Det har varit en vildsint debatt inom den internationella vänstern om huruvida man ska stöda rebellerna, försvara Khadaffi eller förbli neutral. Socialister har hamnat på helt olika sidor i den revolutionära kampen. Vad är det som orsakar förvrringen?

De som tror att en riktig linje kan uppnås genom att helt enkelt inta motsatt ståndpunkt till den amerikanska och europeiska imperialismen har stött Khadaffi. Det inkluderar många stalinistiska och maoistiska grupper, tillsammans med mindre fragment av trotskismen som anpassat sig till dem.

De som däremot inte kan urskilja imperialismen bakom det ”internationella samfundet” eller FN och dess ”humanitära ingripanden” – som Gilbert Achar i Fjärde Internationalen och den brittiska gruppen Alliance for Workers’ Liberty ¬ har stött Nato:s ingripande med flygförbudszonen.

En tredje tendens inser svårigheterna med dessa ståndpunkter och svarar med försiktig neutralitet. De hävdar att Khadaffi är en diktator vars anti-imperialistiska meriter fläckas av ett årtiondes underkastelse under fransk, brittisk och italiensk imperialism, medan rebellerna leds av öppet pro-imperialistiska element, för det mesta avhoppare från den gamla regimen. Svaret är enkelt – vi håller oss utanför.

Den neutrala ståndpunkten struntar i den grundläggande frågan om karaktären av massupproret mot Khadaffi – vilket av nödvändighet omvandlades till ett fullskaligt inbördeskrig på grund av regimens mördande repression. Ja, de libyska rebellerna var borgerliga demokrater i sina mål och har en pro-imperialistisk ledning – men det gäller också för massorna i Egypten och Tunisien. De som pekar på förekomsten av islamister i rebellernas led tycks även glömma islamisternas roll i den egyptiska revolutionen.

Men bestäms upprorets karaktär av dess ledning? Bestäms upprorets hela karaktär av dess allierade? Innebär de imperialistiska makternas ingripande på rebellernas sida att revolutionära socialister ska motsätta sig revolutionen? Svaret är nej – precis som arbetarnas uppror i Polen 1980 inte bara kännetecknades av Lech Walesas eller påvens pro-kapitalism eller Reagans stöd till Solidarnosc. Precis som att kommunister inte på något sätt kunde ha varit ”neutrala” i spanska inbördeskriget mellan den kapitalistiska republikanska regeringen och Francos fascistiska styrkor.

Nato-makterna hade givetvis sina egna materiella skäl till att stöda rebellerna. USA och EU skyndade sig att stöda dem för att återvinna stöd i arabvärlden efter deras undanflykter och eftersläpning när de ställdes inför massupproren mot Mubarak i Egypten under januari och februari. Det har stått helt klart redan från övergångsrådets bildande att en stor del av rebellernas ledning var beredd att lämna över stora delar av ekonomin till imperialistiska multinationella bolag i utbyte mot stöd och erkännande. Andra delar av ledningen med islamistiska rötter planerar att införliva delar av sharialagarna i det juridiska systemet. Allt detta måste motarbetas och övergångsrådet måste ersättas med revolutionära medel.

Men rebellernas kämpar vid fronten och pro-demokratiska krafter i de befriade städerna som genomförde revolutionen har inte utplånats av ledningen eller dess uppgörelser med imperialismen. Tvärt emot vad som påstås i Socialist Worker (veckotidning som ges ut av brittiska Socialist Workers Party) har Nato:s ingripande inte ”fullständigt underordnat” rebellrörelsen. I väst och öst och på Tripolis gator kämpar upprorets gräsrötter. Ändå hävdar Socialist Worker att revolutionen ”förlorats” och gör den ödesdigra förutsägelsen att ”Libyen står inför kantonisering – med områdena i väst under den gamla regimens kontroll och söndertrasade rebellområden i tacksamhetsskuld till imperialistiska makter”. Rebellerna hånas som ”några hundra kämpar”, vilket helt underskattar det libyska folkets demokratiska strävanden och beslutsamhet.

Socialist Workers Party gav dessutom inte någon som helst konkret vägledning i hur den libyska arbetarklassen ska kunna orientera sig i en situation i vilken upprorets ledning i allt högre grad är i händerna på västs imperialism men den stora massan av libyer fortfarande har en progressiv, demokratisk övertygelse. Revolutioner går verkligen inte framåt oundvikligen – de för ut alla klasser på gatorna för att tävla om hela nationers och folks riktning. En ”förlorad” libysk revolution skulle ha fått bevittna hur massrörelsen krossades fullständigt av Khadaffi, eller fått se revolutionen framgångsrikt avsätta Khadaffi och sedan konsolidera en ny politisk ordning som var inriktad på att omvandla Libyen till en västvänlig klientstat.

Den första faran är nu nästan utplånad, men den andra finns kvar. Men det är inte på något sätt oundvikligt att övergångsrådet kommer att lyckas underordna revolutionen i förhållande till väst. Deras reaktionära politiska dagordning kan ifrågasättas av det libyska folket, om de nu, efter att framgångsrikt ha drivit bort Khadaffi, kämpar för att hindra och besegra västs försök att kontrollera landets ekonomiska resurser och nya politiska system, kommer revolutionen inte att vara ”förlorad” utan gå vidare framåt.

Revolutionära socialister måste argumentera för att kämparna på gräsrotsnivå, ungdomarna och arbetarna, organiserar sig politiskt för att sparka ut det pro-imperialistiska övergångsrådet. Det skulle vara befängt att ge upp den libyska revolutionen på grund av de brott som begås av dess ledning eller de manövrer som görs av imperialisterna i Washington, London eller Paris – vi måste kämpa för en revolution inom upproret, en kamp för konsekvent demokrati och internationalism.

En analogi från Trotskij
Den ryske revolutionären Leo Trotskij tvingades 1938 ta itu med liknande argument inom Fjärde internationalen. Han beskrev ett konkret exempel som inte är så olika den situation vi har idag i Libyen:

”Låt oss anta att uppror i morgon bryter ut i den franska kolonin Algeriet under det nationella oberoendets fana och att den italienska regeringen, som motiveras av sina egna imperialistiska intressen, förbereder sig att skicka vapen till rebellerna. Vilken inställning bör de italienska arbetarna ha i detta fall? Jag har avsiktligt tagit ett exempel med uppror mot en demokratisk imperialism med ingripande på rebellernas sida från en fascistisk imperialism. Bör de italienska arbetarna förhindra sändandet av vapen till algerierna? Låt vilken som helst ultravänsterist våga besvara denna fråga jakande. Varje revolutionär skulle, tillsammans med de italienska arbetarna och de upproriska algerierna, med indignation förakta ett sådant svar. Även om en allmän strejk samtidigt bröt ut inom sjöfarten i det fascistiska Italien, även i detta fall skulle de strejkande göra ett undantag till förmån för de skepp som transporterar hjälp till kolonialslavarna i uppror; i annat fall skulle de inte vara något annat än hopplösa fackliga aktivister – inte proletära revolutionärer.” (Lär er att tänka – Ett vänligt råd till vissa ultravänsterister”, se www.marxistarkiv.se)

Men är inte detta exempel bristfälligt – har vi inte nu en situation där rebellerna kämpar mot överste Khadaffi, en pålitlig anti-imperialist och sitt folks hjälte? Struntprat. Khadaffi är inte någon konsekvent anti-imperialist, speciellt inte sedan han ”kom in från kylan” 2005 och skakade hand med Storbritanniens premiärminister Tony Blair. Han är djupt impopulär hos stora delar av sin befolkning, vilket är upprorets materiella bas. De imperialister som förr stödde honom har gått över till att motsätta sig honom och försöka få bort honom – till dem säger vi: stå inte i vägen, ni har inte med det här att göra, Libyens folk kommer själva att besegra Khadaffi och hans eländiga kumpaner, hans mördande hemliga polis, hans torterare och diverse galningar.

Om nu väst vill skicka vapen och utrustning till Benghazi och Misrata, så var så god – men inga militära rådgivare, inga speciella sändebud, inga villkor och framför allt inga förbehåll. De som pekar på ledningens reaktionära karaktär och som påstår att Libyen oundvikligen blir en pro-imperialistisk enklav gör sig skyldiga till den värsta formen av pessimism. Ingenting är ännu avgjort och så länge som många av rebellerna är beväpnade och det finns utrymme för demokratisk debatt, finns det fortfarande hopp om en revolutionär utgång. Under Khadaffi finns inget sådant, bara brutal diktatur och terror.

Ta exemplet Benghazi, som det rapporterades i april av New York Times: ”advokatsamfundets tidigare byggnad är fylld av konstnärer, musiker och aktivister, som spottar ut affischer, banderoller och revolutionära rocksånger. Rå demokrati är ingenting om den inte är kreativ. Latif Frajeni, 12 år, såg nyligen på när hans far, Mohammed, 50 år, tejpade upp en revolutionär dikt.” Utanför domstolsbyggnaden där övergångsrådet träffas ”inrymmer en mängd tält och släpvagnar försök till demokrati på gräsrotsnivå: ett för studenter i juridik, ett annat för jurister, ett för att rapportera spioner, ett annat för en del mödrar och deras döttrar som utsett sig själva till att ta hand om att städa upp varje morning.”

”Visst finns Nato i skyn, men det som händer på marken, det tar vi hand om”, sade Imam Bugaighis, en av rebellernas tidiga språkrör. Detta citat återspeglar mer än något annat revolutionens motsättningar – och utan tvivel finns det många bland rebellerna som ser Nato som ett användbart verktyg i sitt uppror, men ett verktyg som de kommer att lägga åt sidan så snart striderna är över.

Khadaffis regim är eller var en totalitär diktatur som försvarar sig mot ett folk som rest sig, med vapen i händerna, i kamp för demokrati. Imperialismens stöd till rebellerna förvandlar inte situationen och kommer inte att göra det om inte stödet utplånar och omvandlar revolutionen till en invasion, en ockupation eller ett övertagande från imperialisternas sida. Det har inte inträffat och aldrig närmat sig något sådant. Striderna har till övervägande del utförts av relativt löst samordnade miliser utan professionella soldater. Alla journalister hos de stridande bekräftar det. Givetvis hjälpte flyganfallen mot Khadaffis stridsvagnar och kommunikationer rebellerna mycket i vissa skeden. Övergångsrådet är utan tvekan pro-imperialistiskt (men splittrat), men det finns tusentals lokala kommittéer och milisenheter som inte står under direkt kontroll av övergångsrådet.

Svaret bör alltså vara tydligt: ja, socialister bör stöda den libyska revolutionen och mana den att gå framåt och göra den permanent i kampen för arbetarklassens makt.

Dave Stockton

Vid varje konferens – och speciellt en internationell konferens – kan vi bedöma dess framgång med några enkla kriterier. För det första måste den dra in betydande krafter som kan delta i diskussionen. För det andra måste diskussionen klargöra sina mål. Slutligen måste den inför världen uttala vad den har kommit överens om och vad dess deltagares nästa aktioner kommer att bli.

I alla tre avseenden var konferensen i Kairo i solidaritet med de arabiska revolutionerna som hölls i början av juni sorgligt nog ett misslyckande. Jag känner ingen som helst glädje i att skriva detta. Förbundet för Femte Internationalen är konsekvent anhängare av internationella konferenser och sammankomster för att organisera de mest internationalistiska och mest klarsynta aktivisterna inom en rörelse. Vi deltog aktivt i rörelsen med europeiska och världsomfattande socialforum, trots de ständiga försöken från dess ledning att begränsa den till en församling för bara prat och att besegra dess potential för att samordna världsomfattande aktioner, oavsett om det var mot imperialistiska krig eller en global kapitalistisk kris.

Innan konferensen i Kairo pekade vi på att den hade möjligheten att gå utöver de ursprungliga anti-krigskonferenserna i Kairo (2002–2008) och förhålla sig till de revolutionära sociala rörelser mot diktatur, fattigdom och nyliberalism, och som ”om den grips med båda händerna, kan ha en historisk inverkan”.

Sorgligt nog var deltagandet vid konferensen mycket litet – omkring 150 den första dagen, vilket krympte till 70 de två följande dagarna. Två splittringar på senare tid från brittiska Socialist Workers Party var där, Counterfire och International Socialist Group. Delegater kom från PSTU i Brasilien, liksom flera från det internationella judiska anti-sionistiska nätverket. Deltagandet från Mellanöstern var emellertid det verkliga misslyckandet. Bara en eller två från några få länder och en handfull egyptier. Ingen deltog från Bahrein eller Tunisien och bara en person talade som palestinier.

Det förekom ett visst ingripande från SWP och deras internationella tendens IST. John Rose ingrep under en tidig session och hävdade att konferensens litenhet berodde på frånvaron av Muslimska brödraskapet, som spelat en viktig roll vid tidigare konferenser. Att nå ut till dem var en central uppgift, hävdade han, och konferensens organisatörer hade vägrat bjud in dem, vilket innebar att de kemalistiska aktivisterna inte heller ville delta.

Detta argument var ärligt talat bisarrt. De egyptiska organisatörerna påpekade helt riktigt, liksom John Rees från Counterfire, att Muslimska brödraskapet hade placerat sig på fel sida av barrikaderna när de stödde en ja-röst när det gäller den konstitutionella reform som stärkte ställningen för de väpnade styrkornas högsta råd, den faktiska och av ingen valda regeringen i Egypten idag.

Att bjuda in en representant från dem till konferensen skulle vara som att bjuda in någon från armén för att komma och tala. Även om det är sant att Muslimska brödraskap är splittrat mellan en rik, borgerlig, konservativ ledning och en mer radikal flygel bland ungdomarna, är det inte så att ungdomarna förbjöds att delta. Det står inte heller klart varför ungdomarna skulle ha varit mer beredda att delta om en representant från deras organisation talade, när de redan är öppet oense med den.

Oavsett frågan om Muslimska brödraskapet, var deras deltagande eller inte i konferensen inte den centrala frågan beträffande dess bredd. Det har bildats många nya vänsterpartier och organisationer på senare tid, inklusive betydande nya fackföreningar i hela landet som antingen skickade en talare eller inte alls deltog. De kraftfulla ungdomsrörelserna som 6:e april-rörelsen mobiliserade inte heller för konferensen – och de skulle säkert ha tagit med sig hundratals unga revolutionärer. IST gjorde sannerligen inte mycket för att göra mötet till en framgång – deras egyptiska sektion bojkottade det helt.

Trots dessa problem hävdade Förbundets medlemmar att konferensen skulle anta ett uttalande, även om det var begränsat till de frågor som var mest angelägna, för att något av värde skulle framställas som kunde användas som en grund för att bygga en framtida, större konferens. Församlingarna för sociala rörelser vid de sociala forumen i Florens 2002 och Porto Alegre 2003 utnämnde den 15 februari 2003 till aktionsdag mot kriget i Irak. Protester över hela världen samlade 20 miljoner. Sorgligt nog var organisatörerna av konferensen i Kairo inte intresserade av någon uppmaning till solidaritetsaktioner med de pågående revolutionerna. Det blev en dåligt besökt och ”stum” konferens på vilken deltagarna kunde njuta av att ”nätverka och diskutera” med varandra utan något som helst konkret resultat.

Utan tvivel var organisatörerna oroliga för att ett uttalande skulle framkalla splittringar på konferensen, framför allt när det gäller Libyen. Representanten för det libyska motståndet var en öppen apologet för Nato. Den typen av opportunistiska kompromisser ledde till att konferensen saknade en tydlig strategi eller ståndpunkt i centrala frågor som imperialismens roll i regionen – trots att den stora majoriteten av delegaterna var principiella anti-imperialister.

Vad kunde konferensen ha kommit överens om?
Konferensen skulle ha kunnat komma överens om solidaritet med den pågående tredje intifadan, motstånd mot imperialistiskt inflytande i regionen och stöd för varje folklig rörelse som kämpar för demokrati. Den skulle ha kunnat fördöma den saudiska regeringens agerande och slakten på demokratiaktivister i Bahrein. Den skulle ha kunnat fördöma Assad i Syrien liksom Khadaffi i Libyen. Den skulle också ha kunnat uppmana till internationell solidaritet från arbetarklassen och folken i hela världen, för att människor ska organisera Tahrirtorg i varenda stad och samhälle, för motstånd mot diktaturer och åtstramning, mot krig och fattigdom.

Ett sådant uttalande, med ett beslut om att ses igen, skulle ha kunnat övervinna bristen på deltagare med en tydlig och principiell ståndpunkt för internationell solidaritet och en genljudande uppmaning till handling. Något i stil med konferensen i Kairo är väsentligt för att vi ska kunna mötas och diskutera strategi – men den här konferensen var i alla avseenden en förlorad möjlighet.

Simon Hardy

Krisen inom det nationella nätverket för fackligt förtroendevalda (NSSN) har nått sin kulmen och resulterat i att Socialist Party (Rättvisepartiet Socialisternas systerorganisation) å ena sidan och praktiskt taget alla andra tendenser inom vänstern å den andra har gått skilda vägar. Genom att driva igenom sitt förslag att organisera en kampanj mot nedskärningar i nätverkets namn och i motsättning till motståndskoalitionen (Coalition of Resistance), visade Socialist Party utan tvivel sin sekteristiska inriktning. Genom att skamlöst trumma ihop stöd från järnvägsfacket RMT:s fackliga byråkrati, visade de också att de inte har för avsikt att bygga upp en genuin, oberoende gräsrotsrörelse i fackföreningarna. Jeremy Drinkall rapporterar.

Lögner, oförskämdheter och sekterism
Det var en usel ironi att en konferens med nätverket för första gången sedan det bildades uppmanades att rösta om ett förslag, på dess dödsbädd, efter att den av Socialist Party ledda ledningen blockerat alla omröstningar om förslag under fyra års tid.

Ett förslag från majoriteten att lansera ”en kampanj från nätverket mot nedskärningar, som samlar fackföreningar och bostadsområden för att rädda alla jobb och all service”. Förslaget nämnde inte alls den redan existerande motståndskoalitionen, som arbetar tillsammans med Rätten till arbete och People’s Charter. Ett flygblad från Socialist Party föreslog en ledning för den nya kampanjen som helt bestod av deras egna medlemmar och nära anhängare.

Mot den ståndpunkten kom ett förslag från minoriteten, som lades fram av George Binette (facket Unison i Camden) och Pete Firmin (facket CWU på posten i London), och som motsatte sig att en ny kampanj organiseras men föreslog att nätverket ska arbeta sida vid sida med motståndskoalitionen, Rätten till arbete och andra grupper för att motarbeta nedskärningarna med målet att lansera ”en enda nationell organisation mot nedskärningar i början av 2011”.

Debattens ton sattes tidigt av Alex Gordon, ordförande i RMT. Denne fulländade byråkrat är företrädare på heltid för facket och därmed enligt nätverkets stadgar förhindrad att vara medlem. Han gavs ändå en plattform, som han använde för att leverera en rad lögner om minoriteten i nätverket.

Gordon påstod att oppositionen ville: a) att konferensen skulle ta ställning till kampanjerna om valet av ledare för Unite (antagligen till stöd för Jerry Hicks), b) att nätverket skulle motsätta sig lagen om facklig frihet på grund av att den inte går tillräckligt långt, c) vägra ta emot ett bidrag på 5 000 pund från RMT eftersom det skulle göra nätverket beroende av fackets ledning.

Inget av dessa påståenden är sanna. Det var ett tal som syftade till att smutskasta med syftet att undergräva minoriteten redan före debatten. Gordons tal visade mer än vilken principlös byråkrat han är. Det visade också att Bob Crow och hans kumpaner i RMT:s byråkrati hade gjort upp med Socialist Partys ledning. Crow och kompani skulle stöda Socialist Partys försök att splittra rörelsen mot nedskärningar med en rivaliserande kampanj för att försvaga Socialist Workers Party (SWP). De hatar båda SWP, speciellt efter en rad artiklar i Socialist Worker som är kritiska till RMT:s ledning av konflikten i tunnelbanan och säkra nätverket som okritiska påhejare av fackets vänsterledare.

Linda Taaffe (lärarfacket NUT och Socialist Party) tog sedan fram storsläggan och lade fram majoritetens förslag på ett liknande sätt. Hon hävdade att minoriteten ”ville nedtona motståndet mot nedskärningar i Labourstyrda kommuner”. Men det räckte inte, det var också en fråga om ”principer”, sade Taaffe: ”Vilken organisation var först? Det var vi. Rätten till arbete och motståndskoalitionen bröt med oss!”

Binette och andra påpekade att detta var rent nonsens. Motståndskoalitionen eftersträvar helt riktigt enhet med parlamentsledamöter och kommunala representanter för Labour och med partiets lokalorganisationer, liksom med enskilda medlemmar – men på grundval av motstånd mot alla nedskärningar, att trotsa lagen och upprätta en budget efter ”behov”.

Punkten om vem som var först visar bara att Socialist Party har förgiftats av sin egen sekteristiska galla. Arbetare och ungdomar kommer inte att bry sig om vilken organisation som bildades först – och dessutom bildades inte nätverket för att besegra de nedskärningar som kommer från den högerledda koalitionen utan för att främja och samordna organisering på arbetsplatserna. Hur kan nätverket då påstå sig vara först i kampen mot åtstramningar? Men för de bittra sekteristerna är alltihop en konspiration för att beröva dem förstfödslorätten.

Faktum är att ett förslag godkändes enhälligt av nätverkets styrgrupp hösten 2008 som uppmuntrade nätverkets grupper att organisera kriskommittéer för att initiera en bredare rörelse mot recessionen, men begravdes därefter av Socialist Partys företrädare som motvilligt röstat för det. Trots klagomål från förslagsställaren från Workers Power, blev det aldrig distribuerat till medlemmarna. Hur kan de klaga nu när andra tog initiativet att organisera – arbetslösa, ungdomar, bostadsområden och fackföreningar – för att bekämpa nedskärningarna? Medlemmar i Socialist Party är dessutom involverade på basplanet i gemensamma kommittéer mot nedskärningar. De måste veta att denna nya vändning är meningslös.

Strategi
Var och en som bryr sig om arbetarklassens verkliga intressen kan inte undgå att inse att vi behöver förena de existerande kampanjerna i en demokratisk massrörelse – och givetvis motsätta oss varje försök att lansera ännu en kampanj.

Idén att flera, konkurrerande kampanjer kan underlätta motståndet är en kvarleva från förra årtiondet, när vänstern vande sig vid att lansera och kontrollera sina egna kampanjer:
• När det gäller krisen för arbetarklassens politiska representation lanserade SWP Respect, medan Socialist Party hade kampanjen för ett nytt arbetarparti (CNWP) och sedan den fackliga och socialistiska koalitionen (TUSC).
• I fackföreningarna bildade Socialist Party nätverket NSSN och SWP lanserade Organisera för kämpande fack och sedan Rätten till arbete.
• För studenterna kontrollerade SWP nätverket för utbildningsaktivister (EAN) och Socialist Party Ungdomar kämpar för utbildning.

I en del fall som CNWP var detta antagligen den enda vägen framåt. I detta fall och de övriga var Socialist Party och SWP nöjda med att ha dem som fronter, medan de ofta okritiskt orienterade sig mot en eller annan vänligt inställd facklig ombudsman, istället för att försöka utveckla en basdemokrati.

När vi nu måste bekämpa en regering som är fast besluten att utplåna välfärdsstaten, är dessa låtsasfronter brottsliga. Och inte bara det, de är fullständigt odemokratiska. Istället för en massrörelse som fattar beslut vid demokratiska och fullt representativa möten, snickrar ”ledarna” (egentligen de centristiska socialistiska grupperingarna) ihop uppgörelser bakom ryggen på alla andra. Det är bara en massrörelse som kan överskrida och få bort denna bankrutta metod – och varje socialist värd namnet bör kämpa för detta.

Och det är därför som det är så viktigt att ha en riktig orientering mot Labourpartiet. Labour förblir det enda arbetarpartiet med massanslutning i Storbritannien. Trots Blair och Brown – trots de två Ed, Miliband och Balls – fortsätter miljoner arbetare att förvänta sig att Labour ska skydda dem mot högerns värsta nedskärningar. Det var därför som Labours röstetal faktiskt ökade i deras starkaste fästen i innerstäderna.

Det är vårt jobb att sätta Labour på prov – genom att kräva att de motsätter sig alla nedskärningar, att Labours kommunala representanter formulerar en budget ”utan nedskärningar” eller ”efter behov”, och att de tar kampen till Westminster för att finansiera en anständig service. Det behövs ingen som helst kompromiss med vårt motstånd mot alla nedskärningar för att göra detta – bara en önskan att överföra kampen till Labours ledare och att få Labours anhängare och medlemmar att resa sig mot partiets politik som är för nedskärningar.

Socialist Partys sekterism avslöjar slutligen att deras halvhjärtade stöd för en generalstrejk (givetvis begränsad till en dag) i praktiken är en ståndpunkt bara på papperet och inte avsedd att kämpas för på något meningsfullt sätt.

Med LO:s och fackförbundens ombudsmän, Labours ledare, domstolarna, polisen och regeringen alla samlade mot en generalstrejk – just för att de vet att det är det enda som kan slå tillbaka regeringens offensiv – står det klart att arbetarklassen och dess allierade kommer att behöva en enad rörelse – lokala aktionsråd och en demokratisk nationell kampanj – för att få det. Om vi verkligen ska kunna besegra alla nedskärningar, då måste vi, kort sagt, få bort koalitionsregeringen med en generalstrejk. Om vi ska kunna uppnå det, då behöver vänstern lägga åt sidan sekteristiska fördomar och kämpa för sina ståndpunkter inom en förenad massrörelse.

Splittring
Efter två timmars debatt räknades rösterna. Socialist Partys majoritet visade sig vara 305 mot 89. Minoriteten lämnade och återsamlades på en närliggande pub. En med nödvändighet kortfattad obduktion genomfördes i uppsluppen stämning. Det var tydligt att kamraterna kände sig lättade, som sovande som vaknat ur en mardröm.

Vi kom överens om att lansera en hemsida och återsamlas på det folkliga konvent som Rätten till arbete arrangerar den 12 februari. SWP har sagt att vi kan ha en workshop där. Det var allmän enighet om att vi ska driva en kampanj på grundval av gräsrotsdemokrati och att organisera aktioner tillsammans med fackens ombudsmän där det är möjligt, och utan där det är nödvändigt.

Men det rådde inte enighet om huruvida vi kan eller bör gå vidare till att sätta upp en ny organisation eller ett nytt nätverk. De flesta ville gå framåt långsammare, trots att medlemmar i Workers Power pekade på att behovet av en gräsrotsorganisation kommer att bli påtagligt och uppenbart för tusentals arbetare i kamp under de kommande månaderna.

Ett antal syndikalister tycktes också vilja ha en absolut garanti för att ett nytt nätverk aldrig mer skulle hamna under ledning av ett enda politiskt parti. Hur skadlig erfarenheten med Socialist Party än har varit, är det omöjligt att bestämma det i förväg – om man nu inte vill överge demokratiska principer. Om arbetare på gräsrotsnivå väljer att följa ett partis ledning, då kan bara byråkratiska manövrer hindra dem.

Dessa punkter både kan och bör emellertid debatteras i en kamratlig atmosfär under de kommande månaderna. Under tiden kommer de (före detta) minoritetsmedlemmarna i nätverkets styrgrupp att träffas och tillsammans planera framtida arbete och kanske ett offentligt möte under våren.

Med tanke på den inriktning på byråkratierna i RMT, CWU och PCS som Socialist Party påtvingade nätverket, är splittringen inte dålig. Den var tvärtom oundviklig om de inblandade aktivisterna ska kunna utgöra en verklig oberoende attraktionspol för arbetare som går ut i kamp. Det är bättre att splittringen kom i början av en ny massrörelse, istället för att låta Socialist Party binda händerna på oss. Workers Power ser fram emot att arbeta med kamraterna i detta avgörande ögonblick i kampen.

Jeremy Drinkall

Socialist Party (Rättvisepartiet Socialisternas engelska och walesiska motsvarighet) riskerar en splittring med det nationella nätverket för shop stewards (NSSN) för att lansera ännu en nationell kampanj mot nedskärningar. Det blev resultatet av det senaste mötet med ledningskommittén i NSSN där alla medlemmar som inte tillhör Socialist Party röstade mot att bilda ännu en nationell kampanj. Jeremy Drinkall rapporterar här från mötet och det efterföljande forumet för kampanjen Rätten till arbete.

NSSN:s ledningskommitté
Förti shop stewards trängde ihop sig i Exmouth Arms i London lördagen den 4 december för att planera NSSN:s konferens under nästa år. Många fler än vanligt deltog eftersom fackföreningsrörelsen står inför det våldsammaste angreppet sedan årtionden: kommunala budgetnedskärningar på 83 miljarder £ under de närmaste fyra åren, angrepp på pensioner i offentlig sektor och lönestopp, förlusten av mer än en miljon jobb som följer mycket av den vitala service som ska tas bort, bidrag för de mest sårbara i våra bostadsområden ska sänkas och det nationella sjukvårdssystemet (NHS) och den statliga utbildningen är på väg att monteras ned.

Men det hade läckt ut att det fanns olika uppfattningar i ledningen. Medlemmar i Socialist Party, som dominerar NSSN:s strukturer, drev på för att NSSN vid konferensen i januari ska sätta upp en egen landsomfattande kampanj mot nedskärningar och stöda kandidater som är mot nedskärningar i lokalvalet i maj.

Andra som leddes av NSSN:s kassör George Binette (från Unison i Camden) och den nationelle sekreteraren Dave Chapple strävade efter enhet med Motståndskoalitionen, Rätten till arbete och vänstern i Labourpartiet. De hävdade att frågan om att ställa upp kandidater var en underordnad taktik som bäst överlåts åt lokala grupper, som själva kan bedöma värdet av valarbete i samband med kampen.

Binette hade en ordentlig plattform. Hans egen Unison-avdelning har lett motståndet mot nedskärningar och Motståndskoalitionen hade precis haft en imponerande första konferens med 1 300 deltagare, inklusive tre fackliga generalsekreterare och två parlamentsledamöter från Labours vänster. Hans förslag föreslog helt riktigt att NSSN ska fokusera på behovet att föra upp fackföreningarna till studenternas nivå genom att agitera för strejker ”hellre snart än senare”, för ”samordnade” aktioner på arbetsplatserna och ”substantiella” strejker snarare än endagarsstrejker.

Jag påpekade att det enda sättet som vi kan stoppa dessa nedskärningar på är genom att dra igång strejker som inte är tidsbegränsade för att framtvinga verkliga eftergifter och en generalstrejk för att störta den konservativa-liberala regeringen, som inte har något mandat för sitt program för att utplåna välfärdsstaten och göra de fattiga utblottade. Vi kan förbereda oss genom att bygga aktionskommittéer i vartenda bostadsområde, förena den offentliga servicens anställda och brukare, de som har arbete och de som är arbetslösa, studenter och pensionärer, i demokratiska forum och en förenad nationell rörelse. Aktionsdagar – 15 januari som utropats av Sertuc, 14–20 februari av Motståndskoalitionen och Rätten till arbete och internationella kvinnodagen den 8 mars – kan bli möjligheter för att förena strejker och demonstrationer och bereda väg för ett massivt deltagande i landsorganisationens (TUC) demonstration den 26 mars.

Socialist Partys förslag
Socialist Party svarade så här:
• De ville bara sätta upp ännu en kampanj, inte proklamera sig som den enda kampanjen mot nedskärningar (som om vi behöver ännu en kampanj för att förvirra kampen).
• Motståndskoalitionen var odemokratisk eftersom det inte fanns tid för att debattera och rösta om tillägg till sin deklaration (NSSN-ledningen har under de senaste fyra åren vägrat att låta sina konferenser rösta om ett enda tillägg).
• Motståndskoalitionen accepterade nedskärningar som gjorts av kommuner som leds av Labour (utan ett uns av bevis som stöd och trots att John McDonnell uppmanat till att ställa upp kandidater som är mot nedskärningar).

Linda Taaffe från Socialist Party föreslog också att den nya kampanjen ska ledas av en ledningskommitté med 20 medlemmar, och som skulle bestå av sex fackliga företrädare och fyra från lokala grupper mot nedskärningar. Hon sade att dessa skulle vara ”människor med en viss position”, som ”snabbt kan få saker gjorda” och föreslog Billy Hayes.

Hayes är ordförande i CWU:s postfack och har sålt ut två nationella strejker, en 2007 och en förra året, och undertecknat en överenskommelse om att inte strejka när dussintals postcentra läggs ned. Han har inte gjort mycket för att stoppa privatiseringen av Royal Mail utöver ett protestmöte och en hemsida. Med vänner som honom i ledningen för en kampanj mot nedskärningar behöver man väl inga fiender? Taaffe utelämnade i sitt förslag också varje omnämnande av strejkaktioner – och påstod senare att det var ”oavsiktligt”.

Även när det gäller frågan om att ställa upp kandidater mot nedskärningar, vilket både kan och inte kan vara en användbar taktik i maj – dvs. först om fem månader, var Socialist Partys motiv bara att stötta upp en annan av sina vacklande frontorganisationer. Några av oss på mötet noterade att den fackliga och socialistiska koalitionen (TUSC) hade bokat samma lokal som den som ska användas den 22 januari för ett möte 3.30 – precis efter att NSSN:s konferens avslutats.

Splittring
Efter två långa diskussionsrundor, i vilka talare som inte är med i Socialist Party uppmanade partiet att ändra kurs och undvika en förödande splittring, led Binettes förslag nederlag och Taaffes förslag godkändes med en majoritet på 55 procent mot 45.

Under Rätten till arbetes forum följande dag var Socialist Partys medlemmar oförsonliga i sina förklaringar av NSSN-majoritetens ståndpunkt. Dave Chapple var å sin sida upprörd. Han redogjorde korrekt för föregående dags förhandlingar och anklagade sedan Socialist Party för att sätta igång ”inbördeskrig i NSSN”.

Chapple var inte den ende som var besviken. John McDonnell uppmanade Socialist Party att tänka om och erbjöd sina tjänster vid det planerade mötet med den samordnande fackliga gruppen den 14 december för att förhandla fram en kompromiss. Ännu värre för Socialist Party och för NSSN:s framtid var att det cirkulerade uppgifter om att själve Bob Crow, ledare för RMT:s järnvägsfack och fram tills nu huvudsponsor för NSSN och för den fackliga och socialistiska koalitionen (TUSC) hade uttryckt motstånd mot Socialist Partys tilltag.

Vilken kontrast mot atmosfären på och resultatet av Rätten till arbetes forum. Även här fanns det omkring 40 deltagare. Inga förslag lades fram, men Chris Bambery från Socialist Workers Party inledde diskussionen genom att prisa Motståndskoalitionens konferens, meddela att Motståndskoalitionen och Rätten till arbete hade kommit överens om ett protokoll för samarbete, inklusive under aktionsveckan 14 till 20 februari, och föreslog att Rätten till arbete skulle ”överlåta” sin konferens den 12 februari ”till rörelsen” – något som sedan skett.

Flera kamrater från facket Unite rapporterade att den nye ordföranden Len McCluskey redan hade beordrat fackets aktivistkommittéer i olika områden att gå med i lokala grupper mot nedskärningar. Sean Vernell, medlem i ledningen för universitetslärarnas fack UCU, sade att hans fack var nära en överenskommelse med lärarfacket NUT om en omröstning för nationella strejkaktioner i mitten av mars. Och Pete Murray från journalisternas fack rapporterade att det skulle bli en nationell strejk mot tidningsgruppen Newsquest i januari (det finns redan lokala konflikter), samtidigt som de fått 700 nya medlemmar vid BBC, vars representanter har röstat om det nya pensionserbjudandet under veckan.

Murray berättade också att hans facks besök hos ockupationen av London South Bank University hade bidragit till att höja deras självförtroende och vilja att fortsätta kämpa – och han var ”stolt” över att kunna säga att studenterna gick vidare med att vinna en imponerande seger. Vi fick också höra om imponerande demonstrationer och strejker i Edinburgh, Bristol, Southampton och Lewisham, där studenterna den här gången gjorde ett beslutsamt ingripande för att stöda protesten mot kommunala nedskärningar.

Workers Powers anhängare föreslog aktionsdagar, samordnade och länkade strejker – dvs. att alla facken ska strejka mot de kommande angreppen på pensionerna och att fortsätta tills alla sektorer hade vunnit – och för att lokala grupper mot nedskärningar måste gå ner på lokalplanet för att kunna bli en massrörelse, liksom rörelsen mot Poll Tax.

Rätten till arbete sade att de snart skulle återkomma med förslag om aktionsdagar efter nyår och flera talade också om att utveckla mer samordning i rörelsen mot nedskärningar, vilket visar att våra idéer hade mottagits på ett konstruktivt och öppet sätt.

NSSN och Socialist Party
Det är förståeligt att medlemmarna i NSSN som inte är med i Socialist Party är bekymrade över att deras organisation kan förstöras eftersom det finns ett verkligt behov av ett oberoende nätverk med shop stewards och fackliga basaktivister.

Rätten till arbete har aldrig levt upp till sin potential och har hamnat i förvirring efter att högerns koalition vann valet i höstas. Den slutgiltiga deklarationen från dess första konferens, som antogs i januari i år och som innehåller Workers Powers krav på en basrörelse som kan ”organisera aktioner med ledarna där det är möjligt, utan dem när det är nödvändigt”. I en del områden, exempelvis södra London, har man vägrat sammankalla ett enda möte eller öppna sig för någon utanför SWP och dess kontakter.

Därför är det bra att Rätten till arbete nu erbjuder regelbundna öppna forum och öppnar sina konferenser för andra kampanjer och grupper. Men samtidigt som NSSN har en tydlig roll och även har byggt upp verkliga grupper i Reading och nordöstra England, har den präglats av splittringar inför alla större konflikter på senare tid: den första strejken vid LOR:s oljeraffinaderi, vilken flera av oss hävdade var chauvinistisk, valet av ordförande i Unite och konflikten vid British Airways.

Kärnan i NSSN:s svaghet är emellertid det faktum att den aldrig har brutit sig loss från de fackliga vänsterledarna och speciellt Bob Crow. Detta var orsaken till att NSSN:s grundningsdokument förklarade att man aldrig skulle ingripa i ”enskilda fackföreningars interna politik”. Förräderier, häxjakter och strejktaktik skulle vara utom räckhåll för denna organisation eftersom det skulle bryta enheten med vänsterledarna.

Det är därför som det inte räcker med att hindra Socialist Party vid konferensen i januari från att lansera ännu en nationell kampanj mot nedskärningar – vilket inte är omöjligt – utan vi behöver gå längre och deklarera vår rätt att bekämpa den klick med fackliga byråkrater som kontrollerar våra fackföreningar och förhindra ett enat motstånd. Vi bör sannerligen ersätta dem med verkliga klasskämpar som är bundna till arbetardemokrati och basmedlemmarnas intressen.

Jeremy Drinkall

Den 9 november organiserades två demonstrationer i Göteborg till minnet av offren för Kristallnatten 1938: en organiserad av Göteborg mot rasism (GMR) som samlade runt 600; den andra organiserad av Göteborgs nätverk mot rasism (GNMR) som samlade runt 250. Denna splittring kan utifrån se ut som helt onödig med tanke på den situation som vänstern nu befinner sig i. Syftet med denna artikel är att analysera detta läge.

Som vi förklarade i artikeln ”Kan man bekämpa rasismen och fascismen genom att förtiga klasskampen?” (Arbetarmakt nr 5 2010) har det under de föregående tre åren uppstått en splittring i Göteborgs vänster som har kommit till uttryck starkast i frågan om hur den antirasistiska kampen bör föras, men inte enbart i denna fråga. En demonstration till minnet av Kristallnattens offer som blev till två, förde till slut denna splittring i öppen dager. Att en splittring mellan klasskampens och klassamarbetets politik inträffar just i den antirasistiska frågan bör inte förvåna, eftersom vänstern under lång tid varit helt oförmögen att samarbeta på de flesta andra håll, exempelvis i fackföreningar eller i arbetsplatskamp – där är splittring och sekterism ständigt närvarande.

Vänsterpartiet, Ung Vänster, Kommunistiska Partiet, Socialistiska Partiet, samlade runt gruppen GMR valde att organisera en borgerlig demonstration. Det kan låta som en överdrift, men det är det inte. Vad som avgör om en demonstration är borgerlig är demonstrationens politiska innehåll, vilket betyder demonstrationens handlingar, paroller, slagord och talare, med andra ord naturen av det verkliga agerandet, och inte vad för sorts politik organisatörerna väljer att bekänna sig till privat eller i sina tidningar. Vi ska gå igenom detta mer i detalj.

För det första så mobiliserades GMR:s demonstration under parollen: ”Mot rasism nazism antisemitism islamofobi”, som var den enda parollen som stod på deras affischer. Detta var demonstrationens ansikte utåt innan själva demonstrationen. Det är klart även för de som förstår klasskampen på den mest grundläggande nivån att det här är en paroll som till och med Fredrik Reinfeldt skulle kunna skriva under. Parollen ”Mot Rasism…” avslöjar inte att kapitalismen, dess kris, regeringen och högerpolitiken är orsakerna till rasismen, och kan därför inte heller användas för att bekämpa rasismen. Genom att man för fram denna paroll visar man inte på något sätt vilka steg arbetarklassen borde ta för att göra sig av med rasismen, nazismen, osv. Själva parollen är därför enbart en fras, ett moraliskt uttalande att rasismen är dålig, som inte ifrågasätter det borgerliga samhället. Som varje marxist efter Marx har vetat är en politik som inte ifrågasätter kapitalismen en borgerlig politik. Borgarna själva använder idag parollen ”Mot Rasism…” utan några större problem. Vi kan likväl upplysa V, UV, KP och SP om att parollen i sig inte är speciellt originell. Det är borgarklassen som har myntat den långt tillbaka på 1700-talet, flera århundraden innan de antirasistiska ”förkämparna” i GMR valde att anamma den.

För det andra gick inte GMR:s demonstration under klasskampens slagord. På sin höjd kunde man höra: ”Inga rasister/fascister på våra gator!”. Vi vet inte hur de vanliga aktivisterna och medlemmarna som gick i demonstrationen tolkar detta slagord, men för ledarna i GMR, V, UV, KP och SP utgjorde det bara en futtig och lögnaktig manöver med syftet att framställa sig som radikala inför sina medlemmar. Det kan inte tolkas på annat sätt eftersom samma ledare under den föregående perioden hade ett stort antal tillfällen att visa att de lever upp till detta slagord, men de misslyckades varje gång. Inte ens en enda gång medverkade dessa organisationer i försöken att störa och få bort SD och nazisterna från Göteborgs gator.

När de var med på ett organiserat sätt, som exempelvis GMR och V under försöket att stoppa nazisternas marsch vid Keillers park, valde deras ledare att hålla sina medlemmar vid sidan om så att man kunde titta på medan GNMR gjorde jobbet. Det är talande att enstaka medlemmar från UV och RKU fick komma med och tillsammans med nätverket konfrontera fienden på dessa aktioner, men då bara som privatpersoner. I motsats till dessa exemplariska ungdomar så borde deras ledare åtminstone vara ärliga och i stället föra fram en paroll som motsvarar dessa ledares agerande i praktiken, exempelvis: ”Socialister, stå vid sidan av fascisterna, på våra gator!” eller liknande.

För det tredje var det ingen bland talarna som tog upp klasskampen eller nödvändigheten att kapitalismen störtas som en förutsättning för segern över rasismen. Talarstolen användes inte för att förklara att arbetarklassen borde organiseras för att utföra denna uppgift. Man ville heller inte använda tiden för att visa hur det rasistiska och fascistiska hotet kan användas för att för invandrararbetare och ungdomar på ett mycket tillgängligt sätt illustrera nödvändigheten av kapitalismens avskaffande. GMR:s ordförande, annars medlem i Internationella Socialister, begränsade sig till att återupprepa samma paroll som man hade på affischen utan att inte heller hon på något sätt nämna klasskampen.

Det är alltså uppenbart att GMR:s demonstration på alla punkter var en borgerlig demonstration. Även rent reformistiska strider för de mest brinnande behov hos arbetarklassen förutsätter att klasskampen öppet kommer till uttryck. GMR:s demonstration kan alltså inte ens kallas för reformistisk.

För att förklara bort ett sådant agerande inför sina medlemmar drar ledarna för ovanstående organisationer fram det, inom vänstern, mest utslitna argumentet: Det är nämligen så, säger man, att om man tar med sig sina röda flaggor och sina klasskampsparoller skrämmer man bort de stora massor av människor som i dagsläget inte är socialister. Man begränsar på detta sätt, menar de, själva demonstrationen och gör det mycket svårt för ”vanligt folk” att gå med.

Det faller aldrig dessa ledare in, att även om man med hjälp av denna självcensur skulle lyckas samla inte ett tusen, utan ett hundra tusen människor, skulle det vara lika värdelöst. Man skulle samla ett hundra tusen så att alla gemensamt kan höra och uttrycka – vad då? Att rasismen är ond och dålig? Vilket värdelöst moraliserande! Efteråt skulle alla gå hem och i morgon börja bete sig bättre mot invandrare, eller hur? Men verkligheten fungerar inte så. Människor är inte rasister för att de har råkat tänka lite fel, eller för att en ond ideologi har tagit över där uppe i huvudet.

De flesta svenska arbetare befinner sig i en dålig position som dessutom försämras snabbt. De sparkas i tusental, deras reallöner sjunker, skolor och fritids som deras barn går på läggs ner, vården stressas sönder och de psykiska problemen breder ut sig, och bakom allt detta står kapitalistklassen. De invandrade arbetarna har det ännu mycket sämre eftersom allt detta förtryck utövas ännu mycket hårdare mot dem, då de i större utsträckning tillhör arbetarklassens lägre skikt, samtidigt som de på alla plan också förtrycks i sin egenskap av invandrare. Med detta sagt är de svenska arbetarnas situation inte på något sätt åtråvärd och just i deras materiella situation ligger roten till deras missnöje – ett verkligt, så att säga högst materiellt missnöje. Här hjälper inga fina fraser mot rasismen. Dessa fraser kan upprepas i all oändlighet av hundratusentals arbetare men när dagen är slut är alla de materiella orsaker som livnär rasismen fortfarande kvar. Därför kan kampen mot rasismen föras bara genom kampen mot de materiella problemen och därför i sin förlängning också mot den klass som står bakom dessa problem.

Vad har nu uppnåtts med GMR:s demonstration? De flesta som var med var redan antingen medlemmar i de socialistiska grupper som organiserade demon eller deras sympatisörer och vänner. På demonstrationen fick de sedan en läxa i vilka omvägar man ska ta för att slippa nämna kapitalismens ansvar för förtrycket mot invandrare och flyktingar. Effekten av detta kan bara vara skadlig. En demonstration på ett tusen som går under klasskampens fana är alltid bättre än en demonstration med hundra tusen som förtiger klasskampen. En demonstration som förtiger klasskampen lurar dessutom arbetarna att lösningen på problemet ligger någon annanstans.

När vi frågade en av medlemmarna i Internationella Socialister vart klasskampen på demonstrationen hade tagit vägen, pekade han stolt på deras tidning Antikapitalist som han just höll på att sälja. Detta är det sista argumentet som man kan använda för att rättfärdiga sin roll som organisatör av en borgerlig demonstration. Tyvärr är det också en sorglig undanflykt. Alla som någonsin har försökt sälja vänstertidningar vet mycket väl att det är bara ett fåtal, kanske några procent av de människor som kommer till en demonstration som köper en tidning. Med detta kan vi uppskatta att V, KP, SP och IS har lyckats genom sina tidningar få fram klasskampens budskap till kanske 20 eller 30 personer i en demo på 600. Samtidigt har man som organisatör genom affischer, paroller, flygblad och tal inpräntat ett borgerligt budskap hos de 570 som inte har köpt några tidningar.

Det finns här ett ännu mer grundläggande problem än bara ett förhållande mellan två tal och det är den påtagliga skillnaden mellan klassperspektivet som förekommer i Flamman, Proletären, Internationalen och Antikapitalist och den politik som V, KP, SP och IS har valt att genomföra i praktiken på den givna demonstrationen. I tidningen klasskamp och vänsterprat – i praktiken klassamarbete. De som har köpt tidningarna får väl själva dra slutsatserna…

Med dessa förhållanden i åtanke valde GNMR, där Arbetarmakt ingår, helt riktigt att inte ansluta sig till den borgerliga demonstrationen. En annan och mycket viktig orsak var att GNMR förvägrades rätten att föra fram sina banderoller och slagord som hade med klasskampen att göra. Det är fullt tillåtet att närvara på en borgerlig demonstration, men med syftet att vinna över de aktivister och arbetare som har hamnat där till klasskampens sida. Det kan i sin tur lyckas bara om man helt öppet och utan begränsningar på demonstrationen kan föra fram den socialistiska politiken, vilket i detta fall var omöjligt. I efterhand anmärkte vissa företrädare för GMR:s läger (exempelvis på SP:s hemsida) att vi visst kunde ha varit med och tagit med oss våra banderoller och slagord. Då dessa företrädare uttryckte denna mening först efter demonstrationen, är det helt oväsentligt i sammanhanget.

I efterhand kan man säga att den 9 november i Göteborg har visat att ledarna i V, KP, SP och IS har behållit dominansen över sina medlemmar i den här frågan, medlemmar som i det stora flertalet har varit tvungna att genomgå erfarenheten av en borgerlig demonstration (för många antar vi att det inte var första gången). Vi uppmanar därför, och vi tycker också att GNMR öppet borde uppmana, gräsrötterna i dessa organisationer att ställa krav på att deras ledare i praktiken ska genomföra en politik på klasskampens grund med målet att avskaffa kapitalismen, och inte bara abstrakt kritisera kapitalismen i sina tidningar. Om de vägrar, organisera då fraktioner med målet att vrida makten i organisationerna ur händerna på dessa ledare. Om detta inte lyckas – splittra! Marx, Engels, Lenin och Trotskij föredrog alltid att splittra och förbli i minoritet i stället för att tvingas vara slavar under en politik som i praktiken tjänar kapitalet. Vi uppmanar i synnerhet medlemmarna i UV och RKU att bryta med klassamarbetets politik och ta med sig sina organisationer in i Göteborgs Nätverk mot Rasism.

Senad Kadic
Arbetarmakt, Göteborg

Följande artikel publicerades i Arbetarmakt nr 5 inför demonstrationen i Göteborg i samband med minnesdagen för Kristallnatten den 9 november. Det som artikeln förutsåg när det gäller GMR:s demonstration kom tyvärr att bekräftas, och vi återkommer med en utvärdering av händelserna i Göteborg den 9 november.

Ja, det kan man om man ska tro på Ung Vänster, Socialistiska Partiet och Kommunistiska Partiet i Göteborg.

Det har nu under flera år funnits en splittring i Göteborgs vänster i frågan om hur man bekämpar rasismen. En sådan splittring är inget främmande för resten av landet heller, men den har på sista tiden kommit till uttryck extra tydligt i Göteborg. Det handlar om en drabbning mellan klasskamp och klassamarbete, mellan socialistiska och borgerliga paroller och mellan aktivt motstånd mot rasismen och sjungandet av sommarvisor och tomma fraser vid sidan om kampen.

På klasskampens sida har stått Göteborgs Nätverk mot Rasism, där Arbetarmakt, Ramma, Revolutionära Fronten, Rättvisepartiet Socialisterna och syndikalisterna ingår. Nätverket är en enhetsfront vilket innebär att vi kan ena våra krafter runt utförandet av gemensamma praktiska aktioner och kompromissa även om vi inte har samma politik i alla frågor. För en kommunistisk organisation som medverkar i enhetsfronten, i det här fallet är det Arbetarmakt, är det samtidigt absolut nödvändigt att man erhåller full rätt att kritisera sina allierade och kunna sprida sin egen politik. Dessa är de enklaste principerna för enhetsfront så som de utarbetades av Lenin och Trotskij.

Man kan som exempel ta hur enhetsfronten Göteborgs Nätverk mot Rasism har fungerat. Strax innan valet försökte sig Sverigedemokraterna på att organisera ett torgmöte i centrala stan. Nätverket beslutade att de måste störas så mycket som möjligt. Det var rätt just eftersom demokratiprincipen aldrig kan stå över klasskampen. Det som SD gör skadar grovt arbetarklassen och man har därför all rätt att stoppa dem så länge man har styrkan att göra det. Uppslutningen på denna aktion, en av många som nätverket har utfört, demonstrerar väldigt bra hur man kämpar under klasskampens paroller så att dessa inte bara utgör tomma meningar på våra banderoller, utan också blir tillämpade i verkligheten. Antirasism, ja! Men inte vilken antirasism som helst utan en som har sin rot i arbetarklassen och klasskampen och därför står över den borgerliga demokratin och över varje princip om yttrandefriheten för rasister och fascister.

Flera vänstergrupper har dock valt att gå en annan väg och antingen passivt stå bredvid eller inte medverka alls i aktionerna mot SD eller nazister. De har därmed visat klart att för dem så står den borgerliga demokratin över klasskampen närhelst man kommer till en praktisk situation.

Ung Vänster och RKU valde för två år sedan att hoppa av från nätverket, så snart det började radikaliseras. En mycket positiv sak är att vissa av deras medlemmar ändå har kommit på GNMR:s aktioner som privatpersoner, vilket visar att det bland en del av dem finns en klar uppfattning vad kampen egentligen handlar om. Kommunistiska Partiet har man däremot inte kunnat se ett spår av, lika lite som Socialistiska Partiet som man dessutom har bjudit in i nätverket flera gånger. Sådan har situationen varit på det antirasistiska fältet i Göteborg.

Vid sidan av dessa grupper har också Internationella Socialister (IS) 2007 bildat en frontgrupp under namnet Göteborg mot Rasism (likheten med GNMR:s eget namn tycks inte vara en slump). GMR:s metod bygger på att man kastar ut allt vad socialism och klasskamp heter för att nå, som man säger, en stor bredd på rörelsen. De socialistiska parollerna och slagorden byts ut mot de borgerligt demokratiska. Nu har GMR, med IS i spetsen beslutat att organisera en egen demonstration på Kristallnatten den 9 november i Göteborg. Demonstrationen går under parollen ”Mot rasism”. Denna paroll saknar någon som helst förbindelse med klasskamp eller kapitalism och är därför på sin höjdpunkt tom moralism. De som vill vara med får dessutom helst inte ha med sig några socialistiska paroller eller slagord som handlar om klasskamp. En demonstration som vägrar nämna klasskamp är en demonstration under klassamarbetets fana. Det är nödvändigt för att man ska få med sig Miljöpartiet och flera religiösa grupper alltså rena borgerliga och småborgerliga organisationer med utpräglad borgerlig politik och utan någon förankring i arbetarklassen. Man har också försökt bjuda in LUF och MUF. Att lägga ner den socialistiska politiken för att få med sig borgerliga organisationer – det är höjden av opportunism.

Men hela denna bredd, som de på detta sätt ständigt hoppas uppnå, är fullständigt värdelös. För även om de skulle lyckas samla tusentals människor skulle detta vara en samling som förtiger att den enda framkomliga vägen i kampen mot rasismen kan vara klasskampen. Och hur kan kampen mot rasismen vara framgångsrik om den underställs en borgerlig politik när alla vet att det är just kapitalismen, dess kris, borgarpartierna och regeringen som bär ansvaret för rasismens och nazismens existens i första hand? I det praktiska utförandet, har det visat sig, både vid den stora aktionen mot nazisterna på Hisingen tidigare under året och vid den lyckade protesten mot SD:s torgmöte som nämns ovan, att GMR väljer att stå vid sidan om drabbningen, helst sjungande sommarvisor, eller skrikande i megafon från ett säkert avstånd.

Internationella erfarenheter
Det finns erfarenhet från nutid som bekräftar denna analys. Det är nämligen så att Internationella Socialister i England heter SWP och är till skillnad från sina svenska motsvarigheter den mest dominerande vänstergruppen där. Deras inflytande i den antirasistiska rörelsen i England är mycket stor och det handlar om samma sorts politik man genomför som här i Göteborg. Eftersom huvuddelen av den engelska antirasistiska rörelsen inte anser att man bör stoppa nazisterna med våld och på gatan, trots det hot de utgör, så har dessa växt sig mycket starka under den ekonomiska krisen. Självförsvaret lämnas åt asiatiska och afrikanska ungdomar som då på egen hand försöker stoppa gäng på hundratals nazister från att slå sönder deras områden. Samtidigt verkar medlemmarna i SWP för att öppet stoppa varje grupp demonstranter som försöker komma till ungdomarnas undsättning. Allting är nämligen bra så länge man står ett par kilometer bort från nazisterna och sjunger sommarvisor…

Inte alltför förvånande så har ledningen för V, Ung Vänster, Kommunistiska Partiet och Socialistiska Partiet valt att deras medlemmar ska gå i denna demonstration. De har valt att bekämpa rasismen genom att förtiga klasskampen. Alla dessa vänstergrupper gör i ord en stor sak av sin tillgivenhet för klasskampen och arbetarklassen. På sin hemsida stoltserar KP med sitt motto ”Klass mot klass” och på SP:s hemsida brukade det heta att man är ”100% vänster”. Men när det kommer till praktiken visar sig alltså dessa fraser vara helt utan innehåll.

I detta läge beslutade GNMR helt rätt att inte följa med i denna demonstration. För hade vi gjort detta så hade vi bara tillfört hundratals av våra aktivister till en borgerlig demonstration med borgerliga syften. I stället har vi inget annat val än att gå i vårt eget tåg. Vår huvudparoll är: ”Mot rasism och högerpolitik”. Arbetarmakt stödjer fullständigt detta beslut. Vi uppmanar samtidigt medlemmarna i V, UV, SP och KP som verkligen vill följa klasskampens väg att ställa sina ledare till svars.

Senad Kadic

Nu på söndag kommer en grupp som kallar sig ”Bevara Keillers park – Nej till moskén” att demonstrera på Hisingen mot ett moskébygge. Bakom gruppen står lokala nazister, i första hand Johan Halvar som är kassör för Nationaldemokraterna i Göteborg och Andreas Nyberg som tidigare har varit ordförande för ND ungdom och numera är ledande inom ND. Flera kända nazister och en ledande SD:are i Göteborg har anmält att de kommer att närvara på demonstrationen. Info14 har under flera dagar uppmanat nazister och deras sympatisörer att samla sig.

Det finns en Facebook-grupp med samma namn med över 5 000 medlemmar och runt 100 personer har skrivit upp att de kommer till demonstrationen. Troligtvis så förstår inte de flesta av dessa människor att det bakom kampanjen står nazistiska organisationer och det krävs visserligen inga större uppoffringar eller beslutsamhet för att vara med i en Facebook-grupp. Men det är ändå talande att 5 000 personer under en kort tidsperiod har uttryck sin sympati med en rent och öppet rasistisk kampanj.

Hur många av dessa som är beredda att omsätta sina sympatier i praktisk handling och hur mycket stöd hos dem nazisterna kommer att kunna vinna, kommer att avgöras av kraftmätningen mellan nazister och antifascister på Göteborgs gator nu på söndagen.

Nazisternas syfte är, precis som nyligen i Dudley i England (se artikeln på vår hemsida), att samla stöd för sin rörelse genom att spela på de utbredda fördomarna mot muslimer och invandrare som finns och splittra arbetarområden efter etniska/religiösa linjer. Detta kommer, hoppas de, att ge dem en chans att marschera genom våra områden, visa sin styrka och på detta sätt vinna ännu mer stöd bland de minst politiskt utvecklade eller mest missnöjda och konservativa arbetarskikten.

I Dudley verkade antifascisternas funktionärer, många medlemmarna i Socialist Workers Party (i Sverige Internationella Socialister) förlamande på kampen då de gjorde allt som stod i deras makt för att förhindra antifascister från att konfrontera de nazistiska gängen, vilket var det enda effektiva sättet att stoppa dem. Den antifascistiska demonstrationen blev under lång tid passivt stående på stort avstånd från nazisterna. Resultatet blev ett nederlag där nazisterna i stort fick härja fritt, misshandla och bränna mitt i ett invandrarområde. De skyddades dessutom flitigt av borgarstatens polis som slog och arresterade många antinazister.

Detta visar klart på två saker:

1. Nazisterna kan stoppas bara genom ett välorganiserat och massivt militant agerande. Man måste aktivt söka upp dem, skrämma, blockera, ställa sig i deras väg och till slut, om så krävs, även konfrontera dem med våld, för att försvara våra gator. Om ingen ställer sig i vägen för de nazistiska skurkarna kommer de att med en maximal användning av våld göra stor och kanske oreparabel skada då de attackerar invandrare, socialister, fackaktivister, kvinnokämpar, HBT-personer m.fl.

2. Antifascister får inte ha något förtroende för att polisen kommer att göra jobbet åt oss. Exempel efter exempel visar att så inte kommer att ske. Kom ihåg hur polisen vidrigt misshandlade hundratals helt fredliga socialister och antifascister när de försökte stoppa marschen i Salem 2008! Kom ihåg polisens egen rasism under kravallerna i Rosengård! Lär av Dudley!

I Göteborg kommer Göteborgs Nätverk mot Rasism, där Arbetarmakt ingår tillsammans med många andra vänstergrupper, att anordna en motdemonstration. Alla som vill visa sitt missnöje med att det nazistiska avskummet försöker marschera genom Göteborg, är välkomna till motdemonstrationen på söndagen. Vi samlas på Kvilletorget, kl. 11.00. Sprid och mobilisera!

Inga gator, inga torg åt nazister i Göteborg!

Inget förtroende för borgarnas polisapparat!

Arbetarmakt (Göteborg)

goteborg@arbetarmakt.com

gnmr@hushmail.com

Vi har flera gånger rapporterat om den antifascistiska kampen i Storbritannien. Det är speciellt det fascistiska English Defence League som organiserar provokativa marscher med udden riktad mot muslimer. Här återger vi en ny rapport från våra kamrater i Workers Power, den här gången från påskaftonens protester i Dudley. EDL skapade förödelse på gatorna i Dudley, medan antifascister angreps med smällare och den centrala moskén i anfölls.

Mellan 1 000 och 2 000 anhängare till den fascistiska organisationen marscherade genom staden eskorterade av polisen. En order kl. 16 om att skingras resulterade bara i att gäng på flera hundra bröt sig ur polisens inringning för att härja runt i stadens centrum.

Under tiden höll Unite Against Fascism (UAF) en ”karneval” på en parkeringsplats en bit därifrån när mellan 1 000 och 1 500 antifascister, varav många anlänt utifrån med bussar, av polisen förnekades rätten att marschera. Alla plakat och fackliga och andra banderoller var påtagliga genom sin frånvaro eftersom polisen konfiskerade alla stolpar och pinnar med förevändningen att de kunde användas som vapen.

Samlingen av antifascister förstärktes hela tiden under eftermiddagen genom uppslutning från arga lokalbor, för det mesta asiatiska ungdomar. Under hela dagen hade UAF:s ordningsvakter strikta order att bevara ordningen och hålla kvar folksamlingen på parkeringsplatsen. Dudleybor förväntade sig en marsch och samlades på en intilliggande gata.

Vad hände?
EDL hade kallat till demonstration mot det föreslagna byggandet av en ny moské i staden, trots det faktum att ansökan redan hade avslagits av kommunen av planeringsskäl. Detta var inget annat än en provokativ uppmaning till regeringen att angripa minoriteters religiösa frihet.

Dudleybon Vijay sade till Workers Power: ”Jag är inte muslim, jag kommer från en sikhisk familj. Huruvida den här moskén byggs eller inte är en lokal fråga. Dem här människorna har kommit hit för att ställa till bråk och vända granne mot granne.”

När han fick höra att en del sikher var inblandade i EDL, svarade Vijay: ”Det förvånar mig. Kanske det är annorlunda på andra platser, men alla kommer bra överens där jag bor. Det finns några få skitstövlar, men dem ligger lågt. De kommer att bli uppmuntrade av att EDL kommer hit och det därför som vi kommit för att stoppa dem.”

Vijay var inte alls den ende icke-muslimen från Dudley som kom dit för att stoppa EDL. Grupper med lokala sikher var med på UAF:s möte. Senare under dagen gjorde en del ungdomar med afrokaribiskt påbrå motstånd mot polisen för att kunna ansluta sig till en marsch som letade efter fascisterna.

Marsch mot fascister
När majoriteten av lokalbor samlades på gatan under förberedelser för att marschera, och majoriteten av UAF:s anhängare samlades på parkeringsplatsen för att lyssna till tal av UAF-ledare och lokala dignitärer, uppstod det spänningar bland antifascisterna. När spanare från EDL siktades och delar av folksamlingen bröt sig ur för att konfrontera dem, gjorde UAF:s ordningsvakter ett bra jobb genom att hålla ihop gruppen innan polisen kunde kasta sig över oss och splittra upp oss.

Men under hela eftermiddagen insisterade ordningsvakterna på att fascisterna befann sig långt bort och inte skulle tillåtas att marschera. När rykten började spridas att EDL marscherade mot Netherton, på andra sidan centrum från UAF:s möte, insisterade en del ordningsvakter på att detta var lögner som spreds av provokatörer, och anklagade de som stod utanför parkeringsplatsen för splittra demonstrationen.

Misstron och förvirringen ökade när oberoende spanare bekräftade att omkring 1 000 EDL-anhängare var inringade av polisen inte långt därifrån, samtidigt som UAF:s ordningsvakter fortsatte att fösa tillbaka demonstranter till parkeringsplatsen.

När eftermiddagen drog ut på tiden och demonstranterna blev allt mer otåliga, samlades en majoritet av motdemonstrationen ilsket på gatan. Nyheter spreds om att den centrala moskén i Dudley angripits. Strax efter kl. 16 – den tid polisen angett för att upplösa mötet – började ordningsvakterna att be demonstranterna att återvända till sina bussar. Färska rykten florerade om att huvuddelen av EDL hade brutit sig ur polisens inringning och nu var på väg mot motdemonstrationen. Ordningsvakter bildade kedja för att hålla tillbaka den uppretade folksamlingen.

En ordningsvakt, också välkänd aktivist i Socialist Workers Party, svor inför medlemmar i den socialistiska ungdomsgruppen Revolution på att om EDL hade brutit sig ur, skulle han veta det. Men bara några ögonblick senare kunde flera hundra EDL-anhängare ses bara några kvarter bort. Medan en förvirrad minoritet leddes tillbaka till sina bussar av UAF:s ordningsvakter, rusade resten av demonstrationen förbi polisen. En kort konfrontation ägde rum med EDL, försvarslösa antifascister angreps med smällare och andra projektiler, innan kravallpolisen ingrep och drev tillbaka antifascisterna till parkeringsplatsen och EDL till Netherton.

UAF försvinner, antifascistiska ungdomar marscherar
Inringade av tungt beväpnad kravallpolis, en del med hundar, drevs omkring 400 till 500 antifascister nedslagna bort från de plundrande gängen med EDL:s slagskämpar. UAF:s bussar var borta, med ordningsvakter och allt, och lokala asiatiska ungdomar lämnades kvar att ensamma konfrontera polisen och fascisterna, med bara en liten grupp från Revolution kvar av de socialistiska organisationerna. De som lämnade kan givetvis inte beskyllas för det, och inte heller deras chaufförer för att de åkte på utsatt tid.

Men faktum är att det innebar att UAF missade dagens största händelse, när den antifascistiska mobiliseringen bröt sig igenom inringningen och marscherade runt i Dudley för att leta efter EDL.

När polisen försökte splittra inringningen i två mindre grupper, var det särskilt anmärkningsvärt med vilken hastighet båda grupperna motsatte sig angreppet från polisen och omgrupperade sig tillsammans med en ny grupp av lokala ungdomar. Polisen angrep med batonger och hundar men var helt oförmögen att kontrollera de lokala ungdomarnas ilska.

Genom att röra sig snabbt, kunde marschen helt undvika varje inringning från polisens sida. Polisbefälen kunde uppenbarligen inte förmedla helikoptrarnas spaning till markenheter som var obekanta med Dudleys gator innan marschen hade rört sig någon annanstans.

Detta skulle ha varit omöjligt tidigare under dagen, när förvirring rådde i och med att UAF:s ledning var besluten att det inte skulle bli någon marsch. Ordningsvakterna var antingen själva övertygade om att den information som fördes vidare om EDL:s rörelser var riktig, eller också vilseförde de avsiktligt demonstranterna för att hålla kvar demonstrationen på parkeringsplatsen. Det ironiska är att lokala ungdomar från Dudley marscherade mot EDL trots UAF, inte på grund av UAF.

Vid den tid när marschen hade brutit sig ut, och UAF:s bussar hade åkt hem, lyckades polisen bara driva ut de uppsplittrade EDL-grupperna från Netherton och bort från den nu mycket större antifascistiska kontingenten.

Ilskan var påtaglig i marschen och lokala ungdomar kände sig uppenbarligen förrådda av UAF. En ordningsvakt från Muslim Association of Britain som fanns kvar, och som insisterade på att demonstrationen skulle skingras, blev utan omsvep tillsagd att istället gå hem.

En annan förnekade upprepade gånger att moskén inte hade angripits, vilket senare rapporterades av BBC. Även så här sent på dagen var demonstranterna beredda att ta honom på orden. Om han talat sanning, hade marschen – som nu i praktiken saknade organiserad ledning – sannolikt inte ebbat ut när den nådde Netherton och fann att området befriats från EDL-anhängare av polisen.

Antifascister har rätt att marschera!
Polisen rensade slutligen Dudley från EDL-anhängare men, vilket varit fallet hela tiden vid EDL-demonstrationer under det senaste året, den gjorde det på sitt eget sätt, trots att ett stort antal antifascister anlänt för att lära rasisterna en läxa.

Dudley visade åtminstone, vilket är långt ifrån officiella rapporter från UAF om lugn under dagen, att det är möjligt för antifascister att utöva sin rätt att marschera trots dekret både från kommun och från polis. Det som är beklagligt är den roll som UAF spelade i allt detta, eller snarare den roll UAF inte spelade.

När ledande medlemmar i UAF och Socialist Workers Party greps av speciella polisgrupper vid en protest mot EDL i Bolton två veckor före Dudley, blev det uppenbart att seriösa antifascister i UAF stod inför ett alltmer beslutsamt motstånd både från staten och från fascisterna.

Det uppenbart målinriktade gripandet av sex gånger så många antifascister som fascister visade att idén om staten som neutral medlare mellan de två lägren är en lögn, oavsett vilka speciella skäl som polisen i Manchester hade eller inte hade för angreppet.

Vi förstår att det fanns allvarliga spänningar mellan vänstern och högern i UAF:s ledning under de två veckorna före Dudley. Men i slutändan gav vänstern efter i namn av enheten med reformister och pacifister som uppenbarligen inte kan se vad staten egentligen är, inte ens när den marscherar fram och slår dem i ansiktet.

Det var därför som UAF inte demonstrerade i Dudley och istället valde att försöka kontrollera lokalbornas ilska. En del kommer att hävda att EDL var fler än oss den dagen, men mer pålitliga spanare från UAF kunde ha informerat oss om att EDL:s demonstration splittrades upp på ett tidigt stadium. UAF kan mycket väl ha varit utsatta för allvarligt tryck från polisen, men felet var allvarligare än att arrangera för bussarna att åka så tidigt.

Det pris som betalas för kompromissen och självbelåtenheten är nedsvärtandet av UAF:s namn i en stad där ett stort antal antifascistiska ungdomar, både muslimer och andra, kom ut för att utöva sin demokratiska rätt att konfrontera gäng med fascister som drog genom deras stad och sprutade ut sin rasistiska galla.

För försvar av våra demonstrationer
Det står klart att den antifascistiska rörelsen redan i viss mån har börjat organisera sig oberoende av UAF. I Dudley förlitade sig antifascister i slutändan på sin egen spaning när det stod klart att informationen från UAF var felaktig. Majoriteten av demonstrationen samlades trotsigt på gatan medan UAF förgäves försökte hålla en ”karneval”.

Workers Power kommer att vidta åtgärder för att bilda ett antifascistiskt försvarsförbund med alla organisationer och enskilda som vill se ett organiserat försvar av antifascistiska mobiliseringar och för att fysiskt stoppa EDL:s pogromer. Det skulle kunna tillhandahålla sina egna disciplinerade och vältränade ordningsvakter som kan försvara antifascisters rätt att demonstrera och som kan fatta beslut och ändra taktik på stående fot.

Men idag, när EDL börjar mobilisera allt fler fotsoldater och allt mer börjar likna 1970-talets National Front, är antifascistisk oenighet inte en lyx vi kan kosta på oss. Vi behöver maximal enhet mellan arbetarklassens och de förtryckta minoriteternas krafter mot den stigande fascistiska vågen, och till försvar för våra demokratiska fri- och rättigheter gentemot staten.

Därför faller ansvaret på vänstern i UAF, de seriösa antifascisterna i Socialist Workers Party och andra, att göra det som är nödvändigt för att omvandla det mycket större UAF till en verklig arbetarenhetsfront mot extremhögern, en organisation som kan mobilisera och organisera de asiatiska ungdomar som slog tillbaka i Dudley, Birmingham och på andra håll tillsammans med den bredare arbetarrörelsen, besegra pogrommakarna i EDL en gång för alla.

Det måste inträffa innan fler nederlag som i det i Dudley ännu mer demoraliserar våra egna led och till slut diskrediterar rörelsen i dess helhet i ögonen på de militanta ungdomar som är beredda att försvara sig mot fascistiska angrepp.

Vi kan inte kosta på oss att vara tveksamma om huruvida vi passivt ska protestera mot fascismens existens inför staten eller aktivt försvara oss mot den.

Det förra – att förvänta sig att staten ska hjälpa till med att stoppa extremhögern – är den säkraste vägen till att fascismen ska vinna trovärdighet som en radikal masskraft i Storbritannien och inledningen till en ny tid med apati och demoralisering i arbetarklassen, terror för etniska minoriteter och hegemoni för en politisk höger som angriper levnadsstandarden och rättigheterna för en splittrad arbetarklass.

Alternativet är EDL:s nederlag – den nödvändiga förelöparen till en arbetarklass som står enad mot alla försök att undergräva vår styrka, och enad i kampen för socialism, mänsklig frigörelse och demokratisk kontroll över allt det goda i livet.

När nu Socialist Workers Party (SWP) om några dagar samlas för sin nationella konferens finns det många viktiga debatter som bör föras, med konsekvenser inte bara för att utvärdera organisationens allmänna metod, utan för de avgörande uppgifter som vänstern står inför här och nu. Speciellt en fråga förblir obesvarad – hur ska vänstern svara på den utmaning som vårens val utgör?

Krisen
De omedelbara effekterna av den ekonomiska krisen, och speciellt den höga arbetslösheten, härjar fortfarande. Men nu åtföljs de av nedskärningar i offentlig service, vilka förvisso är grymma men ändå bara toppen på isberget när både Labour och högern (Tories) försöker använda det brittiska underskottet i budgeten som en ursäkt för att få vanliga människor att betala priset, i stället för bankerna som orsakade krisen.

Labour verkar vara inställda på att förlora nästa val, efter att ha stött bort allt fler av sina anhängare i arbetarklassen sedan de övertog regeringsmakten 1997. Samtidigt ställer kapitalisterna sig i kö bakom högern, som de litar på ska genomföra det krossande av arbetarrörelsen som är nödvändigt för att överföra krisens värsta effekter på den. De har välsignat högerns partiledare Cameron med en valfond som är mer än dubbelt så stor som Labours.

Och ännu har vänstern inte, i en tid när kapitalismen är svagare och mer diskrediterad än på årtionden, kunnat erbjuda ett antikapitalistiskt alternativ till Labour i tid för ett val som kan omvandla Storbritannien. Om inte drastiska åtgärder vidtas kan vi bli sittande med en högerregering och med Labour i opposition som genomför en ytlig vänstersväng bara för att om fem, tio eller femton år förråda oss igen. Vi behöver bryta den cykeln.

Öppet brev
Den här faran har alla kunnat se. I förra årets EU-val fick fascisterna i BNP två mandat, medan det högerextrema UKIP vann flest mandat av alla partierna. Men BNP vann inte så många röster; de drog snarare fördel av att Labours röstetal kollapsade i de flesta arbetarområdena i landet.

SWP riktade som svar ett öppet brev till vänstern och uppmanade till en ”öppen konferens med alla som är beredda att ställa upp kandidater som representerar arbetarklassens intressen vid nästa val.” Under en period välkomnades svar från olika aktivister och debatter började uppstå om vad som kunde göras inför Labours historiskt sett ojämförbart låga popularitet.

Workers Power hävdade att en sådan konferens skulle kunna bli ett historiskt tillfälle att i verklig mening utforma ett alternativ till Labour – inte bara en vallista som är ”här idag, men borta i morgon”, utan ett nytt antikapitalistiskt arbetarparti som kan bekämpa krisens effekter, inte bara i valbåsen, utan på gatorna och i strejkvakterna.

Men nu när det behövs som bäst verkar det öppna brevet ha glömts bort. Det har tagits bort från framsidan på Socialist Workers hemsida just när de kapitalistiska partierna börjar dra igång sina valkampanjer och stora politiska frågor tvingas upp på väljarnas dagordning över hela landet. En öppen konferens för att diskutera frågan har inte nämnts sedan då.

Ett negativt svar från Socialist Party (systerorganisation till Rättvisepartiet Socialisterna) på det öppna brevet bidrog till att SWP backade in i ett hörn och helt undvek de avgörande frågorna. Sadie Robinson gav i Socialist Worker den 3 oktober uttryck för den nya linjen, eller bristen på linje, i en artikel om Labours förräderier och som avslutades med en slutsats under rubriken ”Vad ska vänstern göra?” Svaret var begränsat till att ”bygga motstånd mot angreppen”, vilket är ”nyckeln till att återuppliva det självförtroende hos arbetarklassen som är nödvändigt för att både bryta reformismens grepp och kämpa för ett system som inte sviker majoriteten.”

Det är naturligtvis livsviktigt att bygga upp motstånd mot de angrepp som kommer att komma från vilket parti som än vinner valet. Men det ger inget svar på den fråga som många miljoner människor ställer – ”vilket är det politiska alternativet till de kapitalistiska partier som planerar att få vanliga människor att betala för den ekonomiska krisen?”

Upprop för ett nytt antikapitalistiskt parti
Workers Power uppmanade till enhet och publicerade en appell för att bilda ett nytt antikapitalistiskt arbetarparti, i vilket vi uppmanade till:

• En öppen konferens – som samlar fackföreningar, socialistiska organisationer, arbetare, ungdomar och vänsteraktivister – för att lansera ett nytt antikapitalistiskt parti
• Lokala kommittéer för ett nytt parti: börja skapa rötter i bostadsområdena
• För en lista med kandidater i valet

Vi har fått ett utmärkt mottagande för vårt upprop från arbetare och ungdomar i hela landet. Om SWP gjorde detsamma, skulle vi kunna samla stöd från många tusen människor.

Val måste nu hållas i Storbritannien senast den 3 juni, och det finns inte så mycket tid kvar. Många arbetarväljare kommer, under det mycket verkliga hotet av en högerregering, hålla för näsan och rösta på Labour i valet bara för att hålla högern borta. Men vänstern behöver använda valet för att föra fram socialistiska och antikapitalistiska svar på krisen. Vi bör fortfarande ställa upp en lista med kandidater på en antikapitalistisk plattform. Vi kan ännu använda den ökade politiska medvetenheten under valet för att peka på möjligheten av ett alternativ, och hålla en konferens efteråt för att diskutera bildandet av ett parti som kan bidra till att försvara oss från kommande angrepp.

Det har lagts fram dokument inför SWP:s konferens till helgen som stöder uppropet för ett nytt antikapitalistiskt parti. Workers Power uppmanar konferensens delegater att stöda dem. Då kan valet 2010 användas och inte bli en missad möjlighet för vänstern.

John Bowman

Storbritanniens största socialistiska grupp – Socialist Workers Party – är involverad i en skarp intern strid under upptakten till den nationella konferensen på det nya året.

Krisen utgör både en fara och en möjlighet. Faran är att dispyten – som hittills åtföljts av uteslutningar, hot och en omfattande politisk förvirring – kommer att demoralisera och desorganisera en betydande del av Storbritanniens radikala vänsteraktivister. Ett stort antal arbetare och ungdomar kan i värsta fall ge upp den viktigaste uppgiften för socialister idag: att bygga ett revolutionärt parti.

Men möjligheten är lika verklig. Den består i att använda den interna kampen för att klargöra de politiska perspektiven, taktiken och de uppgifter som socialister står inför idag och samtidigt stärka den revolutionära socialismens krafter.

Vad handlar då krisen om? Fraktionskampen roterar runt de tidigare medlemmarna i centralkommittén Lindsey German, John Rees och Chris Nineham. Alla tre var nära förknippade med det misslyckade projektet Respect och är fortfarande de som håller i Stop the War Coalition. De har bildat en fraktion som kallas Vänsterplattformen, vilken föreslår en alternativ uppsättning perspektiv inför SWP:s kommande nationella konferens.

Majoriteten – med nyckelpersoner som nationelle sekreteraren Martin Smith och Alex Callinicos, internationell sekreterare för Internationella Socialistiska Tendensen (IST), vid rodret – motsätter sig minoritetens försök att förändra partiets inriktning. Aktivister som är förknippade med Vänsterplattformen – Alex Snowdon och Clare Solomon i Newcastle och London – har uteslutits för fraktionsverksamhet. Sådana uteslutningar, under perioden precis innan en konferens (den enda gång som fraktioner tillåts enligt SWP:s stadgar), är ett brott mot den demokratiska centralismen och ett försök att skrämma medlemmarna.

Det politiska innehållet i dispyten är koncentrerat till partiets tillämpning av enhetsfrontens politik, och hur partiet ska förhålla sig till den nya situation som öppnats i Storbritannien och internationellt i den stora finanskrisens och recessionens efterdyningar. Vänsterplattformen hävdar att SWP bör ta initiativ till en nationell enhetsfront mot recessionen – det som den talande nog kallar ”en bred förenad vänsterorganisation i nationell skala”. Den kritiserar majoritetens ledning för dess misslyckande med att skapa en kampanj som kan spela en roll som liknar den som spelades av Stop the War Coalition under det massomfattande motståndet mot invasionen av Irak.

Majoriteten säger emellertid att otillräcklig uppmärksamhet under de senaste åren ägnats åt att rekrytera till SWP, och att minoriteten lever i det förflutna och försöker fortsätta med ett sätt att arbeta som partiet använde i en tidigare situation i dagens nya förhållanden. Majoriteten avvisar idén om en bred nationell politisk samling som ska bildas mot recessionen, och är fokuserade på att rekrytera arbetare i kamp till SWP och att bygga partiets front Rätten till arbete. I den senaste utvecklingen anklagar majoriteten minoriteten för att omvandla den kommunistiska enhetsfrontspolitiken från en taktik till en strategi.

Det här är, som vi ska se, en anklagelse som Workers Power tidigare ofta riktat mot SWP:s allmänna metod. Den anklagelsen har hela SWP tills nu avvisat. SWP:s medlemmar kan nu förhoppningsvis tänka igenom hela frågan en gång till.

Samtidigt befinner sig SWP:s fackliga politik i kris. Under höstens postkonflikt – den viktigaste fackliga kampen i Storbritannien idag – bröt SWP:s ledande medlem i postfacket, ordföranden i CWU Jane Loftus, med partiets politik och röstade för den ruttna överenskommelse som sköt upp fackets nationella strejk utan att garantera några större eftergifter från Royal Mail.

Till skillnad från Snowdon och Solomon, som uteslöts för ”fraktionsverksamhet”, och i Solomons fall för att ha organiserat vad som förefaller ha varit ett framgångsrikt antikapitalistiskt arrangemang som kallades Myteri i östra London tidigare i år, uteslöts inte Loftus. CWU:s ordförande ombads att erkänna sitt misstag offentligt och korrigera det – hon vägrade dock att göra det och lämnade partiet. Kontrasten mellan SWP:s summariska behandling av människor som bara kritiserat ledningen inom partiet och den milda behandlingen av en medlem som gått över till den fackliga byråkratin och hjälper dem att avsluta en strejk är häpnadsväckande.

På den positiva finns, slutligen, en medlem i SWP i Glasgow – Graham Campbell – som föreslår SWP:s konferens att partiet ska ta upp Workers Powers upprop för ett nytt antikapitalistiskt parti. Även om Workers Power inte stöder allt i kamratens dokument där han motiverar sitt förslag – vi motsätter oss speciellt hans eftergifter till den skotska nationalismen och hans förslag för vad som i allt väsentligt skulle bli ett separat skotskt parti – är hans argument till förmån för vårt upprop välkomna och skulle representera ett stort steg i rätt riktning om SWP antog dem.

Workers Power har upprepade gånger uppmanat SWP, som den största organisationen inom extremvänstern, att följa exemplet från franska LCR (Ligue Communiste Révolutionnaire) och initiera en rörelse för ett nytt antikapitalistiskt parti. Noveau Parti Anticapitaliste (NPA) har samlat tiotusen militanter i sina led och kan spela en avgörande roll i motståndet mot krisen samtidigt som strategins grundläggande frågor debatteras. NPA har förvisso inte löst frågan om valpolitik eller revolutionär strategi och har ännu inte antagit ett konsekvent antikapitalistiskt program, men man debatterar sådana frågor i samband med gemensamma aktioner och med ett mycket större deltagande av arbetarmilitanter och ungdomar. Det är vad SWP skulle kunna spela en avgörande roll för att frigöra här.

Men en förutsättning är en öppen och ärlig intern debatt och en demokratisk konferens.

Partidemokrati och fraktionsverksamhet
Den nya ledningen i SWP borde vara medveten om att ifall de framhärdar med att rensa ut minoritetens anhängare, kommer det säkert innebära förlusten av ett betydande antal medlemmar och inte bara anhängare till Rees och German. Sådana principlösa uteslutningar demoraliserar alltid och modfäller många fler än de som nu är aktiva oppositionella. Men SWP-majoritetens ledare har inte alls inlett en ny politik genom att försöka skrämma oppositionella under perioden fram till organisationens konferens. Det är en gammal vana som går tillbaka till 1970-talet.

SWP:s föregångare, International Socialists, genomgick ett antal interna strider under 1970-talet. Då var IS/SWP-ledningens svar att införa ett förbud mot fraktioner, med undantag för tre månader innan en konferens. Systemet med valda ledningar för avdelningar och distrikt, konferenser med ett betydande antal delegater och månatliga internbulletiner öppna för alla avskaffades och ersattes med ett stort antal heltidsanställda, som valdes ut och ersattes enbart av centralkommittén. Den interna debatten slutade med en rad splittringar och uteslutningar inklusive Vänsterfraktionen som sedan blev Workers Power.

Det är inte sant, som de frihetliga påstår, att det är det oundvikliga resultatet av demokratisk centralism. Sådana aktioner är ett brott mot demokratisk centralism som lägger stor vikt vid intern demokrati inför en konferens. Trotskij sammanfattade detta på ett utmärkt sätt:

”Demokrati och centralism befinner sig inte alls i ett oföränderligt förhållande till varandra. Innan en konferens, när problemet består i att formulera en politisk linje för den kommande perioden, segrar demokratin över centralismen. När problemet är en politisk aktion underordnar centralismen demokratin. Demokratin hävdar åter sin rätt när partiet känner behovet att kritiskt granska sina egna handlingar.”

Att slå ned på oliktänkande precis innan en konferens är därför en byråkratiskt centralistisk inställning. Det är uppenbart att den inre partidemokratin, trots SWP:s demokratikommission förra året, förblir mycket svag, med få vägar för vanliga medlemmar att uttrycka sina avvikande åsikter eller att formulera en alternativ politik. Den enda ”fraktion” som tillåts är i verkligheten den sittande ledningen. Ett sådant system kan inte skola lojala, disciplinerade men kritiska medlemmar.

Avvisandet av själva idén att ha ett partiprogram förblir en central faktor för SWP:s problem. Utan ett sådant program blir taktiska vändningar extremt störande. Storbritannien är ett av de få länder där det är nödvändigt att ställa frågan: vad är ett program? Labourpartiet hade exempelvis aldrig något program. SWP:s historiske ledare Tony Cliff brukade håna krav på ett program som ”en blåkopia av ett maskingevär när det du behöver är geväret.” Ett argument som nu kommer tillbaka som en bumerang. Ja, i en viss mening är ett program verkligen en blåkopia – en blåkopia för att skapa ett parti som leder arbetarklassen till makten.

Programmet är ett kortfattat och klart formulerat dokument som inte bara slår fast det slutliga målet (arbetarmakt – socialism – ett klassläst samhälle), dess revolutionära principer och taktiska metoder – det sammansmälter allt detta med perspektivet för revolutionen och nyckelkraven på alla klasskampens viktigaste slagfält. Därmed kan dess strategi mätas mot reformisternas och de som vacklar mellan reform och revolution (centrister).

Det är således inte bara den grund på vilken människor går med i partiet, utan den gör det också möjligt för dem att lära sig dess arbetsmetoder, tillämpa dem och pröva dem i daglig praktik. Bara på den grundvalen kan medlemmarna sedan bedöma ledningens taktik – inte bara utifrån aspekten ”medförde de framgång i form av rekryter”, utan om partiets inflytande förbättrades inom arbetarklassen och hjälpte arbetare i kamp?

Utan sådana tydliga och allmänt begripliga principer har SWP:s ledning kunnat vingla in i en rad till stor del pragmatiska och alltmer principlösa politiska vändningar och sällan tvingats redogöra för misslyckanden och rena katastrofer som Respect. Varje gång en del av medlemmarna försökte kritisera vändningarna, angreps de av ledningen och dess heltidsanställda som ”konservativa” och utan kontakt med utvecklingen – beskyllningar som utformats för att minimera den faktiska politiska debatten i partiet om den nya linjen. Dessa medlemmar lämnade vanligtvis partiet eller blev uteslutna.

Om den nya ledningen – när den satte upp demokratikommissionen – på allvar hade velat vända ryggen åt den här byråkratiska metoden, skulle den inte ha inlett en våg med repression före en konferens. Även nu kommer vi att argumentera med alla SWP-medlemmar, oavsett om de stöder majoritetens eller minoritetens politiska linje, att de bör kräva av centralkommittén att omedelbart ta tillbaka alla bestraffningar som vidtagits mot dess motståndare och omedelbart förlänga en öppen och demokratisk förkonferensdiskussion med samlingar av medlemmarna i varje område, med talare från alla ståndpunkter, veckovisa internbulletiner och öppna elektroniska forum för medlemmarna. De bör dessutom se till att representationen på konferensen baseras på valet av delegater i förhållande till antalet medlemmar så att det på bästa sätt återspeglar de olika åsikterna.

Om det blev gjort, skulle konferensen kunna koncentrera sig på att göra ett ärligt bokslut över ledningens misstag under den senaste perioden. De kommer nödvändigtvis att beröra de misstag som begåtts av ledare från majoriteten och minoriteten – förhoppningsvis i form av den självkritik som förespråkades av Lenin och Kommunistiska internationalen.

Felaktiga föreställningar om och tillämpningar av enhetsfronten
Dispyten om frågan huruvida SWP ska bilda en bred enhetsfront mot recessionen visar att både minoriteten och majoriteten har en djupt rotad och felaktig föreställning om den marxistiska enhetsfrontspolitiken.

Enhetsfronten är en taktik som tillämpas av revolutionärer för att försöka förena arbetarklassen i kamp. Den är i huvudsak användbar när revolutionärerna – som idag – är en minoritet i arbetarklassen. Den innefattar en tydlig maning till de reformistiska arbetarna – till deras ledare liksom deras basmedlemmar – att göra gemensam sak med revolutionärerna mot kapitalisterna. Om de reformistiska ledarna vägrar, underlättar det för revolutionärerna att avslöja dem inför deras anhängare i arbetarklassen. Om de samtycker – vanligtvis under tryck från massorna – blir det möjligt för revolutionärerna att fördjupa sina gemensamma aktiviteter med starka krafter bestående av reformistiska arbetare under förhållanden av ökad kamp.

Nyckeln till en effektiv användning av taktiken är förslaget för gemensam handling, i vilken revolutionärerna hela tiden behåller sin fulla självständighet, kritiserar sina reformistiska allierade när helst det är nödvändigt och bryter enhetsfronten om reformisterna förråder den gemensamma kampen. Leo Trotskij sammanfattade det så här: ”Marschera separat, slå till gemensamt: var vänliga och gör bådadera.”

Borde socialister i Storbritannien därför ha lanserat ett upprop för en enhetsfront mot recessionen? Om vi förstår enhetsfronten på det här sätter, då kan svaret bara bli ja. Men det sätt på vilket den nya Vänsterplattformen i SWP ställer frågan visar att vad de syftar på ligger långt ifrån att vara en effektiv användning av den revolutionära taktiken med enhetsfronten. Vad de istället föreslår är ännu ett exempel på vad både John Rees och Alex Callinicos har teoretiserat som ”enhetsfronten av en speciell typ”.

Workers Power har, liksom SWP, från kreditkrisens och recessionens början argumenterat för masstrejker och ockupationer för att bekämpa alla förluster av jobb. Det omedelbara hindret är emellertid den byråkratiska ledningen för fackföreningarna. Högerledningarna för Unite, Unison och GMB sitter på sina händer och gör inget motstånd mot massakern på jobb, medan de fackliga vänsterledarna sicksackar mellan att prata om kamp och ruttna kompromisser. Ändå har motståndskamp brutit ut – Visteon, Vestas, posten, sophämtarna och bussarna.

En enhetsfrontstaktik måste innehålla en maning att föra samman alla dessa aktioner i gemensam solidaritet och arbete för att utsträcka dem till de stora fackens bataljoner och miljonerna arbetslösa. Det måste vara ett upprop som riktas till ledarna liksom till basmedlemmarna och måste helt och hållet vara praktiskt, så att varje reformistisk arbetare kan se att det som socialisterna föreslår är oumbärligt för kampens seger.

Eftersom vi inte förväntar oss att fackens ledningar gärna kommer att samordna sådana aktioner, är lokala och regionala aktionskommittéer det uppenbara sättet att försöka förena strejkerna. De solidaritetskommittéer som bildades runt kampen på Vestas och som började växa fram kring poststrejkerna skulle kunna utvidgas på det sättet. Fackliga ledare måste uppmanas att stöda dem och avslöjas och kritiseras hårt om de vägrar.

Vidga inflytandet
Den attraktionskraft som dessa organ skulle utöva om de involverade arbetare i kamp från olika sektorer skulle vara enorm. Och det råder inget tvivel om att, med tanke på de strejker som ägde rum i år, de många tusen aktivister som SWP:s medlemmar kan sätta i rörelse skulle ha kunnat nå verkliga framgångar med att få i gång lokala kommittéer. Det parti som initierade sådana aktioner skulle kraftigt vidga sitt inflytande och många av de som attraherades skulle otvivelaktigt gå med i partiet.

Men det är inte vad någon av fraktionerna i SWP har i åtanke när de debatterar enhetsfronten. Majoriteten avvisar exempelvis i sina argument idén om en nationell enhetsfront mot recessionen:

”SWP:s ledning har hävdat att proklamerandet av en ny massomfattande enhetsfront mot recessionen, att ta på sig orangea jackor och marschera genom Storbritannien för att protestera mot arbetslöshet, inte är någon garanti för framgång.”

Det verkar som om majoriteten, lika mycket som minoriteten, inte kan föreställa sig enhetsfronten som något annat än kampanjer med individuellt medlemskap, som är organiserade och kontrollerade av SWP, med stora möten och med några få vänskapligt inställda fackliga ledare och parlamentsledamöter från Labour på plattformarna, och ur vilka SWP kan rekrytera.

En marsch genom Storbritannien mot arbetslöshet är faktiskt en mycket bra idé, men att ett enda, ännu relativt litet parti ska försöka kontrollera den skulle vara en upprepning av felen från 1980-talet när kommunistiska partiet höll ”Folkmarschen för jobb” i ett hårt byråkratiskt grepp, och SWP:s ”Kampanj för rätten till arbete” var kvalitativt inte bättre. Därför skapades heller ingen massrörelse bland de arbetslösa – som den i början av 1930-talet.

Majoriteten tycks vara medveten om detta när den säger att ”varje initiativ av det slaget måste ha verkliga krafter ombord om det ska ses som något annat än en ’partifront’.” Och ändå är det just en ”partifront” som majoriteten lanserat mot recessionen: dess kampanj ”Rätten till arbete”. Den har haft en konferens, en demonstration utanför Labours konferens i Brighton och ett möte efter demonstrationen. Fackliga ledare som Mark Serwotka från PCS har talat från dess plattformar. Men den har inte skapat några verkliga strukturer som andra krafter än SWP på ett meningsfullt sätt kan ansluta sig till på lokal nivå för att bygga gemensamma aktioner.

På konferensen när Rätten till arbete grundades föreslog medlemmar i Workers Power att man skulle bilda lokala kommittéer – vi drev det som en del av vår kamp för lokala aktionskommittéer för att bekämpa krisens effekter. Nu nämner faktiskt minoritetens perspektivdokument det och noterar att vårt förslag antogs men aldrig genomfördes:

”vi har tvingats börja från början med varje ny konflikt, istället för att ha en bred organisation som skulle kunna föra med sig resurser och stöd från en kampanj till nästa och hjälpa till att generalisera motståndet. För att lösa det problemet drev en del kamrater en kampanj för att lansera en kampanj för Rätten till arbete. De mötte motstånd från centralkommittén med starkast möjliga ordval, och en ledande kamrat beskrev till och med idén som ’guevaraism’. Förslaget att upprätta en sådan kampanj led nederlag vid partirådet… Ändå instruerade centralkommittén sex dagar senare vid konferensen för Rätten till arbete, som samlade 300 människor, även om de flesta var medlemmar i SWP, kamraterna att rösta för tillägg till grundningsdokumentet som krävde att lokala möten skulle organiseras och att kampanjen skulle inledas i nationell skala. Den vändningen till en verklig kampanj har emellertid inte genomförts i praktiken. Konferensen valde en styrgrupp men hela kommittén har aldrig sammanträtt, och resolutionen för en landsomfattande serie med offentliga möten har inte genomförts. Det har gett kampanjen Rätten till arbete karaktären av en partifront, inte en genuin enhetsfront.”

Under de senaste striderna har faktiskt SWP-medlemmar, när Workers Power och andra har föreslagit att solidaritetskommittéerna med Vestas bör breddas till allmänna solidaritetskommittéer för all kamp, eller att solidaritetskommittéerna med de postanställda bör göra detsamma, motsatt sig förslagen och hävdat att varje kommitté bör begränsas till en enda fråga. Men nu inför fraktionsstriden och en kommande konferens med Rätten till arbete den 30 januari genomför majoriteten en sen och föga övertygande helomvändning:

”Vi bör organisera möten med Rätten till arbete (som drar samman viktiga lokala strider och kampanjer) i alla områden. Organisera aktiviteter såsom demonstrationer till stöd för olika strider, jippon om ungdomsarbetslösheten, protester mot nedskärningar i offentlig sektor och insamlingar till strejkande arbetare, med Rätten till arbete i ditt område. Vi behöver organisera brett baserade lokala Rätten till arbete-kommittéer inför den 30 januari för att hjälpa oss att mobilisera till konferensen och organisera lokala aktiviteter.”

Metoden är tydlig. Samla lokala aktivister under beskydd av ett lämpligt nationellt banér som redan kontrolleras och drivs av SWP, och som saknar demokratiska strukturer. Det är inte enhet i handling för gemensamma mål utan några förutsättningar – det är helt och hållet en frontkampanj. Vägen framåt är att genomföra konferensens resolution och upprätta lokala kommittéer som demokratiskt kan bestämma om sina egna aktiviteter och som försöker knyta samman konflikterna.

Vilken är minoritetens inställning? Är den bättre? Olyckligtvis inte.

Vänsterplattformens förslag är: ”SWP bör gå i spetsen för ett brett och politiskt enhetsfrontssvar på den ekonomiska krisen och dess effekter”, och ser modellen för detta i de tidigare block som SWP har spelat en central roll för att bygga, som Globalise Resistance (SWP:s initiativ i den antikapitalistiska rörelsen i början av det här årtiondet), Stop the War Coalition och Respect.

Vänsterplattformen ser inte Lenins och Trotskijs föreställning om enhetsfronten – marschera separat, slå till gemensamt – som sin modell utan återigen ”enhetsfronten av en speciell typ”. Den går utöver idén om gemensam handling och försöker skapa en ”bred politisk organisation” inom vilken socialisterna inte kritiserar sina allierades politik och förslag men som slutar med att de själva allt mer börjar låta som reformister.

I vart och ett av dessa initiativ förenade sig inte SWP i handling bara med reformister, pacifister och – när det gäller Respect – muslimska ledare ur de egendomsägande klasserna. De utformade dessutom vad de sade offentligt för att undvika kritik av sina allierade, samtidigt som de strävade efter att säkra inflytande inom blocken, inte genom att politiskt utmana sina allierades idéer, utan genom att manipulera organisationernas strukturer.

Kvasiparti
Det var mest uppenbart i Respect, där SWP till slut hade upprättat ett kvasiparti med ett program som saknade socialism för att inte förolämpa muslimska ledare, bakom vilka stod muslimska affärsmän och –kvinnor.

Vi behöver inte ens föreställa oss hur minoritetens ”breda, förenade vänsterorganisation” mot recessionen skulle se ut. Vid tiden för Lehman Brothers konkurs stod Rees och German värdar för ett SWP-möte i centrala London där den borgerlige ekonomen och keynesianen Graham Turner och Paul Mason från BBC Newsnight talade om krisen. De ”allierade” satt politiskt i förarsätet och enbart keynesianska och borgerliga lösningar, som sänkta räntor och ökad reglering, fördes fram. Det var ett tecken för vad som skulle komma om Rees förslag hade antagits: en ”bred” politisk organisation som erbjuder en blandning av keynesianska och reformistiska ”lösningar” på krisen.

Kärnan i minoritetens felaktiga inställning till enhetsfronten slås tydligt fast i deras dokument. De definierar enhetsfronten på följande sätt: ”För Lenin och Trotskij var enhetsfrontens strategi väsentlig för att föra arbetarklassens intressen framåt. En enhetsfront förenar breda skikt av människor runt krav som är gemensamma och som på samma gång tillhandahåller förutsättningarna för det revolutionära partiet att frodas och växa.”

Marxister tror tvärtom att enhetsfronten är en taktik, för att ena revolutionära arbetare och arbetare som inte är revolutionärer och deras organisationer i kamp för gemensamma mål. Den innefattar inte och ska inte innefatta att revolutionärer blandar sitt politiska budskap med budskapet från allierade som inte är revolutionära eller att publicera gemensam propaganda med dem.

Det är intressant att majoriteten, under argumentationens gång mot minoriteten, faktiskt angriper dem för att kalla enhetsfronten för en ”strategi”: ”Om man konsulterar de klassiska diskussionerna om enhetsfronten i den tidiga Kommunistiska internationalen och Trotskijs och Gramscis skrifter, tenderar de strängt taget att hänvisa till enhetsfronten som en taktik (eller, som Trotskij ibland formulerar det, en ’politik’). Upphöjandet av en taktik, oavsett hur viktig den är, till en strategi är en upplysande glidning på tangentbordet från kamraternas sida.”

Ändå är den här ”glidningen på tangentbordet” långt ifrån begränsad till minoriteten. Hela ledningen har under det här årtiondet tvärtom argumenterat för att enhetsfronten är en strategi – och den blivande medlemmen i centralkommittén och anhängaren till majoriteten Joseph Choonara inledde faktiskt 2007 en artikel i International Socialism nr 117 med exakt de orden: ”Enhetsfronten är en strategi.”

Det som behövs är varken en partifront som Rätten till arbete eller ett modellblock efter Rees och Germans idé i vilket revolutionärerna anpassar sina argument till de keynesianska reformisternas.

Vad som behövs är den verkliga enhetsfrontstaktiken, i vilken socialisterna kämpar för gemensam handling, gemensamma kommittéer för att knyta ihop kampen på alla nivåer, och som riktar sig till hela rörelsen, ledare liksom medlemmar, och som upprättas överallt där det är möjligt. Inom sådana organ försöker revolutionärer inte att dominera och kontrollera med organisatoriska medel, utan kämpar för ett handlingsprogram som kan föra kampen framåt och vinna.

Det innebär att kämpa för att bryta de fackliga ledarnas kontroll över de nuvarande striderna och lägga den i basmedlemmarnas händer.

Det innebär att kritisera de fackliga ledarna om vägrar gå med på enhet och, om de accepterar, varje avfall från sina åtaganden. I samtliga fall innebär det att vara ivrig att arbeta sida vid sida med och hjälpa reformistiska arbetare att organisera sig på ett helt igenom demokratiskt sätt utan manipulationer bakom scenen, vilket bara kan misskreditera revolutionärer på lång sikt. På det sättet kan en revolutionär organisation växa till ett parti.

Richard Brenner
Workers Power (London) nr 341