Socialistiska Partiet hade till lördagen 14 januari bjudit in folk från Förbundet Allt åt Alla, Gemensam Välfärd, Syndikalistiska Ungdomsförbundet och  Vänsterpartiet för att uppmuntra till debatt bland antikapitalister.

Arrangemanget samlade ett 80-tal åhörare som bjöds på intressanta föredrag från deltagande organisationer, föredrag som följdes av diskussioner kring de ämnen som togs upp. Nedan tänkte jag referera till ett föredrag jag lyssnade på. Därefter kommenterar jag mycket kort det föreslagna krisdokument som SP i slutet av konferensen uppmanade deltagarna att studera och reflektera över. Ett dokument i syfte att samla antikapitalister för att bekämpa nedskärningar och andra försämringar som följt i den kapitalistiska krisens spår. Det är möjligt att vi återkommer till detta dokument senare, när vi studerat det mer noggrant.

Att kommunicera politiskt
Abe Bergegårdh från Vänsterpartiet ville belysa vikten av att sprida, skriva och kommunicera politisk propaganda på ett så effektivt sätt som möjligt. En svårighet som kan finnas i vänstergrupper generellt sett, med avseende på förmågan att kommunicera trovärdigt och effektivt, är att den egna identiteten och förståelsen av sig själv ”som grupp” kan skymma sikten av hur andra människor utanför gruppen förstår ens budskap. Man riskerar att på förhand bli bunden av en förförståelse som i vissa avseenden kan begränsa arbetet med att kommunicera sina budskap. Den kan då exempelvis handla om språkbruket som används: Även om de egna medlemmarna i den grupp man tillhör kan tycka att ett begrepp som ”avreglering” är självklart, är det inte alltid säkert att alla som lyssnar till budskapet förstår begreppet till fullo. Därför kan det vara bra att konkretisera vad man menar. Det kan låta självklart, men kan vara lätt att glömma i en grupp där relativt sett ”avancerade” teorier och analyser är mer självklara för gruppens eller partiets medlemmar än för befolkningen i stort.

Ytterligare en aspekt av politisk kommunikation som Abe tog upp var utvärderingens betydelse. Alltså att avsätta tid för att i efterhand se hur pass effektiva och välriktade kampanjer eller annan propaganda varit. Hur mycket resurser och hur mycket politisk energi och arbete har lagts ner i relation till effekter och resultat? Har alltför mycket arbete utförts när alltför skrala resultat blivit utgången? Eller har det kanske lagts ner för lite arbete i en sak som varit lyckad och effektiv, men som hade kunnat bli ännu bättre med mer engagemang? Gjorde man på rätt eller fel sätt, och i så fall på vilket sätt?

Ännu viktigare är kanske förberedelsearbetet: Inför exempelvis skrivande, kampanjer eller politiska prioriteringar bör man studera saken man avser arbeta med på djupet. Det kan då handla om kvantitativa undersökningar, sådant som tillgänglig statistik från till exempel SCB. Mer kvalitativa undersökningar kan också göras, att exempelvis lyssna på vad arbetskamrater säger på kafferasten. Oavsett tillvägagångssätt är det viktigt att man arbetar metodiskt. Man måste ha målgruppen för ögonen. Med andra ord: Vilka är det som är tänkta att ta till sig budskapet? Och var någonstans är målgruppen som mest mottagliga för budskapet? När är de mest mottagliga för budskap? Om propagandan riktar sig till vårdarbetare som arbetar dagtid, kanske flygblad tas emot bättre innan jobbet än efter jobbet då de är för trötta eller för stressade eller angelägna att komma hem snabbt?

Systematisk bör man även vara i undersökandet av den egna gruppen eller partiet. Det kan vara bra att se vilka speciella färdigheter och [special]kompetenser som finns hos varje enskild medlem för att därmed kunna effektivisera arbetet.

Bilder och språkbruk togs upp specifikt. Med utgångspunkt i Gramscis tankar om idémässigt övertag eller ideologisk dominans – hegemoni – bör vi ha som målsättning att vårt intresse som arbetare och kommunister blir till ”det allmänna intresset” eller ”det sunda förnuftet”. Språkligt sett innebär det att kampen måste tas om begrepp eller uttryck som idag, i det så kallade offentliga samtalet, domineras mer av liberala och pro-kapitalistiska föreställningar än av kommunistiska förståelser. Det kan röra sig om sådant som ”frihet”, ”ansvar” eller ”reformer”. Vi bör ta kampen om dessa begrepp för att fylla dom med det innehåll som vi, inte den nuvarande överheten, ger dom. Detsamma kan sägas om uppfattningar kring kriminalitet som drabbar delar av arbetarklassen hårt. När konservativa eller högerradikala krafter säger sig vara ”hard on crimes” eller tuffa mot brottslingar kan vi också säga att vi är ”hard on crimes”. Fast på vårt sätt, inte genom fler poliser eller strängare fängelsestraff, utan genom bostadsorganisering, arbetarnas självförsvarsgrupper, satsningar på social välfärd med mera.

Bilder kan med fördel användas ofta och gärna, exempelvis för att visualisera statistik eller budskap. Bilder kan bli mer konkreta och lättförståeliga än siffror och abstrakta resonemang. Att primärt använda positivt laddade bilder framför hemska eller aggressiva bilder var något som Abe betonade. Psykologiskt sett är folk mer mottagliga för positiva budskap än för negativa dito. Och det handlar då om mer än bara rent grafiska bilder: Även bilder i mer metaforisk mening bör vara positiva, som ”bilden av kampen”, ”bilden av strejken”, ”bilden av vad vi gör”. Ett sätt att lyfta fram sådana bilder är att använda sig av berättandeform i texter, ”så här bra gjorde vi eller dom där”. Tillvägagångssättet kallas på engelska för ”story-telling”, och kan utgå från hur medlemmar i den egna organisationen upplevt någonting eller att man använder sig av positiva exempel från människor utanför ens organisation. Man använder verklighetens exempel för att entusiasmera och vinna sympati.

En av Abes avslutande kommentarer rörde arbetarrörelsens tradition av att bejaka framtiden. Att vi, trots stora problem i Sverige och världen i övrigt, bör återuppliva den känsla som Internationalen ger uttryck för i textraden ”Från mörkret stiga vi mot ljuset”. För det är vi, inte kapitalistklassen, som representerar framtiden och framtidens möjligheter. Det bör ge oss tillförsikt och förtroende till att ett annat samhälle är såväl möjligt som nödvändigt och önskvärt.

Socialistiska Partiets förslag till krismanifest
Håkan Blomqvist från SP presenterade partiets krisdokument med hänvisningar till 1800- och 1900-talets rasbiologiska föreställningar som var vitt spridda, även bland vissa socialdemokrater, under tidsperioden. Analogin blev denna: Under perioden var bland annat skallmätningar – så kallad kraniologi, frenologi eller kraniemetri – att genom att mäta och iaktta människors huvudform därmed också kunna fastställa människors karaktärsdrag (”kriminell huvudform”, ”huvud typiskt för arisk intellektuell” etc.) sysselsättningar som var respekterade som ”vetenskap”. Det var ett dominerande tankesätt som sällan ifrågasattes. Samtidigt vet vi idag att kraniologin och likabesläktade rasbiologiska synsätt är fullständig nonsens vetenskapligt sett. Fast idag har den förhärskande nationalekonomin och de dominerande föreställningarna om ekonomi och samhälle fått en liknande roll. Att det inte går att ifrågasätta kapitalismen utan att dömas ut som en tokig diktaturkramare har blivit en ”självklarhet”. Den vetenskapliga hegemonin, med få undantag, är att acceptera kapitalismen som närmast naturgiven. En situation liknande den när rasbiologin sällan ifrågasattes under 1800- och 1900-talen. Och givet de oerhörda och alltmer tilltagande problemen som kapitalismen idag för med sig blir denna situation extra konstig och surrealistisk.

Dokumentet innehåller en rad förslag som i sig borde ses som välkomna av de flesta vänsterorganiserade människor: Omfördelning av resurser till arbetarmajoriteten, kontroll över finanssektorn och antirasism. Det är frågor många sannolikt kan enas kring, vilket är bra.

Några punkter hade med fördel kunnat vara lite tydligare. Det gäller bland annat de stycken som på olika sätt nämner fackföreningar. Som:

Samhället måste ta kommandot, kommuner och fackliga organisationer bör tillsammans inventera behoven och genomföra radikala sysselsättningsplaner.

Förslaget tar inte hänsyn till att fackföreningarna består av såväl gräsrötter bland vanliga medlemmar och kämpande arbetare, som av en kvävande byråkrati. Att inte detta tydliggörs är synd, eftersom vår erfarenhet (och antagligen inte bara vår erfarenhet) är att konflikter på arbetsmarkanden och på arbetsplatser ofta hämmas – och i vissa fall rentav bekämpas – av den fackliga byråkratin och ledningen. Det är alltför vanligt att kamper som riktar sig mot ledningen på en arbetsplats eller i en bransch också utvecklas till konflikter med exempelvis ledande LO-företrädare. För vår del är det absolut nödvändigt att tydliggöra skiljelinjen i de största fackföreningarna i Sverige mellan medlemmarna och byråkrater på ledningsnivå som motarbetar arbetarinitiativ underifrån. Risken med att tala om ”facket” utan att uppmärksamma dessa frågor är att man sprider illusioner hos exempelvis medlemmar i fackförbunden som har mycket negativa erfarenheter av vad dom förstår som ”facket”. Medan vi ju menar någonting annat än LO-byråkratin: Kämpande fackföreningar som demokratiskt styrs av dess medlemmar.

Detsamma kan sägas om ”samhället och kommuner”. Vi menar att det inte går att tala om samhället utan att ta upp de klasslinjer som skär igenom samhället. Det vi önskar är att kontrollen över de viktiga samhällsfunktionerna och ekonomin övergår till arbetarklassen genom deras egna organisationer, exempelvis via arbetarråd. Vi tycker inte att dagens toppstyrda kommuner – där beslut tas av politiker som dessutom inte är avsättbara förutom via val var fjärde år – är föredömen eller exempel att följa i byggandet av ett nytt, socialistiskt samhälle. När man i texten skriver ”facklig kontroll krävs av bemanning och anställningar” finns lite av samma otydlighet: För det är väl uppenbart, åtminstone för oss, att vi inte önskar att Wanja Lundby-Wedin ska kontrollera bemanning och anställningar? Det är ju istället vi, i egenskap av arbetare (och faktiskt oberoende av om vi är fackligt organiserade eller inte) som bör kontrollera inte bara bemanning och anställningar utan hela produktionen som sådan.

Med dessa invändningar framförda, bör det sägas att SP:s föreslagna krismanifest är välkommet. Det behövs större enhet i kampen mot dagens kapitalism och redan utgångspunkten att diskutera en sådan enhet är relevant.

SP förtjänar en eloge för väl genomfört och organiserat arrangemang.

Jon Bergman

Inför parlamentsvalet i Danmark 2011 hade Enhedslisten (EL) lovat dyrt och heligt: ”Inga försämringar, inga nedskärningar”. Löftet lockade väljare och partiet fick 8 extra mandat, medan Socialistisk Folkeparti (SF) – som av bland annat arbetarväljare upplevdes som alltför beredvilliga att genomföra högerpolitik – förlorade 7 mandat. Det såg alltså ut som att satsningar på välfärd kunde vara ett vinnande koncept i val.

Men när budgetpropositionen skulle arbetas fram i samarbete med Socialdemokraterna, SF och Radikale Venstre visade det sig att löftet skulle brytas. Venstre, Konservative och Dansk Folkeparti (VKO) hade sin vana trogen attackerat välfärden under sin senaste mandatperiod. Stora delar av budgeten, finansloven, vidareför – tyvärr – just försämringar och nedskärningar från den tidigare regeringen.

Fjärde Internationalen i Danmark, Socialistisk Arbejderparti, som ingår i EL, menar att det i själva verket inte kan kallas för försämringar. Argumentet är att försämringarna beslutats av tidigare regeringar. Besluten i budgeten togs av VKO, inte av Enhedslisten, hävdar man. Det kan då tyckas märkligt att EL faktiskt har ändrat på tidigare fastlagda beslut: Bland annat har man lyckats att tillfälligt skjuta upp tidsbegränsningen av arbetslöshetsersättningen. De 38 500 långtidsarbetslösa som riskerar att utförsäkras förlorar alltså sin inkomst i januari 2013, istället för i juli 2012. EL har också upphävt tidigare beslut om att tvinga kommunerna att lägga ut minst 31,5 % av verksamheten på entreprenad. Att som partiet hävda att enbart nya förslag, inte ändringar av äldre förslag, är deras ansvar är ett ganska bisarrt sätt att resonera på. Speciellt med tanke på att de inte ens själva är konsekventa på den punkten.

Besparingar inom kommunerna
Enhedslistan har gjort en stor sak av att partiet fått igenom satsningar inom offentlig sektor. Man bör då komma ihåg utgångsläget: Ungefär 163 000 är idag arbetslösa, och bara under tredje kvartalet 2011 fick 17 000 danskar sparken. Arbetslösheten förväntas fortsätta stiga under 2012. Statsministern Helle Thorning-Schmidt kommenterade läget cyniskt under sitt nyårstal till nationen: ”De feta åren ligger bakom oss. Vi bör förbereda oss på några magra år. Den kommande tiden kommer kräva mycket av oss. Och ja, vi kommer att få uppleva nedskärningar och besparingar.”

Bortom cynismen (Vilka är de ”feta åren”? För vem?) ligger det tyvärr en del sanning i det Thorning-Schmidt säger: Bara för att lyckas finansiera nuvarande behov av vård och omsorg inom landets kommuner, beräknas den offentliga realtillväxten – alltså hur mycket offentlig sektor växer per år inberäknat prisökningar/löneökningar (inflation) – kräva en tillväxt på mellan 0,9 % till 1,2 %. Den nuvarande budgetens offentliga konsumtion innebär en ökning på 0,6 %. Jämfört med VKO-partiernas förslag till budget, 0,4% ökad välfärdskonsumtion, är det därmed endast 0,2% som skiljer mot den av Enhedslisten hyllade budgeten.

Detta innebär att kommunalt anställda arbetare kan förväntas bli uppsagda i spåren av de besparingar som budgeten medför. Speciellt med tanke på att regeringen inte brutit med den så kallade ”nolltillväxten”. Systemet innebär att kommunernas välfärdstjänster varken ska öka eller minska (korrigerat till inflationen) jämfört med tidigare år. Någon hänsyn till att efterfrågan för välfärd kan öka, genom inflyttning, större elevgrupper, tyngre och fler patienter eller dylikt tas inte. Kommunerna får inga extra pengar utöver ”plus minus noll” öronmärkta från statens sida för att finansiera sina verksamheter.

Utöver detta kräver finansministern Bjarne Corydon besparingar på en halv miljard danska kronor i satsningarna till kommunerna. Den liberala tankesmedjan CEPOS tror att besparingarna kan innebära 3000 extra avskedanden, och applåderar utvecklingen.

Visst är det bra att regeringen satsar pengar på att anställa 1 500 extra förskollärare. Men då bör man samtidigt uppmärksamma att 7 293 personer fått sparken inom barnomsorgen mellan juli 2010 och juli 2011. Tusentals kommunanställda fortsätter alltså att sakna arbete. Och inberäknat de nyaviserade besparingarna för 2012 kommer tusentals anställda, som idag trots allt har arbete, att förlora sina jobb.

Besparingar inom utbildning
3 000 danska kronor per helårsstudent kommer att försvinna från den statliga finansieringen till universiteten för 2012. Totalt handlar det om nedskärningar på 600 miljoner kronor. Studentprotester anordnades kort efter offentliggörandet av budgeten. På ett tämligen hycklande vis deltog även Pernille Skipper från EL i protesterna, och uttalade sig: ”Jag är djupt besviken på att vi inte lyckades genomföra den politik vi önskade på universitetsområdet. Oavsett vem som sitter i regeringen ska vi fortsatt visa att vi kräver förändring.” Frågan är kanske varför hon klagar på att ”genomföra”, när hon tidigare hävdat att det ändå inte är EL:s ansvar, eftersom försämringarna inte är ”nya”? Då är det väl bara att ge upp?

Men som nämnts tidigare är detta en sorts retoriskt knep, en undanflykt. Eftersom partiet de facto har ändrat på vissa delar av den tidigare budgeten (men behållit huvuddelen). Och nu har alltså skillnaden mellan vallöften och praktiskt genomförd politik gått så långt att partiföreträdare protesterar mot sig själva.

55 högskolerektorer från olika delar av Danmark har i ett gemensamt uttalande motsatt sig besparingarna. Enhedslisten har också varit med om att besluta om bekostandet av 10 000 extra praktikplatser för yrkesstuderande. Tyvärr är 10 000 fler platser precis lika många praktikplatser som försvann mellan 2008 och 2010. Idag står 2365 yrkesstuderande enbart inom byggutbildningarna utan praktikplats. Så frågan är: Kommer satsningarna på praktikplatser ens att täcka de nuvarande behoven? Klart är i alla fall att högskolor och universitet har att se fram ett år av nedskärningar.

Dyrare kollektivtrafik
Billigare kollektivtrafik var innan valet ett ”ovillkorligt krav” från Enhedslistens sida. Men i likhet med de så kallade ”kraven” om att inte gå med på nedskärningar eller försämringar inom skola, vård och omsorg så har det inte betytt någonting i praktiken. Det tillförs alltså inte mer pengar till bussar och tåg. Tvärtom så stiger priserna på bussar, tåg och tunnelbana med 3,1 % fr.o.m. 17 januari i år. Om man ser specifikt till periodkorten handlar det om betydligt högre avgiftshöjningar, upp till 7,7 % högre priser.

EL skyller den dyrare kollektivtrafiken på Radikale Venstre, men hävdar samtidigt att frågan ”diskuterades häftigt” under budgetförhandlingarna. Partiets gruppledare Per Clausen säger: ”Man kan inte utesluta att om vi hade insisterat ännu mer, så hade vi kanske kunnat uppnå resultat. Men min upplevelse av förhandlingarna var att det var totalt stängt för annat än långsiktiga avsiktsförklaringar.” Varför ingick ni då i budgetförhandlingarna med Socialistisk Folkeparti, Radikale Venstre och Socialdemokraterna från första början? Om utsikterna att förändra politiken var så dålig, med en lång rad löftesbrott som resultat?

Finansiering av Afghanistan-kriget, ökad gränsövervakning och fler poliser
De repressiva delarna av statsapparaten tillhör de områden som ser ut att få det bättre. Försvarsmakten tillförs ungefär 23,2 miljarder danska kronor under 2012, en ökning med i runda slängar 2 miljarder jämfört med år 2009. Mer pengar tillförs i en tid när NATO-trupperna dödar alltfler civilpersoner i Afghanistan, bland annat genom ökat fokus på flygbombningar. Något tillbakadragande av de danska soldaterna, som Enhedslisten tidigare flaggat för, har uppenbarligen inte varit prioriterat som ”ovillkorligt krav” för att stödja budgeten. Tvärtom tillförs alltså krigsmakten mer pengar.

Polismakten får 280 miljoner extra och 28 miljoner tillsätts för att utöka gränsövervakningen. Inga så kallade ”illegala invandrare” ska kunna ta sig in i landet. Extra insatser för att fortsätta den så kallade ”ghetto-insatsen” prioriteras. Projektet innebär i korthet att Danmarks rika har utsett ett antal områden i städer runtom i Danmark till ”ghettos”. I dessa områden ges polisen utökade befogenheter, vilket bland annat innefattar att snabbare och oftare gripa ”unga orosstiftare”. En annan befogenhet är att polisen får upprätta ”zonförbud” för specifika personer, ”unga orosstiftare” som uppvisar speciell tendens till ”otrygghetsskapande beteende”. Sådana personer kan förbjudas att besöka platser som anses vara samlingspunkter för unga, oavsett om det är en ungdomsgård, ett affärscentrum eller annat ställe i bostadsområdet.

Vårt perspektiv
Snarare än att acceptera en överenskommelse som innebär fortsatt högerpolitik borde partiet tydligt ha deklarerat varför det inte kunde ge sitt stöd åt en socialdemokratisk regering. I de protester som organiserats av studenter och andra grupper borde partiets aktivister ha förklarat varför de inte kunnat rösta för budgeten och därtill uppmanat till en upptrappning av kampen. Detta skulle partiet ha kunnat kombinera med en argumentation för ett aktionsinriktat program för den klasskamp som så uppenbart behövs för att vinna de krav som en stor del av de som röstat på arbetarpartierna och på vänstern vill se.

En sådan politik skulle ofrånkomligen ha stött på kritik och konfronterats med rädsla hos vissa väljare, som i en socialdemokratiskt dominerad koalition främst velat få till stånd en mildare variant av högerpolitiken, men som räds en alltför radikal vänster. Socialdemokratins ledare skulle otvivelaktigt, och med stöd från hela den samlade högern, inleda en hetskampanj mot ”den oansvariga oppositionen”. Men hos mängder av radikala studenter, hos breda skikt inom de etniska minoritetsgrupperna, hos antikrigsrörelsen, och inte minst bland betydande och kampbenägna skikt inom arbetarklassen (som vid flera tillfällen bekämpat den förda politiken med storstrejker och massdemonstrationer de senaste åren) skulle en sådan hållning – präglad av ståndaktighet och mod – mötas av respekt och entusiasm. Det skulle inför allas ögon markera en tydlig skillnad, central för såväl den nuvarande situationen som framtiden, mellan Enhedslisten och den övriga f.d. ”oppositionen”.

För vår del kan vi inte se att Enhedslisten ”visar vägen framåt”. Snarare är det tragiskt att se hur välfärdsbejakande paroller och principer hos ett reformistiskt parti som EL omvandlas till stöd för nyliberalism och repression genom regeringssamarbete. Förvandlingen från så kallat radikalt vänsterparti till kapitalistiskt vänsteralibi är ingenting att glädjas åt. Däremot kan tragedin bli en påminnelse: Att revolutionärer aldrig underordnar sig politiskt borgerliga partier. Att kommunister prioriterar främjandet av en arbetarrörelse underifrån. Att vi inte viker från vårt program att upprätta en arbetarnas rådsmakt, att krossa staten för att resa vår egen regering.

Jon Bergman

Denna artikel tar sin utgångspunkt i en analys av vänstergruppen Socialisterna – Välfärdspartiet, som liksom Arbetarmakt vill bygga ett nytt arbetarparti i Sverige. Motivet är att diskutera grundläggande strategier för detta i dag.

Socialisterna – Välfärdspartiet (eller bara Socialisterna) har än så länge inte verkat särskilt intresserade av att debattera med den övriga vänstern. Snarare har man kommit med tom, överlägsen polemik, där man hellre än ärlig debatt kastat förolämpningar mot andra vänsterorganisationer. Vi riktar den här artikeln mot socialister organiserade i Socialisterna och på annat håll. För att ha en debatt om hur vänstern kan gå framåt behöver vi också debattera vad för sorts perspektiv vänstern bör ha med sig.

Artikeln utgår från ståndpunkten att det varken finns utrymme för eller ett behov av ett nytt reformistiskt parti i stil med den tidiga socialdemokratin. Författarna anser att ett sådant parti i dag, givet de ekonomiska och politiska förhållandena i samhället, inte kan utgöra en motpol till den officiella socialdemokratins (och Vänsterpartiets) hämmande inflytande på arbetarrörelsen, och att det omöjligt kan kämpa för ett konkret alternativ till kapitalismen. I grunden förespråkar Socialisterna samma typ av arbetarrörelse som (S) och (V). De är endast en reaktion på den övriga radikala vänsterns oförmåga att bryta sin politiska isolering i förhållande till arbetarrörelsen. De strategier de lägger fram för arbetarrörelsen är mer ideologiskt motiverade än sprungna ur klasskampens konkreta verklighet.

Artikelförfattarna anser att Socialisternas vänstersocialdemokratiska politik inte erbjuder den moderna arbetarrörelsen några perspektiv som den behöver för att gå framåt i dagens terräng. Artikeln är teoretisk och har en polemisk ton, men det ska inte tolkas som ett förnekande av Socialisternas positiva drag i den praktiska kampen. Här kan vi nämna Socialisternas opinionsbildningsarbete och ståndpunkten att den socialistiska praktiken måste utgå ifrån människors konkreta livsbehov om arbetarrörelsen ska gjutas liv i igen, som verkligt positiva exempel. Bra är också förbundets förståelse av att det behövs ett nytt kämpande arbetarparti, även om denna dessvärre inte har mynnat ut i ett offentligt upprop till hela vänsterrörelsen för bildandet av ett sådant på gräsrotsnivå (exempelvis i stil med NPA –Nya Antikapitalistiska Partiet– i Frankrike).

Socialisternas bakgrund
I dag är Socialisterna en organisation som ogärna ägnar sig åt så kallade ”tredjevärldenfrågor”, men förbundets bakgrund finns i rörelsen mot Irakkriget 2003. Det kan vi läsa i förbundets egen historia om sin bakgrund, publicerad i Socialistisk Debatt, nr 2/2007¹.

En löst sammanhängande Elever mot krig-grupp ombildades vid Kommunalstrejken 2003 till ”Elevsammanslutningen -03″, som arbetade till stöd för kommunalarna och bland annat organiserade en elevstrejk. Nästa kamp blev om skolmaten, och vid det laget hade en del av ungdomarna bildat en lokalgrupp av Socialistiska Partiet (SP) i Västervik – embryot till dagens Socialisterna.

2004 deltog den ännu nybildade gruppen i kampen mot en fabriksnedläggning. De unga SP:arna gjorde fabrikstidningar och talade på en demonstration mot nedläggningen. Samma år arrangerade man dessutom en demonstration mot Sverigedemokraterna, om vilken man skriver: ”Demonstrationen kom att bli inledningen till västervikssocialisternas antifascistiska arbete som sedan dess konsekvent knutits samman med just försvar av välfärdsstaten och allas rätt till arbete”. Året därefter arrangerades en ”Ta natten tillbaka”-demonstration tillsammans med en feministgrupp. 2005 var året då Socialisternas Första maj-demonstration blev större än Socialdemokraternas, och man rapporterade att man framför allt funnit stöd bland ”ungdomar och muslimska invandrare”. Även lokala profiler ur arbetarrörelsen anslöt sig.

Snart arrangerades studiecirklar också i grannorten Vimmerby, där en lokalgrupp också bildades, och man knöt kontakter med flera LO-fack. Problemen med lokala fascister gjorde sig dock påminda, och 2005 arrangerades på nytt en antifascistisk demonstration, med 200 deltagare, där parollerna tog upp ”enhet i arbetarrörelsen mot fascism och rasism samt ett sammanlänkande av antifascism med kritik av borgerligheten och dess klassamhälle”. Kvinnoarbetet fortsatte också, bland annat med bildandet av en kvinnoorganisation.

Men fascisterna gjorde sig påminda igen: partimedlemmar mottog hot och man bad flera gånger polisen om beskydd. En representant från polisen bjöds också in till ett möte om hur man bekämpar nazismen. Men polisen är som bekant ingen antifascistisk försvarsorganisation: i mars 2006 angreps ett studiemöte i Vimmerby av fascister som misshandlade flera deltagare. Attacken polisanmäldes, och partiföreträdare krävde att polisen skulle agera. En demonstration under parollen ”Försvara demokratin” arrangerades, dit samtliga politiska partier inbjöds – dock var Miljöpartiet det enda borgerliga parti som till sist deltog på demonstrationen. Partiföreträdare debatterade också antifascism i lokalpressen och klargjorde att yttrandefriheten i en demokrati som Sverige står ”över allt annat” – här ”debatterar man med sina politiska motståndare”. De som med tvång eller hot försöker inkräkta på yttrande-, församlings- eller föreningsfriheten kan dömas till fängelse enligt brottsbalken, skrev man vidare. Man slog också ifrån sig påståenden om att SP någonsin skulle ha försvarat våld som ”skamliga”.

SP-Västervik lät sig inte nedslås av fascistattacken – i maj meddelade man att man tänkte ställa upp i höstens kommun- och landstingsval, med det enda vallöftet att ”inte ge några löften förutom det enda man med säkerhet kunde hålla; att inte rösta för några nedskärningar av välfärden och det offentliga”. Men antifascismen dök upp på radarn en gång igen samma sommar, då P4 Kalmar slog larm om att SP-Västervik skulle ha lånat en postbox som också användes av Motkraft. Enligt P4 var partiets kopplingar till ”extrema vänsterrörelser som AFA och Osynliga partiet” en skandal. En styrelseledamot från Västervik svarade dock att man inte hade något att göra med vad han kallade ”våldsorganisationer på vänsterkanten”. På lokalavdelningens hemsida menade man att det hela var ett misstag, och kallade reportaget för ”smutskastning” som syftade till att: ”försöka koppla ihop Socialistiska Partiet med Antifascistisk Aktion, AFA.”

SP centralt verkade nöjda med att låta västervikssocialisterna köra sitt eget race, och rapporterade flitigt om deras framgångar, inte minst efter valet i Västervik; SP fick där 637 röster och en plats i kommunfullmäktige. Men det var mest på Internationalens sidor som Västervikarna framstod som SP-medlemmar – Socialisterna agerade redan från början som en självständig organisation. I lokalpressen beskrev man sig som ett nybildat lokalparti, och man utformade sin politik självständigt från SP.

När den nyvalde Johannes Regell efter valet intervjuades av lokaltidningen Östran² gjorde han detta klart. På frågan om varför SP-avdelningen i Västervik/Vimmerby var landets starkaste väljarmässigt, blev svaret: ”Västervik/Vimmerbyavdelningen har en representant i partistyrelsen. Men faktum är att vår organisation är självständig. Vi utformar vår egen politik.” Och vad är denna politik? Jo, ”utgångspunkten är folkets verklighet och vardag”. Samt ”konsekvent nej till alla former av nedskärningar. Jag tänker främst på äldreomsorgen och barnomsorgen.” Redan här fanns också kritiken mot den vänster man formellt sett fortfarande tillhörde: ”[M]ånga personer inom vänstern befinner sig utanför banan. De talar om fel saker. De har glömt bort klassperspektivet. De pratar om kön, etnicitet och annat bullshit istället för att ena människor utifrån deras klasstillhörighet.” Kön och etnicitet? Skitsnack. Det viktiga är att ”ena arbetarklassen”. Redan på SP-tiden fanns alltså flera av de politiska linjer som i dag är Socialisternas signum: fokuset på reformer, på välfärdsstaten, och ett starkt ogillande av allt och alla som går utanför det.

Och i ett internt uttalande från Socialistiska Partiets verkställande utskott³, två år efter Regells självständighetsförklaring i lokaltidningen, berättades det till sist att västervikarna ansåg SP som en ”börda” i det lokala arbetet, en ”vänstersekt”. VU-uttalandet slog fast att västervikarna ”under en lång tid” haft dessa uppfattningar, och att de ”även uttalat sig fientligt i media mot SP”. Vidare hade de trots påstötningar inte närvarat på partistyrelsemöten, inte velat se sig som en del av en internationell rörelse och konsekvent avböjt att debattera sina ståndpunkter internt.. Och vad gjorde SP? Jo, man hade ”medvetet inte velat göra någon större sak” av åsiktsskiljaktigheterna, utan ”låtit kamraterna bedriva sitt lokala arbete”. Dessutom gav man under lång tid västervikarna stöd ”för att ge ut tidningar och flygblad”. Som uttalandet förklarade det: ”Vi menar att skiljaktigheter naturligtvis får finnas inom ramarna för ett och samma parti, det är en del av vår tradition.”

Men nu gick i alla fall SP och västervikarna skilda vägar – inte beroende på åsiktsskillnaderna och den uppenbara bristen på disciplin och respekt från Västerviks håll, utan för att västervikarna endast bjudit in fyra utvalda SP:are till sitt femte årsmöte, och då uttalat inte som SP-representanter. Dessutom skrev västervikarna till SP att flera medlemmar ”anser att vi ska lämna Socialistiska Partiet”. Enligt en senare artikel försökte SP:arna in i det sista uppmana dem ”att stanna och berika oss andra med sina lokala erfarenheter – och samtidigt finnas kvar i en sfär av internationalism och bredare ideologisk input”⁴. Men till sist, efter många år, och mycket ekonomiskt stöd från en grupp man alltså betraktade som en ”sekt”, gick Socialisterna mot full självständighet.

Och så skedde också, på det femte årsmötet 2008, som alltså blev Socialisternas första som självständig organisation. Minst två SP:are deltog trots allt på mötet, varav en numera ingår i Socialisternas styrelse. Sedan 2008 har det i SP-pressen mestadels varit tyst om den forna paradavdelningen.

I valet 2010, där man för första gången ställde upp som Socialisterna – Välfärdspartiet, gick man i Västervik framåt till 3,03 %. Dessutom vanns ett mandat i Kinda i Östergötland. Lokala organisationer har också dykt upp på andra platser i landet: i dag finns Socialistföreningar förutom i Västervik också i Sundsvall, Malmö och Linköping, och man har lokalgrupper i Kinda och Kalmar.

Socialdemokratin då och nu, samma rörelse i olika faser
De materiella förutsättningarna för välfärdsstaten var efterkrigstidens s.k. gyllene år. Efter andra världskriget gick kapitalismen in i en exceptionellt god period, vilket möjliggjorde välfärdsuppbygget, med hjälp av klassamarbetet. Arbetarrörelsens reformistiska ledning styrde in arbetarklassens kamp på en för kapitalismen ofarlig väg av klasskompromisser. Men det var oundvikligt att kapitalismen skulle träda in i en fas av stagnation och kris, vilket lika oundvikligt innebar att klassamarbetet inte kunde bygga ut välfärden. Den kunde endast, precis som har skett, angripa den.

Den tid som brukar förknippas med socialdemokratins högersväng, d.v.s. 1980- 90- och 2000-tal, föregicks i själva verket av en flera decennier lång vandring högerut. När nyliberalismens frammarsch började hade socialdemokratin redan knutit sig stenhårt fast i den borgerliga demokratins institutioner. Faktum är att den socialdemokratiska rörelsen gjorde knut på sig själv när den i början av 1900-talet gjorde det till ett heligt uppdrag att aldrig gå utanför reformernas och lagens ramar. Det parti som en gång bestämde sig för att reformera fram socialismen hamnade till slut i en situation där det tvingades reformera bort välfärden genom kontrareformer.

Den socialdemokratiska välfärdsstaten var från början en bubbla som vilade på den mest instabila grund man kan bygga ett samhälle på – klassamarbete. Det var oundvikligt att socialdemokratin skulle spräcka sin egen bubbla. Men i sig var den på inget sätt oundviklig eller det “enda realistiska”. Den byggdes genom att ledningen för arbetarrörelsen höll tillbaka arbetarklassen i sin kamp. Istället lagstiftades socialdemokratin fram en rad progressiva reformer som med eller utan kapitalets underskrift likväl aldrig hotade kapitalägarnas makt. Den byggdes under decennier av toppstyre och politikervälde i arbetarrörelsen, vilket i sin tur har lamslagit arbetarklassens egen initiativförmåga. En rörelse som inte ifrågasätter kapitalet annat än i teorin blir i praktiken en borgerlig rörelse. Detta började med att den socialdemokratiska arbetarrörelsen först förpassade det revolutionära perspektivet till teori för att sedan låta det glömmas bort. Under större delen av socialdemokratins existens har därför kapitalet ytterst varit den kraft som bestämt agendan eller satt gränserna.

Socialisterna poserar som en organisation tagen ur den tidiga svenska socialdemokratin. Däri finns inget nytt. Existensbetingelserna för den rörelsen är borta och den gräver sig egen grav. I grunden är detta en möjlighet för revolutionära socialister, inte en tragedi. Så när vi fattar spaden för att täppa till socialdemokratins grav, när den levande döde således ges en mer passande miljö, måste vi samtidigt förhindra att den drar med sig arbetarrörelsen ner i smutsen och döden. Eller mer bestämt: För att förhindra att arbetarrörelsen marginaliseras som politisk kraft eller reduceras till nästan ingenting måste vi bekämpa socialdemokratins inflytande på den. Men den tidiga vänsterreformistiska socialdemokratin lade grunden för dagens socialdemokrati. Att “gå tillbaka” dit, vilket är det Socialisterna föreslår, är därför en återvändsgränd. Det gäller att lära av historien, inte upprepa den.

Om vi vill att arbetarrörelsen tillkämpar sig initiativet och övertaget i klasskampen så ska vi nog undvika att romantisera den sortens arbetarrörelse som till att börja med överhuvudtaget ingick i klassamarbetet.

Socialisterna och välfärdsstaten
Såhär säger Johannes Regell, ordförande i Västerviks socialistförening:

Som vi ser det står inte dagens avgörande motsättning inom arbetarrörelsen mellan reform eller revolution, inte mellan långsam eller snabb övergång till socialismen. Det vi bevittnar idag mitt framför våra ögon är en allt snabbare tillbakagång genom nedrivning av allt som arbetarrörelsen lyckats tillkämpa sig under 1900-talet. Motsättningen står därför idag snarare mellan försvar och kapitulation. Mellan aktivitet och passivitet, mellan agerande och icke-agerande. I våra ögon är det omöjligt för en arbetarklass som inte förmår att försvara sin välfärdsstat att slåss för kapitalismens avskaffande.⁵

När har det någonsin funnits en ”avgörande motsättning” inom arbetarrörelsen mellan reform och revolution, kan man fråga sig. Hursomhelst, det har alltid varit typiskt den reformistiska grenen av arbetarrörelsen att se på frågan om reform och revolution som att den handlar om hastighetsgraden på vägen till socialismen. Detta är helt felaktigt. En ”långsam övergång” till socialismen genom reformer är omöjlig utan revolution. Erkännandet av revolutionens objektiva nödvändighet är ett annat sätt att säga att socialismen inte går att förverkliga inom kapitalismens ramar.

En arbetarklass som inte kan försvara sin välfärdsstat kan omöjligen slåss för kapitalismens avskaffande, konstaterar Regell. Prio nummer ett blir följaktligen att skjuta kampen för kapitalismens avskaffande på framtiden i väntan på att välfärdsstaten är säkrad. Det är förstås sant att välfärdsstaten inte är socialism, men lika sant är det att välfärdsstaten från revolutionärt socialistiskt håll betraktas som ett uttryck för arbetarklassens landvinningar inom kapitalismen i kampen för störtandet av denna, och på grundval av detta måste man försvara den. Detta håller säkert Regell med om i teorin. Men om försvaret av välfärdsstaten inte ses som en del av en revolutionär kamp för kapitalismens avskaffande, så kommer våra ansträngningar bara att inrikta sig på att fila bort utsugningens vassaste kanter. Såvida man inte likt en av Socialisternas Första maj-talare anser att ”välfärdssamhället på det mest grundläggande sättet är ett uppbrott från klassamhället”⁶.

Regells påstående är naturligtvis sant rent allmänt, men det indikerar bara att klassmedvetenheten befinner sig på ett lågt stadium, det betyder inte att klasskampen går som på den räls Socialisterna har snickrat ihop; först en uppförsbacke där socialister måste pressa på tåget bakifrån, högst upp på kullen är första stationen ”välfärdsstaten”, och sedan kan vi kämpa för socialismen. I själva verket kan vi endast framgångsrikt försvara välfärdssamhället om vi samtidigt slåss för kapitalismens avskaffande.

I framtiden kan det mycket väl bli så – det är t.o.m. troligt – att kampen om välfärdssamhället, under motståndet från borgarklassen och staten, med nödvändighet måste gå utöver en defensiv försvarskamp och ställa frågan om arbetarkontroll och arbetarregering på dagordningen. Men det är just detta som utgör, för att använde Socialisternas uttryck, en konsekvent arbetarrörelsepolitik: den blickar ständigt framåt och är ständigt beredd på att flytta fram klassens positioner på bekostnad av kapitalets, även om det innebär att gå utöver ”lagens och ordningens” – eller välfärdsstatens ramar. Socialisterna blickar dock mer bakåt än framåt, deras ensidiga och schematiska fokus på välfärdsstaten är ideologiskt motiverat, inte fött ur konkreta behov dikterade av klasskampen.

Välfärdsstaten är ingenting annat än ett samhälle byggt på en kompromiss mellan borgarklassen och arbetarklassen. Men det krävs som bekant två för att dansa tango. Kapitalet vill inte dansa mer, men det vill Socialisterna. I denna mening har de fullständigt misslyckats med att utarbeta en självständig arbetarrörelsepolitik. Mot bakgrund av att borgarklassen för en nyliberal politik, d.v.s. mot bakgrund av de inte är intresserade av klassamarbete – vilket inte kan hänföras endast till att arbetarklassen inte kämpar tillräckligt utan vilket också bottnar i kapitalismens objektiva utveckling under de senaste fyrtio åren – blir det tydligt att Socialisterna inte bara har en i förhållande till kapitalet osjälvständig politik, utan även att de står för en efterbliven reaktion, vilken uttrycks politiskt i romantiseringen av den tidiga socialdemokratin.

Internationalismen – marxismens grundpelare
Det har alltid varit sant att socialismen slutgiltigt måste segra globalt eller inte alls, eftersom att kapitalismen är global. Den moderna globaliseringen har inte kunnat göra annat än att påminna om detta. Den har därmed satt behovet av ett internationellt arbetarparti, alltså en international, ett steg närmre akut tillstånd.

Ytterligare ett konstaterande som Socialisterna upprepar nästan likt ett mantra är ”vi måste gräva där vi står”. Det är naturligtvis helt sant, med tillägget att det blir tomt prat som argument mot ett globalt perspektiv och en internationalistisk praktik. Det är naturligtvis sant att vi står i våra lokalområden, städer o.s.v., och t.ex. den senaste tidens diskussioner om stadsdelskamp är viktig och intressant. I viss mån har varje stad och ort sina egna problem. Men vi står också i en global kapitalistisk ekonomi där beslut som tas på andra sidan jorden kan få effekt hos oss efter några timmar. Detta håller förmodligen Socialisterna med om, det är förvisso omöjligt att inte göra det. Men deras praktik vittnar om en helt annan sorts inskränkthet.

Vi råkar leva i en värld där det inte finns en klasskamp i ett enda land som är oberoende av klasskampen i andra länder. Kampuppsving och reaktioner är som bekant smittsamma. Socialdemokratins kollaps t.ex. är inte speciellt svensk utan sker överallt i Europa, den rasistiska högerpopulismens och den fascistiska rörelsens frammarsch likaså. De stora strejk- och demonstrationsvågorna som är arbetarklassens svar på kapitalismens kris sker även de, precis som de enorma nedskärningspaketen i välfärden, utan hänsyn till några landsgränser. En seger för de grekiska arbetarna över borgarnas försök att vältra över krisens kostnader på det grekiska folket skulle tveklöst ge ifrån sig en ljudlig resonans på de ockuperade gatorna och torgen på Wall Street.

Mot bakgrund av att Sverige inte har drabbats närmelsevis lika hårt av den ekonomiska krisen som dessa länder så skulle resonansen naturligtvis inte vara fullt så ljudlig här. Men det är i grund och botten samma klassregim här som där och under krisens gång så har det verkligen funnits – och finns – tillfällen då svenska arbetare borde ha lärt sig att prata grekiska med cheferna.

Hur tänker Socialisterna när de argumenterar för att vi måste bygga ett nytt arbetarparti för att bäst kunna ”gräva där vi står” samtidigt som de förkastar idén om att bygga ett internationellt sådant parti, en international, i dag? Det är uppenbarligen inte aktuellt just nu när vi inte ens har ett stridbart parti i Sverige till att börja med. Vad som är aktuellt just nu är att ”börja om från början”. Konstigt då att den tidiga marxistiska rörelsen baserade sig på internationaler.

Den praktiska tillämpningen av orden ”arbetarna har inget fosterland” är inte, i motsats till vad Socialisterna verkar tro, att se byggandet av internationaler som överflödiga. Tvärtom, den praktiska tillämpningen av dessa ord är att bygga arbetarklassens parti på internationell grund. Vi borde gräva där vi står, och proletariatet står överallt! Hur man kan förkasta idén om att bygga ett internationellt arbetarklassparti i dag, givet den masskamp som förs på europeisk och global nivå, är ett mysterium. Men vi nöjer oss tillsvidare med att se det som ett uttryck för djup pessimism. För att man ska kunna se partiet som golvet och internationalen – i bästa fall – som taket, krävs verkligen ett välutvecklat nationellt tunnelseende.

Miljökampen, antirasismen, antisexismen och internationalismen – inte om Socialisterna får bestämma
På ett offentligt politikermöte i Västervik om miljöförstöringen konstaterade ordförande Regell följande:

Vi i Socialisterna – Välfärdspartiet har medvetet avhållit oss från att överhuvudtaget behandla miljöfrågan eller ens nämna den i vårt program. Vi har med andra ord ingen miljöpolitik alls att tala om. Detta är dock inte ett uttryck för att socialismen som rörelse och teori förnekar miljöhoten genom att så att säga ”inte bry sig” om jorden.⁷

Ändå har man medvetet avstått från att överhuvudtaget behandla miljöfrågan. Varför då? Regell förklarar:

Vi menar att denna kamp i sin grund inte rör människans relation till naturen utan den relation mellan människa och människa som kapitalismen utgör

(..)

Vår slutsats är lika enkel som vår uppgift är stor; jorden kan endast räddas genom att människan befrias från kapitalismen med dess privata äganderätt till naturresurser och produktionsmedel, dess varuproduktion, löneslaveri, vinstjakt och alienering

Detta är naturligtvis en teoretiskt korrekt nonchalans. Men icke desto mindre en nonchalans inför hur det enorma problemet faktiskt ska bekämpas. För övrigt talar Socialisterna jämt och ständigt om behovet av att ”börja om från början” med arbetarrörelsen, varpå vi får anta att perspektivet på socialismen ligger ytterligare ganska långt fram i tiden, om detta stämmer så borde den logiska konsekvensen vara att stora delar av jordens ekosystem kollapsar innan vi hinner dit, vilket naturligtvis på förhand gör den socialistiska rörelsen helt överflödig i miljökampen.

Eller så kan man inse socialismens potential för att lösa problemet och socialisters ansvar i att vinna det argumentet. Problemet är uppenbarligen profitkonkurrensen och kapitalets anarkiska lagar, den kraft som måste gå i spetsen för att bekämpa miljöförstöringen är med andra ord densamma som alltid; den organiserade arbetarklassen. Vilket utmärkt tillfälle att vinna argumentet för socialismen. Men enligt Socialisterna har inte socialister någon sådan roll att axla, trots att de av någon anledning deltog i ett politikermöte om saken, ty jorden kan endast räddas om kapitalismen först går väck. Förvirringen är påtaglig.

Hursomhelst, Regells nonchalans inför ovanstående problem hade aldrig förekommit i en diskussion om en konflikt på arbetsplatsen (först socialism, sen löser sig problemen), men det är standardapproachen till frågor som handlar om miljön, rasism, sexism etc.:

För det första, har all agitation och alla aktiviteter som Västervikssocialisterna fört och organisera hart varit klassmässiga. Frågor som ofta gör sig populära i svensk vänster så som köns-, klimat-, sexualitets- och etnicitetsfrågor har tillsammans med tredjevärldensolidaritet i princip aldrig stått på dagordningen.

(..)

Arbetet har strävat efter enhet i arbetarklassen oberoende av kön, sexualitet eller bakgrund genom försvar av rätten till arbete och trygghet genom välfärdsstaten.⁸

Socialisterna avfärdar alltså frågor som handlar om sexualitet, miljön och internationell solidaritet därför att dessa inte är ”klassmässiga”, hur ska vi tolka detta? Naturligtvis inte på det sätt Socialisterna uttrycker sig, då alla dessa frågor uppenbarligen på olika sätt berör människorna och klasskampen. Nej, vi ska tolka det som att de inte omedelbart berör utsugningen och mervärdet. Detta betyder naturligtvis inte att de är onödiga kampsfärer. Men Socialisterna anser tydligen att alla förtryckande normer och fördomar som genomsyrar samhället och människorna försvinner så fort dessa kämpar tillsammans för antingen jobb eller för välfärdsstaten. Större enögdhet får man leta efter.

Det som sker på ekonomins och produktionsförhållandenas områden är naturligtvis ytterst det som formar eller sätter gränserna för de mänskliga relationerna. Detta är marxistisk ABC, men det finns som bekant fler bokstäver än så i alfabetet. Ofta är det avgörande för att få med människor i den socialistiska kampen att man deltar i de vardagsproblem just de har, det kan exempelvis handla om specifikt sexistiska eller rasistiska problem, t.ex. sexuella trakasserier och våldtäkter, eller rasistiska demonstrationer och fascistiska gäng på gatorna som behöver bekantas med asfalten. Om Socialisterna rent allmänt inte hade varit bekanta med sådana problem så hade det inte varit konstigt. Men tidigare i sin historia har man ju arbetat med just sådana frågor, och sagt sig vilja förena dem med ”kritik av borgerligheten och dess klassamhälle”. Nu ignorerar man dock dem som en del av en medveten strategi, men inte bara det, man anser t.o.m. att de inte är något att bry sig om bara man får med folk på försvaret av välfärdsstaten och rätten till jobb.

Det är alltid sant att den yttersta orsaken till dessa problem är den kapitalistiska utsugningen och klassuppdelningen, men att säga endast det erbjuder ingen som helst vägledning. Löneslaveriet, motsättningen mellan arbetet och kapitalet, är den primära grundvalen för arbetarrörelsen. Men kapitalismen ger även upphov till en rad andra förtryck och problem som i viss mån är fristående från den direkta konflikten mellan arbetet och kapitalet. I dessa sfärer behöver socialister delta och problemen behöver av oss pekas ut som symptom för ett irrationellt, anarkiskt och despotiskt system. Visst låter det fint att prata om ”enhet”, men i verkligheten kan inte ens medvetna antikapitalister själva någonsin stå helt fria från den förhärskande samhällsideologin – som ju i ett kapitalistiskt samhälle innehåller både rasism och sexism. Och det är därför det är farligt att prata om att sådana frågor ”inte står på dagordningen” – man avstår inte bara på förhand från att göra ett intryck på och medverka i sådana rörelser, utan man bäddar också för en problematisk situation för rörelsens egna medlemmar, som kanske råkar vara unga tjejer eller ha invandrarbakgrund. För vad gör man när rasistiskt eller sexistiskt förtryck ändå tar sig in i arbetarrörelsen, trots att det inte står med på någon dagordning? Om ett nytt arbetarparti ska ha någon som helst chans i Sverige i dag är det helt absurt att säga sig kunna avstå frivilligt från att ta tag i några av kapitalismens värsta uttryck, något som dessutom stått i centrum för några av arbetarklassens största kamprörelser de senaste decennierna (kvinnokampen på 60- och 70-talet, antirasismen i dag, och så vidare.)

Uppfattningen om att revolutionär klassmedvetenhet utvecklas helt spontant i den ekonomiska kampen och att socialister ska stå bakom eller vid sidan av, leder alltid till att samma socialister missar vad som egentligen är deras uppgift, nämligen att föra in revolutionär politik mitt i klassen – oavsett hur ickerevolutionär situationen är – och utifrån begränsade strider försöka utveckla dessa och sammanlänka dem med andra spridda strider till en revolutionär kamp för kapitalismens störtande. Det är just i detta syfte som arbetarklassen behöver ett parti. Varför annars?

Vänsterreformismen inget hållbart alternativ
Den svenska arbetarrörelsens stora problem är att den sveps med i den generella ekonomiska och politiska rörelsen åt höger. När socialdemokratin under de senaste trettio nyliberala åren har tagit allt större steg åt höger har Vänsterpartiet, inte minst under trycket av Sovjetunionens kollaps, åkt med i farten. Moderaterna poserar som sossar, sossarna har i en akt av perfekt utförd förvirring försökt vinna tillbaka sin forna makt genom att ”gå mot mitten”. Socialisterna försöker å sin sida att fylla det vakuum som uppstår där socialdemokratin tidigare stod. I denna betydelse är de en del av rörelsen högerut.

Det är självklart att dagens socialister måste arbeta hårt för att bryta sin isolering i förhållande till arbetarklassen. Vi måste återigen vinna massorna för marxismen. Vi måste övertyga folk om vikten av organisering och kollektiv kamp, vi måste överallt där vi kan delta i sådan kamp och visa på ett positivt exempel. Men när vi säger att vi vill gjuta liv i arbetarrörelsen igen så borde inte detta innebära ett återupplivande av gamla reformistiska scheman och idéer. Det kan aldrig bli en hållbar väg framåt för arbetarrörelsen.

¹ Om konsekvent arbetarrörelsepolitik: Att gräva där man står – exemplet Västervik, i Socialistisk Debatt nr 2/2007
² Västervik – socialisternas starka fäste i Sverige, i Östran, 2006-11-13
³ Citerat på socialism.nu
⁴ Den trånga vägens svindel: Reflektion om en splittring, i Internationalen, 2010-04-12
⁵  Socialisterna firade sitt femte årsmöte, Nyttarbetarparti.se, 2008-03-17
⁶ Anna Lagerman, Första maj 2011, Förändring och handling, Nyttarbetarparti.se, 2011-05-04
⁷ Socialisterna – Välfärdspartiet i miljödebatt, Nyttarbetarparti.se, 2010-06-05
⁸ Om konsekvent arbetarrörelsepolitik, Nyttarbetarparti.se, 2007-11-27

[Ur Arbetarmakt Nr. 3, 2011]

Åttio- och nittiotalets vitmakt och skinnskalle rörelse är i stort sett borta. Jag ska berätta hur det gick till. Dom fick stryk. Ordentligt med stryk. Dom blev rädda. Där jag är uppväxt, i Kristinehamn i Värmland, fanns det aldrig en chans för nynazisterna att visa sig. Folk hoppade på dem direkt. Helt spontant.

Jag minns ett tillfälle på väg hem från krogen. En klasskompis och nybliven naziskin blev nerslagen och sparkad i huvudet av en annan av mina kompisar som jag för tillfället var på väg med. Jag hann inte reagera, det hela gick så fort. Efteråt frågade jag var varför det behövde bli så brutalt, det hade ju räckt om vi skrämde snubben lite. Svaret var: ”Jag blev så jävla rädd! Jag har småbarn, och jag tänkte på Hitler och hela den skiten, jag klarar inte av att se sån skit…”. Det gick likadant för alla som försökte etablera en naziskin profil i Kristinehamn- de fick stryk helt enkelt. Och alla la de ner verksamheten. Det var aldrig någon debatt på Nya Kristinehamns Postens ledarsida, det pratades aldrig om på vänsterns möten. Ingen av de etablerade partierna fattade ens vad som skedde på gatan. Nazismens små sticklingar försvann från gatorna och har inte visat sig sedan dess.

Det som däremot hände var att samma små före-detta-nynazister ett decennium senare satt på efterfester och hejade och hurrade för SD och Jimmy Åkesson, men nu i prydligaste svensson-stil. Samma hat mot ”blattar” och ”negerjävlar”, men annan look.

Det var lättare när en nynazist var en nynazist, då var det enklare för folk att direkt dra parallellen till Auschwitz och Treblinka. Sånt passade sig inte i Sverige. Sånt skulle bort. Såna jävlar ska ha stryk. Det var inget konstigt med det.

Det man måste minnas var att det inte var vänsterpartiernas ”idoga” arbete som stoppade den här lilla vågen, utan det var vanligt folk. AFA fanns knappt på den tiden. Det var vanliga medborgare med demokratiska ideal som blev skrämda av att se nazister på gatan som tillslut tog tag i saken och satte stopp handgripligen.

Nu har de mest uthålliga från den gamla vitmakt miljön flyttat in i TV sofforna genom att de har blivit inröstade i riksdagen. Samma gamla nazister i skjorta och slips istället för t-shirt och hängslen. Och med en annan retorik, och ett modifierat program. En politik som inte ska verka skrämmande, utan en politik som ska bygga på att rikta rädslan åt ett annat håll- mot invandrarna och mot islam.

Och vänstern då? Jo, när den första vågen av nynazism blev nedslagen var man nog imponerad över folks kurage. Det var ju faktiskt bra att det här försvann. Resultatet av kampen mot rasismen och nynazismen var man väldigt förtjust över. Det var bara metoderna man var emot (som att resultatet gick att skilja från metoden?). Det går inte att ha en massa bråk på gatorna, sånt kan vi inte ställa upp på resonerar man, sånt gillar kanske inte våra medlemmar. Och ännu viktigare: Det kan skrämma bort väljare. Frågan är bara vilka väljare man då avser?

Sedan SD började etablera sig har debatten rasat inom vänstern om vad man ska göra åt dem. Man har försökt analysera vad SD och den nya ”främlingskritiska” rörelsen är för något. Är de vanliga demokrater? Är de rasister? Är de fascister? Vad har de för inflytande hos befolkningen? Och så vidare.

Vi som var unga på nittiotalet minns ju vilka de är. Det är ju de gamla skinnskallarna och nynazisterna i nya kläder och med ett modifierat program. Det går inte att komma runt detta faktum.

Men vi är inte omöjliga, vi tar SD på orden och bemöter dem på det sätt de förtjänar- som äckliga rasister, arbetarfiender och mörkblåa högerspöken med bruna ränder i kalsongerna. Så vi går ut på gatorna och buar, häcklar och hånar dessa rasister, och gör helt klart att de inte är välkomna att sprida sin skit. Detta så länge de håller sig inom dessa ramar. När de bruna ränderna visar sig så får de stryk igen. Det är så det funkar. Det spelar ingen roll vad V, KP eller SP tycker om detta. Det är och har alltid varit utom deras kontroll. Invandrarungdomar och folk som har lite kurage kommer alltid att reagera likadant, för man vet vad som kan hända. Vi vill inte ha några arbetsläger för romer, som i Ungern. Vi vill inte ha en politik som har till syfte att krossa fackföreningar och andra rörelser. Det är med det egna intresset som drivkraft folk säger stopp. Inte av förment demokratiska principer om antirasism eller allas lika värde. Folk säger stopp- för rätten till sitt eget liv och frihet.

När vänsterpartister, stalinister, SP:are och andra ställer sig på polisens sida för att förhindra folk att bekämpa nazismen, som var fallet under den antifascistiska demonstrationen på Hisingen den 21:a maj 2011, i samband med den nya moskéns öppnande, och sedan förvränger sanningen och skyller sitt svek på uppdiktade flaskkastare, i ett lumpet försök att göra antirasister till rasister och bråkmakare, då har man i ögonen på de som var på plats gjort politisk bankrutt som vänsterkraft. Då har man ställt sig utanför all verklig historik, all verklig rörelse och alla möjligheter att vara med och påverka. Och detta är ett problem. För det behövs uppenbarligen en stark vänster. Men om man väljer att ställa sig utanför, och att fördöma folks kamp, då undergräver man vänsterns förtroende hos folk och på så sätt sin egen roll.

Skillnaden mellan de antirasistiska krafterna ligger just i viljan eller oviljan att ställa sig på de kämpandes sida. Hur kan man med gott samvete förhindra eller avleda unga människor ifrån att ställa sig i vägen för en nazist demonstration? Hur kan man säga att partier som National Demokraterna (ND) också har rätt till partistöd och presstöd? Hur kan man säga att vi inte ska försvara oss, när det är uppenbart att vi är ett så lätt mål för mörkermän som Breivik och hans gelikar? Handlar det om den osäkra delen om väljarbasen? Den osäkra delen kan bara bli säker om vi visar tydligt vad vi menar, och ställer oss på de kämpandes sida. Det är detta GNMR i Göteborg alltid har gjort. Det är detta diskussionen har handlat om.

Tommie

Nederlaget för den borgerliga danska regeringen efter tio år kan inte annat än glädja alla socialister, arbetare och antirasister. De liberal-konservativa regeringarna – först under Fogh Rasmussen, sedan under Lykke Rasmussen – har inte bara fört en reaktionär, borgerlig politik när det gäller ekonomi. Den har också fört in Danmark som aktiv deltagare i ockupationerna av Irak och Afghanistan. Den danska bourgeoisien har varit den mest entusiastiska i Skandinavien med att positionera sig som en aktiv del av USA-imperialismens ”krig mot terrorn”. Anders Fogh Rasmussens har också belönats rikligt för sin entusiasm genom att utses till generalsekreterare för NATO.

Men den danska regeringen har också gjort sig känd och ökänd i breda kretsar som den kanske ledande kraften bland Europas borgare när det gäller att ge ”kriget mot terrorismen” den mer exakta innebörden av ”krig mot islam och muslimer”. De borgerliga partierna Venstre (högerliberaler) och Konservative Folkeparti har ogenerat stött sig på det rasistiska Dansk Folkeparti under ledning av Pia Kjærsgaard för att skaffa sig majoritet i folketinget.

Dansk Folkeparti har genom politiska påtryckningar drivit fram en rasistisk atmosfär i det danska samhället som avundsjukt beundras av Sverigedemokraterna. Utomeuropeiska invandrare och deras barn betecknas ofta som ”de främmande”, ett språkbruk som fått stor spridning i det danska samhället. Liberala kritiker som den välkände journalisten och författaren Carsten Jensen har i otaliga sammanhang gisslat den danska rasismen och främlingsfientligheten. Belöningen har blivit en omfattande bojkott i den danska pressen.

De åtgärder som Dansk Folkeparti drivit fram, bland mycket annat bestämmelsen att en person med uppehållstillstånd i Danmark inte får gifta sig med en ”utlänning” om inte parterna fyllt 24 år, har fått en del danskar att flytta till södra Sverige för att kunna gifta sig med vem de vill. På senaste tiden har den danska regeringen även beslutat upprätta gränskontroller mot Sverige och Tyskland. Det beslutet har kritiserats starkt på tyskt håll, medan den svenska regeringen legat lågt och inte velat stöta sig med sina partikamrater på andra sidan sundet.

De danska borgarna har som regering gått i spetsen för en öppet islamofobisk rasism som på andra håll i EU ofta bara företräds av högerpopulistiska och rasistiska oppositionspartier. Den öppna rasismen har lett till splittring i den danska borgerligheten. Det vänsterliberala Radikale Venstre (RV) – nära associerat med den danska kulturradikalismen och dagstidningen Politiken – har öppet kritiserat regeringens rasistiska politik. Det gav utdelning i förra veckans val; partiet ökade till 17 (9,5 procent) från 9 mandat.

Rasismen och islamofobin har emellertid också letat sig in i de borgerliga arbetarpartierna. Socialdemokraterna och även Socialistisk Folkeparti (SF) har under de tio år som Dansk Folkeparti drivit regeringens politik framför sig anammat den gamla devisen ”if you can’t beat them, join them”. Båda partierna har på ett skamlöst sätt kapitulerat inför islamofobin och rasismen. Tillsammans med framför allt SF:s snabba utveckling åt höger, har det gynnat framväxten av ett alternativ till vänster – Enhedslisten.

Enhedslisten tredubblades i valet och fick med 6,7 procent av rösterna 12 mandat (mot tidigare 4). Johanne Schmidt-Nielsen har varit den mest framträdande ledaren för Enhedslisten i valet. Hon lyfts ofta fram som en av de tre kvinnliga politiker som ryckt fram i täten av dansk politik (de andra två är RV:s Margrethe Vestager och den nya statsministern, socialdemokraternas Helle Thorning-Schmidt). Dagen efter valet meddelade Schmidt-Nielsen följande på Enhedslistens hemsida: ”en röd regering är nu i färd med att bildas – med Danmarks första kvinnliga statsminister i spetsen.” Hon konstaterar också att den ”röda” regeringen blir beroende av den starkaste Enhedslisten någonsin. Meddelandet avslutas med följande illusioner om den nya regeringen: ”Från och med idag ska vi ta itu med att säkra Danmark en ny, solidarisk politik.”

Enhedslistens valkampanj fokuserades på försvar och förbättring av den offentliga sektorn genom beskattning av de rika, multinationella bolag och spekulation. En plan för omedelbart skapande av 56 000 nya klimatjobb lanserades också. Valresultatet för Enhedslisten återspeglar hur tudelat det danska samhället är. Den röd-gröna alliansen, som Enhedslisten ofta kallar sig, blev största parti i de två gamla arbetarstadsdelarna Nørrebro och Vesterbro i Köpenhamn. Partiet har också fått 1 000 nya medlemmar.

Den del som mest aktivt försöker påverka Enhedslisten åt vänster är utan tvekan Socialistisk Arbejderparti (SAP), den danska sektionen av Fjärde Internationalen. Av Enhedslistens tolv parlamentariker är två medlemmar i SAP. SAP:s ledning fokuserar i sitt ställningstagande till valframgången på att hålla Radikale Venstre utanför regeringen.

Den kanske största valfrågan var den här gången den så kallade ”efterlønnen”, som gör det möjligt för löntagare att pensionera sig från 60 års ålder. SAP anklagar socialdemokraterna och Socialistisk Folkeparti för att ha undvikit att göra valet till en folkomröstning om efterlønnen. De kritiserar också helt riktigt S och SF för att bjuda in RV i regeringen för att kunna använda det vänsterliberala partiet som en ursäkt för att inte leva upp till sina egna vallöften. SAP ser därför kravet på S och SF att hålla RV utanför regeringen som Enhedslistens viktigaste uppgift efter valet.

RV:s krav på den nya regeringen är att den ansluter sig till förslaget att avskaffa efterlønnen. RV har redan innan valet utlovat fortsatt stöd till den förra borgerliga regeringens ekonomiska politik. Det S och SF nu gör är att ge RV ett veto över varje förslag som den nya regeringen lägger. Det är, understryker SAP, ett förräderi mot de väljare som röstat på S och SF för att få igenom verkliga förändringar.

SAP:s slutsats när det gäller efterlønnen ser ut så här: ”Allt annat är bättre än att RV deltar i regeringen, även ett godkännande av reformen med tillbakadragande utanför regeringen och mot socialdemokraternas, SF:s och Enhedslistens röster.”

SAP försöker också peka ut en väg för Enhedslisten ur det ”moras” som S och SF har ställt till med: Enhedslisten bör lyfta fram viktiga förslag som förbättrar situationen för arbetarklassen och som redan omfattas av S och SF men som RV kommer att ha svårt att avvisa. Enhedslisten ska kräva att S och SF ingår ett avtal om dessa krav och ”bjuder in” RV till att rösta för dem. Därmed ställs RV inför ett val där de tvingas ta ställning till om de ska stå kvar i det röda blocket eller om de ska agera trojansk häst åt det blå blocket. Om RV avvisar kravet, bör regeringen hota med nyval och då ha en riktigt bra grundval för att gå framåt.

När det gäller efterlønnen föreslår dock SAP en väg som alltid brukar leda till nederlag. Alla medel, juridiska, kampanjer med namninsamling och även påtryckningar på Dansk Folkeparti – som sagt sig vara för att efterlønnen blir kvar – föreslås av SAP. Det grundläggande problemet är att SAP inskränker sig till parlamentarism och opinionsarbete. Det som saknas är den väg som erfarenheten säger är den mest framkomliga, dvs. klasskampens väg.

En kampanj måste organiseras i fackföreningar och andra arbetarorganisationer för en generalstrejk som kan stoppa slopandet av efterlønnen. I en sådan kampanj skulle både SAP och Enhedslisten kunna spela en avgörande roll. Den nya styrka som Enhedslisten har i folketinget måste användas för att mobilisera den organiserade arbetarklassen. Namninsamlingar eller juridiska finesser kan mycket väl användas i en sådan kampanj, men kampanjen måste sikta längre än parlamentariska påtryckningar.

SAP tillhör den centristiska organisationen Fjärde Internationalen, som vacklar mellan revolutionära och reformistiska ståndpunkter, och som i slutändan underminerar kampen för en revolutionär politik. Danska revolutionärer bör understöda SAP:s kritik mot Enhedslistens högerfalang och göra gemensam sak med SAP och andra inom partiets vänster, men det räcker inte. De som inser det otillräckliga i både Enhedslistens och SAP:s politik bör organisera sig själva i en revolutionär flygel inom Enhedslisten för att vinna så många som möjligt för en revolutionär politik. Den nuvarande situationen erbjuder utmärkta tillfällen att resa den revolutionära socialismens banér i vårt södra grannland.

POM

Det senaste militanta upproret i september 2010, mot ett angrepp på pensions-systemet, mobiliserade arbetare och ungdomar i flera dagars strejker och med miljoner människor på gatorna. Men ledarna för de stora fackliga federationerna vägrade att omvandla den sociala rörelsen till en generalstrejk utan tidsbegränsning som kunde ha tvingat Sarkozy att släppa sin ”reform” eller till och med stjälpa hans regering. Rörelsen led nederlag.

Den utdragna ekonomiska krisen i världen har inte sparat Frankrike. Under 2008 och 2009 genomgick den franska ekonomin en skarp recession med en djup nedgång i industriproduktionen, en våg med fabriksnedläggningar och en omfattande ökning av arbetslösheten. Regeringen svarade med att injicera stora summor i bank- och finanssektorn liksom i centrala industrisektorer. Detta begränsade skadan men den följande återhämtningen har visat sig vara svag. Industriproduktionen är fortfarande 10 procent under sin höjdpunkt och arbetslösheten förblir hög: över 9 procent (3 miljoner enligt officiella siffror, sannolikt 5 miljoner).

Krisen har emellertid bara skjutits upp, eftersom underskottet i budgeten har tredubblats mellan 2007 och 2009–2010. Det ligger nu gott och väl över 80 procent av BNP. Även om Frankrike inte befinner sig i samma kritiska situation som Portugal, Spanien eller Italien, har landet stora problem. Regeringen har antagit en plan för att skära ner statens utgifter med 12 miljarder euro på två år. Den har annonserat ett hårt paket med besparingar. Bara 50 procent av de som går i pension i offentlig sektor kommer att ersättas, hela klasser kommer att tas bort, liksom sjukhus och en generell översyn är på gång för att undersöka varje del av den statliga verksamheten. Stora nedskärningar kommer att följa, åtminstone efter valet 2012.

Den viktigaste faktorn som bestämmer den låga nivån på arbetarnas motstånd är nederlaget i oktober förra året, trots en massiv kampanj med strejker och demonstrationer som letts av CGT och CFDT. Men som vanligt begränsades kampanjen till en rad aktionsdagar och en dagslång strejk. Siffrorna för antalet människor i demonstrationerna ökade och nådde flera miljoner. Den starka federationen för arbetare i kemisk industri gick ut i en generalstrejk utan tidsbegränsning som kunde ha lamslagit hela ekonomin. Arbetarna vid oljeraffinaderierna, som inte är så många, förblev isolerade även när de drabbades av polisens repression. Anställda vid järnvägarna och lärarna inledde obegränsade strejker som inte var framgångsrika.

Det som saknades var en tydlig uppmaning för en alternativ strategi från en organiserad kraft inom arbetarrörelsen för en obegränsad generalstrejk. Den uppmaningen skulle ha riktats till de fackliga ledarna men också kämpats för bland medlemmarna. Genom att bygga upp lokala församlingar (”interpros”) som för samman alla arbetare som kämpar, fortsatta strejkaktioner på lokal eller industriell nivå kunde ha inletts och spridits. På den grundvalen kunde en demokratiskt vald nationell strejkkonferens eller ett motsvarande råd ha sammankallats, där en alternativ ledning, som kämpar, till topparna i fackföreningarna ha byggts upp.

Den franska vänstern
Det fanns ingen sådan kraft, eller snarare vägrade de som borde ha spelat den rollen – vänstergrupper som Nya antikapitalistiska partiet (NPA) och Lutte Ouvriére – att göra det. Deras strategi var i stort sett att svansa efter rörelsen – de kritiserade knappt de fackliga ledarna eller deras strategi. De erbjöd inte alls något alternativ. NPA-kadrer uppträdde helt enkelt som bra medlemmar i sina olika fackföreningar, inte som revolutionära tribuner för en alternativ strategi för seger. De hoppades att framgången mot reformering av pensionerna 2006 skulle kunna upprepas, men den ekonomiska krisen har radikalt förändrat situationen i klasskampen. Efter nederlaget förekom inte ens någon tydlig karaktärisering av det som ett nederlag. Istället förlamades NPA av en djupgående inre strid och en brist på revolutionär ledning.

Den fackliga alliansen ”Intersyndicale” har, som en konsekvens av nederlaget, splittrats och förnyat schackrande mellan fackliga ledare har sedan dess också bidragit till att försvaga arbetarklassens kamp. Detta har skapat ett förnyat utrymme för reformistisk valpolitik, eftersom många inom arbetarklassen (inklusive i NPA:s led) tror att den enda lösningen på angreppen är en seger för den refomistiska vänstern i nästa presidentval. En annan farlig konsekvens av nederlaget var att det öppnade ett utrymme för de reaktionära idéer som Front Nationale under Marine Le Pen har populariserat – en rasistisk ”lösning” på krisen.

Hur ser Frankrikes framtid ut?
Sarkozys seger är emellertid bara en delseger. Arbetarrörelsen har lidit ett nederlag, men inte ett strategiskt nederlag. De mest medvetnas stridsvilja är långt ifrån sönderslagen. Den stora mobiliseringen 2010 gav en ny generation arbetare och ungdomar en glimt av deras egen sociala kraft och band skapades mellan militanter.

Den ekonomiska krisen kommer att fortsätta och sannolikt fördjupas. Det kommer att tvinga bourgeoisien till allt brutalare angrepp på arbetarklassen, på ett sätt som påminner om vad som hänt i Grekland, Portugal och Spanien och som nu händer i Italien. Den franska arbetarklassen är en av de mest militanta och stridbara i Europa. Därför kommer Frankrike att bli ett av de stora slagfälten för klasskampen i Europa under de närmaste åren.

Även om betydelsefulla taktiska aspekter på kampen kommer att bli beroende av hur presidentvalet 2012 slutar, kommer innehållet i angreppen att i allt väsentligt vara identiskt oavsett om de genomförs av en socialistisk president eller en från högern. För att kunna svara framgångsrikt på angreppen, behöver den franska arbetarklassen ta itu med den omfattande ledningskrisen i sina led. Det innefattar att kasta ut fackbyråkraterna till att bygga upp ett starkt revolutionärt parti.

Den revolutionära vänstern måste göra ett bokslut över tidigare strider, agitera och organisera för en generalstrejk utan slutdatum och kämpa för ledningen i kampen när den bryter ut. Det kräver en oförsonlig kamp mot vänsterreformisterna i kommunistpartiet (PCF) och Vänsterpartiet (PdG) både i valet och i fackföreningarna. Allt detta kräver att de mest medvetna i NPA organiserar sig för att ta ledningen över partiet och att det bryter med sin centristiska tradition, som har halverat medlemsantalet under de två senaste åren.

Marc Lasalle, Paris

USA:s, Storbritanniens och Frankrikes intervention i Libyen har följt det sedan 1990-talet välkända mönstret. Först hittar man på en bra anledning för intervention som självklart inte får handla om stormakternas verkliga intressen, som är rån, plundring och underkuvande av andra nationer, utan gäller framkonstruerade humanitära mål. I Bosnien 1995 gällde det att få slut på belägringen av Sarajevo, som de i lugn och ro beskådade i tre år, varefter de ockuperade landet och gjorde det till en egen koloni. I Kosova 1999 skulle man rädda den albanska befolkningen, som de sedan tvingade att leva i ett protektorat utan någon verklig möjlighet att utöva självstyre.

I Afghanistan 2001 gällde det att skydda den amerikanska arbetarklassen från ”terrorister”, samma arbetarklass som dessa imperialister utsugit, splittrat och förslavat under decennier. Att rädda de afghanska kvinnorna, som nu beslöjas och fängslas i sina hem av den USA-vänliga regimen, var en annan anledning. Irak anfölls 2003 för att rädda befolkningen i de omkringliggande länderna från Saddams biologiska och kemiska vapen som inte existerade, varefter man mördade över en miljon irakier för att behålla landet i sitt grepp.

När man väl har valt motivet så uppmuntrar man den välbetalda journalistkåren, som näst intill den siste är trogen sina finansiärer, för att dupera den inhemska arbetarklassen. Efter detta är det nödvändigt att säkra stödet till kriget från arbetarpartiernas och fackföreningarnas ledare, vilket i allmänhet inte är särskilt svårt då dessa också är avlönade av samma imperialistherrar. Därefter kommer en passande FN-resolution som ger den kommande attacken en folkrättslig välsignelse – en resolution som imperialistländerna skriver själva då de också sitter i och kontrollerar FN. Efteråt samlar man stöd hos de små imperialistiska länderna, såsom Sverige, som oftast är ivriga att medverka i kriget för stormakternas gunst och för att få en del av bytet.

Libyen följer samma mönster. Anledningen till införandet av flygförbudszonen och flyganfall på Gaddafis markstyrkor från USA:s, Storbritanniens och Frankrikes håll sades vara behovet av att skydda den libyska befolkningen från en massaker som förbereddes av Gaddafi. Obama sade strax efter början av interventionen: ”Om vi hade väntat en dag till, Bengazi… kunde ha utsatts för en massaker som skulle ha ekat genom regionen och befläckat världens samvete.” Den brittiske premiärministern Cameron angav en annan orsak – den militära interventionens mål var att försäkra att: ”det blir det Libyska folket… som skriver nästa kapitlet i sin historia.”

Även för de som varken har någon kunskap om imperialismens gärningar under de sista hundra åren eller känner till något om marxismen måste det vara uppenbart att båda dessa uttalanden inte bara är lögnaktiga utan också djupt hycklande. Gaddafis styrkor hade under den månad som föregick invasionen tagit från upprorsmännen flera större städer, men massakrer på befolkningen i dessa städer har uppenbarligen uteblivit. Obama anger orsaken till kriget mot Gaddafi vara en möjlig framtida massaker, men det är samtidigt Obamas egen armé som utför verkliga massakrer i Irak, Afghanistan och Pakistan som är av sådana proportioner att de sannerligen ”ekar genom hela regionen och befläckar världens samvete”.

Camerons uttalande är inte lika hycklande men är desto mer löjligt. Hur kan det libyska folket skriva nästa kapitel i sin historia när den brittiska krigsmaskinen precis nu, i deras ställe, håller på att skriva det i blod? Hade ”fredspris”-tagaren Obama brytt sig om världens förtryckta massor, hade han stoppat sin egen armé från att gång på gång massakrera de förtryckta. Hade Cameron verkligen brytt sig om det libyska upproret så hade han beväpnat det utan extra kostnad, utan några politiska krav och utan hemlig diplomati.

Det krävs faktiskt inte kommunistisk teori för att man ska dra dessa slutsatser. En av de mest inflytelserika brittiska borgerliga tidningarna, The Independent, skriver: ”För första gången på mer än 60 år har västvärldens kontroll över världens största oljerikedomar skakats av en rad revolutioner som våra regeringar inte kunde kontrollera. Den mest trovärdiga förklaringen [till interventionen i Libyen] är att det här är ett sätt att vidmakthålla västvärldens skoningslösa makt, och försöka styra utgången till vår fördel.” (8 april)

Socialdemokraternas och Vänsterpartiets ledare är för den väpnade interventionen. Vi vet att det bland dessa ledare inte finns något spår av marxism. Men de kunde åtminstone ha läst igenom den borgerliga pressen som så öppet skriver om krigets verkliga orsak och mål. Det faktum att de trots det fortfarande är för interventionen bevisar återigen att dessa ledare fungerar som imperialismens agenter i arbetarklassens led.

Nu kan man ställa en annan fråga: Imperialisterna attackerar Gaddafis styrkor på grund av sina egna intressen, men själva flygförbudet och flygbombningarna hjälper upprorets dåligt beväpnade och organiserade förband att överleva Gaddafis attack. Bör vi då inte vara för flygförbudet och bombningarna för att rädda upproret? Svaret på denna fråga blir uppenbar när vi undersöker hur den imperialistiska inblandningen har påverkat upproret.

Den 20 april besökte en av upprorets borgerliga ledare Mustafa Abdel Jalil Paris och träffade Sarkozy, självklart under mycket vänskapliga former då hans överlevnad nu beror på Frankrike. På detta möte sade Jalil: ”Vi ska kämpa mot terrorism och stoppa illegal migration, liksom människohandel som har varit förödande för oss.” Till råga på det meddelade Jalil att de länder som följer i Frankrikes och Italiens spår kan räkna med att stå först i kön när det kommer till att skriva oljekontrakt med en ny libysk stat. På så sätt har flygförbudszonen genom ett slag bundit fast det libyska upproret med händer och fötter till imperialismen. Effekten är att upprorets ledare lovar utföra precis allt som Gaddafis regim utförde i det förflutna.

De bland vänstern som stödjer flygförbudszonen, som till exempel Benny Åsman och Göte Kilden från Socialistiska Partiet, förlorar helt ur siktet att det viktigaste för ett uppror som är på väg att utvecklas till en revolution faktiskt inte är att segra militärt. Att segra militärt samtidigt som man förråder de libyska massornas intressen och säljer ut dessa till sådana skurkar som Obama, Cameron och Sarkozy, det innebär egentligen döden för revolten mycket säkrare och snabbare än om Gaddafis styrkor hade intagit Bengazi. De förlorar också ur siktet att det är imperialismen som är den nordafrikanska arbetarklassens största fiende.

Man måste också tänka på hur den imperialistiska interventionen inverkar på massornas psykologi och vilja till kamp. Hade Gaddafi fått möjligheten att angripa upprorets starkaste fäste – Bengazi – utan inblandningen utifrån, då hade denna dödsfara kunnat framkalla en ännu bredare och djupare resning bland massorna. För det är i allmänhet så att så länge massorna inte har tröttnat så är det just den kontrarevolutionära offensiven som stärker deras motstånd och övertygar dem att det gamla systemet fullständigt måste krossas. Men när Gaddafis styrkor blir sönderbombade utan att massorna kan medverka så har det bara en passiviserande påverkan. Det skapar i massorna en mentalitet av passiv väntan på att någon annan kommer att lösa deras problem samt underdånighet och tacksamhet till imperialismen med en förödande demoralisering som påföljd.

Därför: Ner med all imperialistisk inblandning i Libyen! Den arabiska arbetarklassen kan visst ta hand om Gaddafi på egen hand!

Senad Kadic

Flera personer inom den svenska vänstern, som Andreas Malm och Vänsterpartiets och Ung Vänsters ledningar, har under den gångna veckan sällat sig till de krafter som bejublar FN:s beslut om en flygförbudszon och därmed de imperialistiska västmakternas militära ingripande i Libyen. Socialistiska Partiets tidning Internationalen lyckas därtill sitta på två stolar samtidigt. I förra veckans ledare förs en konsekvent antiimperialistisk hållning fram, men samtidigt företräder en av partiets mer kända företrädare, Benny Åsman, en motsatt linje i en artikel. Förvirringen tycks vara fullständig.

Deras avgörande argument är att ingripandet är nödvändigt som ett sätt att rädda den revolutionära rörelsen i Libyen och de libyska massorna från det blodbad som Khaddafis styrkor hotar dem med. Man tar sig för pannan. Med argument som att vänstern inte ska låta sitt förhållningssätt färgas av ”trohet till gamla paroller” (Andreas Malm på SVT Debatts hemsida) överges en självständig anti-imperialistisk revolutionär hållning till förmån för en kapitulation inför imperialismen.

Vad tror egentligen Andreas Malm, Benny Åsman, Göte Kildén med anhängare? Att USA, Frankrike, Storbritannien m.fl. nu angriper Libyen sker givetvis mot bakgrund av flera olika faktorer. Att det delvis fyller funktionen att med paroller om att försvara mänskliga rättigheter försöka förbättra ryktet för de regeringar som tidigare fraterniserat med Khaddafi och de andra diktatorerna i Nordafrika står utom tvivel. Men att tro att ingripandet för imperialisterna handlar om något annat än att herrarna i Washington, Paris och London vill försäkra sig om att revolutionen i Libyen leds in i för Väst ofarliga banor, eller att ge intryck av att Västmakterna skulle komma att avstå från att använda sina framflyttade positioner för att upprätta en ny pro-imperialistisk ”stabilitet” i Nordafrika, det vittnar om en oerhörd, ja rent av kriminell, naivitet.

Det är i själva verket ofrånkomligt att den imperialistiska inblandningen i förlängningen (om den inte stoppas) kommer att leda till att de ingripande staterna kommer att försöka garantera de imperialistiska storbolagens kontroll över landets naturresurser. De kommer att söka en stabiliserande kompromiss, och sannolikt förlita sig på en lösning som innebär ett konserverande av de sociala relationer som håller massorna i förtryck. Eventuellt kan de imperialistiska staterna komma att ge några smulor från bordet åt sina allierade bland revolutionärerna. Men sammantaget sätter den imperialistiska inblandningen hela revolutionens sociala innehåll på spel.

För debattörer som Andreas Malm är kapitulationen för imperialismen dessutom så total att den övergår i ett stöd för ännu fler imperialistiska ingripanden. Den borgerliga regeringen borde enligt honom skicka JAS-plan mot alla de regimer som nu befinner sig i konflikt med sina upproriska undertryckta, bara det sker med ”lämpliga metoder”. Att överhuvudtaget ge imperialistiska stater rollen att främja den demokratiska revolutionen i arabvärlden låter som ett dåligt skämt efter erfarenheterna av dessa staters roll i regionen de senaste decennierna.

Andreas Malm borde inte minst ha lärt sig läxan efter NATO:s angrepp mot Serbien 1999, som motiverades med det humanitära målet att rädda de kosovoalbanska massorna från etnisk rensning. Bara efter att den kosovoalbanska motståndsgerillan UCK uteslutit sina antiimperialistiska vänsterkrafter och gått med på att bli NATO:s fotsoldater accepterades gerillan i praktiken som en allierad till NATO. Resultatet idag är nedslående: Kosova är ett imperialistiskt protektorat i händerna på en av EU organiserad lydregim som gjort sitt bästa för att förvärra ojämlikheten och undergräva alla ansatser på verklig frigörelse för det tidigare nationellt förtryckta kosovoalbanerna. Korruptionen genomsyrar hela statsförvaltningen, som i sin tur bedriver en nyliberal politik mot de fattiga. De väpnade grupperna som utgjorde UCK har omvandlats till reaktionära uppbackare av regimen, och dessutom gjort sig skyldiga till etnisk förföljelse av de i Kosova kvarvarande serberna.

Bara det faktum att FN-resolutionen innebär ett militärt embargo mot båda sidor i Libyen vittnar om vad det imperialistiska ”stödet” för revolutionärerna i Benghazi medför. I förlängningen avväpning och passivisering, eller, ännu värre, att de revolutionära styrkorna kommer att omvandlas till fronttrupper för imperialistmakterna. Den radikala svenska vänsterns företrädare brukar ofta resonera att man inte ska göra misstaget att ta fiendens fiende för sin vän. Men nu, när det imperialistiska angreppen mot Libyen står klart, så är det uppenbart att detta inte längre gäller.

Det är tragiskt, om än förståeligt, att desperata libyska revolutionärer ropar på hjälp från Västmakterna. Att i detta sammanhang inte tala klarspråk och varna de libyska kamraterna för faran i att sälja ut revolutionens långsiktiga intressen för kortsiktig vinning är är att göra revolutionen en björntjänst.

Vad som skiner igenom här är oförmågan hos delar av vänstern att inta en egen position till stöd för de revolutionära massornas kamp mot sina förtryckare. Givetvis måste en anti-imperialistisk vänster arbeta för internationell solidaritet med den libyska revolutionen mot Khaddafi. Givetvis borde man kräva militärt stöd för de revolutionära massornas kamp – från de omkringliggande staterna i Nordafrika men även från imperialistiska regeringar i Väst – men med bestämdhet avvisa ett villkorat stöd, eller ett stöd i form av en imperialistisk intervention.

En radikal vänster skulle redan från börjat ha organiserat en kampanj för stöd åt den libyska revolutionen, inklusive militärt stöd där det var möjligt. I länder som Frankrike skulle krafter som NPA kunnat ha dragit igång en kampanj för att skicka brigader till den libyska revolutionens sida, och försökt att uppväcka de bästa revolutionärt anti-imperialistiska traditionerna hos landets arbetare och invandrargrupper. Bara det symboliska värdet av ett sådant stöd hade varit betydelsefullt för att stärka vänsterns prestige bland de kämpande massorna i Libyen och i de upproriska länderna.

Nu bejublar delar av vänstern istället ett militärt angrepp som är underställt det imperialistiska generalkommandot. Denna hållning kommer ofrånkomligen att undergräva förtroendet för vänstern. Kanske inte omedelbart, men innebörden av detta ”stöd” för revolutionen kommer att bli tydligt allt eftersom de libyska massornas illusioner krossas av den imperialistiska cynismens kvävande inverkan på deras revolution.

Gunnar Westin

Krisen inom det nationella nätverket för fackligt förtroendevalda (NSSN) har nått sin kulmen och resulterat i att Socialist Party (Rättvisepartiet Socialisternas systerorganisation) å ena sidan och praktiskt taget alla andra tendenser inom vänstern å den andra har gått skilda vägar. Genom att driva igenom sitt förslag att organisera en kampanj mot nedskärningar i nätverkets namn och i motsättning till motståndskoalitionen (Coalition of Resistance), visade Socialist Party utan tvivel sin sekteristiska inriktning. Genom att skamlöst trumma ihop stöd från järnvägsfacket RMT:s fackliga byråkrati, visade de också att de inte har för avsikt att bygga upp en genuin, oberoende gräsrotsrörelse i fackföreningarna. Jeremy Drinkall rapporterar.

Lögner, oförskämdheter och sekterism
Det var en usel ironi att en konferens med nätverket för första gången sedan det bildades uppmanades att rösta om ett förslag, på dess dödsbädd, efter att den av Socialist Party ledda ledningen blockerat alla omröstningar om förslag under fyra års tid.

Ett förslag från majoriteten att lansera ”en kampanj från nätverket mot nedskärningar, som samlar fackföreningar och bostadsområden för att rädda alla jobb och all service”. Förslaget nämnde inte alls den redan existerande motståndskoalitionen, som arbetar tillsammans med Rätten till arbete och People’s Charter. Ett flygblad från Socialist Party föreslog en ledning för den nya kampanjen som helt bestod av deras egna medlemmar och nära anhängare.

Mot den ståndpunkten kom ett förslag från minoriteten, som lades fram av George Binette (facket Unison i Camden) och Pete Firmin (facket CWU på posten i London), och som motsatte sig att en ny kampanj organiseras men föreslog att nätverket ska arbeta sida vid sida med motståndskoalitionen, Rätten till arbete och andra grupper för att motarbeta nedskärningarna med målet att lansera ”en enda nationell organisation mot nedskärningar i början av 2011”.

Debattens ton sattes tidigt av Alex Gordon, ordförande i RMT. Denne fulländade byråkrat är företrädare på heltid för facket och därmed enligt nätverkets stadgar förhindrad att vara medlem. Han gavs ändå en plattform, som han använde för att leverera en rad lögner om minoriteten i nätverket.

Gordon påstod att oppositionen ville: a) att konferensen skulle ta ställning till kampanjerna om valet av ledare för Unite (antagligen till stöd för Jerry Hicks), b) att nätverket skulle motsätta sig lagen om facklig frihet på grund av att den inte går tillräckligt långt, c) vägra ta emot ett bidrag på 5 000 pund från RMT eftersom det skulle göra nätverket beroende av fackets ledning.

Inget av dessa påståenden är sanna. Det var ett tal som syftade till att smutskasta med syftet att undergräva minoriteten redan före debatten. Gordons tal visade mer än vilken principlös byråkrat han är. Det visade också att Bob Crow och hans kumpaner i RMT:s byråkrati hade gjort upp med Socialist Partys ledning. Crow och kompani skulle stöda Socialist Partys försök att splittra rörelsen mot nedskärningar med en rivaliserande kampanj för att försvaga Socialist Workers Party (SWP). De hatar båda SWP, speciellt efter en rad artiklar i Socialist Worker som är kritiska till RMT:s ledning av konflikten i tunnelbanan och säkra nätverket som okritiska påhejare av fackets vänsterledare.

Linda Taaffe (lärarfacket NUT och Socialist Party) tog sedan fram storsläggan och lade fram majoritetens förslag på ett liknande sätt. Hon hävdade att minoriteten ”ville nedtona motståndet mot nedskärningar i Labourstyrda kommuner”. Men det räckte inte, det var också en fråga om ”principer”, sade Taaffe: ”Vilken organisation var först? Det var vi. Rätten till arbete och motståndskoalitionen bröt med oss!”

Binette och andra påpekade att detta var rent nonsens. Motståndskoalitionen eftersträvar helt riktigt enhet med parlamentsledamöter och kommunala representanter för Labour och med partiets lokalorganisationer, liksom med enskilda medlemmar – men på grundval av motstånd mot alla nedskärningar, att trotsa lagen och upprätta en budget efter ”behov”.

Punkten om vem som var först visar bara att Socialist Party har förgiftats av sin egen sekteristiska galla. Arbetare och ungdomar kommer inte att bry sig om vilken organisation som bildades först – och dessutom bildades inte nätverket för att besegra de nedskärningar som kommer från den högerledda koalitionen utan för att främja och samordna organisering på arbetsplatserna. Hur kan nätverket då påstå sig vara först i kampen mot åtstramningar? Men för de bittra sekteristerna är alltihop en konspiration för att beröva dem förstfödslorätten.

Faktum är att ett förslag godkändes enhälligt av nätverkets styrgrupp hösten 2008 som uppmuntrade nätverkets grupper att organisera kriskommittéer för att initiera en bredare rörelse mot recessionen, men begravdes därefter av Socialist Partys företrädare som motvilligt röstat för det. Trots klagomål från förslagsställaren från Workers Power, blev det aldrig distribuerat till medlemmarna. Hur kan de klaga nu när andra tog initiativet att organisera – arbetslösa, ungdomar, bostadsområden och fackföreningar – för att bekämpa nedskärningarna? Medlemmar i Socialist Party är dessutom involverade på basplanet i gemensamma kommittéer mot nedskärningar. De måste veta att denna nya vändning är meningslös.

Strategi
Var och en som bryr sig om arbetarklassens verkliga intressen kan inte undgå att inse att vi behöver förena de existerande kampanjerna i en demokratisk massrörelse – och givetvis motsätta oss varje försök att lansera ännu en kampanj.

Idén att flera, konkurrerande kampanjer kan underlätta motståndet är en kvarleva från förra årtiondet, när vänstern vande sig vid att lansera och kontrollera sina egna kampanjer:
• När det gäller krisen för arbetarklassens politiska representation lanserade SWP Respect, medan Socialist Party hade kampanjen för ett nytt arbetarparti (CNWP) och sedan den fackliga och socialistiska koalitionen (TUSC).
• I fackföreningarna bildade Socialist Party nätverket NSSN och SWP lanserade Organisera för kämpande fack och sedan Rätten till arbete.
• För studenterna kontrollerade SWP nätverket för utbildningsaktivister (EAN) och Socialist Party Ungdomar kämpar för utbildning.

I en del fall som CNWP var detta antagligen den enda vägen framåt. I detta fall och de övriga var Socialist Party och SWP nöjda med att ha dem som fronter, medan de ofta okritiskt orienterade sig mot en eller annan vänligt inställd facklig ombudsman, istället för att försöka utveckla en basdemokrati.

När vi nu måste bekämpa en regering som är fast besluten att utplåna välfärdsstaten, är dessa låtsasfronter brottsliga. Och inte bara det, de är fullständigt odemokratiska. Istället för en massrörelse som fattar beslut vid demokratiska och fullt representativa möten, snickrar ”ledarna” (egentligen de centristiska socialistiska grupperingarna) ihop uppgörelser bakom ryggen på alla andra. Det är bara en massrörelse som kan överskrida och få bort denna bankrutta metod – och varje socialist värd namnet bör kämpa för detta.

Och det är därför som det är så viktigt att ha en riktig orientering mot Labourpartiet. Labour förblir det enda arbetarpartiet med massanslutning i Storbritannien. Trots Blair och Brown – trots de två Ed, Miliband och Balls – fortsätter miljoner arbetare att förvänta sig att Labour ska skydda dem mot högerns värsta nedskärningar. Det var därför som Labours röstetal faktiskt ökade i deras starkaste fästen i innerstäderna.

Det är vårt jobb att sätta Labour på prov – genom att kräva att de motsätter sig alla nedskärningar, att Labours kommunala representanter formulerar en budget ”utan nedskärningar” eller ”efter behov”, och att de tar kampen till Westminster för att finansiera en anständig service. Det behövs ingen som helst kompromiss med vårt motstånd mot alla nedskärningar för att göra detta – bara en önskan att överföra kampen till Labours ledare och att få Labours anhängare och medlemmar att resa sig mot partiets politik som är för nedskärningar.

Socialist Partys sekterism avslöjar slutligen att deras halvhjärtade stöd för en generalstrejk (givetvis begränsad till en dag) i praktiken är en ståndpunkt bara på papperet och inte avsedd att kämpas för på något meningsfullt sätt.

Med LO:s och fackförbundens ombudsmän, Labours ledare, domstolarna, polisen och regeringen alla samlade mot en generalstrejk – just för att de vet att det är det enda som kan slå tillbaka regeringens offensiv – står det klart att arbetarklassen och dess allierade kommer att behöva en enad rörelse – lokala aktionsråd och en demokratisk nationell kampanj – för att få det. Om vi verkligen ska kunna besegra alla nedskärningar, då måste vi, kort sagt, få bort koalitionsregeringen med en generalstrejk. Om vi ska kunna uppnå det, då behöver vänstern lägga åt sidan sekteristiska fördomar och kämpa för sina ståndpunkter inom en förenad massrörelse.

Splittring
Efter två timmars debatt räknades rösterna. Socialist Partys majoritet visade sig vara 305 mot 89. Minoriteten lämnade och återsamlades på en närliggande pub. En med nödvändighet kortfattad obduktion genomfördes i uppsluppen stämning. Det var tydligt att kamraterna kände sig lättade, som sovande som vaknat ur en mardröm.

Vi kom överens om att lansera en hemsida och återsamlas på det folkliga konvent som Rätten till arbete arrangerar den 12 februari. SWP har sagt att vi kan ha en workshop där. Det var allmän enighet om att vi ska driva en kampanj på grundval av gräsrotsdemokrati och att organisera aktioner tillsammans med fackens ombudsmän där det är möjligt, och utan där det är nödvändigt.

Men det rådde inte enighet om huruvida vi kan eller bör gå vidare till att sätta upp en ny organisation eller ett nytt nätverk. De flesta ville gå framåt långsammare, trots att medlemmar i Workers Power pekade på att behovet av en gräsrotsorganisation kommer att bli påtagligt och uppenbart för tusentals arbetare i kamp under de kommande månaderna.

Ett antal syndikalister tycktes också vilja ha en absolut garanti för att ett nytt nätverk aldrig mer skulle hamna under ledning av ett enda politiskt parti. Hur skadlig erfarenheten med Socialist Party än har varit, är det omöjligt att bestämma det i förväg – om man nu inte vill överge demokratiska principer. Om arbetare på gräsrotsnivå väljer att följa ett partis ledning, då kan bara byråkratiska manövrer hindra dem.

Dessa punkter både kan och bör emellertid debatteras i en kamratlig atmosfär under de kommande månaderna. Under tiden kommer de (före detta) minoritetsmedlemmarna i nätverkets styrgrupp att träffas och tillsammans planera framtida arbete och kanske ett offentligt möte under våren.

Med tanke på den inriktning på byråkratierna i RMT, CWU och PCS som Socialist Party påtvingade nätverket, är splittringen inte dålig. Den var tvärtom oundviklig om de inblandade aktivisterna ska kunna utgöra en verklig oberoende attraktionspol för arbetare som går ut i kamp. Det är bättre att splittringen kom i början av en ny massrörelse, istället för att låta Socialist Party binda händerna på oss. Workers Power ser fram emot att arbeta med kamraterna i detta avgörande ögonblick i kampen.

Jeremy Drinkall

Den 9 november organiserades två demonstrationer i Göteborg till minnet av offren för Kristallnatten 1938: en organiserad av Göteborg mot rasism (GMR) som samlade runt 600; den andra organiserad av Göteborgs nätverk mot rasism (GNMR) som samlade runt 250. Denna splittring kan utifrån se ut som helt onödig med tanke på den situation som vänstern nu befinner sig i. Syftet med denna artikel är att analysera detta läge.

Som vi förklarade i artikeln ”Kan man bekämpa rasismen och fascismen genom att förtiga klasskampen?” (Arbetarmakt nr 5 2010) har det under de föregående tre åren uppstått en splittring i Göteborgs vänster som har kommit till uttryck starkast i frågan om hur den antirasistiska kampen bör föras, men inte enbart i denna fråga. En demonstration till minnet av Kristallnattens offer som blev till två, förde till slut denna splittring i öppen dager. Att en splittring mellan klasskampens och klassamarbetets politik inträffar just i den antirasistiska frågan bör inte förvåna, eftersom vänstern under lång tid varit helt oförmögen att samarbeta på de flesta andra håll, exempelvis i fackföreningar eller i arbetsplatskamp – där är splittring och sekterism ständigt närvarande.

Vänsterpartiet, Ung Vänster, Kommunistiska Partiet, Socialistiska Partiet, samlade runt gruppen GMR valde att organisera en borgerlig demonstration. Det kan låta som en överdrift, men det är det inte. Vad som avgör om en demonstration är borgerlig är demonstrationens politiska innehåll, vilket betyder demonstrationens handlingar, paroller, slagord och talare, med andra ord naturen av det verkliga agerandet, och inte vad för sorts politik organisatörerna väljer att bekänna sig till privat eller i sina tidningar. Vi ska gå igenom detta mer i detalj.

För det första så mobiliserades GMR:s demonstration under parollen: ”Mot rasism nazism antisemitism islamofobi”, som var den enda parollen som stod på deras affischer. Detta var demonstrationens ansikte utåt innan själva demonstrationen. Det är klart även för de som förstår klasskampen på den mest grundläggande nivån att det här är en paroll som till och med Fredrik Reinfeldt skulle kunna skriva under. Parollen ”Mot Rasism…” avslöjar inte att kapitalismen, dess kris, regeringen och högerpolitiken är orsakerna till rasismen, och kan därför inte heller användas för att bekämpa rasismen. Genom att man för fram denna paroll visar man inte på något sätt vilka steg arbetarklassen borde ta för att göra sig av med rasismen, nazismen, osv. Själva parollen är därför enbart en fras, ett moraliskt uttalande att rasismen är dålig, som inte ifrågasätter det borgerliga samhället. Som varje marxist efter Marx har vetat är en politik som inte ifrågasätter kapitalismen en borgerlig politik. Borgarna själva använder idag parollen ”Mot Rasism…” utan några större problem. Vi kan likväl upplysa V, UV, KP och SP om att parollen i sig inte är speciellt originell. Det är borgarklassen som har myntat den långt tillbaka på 1700-talet, flera århundraden innan de antirasistiska ”förkämparna” i GMR valde att anamma den.

För det andra gick inte GMR:s demonstration under klasskampens slagord. På sin höjd kunde man höra: ”Inga rasister/fascister på våra gator!”. Vi vet inte hur de vanliga aktivisterna och medlemmarna som gick i demonstrationen tolkar detta slagord, men för ledarna i GMR, V, UV, KP och SP utgjorde det bara en futtig och lögnaktig manöver med syftet att framställa sig som radikala inför sina medlemmar. Det kan inte tolkas på annat sätt eftersom samma ledare under den föregående perioden hade ett stort antal tillfällen att visa att de lever upp till detta slagord, men de misslyckades varje gång. Inte ens en enda gång medverkade dessa organisationer i försöken att störa och få bort SD och nazisterna från Göteborgs gator.

När de var med på ett organiserat sätt, som exempelvis GMR och V under försöket att stoppa nazisternas marsch vid Keillers park, valde deras ledare att hålla sina medlemmar vid sidan om så att man kunde titta på medan GNMR gjorde jobbet. Det är talande att enstaka medlemmar från UV och RKU fick komma med och tillsammans med nätverket konfrontera fienden på dessa aktioner, men då bara som privatpersoner. I motsats till dessa exemplariska ungdomar så borde deras ledare åtminstone vara ärliga och i stället föra fram en paroll som motsvarar dessa ledares agerande i praktiken, exempelvis: ”Socialister, stå vid sidan av fascisterna, på våra gator!” eller liknande.

För det tredje var det ingen bland talarna som tog upp klasskampen eller nödvändigheten att kapitalismen störtas som en förutsättning för segern över rasismen. Talarstolen användes inte för att förklara att arbetarklassen borde organiseras för att utföra denna uppgift. Man ville heller inte använda tiden för att visa hur det rasistiska och fascistiska hotet kan användas för att för invandrararbetare och ungdomar på ett mycket tillgängligt sätt illustrera nödvändigheten av kapitalismens avskaffande. GMR:s ordförande, annars medlem i Internationella Socialister, begränsade sig till att återupprepa samma paroll som man hade på affischen utan att inte heller hon på något sätt nämna klasskampen.

Det är alltså uppenbart att GMR:s demonstration på alla punkter var en borgerlig demonstration. Även rent reformistiska strider för de mest brinnande behov hos arbetarklassen förutsätter att klasskampen öppet kommer till uttryck. GMR:s demonstration kan alltså inte ens kallas för reformistisk.

För att förklara bort ett sådant agerande inför sina medlemmar drar ledarna för ovanstående organisationer fram det, inom vänstern, mest utslitna argumentet: Det är nämligen så, säger man, att om man tar med sig sina röda flaggor och sina klasskampsparoller skrämmer man bort de stora massor av människor som i dagsläget inte är socialister. Man begränsar på detta sätt, menar de, själva demonstrationen och gör det mycket svårt för ”vanligt folk” att gå med.

Det faller aldrig dessa ledare in, att även om man med hjälp av denna självcensur skulle lyckas samla inte ett tusen, utan ett hundra tusen människor, skulle det vara lika värdelöst. Man skulle samla ett hundra tusen så att alla gemensamt kan höra och uttrycka – vad då? Att rasismen är ond och dålig? Vilket värdelöst moraliserande! Efteråt skulle alla gå hem och i morgon börja bete sig bättre mot invandrare, eller hur? Men verkligheten fungerar inte så. Människor är inte rasister för att de har råkat tänka lite fel, eller för att en ond ideologi har tagit över där uppe i huvudet.

De flesta svenska arbetare befinner sig i en dålig position som dessutom försämras snabbt. De sparkas i tusental, deras reallöner sjunker, skolor och fritids som deras barn går på läggs ner, vården stressas sönder och de psykiska problemen breder ut sig, och bakom allt detta står kapitalistklassen. De invandrade arbetarna har det ännu mycket sämre eftersom allt detta förtryck utövas ännu mycket hårdare mot dem, då de i större utsträckning tillhör arbetarklassens lägre skikt, samtidigt som de på alla plan också förtrycks i sin egenskap av invandrare. Med detta sagt är de svenska arbetarnas situation inte på något sätt åtråvärd och just i deras materiella situation ligger roten till deras missnöje – ett verkligt, så att säga högst materiellt missnöje. Här hjälper inga fina fraser mot rasismen. Dessa fraser kan upprepas i all oändlighet av hundratusentals arbetare men när dagen är slut är alla de materiella orsaker som livnär rasismen fortfarande kvar. Därför kan kampen mot rasismen föras bara genom kampen mot de materiella problemen och därför i sin förlängning också mot den klass som står bakom dessa problem.

Vad har nu uppnåtts med GMR:s demonstration? De flesta som var med var redan antingen medlemmar i de socialistiska grupper som organiserade demon eller deras sympatisörer och vänner. På demonstrationen fick de sedan en läxa i vilka omvägar man ska ta för att slippa nämna kapitalismens ansvar för förtrycket mot invandrare och flyktingar. Effekten av detta kan bara vara skadlig. En demonstration på ett tusen som går under klasskampens fana är alltid bättre än en demonstration med hundra tusen som förtiger klasskampen. En demonstration som förtiger klasskampen lurar dessutom arbetarna att lösningen på problemet ligger någon annanstans.

När vi frågade en av medlemmarna i Internationella Socialister vart klasskampen på demonstrationen hade tagit vägen, pekade han stolt på deras tidning Antikapitalist som han just höll på att sälja. Detta är det sista argumentet som man kan använda för att rättfärdiga sin roll som organisatör av en borgerlig demonstration. Tyvärr är det också en sorglig undanflykt. Alla som någonsin har försökt sälja vänstertidningar vet mycket väl att det är bara ett fåtal, kanske några procent av de människor som kommer till en demonstration som köper en tidning. Med detta kan vi uppskatta att V, KP, SP och IS har lyckats genom sina tidningar få fram klasskampens budskap till kanske 20 eller 30 personer i en demo på 600. Samtidigt har man som organisatör genom affischer, paroller, flygblad och tal inpräntat ett borgerligt budskap hos de 570 som inte har köpt några tidningar.

Det finns här ett ännu mer grundläggande problem än bara ett förhållande mellan två tal och det är den påtagliga skillnaden mellan klassperspektivet som förekommer i Flamman, Proletären, Internationalen och Antikapitalist och den politik som V, KP, SP och IS har valt att genomföra i praktiken på den givna demonstrationen. I tidningen klasskamp och vänsterprat – i praktiken klassamarbete. De som har köpt tidningarna får väl själva dra slutsatserna…

Med dessa förhållanden i åtanke valde GNMR, där Arbetarmakt ingår, helt riktigt att inte ansluta sig till den borgerliga demonstrationen. En annan och mycket viktig orsak var att GNMR förvägrades rätten att föra fram sina banderoller och slagord som hade med klasskampen att göra. Det är fullt tillåtet att närvara på en borgerlig demonstration, men med syftet att vinna över de aktivister och arbetare som har hamnat där till klasskampens sida. Det kan i sin tur lyckas bara om man helt öppet och utan begränsningar på demonstrationen kan föra fram den socialistiska politiken, vilket i detta fall var omöjligt. I efterhand anmärkte vissa företrädare för GMR:s läger (exempelvis på SP:s hemsida) att vi visst kunde ha varit med och tagit med oss våra banderoller och slagord. Då dessa företrädare uttryckte denna mening först efter demonstrationen, är det helt oväsentligt i sammanhanget.

I efterhand kan man säga att den 9 november i Göteborg har visat att ledarna i V, KP, SP och IS har behållit dominansen över sina medlemmar i den här frågan, medlemmar som i det stora flertalet har varit tvungna att genomgå erfarenheten av en borgerlig demonstration (för många antar vi att det inte var första gången). Vi uppmanar därför, och vi tycker också att GNMR öppet borde uppmana, gräsrötterna i dessa organisationer att ställa krav på att deras ledare i praktiken ska genomföra en politik på klasskampens grund med målet att avskaffa kapitalismen, och inte bara abstrakt kritisera kapitalismen i sina tidningar. Om de vägrar, organisera då fraktioner med målet att vrida makten i organisationerna ur händerna på dessa ledare. Om detta inte lyckas – splittra! Marx, Engels, Lenin och Trotskij föredrog alltid att splittra och förbli i minoritet i stället för att tvingas vara slavar under en politik som i praktiken tjänar kapitalet. Vi uppmanar i synnerhet medlemmarna i UV och RKU att bryta med klassamarbetets politik och ta med sig sina organisationer in i Göteborgs Nätverk mot Rasism.

Senad Kadic
Arbetarmakt, Göteborg