Jonas Sjöstedt, ny V-ordförande

Frågan de som följde kongressen vill ha svar på var och är: Vart går Vänsterpartiet? Högern har sina skäl till att vilja veta. Socialdemokraterna har sina. Och den revolutionära vänstern utanför (V) slutligen sina.

För högerpartierna i Alliansen är kongressen intressant främst ur perspektivet på ett rödgrönt samarbete inför valet 2014; å ena sidan ser man hellre ett (V) med identitetskris som fortsätter att anpassa sig efter Socialdemokraterna, å andra sidan fruktar man i hemlighet ett (V) som går åt vänster – något som skulle kunna riskera att gjuta liv i och ge ryggstöd åt vänstern inom Socialdemokratin och fackföreningsrörelsen. Å andra sidan försöker borgarna trösta sig med att om (V) går ”för långt” åt vänster så fjärmar de sig ifrån Socialdemokraterna och Miljöpartiet, vilket skulle försvaga ett rödgrönt samarbete – åt detta gnuggar de gärna händerna i förtjusning – och, resoneras det, bidra till att isolera (V) ytterligare. I borgerlighetens ögon är det enda viktiga att vinna val och det går bara att göra genom att fiska röster hos samhällets mellan- och övre skikt. Sanningen är dock att om (V) köpte detta resonemang så skulle de tveklöst isoleras ytterligare som politisk kraft. (V) borde använda en stor del av sina resurser åt att organisera och mobilisera alla de människor som har fått det rejält sämre under de två borgerliga regeringarna – får man med sig de längst bak skulle det kunna radikalisera hela arbetarklassen och sätta arbetarrörelsen i, just det, rörelse.

Att Vänsterpartiets kongress beslutade att föra fram kravet på sex timmars arbetsdag som en profilfråga samt ett förbud mot bemanningsföretag är mycket bra. Det är glädjande att kongressen vann mot partistyrelsen i dessa två självklara och viktiga frågor, men att det överhuvudtaget finns en konflikt innebär att de som anser att frågorna är lika självklara som viktiga får lov att vara på sin vakt mot eventuell vacklan från partistyrelsens sida i hur besluten kommer att implementeras. Jonas Sjöstedt själv uttrycker det som att de är ”långsiktiga krav”, men att ”det inte är något fel med att ha visioner”. Onekligen. Och det är inte heller fel att ha en radikal politik som ska införas i verkligheten så snart som möjligt. För en arbetarorganisation borde kravet på sex timmars arbetsdag med bibehållen lön och ett förbud mot bemanningsföretag inte ens vara uppe för debatt.

Det pratas mycket – både i och utanför (V) – om att ett allt för vänsterinriktat parti skulle omöjliggöra ett samarbete med Socialdemokraterna. Men det talas mindre om möjligheten av att (V) skulle kunna påverka Socialdemokraterna åt vänster. Detta är förstås ingen självklarhet och beror på många faktorer – maktbalansen i fackföreningarna mellan gräsrötterna och den förvirrade och helt kompromissinriktade byråkratin, stämningarna och kampvilligheten i arbetarklassen, huruvida de vänsterinriktade och fackliga elementen inom Socialdemokratin är villiga att organisera eller pressas till att organisera kamp.

Men om (V) vill växa som politisk kraft måste partiet först definiera sig som en självständig politisk kraft. Men när (V) definierar sig självt som självständigt gentemot något blir det alltid gentemot Socialdemokratin, aldrig som ett arbetarparti oberoende ifrån borgerligheten, parlamentarismen och kapitalismen. Under hösten har diskussionen om (V) visavi Socialdemokratin fullständigt präglat partiet; samtidigt har SAAB fallit sönder med ett enormt slöseri med kunskap, teknologi och mänskliga resurser som följd. Istället för att försvinna i sin egen villrådighet borde Vänsterpartiet ha slängt in sina resurser i striden om SAAB. Men partiet har varit tyst. Kan vi hoppas på att det tar bladet från munnen efter kongressen och uttalar sig för förstatligande och arbetarkontroll av alla fabriker som i framtiden hotas av nedläggning? Det vore oklokt att hoppas på det, speciellt som partiet inte står för något sånt. Kan vi då hoppas på att partiet, givet sina löften att bli ett miljöparti, engagerar sig för att rädda den svenska bilindustrin under en omställning för att möta miljöns och kollektivtrafikens behov? Som sagt, det vore oklokt att hoppas på för mycket.

Skenbart har kongressen gått ut på utstaka en ”självständig” profil för partiet, och som efter de flesta partikongresser är optimismen stor. Hela partiet verkar befinna sig i ett tillstånd av kamplust. Detta är naturligtvis något bra. Och här kommer den revolutionära vänsterns intresse för kongressen in; för i sista hand är även den beroende av den reformistiska arbetarrörelsens landvinningar och att den inte överger sina positioner. Vi konstaterar att kongressen inte innebar fler förvirrade steg åt höger, men samtidigt innebar den inte heller några kvalitativa steg åt vänster; som många har poängterat – inte minst de själva – så är de idéer som för tio år sen introducerades i partiet av högerfalangen kring de s.k. ”förnyarna” nu självklarheter. Det vill säga en fadd och – ju mer borgerligheten fördjupar sitt nyliberala klassprojekt – allt mer visionslös keynesianism kombinerat med en gammaldags socialdemokratisk retorik och ett överdrivet fokus på parlamentarism på bekostnad av radikal kritik av det klassamhälle som parlamentarismen är utformad efter.

Partiet kanske kan glädjas över att kongressen inte innebar en fortsatt anpassning åt höger, men det innebär också att (V) fortsättningsvis kommer befinna sig i ett tillstånd av mer eller mindre bubblande identitetskris. Trots att stora delar av partiet är missnöjda med att det rödgröna samarbetet innebar att partiet tvingades kompromissa bort viktiga frågor för att kunna sitta i samma båt – vilken som bekant sjönk – tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet, och att det på sina håll har lovats heligt och dyrt att det inte ska upprepas inför nästa val, så förblir ett rödgrönt samarbete målet inför nästa val. Att här ryms en motsättning behöver inte påpekas.

Om (V) vill nå sitt mål att till nästa val få 10–15 procent av rösterna måste det först och främst lära sig att bredda sin bas utan att för den skull tro att det behöver posera som sossar eller ställa sig in hos socialdemokratin, det vill säga i praktiken dess styrande byråkrati, det vill säga om (V) lär sig att inte bara kalla sig socialister utan också vara det i handling genom att organisera och delta i både facklig och utomparlamentarisk kamp mot nedskärningar, attacker på välfärden och alla former av försämringar för de partiet säger sig representera. För socialister är kraven på full sysselsättning och sex timmars arbetsdag med bibehållen lön inte så mycket visioner som det är konkreta förslag för att flytta fram arbetarklassens positioner på bekostnad av borgerlighetens.

Vänsterpartiet har som förut att välja mellan att återknyta till den revolutionärt marxistiska analysen och kritiken av kapitalismen och se vad som är av betydelse – att just försvara och flytta fram arbetarklassens positioner i strid mot borgerligheten (oavsett om den för tillfället bär en (S)-knapp på kavajen) – eller att förlora sig självt i meningslösa och i längden diskrediterande parlamentariska överenskommelser och glömma bort sin egen roll som utmanare av det borgerliga klassamhället. Det blir upp till de medlemmar som vill se ett kämpande socialistiskt vänsterparti att slåss för detta i sitt parti. Men under tiden blir behovet av ett mot borgerliga intressen kompromisslöst arbetarparti allt mer trängande.

Nicholas Rahm

Den 30 november hölls en manifestation i Hörsalsparken i Norrköping under huvudparollen ”Tillsammans för mångfald”. Arrangörer var Ung Vänster, SSU, Grön Ungdom, Vänsterpartiet och Socialdemokraterna. Till att börja med så vill vi berömma alla antirasister som valde att komma på manifestationen. Med det sagt så tycker vi det finns anledning att resa politisk kritik mot arrangörerna.

Den 30 november är Karl XII:s dödsdag och har historiskt varit en högtidsdag för svenska nazister och ett tillfälle för dem att demonstrera. Lyckligtvis har de också mött hårt motstånd. Mest känt är den 30 november 1991 då den högerextrema rörelsen fick sina demonstrationer saboterade i både Lund och i Kungsträdgården i Stockholm.

Varför valde den styrande rödgröna alliansen med tillhörande ungdomsförbund att uppmärksamma 30 november i Norrköping 2011?

 Man kunde hoppas att de skulle göra det som ett sätt att fira den antifascistiska rörelsens segrar, och sprida lärdomarna från dessa segrar. Utöver detta finns det väl ingen anledning att hålla liv i nassarnas högtidsdag?

Manifestationen motiverades med följande text:

Rasismen i Sverige idag är ett utbrett problem, bara det faktum att vi har ett främlingsfientligt parti i riksdagen är i sig ett tecken på att någonting behöver göras.

Många partier och organisationer visar öppet sitt missnöje men missnöje räcker inte. Sveriges antirasister måste bli bättre på att demokratisera kampen för ett jämlikt samhälle. Att göra främlingsfientliga grupper till martyrer gagnar inte någon annan än just de främlingsfientliga grupperna.

Vi vill därför bjuda in till ett fredligt torgmöte för att uppmärksamma den 30:e november, Karl XII:s dödsdag, en dag som fascistiska och nazistiska rörelser länge försökt göra till sin egen högtidsdag och det vill vi inte vara med om.

Det finns anledning att fråga sig vad de menar med denna text. När gjordes främlingsfientliga grupper till martyrer? Och av vilka? Var det i Kungsträdgården 1991, då uppemot 10 000 personer totalt förolämpade de främlingsfientliga grupperna och lyckades åsamka deras rörelse ett nederlag som skulle hålla i åratal?

Givet vad som hänt i stan det senaste året är det inte en helt vild gissning att tro att arrangörerna har haft den senaste tidens protester mot Sverigedemokratisk Ungdom i åtanke.

Den 27 augusti höll SDU ett torgmöte i Norrköping. På initiativ av nätverket Norrköping Mot Rasism, samlades kring 400 personer för att protestera mot mötet, vilket gjorde att SDU inte fick en syl i vädret. Detta var förstås mycket bra, men efteråt tävlade politiker och ledarredaktörer om att fördöma antirasisterna i så hårda ordalag som möjligt. Ledande socialdemokrater kallade de som hade protesterat för bland annat ”patetiska fanatiker” och ”huliganer”. Även Ung Vänster fördömde protesten i en debattartikel i Folkbladet.

Detta principlösa agerande föll inte i så god jord hos många antirasister. Exempelvis kommenterade signaturen ”Lisa” Ung Vänsters debattartikel med följande ord:

Jag var i Hörsalsparken likt många andra och lyssna på många bra tal och sjönsång. Men blir mycket besviken på Ung Vänsters tal. Vad tjänar man på att baktala arrangörerna och oss som valde att gå ner till Tyska Torget för att protestera.
Varför ekar Ung Vänsters antirasistiska kamp så tomt? För att man pratar bara om antirasism och man agerar inte där efter. Tråkigt och sorgligt Ung Vänster att ni inte står upp vad ni påstår göra. Skönt att se att det finns de som faktiskt gör det. Stort tack till Norrköping mot rasism och alla norrköpingsbor som tog sig ner till Tyska torget. Vi låter de aldrig sprida sin skit utan protester.

(Källa: Folkbladets nätupplaga: http://www.folkbladet.se/opinion/insandare/default.aspx?articleid=5757201)

Lisa var inte ensam. Många som hade varit med och protesterat den 27 augusti gav uttryck för samma missnöje. Det är mot bakgrund av detta man kan hitta en av orsakerna till varför Ung Vänster och resten av de rödgröna ungdomsförbunden ville arrangera en manifestation nu på 30 november. Det var helt enkelt ett tillfälle att vinna tillbaka lite antirasistiskt prestige. Att bygga någon rörelse eller diskutera vägen framåt var det ju inte tal om. Norrköping Mot Rasism hade exempelvis inte bjudits in att delta och det blev ingen öppen scen efter de officiella talarna. Mer än något annat var arrangörerna noga med att fördöma handgripligt motstånd till förmån för att ”ta debatt”. Och visst finns det en tid och plats för debatt.

Men segern i Kungsträdgården 1991 mot högerextremisterna kom inte genom att ”ta debatt”. Den kom till genom att tusentals människor valde att stoppa nazisternas demonstrationsväg.

För att åberopa den kämpande traditionen från 1991 års 30 november så valde vi att använda gårdagens arrangemang till att sprida flygblad som uppmanade att åka och demonstrera mot nazisternas demonstration i Stockholm den 10 december.

Hade vi haft en antirasistisk rörelse värd namnet i Norrköping, som inkluderade vänstern och arbetarrörelsen i bred mening, som inkluderade alla kämpande antirasister och invandrarföreningar, skulle vi kunna mobiliserat stort inför 10 december och fylla minst en hel buss. Vi skulle också kunna samla gemensamt motstånd mot statlig rasism, utvisningar och högerpolitik. Det är denna rörelse vi vill vara med och bygga!

Arbetarmakt Norrköping

Recension av Med Stalin som gud, av Magnus Utvik (Norstedts, 2011)

Jag kan inte säga att Magnus Utvik gjorde ett så bra första intryck på mig. Det första jag läste var hans debattartiklar med poängen att Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt borde ta tydligare avstånd från kommunismen. Det är ju nu inte så värst mycket kommunism i Jonas Sjöstedts politik, så när jag hörde att Utvik hade en bok på gång befarade man att temat skulle vara antikommunistiska tirader. Så blev dock inte fallet. Hans beskrivning av sin tid i den bisarra Albanientrogna stalinistsekten Kommunistiska Partiet i Sverige (KPS) är riktigt läsvärd.

En liten brasklapp inledningsvis: det är alltid svårt att skriva sakligt om händelser man var med om för 30 år sedan – och speciellt då saker man starkt har tagit avstånd ifrån och som hade en så negativ inverkan på ens liv. Det vore helt naturligt om man, omedvetet om inte annat, gjorde KPS uppträdande lite mer sekteristiskt, argumenten lite dummare, den egna trosvissheten lite större än vad fallet var då. Med det sagt känns ändå beskrivningen trovärdig.

Boken inleds när Magnus som 16-åring går med i KU (Kommunistisk Ungdom – Ung Vänsters föregångare) i Värnamo. Otippat nog öppnade SKF/ML (Sveriges Kommunistiska Förbund/marxist-leninisterna – bildade sedan KPS) en bokhandel i den lilla staden, och han går dit av nyfikenhet. Han övertygas snart om att KU:s politik har avgörande brister, och dras in i KPS alternativa synsätt. Att han tog åt sig av kritiken mot KU är förvisso inte så förvånande. De hade lämnat tiden då allt som gjordes i Moskva okritiskt stöddes bakom sig (och de mest Moskvatrogna hade brutit sig ur VPK – V:s föregångare och KU:s moderparti – och bildat APK). Men fortfarande ansågs de stalinistiska staterna som ”socialistiska”, och de statsbärande stalinistpartierna kallades broderpartier. Broderpartierna kunde kritiseras – exempelvis tog KU och VPK ställning mot Sovjetunionens inmarsch i Afghanistan – men de begränsade det till ”kamratlig kritik”. De vägrade att ta ställning för oppositionsrörelser, vilket blev aktuellt i Polen 1980-81.

Det låg utan tvekan en del i KPS kritik mot Sovjetunionens stormaktsspel – problemet var bara att de inte stod för någon revolutionär ståndpunkt. De hade nämligen bestämt sig för att Albanien var det socialistiska föregångslandet, och att dess store ledare, Enver Hoxha, var den som hade förstått det här med marxism-leninism.

Det kan låta helt absurt att i Sverige ha Albanien som föregångsland. Jag tänker inte få det att låta vettigt på något sätt, dock kan jag till viss del förstå metoden bakom slutsatsen. Om man – som alla marxister med självaktning – vill ha ett vetenskapligt grundat program är det nödvändigt att studera historien och dra lärdomar ur tidigare dispyter. Givetvis hade Kinas kommunistparti rätt i en hel del av kritiken mot ledarna i Moskva, och givetvis hade Albaniens parti rätt i mycket av sin kritik mot Kina. Sovjetunionen agerade ju faktiskt som en stormakt som satte sitt eget inflytande långt före någon omsorg om socialismen, i den mån man tror att de ens hade någon – och Kinas kommunistparti anammade en helt absurd ”teori” om att ena alla länder i en front mot supermakterna USA och Sovjetunionen, vilket fick till följd vänskapliga förbindelser med Pinochet i Chile, shahen av Iran och regimen i Pakistan, trots att dess militär massakrerade folk i Bangladesh i stor skala.

Problemet var bara att detta inte gör att Enver Hoxha var något progressivt alternativ. Och om man går lite längre tillbaka i historien så är det inte utan att man kan förstå att Chrusjtjovs kritik av Stalin på den 20:e partikongressen 1956 mister lite i trovärdighet av hans tidigare devota hyllningar av samme Stalin – vilket var ett viktigt argument för att vifta bort kritiken mot denne Stalin. Slutsatsen av det är dock inte att som de Stalintrogna hävda att det visar att kritiken mot Stalin var obefogad, utan att Chrusjtjov var mycket mera insyltad än han senare ville erkänna. Slutsatsen måste istället bli att Chrusjtjov var Stalins trogne underhuggare i utrensningen av den större delen av den gamla bolsjevikiska ledningen – och ett stort antal nyare bolsjeviker och andra. Om man inte inser att det var redan på 20-talet som de tänkande marxisterna rensades ut ur Sovjetunionens Kommunistiska Parti kommer man ofrånkomligen att hamna fel i de vidare historiska analyserna, och stödja en uppsättning byråkrater mot en annan.

En studie i sekterism
Men åter till Magnus historia. Som ny medlem i KU hade han övertygats om att KPS hade rätt. Han blev dock tillsagd att inte bryta med KU riktigt än. Han skulle stanna kvar ett tag – inte för att övertyga åtminstone delar av klubben, utan för att demoralisera dem och eliminera det hinder för den Albanientrogna lärans tillväxt som var KU Värnamo. Här ringer genast sektvarningsklockorna. Jag håller med om att KU på sin tid och Ung Vänster idag är mycket långt ifrån någon revolutionär politik, och faktiskt är ett hinder för att bygga upp ett kämpande alternativ. Svaret på detta borde dock inte bli sektintriger, utan att ta en politisk kamp med syfte att vinna över de mest klarsynta medlemmarna till sin egen position och visa att man har ett bättre alternativ. Men nej, planen var att demoralisera KU:s medlemmar och få dem att lämna den politiska aktiviteten – möjligheten att gå så långt som till att vandalisera KU:s lokal diskuterades av partiledningen. Faktiskt en inte ologisk slutsats av uppfattningen att alla som inte till fullo anammade Envers version av ”marxism-leninismen” är revisionister – som man således inte kan samarbeta med.

En dråplig – och tragisk – scen utspelades när de hade mobiliserat till ett offentligt möte och tagit dit partiledaren Anders Persson. En äldre man som hade lockats dit började diskutera de allt högre matpriserna: både KPML(r) och VPK vänder sig mot att det blir allt dyrare att leva – borde ni inte kunna samarbeta i frågor där ni är överens? En sådan lättvindig inställning till Enver Hoxhas trätoämnen med sina stalinistledarkolleger ville dock inte KPS veta av. Vi kan inte samarbeta med dem, för de är revisionister var Anders Perssons budskap till den äldre mannen, som efter några försök snart drog slutsatsen att det var lönlöst att diskutera. Mötesbeskrivningen sammanfattade i ett nötskal KPS inställning till politisk kamp: vi kan inte samarbeta med andra vänstergrupper – den viktiga uppgiften är att genom flitig propaganda visa på punkt efter punkt hur Enver Hoxha har haft rätt på punkt efter punkt mot det kinesiska kommunistpartiet och således är den ledande marxist-leninisten. Man kan lite förstå att de ideliga tidningsförsäljningarna och flygbladsutdelningarna inte gav så många nya medlemmar – trots att de verkligen trodde att arbetarna skulle strömma till när de nåddes av den oförfalskade kommunismen, så som den formulerades av Enver.

Framför allt är boken en skildring av en riktigt skum sekt. En viktig utgångspunkt är synen på kunskapen om verkligheten. Marx och Engels, den vetenskapliga socialismens grundare, läste, studerade och kritiserade alla ledande experter inom de områden de var sysselsatta med – vilket var många. Lenin studerade ingående vad de borgerliga experterna påstod. Inom framför allt den stalinistiska traditionen är sådant inte längre så viktigt, eller ens önskvärt. När KP:s Proletären försvarar Stalin räcker det med att avfärda kritiker som ”borgare” för att inte behöva se sig tvingade att bemöta de specifika påståendena.

I rättänkande stalinisters händer blir den vetenskapliga socialismen lätt ett instrument för att bara önska bort ovälkommen kritik. Han är borgare kan man säga, så slipper man ta itu med att förklara vari felet med deras påstående ligger – och det man redan tyckte behöver inte utsättas för några jobbiga prövningar. KPS tog den inställningen lite längre än de flesta andra. Även vänskapliga förbindelser med andra vänstergrupper – även om de också gillade Albanien, som SKA – bannlystes.

En långtgående elitism och ganska absurda krav på medlemmarna kommer förstås som ett brev på posten med den uppfattningen. Att vara med i KPS var en tämligen nedbrytande erfarenhet, som effektivt demoraliserade dem som genomgått den. Magnus själv blev ganska knäckt. Situationen var så här: efter att ha övertygats om att KPS hade rätt förde han en ihärdig kamp i KU Värnamo med syfte att demoralisera dem som han nyss hade ansett som kamrater. Att flytta till Göteborg var något han ville göra, men han gjorde det i tron att arbetarna snabbt skulle sluta upp när de fick stifta bekantskap med den riktiga marxist-leninismen, det vill säga så som Enver Hoxha såg den. Trots ett mycket envetet arbete kom det inga arbetare. Han tilläts inte ha kontakter med medlemmar i andra vänstergrupper. Förhållandet med hans flickvän sprack till följd av hans totala fokus på partiarbetet. Om något får man väl säga att hon var ganska tålmodig. Och sen kommer det mest absurda: han var ännu inte medlem, och när det äntligen var dags att söka kandidatmedlemskap så avslogs det!

Han hade visat småborgerliga tendenser genom att 1. Diskutera privat med en partikamrat om det inte under vissa förhållanden kunde vara lämpligt att tillåta fler partier än ett under socialismen och 2. Han hade erkänt för samma partikamrat att han hade varit inne i SP:s bokhandel och passat på att ta en fika. Det är svårt att inte skratta ironiskt. Hur någon kunde tro att KPS skulle kunna bli en masskraft med en sådan helt grotesk elitism och krav på renhet är en gåta. Det är verkligen inte att undra på att han blev demoraliserad. Dödsstöten för hans Envervurm blev politisk, och det är inte utan tillfredsställelse att den kom från trotskistiskt håll. En lördag när Magnus som vanligt sålde KPS tidning kom en kille förbi och pratade lite. Istället för att fastna i en hård polemik sa han att av samtliga medlemmar i bolsjevikpartiets centralkommitté 1917 var det bara Stalin (och eventuellt Alexandra Kollontaj) som dog en naturlig död, bad honom fundera lite på det samt rekommenderade Kenth-Åke Anderssons Lögnens renässans. Magnus, som trots att han hade fastnat för den svenska vänsterns mest rigida och mot avvikande uppfattningar intoleranta grupp inte hade upphört att söka efter hur saker verkligen låg till kunde inte låta bli att ta sig till Röda rummet för att köpa ett ex. Ställd inför Kenth-Åke Anderssons och än mer historiska faktas obönhörliga logik kunde inte Magnus flyktiga vurm för Stalin överleva. (En korrigering bara: Lögnens renässans kan utan tvekan rekommenderas, men jag vill inflika att Jakob Sverdlov inte blev mördad av en terrorist, utan dog i spanska sjukan strax före bolsjevikernas åttonde partikongress 1919.)

Tyvärr ledde inte detta till att hans tro på arbetarnas kamp och den klasslösa framtiden ställdes på en sundare grund. Istället, och tyvärr ganska förståeligt, ledde hans tid i den absurda sekten till att hans tid som radikal aktivist helt var över.

Sammanfattningsvis är Med Stalin som gud en välskriven och väldigt intressant bok. Som studie i galen stalinistisk sekterism kan den absolut rekommenderas.

Jens-Hugo Nyberg

[Ur Arbetarmakt Nr. 3, 2011]

Åttio- och nittiotalets vitmakt och skinnskalle rörelse är i stort sett borta. Jag ska berätta hur det gick till. Dom fick stryk. Ordentligt med stryk. Dom blev rädda. Där jag är uppväxt, i Kristinehamn i Värmland, fanns det aldrig en chans för nynazisterna att visa sig. Folk hoppade på dem direkt. Helt spontant.

Jag minns ett tillfälle på väg hem från krogen. En klasskompis och nybliven naziskin blev nerslagen och sparkad i huvudet av en annan av mina kompisar som jag för tillfället var på väg med. Jag hann inte reagera, det hela gick så fort. Efteråt frågade jag var varför det behövde bli så brutalt, det hade ju räckt om vi skrämde snubben lite. Svaret var: ”Jag blev så jävla rädd! Jag har småbarn, och jag tänkte på Hitler och hela den skiten, jag klarar inte av att se sån skit…”. Det gick likadant för alla som försökte etablera en naziskin profil i Kristinehamn- de fick stryk helt enkelt. Och alla la de ner verksamheten. Det var aldrig någon debatt på Nya Kristinehamns Postens ledarsida, det pratades aldrig om på vänsterns möten. Ingen av de etablerade partierna fattade ens vad som skedde på gatan. Nazismens små sticklingar försvann från gatorna och har inte visat sig sedan dess.

Det som däremot hände var att samma små före-detta-nynazister ett decennium senare satt på efterfester och hejade och hurrade för SD och Jimmy Åkesson, men nu i prydligaste svensson-stil. Samma hat mot ”blattar” och ”negerjävlar”, men annan look.

Det var lättare när en nynazist var en nynazist, då var det enklare för folk att direkt dra parallellen till Auschwitz och Treblinka. Sånt passade sig inte i Sverige. Sånt skulle bort. Såna jävlar ska ha stryk. Det var inget konstigt med det.

Det man måste minnas var att det inte var vänsterpartiernas ”idoga” arbete som stoppade den här lilla vågen, utan det var vanligt folk. AFA fanns knappt på den tiden. Det var vanliga medborgare med demokratiska ideal som blev skrämda av att se nazister på gatan som tillslut tog tag i saken och satte stopp handgripligen.

Nu har de mest uthålliga från den gamla vitmakt miljön flyttat in i TV sofforna genom att de har blivit inröstade i riksdagen. Samma gamla nazister i skjorta och slips istället för t-shirt och hängslen. Och med en annan retorik, och ett modifierat program. En politik som inte ska verka skrämmande, utan en politik som ska bygga på att rikta rädslan åt ett annat håll- mot invandrarna och mot islam.

Och vänstern då? Jo, när den första vågen av nynazism blev nedslagen var man nog imponerad över folks kurage. Det var ju faktiskt bra att det här försvann. Resultatet av kampen mot rasismen och nynazismen var man väldigt förtjust över. Det var bara metoderna man var emot (som att resultatet gick att skilja från metoden?). Det går inte att ha en massa bråk på gatorna, sånt kan vi inte ställa upp på resonerar man, sånt gillar kanske inte våra medlemmar. Och ännu viktigare: Det kan skrämma bort väljare. Frågan är bara vilka väljare man då avser?

Sedan SD började etablera sig har debatten rasat inom vänstern om vad man ska göra åt dem. Man har försökt analysera vad SD och den nya ”främlingskritiska” rörelsen är för något. Är de vanliga demokrater? Är de rasister? Är de fascister? Vad har de för inflytande hos befolkningen? Och så vidare.

Vi som var unga på nittiotalet minns ju vilka de är. Det är ju de gamla skinnskallarna och nynazisterna i nya kläder och med ett modifierat program. Det går inte att komma runt detta faktum.

Men vi är inte omöjliga, vi tar SD på orden och bemöter dem på det sätt de förtjänar- som äckliga rasister, arbetarfiender och mörkblåa högerspöken med bruna ränder i kalsongerna. Så vi går ut på gatorna och buar, häcklar och hånar dessa rasister, och gör helt klart att de inte är välkomna att sprida sin skit. Detta så länge de håller sig inom dessa ramar. När de bruna ränderna visar sig så får de stryk igen. Det är så det funkar. Det spelar ingen roll vad V, KP eller SP tycker om detta. Det är och har alltid varit utom deras kontroll. Invandrarungdomar och folk som har lite kurage kommer alltid att reagera likadant, för man vet vad som kan hända. Vi vill inte ha några arbetsläger för romer, som i Ungern. Vi vill inte ha en politik som har till syfte att krossa fackföreningar och andra rörelser. Det är med det egna intresset som drivkraft folk säger stopp. Inte av förment demokratiska principer om antirasism eller allas lika värde. Folk säger stopp- för rätten till sitt eget liv och frihet.

När vänsterpartister, stalinister, SP:are och andra ställer sig på polisens sida för att förhindra folk att bekämpa nazismen, som var fallet under den antifascistiska demonstrationen på Hisingen den 21:a maj 2011, i samband med den nya moskéns öppnande, och sedan förvränger sanningen och skyller sitt svek på uppdiktade flaskkastare, i ett lumpet försök att göra antirasister till rasister och bråkmakare, då har man i ögonen på de som var på plats gjort politisk bankrutt som vänsterkraft. Då har man ställt sig utanför all verklig historik, all verklig rörelse och alla möjligheter att vara med och påverka. Och detta är ett problem. För det behövs uppenbarligen en stark vänster. Men om man väljer att ställa sig utanför, och att fördöma folks kamp, då undergräver man vänsterns förtroende hos folk och på så sätt sin egen roll.

Skillnaden mellan de antirasistiska krafterna ligger just i viljan eller oviljan att ställa sig på de kämpandes sida. Hur kan man med gott samvete förhindra eller avleda unga människor ifrån att ställa sig i vägen för en nazist demonstration? Hur kan man säga att partier som National Demokraterna (ND) också har rätt till partistöd och presstöd? Hur kan man säga att vi inte ska försvara oss, när det är uppenbart att vi är ett så lätt mål för mörkermän som Breivik och hans gelikar? Handlar det om den osäkra delen om väljarbasen? Den osäkra delen kan bara bli säker om vi visar tydligt vad vi menar, och ställer oss på de kämpandes sida. Det är detta GNMR i Göteborg alltid har gjort. Det är detta diskussionen har handlat om.

Tommie

[Ur Arbetarmakt Nr. 3, 2011] Efter en lång tid av sviktande opinionssiffror och såväl extern som intern kritik har nu Vänsterpartiets ordförande Lars Ohly meddelat att han avgår vid årsskiftet. Fyra kandidater är hittills beredda att ta över ordförandeskapet: Rossanna Dinamarca, Jonas Sjöstedt, Hans Linde och Ulla Andersson. Jens-Hugo Nyberg analyserar vad detta innebär för partiet, och för alla som vill se ett klasskampsalternativ i svensk politik.

Att flera kandidater öppet är beredda att kämpa om posten är givetvis mycket bättre än att, som i fallet med Socialdemokraterna senast, en valberedning arbetar i det dolda för att ta fram en kandidat, som sedan blir enhälligt vald för att det partiet ska visa sig enigt. Ordförandevalet borde, i varje demokratiskt fungerande parti, vara en öppen kamp om olika politiska plattformar, inte en byråkratisk manöver eller en skönhetstävling. Det är dock redan uppenbart att kampen om V:s partiledare blir betydligt mindre politisk än man skulle ha hoppats. Lars Ohly kunde ibland framstå som rätt radikal. Han var en bra talare, och ibland när han gick loss och pratade om att kampen utanför riksdagen, på arbetsplatser, i skolor och på gator och torg var det viktigaste kunde man nästan känna att man hade mycket gemensamt med honom. Och vem gillar inte klippet där han visade fingret åt en jobbig borgare i direktsändning? Problemet är att det inte alls var på den utomparlamentariska kampen som fokus låg. Istället förklarar Ohly att det största framsteget under hans tid är att V nu ses som ett regeringsalternativ – och han underströk detta tydligt i valrörelsen genom att prata vitt och brett om hur mycket han och Mona Sahlin var överens om.

Det finns dock en tydlig motsättning här. Om V verkligen satsade på att bli ett kampparti, som stödde och organiserade strejker – formellt lagliga eller inte – radikala demonstrationer och konfrontationer, och prioriterade den direkta kampen utanför de parlamentariska församlingarna, så skulle ett regeringssamarbete med S falla sönder snabbare än man hinner säga vuvuzela. Det är helt enkelt nödvändigt att välja: ska man i första hand vara ett kampparti, eller ett parti som siktar på att dela regeringsansvaret med S och MP, trots att deras politik innebär att arbetarklassen får betala för kapitalismens kris? Uppenbarligen kan V göra tämligen lite för att vrida politiken vänsterut den parlamentariska vägen – inte minst nu när MP pratar om att göra upp med M, och Jämtin deklarerar att S kan samregera med FP och C. Det arbetarklassen behöver är ett parti som verkligen försöker organisera kampen – men att sikta på att samregera med S och MP innebär att lägga dessa tankar helt på hyllan.

Partiledarkandidaterna – någon radikalism i sikte?

Finns det då något verkligt kampalternativ hos partiledarkandidaterna? Det enkla svaret är nej. Det finns lite olika idéer om framtoning, kanske ska man betona kvinnofrågan och arbetstidsförkortning lite mer, att V ska bli tydligare (men var finns den partiledarkandidat som inte vill att hans parti ska bli tydligare?) eller rent av kaxigare – men ingen av kandidaterna vill göra V till ett klasskampsbaserat parti som gör parlamentariska poster till ett stöd för den utomparlamentariska kampen snarare än tvärtom. Detta är förstås ingen slump. V har inte varit ett sådant kampparti på mycket länge, och en radikal partiledare skulle inte ändra på det i första taget. Dock visar kandidaterna att det inte finns någon stark klasskampsströmning som vet vad den vill i partiet. Det finns självklart en hel del radikala människor som skulle vilja se ett sådant parti – men det existerar ingen strömning med ett medvetet program för detta.

Ett parti öppet för hela vänstern?

En idé som har framkastats åtminstone av några vänsterdebattörer på internet, är att V skulle bli ett öppet parti i stil med Enhedslisten i Danmark, där olika strömningar får vara med, och behålla sina eventuella internationella bindningar. Vi skulle välkomna en sådan utveckling, men inte för att vårt ideal är ett formlöst ”parti” som Enhedslisten, utan som ett steg i omformandet av arbetarrörelsen. Om V skulle öppna sina portar för vänstern för att inleda en omfattande diskussion om vilken väg arbetarrörelsen skulle behöva ta, där olika grupper var välkomna att delta, med bibehållande av sina identiteter, så skulle Arbetarmakt givetvis delta. Vi skulle dock göra det för att försöka vinna stöd för behovet av ett verkligt klasskampsbaserat parti på ett revolutionärt program, inte för att kvarstå som en liten radikal strömning i en ”bred” organisation som aldrig skulle kunna enas bakom någon effektiv strategi. Det finns dock mycket lite som tyder på att V skulle ta ett sådant steg. Samtliga partiledarkandidater är inställda på att fortsätta sitt schackrande efter parlamentariskt inflytande om än med lite olika hjärtefrågor och idéer om framtoning. Avsikterna må sedan vara hur goda som helst, men det kommer inte att hjälpa arbetarklassen att försvara sig mot arbetsköparnas offensiv.

Nu kanske ni tänker: ah, nu blir det en påminnelse om att samtliga liberaler i det tyska parlamentet röstade för Hitlers fullmaktslagar i mars 1933, eller kanske något om alla liberaler som stödde Pinochet? Men nej, jag tänkte ta upp ett betydligt nyare exempel, med en ny folkpartistisk stjärna under uppsegling, Alexandra Birk.

Lördagen 21 maj anordnade Ung Vänster Sundbyberg en manifestation mot utförsäljningen av hyresrätter. En grupp nazister, som uppenbarligen inte alls hänger läpp över att allmännyttan säljs ut till vrakpriser för att ombildas till dyra bostadsrätter, angrep manifestationen. En som inte blev det minsta ledsen över detta var nyss nämnda folkpartist, Alexandra Birk, ersättare i demokrati- och mångfaldsberedningen i Huddinge kommun samt ordförande i Stuvsta demokratiforum. Hon skrev följande kommentar på tidningen Expos facebooksida: ”I vanliga fall är det ju vänstern som står för olagliga våldsamma motdemonstrationer – det är inte mer än rätt åt dem att få smaka på sin egen medicin!”

När Expo ringde upp Birk förklarade hon att det inte var meningen att kommentaren skulle spridas, men att hon menade vad hon sa: – ”Det är rätt åt vänstern att de får smaka på sin egen medicin, det var så jag menade.” Och ” – Jag är så trött på att man inte får genomföra pro-israeliska demonstrationer utan att bli angripen av vänstern. Man måste ha beskydd, hela tiden av polis och säkerhetsvakter.” På frågan om hon verkligen tyckte att det var bra att organiserade nazister angrep Ung Vänster-aktivister svarade hon att det är hyckleri att bli upprörd när vänstern, som ideligen stör andra med olagliga demonstrationer, drabbas.

Man skulle här kunna anmärka att just Ung Vänster gör sitt bästa för att deras medlemmar inte ska delta i våldsamheter, och att dess ledning allt som oftast försöker förhindra samarbete med den mer radikala vänstern. Men det är givetvis en petitess i sammanhanget. Det vi ska fokusera på är att en ganska högt uppsatt folkpartistisk politiker gladde sig åt ett naziangrepp på vänstern. Med andra ord: inte nog med att de stödjer kolonialkrig, bombningar av fattiga länder och utförsäkringar av långtidssjukskrivna och arbetslösa – vissa av dem säger öppet att de uppskattar nazisternas attacker på socialister. Ifall det är någon av er som inte visste var vi har dem.

Bonus: Birk förklarar att meningsmotståndare kan råka dö
Ingen ska dock tro att Alexandra Birk politiska verksamhet begränsar sig till att gotta sig i naziattacker. Hon är mycket mer allsidig än så. Det är svårt att överträffa henne i talande formuleringar, så vi lämnar ordet till henne själv:

”Inte undra på att det aldrig kan bli fred i området så länge hatet underblåses och hålls vid liv av dessa provokatörer som går i samma fotspår som de svenska politikerna Folke Bernadotte, Olof Palme och Anna Lindh, som med sin arrogans, besserwisserattityder och bristande empati att sätta sig in i båda sidornas verklighet. Är man utsedd till medlare i en konflikt tar man inte ställning så tydligen för bara den ena sidan… Inte undra på att de blev föremål för både starka känslor av hat eller kärlek av enskilda människor. Sen undrar forskarna varför just de mördades… Detta är en av orsakerna!”

Med andra ord: om man är jobbig och exempelvis kritiserar Israel och försöker sätta små käppar i deras hjul så kan det mycket väl hända att man döden dör. Är det inte rent av lite skadeglädje vi skymtar även här? Palme den jobbiga jäveln – samtalade med PLO gjorde han – mejades ner på öppen gata, det är ju inte så konstigt tycker Folkpartiets ordförande i Stuvsta demokratiforum och verkar inte nämnvärt upprörd.

Jens-Hugo Nyberg

USA:s, Storbritanniens och Frankrikes intervention i Libyen har följt det sedan 1990-talet välkända mönstret. Först hittar man på en bra anledning för intervention som självklart inte får handla om stormakternas verkliga intressen, som är rån, plundring och underkuvande av andra nationer, utan gäller framkonstruerade humanitära mål. I Bosnien 1995 gällde det att få slut på belägringen av Sarajevo, som de i lugn och ro beskådade i tre år, varefter de ockuperade landet och gjorde det till en egen koloni. I Kosova 1999 skulle man rädda den albanska befolkningen, som de sedan tvingade att leva i ett protektorat utan någon verklig möjlighet att utöva självstyre.

I Afghanistan 2001 gällde det att skydda den amerikanska arbetarklassen från ”terrorister”, samma arbetarklass som dessa imperialister utsugit, splittrat och förslavat under decennier. Att rädda de afghanska kvinnorna, som nu beslöjas och fängslas i sina hem av den USA-vänliga regimen, var en annan anledning. Irak anfölls 2003 för att rädda befolkningen i de omkringliggande länderna från Saddams biologiska och kemiska vapen som inte existerade, varefter man mördade över en miljon irakier för att behålla landet i sitt grepp.

När man väl har valt motivet så uppmuntrar man den välbetalda journalistkåren, som näst intill den siste är trogen sina finansiärer, för att dupera den inhemska arbetarklassen. Efter detta är det nödvändigt att säkra stödet till kriget från arbetarpartiernas och fackföreningarnas ledare, vilket i allmänhet inte är särskilt svårt då dessa också är avlönade av samma imperialistherrar. Därefter kommer en passande FN-resolution som ger den kommande attacken en folkrättslig välsignelse – en resolution som imperialistländerna skriver själva då de också sitter i och kontrollerar FN. Efteråt samlar man stöd hos de små imperialistiska länderna, såsom Sverige, som oftast är ivriga att medverka i kriget för stormakternas gunst och för att få en del av bytet.

Libyen följer samma mönster. Anledningen till införandet av flygförbudszonen och flyganfall på Gaddafis markstyrkor från USA:s, Storbritanniens och Frankrikes håll sades vara behovet av att skydda den libyska befolkningen från en massaker som förbereddes av Gaddafi. Obama sade strax efter början av interventionen: ”Om vi hade väntat en dag till, Bengazi… kunde ha utsatts för en massaker som skulle ha ekat genom regionen och befläckat världens samvete.” Den brittiske premiärministern Cameron angav en annan orsak – den militära interventionens mål var att försäkra att: ”det blir det Libyska folket… som skriver nästa kapitlet i sin historia.”

Även för de som varken har någon kunskap om imperialismens gärningar under de sista hundra åren eller känner till något om marxismen måste det vara uppenbart att båda dessa uttalanden inte bara är lögnaktiga utan också djupt hycklande. Gaddafis styrkor hade under den månad som föregick invasionen tagit från upprorsmännen flera större städer, men massakrer på befolkningen i dessa städer har uppenbarligen uteblivit. Obama anger orsaken till kriget mot Gaddafi vara en möjlig framtida massaker, men det är samtidigt Obamas egen armé som utför verkliga massakrer i Irak, Afghanistan och Pakistan som är av sådana proportioner att de sannerligen ”ekar genom hela regionen och befläckar världens samvete”.

Camerons uttalande är inte lika hycklande men är desto mer löjligt. Hur kan det libyska folket skriva nästa kapitel i sin historia när den brittiska krigsmaskinen precis nu, i deras ställe, håller på att skriva det i blod? Hade ”fredspris”-tagaren Obama brytt sig om världens förtryckta massor, hade han stoppat sin egen armé från att gång på gång massakrera de förtryckta. Hade Cameron verkligen brytt sig om det libyska upproret så hade han beväpnat det utan extra kostnad, utan några politiska krav och utan hemlig diplomati.

Det krävs faktiskt inte kommunistisk teori för att man ska dra dessa slutsatser. En av de mest inflytelserika brittiska borgerliga tidningarna, The Independent, skriver: ”För första gången på mer än 60 år har västvärldens kontroll över världens största oljerikedomar skakats av en rad revolutioner som våra regeringar inte kunde kontrollera. Den mest trovärdiga förklaringen [till interventionen i Libyen] är att det här är ett sätt att vidmakthålla västvärldens skoningslösa makt, och försöka styra utgången till vår fördel.” (8 april)

Socialdemokraternas och Vänsterpartiets ledare är för den väpnade interventionen. Vi vet att det bland dessa ledare inte finns något spår av marxism. Men de kunde åtminstone ha läst igenom den borgerliga pressen som så öppet skriver om krigets verkliga orsak och mål. Det faktum att de trots det fortfarande är för interventionen bevisar återigen att dessa ledare fungerar som imperialismens agenter i arbetarklassens led.

Nu kan man ställa en annan fråga: Imperialisterna attackerar Gaddafis styrkor på grund av sina egna intressen, men själva flygförbudet och flygbombningarna hjälper upprorets dåligt beväpnade och organiserade förband att överleva Gaddafis attack. Bör vi då inte vara för flygförbudet och bombningarna för att rädda upproret? Svaret på denna fråga blir uppenbar när vi undersöker hur den imperialistiska inblandningen har påverkat upproret.

Den 20 april besökte en av upprorets borgerliga ledare Mustafa Abdel Jalil Paris och träffade Sarkozy, självklart under mycket vänskapliga former då hans överlevnad nu beror på Frankrike. På detta möte sade Jalil: ”Vi ska kämpa mot terrorism och stoppa illegal migration, liksom människohandel som har varit förödande för oss.” Till råga på det meddelade Jalil att de länder som följer i Frankrikes och Italiens spår kan räkna med att stå först i kön när det kommer till att skriva oljekontrakt med en ny libysk stat. På så sätt har flygförbudszonen genom ett slag bundit fast det libyska upproret med händer och fötter till imperialismen. Effekten är att upprorets ledare lovar utföra precis allt som Gaddafis regim utförde i det förflutna.

De bland vänstern som stödjer flygförbudszonen, som till exempel Benny Åsman och Göte Kilden från Socialistiska Partiet, förlorar helt ur siktet att det viktigaste för ett uppror som är på väg att utvecklas till en revolution faktiskt inte är att segra militärt. Att segra militärt samtidigt som man förråder de libyska massornas intressen och säljer ut dessa till sådana skurkar som Obama, Cameron och Sarkozy, det innebär egentligen döden för revolten mycket säkrare och snabbare än om Gaddafis styrkor hade intagit Bengazi. De förlorar också ur siktet att det är imperialismen som är den nordafrikanska arbetarklassens största fiende.

Man måste också tänka på hur den imperialistiska interventionen inverkar på massornas psykologi och vilja till kamp. Hade Gaddafi fått möjligheten att angripa upprorets starkaste fäste – Bengazi – utan inblandningen utifrån, då hade denna dödsfara kunnat framkalla en ännu bredare och djupare resning bland massorna. För det är i allmänhet så att så länge massorna inte har tröttnat så är det just den kontrarevolutionära offensiven som stärker deras motstånd och övertygar dem att det gamla systemet fullständigt måste krossas. Men när Gaddafis styrkor blir sönderbombade utan att massorna kan medverka så har det bara en passiviserande påverkan. Det skapar i massorna en mentalitet av passiv väntan på att någon annan kommer att lösa deras problem samt underdånighet och tacksamhet till imperialismen med en förödande demoralisering som påföljd.

Därför: Ner med all imperialistisk inblandning i Libyen! Den arabiska arbetarklassen kan visst ta hand om Gaddafi på egen hand!

Senad Kadic

Valnatten 2010 var mörk för många socialister. Den öppet borgerliga Alliansen tog hem segern, reformismens totala brist på lösningar och perspektiv bekräftades ännu en gång i S-valnederlaget, och, framför allt – Sverigedemokraterna fick 5.7% av rösterna och därmed en riksdagsposition.

De följande dagarna samlades det till mer eller mindre spontana massprotester i flera städer i Sverige. Beslutsamheten var stor: Inga rasister på våra gator, och inga rasister i riksdagen! Många av de företrädesvis unga demonstranterna vände sig spontant mot det riksdagsparti som allra mest betonat sin antirasism – ett parti som dessutom säger sig föra en socialistisk arbetarpolitik som ett svar på främlingsfientlighet och rasistiska lögner.

Inför tusentals demonstranter, i tidningar och i TV, talade Lars Ohly om en principfast kamp mot rasismen, och påpekade också att det till syvende och sist är den borgerliga politiken som bär skulden för SD:s framgångar. Rasismen skulle bekämpas på gator och torg. Vänsterpartiet fick också snabbt hundratals, om inte tusentals, nya medlemmar.

Det råder ingen tvekan om att Vänsterpartiet med sin parlamentariska position och den styrkeposition de trots allt – efter socialdemokraterna – har inom den organiserade arbetarrörelsen skulle kunna göra oerhört mycket för framväxten av en antirasistisk massrörelse. Vi måste därför ställa oss frågor som: Vad har V egentligen för strategi för att bygga en antirasistisk rörelse? Vilka råd ger man nya och gamla vänsterpartister, sympatisörer och arbetarrörelsen i stort för att omsätta de stora orden i handling?

Vänsterpartiets särskilda ansvar
I december förra året gjorde Vänsterpartiets partistyrelse ett uttalande om hur den antirasistiska kampen skulle föras. Helt korrekt skriver man att SD:s intåg i riksdagen skedde mot en bakgrund av hårdför klasspolitik från borgarna, och att ”politiken under lång tid misslyckats med att bryta klassklyftor och diskriminering”. Med ”politiken” syftar man här antagligen på det faktum att rasismen i samhället knappast uppstod i och med regeringen Reinfeldt – även socialdemokraterna har ju med sin nedskärningspolitik under tidigare mandatperioder bäddat för den rasistiska rörelsens framväxt, och det ofta med Vänsterpartiets stöd. Varför det blev så – hur klassklyftorna kunde öka när påstådda arbetarpartier hade regeringsmakten – utvecklas dock inte ytterligare.

Partistyrelsen slår också fast att V, som ett av arbetarrörelsens partier, ”har ett särskilt ansvar” i den antirasistiska kampen och i att erbjuda andra lösningar på klassamhällets problem än den uppsplittring av arbetarklassen som SD står för. Att sparka uppåt, inte nedåt, som Lars Ohly ofta sammanfattade det dagarna efter valet. Den ”huvudutmaning” partiet ställer upp för sitt antirasistiska arbete är att se till att andra partier inte tar över SD:s rasistiska politik. Man noterar också att det är viktigt att SD inte får framstå som martyrer, som den enda oppositionen. Skiljelinjen ska gå mellan vänster och höger. Men den antirasistiska kamp man tänker sig är dock inte bara en angelägenhet för vänstern och arbetarrörelsen – man öppnar också för samarbete med ”andra partier och organisationer” – alla de som ”försvarar allas lika värde”, alla ”demokratiska partier”.

Samtidigt säger man sig vara medveten om att kampen inte uteslutande kan föras i de parlamentariska församlingarna: den ”ska föras i en bred antirasistisk rörelse” med ”starkt folkligt stöd, särskilt inom arbetarrörelsen och bland invandrade”. Man lovar att inte ”låtsas som att rasismen inte finns”: SD och andra rasister ska överallt bemötas av demonstrationer och protester, folk ska uppmanas att ta till gatorna mot rasisterna. Varhelst SD arrangerar aktiviteter ska Vänsterpartiet inom 24 timmar organisera motprotester.

Resultat och framtidsutsikter
Ett halvår senare tyder inget ännu på att SD är på väg att knäckas. Det råder ingen tvivel om att SD till sin karaktär är ett borgerligt parti: i riksdagen röstar de i 9 fall av 10 med regeringen. Samtidigt har precis det övertagande av rasistisk signalpolitik som Vänsterpartiet varnade för fortsatt i raskt takt: nu senast var det Centerpartiet som i DN gick ut med att svensk integrationspolitik är ”för omhändertagande” och behöver skärpas.

Redan en månad efter valet gav dessutom Vänsterpartiet, tillsammans med sina dåvarande rödgröna partners, ett erbjudande till Alliansen om parlamentariskt samarbete mot SD. Talet om att borgerlig politik föder rasism verkade redan bortglömt – kanske menade Ohly, liksom Sahlin, att det viktiga ändå var att de andra partierna också var ”demokrater”. Förslaget fick kalla handen av borgarna.

Och den antirasistiska massrörelsen då? Efter valet fanns ju tusentals människor på gator och torg, beredda att ”göra något” för att stoppa rasisterna. Arbetarmaktare i Stockholm, som tillsammans med andra aktivister och vänstergrupper skapat nätverket STARK, tog Ohly på orden och började arbetet för att utifrån dessa protester bygga en massrörelse mot rasism och högerpolitik, på arbetsplatser, på skolor och i bostadsområden. Men Vänsterpartiets ledning i stan ställde sig avvisande till STARK, och vägrade befatta sig med oss. Den rörelse partiledningen ville bygga skulle nämligen vara så politiskt vag att också borgerliga skulle känna sig välkomna. Dessutom verkade partiet känna sig hotade av STARK:s vilja att kritisera också den fackliga och reformistiska byråkratin.

I Göteborg försökte Arbetarmakt tillsammans med andra vänstergrupper bygga en antirasistisk rörelse på klasskampens grund i Göteborgs Nätverk mot Rasism – men även där vägrade Vänsterpartiet vara med. De nöjde sig istället med att backa upp ett konkurrerande nätverk, med enbart borgerliga/humanistiska paroller mot rasismen. Överallt i landet har det varit vänstern till vänster om V som organiserat protesterna och gjort sitt för att bygga den rörelse Ohly pratat sig varm om. De antirasistiska borgare som Vänsterpartiet hävdar att en öppet socialistisk politik i rörelsen skulle skrämma bort – dem har vi inte sett till.

Det är ingen slump att det blev så här – som vi visat förberedde Vänsterpartiet för precis en sådan utveckling när de i sin strategi aldrig konsekvent drog de slutsatser som är absolut nödvändiga för att bygga en massrörelse.

Arbetarrörelsen och alla de partier som gör anspråk på att föra arbetarpolitik har inte bara ”ett särskilt ansvar” – arbetarklassen är faktiskt den enda kraft som kan utmana rasisterna. Det är vi som förlorar mest på rasismen, oavsett om den kommer från staten, Reinfeldt eller Åkesson, och det är bara vi som kan lägga fram ett program som både konfronterar rasisterna här och nu, och som – utan hänsyn till borgerligheten – utmanar grundvalarna för rasism och högerpolitik.

Om vi verkligen erkänner att det är borgarna som tjänar på och upprätthåller rasismen i samhället, kan vi inte samtidigt försöka anpassa vår politik och våra krav efter dem. Och om vi vill bygga en antirasistisk massrörelse med bas hos de förortsungdomar som med rätta hatar Sverigedemokraterna och som ständigt hotas av rasister och fascister, då har vi heller inte råd att, liksom Vänsterpartiet, med ”mötesfriheten” som ursäkt avstå från att stoppa rasisternas möten med massprotester.

Detta har flera vänsterpartister redan insett. Arbetarmakt kommer att fortsätta kämpa för en klasskamps-strategi inom den antirasistiska rörelse vi bygger, och vi hoppas att än fler vänsterpartister börjar ifrågasätta Ohlys antirasistiska strategi och ansluter sig till oss på barrikaderna.

SW

Bild: Robert Nyberg

Den 25 april anordnades det runt om i landet manifestationer kallade Påskuppropet (Påskupproret på vissa platser). Arbetarmakt stöder naturligtvis detta uppror, men vi menar att man varken kan begränsa sig till de krav som Kyrkan och läkarna ställt i sina upprop eller stanna vid denna manifestation. Alliansregeringen kom med ett köttben, i form av något lindrigare regler för att blidka opinionen, av bara ett skäl: för att försöka avväpna kampen för en värdig och rättvis sjukförsäkring för alla. Därför är det viktigt att vi lyfter hela kampen för en rättvis vård och sjukersättning och rätten till goda förutsättningar att tillfriskna.

Varför Sjukförsäkringen försämras
Den borgerliga regeringens brutala försämring av sjukförsäkringen handlar i grunden om att arbetare ska känna sig otrygga. Det nya systemet innebär också att arbetslösa bjuds ut som gratis arbetskraft i form av praktikperioder och fas3-åtgärder, vilket ytterligare bidrar till nedpressningen av arbetarklassens villkor. Huggsexa om jobben och bugandet och bockandet för överheten är en logisk konsekvens.

”Det utbredda fusket” är en myt
Regeringen har därtill helt dominerat debatten med åsikten att det skulle råda ett utbrett fusk i utnyttjandet av sjukförsäkringssystemen. Trots fakta om att fusket varit obefintligt inom sjukförsäkringen dominerar ändå borgerlighetens propagandakampanjer frågan, och tillsammans med mutor i form av skattesänkningar har man lyckats få breda massor att acceptera ideologiproduktionen. Tankar om att belysa förslitningen i arbetslivet och kvinnors dubbelarbete samt de omfattande nedskärningarna i den offentliga sektorn på 90-talet som de verkliga orsakerna till den ökande sjukskrivningen har fått stå tillbaka.

Flathet från s och v
Detta debattklimat har även orsakats av att den socialdemokratiska ledningen och fackföreningsrörelsen inte bjudit ordentligt motstånd om frågeställningarna. Snarare har även socialdemokraterna accepterat delar av den borgerliga problemformuleringen, själva försämrat ersättningsnivåer ekonomiskt samt infört hårdare regler för sjukersättning. Även Vänsterpartiet har agerat oklart kring sjukförsäkringen och skrev 2004 också under på målsättningen att halvera antalet sjuka till år 2008. Hur Vänsterpartiet anser att det skulle kunna ske på fyra fem år utan kraftiga försämringar i sjukförsäkringssystemet är dock lite svårt att förstå. De rödgröna lyfte i valrörelsen frågorna kring sjukförsäkringen alldeles för sent, dessutom på ett inkonsekvent och alltför passivt sätt.

Mobilisera till kamp för en värdig och rättvis sjukförsäkring!
För att vi skall kunna få tillstånd en värdig och rättvis sjukförsäkring räcker det inte med att byta regering eller vänta till nästa val. Vi måste börja kämpa och ställa krav samt ha ett tydligt program för hur vi vill att sjuka och utsatta människor skall stödjas. Därtill måste vi börja kämpa om makten över sjukförsäkringssystemet som en del av arbetarklassens kamp för makten i hela samhället. Arbetarmakt deltar i den kampen och anser att följande krav är viktiga för att återupprätta en värdig och rättvis sjukförsäkring:

Satsa på vård och rehabilitering – bygg ut sjukvården!
Att en människa som blivit sjuk omedelbart skall kunna få hjälp måste vara en självklarhet, god hälsa och välbefinnande skall helt enkelt vara en rättighet. Sjukvården måste byggas ut och rehabiliteringsmöjligheterna måste förbättras. Arbetarområden och fattigare kommuner måste få extra ekonomiska tillskott för en utbyggnad av en god läkarvård och för ett avkortande av kötiderna. All sjukvård ska tillbaka till offentlig regi. Sjukvården måste reformeras, hierarkiska strukturer brytas ned och makten över den måste läggas i händer på patientföreningar och sjukvårdpersonal, genom deras egna valda representanter.

Skapa en rättssäker sjukförsäkring – låt den sjuke och dennes läkare avgöra sjukskrivningen!
Makten över besluten om sjukförsäkringen måste flyttas bort från handläggare och ges till den sjuke och dennes läkare. De s.k. försäkringsläkarna måste bort. Människor skall inte kunna nekas ersättning såvida inte rent fusk upptäcks. Rätt till ersättning måste alltid utgå i tid och direkt. En handläggare skall ha till uppgift att enbart administrera ärendet, inte besluta över det. Därtill måste nya juridiska organ skapas som leds av de sjuka och handikappades egna organisationer, fackliga organisationer och representanter för läkare och sjukvårdspersonal som den sjuke ändå kan överklaga till om handläggare missköter hanteringen av ärenden.

Låt individens medicinska och sociala skäl styra sjukskrivningens längd!
Alla tidsgränser måste bort: Det är sjukdomsbilden, den nedsatta hälsan och den sociala situationen som sammantaget skall avgöra hur länge man är sjukskriven. Denna bedömning skall ske i samråd mellan läkare och den sjuke. Den sjukes egen bedömning måste där ha sista ordet. När människor skall gå tillbaka i arbete måste hänsyn tas till deras sociala villkor i bedömningen av hur mycket man kan arbeta. Hjälp med avlastning i hemmet måste ges vid behov. Ingen skall kunna friskförklaras som fortfarande anser sig sjuk!

100 % av lönen i sjukersättning – avskaffa nollklassningen!
Det är orimligt att man skall förlora ekonomiskt när man blir sjuk. En sjuk människa har därtill ofta extra utgifter för sin sjukdom. Sjukförsäkringen måste också utgå till alla i samhället, kvalificeringstiderna måste således bort så att ingen nollklassas.

Förflytta makten över Försäkringskassan till arbetarklassens egna organisationer
Det är arbetarnas och tjänstemännens egna organisationer som byggt upp försäkringsskyddet i kamp mot ett orättfärdigt kapitalistiskt samhällssystem. Makten måste tas tillbaka över detta trygghetssystem och utvidgas radikalt. Nya demokratiskt valda maktorgan uppbyggda, samordnade och centraliserade av arbetarklassen själv måste skapas för att kunna kontrollera och styra över Försäkringskassan. Endast så kan vi till slut få en trygghet vid sjukdom och en rätt till hälsa och välbefinnande. Alla åtgärder måste utgå från de verkliga mänskliga behoven, inte från kapitalets reproduktionsbehov.

Klas

Vi har pratat lite med Klas, en helsingborgare som tidigare i år lämnade Vänsterpartiet till förmån för Arbetarmakt.

AM: Vad har du för bakgrund?
Klas: Jag är en inbiten helsingborgare, som har arbetat på en kemisk industri i nästan tio år av mitt liv och därefter varit arbetslös, studerat och haft ströjobb om vartannat.

Politiskt gick jag med i SSU vid 14 års ålder, men lämnade ganska snart för Kommunistisk ungdom (dåvarande VPK:s ungdomsförbund). 1992 gick jag över till Socialistiska partiet och var med på kongressen när Arbetarmakt bröt sig ur. Jag trodde väl inte riktigt på projektet att bryta sig ur vid den tidpunkten det skedde, och hade även en del avvikande uppfattningar i vissa frågor. På senare år har jag dock återigen aktiverat mig politiskt på olika vis. Partipolitiskt gick jag med i Vänsterpartiet ett år innan valet 2010.

AM: Hur kommer det sig att du gick med i Arbetarmakt?
Klas: Jag har alltid haft en viss sympati för den trotskistiska traditionen. Övergångsprogrammet och teorin om den permanenta revolutionen är nödvändiga teoretiska byggstenar för att internationellt återupprätta ett program för kampen för en socialism värd namnet.

Efter att åter läst och satt mig in i Arbetarmakts och Förbundet för Femte Internationalens program och skrifter har jag insett att de verkligen förvaltat den revolutionära marxismen.

I dag finns det ingen annan gruppering som öppet talar om arbetarmakt och arbetarråd, samt behovet av en planerad ekonomi, dvs hela kampen för socialismen. Alla grupper håller sig inom ramarna för demokratiska och reformistiska krav i både i agitation och propaganda. Hur man kan tro att välfärd och social trygghet ska kunna garanteras utan verklig klasskamp och kamp för socialismen, förstår jag inte alls.

AM: Hur är läget i Vänsterpartiet i dag, efter valförlusten?
Klas: Mina erfarenheter i Vänsterpartiet i Helsingborg har minst sagt varit slitsamma.

Jag gick med i Vänsterpartiet strax innan första maj 2009, dels för att jag hört att ungdomsförbundet och Vänsterpartiet Skåne stod mer till vänster än övriga partiet, och dels för att hjälpa till att driva bort borgarna i valet 2010. Jag såg det också som en plattform för att kämpa kring de frågor som jag brinner mycket för: de sjuka och utsatta samt för de långtidsarbetslösas situation. Jag får idag erkänna att det varit en missräkning ifrån min sida, att tro att Vänsterpartiet gick att radikalisera.

När det gäller Vänsterpartiet centralt och nationellt så ser man ganska tydligt att det skett en högersvängning av partiet ifrån partiets ledning, i och med det rödgröna samarbetet. Man har nu i princip sålt ut den sista gnutta av socialism. Förstatligande av de största storföretagen och finanskapitalet har man nu offentligt avsagt sig all ambition för, främst genom Lars Ohlys uttalanden under valrörelsen om att ”vi vill inte expropriera något alls”. EU-motståndet är i princip nedlagt, likväl som den kritik mot den nationella borgerliga staten som jag anser också måste föras. När det gäller reformer har man också backat betydligt. Kampen för sex timmars arbetsdag kom visserligen med i valplattformen men den sköts tillbaka till en fråga som inte skulle drivas aktivt i valet. 200 000 nya jobb i den offentliga sektorn, en fråga partiet drivit i tidigare valrörelser, fanns över huvud taget inte med längre. Att många av kompromisserna i det rödgröna samarbetet har krupit in och blivit paritets egen politik är rätt tydligt idag, det behöver man nog inte ha varit medlem för att se.

Frågan är om man ens är ett reformistiskt parti, i alla fall inte i den traditionella meningen att man vill ha en gradvis övergång till socialism. Möjligen då i betydelsen mer långtgående reformer än Socialdemokraterna, vilket ju inte säger så mycket.

När det gäller en analys av mina egna erfarenheter så vill jag egentligen inte dra några högre växlar på dem, men de kan ändå vara intressanta att höra åtminstone för de progressiva och radikala människor som tänkt sig att gå med i Vänsterpartiet i Skåne och specifikt i Helsingborg.

I Skåne-distriktet och i ungdomsförbundet i Skåne kallar sig många fortfarande för kommunister, vilket oftast har formen av etikett, drömmen om ett klasslöst samhälle, än en medvetenhet om hur en verklig revolutionär kamp skall föras. Detta visar sig främst i bristen att hitta fram till en genomtänkt klasskampspraktik. För att ta ett exempel, antirasismen, håller man sig där till en plattform av ”alla goda krafter mot rasismen”, således skall även borgerliga partier vara med på tåget. Man saknar en ordentligt analys i att rasismens orsaker ligger i att borgarklassen tjänar på den och att bara en framgångsrik antirasism kan bedrivas om den kopplas till att bekämpa borgarnas nedskärningar, försämringar och diskriminerande asylpolitik.

I Helsingborg har partiet mestadels präglats av maktkamp och personfrågor. Trots denna inre träta skilde sig inte kandidaterna överst på fullmäktigelistan nämnvärt i sina politiska ställningstaganden . När den rödgröna uppgörelsen fastställdes visade det sig till slut att alla dessa tre kandidater villigt verkade för den.

Inför valet gick man in i ett samarbete med S och MP i Helsingborg, som innebar att man gick väldigt långt i att kompromissa bort egna ställningstaganden. Man accepterade att privatiseringar gjorda av de borgerliga i staden, främst inom äldreomsorgen, skulle kunna få finnas kvar, om de uppfyllde de så kallade kvalitetskraven. Många av formuleringarna i den gemensamma rödgröna plattformen skulle lika väl kunnat stå i den borgerliga så kallade femklöverns valplattform, ett exempel: ”Forma avtal med entreprenörer som innebär att den äldre kan välja entreprenören eller fortsatt kommunal verksamhet. Söka omförhandla avtal som inte ger en sådan valfrihet.”

Jag gick personligen i taket över uppgörelsen och det odemokratiska vis den genomdrivits på och tog där efter initiativ till en egen personvalskampanj mot privatiseringarna, med betoning på återkommunalisering av äldreomsorgen. Detta straffades på olika vis, jag fick bl a inte läsa protokoll och kallades inte att deltaga i några offentliga debatter för partiet.

Övriga medlemmar bjuds inte in till fullmäktigegruppens möten, mötena är enligt beslut enbart till för dem som innehar poster inom kommunen. Man sysslar alltså nästan enbart med kommunalpolitik, och man förbehåller en liten grupp att styra över den. Medlemsmötena tillåts inte utöva något ordentligt inflytande över vilken linje man driver i förhållande till de andra partierna. Den demokratiska kulturen i övrigt i partiföreningen var överlag undermålig, och jag såg en rad nya kamrater lämna nästan lika fort som de blivit medlemmar.

Jag hoppas verkligen inte att Vänsterpartiet Helsingborg är symptomatisk för hur partiorganisationerna fungerar i övriga landet. Naturligtvis finns det många fina kamrater i Vänsterpartiet Helsingborg också, med en stark idealism i botten. För egen del känns det rätt bra att ha gått vidare, både organisatorisk och mot en tydligare politisk medvetenhet.

AM: Vad finns det för utsikter för socialister inom Vänsterpartiet?
Klas: Jag tror det är väldigt svårt att driva en kämpande och aktivistisk linje inom Vänsterpartiet idag, just på grund av att partiet i sig har en så pass utslätad egen programmatisk hållning. Partiet har även blivit rätt likt det socialdemokratiska partiet i sin byråkratiska struktur och många i ledande ställning har mer och mer tagit efter den karriärism som dominerat socialdemokratin sedan länge.

Den teoretiska grund man står på idag är väldigt utslätad. Socialismen är utbyggd offentliga sektor och lite mer kooperativt ägande i samhället. Finanskapitalet skall bemötas genom startande av nya snällare banker. Monopolkapitalets makt skall brytas genom så kallad ”rättvis handel”, och att handla ekologiskt. Förklaringen ligger säkert även i hur partiet hanterat sin egen historia och frågan är om man inte helt enkelt ”spolat ut barnet med badvattnet”.

Överlag kan man säga att partiet saknar självförtroende idag. Egna klasskampsinitiativ hålls tillbaka och det ageras allt mer för plattformar som skall vara ”politiskt neutrala” eller ”opolitiska”, man ska enbart verka för nån otydlig humanism. I arbete med andra organisationer och folkrörelser ska det egna partiet politik tonas ned och framställande av egna krav i dem anses smått fult.

Feminismen handlar mest om att se till att kvinnor får utbildning och får ta mer plats i partiet, verklig kamp för arbetarklassens kvinnor saknar man praktik för. Man får inte öppet kritisera reaktionära tendenser inom partiet om de personerna kommer ifrån religiösa minoritetsgrupper.

Internationellt har man en mycket naiv syn på revolutionerna i de arabiska länderna, vilket visar sig i en passiv hållning till arméns roll i exempelvis Egypten och även inför imperialismens roll i hela regionen. Stödet för flygförbudszonen över Libyen och att skicka Svenska JAS plan till den, är väl ett ganska tydligt tecken på det sista.

Vad vi ser är egentligen konsekvensen av att dels partiet har en blivit väldigt lätt att bara gå med i utan krav på någon aktivitetsnivå, och dels på brister i den marxistiska teorin till förmån för keynesianska ekonomiska teorier. Samtidigt finns tyvärr delar av den småskurna stalinistiska elitismen kvar, där demokratisk centralism är huggträdet mot all kritik, trots att den inte är partiets organisationsprincip längre. Naturligtvis är det också svårt för medlemmar att hålla sig till att rikta kritiken enbart internt om man inte ifrån början har program och strategier för kampens mål som man konsekvent håller sig till. Tendensfrihet saknas, vilket ytterligare försvårar för radikala socialister att sluta sig samman för en annan linje i partiet. Partiledningens tolkningsföreträde blir därför svår att utmana.

Det kan mycket väl fungera på vissa orter och för vissa kamrater med ett starkt tålamod, men det är inte ett parti som jag skulle vilja rekommendera att gå med i generellt. Vill man därtill driva en verklig kamp för socialismen tror jag man bara stångar sig blodig i längden, i Vänsterpartiet.

AM: Vilka frågor tror du är viktigast att jobba med just nu?
Klas: Antirasmen är alltid viktig och vi har idag flyktingpolitik som nästan helt förnekar människor skydd. Därför är arbetet med olika asylgrupper och demonstrationer och blockader av rasisternas manifestationer viktiga.

Personligen brinner jag även mycket för kampen för de sjukas situation, då Allians-borgarna nu bedriver en ren förföljelse av sjuka människor. Dessa människor far idag så illa att självmord ses som den sista utvägen bland allt fler, och ”försäkringssjukan”, en ny form av posttraumatisk stress, har till och med blivit ett begrepp i den allmänna debatten.

Det är nog rätt självklart egentligen, man kämpar för de mest förföljda och diskriminerade människorna först och främst, inte bara av humanitära orsaker utan även för att det visar hur brutal en borgerlig politik är och hur hård kapitalismen som samhällssystem är mot människor som redan befinner sig i en utsatt situation. Angreppen mot invandrare och långtidssjukskrivna är ett sätt att pressa tillbaka hela arbetarklassen, när det gäller löner, arbetsvillkor och mod att organisera sig fackligt och politiskt. Därför tycker jag dessa frågor är mycket viktiga att jobba med.

Jag brinner också mycket för de internationella frågorna och har engagerat mig en del för den iranska situationen, mot den islamistiska diktaturen där. De arabiska revolutionerna har naturligtvis inte i heller undgått mitt engagemang. Jag är också en ivrig kritiker av alla religiösa föreställningar framförallt om de intar en rent reaktionär hållning.

AM: Har du några slutord?
Klas: Det skall bli kul att få vara med att bygga en verklig kämpande grupp av Arbetarmakt här i Skåne. Man bör väl helt enkelt ha tänkt och gjort ungefär samma analyser för att kunna jobba åt samma håll och för att trivas ihop. Inte helt oviktigt om man skall orka kämpa på i längden!

Arbetarmakt Skåne