[Ur Arbetarmakt Nr. 3, 2011]

Åttio- och nittiotalets vitmakt och skinnskalle rörelse är i stort sett borta. Jag ska berätta hur det gick till. Dom fick stryk. Ordentligt med stryk. Dom blev rädda. Där jag är uppväxt, i Kristinehamn i Värmland, fanns det aldrig en chans för nynazisterna att visa sig. Folk hoppade på dem direkt. Helt spontant.

Jag minns ett tillfälle på väg hem från krogen. En klasskompis och nybliven naziskin blev nerslagen och sparkad i huvudet av en annan av mina kompisar som jag för tillfället var på väg med. Jag hann inte reagera, det hela gick så fort. Efteråt frågade jag var varför det behövde bli så brutalt, det hade ju räckt om vi skrämde snubben lite. Svaret var: ”Jag blev så jävla rädd! Jag har småbarn, och jag tänkte på Hitler och hela den skiten, jag klarar inte av att se sån skit…”. Det gick likadant för alla som försökte etablera en naziskin profil i Kristinehamn- de fick stryk helt enkelt. Och alla la de ner verksamheten. Det var aldrig någon debatt på Nya Kristinehamns Postens ledarsida, det pratades aldrig om på vänsterns möten. Ingen av de etablerade partierna fattade ens vad som skedde på gatan. Nazismens små sticklingar försvann från gatorna och har inte visat sig sedan dess.

Det som däremot hände var att samma små före-detta-nynazister ett decennium senare satt på efterfester och hejade och hurrade för SD och Jimmy Åkesson, men nu i prydligaste svensson-stil. Samma hat mot ”blattar” och ”negerjävlar”, men annan look.

Det var lättare när en nynazist var en nynazist, då var det enklare för folk att direkt dra parallellen till Auschwitz och Treblinka. Sånt passade sig inte i Sverige. Sånt skulle bort. Såna jävlar ska ha stryk. Det var inget konstigt med det.

Det man måste minnas var att det inte var vänsterpartiernas ”idoga” arbete som stoppade den här lilla vågen, utan det var vanligt folk. AFA fanns knappt på den tiden. Det var vanliga medborgare med demokratiska ideal som blev skrämda av att se nazister på gatan som tillslut tog tag i saken och satte stopp handgripligen.

Nu har de mest uthålliga från den gamla vitmakt miljön flyttat in i TV sofforna genom att de har blivit inröstade i riksdagen. Samma gamla nazister i skjorta och slips istället för t-shirt och hängslen. Och med en annan retorik, och ett modifierat program. En politik som inte ska verka skrämmande, utan en politik som ska bygga på att rikta rädslan åt ett annat håll- mot invandrarna och mot islam.

Och vänstern då? Jo, när den första vågen av nynazism blev nedslagen var man nog imponerad över folks kurage. Det var ju faktiskt bra att det här försvann. Resultatet av kampen mot rasismen och nynazismen var man väldigt förtjust över. Det var bara metoderna man var emot (som att resultatet gick att skilja från metoden?). Det går inte att ha en massa bråk på gatorna, sånt kan vi inte ställa upp på resonerar man, sånt gillar kanske inte våra medlemmar. Och ännu viktigare: Det kan skrämma bort väljare. Frågan är bara vilka väljare man då avser?

Sedan SD började etablera sig har debatten rasat inom vänstern om vad man ska göra åt dem. Man har försökt analysera vad SD och den nya ”främlingskritiska” rörelsen är för något. Är de vanliga demokrater? Är de rasister? Är de fascister? Vad har de för inflytande hos befolkningen? Och så vidare.

Vi som var unga på nittiotalet minns ju vilka de är. Det är ju de gamla skinnskallarna och nynazisterna i nya kläder och med ett modifierat program. Det går inte att komma runt detta faktum.

Men vi är inte omöjliga, vi tar SD på orden och bemöter dem på det sätt de förtjänar- som äckliga rasister, arbetarfiender och mörkblåa högerspöken med bruna ränder i kalsongerna. Så vi går ut på gatorna och buar, häcklar och hånar dessa rasister, och gör helt klart att de inte är välkomna att sprida sin skit. Detta så länge de håller sig inom dessa ramar. När de bruna ränderna visar sig så får de stryk igen. Det är så det funkar. Det spelar ingen roll vad V, KP eller SP tycker om detta. Det är och har alltid varit utom deras kontroll. Invandrarungdomar och folk som har lite kurage kommer alltid att reagera likadant, för man vet vad som kan hända. Vi vill inte ha några arbetsläger för romer, som i Ungern. Vi vill inte ha en politik som har till syfte att krossa fackföreningar och andra rörelser. Det är med det egna intresset som drivkraft folk säger stopp. Inte av förment demokratiska principer om antirasism eller allas lika värde. Folk säger stopp- för rätten till sitt eget liv och frihet.

När vänsterpartister, stalinister, SP:are och andra ställer sig på polisens sida för att förhindra folk att bekämpa nazismen, som var fallet under den antifascistiska demonstrationen på Hisingen den 21:a maj 2011, i samband med den nya moskéns öppnande, och sedan förvränger sanningen och skyller sitt svek på uppdiktade flaskkastare, i ett lumpet försök att göra antirasister till rasister och bråkmakare, då har man i ögonen på de som var på plats gjort politisk bankrutt som vänsterkraft. Då har man ställt sig utanför all verklig historik, all verklig rörelse och alla möjligheter att vara med och påverka. Och detta är ett problem. För det behövs uppenbarligen en stark vänster. Men om man väljer att ställa sig utanför, och att fördöma folks kamp, då undergräver man vänsterns förtroende hos folk och på så sätt sin egen roll.

Skillnaden mellan de antirasistiska krafterna ligger just i viljan eller oviljan att ställa sig på de kämpandes sida. Hur kan man med gott samvete förhindra eller avleda unga människor ifrån att ställa sig i vägen för en nazist demonstration? Hur kan man säga att partier som National Demokraterna (ND) också har rätt till partistöd och presstöd? Hur kan man säga att vi inte ska försvara oss, när det är uppenbart att vi är ett så lätt mål för mörkermän som Breivik och hans gelikar? Handlar det om den osäkra delen om väljarbasen? Den osäkra delen kan bara bli säker om vi visar tydligt vad vi menar, och ställer oss på de kämpandes sida. Det är detta GNMR i Göteborg alltid har gjort. Det är detta diskussionen har handlat om.

Tommie

Den imperialistiska världsordningen gör att relationen mellan stater präglas av exploatering och ojämlikhet. De imperialistiska staterna befäster sina gränser med avancerade bevakningssystem, stängsel, beväpnade vakter och hårda restriktioner. Allt för att mota bort de flyktingströmmar som i sista hand är ett resultat just av de imperialistiska staternas agerande i ”tredje världen”. De stängda och bevakade gränsernas funktion är att upprätthålla ett system som på global nivå har tydliga likheter med apartheid i Sydafrika.

Ur denna situation uppstår ett dilemma för arbetarklassen i väst. Antingen så fortsätter den med sin lojalitet till imperialismen eller så börjar den tänka och agera utifrån ett globalt klassperspektiv. På kort sikt kan arbetarna i väst dra vissa ekonomiska och sociala fördelar av det första alternativet. Men eftersom lojaliteten inte är ömsesidig, kommer tacken för att tänka nationellt och utgå från de nuvarande gränserna att bli inte bara ett utan flera knivhugg i ryggen på arbetarna. Det ser vi redan nu med alliansens stegvisa men bestämda systemskifte.

Arbetarna har inget fosterland
Slutsatsen är att arbetarna inte har något fosterland under kapitalismen. Därför finns det heller ingen anledning att vara lojal mot nationalstaten eller att utgå från dess förmodade legitimitet som en principiell utgångspunkt för att formulera en politik i arbetarklassens intresse. När det kommer till identiteten så bör den klassmedvetne arbetaren på frågan om denne är svensk, ryss, iranier, osv, svara: ”jag är i första hand internationell socialist” – och för en internationell socialist är det inte intressant att fråga sig vad som är bäst för det kapitalistiska fosterlandet; det viktiga är vad som är bäst för de arbetande och förföljda världen över.

Som kommunister söker vi efter internationella lösningar för den globala arbetarklassen som helhet. Och stängda gränser in till de imperialistiska metropolerna gynnar absolut inte de miljontals människor som på grund av olika skäl behöver lämna sina ursprungsområden. Det skulle däremot ett öppnande av gränserna för att välkomna dem göra.

Vad menas egentligen med att ”öppna gränserna”?
Parollen säger inte att gränserna ska avskaffas eller att nationalstaten ska upplösas. Visserligen är detta också två av våra målsättningar, men dessa är verkligen omöjliga att uppnå utan att omkullkasta kapitalismen. Strängt taget utgår parollen ”Öppna gränserna” faktiskt från den fortsatta existensen av stater och därmed gränsdragningar dem emellan – men säger samtidigt att dessa gränser inte ska vara ett hinder för den fria rörligheten av människor i allmänhet och de arbetande och förtryckta i synnerhet.

Vad vi säger är att gränserna inte ska skyddas med hjälp av invandringslagar, restriktioner och vakter som sållar bort dem som inte anses produktiva från kapitalisternas synvinkel. Lika lite som uppmaningen till att ”öppna den där dörren” ska ses som liktydigt med ”förinta den där dörren”, ska ”öppna gränserna” inte ses som liktydigt med ”avskaffa gränserna”. Den senare åtgärden är som sagt inte felaktigt men hör till ett annat skede av kampen.

Det är inte en lek med ord att klargöra skillnaden mellan att öppna gränserna och att avskaffa gränserna. ”Öppna gränserna” är ett etablerat uttryck i relation till frågan om immigration. Möjligtvis är formuleringen ”för fri invandring” mer träffsäker. Hursomhelst så avser inte Arbetarmakt, eller andra grupper inom den yttersta vänstern som står för att öppna gränserna, att förespråka fri rörlighet för trafficking, vapensmuggling, arkeologiska stölder i tredje världen osv. I förhållande till sådana fenomen kan gränskontroller fylla en viss funktion, så vi säger inte att gränser och bevakning ska avskaffas rätt och slätt – bara att invandringen ska vara utan restriktioner.

Rätten till asyl
En del definierar kravet på rätten till asyl som något annat än att öppna gränserna. Men om rätten till asyl inte kombineras med ett öppnande av gränserna så är det, om än ett steg i rätt riktning i jämförelse med att det inte finns någon rätt till asyl, ett sätt att tvinga flyktingar och immigranter att tigga och be de imperialistiska staterna om en ynnest.

Rättvisepartiet Socialisterna (RS) påstår till exempel att kravet på öppna gränser är utopiskt och illusoriskt. Vi menar att det är kravet på rätten till asyl rest i motsättning till öppna gränserna som är utopiskt. RS påstår att restriktioner för invandringen är möjliga att kombinera med att rätten till asyl råder. Eftersom rätten till asyl är en demokratisk och mänsklig rättighet, säger RS därmed att det under kapitalismens imperialistiska stadium kan finnas en invandringskontroll som är human, icke-diskriminerande och icke-rasistisk.

Med all respekt, men sådana resonemang är kvalificerad smörja! Kapitalismen kommer alltid att behöva en rasistisk ideologi för att rättfärdiga en rasistisk praktik. Dessutom ligger det i sakens natur att de borgerliga staterna i väst i största möjliga mån kommer att förbehålla sig den exklusiva rätten att definiera vilka som är önskvärda som asylsökande, naturligtvis utifrån sina egna snäva intressen och begränsningar.

Utan att kräva öppna gränser leder kravet på asyl till att vänstern blir radikal rådgivare åt kapitalet i hur de ska sköta sina restriktioner av invandringen. Här måste vi givetvis vara tydliga med att vi helt och hållet ställer oss bakom varenda kampanj för enskilda flyktingar oavsett om de bedrivs av RS eller kyrkan. Men att vi ställer oss bakom handlingen betyder inte att vi okritiskt accepterar all propaganda runt handlingen. Varenda enskilt asylärende är värt att driva men dessa kampanjer skulle spela en betydligt mer progressiv roll om de förenades med kravet på öppna gränser.

Nej till nationella privilegier
Ett argument mot att öppna gränserna är att det skulle leda till miljontals papperslösa och utnyttjade människor utanför de ordinarie trygghetssystemen och rättigheterna. Men det är faktiskt i systemet med stängda gränser som det redan finns ett hårt exploaterat och marginaliserat skikt av immigrantarbetare som kan räknas i miljoner. Eftersom stängda gränser inte kan vara en abstraktion så har vi ovanpå det alla tragedier som skapas bland dem som inte lyckas ta sig in.

Det är ett tankefel att automatiskt koppla ihop förekomsten av en brutal uppdelning av arbetarklassen med öppna gränser. Det är snarare det motsatta som är fallet. Den nationella exklusiviteten är en orsak till att arbetarklassen splittras upp i två läger: de som hör hemma innanför murarna till det västerländska fortet, och de som egentligen hör hemma utanför murarna men som på grund av sin ”infernaliska fräckhet” har lyckats smuggla in sig själva: papperslösa, illegala invandrare och gömda flyktingar.

Den nationella exklusiviteten ramas in av nationalstaternas gränser. Att hålla gränserna stängda under hård bevakning är att förvandla det nationella från en romantisk idé (nåja, romantisk för de efterblivna) till krass verklighet. De stängda gränserna är en del i den struktur som ger medborgerliga rättigheter till en viss sektor av de som arbetar ihop välståndet i väst, medan andra – som ofta sliter under de hårdaste villkoren – förvägras de mest grundläggande rättigheter i det samhälle de bidrar till.

Genom att öppna gränserna rycks en av grundpelarna för den här uppdelningen bort. Med öppna gränser är det inte längre intressant vilka som kom hit på ett ”legitimt” sätt och inte. När den frågan är ur vägen blir det enklare att ta den gemensamma striden för lika rättigheter åt alla.

Det korrekta från en internationalistisk utgångspunkt är att aldrig säga eller göra något som kan tolkas som att orsakerna till angrepp på arbetarklassen ligger någon annanstans än hos kapitalismen själv. Omfattande invandring kan eventuellt gynna systemet men är ändå ett tveeggat vapen. Etnisk uppblandning och kontakt med nya influenser vidgar vyerna både hos den inhemska arbetarklassen och de nyanlända arbetarna och bidrar till att göra dem mer världsvana och globalt orienterade. Därmed ökar möjligheterna att de ska kunna förstå ett internationellt socialistiskt program. Baserat på ett sådant program, och med en strategi för samlad arbetarkamp, kommer omfattande invandring inte att gynna kapitalägarna. Den arbetskraft som kommer hit är till största delen proletär vilket innebär att den både bidrar till kapitalismens vinster och att den är dess dödgrävare. Att ta hit invandrare är att ta hit fler möjliga revolutionärer.

Rätten till asyl och öppna gränserna är två paroller med en fundamental likhet; de är demokratiska krav som närmast bör likställas med saker som yttrandefrihet, mötesfrihet och föreningsfrihet i det att de handlar om friheten att få bo och arbeta under relativ säkerhet där möjligheterna till försörjning finns. Omvänt så handlar invandringskontroll och restriktioner om att begränsa denna demokratiska frihet. Lika lite som vi kommunister är beredda att acceptera inskränkningar och speciella ansökningsprocedurer för arbetarnas rätt att få organisera och yttra sig, lika lite tolerans borde vi visa mot restriktioner mot deras möjligheter att flytta dit jobben och tryggheten finns.

Eduardo Montero

I stort sett alla som kallar sig för marxister, kommunister och trotskister ansluter sig till allmänna principer och slagord som ”proletär internationalism” och ”arbetarna har inget fosterland”. Tvisterna uppstår när innehållet i dessa principiella utgångspunkter ska fyllas med ett bestämt innehåll och översättas till konkreta politiska krav på ett sådant sätt att andemeningen i dem inte går förlorad.

Den internationella arbetarrörelsens historia är full av exempel på hur en princip har försvarats som ett yttre skal, till sin form, samtidigt som den tömts på sitt ursprungliga innehåll till förmån för en helt ny innebörd som uttryckts i krav och handlingar som direkt har gått emot principens ursprungliga avsikter. Både socialdemokratin och stalinismen har korrumperat socialismen och marxismen men behållit åtminstone delar av dess terminologi. I betydligt mindre skala kan samma fenomen observeras hos grupper med rötter i trotskismen men som ändå har haft problem med att hålla rent från reformistisk påverkan.

Den pågående debatten mellan AM och RS om parollen ”Öppna gränserna” illustrerar tydligt hur internationalistiska fraser, som hos RS, kan härbärgera ett politiskt ställningstagande som implicerar en kapitulation för den borgerliga nationalismen och som definitivt innebär ett knäfall för nationell inskränkthet hos delar av arbetarklassen.

I det här sammanhanget kan man peka på två motstridiga tendenser hos kapitalismen. Å ena sidan bryter kapitalismen ner nationella barriärer och verkar för ökade kontaktytor mellan kulturer och folk. Även om detta mestadels sker på kapitalets villkor (nyliberal globalisering) så är det faktum att länder binds samman en objektiv grundval för socialism i framtiden. Å andra sidan finns den alltigenom reaktionära tendensen till nationell inskränkthet och uppsplittring, vilken svarar mot behovet av ett eget territorium för varje kapitalistklass. Nationalstaterna är därmed en politisk-ekonomisk enhet som i grunden försvagar arbetarklassen därför att den hålls uppsplittrad på i dagsläget nästan 200 länder i världen.

Den imperialistiska världsordningen gör att relationen mellan dessa stater präglas av exploatering och ojämlikhet. De imperialistiska staterna befäster sina gränser med avancerade bevakningssystem, stängsel, beväpnade vakter och hårda restriktioner. Allt för att mota bort de flyktingströmmar som i sista hand är ett resultat just av de imperialistiska staternas agerande i ”tredje världen”. De stängda och bevakade gränsernas funktion är att upprätthålla ett system som på global nivå har tydliga likheter med apartheid i Sydafrika.

Ur denna situation uppstår ett dilemma för arbetarklassen i väst. Antingen så fortsätter den med sin lojalitet till imperialismen eller så börjar den tänka och agera utifrån ett globalt klassperspektiv. På kort sikt kan arbetarna i väst dra vissa ekonomiska och sociala fördelar av det första alternativet. Men eftersom lojaliteten inte är ömsesidig så kommer tacken för att tänka nationellt och utgå från de nuvarande gränserna att bli inte bara ett utan flera knivhugg i ryggen på arbetarklassen. Det ser vi redan nu med alliansens stegvisa men bestämda systemskifte.

Slutsatsen är att arbetarna inte har något fosterland under kapitalismen, som redan Marx och Engels slog fast i manifestet. Därför finns det heller ingen anledning att vara lojal mot nationalstaten eller att utgå från dess förmodade legitimitet som en principiell utgångspunkt för att formulera en politik i arbetarklassens intresse. När det kommer till identiteten så bör den klassmedvetne arbetaren på frågan om denne är svensk, ryss, iranier, osv, svara: ”jag är i första hand internationell socialist” – och för en internationell socialist är det inte intressant att fråga sig vad som är bäst för det kapitalistiska fosterlandet: det viktiga är vad som är bäst för de arbetande och förföljda världen över. Som kommunister söker vi efter internationella lösningar för den globala arbetarklassen som helhet. Och stängda gränser in till de imperialistiska metropolerna gynnar absolut inte de miljontals människor som pga olika skäl behöver lämna sina ursprungsområden. Det skulle däremot ett öppnande av gränserna för att välkomna dem göra.

Av det som hittills sagts är det egentligen ingenting som bör betraktas som uppseendeväckande för den som anser sig vara kommunist och trotskist. Frågan är vad ett sådant här grundläggande marxistiskt resonemang borde ha för konsekvenser när det gäller inställningen till de kapitalistiska staternas gränser och för immigrationskontrollen. Faktum är att tidigare generationer av marxister redan har reflekterat över detta och det kan vara värdefullt att påminna om traditionen.

Marx & Engels, andra internationalen, Lenin, tredje internationalen och även den fjärde internationalen har alla uttalat sig i frågan om invandring och gränskontroll, faktiskt med en anmärkningsvärd nivå av överensstämmelse med varandra. Anledningen till att vi i AM åberopar oss ganska direkt på dess auktoriteter är inte för att den i sig är ett argument utan för att det i vissa klassiska texter helt enkelt finns väldigt bra argument som håller än i dag.

Mellan 1904 och 1907 pågick en debatt i den andra internationalen om in- och utvandring. Högeropportunistiska och chauvinistiska krafter inom internationalen pressade på för ett ställningstagande mot invandring från kolonierna till länderna i väst. Mot dem samlade sig majoriteten inom andra internationalen och slog på kongressen i Stuttgart 1907 fast följande:

”Kongressen kan inte se något medel för att avhjälpa de för arbetarna hotande följderna av in- och utvandringen i någon ekonomisk eller politisk undantagsåtgärd eftersom dessa är fruktlösa och till sitt väsen reaktionära, det vill säga särskilt inte i en inskränkning av den fria rörligheten och i en utestängning av utländska nationaliteter eller raser.” (min kursivering).
(…)

”Kongressen erkänner svårigheterna, vilka i många fall uppstår för ett proletariat i ett land som befinner sig på ett högre utvecklingsstadium inom kapitalismen med en massomfattande invandring av oorganiserade och med sämre levnadsförhållanden vana arbetare från länder med övervägande agrar karaktär och jordbrukskultur, liksom farorna som kan uppstå ur en bestämd form av invandring. Den ser ändå inte den ur den proletära solidaritetens ståndpunkt förkastliga utestängningen av bestämda nationer eller raser från invandringen som något lämpligt medel för att bekämpa den. (Min kursivering). Den förespråkar därför följande åtgärder:
(…)

”3. Avskaffande av alla begränsningar av vilka nationaliteter eller raser som kan uppehålla sig i ett land och försvårande eller uteslutning från de inhemskas sociala, politiska och ekonomiska rättigheter, så långtgående underlättande som möjligt av naturalisering.” (Min kursivering).
Nr. 15 Trotz Alledem (http://trotzalledem.cwsurf.de/zeitungen/15/stuttgart.html)

Vi vill verkligen uppmana medlemmar och sympatisörer till RS samt alla som följer den här debatten att läsa ovanstående rader noggrant. Vad sägs där om gränser och invandring? För vår del anser vi att de måste läsas som ett ganska tydligt ställningstagande för att öppna gränserna för invandring, inte att avskaffa gränserna under kapitalismen, men att öppna dem.

Hur ska man annars tolka formuleringar som ”inte i en inskränkning av den fria rörligheten”? Invandringslagar och bevakade gränser är just inskränkningar. Om rörligheten för människor ska släppas fri, som andra internationalen ansåg, så innebär det att gränserna måste vara öppna för annars kan rörligheten inte vara fri och obehindrad. Detta understryks i åtgärdsprogrammets punkt tre när man faktiskt explicit slår fast att alla begränsningar för invandring ska avskaffas. Om detta inte är ett krav på att öppna gränserna, vad är det då? RS blir svaret skyldiga.

Den andra internationalens öde blev förräderi, reformism och socialpatriotism. En möjlig invändning mot oss vore därför att förminska värdet av de citerade styckena genom en variant på ett ”guilt-by –association” – resonemang: dvs internationalens senare urartning kan eventuellt användas för att misstänkligöra dess tidigare historia. I och för sig är det ytterst oklart hur kopplingen skulle se ut mellan urartningen till nationell socialism och den, i jämförelse med nuvarande stämningar inom vänstern, extrema internationalism som kommer till uttryck i de citerade styckena. Låt oss i alla fall för säkerhets skull ta reda på vad Lenin hade att säga i frågan och om den citerade resolutionen: I en artikel om kongressen attackerar Lenin den falang som ville driva igenom krav på restriktioner för invandringen, och han konstaterar:

”….But no one at the Congress defended this craft and petty-bourgeois narrow-mindedness. This resolution fully meets the demands of revolutionary Social-Democracy.” (V.I Lenin; The international socialist congress in Stuttgart; CW 13, Progress 1962, s.79).

Vi ser alltså att Lenin till fullo ställer sig bakom Stuttgartresolutionens krav på fri invandring och att öppna gränserna. I en annan artikel av Lenin om Stuttgartkongressen som också kommenterar debatten om invandringen skriver han:

”Further, on the question of emigration and immigration, a clear difference of opinion arose between the opportunists and the revolutionaries in the Commission of the Stuttgart Congress. The opportunists cherished the idea of limiting the right of migration of backward, undeveloped workers – especially the Japanese and the Chinese. In the minds of these opportunists the spirit of narrow craft isolation, of trade-union exclusiveness, outweighed the consciousness of socialist tasks: the work of educating and organizing those strata of the proletariat which have not yet been drawn in to the labour movement. The Congress rejected everything that smacked of this spirit. Even in the Commission there were only a few solitary votes in favour of limiting freedom of migration, and recognition of the solidarity of the workers of all countries in the class struggle is the keynote of the resolution adopted by the International Congress.”
(V.I Lenin; The international socialist congress in Stuttgart; CW 13, Progress 1962, s.89)

Poängen här är inte att jämställa RS med andra internationalens höger som vid denna tidpunkt argumenterade för kraftfulla restriktioner mot invandring framförallt från koloniala länder dvs av ”färgade raser”, med den tidens jargong. 1907 års opportunister motsvaras idag av socialdemokratins ledning. Det vi kritiserar RS för är att de inte tar samma konsekvent revolutionärt internationalistiska och hårdnackade position mot socialpatrioterna och chauvinisterna som Lenin och majoriteten inom andra internationalen gjorde 1907. Istället för att stå kvar vid inställningen att kraftfullt avvisa alla bestämmelser som hindrar invandringen, så slår RS/CWI knut på sig själva i sina försök att hitta en ståndpunkt mittemellan den andra internationalens höger och dess vänster. Det närmaste citatet av Lenin ovan torde vara ganska svårt att missförstå: att vilja ha begränsningar på invandringen står i direkt motsättning till den internationella arbetarsolidaritetens politik. Men skillnaden mellan denna linje och CWI:s blir tydlig när CWI i praktiken vill behålla reaktionära restriktioner. Hänvisningarna till att kravet på fri invandring/öppna gränserna är orealistiskt är, som vi har visat, oerhört ohistoriskt – i synnerhet för marxister.

I sitt svar till undertecknad skriver KL:

”…….’Rättvisepartiet Socialisterna är medvetna om att kampen för rätten till asyl och en human flyktingpolitik också är en kamp mot kapitalism och högerpolitik – för en socialistisk värld som river ner de murar som reses mot arbetare och förtrycka världen över’ finns att läsa i RS Göteborgs valmanifest. Detta är en kamp för en socialistisk värld utan gränser. Men ’öppna gränser’ under kapitalismen som – som AM driver – är omöjligt. Om det hypotetiskt skulle gå att införa är det ett samhälle där miljontals fler skulle vara papperslösa och utnyttjas utan rättigheter. (…) ’Öppna gränser’ är ett krav som inte mobiliserar och som skapar illusioner om att flyktingars helvete jorden runt kan lösas genom att tullar avskaffas. När det minimum som krävs, med Rosa Luxemburgs ord, är internationell socialism.”

Såvitt vi kan förstå har RS fyra kärnargument mot parollen Öppna gränserna, och de uttrycks mer eller mindre klart i ovanstående citat: 1) Det är ett krav som är praktiskt omöjligt att genomföra under kapitalismen. 2) Om det genomfördes under kapitalismen så skulle det ske på ett reaktionärt sätt med försämrade rättigheter och sänkt levnadsstandard. 3) Det går inte att vinna stöd för parollen. 4) Parollen är inte ett övergångskrav som förbinder dagskampen med kampen för den socialistiska revolutionen.

Så här långt kan det vara på sin plats att förtydliga vad som egentligen menas med att ”öppna gränserna”. Parollen säger inte att gränserna ska avskaffas eller att nationalstaten ska upplösas. Visserligen är detta också två av våra målsättningar, men dessa är verkligen omöjliga att uppnå utan att omkullkasta kapitalismen. Strängt taget utgår parollen ”Öppna gränserna” faktiskt från den fortsatta existensen av stater och därmed gränsdragningar dem emellan – men säger samtidigt att dessa gränser inte ska vara ett hinder för den fria rörligheten av människor i allmänhet och de arbetande och förtryckta i synnerhet. Vad vi säger är att gränserna inte ska skyddas med hjälp av invandringslagar, restriktioner och vakter som sållar bort dem som inte anses produktiva från kapitalisternas synvinkel. Lika lite som uppmaningen till att ”öppna den där dörren” ska ses som liktydigt med ”förinta den där dörren”, ska ”öppna gränserna” ses som liktydigt med ”avskaffa gränserna”. Den senare åtgärden är som sagt inte felaktigt men hör till ett annat skede av kampen.

Det är inte en lek med ord att klargöra skillnaden mellan att öppna gränserna och att avskaffa gränserna. ”Öppna gränserna” är ett etablerat uttryck i relation till frågan om immigration. Möjligtvis är formuleringen ”för fri invandring” mer träffsäker. Hursomhelst så avser inte AM, eller andra grupper inom den yttersta vänstern som står för att öppna gränserna, att förespråka fri rörlighet för trafficking, vapensmuggling, arkeologiska stölder i tredje världen osv. I förhållande till sådana fenomen kan gränskontroller fylla en viss funktion, så vi säger inte att gränser och bevakning ska avskaffas rätt och slätt – bara att invandringen ska vara utan restriktioner.

RS försöker att definiera kravet på rätten till asyl som något annat än att öppna gränserna. Men om rätten till asyl inte kombineras med ett öppnande av gränserna så är det, om än ett steg i rätt riktning i jämförelse med att det inte finns någon rätt till asyl, ett sätt att tvinga flyktingar och immigranter att tigga och be de imperialistiska staterna om en ynnest.

RS påstår att kravet på öppna gränser är utopiskt och illusoriskt. Vi menar att det är kravet på rätten till asyl rest i motsättning till öppna gränserna som är utopiskt. RS påstår att restriktioner för invandringen är möjliga att kombinera med att rätten till asyl råder. Eftersom rätten till asyl är en demokratisk och mänsklig rättighet så säger RS därmed att det under kapitalismens imperialistiska stadium kan finnas en invandringskontroll som är human, icke-diskriminerande och icke-rasistisk. Med all respekt, men sådana resonemang är kvalificerad smörja!

Kapitalismen kommer alltid att behöva en rasistisk ideologi för att rättfärdiga en rasistisk praktik. Dessutom ligger det i sakens natur att de borgerliga staterna i väst i största möjliga mån kommer att förbehålla sig den exklusiva rätten att definiera vilka som är önskvärda som asylanter, naturligtvis utifrån sina egna snäva intressen och begränsningar.

I RS tappning är kravet på asyl radikal rådgivning åt kapitalet på hur de ska sköta sina restriktioner av invandringen. För säkerhets skull erbjuder sig RS rollen som påtryckare och observatör när de sen driver på för en generös tolkning av rätten till asyl framförallt kring enskilda fall. Här måste vi givetvis vara tydliga med att vi helt och hållet ställer oss bakom varenda kampanj för enskilda flyktingar oavsett om de bedrivs av RS eller kyrkan. Men att vi ställer oss bakom handlingen betyder inte att vi okritiskt accepterar all propaganda runt handlingen. Varenda enskilt asylärende är värt att driva men dessa kampanjer skulle spela en betydligt mer progressiv roll om de förenades med kravet på öppna gränser.

Dessutom kan man säga att KL och RS begår ett sorts kategorimisstag när man sätter rätten till asyl i direkt motsättning till öppna gränserna. Rätten till asyl är ett krav som kan och måste drivas i förhållande till enskilda flyktingärenden så länge gränserna inte är öppna. Men att öppna gränserna är en generell åtgärd som inte är kopplat till specifika fall. Kravet handlar om den strukturella nivån som undertecknad påpekade redan i förra svaret.

Efter att ha klargjort vad parollen om öppna gränser går ut på kan vi gå över till att diskutera i vilken mån den går att genomföra under kapitalismen. Men varför skulle det inte gå att göra det? Precis som med andra frågor av vikt för arbetarklassen så är det en kampfråga: det handlar om styrkeförhållandena. Problemet är inte att kapitalismen i sig självt inte kan fungera med en fri rörlighet av människor. Problemet är att snarare det sätt de skulle genomföra öppna gränser på: ett problem som KL är inne på. Dessutom saknas en proletär masskraft som har detta krav som en del i sitt program. KL argumenterar som om den nuvarande gränspolitiken skulle vara en organisk del av kapitalismen. En historisk tillbakablick visar emellertid att så inte är fallet. Det har snarare varit en pendelrörelse mellan starka restriktioner och helt eller delvis öppna gränser.

KL argumenterar som om situationen med miljontals papperslösa och utnyttjade människor är något som hör till en eventuell framtid där öppna gränser har genomförts. Men det är i så fall dags för KL att öppna ögonen. Det är faktiskt i systemet med stängda gränser som det redan finns ett hårt exploaterat och marginaliserat skikt av immigrantarbetare som kan räknas i miljoner. Eftersom stängda gränser inte kan vara en abstraktion så har vi ovanpå det alla tragedier som skapas bland dem som inte lyckas ta sig in. RS verkar göra ett tankefel när de automatiskt kopplar ihop förekomsten av en brutal uppskiktning av arbetarklassen med öppna gränser. Det är snarare det motsatta som är fallet. Den nationella exklusiviteten är en orsak till att arbetarklassen splittras upp i två läger: de som hör hemma innanför murarna till det västerländska fortet och de som egentligen hör hemma utanför murarna men som pga sin ”infernaliska fräckhet” har lyckats smuggla in sig själva; papperslösa, illegala invandrare och gömda flyktingar. Den nationella exklusiviteten ramas in av nationalstaternas gränser.

Att hålla gränserna stängda under hård bevakning är att förvandla det nationella från en romantisk idé (nåja, romantisk för de efterblivna) till krass verklighet. De stängda gränserna är en del i den struktur som ger medborgerliga rättigheter till en viss sektor av de som arbetar ihop välståndet i väst, medan andra – som ofta sliter under de hårdaste villkoren – förvägras de mest grundläggande rättigheter i det samhälle de bidrar till. Genom att öppna gränserna rycks en av grundpelarna för den här uppdelningen bort. Med öppna gränser är det inte längre intressant vilka som kom hit på ett ”legitimt” sätt och inte. När den frågan är ur vägen blir det enklare att ta den gemensamma striden för lika rättigheter åt alla.

Kapitalismen, inte invandrarna, står bakom attackerna på arbetarklassen
KL påstår följande om sambandet mellan öppnade gränser och den sociala situationen: ” Om det hypotetiskt skulle gå att införa är det ett samhälle där miljontals fler skulle vara papperslösa och utnyttjas utan rättigheter.” För KL och RS är det med andra ord en oundviklig följd av fri invandring att stora delar av arbetarklassen skulle sjunka ner i ett tillstånd av superexploatering och massfattigdom – i synnerhet immigranterna själva. De tidigare citaten från andra internationalen och Lenin visar att det historiskt har funnits en mycket mer villkorlig inställning i denna fråga. Ett stort inflöde av immigranter kan utnyttjas för lönedumpning och liknande.

Men detta är å andra sidan alltid ett problem under kapitalismen som har sin grundläggande orsak i behovet av att låta kapitalet koncentreras och växa. Om det inte finns en enad militant arbetarfront kan den härskande klassen utnyttja massarbetslöshet och även storskalig invandring för att spela ut olika grupper av arbetare mot varandra. Men det är alltså inget oundvikligt.

RS resonemang är däremot mycket ensidigt, defaitistiskt och farligt. Om det stämmer att öppna gränser oundvikligen leder till lönedumpning och svaga fackföreningar så följer det att en sådan politik kan undvikas genom att inte öppna gränserna – en slutsats som RS helt korrekt har dragit; det är därför de för fram idén om selektiv invandring grundat på rätten till asyl. Det är också därför de är emot parollen om öppna gränser.

Av detta följer i sin tur att eftersom gränserna omgärdar just borgerliga nationer och vaktas av kapitalistiska stater så har arbetarna enligt den här politiska logiken något viktigt gemensamt med bourgeoisien; nämligen bevakningen av det gemensamma fosterlandet som båda parter har specifika intressen i. RS skulle själva aldrig ta resonemanget så här långt. Men deras inkonsekventa tvetydighet, de borde dra dessa slutsatser, tjänar till att stryka en opinion medhårs som faktiskt tänker så här.

Men vad är det RS egentligen påstår därmed? Här gäller det att vara försiktigt för vad RS säger är att den imperialistiska statens invandringskontroll är ett sätt att blockera sociala och politiska tendenser som marxister normalt brukar beskriva som effekter av kapitalismens rörelselagar i sig själva. Men RS linje förvirrar bara i det avseendet och flyttar uppmärksamheten till något annat; invandringen och att den på något sätt skulle ha att göra med nedskärningar och arbetslöshet.

Det korrekta från en internationalistisk utgångspunkt är att aldrig säga eller göra något som kan tolkas som att orsakerna till angrepp på arbetarklassen ligger någon annanstans än hos kapitalismen självt. Omfattande invandring kan eventuellt gynna systemet men är ändå ett tveeggat vapen. Etnisk uppblandning och kontakt med nya influenser vidgar vyerna både hos den inhemska arbetarklassen och de nyanlända arbetarna och bidrar till att göra dem mer världsvana och globalt orienterade. Därmed ökar möjligheterna att de ska kunna förstå ett internationellt socialistiskt program. Baserat på ett sådant program, och med en strategi för samlad arbetarkamp, kommer omfattande invandring inte att gynna kapitalägarna. Den arbetskraft som kommer hit är till största delen proletär vilket innebär att den både bidrar till kapitalismens vinster och att den är dess dödgrävare. Att ta hit invandrare är att ta hit fler möjliga revolutionärer.

En av komponenterna i ett socialistiskt program är kravet på ett generellt välfärdssystem dvs kravet på sociala (och politiska) rättigheter som omfattar vidast möjliga kretsar av människor. Eftersom vi står på de förtrycktas sida kämpar vi för att alla som befinner sig inom ett lands gränser ska omfattas av dess välfärdssystem. Då vi inte kan acceptera ett globalt apartheidsystem som går ut på att de imperialistiska metropolerna berikar sig på de fattiga länderna, men utestänger flyktingar och invandrare som försöker att ta sig därifrån, kombinerar vi kravet på ett välfärdssystem och öppna gränser.

Det här betyder att vi står för en universell (i det ordets verkliga och högst materiella bemärkelse, inte som liberalt och metafysiskt svammel) målsättning om mänskliga rättigheter. De som står för ett försvar och utvidgande av välfärdsreformerna i väst utan att kräva öppna gränser säger implicit att dessa reformer är förbehållna en exklusiv grupp människor, i bästa fall definierade av medborgarskap – men alltför ofta definierade i termer av nationalitet och etnicitet. Detta är att tillmötesgå arbetararistokratin och de mest inskränkta skikten av arbetarklassen i deras ovilja att dela med sig av sina rättigheter.

Några exempel på krav som arbetarrörelsen i väst måste kämpa för är: facklig organisering av papperslösa, facklig utbildning för nyanlända immigranter om rättigheter och skyldigheter, minimilöner som ska gälla för alla oavsett medborgarskap eller uppehållstillstånd, löneökningar för de sämst betalda arbetarna, etc.

Det är nödvändigt att vinna stöd för parollen öppna gränserna
KL hävdar att det inte går att vinna stöd för linjen att gränserna måste öppnas. Men som jag redan har visat är detta ett väldigt ohistoriskt påstående. Den linjen har redan haft ett masstöd i den internationella arbetarrörelsen. Att gränserna måste öppnas har en gång i tiden betraktats som en självklarhet av de flesta som kallast sig för marxister och endast ifrågasatt av en liten klick socialpatrioter – socialister i ord men nationalister i handling. Av skäl som grundligt har diskuterats på andra håll så kastades emellertid styrkeförhållandena om och de reformistiska klassförrädarna fick överhanden inom den internationella arbetarrörelsen. Ståndpunkter som tidigare hade varit obskyra blev då normala.

Arbetarklassen och mänskligheten står inför stora utmaningar idag. För att ta sig an dessa måste planetens överlägset starkaste sociala kraft – armén av miljarder arbetare – göras stridsduglig. Detta är i första hand en politisk uppgift. Det gäller att återupprätta kärnan i de ursprungliga principerna och samtidigt ta sig an de nya frågeställningarna. Men invandring och flyktingströmmar tillhör egentligen inte de nya frågeställningarna (till skillnad från tex genmodifiering och liknande), utan är ett klassiskt problem där det redan finns ett genomdiskuterat förhållningssätt. Vi hävdar att detta förhållningssätt återigen både kan och måste bli en självklarhet. RS/CWI däremot hävdar något annat. Eftersom de är totalt uppgivna om den västerländska arbetarklassens förmåga att anamma ett verkligt internationalistiskt perspektiv (vilket inte kan ske om man inte är beredd att ställa sig bakom kravet på att öppna gränserna) så väljer de att kompromissa med socialchauvinismen och accepterar en av dess mest grundläggande premisser; att det ligger i arbetarklassens intresse att upprätthålla de nationsgränser som imperialisterna har kommit överens om. Detta är vad RS/CWI säger rent objektivt, även om de försöker dölja det med fraser. RS/CWI kännetecknas i den här frågan, precis som i så många andra, av att hela tiden anpassa sig till vad vänstern inom den reformistiska byråkratin kan gå med på: ett arv från tiden som djupt inbäddad opposition inom socialdemokratin.

Hannah Sell samt Lindsey-strejken
Ett flagrant exempel på hur resonemanget går när RS/CWI viker ner sig för vänsterbyråkratin och efterblivna stämningar inom arbetarklassen är det citat av KL:s brittiska kamrat Hannah Sell som jag gav exempel på i min förra artikel:

“We have to steadfastly oppose the scapegoating of asylum seekers and economic migrants, and fight for their rights. However, in doing so we are aiming to convince as many workers as possible of this position. To adopt, as some on the left do, a headline slogan like ‘asylum seekers welcome here’ is a mistake. It will never gain the ear of the vast majority of working-class people in Britain. Even amongst the most thinking sections of workers, who are aware of how the government uses asylum to deflect attention from its neo-liberal policies, there is a feeling that Britain cannot cope with more than a limited number of asylum seekers. Amongst broader sections of the working class the wave of anti-asylum seeker propaganda has had a marked effect. There is a feeling that their numbers are partly responsible for the dilapidated state of public services. And while racism is clearly a strong element in the most vitriolic anti-asylum feeling, this is not a simple question. It is undoubtedly true that the anti-asylum feeling is stronger in towns with small black and Asian populations, or in predominantly white suburbs on the edges of more mixed towns, than it is in London, where two-thirds of immigrants settle and 28% of the population are from ethnic minorities. (Incidentally, this proves that it is not overcrowding that causes anti-asylum feeling, as London is by far the most densely-populated part of Britain.) Nonetheless, anti-asylum seeker feeling does not only exist among white workers, but also among second and third generation immigrants from the neo-colonial world. Several opinion polls show that, as a result of the deluge of propaganda against them, the broadest hostility is towards Eastern European refugees rather than those from Africa or Asia.”
- Hannah Sell, Socialism Today, nr 79/2003

Ovanstående citat är ett skrämmande exempel på hur långt CWI är bredda att gå i sin anpassning till nationalistiska tongångar inom arbetarklassen. Sell är så nära man kan komma att ta avstånd även från rätten till asyl med hänvisning till vad opinionen kan tolerera inom vissa arbetarskikt. Inte konstigt att KL försöker att ignorera detta hemska uttalande i sitt svar till undertecknad.

Ett annat exempel på samma syndrom är CWI:s agerade i samband med Lindsey-strejken, en händelse som KL däremot viker en hel del utrymme åt att kommentera. Faktum är att AM redan har kommenterat denna kontrovers utförligt på sin hemsida. Den som vill ha ytterligare exempel på CWI:s svaghet i den här frågan kan informera sig här: http://www.arbetarmakt.com/2009/02/de-som-leker-med-elden-kommer-att-branna-sig/

Den egna borgarklassen är huvudfiende
Utan tvivel är det så att parollen Öppna gränserna idag inte har speciellt stort stöd bland inhemska arbetare i de imperialistiska metropolerna. Det är ett konstaterande som beskriver en aspekt av en politisk medvetenhet som är en produkt av vissa historiska, ekonomiska, sociala och politiska omständigheter.

Att säga att den medvetenheten inte kan eller kommer att förändras måste antingen betyda att den betraktas som en organisk del av arbetarklassen i väst eller att de faktorer som gav upphov till denna politiska deformering är permanenta. Båda påståendena är omöjliga att förena med den dialektiskt materialistiska synen på historia. Krig, katastrofer, kriser, revolutioner och kontrarevolutioner kommer att försvaga många av dagens självklara ”sanningar”. Men för att ersätta de gamla ”sanningarna” med nya krävs en aktiv insats från marxisterna – inte bara som dugliga kämpar, utan som förespråkare för ett program som inte är en kompromiss med just den ordning det påstås vara emot.

En av de grundmurade föreställningar som kommer att utmanas av händelsernas gång är att arbetarklassen har ett fosterland under kapitalismen, och att det på något sätt kan försvaras genom mer eller mindre tillslutna gränser. Så fort insikten sprider sig att det inte finns någon nation eller fosterland att försvara men däremot klassfränder att försvara, bla mot kapitalister ur den egna nationella ”gemenskapen” – då kommer frågan om gränserna att komma i ett annat ljus. Arbetarmakt förbereder för detta genom att återanknyta till traditionen från Stuttgartkongressen 1907 och det som Lenin har skrivit i frågan.

En annan synpunkt är att parollen Öppna gränserna visserligen uttrycker en markant minoritetsposition, men ändå inte är fullt så exklusiv som RS vill påskina. Bland grupper med rötter i trotskismen eller andra traditioner långt till vänster om det reformistiska träsket är den vanligt förekommande. I den miljön tillhör RS högerflygeln. Dessutom är ett marxistiskt program internationellt, det vänder sig till världsproletariatet. Bland några av de mest utsatta skikten, framförallt flyktingar och papperslösa, har parollen om Öppna gränser goda möjligheter att vinna gehör redan idag. Det gäller även hos mer medvetna sektorer av arbetarklassen i de halvkoloniala länderna.

Öppna gränserna är ett demokratiskt krav i ett övergångsprogram
KL menar att ”öppna gränserna” inte är ett övergångskrav. I strikt mening kan detta stämma. Men inte heller ”rätt till asyl” är ett övergångskrav så även RS har en nyckelparoll i den här frågan som inte är ett renodlat övergångskrav. Rätten till asyl och öppna gränserna är två paroller med en fundamental likhet; de är demokratiska krav som närmast bör likställas med saker som yttrandefrihet, mötesfrihet och föreningsfrihet i det att de handlar om friheten att få bo och arbeta under relativ säkerhet där möjligheterna till försörjning finns. Omvänt så handlar invandringskontroll och restriktioner om att begränsa denna demokratiska frihet. Lika lite som vi kommunister är beredda att acceptera inskränkningar och speciella ansökningsprocedurer för arbetarnas rätt att få organisera och yttra sig, lika lite tolerans borde vi visa mot restriktioner mot deras möjligheter att flytta dit jobben och tryggheten finns.

Då ”öppna gränserna” har denna tydliga demokratiska karaktär blir det något absurt över KL:s argumentation när han skriver:

”Rättvisepartiet Socialisterna är inte begränsade av att ’resa dagskrav’. Men vi ser heller oss inte begränsade till att bara ropa på den ’proletära världsrevolutionen’ utan vi kämpar här och nu och kopplar detta samman med uppbygget av en internationell massrörelse kapabel att sopa undan kapitalismen och förpassa detta system till historiens sophög.

Men för att göra detta är övergångsprogrammets metod nödvändig. Övergångsprogrammet ska användas för att vara en bro mellan den nuvarande medvetenheten hos arbetarklassen och behovet av socialism i världsskala”.

Vi kliar oss lite i huvudet och känner oss förbryllade. Menar KL att öppna gränserna är ett slagord i samma nivå som arbetarrådsmakt och väpnad internationell revolution? Det är det definitivt inte. Det ifrågasätter inte kapitalismen på ett grundläggande sätt, utan är som sagt ett rent demokratiskt krav – inte ett förslag på en revolutionär åtgärd. Däremot är det så att demokratiska krav har sin givna plats i ett socialistiskt övergångsprogram. Under sina mer krisartade faser kommer kapitalismen att hamna i motsättning till grundläggande demokratiska friheter därför att dessa möjliggör ett motstånd.

Att försvara dessa rättigheter, och att fortsätta kämpa för deras utvidgande, kommer då att få en revolutionär och antikapitalistisk betydelse. Kampen för demokratiska krav, som öppna gränserna, kan och kommer alltså att kunna bidra till att arbetarnas medvetenhet utvecklas i socialistisk riktning, även om dessa krav var och en för sig inte har några likheter med sådana klassiska övergångskrav som arbetarkontroll och arbetarmilis.

Det demokratiska kravet på att öppna gränserna för invandringen är redan nu en fråga på liv och död. Varje socialist, till och med varje progressiv människa, måste fundera över på vilken sida man står.

Eduardo Montero

Socialist Party (Rättvisepartiet Socialisternas engelska och walesiska motsvarighet) riskerar en splittring med det nationella nätverket för shop stewards (NSSN) för att lansera ännu en nationell kampanj mot nedskärningar. Det blev resultatet av det senaste mötet med ledningskommittén i NSSN där alla medlemmar som inte tillhör Socialist Party röstade mot att bilda ännu en nationell kampanj. Jeremy Drinkall rapporterar här från mötet och det efterföljande forumet för kampanjen Rätten till arbete.

NSSN:s ledningskommitté
Förti shop stewards trängde ihop sig i Exmouth Arms i London lördagen den 4 december för att planera NSSN:s konferens under nästa år. Många fler än vanligt deltog eftersom fackföreningsrörelsen står inför det våldsammaste angreppet sedan årtionden: kommunala budgetnedskärningar på 83 miljarder £ under de närmaste fyra åren, angrepp på pensioner i offentlig sektor och lönestopp, förlusten av mer än en miljon jobb som följer mycket av den vitala service som ska tas bort, bidrag för de mest sårbara i våra bostadsområden ska sänkas och det nationella sjukvårdssystemet (NHS) och den statliga utbildningen är på väg att monteras ned.

Men det hade läckt ut att det fanns olika uppfattningar i ledningen. Medlemmar i Socialist Party, som dominerar NSSN:s strukturer, drev på för att NSSN vid konferensen i januari ska sätta upp en egen landsomfattande kampanj mot nedskärningar och stöda kandidater som är mot nedskärningar i lokalvalet i maj.

Andra som leddes av NSSN:s kassör George Binette (från Unison i Camden) och den nationelle sekreteraren Dave Chapple strävade efter enhet med Motståndskoalitionen, Rätten till arbete och vänstern i Labourpartiet. De hävdade att frågan om att ställa upp kandidater var en underordnad taktik som bäst överlåts åt lokala grupper, som själva kan bedöma värdet av valarbete i samband med kampen.

Binette hade en ordentlig plattform. Hans egen Unison-avdelning har lett motståndet mot nedskärningar och Motståndskoalitionen hade precis haft en imponerande första konferens med 1 300 deltagare, inklusive tre fackliga generalsekreterare och två parlamentsledamöter från Labours vänster. Hans förslag föreslog helt riktigt att NSSN ska fokusera på behovet att föra upp fackföreningarna till studenternas nivå genom att agitera för strejker ”hellre snart än senare”, för ”samordnade” aktioner på arbetsplatserna och ”substantiella” strejker snarare än endagarsstrejker.

Jag påpekade att det enda sättet som vi kan stoppa dessa nedskärningar på är genom att dra igång strejker som inte är tidsbegränsade för att framtvinga verkliga eftergifter och en generalstrejk för att störta den konservativa-liberala regeringen, som inte har något mandat för sitt program för att utplåna välfärdsstaten och göra de fattiga utblottade. Vi kan förbereda oss genom att bygga aktionskommittéer i vartenda bostadsområde, förena den offentliga servicens anställda och brukare, de som har arbete och de som är arbetslösa, studenter och pensionärer, i demokratiska forum och en förenad nationell rörelse. Aktionsdagar – 15 januari som utropats av Sertuc, 14–20 februari av Motståndskoalitionen och Rätten till arbete och internationella kvinnodagen den 8 mars – kan bli möjligheter för att förena strejker och demonstrationer och bereda väg för ett massivt deltagande i landsorganisationens (TUC) demonstration den 26 mars.

Socialist Partys förslag
Socialist Party svarade så här:
• De ville bara sätta upp ännu en kampanj, inte proklamera sig som den enda kampanjen mot nedskärningar (som om vi behöver ännu en kampanj för att förvirra kampen).
• Motståndskoalitionen var odemokratisk eftersom det inte fanns tid för att debattera och rösta om tillägg till sin deklaration (NSSN-ledningen har under de senaste fyra åren vägrat att låta sina konferenser rösta om ett enda tillägg).
• Motståndskoalitionen accepterade nedskärningar som gjorts av kommuner som leds av Labour (utan ett uns av bevis som stöd och trots att John McDonnell uppmanat till att ställa upp kandidater som är mot nedskärningar).

Linda Taaffe från Socialist Party föreslog också att den nya kampanjen ska ledas av en ledningskommitté med 20 medlemmar, och som skulle bestå av sex fackliga företrädare och fyra från lokala grupper mot nedskärningar. Hon sade att dessa skulle vara ”människor med en viss position”, som ”snabbt kan få saker gjorda” och föreslog Billy Hayes.

Hayes är ordförande i CWU:s postfack och har sålt ut två nationella strejker, en 2007 och en förra året, och undertecknat en överenskommelse om att inte strejka när dussintals postcentra läggs ned. Han har inte gjort mycket för att stoppa privatiseringen av Royal Mail utöver ett protestmöte och en hemsida. Med vänner som honom i ledningen för en kampanj mot nedskärningar behöver man väl inga fiender? Taaffe utelämnade i sitt förslag också varje omnämnande av strejkaktioner – och påstod senare att det var ”oavsiktligt”.

Även när det gäller frågan om att ställa upp kandidater mot nedskärningar, vilket både kan och inte kan vara en användbar taktik i maj – dvs. först om fem månader, var Socialist Partys motiv bara att stötta upp en annan av sina vacklande frontorganisationer. Några av oss på mötet noterade att den fackliga och socialistiska koalitionen (TUSC) hade bokat samma lokal som den som ska användas den 22 januari för ett möte 3.30 – precis efter att NSSN:s konferens avslutats.

Splittring
Efter två långa diskussionsrundor, i vilka talare som inte är med i Socialist Party uppmanade partiet att ändra kurs och undvika en förödande splittring, led Binettes förslag nederlag och Taaffes förslag godkändes med en majoritet på 55 procent mot 45.

Under Rätten till arbetes forum följande dag var Socialist Partys medlemmar oförsonliga i sina förklaringar av NSSN-majoritetens ståndpunkt. Dave Chapple var å sin sida upprörd. Han redogjorde korrekt för föregående dags förhandlingar och anklagade sedan Socialist Party för att sätta igång ”inbördeskrig i NSSN”.

Chapple var inte den ende som var besviken. John McDonnell uppmanade Socialist Party att tänka om och erbjöd sina tjänster vid det planerade mötet med den samordnande fackliga gruppen den 14 december för att förhandla fram en kompromiss. Ännu värre för Socialist Party och för NSSN:s framtid var att det cirkulerade uppgifter om att själve Bob Crow, ledare för RMT:s järnvägsfack och fram tills nu huvudsponsor för NSSN och för den fackliga och socialistiska koalitionen (TUSC) hade uttryckt motstånd mot Socialist Partys tilltag.

Vilken kontrast mot atmosfären på och resultatet av Rätten till arbetes forum. Även här fanns det omkring 40 deltagare. Inga förslag lades fram, men Chris Bambery från Socialist Workers Party inledde diskussionen genom att prisa Motståndskoalitionens konferens, meddela att Motståndskoalitionen och Rätten till arbete hade kommit överens om ett protokoll för samarbete, inklusive under aktionsveckan 14 till 20 februari, och föreslog att Rätten till arbete skulle ”överlåta” sin konferens den 12 februari ”till rörelsen” – något som sedan skett.

Flera kamrater från facket Unite rapporterade att den nye ordföranden Len McCluskey redan hade beordrat fackets aktivistkommittéer i olika områden att gå med i lokala grupper mot nedskärningar. Sean Vernell, medlem i ledningen för universitetslärarnas fack UCU, sade att hans fack var nära en överenskommelse med lärarfacket NUT om en omröstning för nationella strejkaktioner i mitten av mars. Och Pete Murray från journalisternas fack rapporterade att det skulle bli en nationell strejk mot tidningsgruppen Newsquest i januari (det finns redan lokala konflikter), samtidigt som de fått 700 nya medlemmar vid BBC, vars representanter har röstat om det nya pensionserbjudandet under veckan.

Murray berättade också att hans facks besök hos ockupationen av London South Bank University hade bidragit till att höja deras självförtroende och vilja att fortsätta kämpa – och han var ”stolt” över att kunna säga att studenterna gick vidare med att vinna en imponerande seger. Vi fick också höra om imponerande demonstrationer och strejker i Edinburgh, Bristol, Southampton och Lewisham, där studenterna den här gången gjorde ett beslutsamt ingripande för att stöda protesten mot kommunala nedskärningar.

Workers Powers anhängare föreslog aktionsdagar, samordnade och länkade strejker – dvs. att alla facken ska strejka mot de kommande angreppen på pensionerna och att fortsätta tills alla sektorer hade vunnit – och för att lokala grupper mot nedskärningar måste gå ner på lokalplanet för att kunna bli en massrörelse, liksom rörelsen mot Poll Tax.

Rätten till arbete sade att de snart skulle återkomma med förslag om aktionsdagar efter nyår och flera talade också om att utveckla mer samordning i rörelsen mot nedskärningar, vilket visar att våra idéer hade mottagits på ett konstruktivt och öppet sätt.

NSSN och Socialist Party
Det är förståeligt att medlemmarna i NSSN som inte är med i Socialist Party är bekymrade över att deras organisation kan förstöras eftersom det finns ett verkligt behov av ett oberoende nätverk med shop stewards och fackliga basaktivister.

Rätten till arbete har aldrig levt upp till sin potential och har hamnat i förvirring efter att högerns koalition vann valet i höstas. Den slutgiltiga deklarationen från dess första konferens, som antogs i januari i år och som innehåller Workers Powers krav på en basrörelse som kan ”organisera aktioner med ledarna där det är möjligt, utan dem när det är nödvändigt”. I en del områden, exempelvis södra London, har man vägrat sammankalla ett enda möte eller öppna sig för någon utanför SWP och dess kontakter.

Därför är det bra att Rätten till arbete nu erbjuder regelbundna öppna forum och öppnar sina konferenser för andra kampanjer och grupper. Men samtidigt som NSSN har en tydlig roll och även har byggt upp verkliga grupper i Reading och nordöstra England, har den präglats av splittringar inför alla större konflikter på senare tid: den första strejken vid LOR:s oljeraffinaderi, vilken flera av oss hävdade var chauvinistisk, valet av ordförande i Unite och konflikten vid British Airways.

Kärnan i NSSN:s svaghet är emellertid det faktum att den aldrig har brutit sig loss från de fackliga vänsterledarna och speciellt Bob Crow. Detta var orsaken till att NSSN:s grundningsdokument förklarade att man aldrig skulle ingripa i ”enskilda fackföreningars interna politik”. Förräderier, häxjakter och strejktaktik skulle vara utom räckhåll för denna organisation eftersom det skulle bryta enheten med vänsterledarna.

Det är därför som det inte räcker med att hindra Socialist Party vid konferensen i januari från att lansera ännu en nationell kampanj mot nedskärningar – vilket inte är omöjligt – utan vi behöver gå längre och deklarera vår rätt att bekämpa den klick med fackliga byråkrater som kontrollerar våra fackföreningar och förhindra ett enat motstånd. Vi bör sannerligen ersätta dem med verkliga klasskämpar som är bundna till arbetardemokrati och basmedlemmarnas intressen.

Jeremy Drinkall

Kristofer Lundberg, medlem i Rättvisepartiet Socialisterna i Göteborg, skrev på partiets hemsida den 14 oktober en kritik av Arbetarmakts resande av kravet på öppna gränser.  Artikeln gick under rubriken ”RS svarar Arbetarmakt” och kan läsas här. Kritiken syftar på en artikel skriven av Eduardo Montero i Arbetarmakt nr. 3/2010, som går att läsa här . I inlägget nedan försvarar Eduardo Montero vår uppfattning och utvecklar kritiken av Rättvisepartiets inställning.

Till försvar för de öppna gränserna
Arbetarmakt motsätter sig den självpåtagna rätten för de imperialistiska staternas regeringar och byråkrater att besluta om vilka som ska få bo, arbeta och leva i dessa länder. I sin imperialistiska epok kännetecknas kapitalismen av instabilitet, krig och förfall. Av ekonomiska och politiska skäl har därför miljontals människor varit tvungna att bryta upp för att lösa sina problem på en ny ort eller till och med i ett nytt land. Vi menar att beslutanderätten om uppehållsort ligger hos dessa människor själva och inte hos de krafter – den globala kapitalismen med fästen som London, Washington, Paris och Stockholm – vilka i sista hand är ansvariga för så många katastrofer på vår planet. Därför reser vi parollen ”Öppna gränserna”.

Arbetarmakts hållning är långt ifrån självklar inom vänstern, vilket vi försöker ändra på genom agitation, propaganda och kamp. Vi tog till exempel upp den här frågan i vårt specialnummer om valet (nr 3 2010) inom ramen för en vidare kritik av Rättvisepartiet socialisternas (RS) benägenhet att kombinera politisk opportunism (exempelvis i immigrationsfrågan) med organisatorisk sekterism (att kräva stöd till sitt eget parti på ett ultimativt sätt). Detta har nu lett till ett välkommet svar från en av RS medlemmar i Göteborg – Kristofer Lundberg (KL).

RS och deras internationella organisation CWI (Committe for a Workers International) har i årtionden motsatt sig kravet på öppna gränser. KL:s inlägg återger några av CWI:s argument och kan i korthet sammanfattas så här:

1. Det viktigaste är att kämpa för rätten till asyl i konkreta fall samt att bekämpa reaktionära åtgärder mot invandrare och asylsökande.

2. Kravet på öppna gränser är ”abstrakt”.

3. Att öppna gränserna hör till socialismens värld, kravet kan inte realiseras under kapitalismen (det är troligtvis detta de menar med att parollen är abstrakt).

4. KL:s eget bidrag till CWI/RS argumentation i den här frågan är att lyfta fram RS många aktiviteter i flyktingfrågan samt att hävda att Arbetarmakt aldrig gör något bortsett från att författa texter.

RS försöker undvika den politiska frågan
KL:s text har den egenheten att den gör anspråk på att vara ett politiskt försvar mot Arbetarmakts kritik av CWI:s ställningstagande mot öppna gränser och fri invandring, samtidigt som den mestadels fokuserar på punkt 4 ovan. Det är inte en överdrift att påstå att KL demagogiskt spelar på de bättre möjligheter att mobilisera som en större organisation har jämfört med en liten grupp som Arbetarmakt. Men även om RS ”gör mer” i absoluta termer så kvarstår faktum att ingen grupp på den svenska vänsterscenen gör lika mycket i förhållande till sin storlek som Arbetarmakt. Det må vara så att RS totalt sett uträttar mer, men medlemmarnas genomsnittliga aktivitetsnivå, politiska utbildningsnivå och disciplin ligger under Arbetarmakts genomsnittliga nivå. Alla som har följt oss vet vilken aktiv och pådrivande roll vi har spelat i den antirasistiska kampen i Stockholm och Göteborg.

KL försöker lägga ut dimridåer genom att demagogiskt spela på det faktum att RS är en hyfsat stor organisation, istället för att omsorgsfullt diskutera sakfrågan. För när det kommer till kritan räcker det inte att kunna slåss och springa fort. Det gäller att springa åt rätt håll och ta strid för rätt saker. Frågan gäller alltså kampens politiska innehåll. Vi vet att många RS:are arbetar hårt och seriöst. Men det är dags att ställa sig frågan vilken effekten är med avseende på att driva ut all nationalism ur arbetarleden och att börja sammansvetsa en internationell proletär gemenskap mot borgarklassen i alla länder, framförallt det ”egna” landet. Här menar vi faktiskt att RS inte för fram ett tydligt program för att kapa alla – ALLA – politiska band mellan arbetarklassen å ena sidan och kapitalet och dess nationalstat å andra sidan. Istället försöker man som vanligt att sitta på två stolar samtidigt.

Låt mig först gå igenom punkterna 1–3 ovan för att sedan göra några generella anmärkningar.

Det räcker inte med kamp runt dagskrav
Arbetarmakt och RS är till hundra procent överens om att det gäller att delta i så många konkreta strider som möjligt för flyktingars och invandrares rätt att bosätta sig i till exempel Sverige. Arbetarmakt har deltagit i och kommer att fortsätta delta efter förmåga i blockader mot utvisningar, kampanjer i enskilda fall, demonstrationer och protester mot den generella statliga politiken i den här frågan, och så vidare. Men eftersom vi är revolutionära marxister och inte en humanitär organisation, frågar vi oss vilka åtgärder som skulle kunna lösa den globala flyktingkrisen som sådan, alltså inte bara på en individuell nivå, utan om man så vill kalla det, på en strukturell nivå.

När vi påpekar nödvändigheten av att tänka utöver de konkreta flyktingfallen för att hitta en mer generell lösning, gör vi en särskild poäng av att inte konstruera en motsättning mellan de åtgärder som är möjliga idag i förhållande till de åtgärder som är nödvändiga i en revolutionär och socialistisk framtid. Vi menar tvärtom att dagens politiska linje, den som formuleras av små revolutionära minoritetsgrupper, måste vara en direkt och principfast implementering av exakt den politik som kommer att råda i och med den segrande socialistiska revolutionen. Men – det måste förstås vara en väldigt konkret och väl avvägd implementering som tar hänsyn till de aktuella styrkeförhållandena, den politiska medvetandenivån och så vidare.

Arbetarmakt har till exempel bildandet av arbetarråd som en väsentlig del av vårt revolutionära program och vi förklarar denna programpunkt och dess nödvändighet redan nu när det inte finns några objektiva förutsättningar för arbetarråd. Däremot föreslår vi inte på ett konkret sätt bildandet av sådana råd just nu. Det skulle vara absurt. Istället har vi fört fram förslag på bildandet av kampstrukturer som i sig själva inte är arbetarråd men som i sin förlängning leder vidare till en slutsats om sådana. När den internationella rörelsen för sociala forum fortfarande hade en stor radikal potential, förde vi fram förslaget på att bilda lokala sociala forum och använda dem som en öppen träffpunkt för progressiva och proletära krafter.

Vi är för bildandet av leninistiska kommunistpartier som kan kämpa om makten i samhället. Vi förklarar outtröttligt behovet av sådana partier för att kunna slå tillbaka den imperialistiska aggressionen. Men våra konkreta förslag just nu handlar inte om att proklamera dessa partier, utan om att bilda nya arbetarpartier som förhoppningsvis kan utvecklas till nya kommunistpartier (eller så nöjer vi oss med att föreslå kamp inom de existerande reformistiska masspartierna, det beror på situationen i det givna landet). Vår paroll om öppna gränser fungerar ungefär på samma sätt som de angivna exemplen ovan om öppna kampstrukturer och nya arbetarpartier. Det är en paroll som uttrycker en konkret lösning på ett konkret problem – den globala flyktingkrisen – men som också direkt leder vidare till större slutsatser om gränslös internationell kommunism.

Vid den här punkten i resonemanget är det verkligen dags att vi blir så specifika som det bara är möjligt. Arbetarmakt påstår att parollen om öppna gränser är en del i lösningen på den globala flyktingkrisen och vi påstår att det är ett konkret förslag som kan föras fram här och nu! Låt oss skärskåda detta resonemang. Vi utgår från situationen i USA och Europa. Vi vet inte hur många papperslösa invandrare det finns idag i Europa och USA, men det handlar om miljontals människor som bildar ett förföljt och exploaterat bottenskikt inom arbetarklassen. Vid Europas gränser finns stora koncentrationsläger med flyktingar som deporteras tillbaka eller som hålls kvar i ett ingenmansland. Stora folkmassor har i decennier riskerat sina liv för att korsa gränsen till Europa och USA. I USA vaktas gränserna av samma stat som har attackerat Irak och Afghanistan med stora flyktingtragedier som följd. Denna stat backas upp av halvfascistiska privatmiliser som skjuter skarpt på flyktingar som försöker korsa gränserna. Dessutom finns inga som helst indikationer på att den här situationen kommer att ändras till det bättre inom en överskådlig framtid.

Det är nu det bränns: exakt vad ska göras med dessa koncentrationsläger och de människor som sitter där? Exakt vad ska göras med de polis- och armépatruller som vaktar USA:s och Europas gränser? Exakt vad ska göras med reaktionärt avskum som Minutemen vid USA:s gränser? Exakt vad ska göras med passkontrollenheterna vid flygplatserna? Exakt vad ska göras med de som väntar på sina asylbesked just nu? Exakt vad ska göras med de som gömmer sig undan verkställandet av utvisningsbesked precis i detta nu? Exakt hur ska nästa våg av asylsökande, och nästnästa, och den efter det, behandlas? Exakt vad ska lagtexterna och de politiska besluten säga om dessa frågor? Revolutionär politik har inget att göra med att vara missnöjd, rebellisk och kritisk i största allmänhet. Marxister har positiva lösningar på stora och små problem för samhället.

Generalisera kampens målsättning
Varje marxist, ja varje socialist och klassmedveten arbetare med självaktning, måste vara för att riva alla koncentrationsläger för flyktingar och ge de som sitter inspärrade där uppehållstillstånd. Det är också omöjligt för en marxist att acceptera legitimiteten hos exempelvis den nordamerikanska statens väpnade styrkor att tillfångata, deportera, misshandla och skjuta ner latinamerikanska bönder och arbetare på väg till USA. Finns det ens i teorin något annat krav än att dessa styrkor omedelbart måste dras bort från alla gränser? Minutemen behöver egentligen inte ens kommenteras, de ska behandlas utan någon som helst barmhärtighet. Varför ska passkontrollen göra något annat än att ge service samt filtrera ut grova brottslingar och desperados? Finns det så mycket som ett exempel på en enda kategori av flyktingar eller invandrare som ska klumpas ihop med kriminella och stoppas från att komma i säkerhet? Det borde inte vara passkontrollens uppgift alls.

Man kan också undra vilka asylsökande RS inte vill ge uppehållstillstånd? Vi förutsätter att RS stödjer kravet på allmän amnesti för de som lever gömda och att Sverige ska ställa upp som säker hamn. Men det går inte att göra det som en serie tillfälligheter – det behövs en generell politik för att försvara alla gömda och papperslösa, för att försvara alla förtryckta som kommer hit. Vi menar att det i de exempel som angivits egentligen inte ges någon medelväg. Ska vi be den amerikanska gränspolisen att vara lite artigare? Eller ska man resa det totalt naiva kravet att de ska patrullera utan vapen? Men även om det genomfördes så vore det bara ett sätt att säga att vi delar er målsättning men inte metoderna. Som marxister kan vi dock absolut inte dela den amerikanska statens mål som är att ha suverän beslutanderätt över vilken arbetskraft som är önskvärd i USA. Vårt intresse är säkerhet och överlevnad för de förtryckta massorna, inte att hitta den bästa arbetskraften åt kapitalet.

Om allt detta genomförs, från att dra bort den väpnade bevakningen vid gränserna till att ge generella garantier för invandrare att få komma till Europa och USA – vad finns det då kvar av deras gränser? Det är faktiskt svårt att förstå varför denna paroll, att öppna gränserna, skulle vara så ”abstrakt” som KL påstår. Den är förvisso en generalisering av ett antal ställningstaganden från olika frontavsnitt i kampen för flyktingars intressen. Men parollen är i sig självt egentligen inte mer abstrakt än de komponenter som ingår i den. Och jag tror mig faktiskt om att ha demonstrerat att dessa komponenter är allt annat än abstrakta eller teoretiserande. De kommer ur konkreta valsituationer i klasskampen. Den som väljer rätt i dessa frågor kommer rent logiskt att hamna i en bestämd sammanfattande slutsats, nämligen att de imperialistiska staternas, även det gulliga imperialistiska landet Sveriges, gränser måste öppnas. Den marxist som vill undvika denna slutsats måste börja fundera över vilka flyktingar som ska skickas hem, vilka båtlaster från Afrika som ska stoppas, hur den amerikanska gränspolisen ska ”kontrolleras” eller ”modereras”. Detta är reformismens väg, inte revolutionärernas.

Nu vill ju RS förstås göra gällande att de inte alls är mot att öppna gränserna. De vill bara inte göra det just nu. Det ska göras ”sen”, när socialismen har segrat. KL frågar retoriskt vem som ska genomföra detta krav – borgarna själva? Innan vi svarar på denna väsentliga fråga, bör man omformulera den och kasta tillbaka den mot RS. Eftersom gränserna inte ska öppnas nu, så ska de behållas, eller tänker sig RS att de ska vara både stängda och öppna samtidigt? Den idén om något känns abstrakt och svår att förstå. Det troligaste är att RS alltså just nu vill behålla gränserna. Här kommer då motfrågan; vem ska genomföra den ordningen? Den borgerliga staten med hjälp av miliser? Med andra ord kräver RS i sådana fall att den nuvarande ordningen ska bestå, för det är exakt så det är idag. Resultatet är känt.

Asylrörelsen, arbetarrörelsen och marxismen reduceras här i bästa fall till att vara välmenande påtryckargrupper för en flyktingpolitik med mänskligt ansikte. Röda korset nästa. Men RS kanske tänker sig att arbetarrörelsen på något sätt ska övervaka eller ta hand om gränskontrollen (inom kapitalismen eftersom den grundläggande premissen var att gränsernas avskaffande hör till socialismen)? Men om nu en radikal arbetarrörelse rent hypotetiskt skulle få ett avgörande inflytande över invandrings- och gränspolitiken under den nuvarande borgerliga ordningen, t.ex. genom en serie framgångsrika val i Europa: vilken politik vore det rätt att kräva av sådana regeringar? Om RS inte ska villa bort sig i självmotsägelser så har de inget annat svar på den frågan än att gränserna även under de förhållandena skulle vara stängda och kontrollerade av samma beväpnade styrkor som tidigare. Slutsats; genom att välja bort öppna gränser tvingas RS, antagligen mot sin vilja, in i armarna på den imperialistiska staten och reformismen.

Militant masskamp kan realisera de öppna gränserna
Nu över till frågan om vem som ska genomföra parollen öppna gränserna. Det är egentligen inte märkvärdigt. Den åtgärden kommer att genomföras enligt samma logik och av samma krafter som har varit verksamma i samband med alla andra stora reformer och eftergifter från klassfiendens sida. Vem genomförde den parlamentariska demokratin? Vem genomförde välfärdsreformerna? Vem genomförde alla beslut som förbättrade kvinnans situation? I en viss mening genomfördes allt detta av den borgerliga staten, men under mer eller mindre hårt tryck från arbetarklassen och socialismen. Det trycket måste uppbådas nu också. Mycket tyder på att eran för stora sociala och politiska reformer av kapitalismen är förbi, minst sagt. Ett realpolitiskt genomförande av de öppna gränsernas politik känns tyvärr därför ganska avlägset idag.

Men om det nu genomförs, inte som en konsekvens av en socialistisk revolution utan genom att arbetarklassen flyttar fram sina positioner inom ramarna för en fortsatt existerande kapitalistisk regim, är det självklart att kapitalismens sätt att fungera hela tiden skulle riskera att pervertera en sådan reform och vända den till sin motsats. I marknadsliberalernas tappning så handlar öppna gränser om lönedumpning, svaga fackföreningar och möjligheten att flytta arbetskraften hit och dit efter behag. Klasskampen tar inte paus bara för att stora reformer genomförs, tvärtom skapas nya arenor för klasskampen och det skulle vara helt nödvändigt med en konstant militant bevakning av politiken med öppna gränser så att den verkligen kom de arbetande och förtryckta och inte kapitalet till fördel.

CWI anpassar sig till reaktionära stämningar
Ett av CWI:s vanligaste argument mot parollen om öppna gränser är att arbetarnas politiska medvetenhet är för låg för att de ska kunna förstå ett sådant ”abstrakt” krav. Det gäller att utgå från den aktuella medvetenheten när man formulerar sin politik, brukar det heta. Just det argumentet figurerar bara indirekt i KL:s artikel men formuleras desto tydligare av Hannah Sell i CWI:s brittiska sektion:

We have to steadfastly oppose the scapegoating of asylum seekers and economic migrants, and fight for their rights. However, in doing so we are aiming to convince as many workers as possible of this position. To adopt, as some on the left do, a headline slogan like ‘asylum seekers welcome here’ is a mistake. It will never gain the ear of the vast majority of working-class people in Britain. Even amongst the most thinking sections of workers, who are aware of how the government uses asylum to deflect attention from its neo-liberal policies, there is a feeling that Britain cannot cope with more than a limited number of asylum seekers. Amongst broader sections of the working class the wave of anti-asylum seeker propaganda has had a marked effect. There is a feeling that their numbers are partly responsible for the dilapidated state of public services. And while racism is clearly a strong element in the most vitriolic anti-asylum feeling, this is not a simple question. It is undoubtedly true that the anti-asylum feeling is stronger in towns with small black and Asian populations, or in predominantly white suburbs on the edges of more mixed towns, than it is in London, where two-thirds of immigrants settle and 28% of the population are from ethnic minorities. (Incidentally, this proves that it is not overcrowding that causes anti-asylum feeling, as London is by far the most densely-populated part of Britain.) Nonetheless, anti-asylum seeker feeling does not only exist among white workers, but also among second and third generation immigrants from the neo-colonial world. Several opinion polls show that, as a result of the deluge of propaganda against them, the broadest hostility is towards Eastern European refugees rather than those from Africa or Asia.

- Hannah Sell, Socialism Today, nr 79/2003

Sells beskrivning av förekomsten av reaktionära strömningar inom vissa sektorer av arbetarklassen är helt riktig. Hennes och CWI:s slutsatser av denna observation är dock allt annat än korrekta. Sell argumenterar ogenerat för behovet att anpassa sig till en nationellt chauvinistisk trend inom arbetarklassen. Märk väl att Sell inte motsätter sig en paroll om att ”invandrare är välkomna”, utan det handlar om den mycket snävare kategorin ”asylsökande”. Inte ens dessa får vi öppet tillstå att de är välkomna på en generell nivå. KL frågar sig i sin artikel ”vilket reaktionärt tryck RS böjer sig för?”. Hans partikamrat Hannah Sell har redan besvarat den frågan åt honom. CWI/RS kröker rygg inför nationalism och rasism hos de minst medvetna skikten inom arbetarklassen. Dessa skikt har dock inte uppfunnit sina förvirrade och inskränkta idéer själva, utan återspeglar bara en borgerlig idétradition. Därför kan man säga att RS indirekt anpassar sig till den chauvinistiska propagandan från den härskande klassen.

Ytterligare ett exempel på hur CWI/RS delvis viker ner sig inför chauvinismen är den brittiska sektionens agerande i samband med en strejk inom oljesektorn 2009. Strejken riktades inte mot arbetsköparna, utan mot utländsk arbetskraft (mot 100 portugisiska och italienska arbetare). Målet för strejken innebar att brittiska arbetare ställdes mot arbetare som invandrat till Storbritannien och mot arbetare i andra länder överhuvudtaget. Det uttrycktes inledningsvis i den rasistiska parollen ”brittiska jobb åt brittiska arbetare”. I förlängningen uttrycker den fackföreningsbyråkratins och de mest välbeställda arbetarnas önskan om att få bilda en privilegierad aristokrati inom arbetarklassen på bekostnad av invandrade arbetare och arbetare i tredje världen.

Det uppseendeväckande i sammanhanget är att RS brittiska systerorganisation Socialist Party gick ut och försvarade strejken aktivt. SP-medlemmen Keith Gibson, pådrivande medlem i strejkkommittén, lyckades förvisso putsa till strejkens fasad genom att driva igenom krav som att de invandrade arbetarna skulle erhålla samma lönenivåer som brittiska arbetare (vilket de för övrigt redan erhållit genom fackliga förhandlingar, det var inte detta kampen handlade om). Strejkens mål förblev ändå detsamma. SP motsatte sig aldrig heller huvudparollen, som i Sverige vid sidan av extremhögern än så länge bara försvaras av stalinistiska Kommunistiska Partiet. Det enda strejken ledde till var att 102 brittiska arbetare erhöll fortsatt arbete på bekostnad av lika många portugisiska och italienska arbetare. Detta beskrevs av SP skandalöst nog som en seger. Partiets ingripande i strejken framhölls som ”exemplariskt”, när det i själva verket handlade om att man de facto kapitulerat för en rasistisk paroll och anpassat sig till ett chauvinistiskt tryck. Så ser CWI:s alternativ ut till parollen om de öppna gränserna.

RS brukar ofta försvara sig med argumentet att det viktigaste är att få ut arbetarna i kamp. Genom klasskampens erfarenheter av gemensam kamp mellan olika grupper av arbetare kommer sexistiska och rasistiska yttringar att försvinna. Det ligger många korn av sanning i det argumentet. Klasskampen är verkligen en enande faktor, vilket RS tyvärr betonar på ett alltför ensidigt vis. Samtidigt som det är sant att klasskampen river ner barriärer mellan olika arbetarskikt, är det inte sant att detta sker per automatik av sig självt. Det skulle i och för sig ha varit praktiskt om klasskampens utveckling och framväxten av en revolutionär socialistisk medvetenhet hade varit en naturlig och objektiv process – för då hade det inte behövts några marxistiska kadrer som med hjälp av sitt program, organisation och taktik försett rörelsen med hjärna och ryggrad. Behovet av en förtruppsorganisation uppkommer just därför att arbetarna inte spontant kommer att dra alla de rätta slutsatserna. På vissa punkter är det till och med så att det kommer att krävas precis det motsatta till vad CWI håller på med: En outtröttlig politisk offensiv inom arbetarklassen mot några av dess mest skadliga vanföreställningar. Dit hör sexismen, nationalismen och rasismen. Vissa idéer går inte att kompromissa med, eftersom de helt enkelt är för farliga i sina reaktionära implikationer. Får rasismen grepp om arbetarklassen kan den i värsta fall göras delaktig i krig och folkmord. Det är därför en fullständig katastrof att resonera som Hannah Sell och resten av CWI gör. Socialist Partys aktiva roll i de nationalistiska strejkerna 2009 visar också hur fel man kan hamna utifrån ett sådant resonemang.

Impressionistisk metod
Ett av CWI/RS metodologiska fel är att de tar sin principiella och första utgångspunkt i arbetarnas subjektiva medvetenhet när de formulerar sin politik. Förutom i revolutionära situationer kommer den alltid att vara mer eller mindre påverkad av samhällets officiella ideologier. Det finns även andra problem med denna metod. Arbetarklassen är aldrig socialt och politiskt homogen så att det går att prata om klassens medvetenhet som en sammanhållen företeelse. Vilka människor är det vi refererar till när vi pratar om ”arbetarklassens medvetenhet”? Är det de mest exploaterade papperslösa skikten, socialt förtryckta skikt av arbetare som kvinnor eller invandrare, är det de fackligt förtroendevalda, de mest välbeställda industriarbetarna, unga arbetare, vänsterrevolutionära arbetare, sådana som röstar på moderaterna… osv.? Medvetenhet är dessutom inte en statisk företeelse utan skiftar ständigt i innehåll och form.

Grupper som formulerar sin politik med utgångspunkt i ”arbetarklassens medvetenhet” kommer i själva verket aldrig att utgå från den samlade arbetarklassens kollektiva medvetenhet. Det går inte eftersom det finns stora politiska motsättningar inom arbetarklassen och eftersom dess medvetenhet hela tiden rör på sig. Vad CWI/RS egentligen gör är att de utgår från vissa skikt inom arbetarklassen och den medvetenhet som de råkade ha vid en viss tidpunkt. När det gäller CWI:s motvilja gentemot paroller som ”asylsökande är välkomna” eller ”öppna gränserna” är det definitivt inte de mest avancerade skiktens medvetenhet man har valt att basera sig på.

Övergångsprogrammets metod
Som trotskister anser Arbetarmakt att den första och mest principiella utgångspunkten för att formulera en revolutionär linje utgörs av de objektiva politiska uppgifter som arbetarklassens måste lösa och som härrör ur kapitalismens ekonomiska och sociala utveckling samt ur klasskampens dynamik. Huruvida det behövs en världsrevolution är till exempel inte beroende av medvetenheten hos någon grupp i samhället. Behovet av en världsrevolution uppstår ur de kriser och motsättningar som kapitalismen hela tiden kastar in mänskligheten i. Denna slutsats gäller även om det i en hypotetisk situation inte skulle finnas en enda levande människa på plats för att ha medvetenhet om saken. Behovet av en världsrevolution är ett objektivt samhällsvetenskapligt faktum, inte en fråga om improviserat tyckande.

Samma sak gäller för parollen om att öppna gränserna. Just nu finns miljontals immigranter på marsch världen över. Så kommer det att fortsätta så länge det nuvarande idiotiska samhällsystemet tillåts härja. Antingen går vi med på att de imperialistiska nationalstaterna ska ha rätten till sista ordet om vilka invandrare som får bosätta sig inom dess gränser och då reser vi inte parollen om att öppna gränserna. Men den som går med detta är heller inte någon revolutionär (därför att det inte är speciellt revolutionärt att acceptera den borgerliga statens maktmonopol eftersom jobbet som revolutionär från början handlade om att angripa detta maktmonopol). Alternativet är att neka den borgerliga staten beslutanderätt om var människor ska bo någonstans. Men ett sådant förnekande blir en helt tom gest om man inte formulerar paroller som verkligen kringskär borgarklassen och dess stat i deras maktutövning. Rent krasst skulle att öppnande av gränserna rädda situationen för väldigt många utsatta människor.

Inget av det som sagts hittills innebär att Arbetarmakt ignorerar stämningsläget inom arbetarklassen. Jag har heller inte argumenterat för att trotskister inte alls ska utgå från arbetarnas medvetenhet. Det enda som sagts är att revolutionärer inte kan börja där. Precis som Hannah Sell och CWI erkänner vi som sagt problemet med viss chauvinism inom arbetarklassen. Men vårt sätt att utgå från arbetarnas subjektiva medvetenhet är att a) identifiera denna situation b) och försöka förändra den c) genom att argumentera för ett alternativt synsätt, inte genom att avstå från en fundamental del av ett internationalistiskt program.

RS tror att parollen om öppna gränser är ett hinder för att en revolutionär socialistisk medvetenhet ska utvecklas inom arbetarklassen. Men det är tvärtom deras linje som är ett hinder. Det finns mycket lite i det RS argumenterar för i den här frågan som direkt angriper grundvalarna för kapitalismen. Att hindra utvisningar i konkreta fall, att stoppa reaktionära lagförslag, att vara mot EU och Schengen, att vara för att de asylsökande från just den eller den pågående konflikten ska få komma kan förstås vara irriterande för kapitalisterna och staten. Men det angriper inte deras system som sådant. Det gör däremot parollen om att öppna gränserna. Nationalstaten är nämligen den fundamentala politiska enhet som varje kapitalistklass baserar sig på i den internationella konkurrensen och för att hålla den egna arbetarklassen i schack. En nationalstat med öppna gränser är en nationalstat i sönderfall. Det skulle innebära att kapitalistklassen går miste om en del av makten över sitt eget territorium och att den därmed försvagas politiskt. Där borgarklassen retirerar kan arbetarklassen gå fram.

Den nuvarande imperialistiska världsordningen innebär relativt välstånd i de utvecklade metropolerna parallellt med armod i den så kallade tredje världen. Europa och USA behöver sina murar för att behålla detta tillstånd. Alla människor är i praktiken inte lika mycket värda i dagens värld. Vi slåss för att alla ska ha samma rättigheter och skyldigheter. Det innebär att människor ska ha rätt att söka sig sin utkomst överallt där möjligheterna till arbete och utveckling finns. Vi trotskister motsätter oss totalt speciella rättigheter och privilegier för människorna i den rika världen. Därför måste gränserna öppnas samtidigt med en hård kamp för lika löner, kollektivavtal, fackliga rättigheter och massiv omfördelning av samhällets resurser. Arbetarklassen kan bara segra som en global armé och för att skapa den behövs ett program som enar arbetare över nationella gränser, inte ett program som bevarar den nationella splittringen.

Eduardo Montero

Efter söndagens val står det klart att rasisterna i Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen. Efter en kampanj fylld av islamofobisk propaganda och angrepp på invandrare lyckades partiet av allt att döma knipa 5,7 procent av väljarstödet, eller drygt 330 000 röster. Extremhögern har under senare år haft valframgångar i flera europeiska länder, och nu har även ett parti i Sverige med bakgrund i den nazistiska rörelsen vunnit platser i parlamentet. SD har sedan flera år försökt bryta sin gamla koppling med den utomparlamentariska nazistiska rörelsen, något de delvis lyckats med.

Nu har deras invandrarfientlighet och effektiva populism lockat en bredare reaktionär opinion. Partiet försöker nu ta på sig rollen som etablerat, rumsrent främlingsfientligt parti, precis som Dansk Folkeparti i Danmark, och de kommer att pressa de borgerliga riksdagspartierna för att få dem att samarbeta. Det är naturligt att SD ser mot borgarna: SD är ett rasistiskt färgat högerparti som bland annat vill genomföra försämringar i LAS.

En av de få frågor där SD skulle kunna hamna på samma sida som vänstern i en parlamentarisk omröstning är frågan om svenska truppers närvaro i Afghanistan. Men för SD handlar det givetvis inte om någon internationell solidaritet med de förtryckta afghanerna, utan i första hand om att de vill att försvaret fokuserar på att skydda den borgerliga svenska staten och dess territorium istället.

SD:s frammarsch får sannolikt en avgörande betydelse för den politiska perioden framöver.

De etablerade borgerliga partiernas väljarstöd har ökat, men moderaternas valseger och försök att bilda regering kantas av problem eftersom SD troligen blir vågmästare. Moderaterna försökte framställa sig som ett ansvarstagande mittenparti (eller ”det enda arbetarpartiet”) som värnar både statsfinanser och välfärd, och har på så sätt fortsatt samla stöd i bredare väljargrupper än den traditionella borgerliga väljarbasen. Även om socialdemokraterna fortfarande är det parti som har störst stöd bland LO-medlemmar har en SIFO-undersökning nyligen visat att en högre andel hellre ser Fredrik Reinfeldt än Mona Sahlin som statsminister.

Reinfeldts försök att framställa sig som en ny ”landsfader” har fått ett enormt stöd i borgerliga medier, som gett honom ett massivt utrymme och sällan kritiserat honom. Moderaterna har överhuvudtaget behandlats med silkesvantar. Det mest slående exemplet kanske har varit hur medierna helt har avstått från att granska Carl Bildts blodiga affärer i Sudan, trots nya avslöjanden om de brott som begåtts mot lokalbefolkningen.

Under valkampanjen mobiliserades borgerligheten till en stor stödkampanj, och fick som vanligt ekonomiskt stöd av storkapitalet. Det stödet vägrar moderaterna av förklarliga skäl att redovisa.

Medvinden i alla stora medier och en välfinansierad kampanj kan delvis förklara borgarnas framgång i valet. Men ett annat skäl till moderaternas framgång är att socialdemokraterna och Mona Sahlin inte lyckades bygga en kraftfull opposition och mobilisera alla de som är missnöjda med Alliansens högerpolitik.

Valnederlaget är ett bevis på en akut ledarskapskris i arbetarrörelsen. Trots fyra år av klasspolitik, med stora skattelättnader som främst gynnat de rika, slag mot facket, mot de arbetslösa och sjuka, fortsatta privatiseringar och nedskärningar, växande massarbetslöshet – trots allt detta led oppositionen nederlag. Socialdemokraterna har gjort ett katastrofalt val, och med sina 30,9 procent tappat hela 4,4 procent, eller närmare 140 000 väljare i jämförelse med förra valet. Partiets stöd är nu bara något större än moderaternas.

Vänsterpartiet fick stöd av 5,6 procent, och förlorade 0,3 procentenheter i jämförelse med förra valet. I antal röster ökade de dock med 4 000 – att de fick lägre stöd i procent beror på att fler röstade. De har inte heller lyckats stärka oppositionen mot regeringen.

Varför misslyckades oppositionen? Varken socialdemokratin eller Vänsterpartiet ville egentligen organisera eller gå i spetsen för ett bredare klassmotstånd mot den borgerliga offensiven. När Alliansen först angrep a-kassan tvingades några LO-ledare att stödja kravet på politisk strejk. Socialdemokraternas ledning, som inte ville lämna klassamarbetets lugna dagordning, försökte då snabbt avmobilisera rörelsen. Det hette bland annat att valresultatet skulle respekteras, och att det vore odemokratiskt att försvara arbetarna mot angreppet. Över en halv miljon arbetare har nu tvingats säga upp medlemskap i a-kassan och nästan lika många har lämnat LO sedan dess.

Vänsterpartiet uttalade sig aldrig mot LO-ledarnas feghet, och deltog knappt alls i mobiliseringarna mot reformen som ägde rum i initiativ som Septemberalliansen i Stockholm. Ungdomsförbundet Ung Vänsters ledning, som lydigt följer Vänsterpartiet, försökte till och med driva igenom beslut om att organisationen skulle sluta kritisera LO-ledarna, och vägra befatta sig med motståndet ”till vänster om vänstern”.

Sedan kom kapitalismens kris, som slog till med full kraft under 2008–2009, med tiotusentals förlorade jobb som resultat. Återigen visade arbetarrörelsens ledning sin fullständiga oförmåga att försvara vår klass. Vad som behövdes då var en kamp för att försvara jobben. Om arbetarorganisationerna hade uppmuntrat en sådan kamp och försökt mobilisera för strejker och ockupationer hade det säkert fått bred uppslutning. Men den kampen uteblev totalt.

Och vad gjorde Lars Ohly, den rödgröna trojkans radikalaste representant, i detta läge? Han ställde aldrig några konkreta krav på LO-ledarna, han förespråkade aldrig kollektiva aktioner för att försvara arbetarna. I tevesofforna satsade han istället på att framställa sig som en traditionell socialdemokrat, begränsade sig till att klaga över Alliansens ovilja att investera sig ur krisen och anslöt sig öppet till keynesianismen (en borgerlig nationalekonomisk doktrin som förblir borgerlig även när den förses med vänsterprägel).

Valnederlaget betyder att högern inom socialdemokratin kommer att få vatten på sin kvarn i kritiken av samarbetet med i synnerhet Vänsterpartiet. Om de gör ett försök att störta Sahlin återstår att se. Högerflygeln inom s delar i grunden många borgerligas analys: socialdemokratin har backat bland väljarna för att de samarbetar med ”kommunisten” Ohly. Sanningen är förstås den rakt motsatta: socialdemokratin backar bland sina traditionella väljare för att de inte försvarar arbetarklassens intressen. Det är det avgörande problemet.

Under senhösten förra året riktade vi i Arbetarmakt en öppen maning till i första hand Socialistiska Partiet och Rättvisepartiet Socialisterna. Vi sade att kämpande vänsterkrafter inför valrörelsen borde försöka bygga en gräsrotsrörelse som i sin tur skulle ha kunnat bli ett antikapitalistiskt alternativ till den rödgröna oppositionen. Vi fick inget gehör för detta förslag. Det var synd. Nu har vi facit – valresultatet – i vår hand. Vänsterpartiet gick ordentligt åt höger för att ställa sig in hos socialdemokratin, och då skapades ett tomrum som skulle ha kunnat fyllas av ett progressivt alternativ. Tomrummet tycks, än värre, på vissa håll i viss utsträckning ha fyllts av Sverigedemokraterna. Rösträkningen är ju inte helt färdig, men det finns tecken på att SD tycks ha gått fram även i fattiga arbetarområden som Sofielund i Malmö och Angered i Göteborg, där behovet av ett radikalt arbetaralternativ borde vara som störst. Vi får se om det stämmer, men om det gör det visar det att SD:s framgångar är det pris arbetarrörelsen får betala för att den inte lyckats skapa en kämpande ledning som effektivt kan försvara solidariteten inom arbetarklassen.

De småpartier som likt Socialistiska Partiet och Rättvisepartiet Socialisterna själva försöker bygga ett nytt arbetarparti kan som bäst få kommunala genomslag, men de kan inte få ett genomslag för denna strategi i den breda arbetarrörelsen. Att Rättvisepartiet behöll och stärkte sina mandat i Haninge och Luleå (partiet har två mandat i respektive kommun) visar att ett kämpande alternativ kan bygga en bas genom att organisera kamp mot nedskärningar och privatiseringar. Men för att en opposition ska slå igenom i bred skala måste de försöka förankra sina krav i en enhetsfront med arbetare som vill försvara sina intressen, och detta utan att på förhand proklamera sig som arbetarnas nya parti. Det måste göras enligt mottot ”med arbetarnas ledare när de kämpar, utan dem när de avstår från kampen, och emot dem om nödvändigt”. I en sådan kamp kan revolutionärer vinna socialdemokratiskt influerade arbetare för en revolutionär politik och för ett nytt parti på grundval av en gemensam erfarenhet – genom att föreslå och driva krav gentemot arbetarnas existerande ledarskap, och successivt genom erfarenhetens prövning förmå arbetarna att själva frigöra sig från detta ledarskap.

Valresultatet har nu skapat kalla kårar och oro – inte minst i storstädernas förorter. Med SD i riksdagen har invandrare särskild anledning till oro. En av SD-företrädarna, Kent Ekeroth, har lovat att partiet ska kämpa för att få muslimerna att lämna Sverige med morot (höga återvändarbidrag) och piska (hårdare angrepp och tvångsassimilering). I valets efterspel har Jimmie Åkesson och partiets ledande företrädare gjort vad de kan för att framställa sig som ofarliga, ”inte alls invandrarfientliga”, i ett försök att pressa fram en uppgörelse med de borgerliga partierna. Men sådana utspel kan knappast lura någon som sett SD:s valfilm eller följt partiledarens utspel, som det i Aftonbladet förra hösten då muslimerna förklarades vara det största hot Sverige står inför.

Men valresultatet kan också vara droppen som får bägaren att rinna över för alla de missnöjda gräsrötter i arbetar- och invandrarförorterna som missgynnats av Alliansens politik. Det visade de spontana massdemonstrationerna i flera svenska städer på måndagen. Vi i Arbetarmakt kommer att göra vad vi kan för att bidra till att dessa spontana massprotester blir ett första steg mot byggandet av en massrörelse mot SD:s rasism och mot högerpolitiken. Lars Ohly och andra ledande inom arbetarrörelsen har sagt att SD måste mötas med en bred antirasistiskt offensiv. Vi kommer att ta upp kravet på att de ska göra slag i saken, och använda sitt inflytande till att mobilisera till kamp över hela fältet. Särskilt Ohly, som under valvakan sa att han ville gå i spetsen för en kamp på gator och torg, måste tas på orden. Vi måste kämpa för att hela arbetarrörelsen slår in på den vägen, på bred front.

Alla som vill driva arbetarrörelsen och vänstern i den riktningen måste också agitera för att alla som vill kämpa går ihop och lägger grunden till en aktiv, självständig opposition inom arbetarrörelsen, på arbetsplatser, bland ungdomar och kvinnor. Lars Ohly vill så klart att ett brett motstånd mot SD i första hand ska byggas med de rödgröna samarbetspartierna. Vi måste se till att en kämpande opposition får möjlighet att agera självständigt och utifrån arbetarklassens verkliga intressen. Miljöpartiet är exempelvis knappast särskilt intresserade av en rörelse som kopplar samman den antirasistiska kampen med klasskampen. En opposition värd namnet måste kunna göra det som den rödgröna misslyckades med. Vi måste mobilisera och kämpa nu för att vända utvecklingen:

– Kamp mot alla försök att försämra invandrares ställning och flyktingars situation.
– Bygg en rörelse baserad på arbetarförorterna för upprustning och mer resurser till bostäder, skola, vård och omsorg.
– Rusta arbetarrörelsen för kamp mot bemanningsföretag, lönedumpning, försämringar i LAS.
– Samla krafter för en kämpande vänsteropposition inom LO. Vi måste få igång en diskussion i arbetarrörelsen om hur vi kan bygga ett kämpande politiskt alternativ.
– Sist men inte minst: För villkorslös solidaritet med de folk som bekämpar imperialistisk ockupation. Svenska trupper ut ur Afghanistan omedelbart, men i den internationella solidaritetens namn, inte i den unkna nationalismens.

Arbetarmakts arbetsutskott

När Rättvisepartiet Socialisterna (RS) och Socialistiska Partiet (SP) ger sig in i 2010 års valrörelse erbjuder de en välbekant kombination av självgod sekterism och skamlös opportunism, uppblandat med inslag från den marxistiska traditionen. Då de inte heller kommenderar några betydande styrkor inom arbetarklassen gör de sig därför irrelevanta som alternativ i valet.

Trots allt finns det ett visst skikt av klassmedvetna arbetare och ungdomar som intresserar sig för RS och SP som ett möjligt alternativ till de uppenbara stöttepelarna för den svenska kapitalismen som både socialdemokratin och Vänsterpartiet utgör. Det är därför på sin plats att diskutera både vad som positivt kan förväntas av revolutionärer i valrörelsen men också att förklara vad som är vilseledande från klasskampens utgångspunkt.

Arbetarmakt är trotskister och kommunister. Det innebär att vi avvisar den ”frihetliga” (i praktiken anarkistiska) vänsterns vanemässiga bojkottpolitik i valen. Striden mellan klasserna förs inte bara på en arena, utan på flera olika nivåer som dessutom hänger samman. Kampen på arbetsplatserna och gatorna är central men påverkas onekligen av styrkeförhållandena i t.ex. de beslutande församlingarna.

Alla politiska grupper som säger sig stå på arbetarklassens sida måste ha som ledstjärna att vid varje möjligt tillfälle förespråka handlingsalternativ som stärker de förtrycktas positioner samt åsamkar borgarklassen och deras stat så stora nederlag som möjligt. Det är därför ett stort fel av revolutionärer att erbjuda seger på walkover till klassfienden i valtider genom att inte agera för att det går så dåligt som möjligt för de öppna och renodlade kapitalistiska partierna – i Sverige den nuvarande regeringens partier.

Formellt erkänner även RS och SP detta resonemang och det är en fördel med dem jämfört med de ultravänsteristiska frasmakarna i den ”frihetliga” vänstern. Men frågan är om RS och SP:s konkreta politik och agerande i valet egentligen bidrar till att försvaga regeringen och de intressen som den företräder? En ganska kort genomgång kan visa att det inte är så.

Den taktiska huvuduppgiften i detta i val är nämligen att fälla den sittande högerregeringen och på så sätt skapa demoralisering i det borgerliga lägret för att underlätta den utomparlamentariska masskampen. En något mer strategisk uppgift är att använda valrörelsen som en plattform för agitation runt behovet av en gräsrotsbaserad vänsteropposition inom arbetarrörelsen.

Arbetarmakt har under de senaste åren intensifierat sin agitation för lokala samordningskommittéer i förorter, på arbetsplatser och i fackföreningar. Dessa öppna representantskap borde vara bredare än alla nu existerande strukturer inom vänstern och arbetarrörelsen. De skulle kunna utgöra öppna forum för att samordna kamp och för att diskutera och planera initiativ som ett nytt arbetarparti. Vi har också klargjort att vi för vår del, som alltid, kommer att företräda ett marxistiskt program i sådana forum.

Problemet med RS och SP är att de inte har en konsekvent inriktning på någon av dessa två centrala uppgifter i årets valrörelse.

Socialistiska Partiet: total brist på inriktning
SP har en tydlig argumentation för att det gäller att bli av med regeringen i valet. De visar förtjänstfullt på hur denna regering har plundrat vår klass. Deras svaghet visar sig i nästa steg av resonemanget: på frågan om exakt hur det här ska gå till. Så som radikaliseringens nivå ser ut i dag (låg), finns det bara ett handgripligt sätt att realisera denna ambition på och det är genom en röst på (s) eller V.

SP har i skrivande stund publicerat märkligt lite material om valet och i deras valflygblad nämns inte ett ord om hur det egentligen ska gå till att rösta bort regeringen. Man konstaterar att även om regeringen försvinner så fortsätter kampen efter valet. Som enda svar på frågan om ”sen då”, för SP fram det egna partiet som alternativ. Detta är talande för deras syn på bygget av ett nytt arbetarparti, en idé som de mer eller mindre tydligt ansluter sig till. De har fortfarande inte brutit med metoden från EU-parlamentsvalet där de ställde upp på en lista, numera glömd av alla, tillsammans med RS. Denna allians snickrades ihop bakom stängda dörrar mellan partiledningarna – arbetaravantgardet dvs. de tilltänkta väljarna gavs inga möjligheter att vara med och utforma det så kallade arbetarinitiativet. På byråkratiskt manér presenterades en färdig uppgörelse som passivt skulle stödjas. Ungefär så agerar SP nu i riksdagsvalet, fast i ensamt majestät.

Bilden kompliceras dock av den brist på enhetlighet och slagkraft utåt som också är ett av SP:s kännetecken. Delar av partiet, framförallt i Malmö, går nämligen ut och uppmanar till en röst på (s) eller V. I Umeå ställer de upp med en kandidat på (v):s lista i kommunalvalet och man har också gått ut och uppmanat till att kryssa för Dror Feiler som den bästa socialisten på V:s riksdagslista. På riksnivå driver SP alltså linjen att man inte öppet ska uppmana till röst på (s) eller (v) som helhet. Feiler är förvisso av annat virke än (v)-toppen men oavsett detta så är det inte alls en framkomlig väg för marxister att idealisera och okritiskt stödja enskilda vänsterledare inom den de reformistiska partiernas etablissemang.

Men för SP och deras internationella organisation är det en väl beprövad taktik att okritiskt stödja vissa vänsterledare inom de stalinistiska och socialdemokratiska partierna i förhoppningen att dessa ska verka revolutionerande på stämningarna. Inom den politiska tradition som SP utgår ifrån byggs oppositionella strömningar framförallt genom allianser och överenskommelser med vänsterfalangen inom de etablerade ledningarna, inte genom att försöka skapa öppna kamporgan underifrån. SP och deras internationella organisation försöker alltid agera på ett sådant sätt att skillnaderna mellan dem själva och de tilltänkta vännerna suddas ut så mycket som möjligt. SP är verkligen politiska kameleonter. Syftet är att samsas på fördelningen av poster i de etablerade strukturerna, inte att bygga upp nya.

Inom de internationella sociala forumen har SP:s internationella organisation, med det helt missvisande namnet Fjärde Internationalen, drivit den här försåtliga taktiken till sin spets och suttit bakom stängda dörrar för att kohandla med diverse vänsterliberaler och fackföreningsbyråkrater. I dag har European Social Forum och World Social Forum förvandlats till sterila shower där officiella ledare poserar som radikala utan att det förpliktigar till någonting alls i praktiken. Fotfolket har lämnat forumen.

Men i Frankrike har SP:s organisation avvikit från det beskrivna mönstret. Där har de varit involverade i en kamp för ett nytt arbetarparti som faktiskt har öppnat dörrarna för nya oorganiserade proletära skikt att få vara med i diskussioner, planering och genomförande av det nya partiet. Detta beror troligen på det tryck underifrån som en hårdare klasskampssituation har skapat.

Men i den svenska valrörelsen kan vi inte se att den svenska sektionen av Fjärde Internationalen har tagit några intryck av detta alls. Dror Feiler och det egna partiet är det alternativ som erbjuds för de som vill ha en handlingslinje mot den borgerliga regeringen. SP har alltså inget mer att erbjuda än en ovanligt rumphuggen variant på taktiken att svansa runt benen på en eller annan vänsterledare som för tillfället råkar vara i ropet. I vanlig ordning ligger SP lågt med att peka ut åtgärder som ger ett verkligt antikapitalistiskt perspektiv på dagskraven, och påminner här i stor utsträckning om RS.

Rättvisepartiet Socialisterna: opportunistisk ultimatumpolitik
Om SP har haft som historiskt projekt att försöka få reformismens vänsterflygel att vara revolutionens (trubbiga) verktyg, så tog sig RS an uppgiften att själva försöka utgöra ledningen – utklädda till militanta vänsterreformister. I grund och botten är det faktiskt med detta perspektiv för ögonen som de går ut i årets valrörelse. RS har sedan länge övergett planerna på att transformera den existerande socialdemokratin ”till ett kämpande socialistiskt parti”. Däremot har de kvar inriktningen på en vänstersocialdemokratisk samlingspunkt för arbetarklassen, men nu i form av ett ”nytt arbetarparti” istället för en opposition inom (s).

RS valmanifest är ett tydligt uttryck för den paradox som uppstår när en grupp med rötter i den revolutionära marxismen ska agera ersättare för socialdemokratin. Å ena sidan finns de flesta av klasskampens grundläggande dagskrav med. Å andra sidan misslyckas RS konsekvent att länka samman dessa med ett revolutionärt perspektiv. Afghanistanfrågan är ett exempel. RS reser helt korrekt parollen ”Sverige ut ur Afghanistan” men vågar sedan inte ta ställning för så kallad revolutionär defaitism dvs. man vågar inte rent ta ställning för det progressiva i att svenska trupper besegras militärt i Afghanistan. Frågan om hur det egentligen ska gå till att kasta ut den svenska imperialismen ur Afghanistan lämnas alltså i grunden obesvarad.

Ytterligare ett exempel som visar hur RS böjer sig för ett reaktionärt tryck rör frågan om flyktingar när man reser parollen ”Asylrätt åt flyktingar från krig och förföljelse”. Den korrekta parollen för att komma från proletära internationalister vore ”öppna gränserna”, och då naturligtvis inte bara för Sveriges del utan för alla imperialistiska stater. RS paroll är en oturlig eftergift åt ett lurigt krypskytte från invandrarfientliga kretsar som säger att det är ”okej med riktiga flyktingar undan pågående krig” men inte ”de andra”.

Marxister måste vara hårda mot sådana tongångar eftersom det enbart tjänar till att splittra upp arbetarklassen i olika läger som ser på varandra med misstänksamhet. Den ställer inte bara traditionellt svenska arbetare mot invandrade, utan splittrar dessutom upp de proletära invandrarna mellan pappersinnehavare mot papperslösa, ”äkta” flyktingar mot ”falska” osv. Det centrala är vilken sida du står på i produktionsprocessen, inte vilket land du kommer från, är på väg till och varför. Att bygga sina paroller på nationalstatens legitimitet kan enbart stärka den borgerliga nationalismen. Ett stort fel för att komma från trotskister.

RS fortsätter i stort sett hela vägen med sina halvmesyrer. När de kräver att banker och storföretag ska förstatligas så råkar biten om arbetarkontroll falla bort för att ta ett ytterligare exempel. På det stora hela är valmanifestet en välkänd uppvisning i ren opportunism. Men precis som så många gånger förr går opportunism och vänsterism hand i hand. Programmatisk opportunism kombineras här med en frapperande ultimatumpolitik gentemot den stora massa av arbetare som vänder sig till (s) och (v) för att försöka bli av med regeringen. RS inbillar sig fortfarande att arbetarklassen i Sverige har genomskådat dessa partier. Arbetarmakt å sin sida hävdar lika bestämt att reformismen fortsätter att behålla sitt grepp vilket nödvändiggör uppgiften att testa och avslöja de etablerade arbetarledarna.

Eduardo Montero

Rättvisepartiet Socialisternas veckotidning Offensiv uppger den 1 april att partiet har beslutat att polisanmäla sina meningsmotståndare i partiets tidigare avdelning i Umeå för ”trolöshet mot huvudman”, ”varumärkesintrång” och ”brytande av posthemlighet”. Det är dock inget aprilskämt.

Det här är inte första gången som motsättningar och splittringar inom vänstern driver fram starka reaktioner. När det svenska kommunistpartiet splittrades 1929 ägde en häftig kamp rum om partiets tidningar, lokaler och andra resurser. Ända fram till 1934 fanns det sedan två partier med namnet Sveriges kommunistiska parti. När Vänsterns ungdomsförbund splittrades i början av 1970-talet, och bland annat gav upphov till Marxist-leninistiska kampförbundet, inleddes senare en utdragen strid om tidningsnamnet Stormklockan.

När Arbetarmakt bildades 1994 och inledde publiceringen av en tidning med samma namn, var namnet sedan 1970-talet förknippat med den rådssocialistiska gruppen Förbundet Arbetarmakts tidning med samma namn. Det uppfattades av en del fortfarande aktiva med bakgrund i Förbundet Arbetarmakt – som inte ville bli förknippade med trotskismen – som ett problem

När våra brittiska kamrater i Workers Power genomgick en splittring 2007, inledde den grupp som bröt med vår internationella organisation publiceringen av en tidskrift med namnet Permanent Revolution. Tidskriftens namn var dock starkt förknippat med just Workers Power, som tidigare publicerat en tidskrift med det namnet.

Listan skulle kunna göras mycket lång med splittringar i vänstern som resulterat i strider om symboler som tidningars eller organisationers namn. Det hör dock till ovanligheten att en vänsterorganisation försöker använda den borgerliga staten för att lösa de konflikter som kan uppstå i samband med splittringar. Organisationers eller tidningars namn kan skapa missförstånd och förvirring, men vem som har rätt till det ena eller andra namnet måste avgöras genom överenskommelser och politisk kamp, inte av den borgerliga staten.

Den principiella fråga som alla socialister måste ta ställning till är dock på vilket sätt den typen av konflikter och motsättningar ska lösas. Svaren kan variera, men det finns en punkt där vi alla bör vara överens: det kan inte vara den borgerliga statens polisiära eller juridiska apparat som ska lösa konflikter mellan socialister.

Oavsett vad vi anser om Umeågruppens metoder och politik, är RS beslut något som alla socialister bör reagera mot. Att använda den borgerliga staten för att lösa motsättningen mellan RS och den tidigare gruppen i Umeå är att tillgripa metoder som principiellt alltid avvisats av alla som åberopar sig på den revolutionära socialismen. Det kan bli ett dåligt föredöme i fler sammanhang och öppnar dörrarna för att låta den borgerliga staten ingripa i arbetarrörelsens och vänsterns interna angelägenheter.

Förutom den principiella frågan om att avvisa inblandning från den borgerliga statens sida, kommer en juridisk process att dra löje över vänstern i stort. ”Vänstern pratar vitt och brett om solidaritet men springer till polisen för att anmäla varandra”, blir en naturlig slutsats för många som möter konflikten genom de stora medierna.

Arbetarmakt uppmanar därför RS att dra tillbaka sin polisanmälan. Konflikten måste lösas genom diskussion, överenskommelse och politisk kamp. Patent- och registreringsverket ska inte avgöra vem som har rätten till partiets eller tidningens namn. Det måste era egna och Umeågruppens anhängare avgöra i den politiska kamp ni nu är inbegripna i.

Vi uppmanar också den övriga vänstern att reagera mot att RS polisanmält gruppen i Umeå.

Arbetarmakts arbetsutskott

”Unites 11 miljoner pund till Labour har inte medfört ett jota inflytande. Allt dem har betalat för är slag på käften”, sade Hannah Sell, vice ordförande i Socialist Party, när hon den 25 mars öppnade lanseringsmötet för den fackliga och socialistiska koalitionen (TUSC). TUSC ställer upp i omkring 50 valkretsar över hela landet för att ge väljarna ett alternativ till Labour i det allmänna valet.

Chris Baugh, biträdande generalsekreterare i facket PCS, sade: ”Vi blir alla tillsagda att betala kostnaden för kapitalisternas kris.” Den här koalitionen kan, förklarade han, ”upprepa idén att en annan värld är möjlig”.

Omkring 300 aktivister trängde sig, tillsammans med BBC-team från både Newsnight och Today, in i Friends’ Meeting House i Euston i London för att höra tal från en rad kandidater och fackliga ledare.

Karen Reissman, sjuksköterska inom psykiatrin som avskedats från sitt jobb för att ha ”slagit larm” om nedskärningar i patientvården, ställer upp för valkretsen Gorton i Manchester. Brian Caton, ledare för de fängelseanställdas fack talade också från plattformen, liksom Dave Nellist, kommunfullmäktig för Socialist Party i nordöstra Coventry.

En del av TUSC:s kandidater i London höll starka tal om sina kampanjer. Steve Hedley, regional organisatör för järnvägsfacket RMT i London, tillkännagav senaste nytt om strejkaktioner på järnvägarna. RMT:s ledare och en av grundarna av TUSC Bob Crow missade mötet eftersom han var upptagen med att organisera fyra dagars strejk vid Network Rail.

Vi kommer inte att betala för deras kris
Ett viktigt argument från talarna var att miljarder har överlåtits till rika bankirer medan arbetare och offentlig service tvingas betala kostnaden. Chris Bough talade om mediernas kampanj för att rättfärdiga detta rån. Till publikens munterhet – och som en pik åt närvarande journalister – skojade han om antalet direktörer för hedgefonder som på senare tid uppträtt i BBC:s program Newsnight. Han sade att medierna hade avlossat en ”störtflod av förolämpningar” mot fackföreningarna, med strejken på British Airways som ett bra exempel. Men han drog slutsatsen: ”Allmänheten håller på fackföreningarna… de står långt till vänster om politikerna… Enligt en opinionsundersökning från Financial Times/Mori anser 50 procent av allmänheten att nedskärningar inte är nödvändiga.”

Karen Reissman höll med och fortsatte på samma ämne. ”Människor säger till mig: vi är glada att ni ställer upp, och representerar det vi tycker.” Hon sade: ”Det finns miljoner människor som inte tycker att de ska tvingas betala.”

Jenny Sutton, kandidat i Tottenham, gymnasielärare och regionsekreterare för facket UCU, sade att utbildningen är ett bra exempel på vad som överallt händer med den offentliga servicen: ”Vi blir helt bombarderade.”

Vi behöver ett nytt parti
Brian Caton sade att arbetande människor behöver ett nytt politiskt parti ”av folket, för folket… Det här är den tiden när socialismen blir verklig… Jag stödde Labour hela mitt liv och fick inget i utbyte.” Dave Nellist, som talade för Socialist party, uppmanade också till bildandet av ett nytt arbetarparti. Han sade att skillnaden mellan Labour och de andra partierna kan reduceras till huruvida hela omfattningen av nedskärningarna i offentlig sektor ska genomdrivas ”på sex eller sju år”. Finansminister Alistair Darling sade faktiskt igår till BBC att Labour skulle ”skära djupare än Thatcher”.

Nellist gick vidare med att säga att framgången för TUSC inte bara kommer att mätas i antalet röster, utan alliansen kommer att ”sätta sin fana i marken – och säga att ett alternativ är möjligt”. Han sade att TUSC skulle kunna bli början på byggandet av en ”oberoende facklig och socialistisk röst”. Hannah Sell sade: ”Det här är den blygsamma början på något historiskt… vi hoppas att det här kommer inleda framväxten av ett massparti.”

För ett antikapitalistiskt parti!
När de kapitalistiska partierna som Labour, Tories och liberaldemokraterna är på väg att inleda ett så omfattande angrepp på arbetarklassen, är det viktigt att många TUSC-kandidater och -anhängare inser att vi behöver ett nytt parti för att försvara oss.

Men talarna klargjorde också att det finns många hinder som vi måste övervinna för att bilda ett nytt parti. Onay Kasab, avdelningssekreterare i Unison, och kandidat i Greenwich och Woolwich, talade om hur han utsatts för häxjakt av Unisons ledning. Han berättade för oss att ett pm hade skickats ut till avdelningarnas sekreterare med upplysningen att arbete för andra kandidater än Labours i valet skulle resultera i uteslutning från fackföreningen. Han berättade för en upprörd publik att Unisons befallningar var ”spottloskor som avlossats för Labour”. Detta är en krigsförklaring från Unisons ledning – rösta Labour annars…!

Men Steve Hedley sade att RMT skulle stöda vänsterkandidater i Labour, även om han medgav att dessa kandidater ställer upp för fel parti. Han sade att vi bör uppmana parlamentsledamöter som Jeremy Corbyn och John McDonnell att bryta med Labour.

RMT:s ledare drar sig undan det slags kamp som behövs för ett nytt parti. En del kandidater, inklusive Jeremy Drinkall, Workers Powers kandidat i Vauxhall, preskriberades från att ställa upp för TUSC eftersom de ställer upp mot parlamentsledamöter från Labour som står till ”vänster” (i Vauxhall är det Kate Hoey). Ledarna i PCS har också förhalat arbetet, även om Labourregeringen har berett vägen för omfattande jobbförluster bland statsanställda genom att angripa avtalet för avgångsvederlag.

Trots den potential som finns i TUSC, är dess svaghet att de fackliga vänsterledarna i slutändan har ett veto över alla beslut som fattas. PCS, RMT och andra fack utanför Labour kunde, tillsammans med grupper som Socialist Party, Socialist Workers Party och Workers Power, ha organiserat en konferens för att besluta om koalitionens politik och strategi. De hade kunnat använda den för att hämta stöd från arbetare och ungdomar i hela landet som befinner sig i kamp mot den ekonomiska krisen med det uttalade målet att bilda ett nytt politiskt parti för att för gott utplåna kapitalismen.

Konferens
Att det inte blev gjort innebar att TUSC skrev sitt valmanifest på hemliga möten bakom stängda dörrar. Därför finns det omfattande svagheter i TUSC:s program, vilka gör det ganska likt ett manifest från ”gamla Labour”. Det strävar snarare efter reformer än att avskaffa det ruttna systemet för gott.

Men en sådan konferens kan och måste nu sammankallas omedelbart efter valet – för att börja förbereda marken för ett nytt parti. De närmaste veckorna kommer att bevittna ett betydande antal strejker – mycket ovanligt under upptakten till ett allmänt val. Varför inte sammankalla en sådan konferens nu och få med strejkande från British Airways, Network Rail, Londons tunnelbana, British Gas, statsanställda och collegepersonal, som alla talar om strejk för att rädda sina jobb?

Då skulle socialister kunna börja argumentera för det slags aktioner och den internationella solidaritet som behövs för att skydda klassen som helhet, och hur vi ska kunna bygga upp ett alternativt samhälle med en alternativ ekonomi, där arbetare och bostadsområden är de som kontrollerar: socialism, kort sagt!

John Bowman

De två svenska vänstergrupper som åberopar sig på den tradition som har sitt ursprung i den brittiske socialisten Ted Grants brytning med trotskismen har under den senaste tiden drabbats av kriser. Gruppen runt tidningen Socialisten har sedan en tid dragits in i en konflikt i sin internationella organisation (Internationella Marxistiska Tendensen – IMT), en kris som förefaller vara omöjlig att lösa utan splittringar och brytningar. Den senaste veckan har också Rättvisepartiet Socialisterna (RS) upplevt en förvirrande splittring i Västerbotten, partiets starkaste fäste.

Ted Grants brytning med trotskismen ägde rum i samband med att Fjärde Internationalen gick under i centristisk kapitulation inför stalinism, reformism och borgerlig nationalism. Under 1950-talet började Grant bygga upp sin egen tendens relativt oberoende av andra internationella grupperingar. Dess speciella kännetecken var en väl utvecklad anpassning till Labourpartiet och andra liknande partier i form av ett långsiktigt arbete utifrån vänsterreformistiska ståndpunkter.

Arbetet i Labourpartiet och dess ungdomsförbund blev med tiden framgångsrikt och under 1970- och 1980-talet lät den brittiska gruppen höra talas om sig under beteckningen Militant. När Labourpartiets ledning i stor omfattning började utesluta medlemmar i Militant, började motsättningar uppkomma. Grant och hans allt i allo Alan Woods var beredda att göra vad som helst för att kunna stanna kvar i Labourpartiet. Majoriteten under ledning av Peter Taaffe slog däremot in på en mer självständig kurs och bildade en egen, offentlig organisation (vars namn idag är Socialist Party).

Splittringen i den brittiska organisationen fortplantade sig sedan till andra sektioner i Kommittén för en Arbetarinternational (CWI). I Sverige höll den överväldigande majoriteten fast vid CWI:s majoritet och bildade en egen organisation (som idag heter RS). En liten grupp anslöt sig dock till Grants och Woods minoritet och deras internationella organisation IMT. Gruppen runt tidningen Socialisten har sedan arbetat fackligt men också inom socialdemokratin och Vänsterpartiet samt deras ungdomsorganisationer.

Efter Ted Grants död härom året har IMT letts av Alan Woods, som försökt skapa ett slags personkult runt Grant som en av marxismens stora teoretiker. Woods har i god centristisk anda också vidareutvecklat förmågan att anpassa sig till reformistiska krafter. Det har inte räckt med att anpassa sig till Labourpartiets ledning eller Bhuttos parti i Pakistan. Istället har Woods satsat allt på att smickra Hugo Chávez. Sällan har väl en socialist med anspråk på att vara trotskist så grovt och underdånigt lagt sig platt för en latinamerikansk populist.

Konflikten inom IMT tycks ha en hel del politisk substans, även om det som så ofta haglar beskyllningar från båda sidor om oegentligheter och att Woods och ledningen beskylls för att vara byråkratisk. Den svenska gruppen verkar nu, tillsammans med flera andra sektioner i IMT, vara på fullständig kollisionskurs med den internationella ledningen.

Den senaste veckan har så RS drabbats av en revolt från en del av ledarna för gruppen i Umeå – där också partiet har sitt ursprung. Med Janne Hägglund i spetsen har en okänd andel av medlemmarna i Umeå och Västerbotten brutit med RS och kallar sig nu originellt nog Nya RS. Gruppen har lagt beslag på registret över prenumeranterna på veckotidningen Offensiv och skickat ut två något förvirrade brev samt första numret av en ny tidning med namnet Offensiven.

RS ledning har på partiets hemsida besvarat anklagelserna från gruppen i Umeå. Det är uppenbart att det under en längre tid har funnits motsättningar mellan majoriteten och en grupp i Umeå. Motsättningarna har följt en klassisk uppdelning i höger och vänster, där gruppen i Umeå kritiserat partiledningen för att driva en linje som för bort från den bild av sig själv som den kommunalpolitiskt väletablerade gruppen i Umeå skapat. Det framgår med all tydlighet av de två brev som gruppen distribuerat att den definitivt slagit in på en väg som är uttalat vänsterreformistisk.

Umeågruppens största fasa är att via partiledningen i Stockholm bli förknippad med ”anarkistiska våldsverkare” eller ”radikalfeminister”. Det motverkar nämligen deras strävan efter respektabilitet i reformistiska kretsar. Partiledningen har, med rätta, beskyllt gruppen för att vara inskränkt och enbart intressera sig för vad som händer i Umeå och Västerbotten.

Det som framhålls som droppen som fått bägaren att rinna över för gruppen i Umeå är uppsnappandet av ett mail från partiets ordförande Per-Åke Westerlund till en av CWI:s ledare i London. Brevet återges i utskicket till prenumeranterna på Offensiv. Gruppen har tolkat brevet som bevis för att det existerar en hemlig plan för att få bort heltidarna i Umeå. Några sådana bevis finns dock inte i brevet. Det som finns är en personlig åsikt från brevskrivaren att flera av heltidarna i Umeå bör bytas ut. Varken mer eller mindre.

Umeågruppen har reagerat i panik när de ledande har sett sin ställning som heltidare hotad. De trevande försöken att formulera en alternativ politik utgår hela tiden från den tradition som RS sedan 1970-talet representerar i svensk vänster. Gruppen menar sig se allt tydligare avvikelser från den traditionen i den nuvarande partiledningens politik. Det är dock en slutsats som få utomstående kan hålla med om. RS politik håller sig helt och hållet inom den centristiska tradition som varit tydlig ända sedan brytningen med entrismen i början av 1990-talet.

Både RS och konkurrenterna i Socialistiska Partiet (SP) har haft problem med lokala grupper som blivit framgångsrika i kommunalpolitiken. SP har förlorat den framgångsrika gruppen i Västervik som gått sina egna vägar. Nu har RS tappat en stor del av sin starka förankring i Umeå, hur stor del är dock för tidigt att säga. Det går dock inte att bygga ett nytt arbetarparti, och ännu mindre ett revolutionärt parti, i en enda kommun. RS ledning har givetvis helt rätt i att en socialistisk politik måste ta sin utgångspunkt i en analys av internationella förhållanden. Den har också kunnat visa hur Umeågruppens kommunala perspektiv drivit fram en opportunistisk inriktning.

Det går dock inte att undvika slutsatsen att RS ledning mycket väl skulle ha kunnat stå ut med Umeågruppens opportunism och reformism bara den stannat kvar i partiet. Ledningens opportunism har sitt pris. Under ett antal år har utvecklingen i Umeågruppen dragit åt höger och för oss kommer konflikten knappast som en överraskning. Det som kan överraska är snarare Umeågruppens närmast hysteriska reaktion på blotta misstanken att partiledningen planerar att avsätta några av dess ledare som heltidare.

En ny grupp inom svensk vänster – och det är vad Umeågruppen har som mål att bygga upp – kan knappast byggas på en så bräcklig grund. Det är möjligt att Janne Hägglund och de andra kan överleva lokalt under förutsättning att deras positioner i kommunfullmäktige går att rädda i höstens val. Ett troligare scenario är att alla tre mandat går förlorade i och med att en del väljare drar öronen åt sig i samband med splittringen och att de som kvarstår i RS ställer upp en egen separat lista.

Arbetarmakt och vår internationella organisation, Förbundet för Femte Internationalen, är som alltid öppna för diskussioner med kamrater som börjat tvivla på hållbarheten i den centristiska tradition som förknippas med Ted Grant – oavsett i vilken grupp de nu befinner sig. Den svenska vänstern behöver inte ännu en centristisk eller vänsterreformistisk grupp. Det vi behöver är seriösa initiativ för att lägga grunden till ett nytt, antikapitalistiskt arbetarparti.

POM