad nordkoreansk kampanj under den klämmiga titeln ”Låt oss klippa vårt hår i enighet med den socialistiska livsstilen!” Så den antar vi att RKU sorterar under ”mindre” fabricerade skräckhistorier, så lite fabricerad att den till och med är sann. (För att inte tala om de mirakel Nordkoreas nyhetsbyrå rapporterade om efter Kim Jong Ils död: ett berg som verkade glöda, en trana som med böjt huvud sörjde den fallne diktatorn, osv.)

RKU avslutar sitt uttalande så här:

Nordkoreas socialism dras trots förbättringarna med stora problem, det militariserade samhället försvårar demokratiska strukturer och arbetarmakt. Lösningen på dessa problem kan dock aldrig vara utländsk invasion eller för den delen ständig mediahets och svartmålning av landet.

Vi i RKU är inga anhängare av personkult och vi anser att det är folket – snarare än enskilda ledare – som gör historien. Däremot hyser vi den största respekt för den nordkoreanska kampen för självständighet, mot imperialism.

Vi kan hålla med om mycket här. Landets system dras – uppenbarligen – med stora problem, och RKU:s analys av Nordkorea som ”förvridet socialistiskt” har tydliga likheter med trotskismens klassiska benämning på de stalinistiska staterna som ”degenererade arbetarstater”. Vi ser dock ingen anledning att kalla Nordkorea eller något annat stalinistiskt system för socialistiskt, liksom bolsjevikerna under de första åren efter revolutionen aldrig pratade om socialism i betydelsen polisstat och byråkratisk diktatur. Arbetarmakt och demokratiska strukturer i Nordkorea är inte bara ”försvårade” av den militarisering KP verkar gilla så, utan i stort sett icke-existerande. Och personkult och upphöjda ledare har ingenting med socialismen att göra. Vi är också eniga med RKU om att svartmålning, mediahets och invasion absolut inte löser den nordkoreanska arbetarklassens problem.

Men vad är då lösningen? Är det att fortsätta hysa ”respekt”, och då och då komma med små, kritiska anmärkningar? Eller innebär en verklig solidaritet med Nordkoreas folk och med de som tror på socialismen där, ett verkligt försök att ”förstå”, kanske snarare att på alla sätt stödja en alternativ väg – en där byråkratin och kungafamiljen Kim störtas, till förmån för verklig arbetarmakt?

Vi hoppas att RKU:are och KP-medlemmar i denna anda fortsätter att studera Nordkorea – bortom propagandan, oavsett om den kommer från borgare eller landets styrande elitbyråkrater.

SW

Den 30 november hölls en manifestation i Hörsalsparken i Norrköping under huvudparollen ”Tillsammans för mångfald”. Arrangörer var Ung Vänster, SSU, Grön Ungdom, Vänsterpartiet och Socialdemokraterna. Till att börja med så vill vi berömma alla antirasister som valde att komma på manifestationen. Med det sagt så tycker vi det finns anledning att resa politisk kritik mot arrangörerna.

Den 30 november är Karl XII:s dödsdag och har historiskt varit en högtidsdag för svenska nazister och ett tillfälle för dem att demonstrera. Lyckligtvis har de också mött hårt motstånd. Mest känt är den 30 november 1991 då den högerextrema rörelsen fick sina demonstrationer saboterade i både Lund och i Kungsträdgården i Stockholm.

Varför valde den styrande rödgröna alliansen med tillhörande ungdomsförbund att uppmärksamma 30 november i Norrköping 2011?

 Man kunde hoppas att de skulle göra det som ett sätt att fira den antifascistiska rörelsens segrar, och sprida lärdomarna från dessa segrar. Utöver detta finns det väl ingen anledning att hålla liv i nassarnas högtidsdag?

Manifestationen motiverades med följande text:

Rasismen i Sverige idag är ett utbrett problem, bara det faktum att vi har ett främlingsfientligt parti i riksdagen är i sig ett tecken på att någonting behöver göras.

Många partier och organisationer visar öppet sitt missnöje men missnöje räcker inte. Sveriges antirasister måste bli bättre på att demokratisera kampen för ett jämlikt samhälle. Att göra främlingsfientliga grupper till martyrer gagnar inte någon annan än just de främlingsfientliga grupperna.

Vi vill därför bjuda in till ett fredligt torgmöte för att uppmärksamma den 30:e november, Karl XII:s dödsdag, en dag som fascistiska och nazistiska rörelser länge försökt göra till sin egen högtidsdag och det vill vi inte vara med om.

Det finns anledning att fråga sig vad de menar med denna text. När gjordes främlingsfientliga grupper till martyrer? Och av vilka? Var det i Kungsträdgården 1991, då uppemot 10 000 personer totalt förolämpade de främlingsfientliga grupperna och lyckades åsamka deras rörelse ett nederlag som skulle hålla i åratal?

Givet vad som hänt i stan det senaste året är det inte en helt vild gissning att tro att arrangörerna har haft den senaste tidens protester mot Sverigedemokratisk Ungdom i åtanke.

Den 27 augusti höll SDU ett torgmöte i Norrköping. På initiativ av nätverket Norrköping Mot Rasism, samlades kring 400 personer för att protestera mot mötet, vilket gjorde att SDU inte fick en syl i vädret. Detta var förstås mycket bra, men efteråt tävlade politiker och ledarredaktörer om att fördöma antirasisterna i så hårda ordalag som möjligt. Ledande socialdemokrater kallade de som hade protesterat för bland annat ”patetiska fanatiker” och ”huliganer”. Även Ung Vänster fördömde protesten i en debattartikel i Folkbladet.

Detta principlösa agerande föll inte i så god jord hos många antirasister. Exempelvis kommenterade signaturen ”Lisa” Ung Vänsters debattartikel med följande ord:

Jag var i Hörsalsparken likt många andra och lyssna på många bra tal och sjönsång. Men blir mycket besviken på Ung Vänsters tal. Vad tjänar man på att baktala arrangörerna och oss som valde att gå ner till Tyska Torget för att protestera.
Varför ekar Ung Vänsters antirasistiska kamp så tomt? För att man pratar bara om antirasism och man agerar inte där efter. Tråkigt och sorgligt Ung Vänster att ni inte står upp vad ni påstår göra. Skönt att se att det finns de som faktiskt gör det. Stort tack till Norrköping mot rasism och alla norrköpingsbor som tog sig ner till Tyska torget. Vi låter de aldrig sprida sin skit utan protester.

(Källa: Folkbladets nätupplaga: http://www.folkbladet.se/opinion/insandare/default.aspx?articleid=5757201)

Lisa var inte ensam. Många som hade varit med och protesterat den 27 augusti gav uttryck för samma missnöje. Det är mot bakgrund av detta man kan hitta en av orsakerna till varför Ung Vänster och resten av de rödgröna ungdomsförbunden ville arrangera en manifestation nu på 30 november. Det var helt enkelt ett tillfälle att vinna tillbaka lite antirasistiskt prestige. Att bygga någon rörelse eller diskutera vägen framåt var det ju inte tal om. Norrköping Mot Rasism hade exempelvis inte bjudits in att delta och det blev ingen öppen scen efter de officiella talarna. Mer än något annat var arrangörerna noga med att fördöma handgripligt motstånd till förmån för att ”ta debatt”. Och visst finns det en tid och plats för debatt.

Men segern i Kungsträdgården 1991 mot högerextremisterna kom inte genom att ”ta debatt”. Den kom till genom att tusentals människor valde att stoppa nazisternas demonstrationsväg.

För att åberopa den kämpande traditionen från 1991 års 30 november så valde vi att använda gårdagens arrangemang till att sprida flygblad som uppmanade att åka och demonstrera mot nazisternas demonstration i Stockholm den 10 december.

Hade vi haft en antirasistisk rörelse värd namnet i Norrköping, som inkluderade vänstern och arbetarrörelsen i bred mening, som inkluderade alla kämpande antirasister och invandrarföreningar, skulle vi kunna mobiliserat stort inför 10 december och fylla minst en hel buss. Vi skulle också kunna samla gemensamt motstånd mot statlig rasism, utvisningar och högerpolitik. Det är denna rörelse vi vill vara med och bygga!

Arbetarmakt Norrköping

Medan kampen rasar i Syrien ställs kommunister inför ett val – backa upp regimen eller stödja och utveckla den revolutionära kampen?

Den syriska regimens brutala kamp mot sitt folk verkar fortsätta som förut, efter sammanbrutna förhandlingar med Arabförbundet. Enligt FN har mer än 3 500 människor dödats i upproret sedan i mars. För några dagar sedan rapporterades återigen om barn som torterats, vissa till döds, i syriska häkten efter att ha protesterat. Något som både Amnesty och FN påpekat tidigare.

Motstånd, anti-imperialism och demokrati
Det är en komplex situation att följa med i. Å ena sidan har vi al-Assads kapitalistiska regim – diktatorisk, blodbesudlad – men med en ”anti-imperialistisk” retorik, och i allians med vissa så kallade ”kommunistiska” grupper. Mot denna står ett brett, folkligt motstånd, som trotsat armén sedan i mars och gör det än i dag. Betydande sektioner av proteströrelsen som motsätter sig al-Assad avvisar också en utländsk intervention. Men i motståndet finns också de som öppet bjuder in till en NATO-intervention à la Libyen.

Imperialismens mål med en sådan intervention skulle vara att inkorporera delar av motståndet med en pro-västlig regim, och att sätta stopp för en motståndskamp som, om den sprider sig och fortsätter att driva djärva krav, riskerar att spilla över till andra diktaturer och växa i styrka till att ifrågasätta själva den imperialistiska världsordningen.

De arabiska folkuppror som lyckades störta Mubarak-regimen i Egypten eller tvingade bort Ben Ali i Tunisien är delar av ett sådant ifrågasättande av imperialismen. Syrien måste förstås i den kontexten. För även om imperialister idag använder ”demokrati” som en sorts nykolonial exportprodukt, en täckmantel för att utöka sitt inflytande, så är det lika sant att upproren i arabvärlden använt sig av demokratiska krav. Skillnaden är signifikant och måste betonas: Demokratin tolkas och praktiseras helt olika av imperialisterna å ena sidan, och de upproriska folken å andra sidan. Ockuperade Irak och Afghanistan blir ”demokratins” föredömen för USA, men motståndsrörelser hänvisar också till demokratin för att störta imperialistiska klienter som Mubarak och Ben Ali.

Vad oroar i Syrien?
Så hur bör då kommunister ställa sig till upproret? Vi har tidigare kritiserat Kommunistiska Partiet, som sedan i mars har drivit en linje av mer eller mindre passivt stöd för den syriska regimen. I en ny artikel, som publicerades i Proletären ungefär samtidigt med rapporterna om fortsatt tortyr av barn, fortsätter KP tyvärr på den linjen.

Vi tror att debatten om Syrien är viktig eftersom den i slutändan har stor betydelse för vad den svenska vänstern och arbetarrörelsen bör göra i förhållande till upproret där. Därför granskar vi KP:s artikel närmare.

Artikelrubriken är ”Oroande utveckling i Syrien”. Något de flesta nog kan hålla med om. Men vad är det som är ”oroande” enligt KP? Jo, att ”pressen på Syrien ökar” från västvärlden, och att ”väpnade regimfientliga grupper” blir allt starkare. Dessutom varnar man för risken för västlig intervention, och kritiserar skarpt motståndet för att ha inbjudit till sådan.

En opposition?
Men oppositionen eller motståndet benämns alltid i singularis. Som ”[USA:s] stöd till oppositionen” eller ”USA [har] stött syrisk opposition sedan 2005”. Förhållningssättet att klumpa ihop alla oppositionella är djupt ohederligt. Artikeln nämner Fria syriska armén, Syriska människorättsobservatoriet och Muslimska brödraskapet. Grupperingar som alla på olika sätt stödjer utländsk intervention. Men man undviker att tala om de tongivande krafter inom den så kallade Damaskusdeklarationen som explicit motsätter sig alla former av militärt eller politiskt ingripande från utlandet. Eller att nämna det antiimperialistiska Demokratiska folkpartiet, Kommunisternas union eller fristående vänsterkrafter som vänder sig emot turkisk eller västerländsk intervention. Och de protesterande syrier ”på gatan” som är precis lika mycket emot Assad-regeringen som NATO ignoreras helt. Bara dem inom oppositionen med band till imperialismen, Turkiet eller arabiska klientregimer får plats i artikeln.

På två platser i artikeln tar KP upp de dödsoffer som konflikten krävt. Det viktigaste tar man först: ”[ö]ver 1150 syriska poliser, medlemmar i säkerhetsstyrkorna och soldater har dödats” – diktaturens väpnade arm, alltså – något man uppenbarligen beklagar. Men: ”också många civila (..) har angripits av okända förövare” (vår kursivering). På ett annat ställe heter det att: ”Sedan i mars har tusentals syrier dödats och skadats. Åsikterna om vad som händer och vem som bär skulden går isär.” Regimens skuld i de tusentals dödsfallen är alltså, enligt KP, oklar. Åsikterna går i bästa fall isär, och om vad KP tror får vi inget veta.

Källor till oro
Men läget är alltså oroväckande. Förutom USA-interventionen och ”oppositionens” kopplingar till en sådan intervention, räknar KP upp flera andra källor till oro:

• ”Ökad instabilitet…” – instabilitet för vem? är ”stabilitet” i en diktatorisk, kapitalistisk regim ett självändamål för kommunister?
• ”…inbördes strider…” – vem strider mot vem? Finns det någon poäng att ta ställning för någon av dessa anonyma ”parter”? Är någon av parterna kanske rentav i huvudsak förtryckande, och någon förtryckt?
• ”växande ekonomiska svårigheter till följd av omvärldens sanktioner” – beror de ekonomiska svårigheterna enbart på sanktionerna?

I en sidoartikel med ”fakta och bakgrund” kommer faktiskt någon slags kritik av regimen fram – alltid med en brasklapp. Dessa ”fakta” väcker vissa frågor.

Regimen är visserligen ”inte demokratisk” och ”har begått övergrepp”, får vi veta. Men: ”allt som rapporteras är inte sant”, och medier i väst ”ger en missvisande bild” av läget. Vad bör kommunister säga om övergreppen? Ska man alls fördöma dem?

Stämningen är ”spänd i vissa oroshärdar” (årets underdrift?), och människors vardag är ”påverkad” av konflikten där. Men: ”Landet fungerar” och är ”inte i total upplösning”. Vad är, ur KP:s synvinkel, en ”fungerande” diktatur, och är det något kommunister bör eftersträva?

Det finns ett ”folkligt missnöje” med al-Assad. Men: Det är inte samma sak som ”en önskan om regimskifte”. ”Många menar” att president al-Assad är den bäste att ”leda landet till en demokrati”, ”regimen har ett betydande folkligt stöd”. Vilka är dessa ”många”? Tillhör KP dem? Är det revolutionärers uppgift att motsätta sig ett regimskifte i en brutal diktatur?

KP:s alternativa version
Till sist lyfter man fram en ”alternativ version” av vad som egentligen händer:

En alternativ version av vad som händer i Syrien är att armén jagar väpnade grupper som terroriserar vanliga invånare. Till stöd för denna version finns många vittnesmål, inklusive människor som är tacksamma över arméns insatser. Detta perspektiv får aldrig genomslag i västmedia.

Det är beklagligt att KP fortsätter på sin inslagna väg till stöd för Assad-styret. Vad för slags revolutionärer, vilken sorts kommunister, gör det till sin uppgift att till vilket pris som helst förhindra ett regimskifte – alltså en revolution – mot en regim som bokstavligt talat slaktar sitt eget folk? Varför är det automatiskt dåligt att i självförsvar gripa till vapen mot en diktatur?

Ja, visst finns det grupper i Syrien som samarbetar med Väst. Visst har mycket säkert medvetet felrapporterats av västlig media. Men det kan inte längre råda något tvivel om att det är regimen som skjuter på demonstranter och arbetare i Syrien, snarare än några ”okända terrorister”. Frågan är då vad kommunister i Sverige borde göra.

Om man vill vinna något som helst förtroende bland de syriska massorna måste man först och främst ge sitt stöd till deras kamp. Det innebär självfallet inte att stödja en NATO-intervention. Tvärtom. Det finns gott om revolutionära krafter i Syrien som avvisar all imperialistisk inblandning, och det helt utan att skyla över eller ursäkta regimens brott. Det är tragiskt att KP inte lyckas med det, utan istället fortsätter att göra sig till språkrör för krafter som till vilket pris som helst vill rädda regimen från massorna.

Arbetarmakt Skåne

Läs Proletärens artikel: ”Oroande utveckling i Syrien”

I samband med dagens omfattande strejk i Storbritannien behöver den brittiska vänstern en ny strategi, hävdar Simon Hardy, och det måste innebära ett nytt försök att förenas och att bygga en ny antikapitalistisk organisation.

Ibland kan den härskande klassen vara mer vaken inför de möjligheter som en kris erbjuder. Högerekonomen Milton Friedman tillbringade sitt liv med att kämpa för att nedmontera välfärdsstaten och sade om sitt eget projekt att det först skulle kunna förverkligas i tider av stora omvälvningar. ”Endast en kris – faktisk eller upplevd – kan åstadkomma verklig förändring”, skrev han. ”När den krisen inträffar, är de åtgärder som vidtas beroende av de idéer som finns i omlopp. Detta är, tror jag, vår grundläggande funktion: att utveckla alternativ till den existerande politiken, att hålla dem levande och tillgängliga tills det politiskt omöjliga blir politiskt oundvikligt.”

Friedman hade faktiskt rätt. Kriser är inskrivna i kapitalismens DNA. Kapitalet behandlar varje kris som en möjlighet att omorganisera samhället i enlighet med sina intressen. De åtstramningar och privatiseringar som vi ser över hela Europa är en del av försöken att få det arbetande folket att betala kostnaderna för den kapitalistiska krisen och använda skatteinkomsterna för att säkra rikedomarna för världens rikaste personer – investerare, finansiärer och bankirer som sitter i systemets topp.

Den enda procenten – som de har kallats av ockupanterna i London, på Syntagmatorget i Aten, på Wall Street och på andra håll – är inte nöjda med de svindlande rikedomar de samlat på sig under de senaste årtiondena, utan använder krisen för att genomföra ännu en överföring av rikedomar och makt till sig själva. Ett växande antal människor har börjat genomskåda den dagordningen.

Strategi
Men det finns två frågor som var och en står inför som vill se de rikas planer gäckas och i slutändan besegras. Den första är hur nedskärningar och åtstramningar ska kunna stoppas. Workers Power har varit konsekventa i upprepandet av budskapet att om vi vill stoppa regeringen, då måste vi störta den genom masstrejker och protester. Den andra är vilket slags organisationer vi behöver för att åstadkomma det. Denna andra fråga blir allt viktigare när man ställer den första, eftersom vi, när vi väl vet vad som behövs, snabbt blir medvetna om arbetarrörelsens otillräckliga svar – de existerande ledningarnas och organisationernas misslyckande med att kämpa för att störta åtstramningsregeringarna i Europa.

Att omvandla fackföreningarna är en central del av denna uppgift. Att bygga upp en gräsrotsrörelse är en nödvändig del av kampen mot borgarna, eftersom vi inte kan förlita oss på att de stora fackens ledare gör det som är nödvändigt att göra – de är alldeles för korrumperade, alltför konservativa och alltför byråkratiska. Ledare som tillhör både höger- och vänsterflygeln ser inget alternativ till att arbeta inom det kapitalistiska systemet, vinstsystemets verklighet och de begränsningar som påtvingas av kapitalets regeringar och lagar. Vi behöver också en förenad rörelse mot nedskärningarna, en rörelse som kan föra samman de som deltar i direkta aktioner med fackliga aktivister och vänsterns partier, en rörelse som involverar de fackliga ledare som är beredda att kämpa men inte en rörelse som underkastar våra aktioner sitt eget veto.

För närvarande finns det tre nationella kampanjer mot nedskärningar och otaliga lokala kommittéer – men det finns ingen verklig samordning eller något demokratiskt forum för att sammanföra dem. Olyckligtvis har sekteristisk rivalitet mellan vänsterorganisationer som alla har sin egen ”varumärkta” kampanj – Socialist Workers Party med Right to Work, Socialist Party med Shop Stewards Network, Counterfire med Coalition of Resistance – hittills förhindrat utvecklingen av en förenad rörelse. De tenderar alla att utforma sin strategi för att attrahera kända namn bland fackliga ledare till sina talarstolar. Vi behöver övervinna denna kombinationen av opportunism gentemot ledarna och sekteristiska hinder för maximal enhet i motståndet, så att rörelsens militanta flygel maximerar sitt tryck på TUC (brittiska LO) och de fackliga ledarna och bygger upp en alternativ ledning.

Gå utöver motstånd
Vi behöver en vinnande strategi för rörelsen mot nedskärningar. Men motståndet mot åtstramningar ställer också grundläggande frågor om vilket slags samhälle vi vill leva i. Genom att erövra offentliga rum och rikta en global kritik mot politiken med åtstramningar och ojämlikhet, har Occupy-rörelsen återfört antikapitalismen på den politiska kartan. Därigenom har den ställt en rad frågor till oss alla, inklusive den organiserade vänstern, som vår rörelse ännu inte helt har svarat på.

Hur går vi utöver kapitalismen? Vilket slags alternativ behöver vi? Hur kan vi förenas i en ny politisk organisation som kan uppnå detta alternativa system? Och hur relaterar vi vår vision av hur ett nytt samhälle ska se ut till vår praktik – hur organiserar vi för att vinna här och nu? Detta är förargliga frågor för dagens rörelse – inte minst för att det sällan i modern historia har funnits en så djup kris för kapitalismen, och ändå så lite tro på möjligheten av ett alternativt system. Förutsättningarna är emellertid de bästa på länge för att popularisera radikala och antikapitalistiska idéer.

Idén att rikedom ska förstatligas demokratiskt i producenternas intresse, det Marx vågade kalla socialism, är alltid en rationell idé, men idag är den också en brännande nödvändighet. Men arbetarklassen har bara övertygats om det praktiska i denna idé när massomfattande politiska organisationer har gjort det till en dagsfråga. Detta är utmaningen för dagens rörelse och vänsterns organisationer. Kan den bygga upp nya politiska organisationer, utöver den existerande vänstern, som kan göra socialismen trovärdig igen?

Workers Power har, tillsammans med andra, inlett diskussioner om hur dessa frågor ska besvaras. Vi vill ha en öppen diskussion med nya skikt av aktivister som arbetar tillsammans i rörelsen mot nedskärningar och som delar en önskan att inte ”fortsätta på samma gamla sätt” och utforska nya vägar för enhet. Den här krisen är så allvarlig, så djup, att det helt enkelt inte duger att fortsätta på samma gamla sätt. Vår uppfattning om hur en ny organisation ska se ut befinner sig under utveckling. Vi förväntar oss att den kan förändras och genomgå förfining under de diskussioner som vi för.

Men en ny organisation måste som utgångspunkt gå utöver samordning av motstånd för att visa hur nedskärningarna kan besegras och namnge kapitalismen som det grundläggande problemet. Den behöver ha ett perspektiv för att omvandla arbetarrörelsen – stöda och utveckla initiativ underifrån, motsätta sig sekteristiska uppdelningar och att bygga upp en förenad rörelse mot nedskärningar. Den måste se motståndet i Storbritannien som en del av en internationell kamp. Vi anser att den måste stöda alla revolutionerna i Mellanöstern mot diktatorer och det palestinska folket mot Israel. Vi anser också att en ny organisation behöver vara öppen för nya skikt oavsett om de är överens eller inte med alla våra idéer.

Vår roll i rörelsen
Workers Power är en trotskistisk organisation – vi anser att det behövs ett politiskt verktyg som liknar det som förde arbetarklassen till makten i Ryssland. Men vi accepterar att bolsjevismen har ett dåligt rykte i rörelsen idag. Den är skamfilad både av stalinismens arv och, det måste sägas, av det cyniska manövrerandet från många i den brittiska vänstern. Många aktivister som kommit in i rörelsen på senare år har sett hur gräsrotsgrupper och horisontella nätverk har byggt upp livliga och inspirerande kampanjer, samtidigt som den traditionella arbetarrörelsen har uppvisat tröghet och passivitet inför dagens nya uppgifter. Men de börjar också inse att de miljoner människor som fortfarande är organiserade i arbetarrörelsen, genom strejker kan få det system som skapar profiter att stanna, kommer att vara avgörande för vår slutliga seger.

Det faller på oss att hjälpa en ny generation aktivister att återupptäcka bolsjevismens revolutionära, demokratiska tradition men inom ramen för de praktiska uppgifter som vår rörelse står inför. Vi behöver exempelvis kombinera församlingarnas öppenhet, deltagande och demokrati med den organiserade arbetarklassens sociala tyngd och disciplin, men utan dess odemokratiska byråkrati.

Vi måste ha en viss ödmjukhet inför vår egen tradition, vara anspråkslösa om de styrkor vi kan tillföra och beslutsamma om att ett nytt politiskt projekt verkligen är något som tillhör en ny generation aktivister. Den måste vare helt demokratisk och undvika den byråkratism som har undergrävt tidigare initiativ från vänstern. Debatten måste vara ömsesidig men ärlig. En princip för all rationell argumentation är att båda sidor kommer att tycka att de har rätt – vi måste respektera skillnader men också arbeta för klarhet och enhet.

Vi säger därför inte bara, i likhet med vad många inom vänstern fortfarande gör, ”gå med hos oss”. Inte heller säger vi att vi ska skynda oss att grunda en ny organisation utan allvarligt övervägande och diskussion. Men vi ser att det finns en stämning inom en ny generation aktivister att ge sig in i ömsesidiga debatter om hur vi ska vinna – inte bara mot högern i Storbritannien, utan hur vi ska bli av med det kapitalistiska systemet en gång för alla.

Vi kan också ta vara på lärdomarna från den internationella vänstern. På senare år har grundandet av organisationer som P-Sol i Brasilien, NPA i Frankrike eller Antarsya i Grekland visat att det går att göra. Men idag och i denna tidsperiod, när allt står på spel, måste vi arbeta mot en enhet som kan leverera seger. Det innebär att grupper inom vänstern måste sätta åt sidan snäva, organisatoriska intressen och inrikta sig på den bredare rörelsens tillväxt.

I Storbritannien har försök att skapa en ny vänster inte varit uppmuntrande. Lärdomarna av det förgångna måste debatteras. Men den sämsta inställningen nu skulle vara att dessa tidigare försök inte fungerade, så varför försöka ännu en gång? Klasskampen går framåt i ebb och flod och under en reträtt kan vi ofta komma fram till hur vi ska gå framåt. Det faller på den revolutionära vänstern att idag återigen påbörja den diskussionen.

Simon Hardy

Den 19 och den 20 oktober markerade en ny höjdpunkt för massmobiliseringarna i Grekland, en politisk tillspetsning av ett för-revolutionärt läge. Generalstrejken under 48 timmar var den hittills största av sammanlagt 13 sedan Greklands ekonomi ställdes under övervakning av trojkan EU, ECB och IMF.

Regeringen i imperialismens och finanskapitalets tjänst
Grekland står i flera avseenden i centrum för Europas politiska utveckling. EU:s ”räddningsaktion” fördes experimentellt fram som ett historiskt exempellöst program för sparande och nedskärningar. Det står under politisk uppsikt och kontroll av ”trojkan”. Regeringen måste be om varje enskild överföring av pengar och får höra att alla ansträngningar varit för små, att befolkningen fortsatt blöder, att det krävs ett nytt sparprogram.

Det grekiska parlamentet, eller rättare sagt det regerande PASOK, följer som hunden herrarna. Den 20 oktober beslutades om ännu ett program med åtstramningar, vilket bland annat innehåller ännu en sänkning av lönerna i offentlig tjänst med ända upp till 50 procent och i praktiken ett upphävande av kollektivavtalen i den privata sektorn, vilket förmodligen leder till en lönesänkning på 20 procent.

Papandreous beslut att genomföra en folkomröstning om nedskärningarna ändrar i grunden inget i beroendet. Vid tidpunkten för tryckningen av vår tidning – den 1 november – är det svårt att se vilka närmare konsekvenser detta steg kommer att ha för EU, euron, den grekiska regeringen och det finansiella systemet. Det visar dock hur EU:s och IMF:s hantlangare allt mer förlorar sin legitimitet – och ser sig tvingade att ”ta tjuren vid hornen”, vilket kan fälla hela EU:s ”räddningsplan”.

Trojkans diktat skärper krisen, och de måste ta hänsyn till detta, eftersom det för EU – och framför allt de ledande makterna Tyskland och Frankrike – inte handlar om Greklands ”räddning”, utan om att säkra det europeiska och internationella finanskapitalets och institutionella investerares anspråk. Deras problem är framför allt att den grekiska staten hotar att bryta samman under skuldbördan – inklusive oförutsebara återverkningar på hela eurozonen och världsekonomin om även Spanien och Italien står inför konkurs. Därför är en avskrivning av häften av skulderna oundviklig, eftersom landets förmåga att betala bara kan säkras på det sättet – och därmed den vidare betalningen av den återstående skulden. Den finns givetvis kvar – med en omedelbar statskonkurs som möjlig konsekvens.

Till detta kommer att också andra regeringar kommer att hamna i skottgluggen med en ”hård kurs” mot Grekland. Portugal, Spanien och Italien måste ställa in sig på att den nuvarande eurokrisen och EU:s politiska kris kommer att användas för att göra EU till ett politiskt enhetligare block. Det är också av den anledningen som ”räddningen” är så svår, eftersom den också är ett medel för att påtvinga inte bara Grekland ett förstärkt, nästan kolonialt beroende, utan också ska driva på en starkare centralisering av EU:s finanspolitik under tysk-fransk kontroll, att göra EU till en imperialistisk förbundsstat under tysk hegemoni med en fransk ”partner”.

Ökad klasskamp
Men Grekland står också av en annan anledning i fokus för den politiska utvecklingen i Europa. EU:s och PASOK-regeringens program kan misslyckas inte bara på grund av de europeiska staternas inre motsättningar, utan också inför massomfattande motstånd; här har kampen lett till utvecklandet av en sedan länge pågående för-revolutionär kris. Sedan 2006–2007 upplever landet en i Europa exempellös våg av ökad klasskamp: studentrörelsen 2006-2007 med ockupationer och upplopp redan före krisen i världsekonomin, massuppror bland ungdomar i december 2008 efter polisens mord på den 15-årige eleven Alexandros Grigoropoulos, massomfattande solidaritet och utbrott av en för-revolutionär situation, vilken skärptes av den konservativa NEA-regeringens avgång, nyval och valseger för det nu regerande nationalistiska och populistiska PASOK.

Sedan 2009 har 13 generalstrejker och många längre strejker ägt rum. I början av 2011 riskerade rörelsen trots återkommande massmobiliseringar att förlora sin entusiasm. Men inspirerad av revolutionerna i Egypten och Tunisien och ockupationerna av torg i Spanien utvecklades även i Aten och andra grekiska städer en ”de indignerades rörelse”. I början var denna rörelse också kännetecknad av ett avvisande av alla politiska partier och en frihetlig tendens med fientlighet mot alla organisationer. Det förändras dock snabbt när polisens angrepp på demonstranter och ockupanter gör det uppenbart för många att organisering är nödvändig, att politiska och fackliga organisationer är oersättliga allierade.

Slutligen ledde det under de senaste månaderna – utan tvivel ett resultat av uppkomsten av Aganaktismenoi (de indignerade) – till en utvidgning av ockupationerna av torg, men också till längre strejker i viktiga branscher, speciellt i transportsektorn och i offentlig verksamhet. Om och om igen ockuperades ministerier och kontor. På många platser har också anställda i offentlig tjänst börjat ställa in bestämda statliga funktioner, exempelvis försäljning av biljetter i kollektivtrafiken, som protest mot regeringen. Vi har, kort sagt, inte bara att göra med en ökad mobilisering av arbetarklassen, ungdomen liksom stora delar av mellanskikten, utan också med en fördjupning av rörelsen.

Polarisering
Utöver ockupationerna av torg har också uppkomsten av nya strukturer för mobilisering gynnats, från bas- och aktionskommittéer på lokalplanet eller på arbetsplatser, som dragit in fler och nya aktivister och ökat kraften i mobiliseringarna. Motsättningen mellan PASOK och fackföreningarna har också blivit större. Regeringspartiet lider av omfattande förluster av medlemmar och sjunkande opinionssiffror (omkring 15 procent). Även om de båda fackliga landsorganisationerna ADEDY (allmän centralorganisation) och GSEE (offentligt anställda) fortfarande står nära PASOK, har medlemsförbunden avslutat det formella stödet.

Mobiliseringen och polariseringen kommer också till uttryck i medvind för vänsterns partier. Tillsammans kommer det stalinistiska KKE, SYRIZA och Antarsya upp till 25 procent i opinionsundersökningar. Det är också betecknande för läget att också en stor del av befolkningen, 50 procent, är obeslutsam. Opinionsundersökningar är givetvis bara indikatorer på stämningen och utvecklingstendenserna bland massorna. De klargör ändå en viktig aspekt av den samlade politiska utvecklingen: en samhällelig polarisering. För närvarande vinner vänstern eftersom befolkningen, speciellt den aktiva delen, har förhoppningar om den.

Det politiska centrum, PASOK, befinner sig i fritt fall och dess nedgång kommer att fortsätta inför de förestående angreppen. Det finns två faktorer på dess sida: för det första stödet från ”trojkan”, som inte har något tillförlitligt alternativ till PASOK:s regering, för att genomdriva sina diktat, för det andra att alla andra borgerliga partier är rädda för att själva överta regeringsansvaret. Högern har inget alternativt program som omedelbart kan genomdrivas. I grund och botten vet också NEA att den grekiska bourgeoisien måste genomföra ett generalangrepp på den egna befolkningen, framför allt arbetarklassen.

Den aviserade folkomröstningen är ett förtvivlat försök från regeringen att skaffa sig en demokratisk fasad och få bort massorna från gatorna. Om regeringen mot all förmodan får en majoritet i folkomröstningen, så är dess legitimitet ändå tveksam. I slutändan slår den fast vad omröstningen ska gälla och i slutändan visar redan massprotester och strejker att den stora majoriteten avvisar angreppen. Papandreou vill framför allt vinna tid och få bort massorna från gatorna.

Om regeringen inte får en majoritet, förblir Grekland i det imperialistiska kapitalets strypgrepp – med alla förödande konsekvenser. Men det blir kanske Papandreous sista påhitt. För rörelsen är det emellertid alldeles nödvändigt att inte låta strejkerna och massdemonstrationerna och deras radikalisering – utvidgningen till en generalstrejk för att störta regeringen – demobiliseras av en ”folkomröstning”. Papandreous svaghet måste utnyttjas nu.

Tiden kallar
Den politiska polariseringen kommer dock inte att vara för evigt och i första hand gynna vänstern, massrörelsens medvind kommer bara att vara en begränsad tid. Antingen lyckas det att förvandla den för-revolutionära situationen och ge krisen en revolutionär lösning, eller också leder massornas fortskridande utarmning, de fortsatta nedskärningarna, vilka i sin kärna hittills inte kunnat stoppas trots omfattande mobilisering, till å ena sidan demoralisering i befolkningen, förtvivlan bland massorna och å andra sidan radikaliseringens ökade hopplöshet och kontrarevolutionens frammarsch. Det kan anta skiftande, också med varandra kombinerbara former: en auktoritär lösning, förbud mot strejker, undantagstillstånd, en ”nationell enhetsregering” eller en ”expertregering” liksom att fascisterna går framåt.

För Grekland finns det, kort sagt, bara ett alternativ: revolution eller kontrarevolution!

Utan tvekan är regeringen, den härskande klassen i Grekland, idag politiskt på defensiven. Men det finns också massiva hinder för en revolutionär lösning. Det största är krisen för massrörelsens politiska ledning. Fler människor än nu knappast möjliga att mobilisera. Fler tidsbegränsade generalstrejker kommer sannolikt inte att ändra något i grunden. Det vet regeringen, liksom många demonstranter. Hela den samlade rörelsen i Grekland, i stort sett alla partier och strömningar i vänsteroppositionen – från anarkisterna över reformisterna i KKE och majoriteten i SYRIZA till krafterna längst till vänstern i de centristiska organisationerna runt SYRIZA:s vänsterflygel och framför allt Antarsya – talar ofta om nödvändigheten att störta regeringen. De radikalare krafterna talar om att det måste genomföras ett uppror.

Även det gör det tydligt att allt hänger på en avgörande uppgörelse om makten, kampen om statsmakten – annars blir det för-revolutionära läget ”övermoget” och börjar ruttna, likt en frukt som inte skördas.

Rådsstrukturer måste göras allmänna och centraliseras!
De kommittéer som finns i stadsdelarna och aktionskommittéerna på arbetsplatserna måste spridas ytterligare och byggas ut till rådsliknande grundstrukturer för en alternativ makt till statsapparaten. Det räcker inte med att på det lokala planet skapa fler och fler strukturer – det är obetingat nödvändigt att det också sker på landsomfattande nivå, på ett direkt demokratiskt sätt, genom val och ständig avsättbarhet: Det handlar om skapandet av en landsomfattande motmakt.

Därför måste parollen om en landsomfattande delegatskongress för råden och kommittéerna, för skolor och universitet, propageras! En sådan kongress måste snarast möjligt inkallas! Den måste inte bara diskutera och besluta om störtandet av regeringen, utan också hur det ska kunna genomföras. Just däri ligger en av den grekiska revolutionens grundläggande svagheter i dess nuvarande stadium. Regeringens störtande, ja även upproret (även om det inte är närmare preciserat) finns på allas läppar. Men det saknas ett tydligt perspektiv, inte bara för hur denna regering ska störtas, utan framför allt vad den ska ersättas med.

Generalstrejk utan tidsbegränsning!
Vår uppfattning är att organiseringen av en generalstrejk utan tidsbegränsning, vilken kontrolleras och leds av aktions- och stadsdelskommittéerna och embryonala råd, idag aktivt måste lyftas fram. Detta krav måste inte bara riktas till de på nytt uppståndna baskommittéerna, utan till alla arbetarorganisationer – de stora fackföreningarna ADADY och GSEE, till det KKE närstående PAME, till de olika partier som är rotade i arbetarrörelsen som KKE, SYRIZA och Antarsya.

En annan, omedelbart viktig överlevnadsfråga är att skapa organ för självförsvar av rörelsen, strejker, demonstrationer och ockupationer, som står under dess demokratiska kontroll och som samordnar de olika vänstergrupperingarnas redan befintliga ordningsvakter. Det visade sig den 20 oktober att agerandet från provokatörer eller äventyrliga aktioner (från en del anarkister), eller förståeliga men politiskt kontraproduktiva isolerade aktioner, hotar att desorganisera rörelsen.

En generalstrejk utan tidsbegränsning kommer utan tvivel att ställa frågan om makten. Därför måste uppbyggandet av försvarsorgan, embryon till arbetarmilisen, åtföljas av agitation i armén och mot de repressiva krafterna, för att de inte längre ska låta sig användas mot befolkningen, vägra lyda order vid insatser mot strejkande och demonstranter och bilda soldatråd, som ställer sig på massornas sida.

Ett revolutionärt uppror, en kamp om makten, måste stöda sig på den politiska mognaden hos de proletära och halvproletära massorna, som inser nödvändigheten av ett sådant steg – och därför också är beredda att försvara det. Den måste också stöda sig på politisk agitation och tydliga politiska mål.

För en arbetarregering, som stöder sig på råd!
Generalstrejken behöver tydliga politiska mål, ett program, som sörjer för att kostnaderna för krisen inte längre vältras över på arbetarna, bönderna, pensionärerna och ungdomarna. Den behöver ett program som koncentrerar sig på följande punkter:

• Avskriv skulderna, stoppa IMF:s och EU:s diktat! Befria kommunerna från skulder!
• Öppna bankernas och statens räkenskapsböcker, avtal och transaktioner. Progressiv beskattning av de rika och förmögna. Avskaffa beskattningen av massorna!
• Kommittéer för att kontrollera priserna på livsmedel, bostäder m.m. för att bemöta prisstegringar liksom en rörlig skala för löner och andra inkomster (arbetslöshetsunderstöd, pensioner…)!
• Minimilön, minimihyra, fri tillgång till utbildning, skolor, universitet, sjukvård!
• Åtgärder för att skydda småborgerligheten, bönder och fiskare från ruin – inklusive bättre krediter och samtidigt säkerställande av arbetarnas rättigheter i alla privata och offentliga företag.
• Konfiskering av bankerna, imperialistiska investerare, storindustri och storgodsägare utan ersättning!
• En centralbank under arbetarkontroll! Demokratisk planering av storindustrin och ett offentligt program under arbetarkontroll för sysselsättning för att få fart på ekonomin igen, liksom uppdelning av arbetat på alla händer för att få bort arbetslöshetens gissel en gång för alla!
• Dessa åtgärder siktar alla mot en övergång till en demokratisk planekonomi och kan bara genomföras av en arbetarregering som stöder sig på dubbelmaktens organ, och som bryter ner den borgerliga statsapparaten, denna byråkratiska, polisiära och militära apparat för undertryckande, och ersätter den med rådsdemokratin och arbetarmilisen.

Dessa krav, inriktningen på en sådan arbetarregering måste idag ställas på samtliga vänsterpartier – KKE, SYRIZA och Antarsya – och fackföreningarna.

Det är revolutionens mål att avskaffa kapitalistklassens makt och skapa en ny ordning, vilket ligger i den stora majoritetens intresse. Det är också viktigt att politiskt vinna den av deklassering hotade småborgerligheten, att klargöra att bara arbetarklassen kan genomföra en ordning som kan skydda den från ruin.

Men framför allt gäller det att samla arbetarklassen i stort för ett sådant program. Idag har framför allt reformistiska och byråkratiska krafter inflytande i den grekiska arbetarrörelsen. Utöver den fackliga byråkratin, vars toppar hänger kvar vid regeringspartiet PASOK, utgörs dessa främst av KKE och SYRIZA.

KKE är ett stalinistiskt reformistiskt parti som följer en opportunistisk, nationalistisk kurs och inte vill veta av den socialistiska revolutionens aktualitet, krossandet av den borgerliga staten och upprättandet av rådsmakten. Partiet förhåller sig mycket sekteristiskt mot andra krafter i rörelsen och avvisar samarbete – även om trycket från partiets bas för gemensamma aktioner under de senaste veckorna ökat.

SYRIZA – den största delen av Synaspismos (ett socialdemokratiskt parti, som ingår i det europeiska vänsterpartiet) – förhåller sig mindre sekteristiskt till olika krafter i massrörelsen men är också reformistiskt. I slutändan vill de i likhet med KKE genomföra en förändring med parlamentariska medel.

KKE och SYRIZa är ändå masspartier, som organiserar och politiskt leder den centrala delen av arbetarklassen och deras inflytande växer för närvarande. Fackföreningen PAME, som står KKE nära, är exempelvis mycket stark inom transportsektorn, speciellt i hamnarna. Det är därför obetingat nödvändigt att inte bara rikta kritik mot dessa masspartier liksom mot fackföreningarna och avslöja deras reformistiska fel, utan också dra in deras massbas i den gemensamma kampen och övertyga den om nödvändigheten av en revolutionär ledning. Det innebär att politiken med arbetarnas enhetsfront systematiskt måste användas.

Det är av den orsaken som ”taktiken” från delar av de grekiska anarkisterna, som gick till våldsamt angrepp mot PAME:s och KKE:s block, är kontraproduktiv och objektivt spelar kontrarevolutionen och staten i händerna. I handling är anarkisterna, som alltid i revolutionära kriser, en kraft som inte utgör ett verkligt alternativ, som inte förfogar över något program för erövringen av makten, inget program för en alternativ ordning, och som i bästa fall ger uttryck åt förtvivlan och ilska hos delar av de förtryckta, för att i slutändan föra in dem i en återvändsgränd.

Revolutionärt parti
Skapandet av en medvetet revolutionär ledning, ett nytt revolutionärt parti är därför den grekiska revolutionens nyckelfråga. Utöver de reformistiska partierna och anarkisterna finns det i den grekiska rörelsen många centristiska grupperingar, partier och allianser, som vacklar mellan reformism och revolutionär marxism. Till skillnad från reformisterna ställer sig dessa grupperingar mer eller mindre öppet målet att genomföra en revolutionär förändring. De flesta av dem erkänner – åtminstone i ord – också till skillnad från reformisterna och anarkisterna, att det är nödvändigt med en enhetsfrontspolitik och att frågan om makten måste lösas. De fastnar på halva vägen. Det saknas en tydlig inriktning mot generalstrejken utan tidsbegränsning och skapandet av råd, det saknas en tydlig inriktning mot en arbetarregering och ett program för en sådan regering.

Därmed faller ett stort ansvar på dessa krafter – Antarsya och vänstern i SYRIZA, organisationer som har trotskistiskt eller maoistiskt ursprung eller som härstammar från KKE. De organiserar tusentals och har uppenbarligen tiotusentals anhängare. Även om Antarsya är en sammanslagning av tio organisationer i den ”radikala” vänstern, är det mer ett nätverk än ett parti. Det kan kanske bidra till att lättare ”uthärda” inre motsättningar, men det är en stor nackdel med hänsyn till dessa grupperingars aktuella uppgifter. Det handlar inte om mer eller mindre än att skapa ett revolutionärt kampparti som kan föra den grekiska arbetarklassen till seger. Det målet måste Antarsya och vänstern i SYRIZA ställa upp, de kan vinna tusentals revolutionära arbetare och ungdomar för det – genom skapandet av ett nytt parti på grundval av ett revolutionärt handlingsprogram.

Martin Suchanek
Neue Internationale 164

Denna artikel tar sin utgångspunkt i en analys av vänstergruppen Socialisterna – Välfärdspartiet, som liksom Arbetarmakt vill bygga ett nytt arbetarparti i Sverige. Motivet är att diskutera grundläggande strategier för detta i dag.

Socialisterna – Välfärdspartiet (eller bara Socialisterna) har än så länge inte verkat särskilt intresserade av att debattera med den övriga vänstern. Snarare har man kommit med tom, överlägsen polemik, där man hellre än ärlig debatt kastat förolämpningar mot andra vänsterorganisationer. Vi riktar den här artikeln mot socialister organiserade i Socialisterna och på annat håll. För att ha en debatt om hur vänstern kan gå framåt behöver vi också debattera vad för sorts perspektiv vänstern bör ha med sig.

Artikeln utgår från ståndpunkten att det varken finns utrymme för eller ett behov av ett nytt reformistiskt parti i stil med den tidiga socialdemokratin. Författarna anser att ett sådant parti i dag, givet de ekonomiska och politiska förhållandena i samhället, inte kan utgöra en motpol till den officiella socialdemokratins (och Vänsterpartiets) hämmande inflytande på arbetarrörelsen, och att det omöjligt kan kämpa för ett konkret alternativ till kapitalismen. I grunden förespråkar Socialisterna samma typ av arbetarrörelse som (S) och (V). De är endast en reaktion på den övriga radikala vänsterns oförmåga att bryta sin politiska isolering i förhållande till arbetarrörelsen. De strategier de lägger fram för arbetarrörelsen är mer ideologiskt motiverade än sprungna ur klasskampens konkreta verklighet.

Artikelförfattarna anser att Socialisternas vänstersocialdemokratiska politik inte erbjuder den moderna arbetarrörelsen några perspektiv som den behöver för att gå framåt i dagens terräng. Artikeln är teoretisk och har en polemisk ton, men det ska inte tolkas som ett förnekande av Socialisternas positiva drag i den praktiska kampen. Här kan vi nämna Socialisternas opinionsbildningsarbete och ståndpunkten att den socialistiska praktiken måste utgå ifrån människors konkreta livsbehov om arbetarrörelsen ska gjutas liv i igen, som verkligt positiva exempel. Bra är också förbundets förståelse av att det behövs ett nytt kämpande arbetarparti, även om denna dessvärre inte har mynnat ut i ett offentligt upprop till hela vänsterrörelsen för bildandet av ett sådant på gräsrotsnivå (exempelvis i stil med NPA –Nya Antikapitalistiska Partiet– i Frankrike).

Socialisternas bakgrund
I dag är Socialisterna en organisation som ogärna ägnar sig åt så kallade ”tredjevärldenfrågor”, men förbundets bakgrund finns i rörelsen mot Irakkriget 2003. Det kan vi läsa i förbundets egen historia om sin bakgrund, publicerad i Socialistisk Debatt, nr 2/2007¹.

En löst sammanhängande Elever mot krig-grupp ombildades vid Kommunalstrejken 2003 till ”Elevsammanslutningen -03″, som arbetade till stöd för kommunalarna och bland annat organiserade en elevstrejk. Nästa kamp blev om skolmaten, och vid det laget hade en del av ungdomarna bildat en lokalgrupp av Socialistiska Partiet (SP) i Västervik – embryot till dagens Socialisterna.

2004 deltog den ännu nybildade gruppen i kampen mot en fabriksnedläggning. De unga SP:arna gjorde fabrikstidningar och talade på en demonstration mot nedläggningen. Samma år arrangerade man dessutom en demonstration mot Sverigedemokraterna, om vilken man skriver: ”Demonstrationen kom att bli inledningen till västervikssocialisternas antifascistiska arbete som sedan dess konsekvent knutits samman med just försvar av välfärdsstaten och allas rätt till arbete”. Året därefter arrangerades en ”Ta natten tillbaka”-demonstration tillsammans med en feministgrupp. 2005 var året då Socialisternas Första maj-demonstration blev större än Socialdemokraternas, och man rapporterade att man framför allt funnit stöd bland ”ungdomar och muslimska invandrare”. Även lokala profiler ur arbetarrörelsen anslöt sig.

Snart arrangerades studiecirklar också i grannorten Vimmerby, där en lokalgrupp också bildades, och man knöt kontakter med flera LO-fack. Problemen med lokala fascister gjorde sig dock påminda, och 2005 arrangerades på nytt en antifascistisk demonstration, med 200 deltagare, där parollerna tog upp ”enhet i arbetarrörelsen mot fascism och rasism samt ett sammanlänkande av antifascism med kritik av borgerligheten och dess klassamhälle”. Kvinnoarbetet fortsatte också, bland annat med bildandet av en kvinnoorganisation.

Men fascisterna gjorde sig påminda igen: partimedlemmar mottog hot och man bad flera gånger polisen om beskydd. En representant från polisen bjöds också in till ett möte om hur man bekämpar nazismen. Men polisen är som bekant ingen antifascistisk försvarsorganisation: i mars 2006 angreps ett studiemöte i Vimmerby av fascister som misshandlade flera deltagare. Attacken polisanmäldes, och partiföreträdare krävde att polisen skulle agera. En demonstration under parollen ”Försvara demokratin” arrangerades, dit samtliga politiska partier inbjöds – dock var Miljöpartiet det enda borgerliga parti som till sist deltog på demonstrationen. Partiföreträdare debatterade också antifascism i lokalpressen och klargjorde att yttrandefriheten i en demokrati som Sverige står ”över allt annat” – här ”debatterar man med sina politiska motståndare”. De som med tvång eller hot försöker inkräkta på yttrande-, församlings- eller föreningsfriheten kan dömas till fängelse enligt brottsbalken, skrev man vidare. Man slog också ifrån sig påståenden om att SP någonsin skulle ha försvarat våld som ”skamliga”.

SP-Västervik lät sig inte nedslås av fascistattacken – i maj meddelade man att man tänkte ställa upp i höstens kommun- och landstingsval, med det enda vallöftet att ”inte ge några löften förutom det enda man med säkerhet kunde hålla; att inte rösta för några nedskärningar av välfärden och det offentliga”. Men antifascismen dök upp på radarn en gång igen samma sommar, då P4 Kalmar slog larm om att SP-Västervik skulle ha lånat en postbox som också användes av Motkraft. Enligt P4 var partiets kopplingar till ”extrema vänsterrörelser som AFA och Osynliga partiet” en skandal. En styrelseledamot från Västervik svarade dock att man inte hade något att göra med vad han kallade ”våldsorganisationer på vänsterkanten”. På lokalavdelningens hemsida menade man att det hela var ett misstag, och kallade reportaget för ”smutskastning” som syftade till att: ”försöka koppla ihop Socialistiska Partiet med Antifascistisk Aktion, AFA.”

SP centralt verkade nöjda med att låta västervikssocialisterna köra sitt eget race, och rapporterade flitigt om deras framgångar, inte minst efter valet i Västervik; SP fick där 637 röster och en plats i kommunfullmäktige. Men det var mest på Internationalens sidor som Västervikarna framstod som SP-medlemmar – Socialisterna agerade redan från början som en självständig organisation. I lokalpressen beskrev man sig som ett nybildat lokalparti, och man utformade sin politik självständigt från SP.

När den nyvalde Johannes Regell efter valet intervjuades av lokaltidningen Östran² gjorde han detta klart. På frågan om varför SP-avdelningen i Västervik/Vimmerby var landets starkaste väljarmässigt, blev svaret: ”Västervik/Vimmerbyavdelningen har en representant i partistyrelsen. Men faktum är att vår organisation är självständig. Vi utformar vår egen politik.” Och vad är denna politik? Jo, ”utgångspunkten är folkets verklighet och vardag”. Samt ”konsekvent nej till alla former av nedskärningar. Jag tänker främst på äldreomsorgen och barnomsorgen.” Redan här fanns också kritiken mot den vänster man formellt sett fortfarande tillhörde: ”[M]ånga personer inom vänstern befinner sig utanför banan. De talar om fel saker. De har glömt bort klassperspektivet. De pratar om kön, etnicitet och annat bullshit istället för att ena människor utifrån deras klasstillhörighet.” Kön och etnicitet? Skitsnack. Det viktiga är att ”ena arbetarklassen”. Redan på SP-tiden fanns alltså flera av de politiska linjer som i dag är Socialisternas signum: fokuset på reformer, på välfärdsstaten, och ett starkt ogillande av allt och alla som går utanför det.

Och i ett internt uttalande från Socialistiska Partiets verkställande utskott³, två år efter Regells självständighetsförklaring i lokaltidningen, berättades det till sist att västervikarna ansåg SP som en ”börda” i det lokala arbetet, en ”vänstersekt”. VU-uttalandet slog fast att västervikarna ”under en lång tid” haft dessa uppfattningar, och att de ”även uttalat sig fientligt i media mot SP”. Vidare hade de trots påstötningar inte närvarat på partistyrelsemöten, inte velat se sig som en del av en internationell rörelse och konsekvent avböjt att debattera sina ståndpunkter internt.. Och vad gjorde SP? Jo, man hade ”medvetet inte velat göra någon större sak” av åsiktsskiljaktigheterna, utan ”låtit kamraterna bedriva sitt lokala arbete”. Dessutom gav man under lång tid västervikarna stöd ”för att ge ut tidningar och flygblad”. Som uttalandet förklarade det: ”Vi menar att skiljaktigheter naturligtvis får finnas inom ramarna för ett och samma parti, det är en del av vår tradition.”

Men nu gick i alla fall SP och västervikarna skilda vägar – inte beroende på åsiktsskillnaderna och den uppenbara bristen på disciplin och respekt från Västerviks håll, utan för att västervikarna endast bjudit in fyra utvalda SP:are till sitt femte årsmöte, och då uttalat inte som SP-representanter. Dessutom skrev västervikarna till SP att flera medlemmar ”anser att vi ska lämna Socialistiska Partiet”. Enligt en senare artikel försökte SP:arna in i det sista uppmana dem ”att stanna och berika oss andra med sina lokala erfarenheter – och samtidigt finnas kvar i en sfär av internationalism och bredare ideologisk input”⁴. Men till sist, efter många år, och mycket ekonomiskt stöd från en grupp man alltså betraktade som en ”sekt”, gick Socialisterna mot full självständighet.

Och så skedde också, på det femte årsmötet 2008, som alltså blev Socialisternas första som självständig organisation. Minst två SP:are deltog trots allt på mötet, varav en numera ingår i Socialisternas styrelse. Sedan 2008 har det i SP-pressen mestadels varit tyst om den forna paradavdelningen.

I valet 2010, där man för första gången ställde upp som Socialisterna – Välfärdspartiet, gick man i Västervik framåt till 3,03 %. Dessutom vanns ett mandat i Kinda i Östergötland. Lokala organisationer har också dykt upp på andra platser i landet: i dag finns Socialistföreningar förutom i Västervik också i Sundsvall, Malmö och Linköping, och man har lokalgrupper i Kinda och Kalmar.

Socialdemokratin då och nu, samma rörelse i olika faser
De materiella förutsättningarna för välfärdsstaten var efterkrigstidens s.k. gyllene år. Efter andra världskriget gick kapitalismen in i en exceptionellt god period, vilket möjliggjorde välfärdsuppbygget, med hjälp av klassamarbetet. Arbetarrörelsens reformistiska ledning styrde in arbetarklassens kamp på en för kapitalismen ofarlig väg av klasskompromisser. Men det var oundvikligt att kapitalismen skulle träda in i en fas av stagnation och kris, vilket lika oundvikligt innebar att klassamarbetet inte kunde bygga ut välfärden. Den kunde endast, precis som har skett, angripa den.

Den tid som brukar förknippas med socialdemokratins högersväng, d.v.s. 1980- 90- och 2000-tal, föregicks i själva verket av en flera decennier lång vandring högerut. När nyliberalismens frammarsch började hade socialdemokratin redan knutit sig stenhårt fast i den borgerliga demokratins institutioner. Faktum är att den socialdemokratiska rörelsen gjorde knut på sig själv när den i början av 1900-talet gjorde det till ett heligt uppdrag att aldrig gå utanför reformernas och lagens ramar. Det parti som en gång bestämde sig för att reformera fram socialismen hamnade till slut i en situation där det tvingades reformera bort välfärden genom kontrareformer.

Den socialdemokratiska välfärdsstaten var från början en bubbla som vilade på den mest instabila grund man kan bygga ett samhälle på – klassamarbete. Det var oundvikligt att socialdemokratin skulle spräcka sin egen bubbla. Men i sig var den på inget sätt oundviklig eller det “enda realistiska”. Den byggdes genom att ledningen för arbetarrörelsen höll tillbaka arbetarklassen i sin kamp. Istället lagstiftades socialdemokratin fram en rad progressiva reformer som med eller utan kapitalets underskrift likväl aldrig hotade kapitalägarnas makt. Den byggdes under decennier av toppstyre och politikervälde i arbetarrörelsen, vilket i sin tur har lamslagit arbetarklassens egen initiativförmåga. En rörelse som inte ifrågasätter kapitalet annat än i teorin blir i praktiken en borgerlig rörelse. Detta började med att den socialdemokratiska arbetarrörelsen först förpassade det revolutionära perspektivet till teori för att sedan låta det glömmas bort. Under större delen av socialdemokratins existens har därför kapitalet ytterst varit den kraft som bestämt agendan eller satt gränserna.

Socialisterna poserar som en organisation tagen ur den tidiga svenska socialdemokratin. Däri finns inget nytt. Existensbetingelserna för den rörelsen är borta och den gräver sig egen grav. I grunden är detta en möjlighet för revolutionära socialister, inte en tragedi. Så när vi fattar spaden för att täppa till socialdemokratins grav, när den levande döde således ges en mer passande miljö, måste vi samtidigt förhindra att den drar med sig arbetarrörelsen ner i smutsen och döden. Eller mer bestämt: För att förhindra att arbetarrörelsen marginaliseras som politisk kraft eller reduceras till nästan ingenting måste vi bekämpa socialdemokratins inflytande på den. Men den tidiga vänsterreformistiska socialdemokratin lade grunden för dagens socialdemokrati. Att “gå tillbaka” dit, vilket är det Socialisterna föreslår, är därför en återvändsgränd. Det gäller att lära av historien, inte upprepa den.

Om vi vill att arbetarrörelsen tillkämpar sig initiativet och övertaget i klasskampen så ska vi nog undvika att romantisera den sortens arbetarrörelse som till att börja med överhuvudtaget ingick i klassamarbetet.

Socialisterna och välfärdsstaten
Såhär säger Johannes Regell, ordförande i Västerviks socialistförening:

Som vi ser det står inte dagens avgörande motsättning inom arbetarrörelsen mellan reform eller revolution, inte mellan långsam eller snabb övergång till socialismen. Det vi bevittnar idag mitt framför våra ögon är en allt snabbare tillbakagång genom nedrivning av allt som arbetarrörelsen lyckats tillkämpa sig under 1900-talet. Motsättningen står därför idag snarare mellan försvar och kapitulation. Mellan aktivitet och passivitet, mellan agerande och icke-agerande. I våra ögon är det omöjligt för en arbetarklass som inte förmår att försvara sin välfärdsstat att slåss för kapitalismens avskaffande.⁵

När har det någonsin funnits en ”avgörande motsättning” inom arbetarrörelsen mellan reform och revolution, kan man fråga sig. Hursomhelst, det har alltid varit typiskt den reformistiska grenen av arbetarrörelsen att se på frågan om reform och revolution som att den handlar om hastighetsgraden på vägen till socialismen. Detta är helt felaktigt. En ”långsam övergång” till socialismen genom reformer är omöjlig utan revolution. Erkännandet av revolutionens objektiva nödvändighet är ett annat sätt att säga att socialismen inte går att förverkliga inom kapitalismens ramar.

En arbetarklass som inte kan försvara sin välfärdsstat kan omöjligen slåss för kapitalismens avskaffande, konstaterar Regell. Prio nummer ett blir följaktligen att skjuta kampen för kapitalismens avskaffande på framtiden i väntan på att välfärdsstaten är säkrad. Det är förstås sant att välfärdsstaten inte är socialism, men lika sant är det att välfärdsstaten från revolutionärt socialistiskt håll betraktas som ett uttryck för arbetarklassens landvinningar inom kapitalismen i kampen för störtandet av denna, och på grundval av detta måste man försvara den. Detta håller säkert Regell med om i teorin. Men om försvaret av välfärdsstaten inte ses som en del av en revolutionär kamp för kapitalismens avskaffande, så kommer våra ansträngningar bara att inrikta sig på att fila bort utsugningens vassaste kanter. Såvida man inte likt en av Socialisternas Första maj-talare anser att ”välfärdssamhället på det mest grundläggande sättet är ett uppbrott från klassamhället”⁶.

Regells påstående är naturligtvis sant rent allmänt, men det indikerar bara att klassmedvetenheten befinner sig på ett lågt stadium, det betyder inte att klasskampen går som på den räls Socialisterna har snickrat ihop; först en uppförsbacke där socialister måste pressa på tåget bakifrån, högst upp på kullen är första stationen ”välfärdsstaten”, och sedan kan vi kämpa för socialismen. I själva verket kan vi endast framgångsrikt försvara välfärdssamhället om vi samtidigt slåss för kapitalismens avskaffande.

I framtiden kan det mycket väl bli så – det är t.o.m. troligt – att kampen om välfärdssamhället, under motståndet från borgarklassen och staten, med nödvändighet måste gå utöver en defensiv försvarskamp och ställa frågan om arbetarkontroll och arbetarregering på dagordningen. Men det är just detta som utgör, för att använde Socialisternas uttryck, en konsekvent arbetarrörelsepolitik: den blickar ständigt framåt och är ständigt beredd på att flytta fram klassens positioner på bekostnad av kapitalets, även om det innebär att gå utöver ”lagens och ordningens” – eller välfärdsstatens ramar. Socialisterna blickar dock mer bakåt än framåt, deras ensidiga och schematiska fokus på välfärdsstaten är ideologiskt motiverat, inte fött ur konkreta behov dikterade av klasskampen.

Välfärdsstaten är ingenting annat än ett samhälle byggt på en kompromiss mellan borgarklassen och arbetarklassen. Men det krävs som bekant två för att dansa tango. Kapitalet vill inte dansa mer, men det vill Socialisterna. I denna mening har de fullständigt misslyckats med att utarbeta en självständig arbetarrörelsepolitik. Mot bakgrund av att borgarklassen för en nyliberal politik, d.v.s. mot bakgrund av de inte är intresserade av klassamarbete – vilket inte kan hänföras endast till att arbetarklassen inte kämpar tillräckligt utan vilket också bottnar i kapitalismens objektiva utveckling under de senaste fyrtio åren – blir det tydligt att Socialisterna inte bara har en i förhållande till kapitalet osjälvständig politik, utan även att de står för en efterbliven reaktion, vilken uttrycks politiskt i romantiseringen av den tidiga socialdemokratin.

Internationalismen – marxismens grundpelare
Det har alltid varit sant att socialismen slutgiltigt måste segra globalt eller inte alls, eftersom att kapitalismen är global. Den moderna globaliseringen har inte kunnat göra annat än att påminna om detta. Den har därmed satt behovet av ett internationellt arbetarparti, alltså en international, ett steg närmre akut tillstånd.

Ytterligare ett konstaterande som Socialisterna upprepar nästan likt ett mantra är ”vi måste gräva där vi står”. Det är naturligtvis helt sant, med tillägget att det blir tomt prat som argument mot ett globalt perspektiv och en internationalistisk praktik. Det är naturligtvis sant att vi står i våra lokalområden, städer o.s.v., och t.ex. den senaste tidens diskussioner om stadsdelskamp är viktig och intressant. I viss mån har varje stad och ort sina egna problem. Men vi står också i en global kapitalistisk ekonomi där beslut som tas på andra sidan jorden kan få effekt hos oss efter några timmar. Detta håller förmodligen Socialisterna med om, det är förvisso omöjligt att inte göra det. Men deras praktik vittnar om en helt annan sorts inskränkthet.

Vi råkar leva i en värld där det inte finns en klasskamp i ett enda land som är oberoende av klasskampen i andra länder. Kampuppsving och reaktioner är som bekant smittsamma. Socialdemokratins kollaps t.ex. är inte speciellt svensk utan sker överallt i Europa, den rasistiska högerpopulismens och den fascistiska rörelsens frammarsch likaså. De stora strejk- och demonstrationsvågorna som är arbetarklassens svar på kapitalismens kris sker även de, precis som de enorma nedskärningspaketen i välfärden, utan hänsyn till några landsgränser. En seger för de grekiska arbetarna över borgarnas försök att vältra över krisens kostnader på det grekiska folket skulle tveklöst ge ifrån sig en ljudlig resonans på de ockuperade gatorna och torgen på Wall Street.

Mot bakgrund av att Sverige inte har drabbats närmelsevis lika hårt av den ekonomiska krisen som dessa länder så skulle resonansen naturligtvis inte vara fullt så ljudlig här. Men det är i grund och botten samma klassregim här som där och under krisens gång så har det verkligen funnits – och finns – tillfällen då svenska arbetare borde ha lärt sig att prata grekiska med cheferna.

Hur tänker Socialisterna när de argumenterar för att vi måste bygga ett nytt arbetarparti för att bäst kunna ”gräva där vi står” samtidigt som de förkastar idén om att bygga ett internationellt sådant parti, en international, i dag? Det är uppenbarligen inte aktuellt just nu när vi inte ens har ett stridbart parti i Sverige till att börja med. Vad som är aktuellt just nu är att ”börja om från början”. Konstigt då att den tidiga marxistiska rörelsen baserade sig på internationaler.

Den praktiska tillämpningen av orden ”arbetarna har inget fosterland” är inte, i motsats till vad Socialisterna verkar tro, att se byggandet av internationaler som överflödiga. Tvärtom, den praktiska tillämpningen av dessa ord är att bygga arbetarklassens parti på internationell grund. Vi borde gräva där vi står, och proletariatet står överallt! Hur man kan förkasta idén om att bygga ett internationellt arbetarklassparti i dag, givet den masskamp som förs på europeisk och global nivå, är ett mysterium. Men vi nöjer oss tillsvidare med att se det som ett uttryck för djup pessimism. För att man ska kunna se partiet som golvet och internationalen – i bästa fall – som taket, krävs verkligen ett välutvecklat nationellt tunnelseende.

Miljökampen, antirasismen, antisexismen och internationalismen – inte om Socialisterna får bestämma
På ett offentligt politikermöte i Västervik om miljöförstöringen konstaterade ordförande Regell följande:

Vi i Socialisterna – Välfärdspartiet har medvetet avhållit oss från att överhuvudtaget behandla miljöfrågan eller ens nämna den i vårt program. Vi har med andra ord ingen miljöpolitik alls att tala om. Detta är dock inte ett uttryck för att socialismen som rörelse och teori förnekar miljöhoten genom att så att säga ”inte bry sig” om jorden.⁷

Ändå har man medvetet avstått från att överhuvudtaget behandla miljöfrågan. Varför då? Regell förklarar:

Vi menar att denna kamp i sin grund inte rör människans relation till naturen utan den relation mellan människa och människa som kapitalismen utgör

(..)

Vår slutsats är lika enkel som vår uppgift är stor; jorden kan endast räddas genom att människan befrias från kapitalismen med dess privata äganderätt till naturresurser och produktionsmedel, dess varuproduktion, löneslaveri, vinstjakt och alienering

Detta är naturligtvis en teoretiskt korrekt nonchalans. Men icke desto mindre en nonchalans inför hur det enorma problemet faktiskt ska bekämpas. För övrigt talar Socialisterna jämt och ständigt om behovet av att ”börja om från början” med arbetarrörelsen, varpå vi får anta att perspektivet på socialismen ligger ytterligare ganska långt fram i tiden, om detta stämmer så borde den logiska konsekvensen vara att stora delar av jordens ekosystem kollapsar innan vi hinner dit, vilket naturligtvis på förhand gör den socialistiska rörelsen helt överflödig i miljökampen.

Eller så kan man inse socialismens potential för att lösa problemet och socialisters ansvar i att vinna det argumentet. Problemet är uppenbarligen profitkonkurrensen och kapitalets anarkiska lagar, den kraft som måste gå i spetsen för att bekämpa miljöförstöringen är med andra ord densamma som alltid; den organiserade arbetarklassen. Vilket utmärkt tillfälle att vinna argumentet för socialismen. Men enligt Socialisterna har inte socialister någon sådan roll att axla, trots att de av någon anledning deltog i ett politikermöte om saken, ty jorden kan endast räddas om kapitalismen först går väck. Förvirringen är påtaglig.

Hursomhelst, Regells nonchalans inför ovanstående problem hade aldrig förekommit i en diskussion om en konflikt på arbetsplatsen (först socialism, sen löser sig problemen), men det är standardapproachen till frågor som handlar om miljön, rasism, sexism etc.:

För det första, har all agitation och alla aktiviteter som Västervikssocialisterna fört och organisera hart varit klassmässiga. Frågor som ofta gör sig populära i svensk vänster så som köns-, klimat-, sexualitets- och etnicitetsfrågor har tillsammans med tredjevärldensolidaritet i princip aldrig stått på dagordningen.

(..)

Arbetet har strävat efter enhet i arbetarklassen oberoende av kön, sexualitet eller bakgrund genom försvar av rätten till arbete och trygghet genom välfärdsstaten.⁸

Socialisterna avfärdar alltså frågor som handlar om sexualitet, miljön och internationell solidaritet därför att dessa inte är ”klassmässiga”, hur ska vi tolka detta? Naturligtvis inte på det sätt Socialisterna uttrycker sig, då alla dessa frågor uppenbarligen på olika sätt berör människorna och klasskampen. Nej, vi ska tolka det som att de inte omedelbart berör utsugningen och mervärdet. Detta betyder naturligtvis inte att de är onödiga kampsfärer. Men Socialisterna anser tydligen att alla förtryckande normer och fördomar som genomsyrar samhället och människorna försvinner så fort dessa kämpar tillsammans för antingen jobb eller för välfärdsstaten. Större enögdhet får man leta efter.

Det som sker på ekonomins och produktionsförhållandenas områden är naturligtvis ytterst det som formar eller sätter gränserna för de mänskliga relationerna. Detta är marxistisk ABC, men det finns som bekant fler bokstäver än så i alfabetet. Ofta är det avgörande för att få med människor i den socialistiska kampen att man deltar i de vardagsproblem just de har, det kan exempelvis handla om specifikt sexistiska eller rasistiska problem, t.ex. sexuella trakasserier och våldtäkter, eller rasistiska demonstrationer och fascistiska gäng på gatorna som behöver bekantas med asfalten. Om Socialisterna rent allmänt inte hade varit bekanta med sådana problem så hade det inte varit konstigt. Men tidigare i sin historia har man ju arbetat med just sådana frågor, och sagt sig vilja förena dem med ”kritik av borgerligheten och dess klassamhälle”. Nu ignorerar man dock dem som en del av en medveten strategi, men inte bara det, man anser t.o.m. att de inte är något att bry sig om bara man får med folk på försvaret av välfärdsstaten och rätten till jobb.

Det är alltid sant att den yttersta orsaken till dessa problem är den kapitalistiska utsugningen och klassuppdelningen, men att säga endast det erbjuder ingen som helst vägledning. Löneslaveriet, motsättningen mellan arbetet och kapitalet, är den primära grundvalen för arbetarrörelsen. Men kapitalismen ger även upphov till en rad andra förtryck och problem som i viss mån är fristående från den direkta konflikten mellan arbetet och kapitalet. I dessa sfärer behöver socialister delta och problemen behöver av oss pekas ut som symptom för ett irrationellt, anarkiskt och despotiskt system. Visst låter det fint att prata om ”enhet”, men i verkligheten kan inte ens medvetna antikapitalister själva någonsin stå helt fria från den förhärskande samhällsideologin – som ju i ett kapitalistiskt samhälle innehåller både rasism och sexism. Och det är därför det är farligt att prata om att sådana frågor ”inte står på dagordningen” – man avstår inte bara på förhand från att göra ett intryck på och medverka i sådana rörelser, utan man bäddar också för en problematisk situation för rörelsens egna medlemmar, som kanske råkar vara unga tjejer eller ha invandrarbakgrund. För vad gör man när rasistiskt eller sexistiskt förtryck ändå tar sig in i arbetarrörelsen, trots att det inte står med på någon dagordning? Om ett nytt arbetarparti ska ha någon som helst chans i Sverige i dag är det helt absurt att säga sig kunna avstå frivilligt från att ta tag i några av kapitalismens värsta uttryck, något som dessutom stått i centrum för några av arbetarklassens största kamprörelser de senaste decennierna (kvinnokampen på 60- och 70-talet, antirasismen i dag, och så vidare.)

Uppfattningen om att revolutionär klassmedvetenhet utvecklas helt spontant i den ekonomiska kampen och att socialister ska stå bakom eller vid sidan av, leder alltid till att samma socialister missar vad som egentligen är deras uppgift, nämligen att föra in revolutionär politik mitt i klassen – oavsett hur ickerevolutionär situationen är – och utifrån begränsade strider försöka utveckla dessa och sammanlänka dem med andra spridda strider till en revolutionär kamp för kapitalismens störtande. Det är just i detta syfte som arbetarklassen behöver ett parti. Varför annars?

Vänsterreformismen inget hållbart alternativ
Den svenska arbetarrörelsens stora problem är att den sveps med i den generella ekonomiska och politiska rörelsen åt höger. När socialdemokratin under de senaste trettio nyliberala åren har tagit allt större steg åt höger har Vänsterpartiet, inte minst under trycket av Sovjetunionens kollaps, åkt med i farten. Moderaterna poserar som sossar, sossarna har i en akt av perfekt utförd förvirring försökt vinna tillbaka sin forna makt genom att ”gå mot mitten”. Socialisterna försöker å sin sida att fylla det vakuum som uppstår där socialdemokratin tidigare stod. I denna betydelse är de en del av rörelsen högerut.

Det är självklart att dagens socialister måste arbeta hårt för att bryta sin isolering i förhållande till arbetarklassen. Vi måste återigen vinna massorna för marxismen. Vi måste övertyga folk om vikten av organisering och kollektiv kamp, vi måste överallt där vi kan delta i sådan kamp och visa på ett positivt exempel. Men när vi säger att vi vill gjuta liv i arbetarrörelsen igen så borde inte detta innebära ett återupplivande av gamla reformistiska scheman och idéer. Det kan aldrig bli en hållbar väg framåt för arbetarrörelsen.

¹ Om konsekvent arbetarrörelsepolitik: Att gräva där man står – exemplet Västervik, i Socialistisk Debatt nr 2/2007
² Västervik – socialisternas starka fäste i Sverige, i Östran, 2006-11-13
³ Citerat på socialism.nu
⁴ Den trånga vägens svindel: Reflektion om en splittring, i Internationalen, 2010-04-12
⁵  Socialisterna firade sitt femte årsmöte, Nyttarbetarparti.se, 2008-03-17
⁶ Anna Lagerman, Första maj 2011, Förändring och handling, Nyttarbetarparti.se, 2011-05-04
⁷ Socialisterna – Välfärdspartiet i miljödebatt, Nyttarbetarparti.se, 2010-06-05
⁸ Om konsekvent arbetarrörelsepolitik, Nyttarbetarparti.se, 2007-11-27

Recension av Med Stalin som gud, av Magnus Utvik (Norstedts, 2011)

Jag kan inte säga att Magnus Utvik gjorde ett så bra första intryck på mig. Det första jag läste var hans debattartiklar med poängen att Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt borde ta tydligare avstånd från kommunismen. Det är ju nu inte så värst mycket kommunism i Jonas Sjöstedts politik, så när jag hörde att Utvik hade en bok på gång befarade man att temat skulle vara antikommunistiska tirader. Så blev dock inte fallet. Hans beskrivning av sin tid i den bisarra Albanientrogna stalinistsekten Kommunistiska Partiet i Sverige (KPS) är riktigt läsvärd.

En liten brasklapp inledningsvis: det är alltid svårt att skriva sakligt om händelser man var med om för 30 år sedan – och speciellt då saker man starkt har tagit avstånd ifrån och som hade en så negativ inverkan på ens liv. Det vore helt naturligt om man, omedvetet om inte annat, gjorde KPS uppträdande lite mer sekteristiskt, argumenten lite dummare, den egna trosvissheten lite större än vad fallet var då. Med det sagt känns ändå beskrivningen trovärdig.

Boken inleds när Magnus som 16-åring går med i KU (Kommunistisk Ungdom – Ung Vänsters föregångare) i Värnamo. Otippat nog öppnade SKF/ML (Sveriges Kommunistiska Förbund/marxist-leninisterna – bildade sedan KPS) en bokhandel i den lilla staden, och han går dit av nyfikenhet. Han övertygas snart om att KU:s politik har avgörande brister, och dras in i KPS alternativa synsätt. Att han tog åt sig av kritiken mot KU är förvisso inte så förvånande. De hade lämnat tiden då allt som gjordes i Moskva okritiskt stöddes bakom sig (och de mest Moskvatrogna hade brutit sig ur VPK – V:s föregångare och KU:s moderparti – och bildat APK). Men fortfarande ansågs de stalinistiska staterna som ”socialistiska”, och de statsbärande stalinistpartierna kallades broderpartier. Broderpartierna kunde kritiseras – exempelvis tog KU och VPK ställning mot Sovjetunionens inmarsch i Afghanistan – men de begränsade det till ”kamratlig kritik”. De vägrade att ta ställning för oppositionsrörelser, vilket blev aktuellt i Polen 1980-81.

Det låg utan tvekan en del i KPS kritik mot Sovjetunionens stormaktsspel – problemet var bara att de inte stod för någon revolutionär ståndpunkt. De hade nämligen bestämt sig för att Albanien var det socialistiska föregångslandet, och att dess store ledare, Enver Hoxha, var den som hade förstått det här med marxism-leninism.

Det kan låta helt absurt att i Sverige ha Albanien som föregångsland. Jag tänker inte få det att låta vettigt på något sätt, dock kan jag till viss del förstå metoden bakom slutsatsen. Om man – som alla marxister med självaktning – vill ha ett vetenskapligt grundat program är det nödvändigt att studera historien och dra lärdomar ur tidigare dispyter. Givetvis hade Kinas kommunistparti rätt i en hel del av kritiken mot ledarna i Moskva, och givetvis hade Albaniens parti rätt i mycket av sin kritik mot Kina. Sovjetunionen agerade ju faktiskt som en stormakt som satte sitt eget inflytande långt före någon omsorg om socialismen, i den mån man tror att de ens hade någon – och Kinas kommunistparti anammade en helt absurd ”teori” om att ena alla länder i en front mot supermakterna USA och Sovjetunionen, vilket fick till följd vänskapliga förbindelser med Pinochet i Chile, shahen av Iran och regimen i Pakistan, trots att dess militär massakrerade folk i Bangladesh i stor skala.

Problemet var bara att detta inte gör att Enver Hoxha var något progressivt alternativ. Och om man går lite längre tillbaka i historien så är det inte utan att man kan förstå att Chrusjtjovs kritik av Stalin på den 20:e partikongressen 1956 mister lite i trovärdighet av hans tidigare devota hyllningar av samme Stalin – vilket var ett viktigt argument för att vifta bort kritiken mot denne Stalin. Slutsatsen av det är dock inte att som de Stalintrogna hävda att det visar att kritiken mot Stalin var obefogad, utan att Chrusjtjov var mycket mera insyltad än han senare ville erkänna. Slutsatsen måste istället bli att Chrusjtjov var Stalins trogne underhuggare i utrensningen av den större delen av den gamla bolsjevikiska ledningen – och ett stort antal nyare bolsjeviker och andra. Om man inte inser att det var redan på 20-talet som de tänkande marxisterna rensades ut ur Sovjetunionens Kommunistiska Parti kommer man ofrånkomligen att hamna fel i de vidare historiska analyserna, och stödja en uppsättning byråkrater mot en annan.

En studie i sekterism
Men åter till Magnus historia. Som ny medlem i KU hade han övertygats om att KPS hade rätt. Han blev dock tillsagd att inte bryta med KU riktigt än. Han skulle stanna kvar ett tag – inte för att övertyga åtminstone delar av klubben, utan för att demoralisera dem och eliminera det hinder för den Albanientrogna lärans tillväxt som var KU Värnamo. Här ringer genast sektvarningsklockorna. Jag håller med om att KU på sin tid och Ung Vänster idag är mycket långt ifrån någon revolutionär politik, och faktiskt är ett hinder för att bygga upp ett kämpande alternativ. Svaret på detta borde dock inte bli sektintriger, utan att ta en politisk kamp med syfte att vinna över de mest klarsynta medlemmarna till sin egen position och visa att man har ett bättre alternativ. Men nej, planen var att demoralisera KU:s medlemmar och få dem att lämna den politiska aktiviteten – möjligheten att gå så långt som till att vandalisera KU:s lokal diskuterades av partiledningen. Faktiskt en inte ologisk slutsats av uppfattningen att alla som inte till fullo anammade Envers version av ”marxism-leninismen” är revisionister – som man således inte kan samarbeta med.

En dråplig – och tragisk – scen utspelades när de hade mobiliserat till ett offentligt möte och tagit dit partiledaren Anders Persson. En äldre man som hade lockats dit började diskutera de allt högre matpriserna: både KPML(r) och VPK vänder sig mot att det blir allt dyrare att leva – borde ni inte kunna samarbeta i frågor där ni är överens? En sådan lättvindig inställning till Enver Hoxhas trätoämnen med sina stalinistledarkolleger ville dock inte KPS veta av. Vi kan inte samarbeta med dem, för de är revisionister var Anders Perssons budskap till den äldre mannen, som efter några försök snart drog slutsatsen att det var lönlöst att diskutera. Mötesbeskrivningen sammanfattade i ett nötskal KPS inställning till politisk kamp: vi kan inte samarbeta med andra vänstergrupper – den viktiga uppgiften är att genom flitig propaganda visa på punkt efter punkt hur Enver Hoxha har haft rätt på punkt efter punkt mot det kinesiska kommunistpartiet och således är den ledande marxist-leninisten. Man kan lite förstå att de ideliga tidningsförsäljningarna och flygbladsutdelningarna inte gav så många nya medlemmar – trots att de verkligen trodde att arbetarna skulle strömma till när de nåddes av den oförfalskade kommunismen, så som den formulerades av Enver.

Framför allt är boken en skildring av en riktigt skum sekt. En viktig utgångspunkt är synen på kunskapen om verkligheten. Marx och Engels, den vetenskapliga socialismens grundare, läste, studerade och kritiserade alla ledande experter inom de områden de var sysselsatta med – vilket var många. Lenin studerade ingående vad de borgerliga experterna påstod. Inom framför allt den stalinistiska traditionen är sådant inte längre så viktigt, eller ens önskvärt. När KP:s Proletären försvarar Stalin räcker det med att avfärda kritiker som ”borgare” för att inte behöva se sig tvingade att bemöta de specifika påståendena.

I rättänkande stalinisters händer blir den vetenskapliga socialismen lätt ett instrument för att bara önska bort ovälkommen kritik. Han är borgare kan man säga, så slipper man ta itu med att förklara vari felet med deras påstående ligger – och det man redan tyckte behöver inte utsättas för några jobbiga prövningar. KPS tog den inställningen lite längre än de flesta andra. Även vänskapliga förbindelser med andra vänstergrupper – även om de också gillade Albanien, som SKA – bannlystes.

En långtgående elitism och ganska absurda krav på medlemmarna kommer förstås som ett brev på posten med den uppfattningen. Att vara med i KPS var en tämligen nedbrytande erfarenhet, som effektivt demoraliserade dem som genomgått den. Magnus själv blev ganska knäckt. Situationen var så här: efter att ha övertygats om att KPS hade rätt förde han en ihärdig kamp i KU Värnamo med syfte att demoralisera dem som han nyss hade ansett som kamrater. Att flytta till Göteborg var något han ville göra, men han gjorde det i tron att arbetarna snabbt skulle sluta upp när de fick stifta bekantskap med den riktiga marxist-leninismen, det vill säga så som Enver Hoxha såg den. Trots ett mycket envetet arbete kom det inga arbetare. Han tilläts inte ha kontakter med medlemmar i andra vänstergrupper. Förhållandet med hans flickvän sprack till följd av hans totala fokus på partiarbetet. Om något får man väl säga att hon var ganska tålmodig. Och sen kommer det mest absurda: han var ännu inte medlem, och när det äntligen var dags att söka kandidatmedlemskap så avslogs det!

Han hade visat småborgerliga tendenser genom att 1. Diskutera privat med en partikamrat om det inte under vissa förhållanden kunde vara lämpligt att tillåta fler partier än ett under socialismen och 2. Han hade erkänt för samma partikamrat att han hade varit inne i SP:s bokhandel och passat på att ta en fika. Det är svårt att inte skratta ironiskt. Hur någon kunde tro att KPS skulle kunna bli en masskraft med en sådan helt grotesk elitism och krav på renhet är en gåta. Det är verkligen inte att undra på att han blev demoraliserad. Dödsstöten för hans Envervurm blev politisk, och det är inte utan tillfredsställelse att den kom från trotskistiskt håll. En lördag när Magnus som vanligt sålde KPS tidning kom en kille förbi och pratade lite. Istället för att fastna i en hård polemik sa han att av samtliga medlemmar i bolsjevikpartiets centralkommitté 1917 var det bara Stalin (och eventuellt Alexandra Kollontaj) som dog en naturlig död, bad honom fundera lite på det samt rekommenderade Kenth-Åke Anderssons Lögnens renässans. Magnus, som trots att han hade fastnat för den svenska vänsterns mest rigida och mot avvikande uppfattningar intoleranta grupp inte hade upphört att söka efter hur saker verkligen låg till kunde inte låta bli att ta sig till Röda rummet för att köpa ett ex. Ställd inför Kenth-Åke Anderssons och än mer historiska faktas obönhörliga logik kunde inte Magnus flyktiga vurm för Stalin överleva. (En korrigering bara: Lögnens renässans kan utan tvekan rekommenderas, men jag vill inflika att Jakob Sverdlov inte blev mördad av en terrorist, utan dog i spanska sjukan strax före bolsjevikernas åttonde partikongress 1919.)

Tyvärr ledde inte detta till att hans tro på arbetarnas kamp och den klasslösa framtiden ställdes på en sundare grund. Istället, och tyvärr ganska förståeligt, ledde hans tid i den absurda sekten till att hans tid som radikal aktivist helt var över.

Sammanfattningsvis är Med Stalin som gud en välskriven och väldigt intressant bok. Som studie i galen stalinistisk sekterism kan den absolut rekommenderas.

Jens-Hugo Nyberg