Fjärde internationalens dödskamp och trotskisters uppgifter idag

Innehåll

upp

Byggandet av ett internationellt revolutionärt parti, med förmåga att leda proletariatet, var det enda hoppet om att undvika den kris som mot slutet av 1930-talet uppslukade världen, eller föra den till ett snabbt revolutionärt slut.

Det nya ledarskapet skulle smidas av Fjärde Internationalen. Dess organisation omfattade de mest hängivna kämparna för proletariatets sak och var inte komprometterad av det förflutnas nederlag och förräderier. Dess ledare Leo Trotskij hade fört en revolutionär kamp mot de byråkratiska usurpatorerna i Sovjetunionen, med Stalin i spetsen. Han smidde en världsrörelse som genomförde ett modigt och aktivt försvar av den revolutionära kommunismen under förhållanden av nederlag, som drev tiotusentals militanter från andra partier till den yttersta förtvivlan.

Fjärde Internationalen blev aldrig proletariatets ledarskap i någon större omfattning. Kriget bröt sönder dess svaga strukturer. Fascisterna, de allierade imperialisterna och Kremls armé av lejda mördare dödade dess bästa kadrer. Den allierade segern medförde att världen ordnades enligt ett mönster som inte förutsetts (och inte kunde ha förutsetts) av Trotskij. Fjärde Internationalens styrkor förblev marginella i förhållande till klasskampen. De desorienterades av vederläggandet av Trotskijs perspektiv. Deras fana togs tyvärr inte upp av miljoner. Ledarskapets problem förblev olöst och kapitalismen uppnådde en respit, som i världsskala har varat till denna dag.

Denna utveckling bidrog till raserandet av Fjärde Internationalen. Den bröts sönder på två plan. För det första underminerades anslutningen till det marxistiska programmet av dess oförmåga att utveckla det inför den nya utvecklingen. Den hade 1951 omfattat ett program i strid med marxismen. För det andra frambringade förvirringen i dess led en förvirrad konflikt, som 1953 ledde till en splittring. På så sätt dog den också i organisatoriskt avseende.

Den ursprungliga och politiskt oklara fragmenteringen av vad som hade varit den trotskistiska rörelsen alstrade oundvikligen ytterligare ideologisk förvirring och splittringar. Vad som är uppenbart är att ingen Fjärde Internationalen i Leo Trotskijs tradition existerar idag.

Vissa organisationer, till exempel det brittiska Socialist Workers Party (SWP), använder detta faktum till att förhåna varje tal om att bygga "internationaler". Fragmentariseringen av påstådda trotskister är en orsak till kälkborgerliga skämt inom dylika i grunden nationella sekter. Vi är däremot övertygade om att Fjärde Internationalens sönderfall aktualiserar den brådskande nödvändigheten att bygga en ny international.

Idag har den relativa sociala fred som alstrats av den "långa boomen" nått sitt slut. Sedan slutet av 1960-talet har återkommande ekonomiska och politiska kriser skakat Frankrike, Storbritannien och Italien. Samtidigt för konflikterna mellan imperialismen, dess agenter och antiimperialistiska rörelser världen allt närmare ett krig mellan de kapitalistiska makterna och Sovjetunionen.

Lagrandet av kärnvapen, striderna i Mellanöstern, Asien, Centralamerika och södra Afrika och den krigiska hållningen från imperialismen gentemot hot mot dess intressen, exemplifierat av Storbritanniens krig mot Argentina, är alla exempel på den nuvarande instabila perioden. De är påtagliga påminnelser om Lenins beskrivning av den imperialistiska epoken som en epok av krig och revolutioner.

Faran är att arbetarklassen inför den tilltagande världskrisen ännu en gång finner sig ledd av förrädare och vacklande ledare. Än en gång är de revolutionära kommunisterna en mycket liten minoritet. Uppgiften att bygga ett nytt ledarskap är oupplösligt förbunden med kampen för att föra världen tillbaka från randen av en kärnvapenkatastrof. Imperialismen kommer hellre förgöra världen än låta sig själv förgöras. Arbetarklassen måste vinnas för en revolution mot imperialismen.

Uppgiften är därför enorm. Det finns en hel värld att vinna. För att föra denna kamp framåt och bygga ett internationellt revolutionärt parti är det nödvändigt att grundligt gå igenom Fjärde Internationalens historia och undersöka ursprunget till och karaktären av dess politiska och organisatoriska sammanbrott. Många tendenser har försökt sig på denna uppgift och några har tillhandahållit användbara insikter. De flesta har misslyckats med att "göra upp med" den tendens ur vilken de uppkom och därigenom fört med sig de politiska fel som förblindade deras föregångare. Workers Powers brytning med ett av Fjärde Internationalens fragment (det brittiska SWP) var politisk såväl som organisatorisk. Vi är övertygade om att det har möjliggjort för oss att se på FI:s historia, från dess grundande till sammanbrottet 1951, utan att förringa det som dess kader uppnådde, eller undvika att kritisera dess fel.

Dokumentet är uppdelat i fem delar. Det första ser på utvecklingen av FI:s program och metod. Det andra tar upp FI:s oförmåga att utveckla Trotskijs program inför en temporär stabilisering av den imperialistiska världsordningen och en förstärkt stalinism efter kriget. Det spårar ursprunget till splittringen 1953 till denna desorientering och visar tydligt att ingen sida var förmögen att erbjuda ett revolutionärt perspektiv och program för klasskampen. Den tredje och fjärde delen undersöker dessa huvudfragments politiska meritlista, liksom "avspjälkningarna" som har utmönstrats från dem. Det åskådliggör huvudströmningarnas centristiska bankrutt och misslyckandet för var och en av de senaste splittringarna att i grunden bryta med deras politik och metod.

Emellertid är detta arbete inte rätt och slätt en historik över FI. Historien är nödvändig som en vägledning till förståelse; förståelse är en vägledning till handling. I den avslutande delen skisseras konturerna av de uppgifter som verkliga trotskister står inför för att kunna uppfylla det mål som Trotskij satte upp för sina anhängare - att lösa ledarskapets kris genom att bygga den socialistiska revolutionens världsparti.

Slutligen några ord om ursprunget till och avsikten bakom denna bok. Den var ursprungligen framställd som en rad teser för diskussion inom Workers Power. Vid ett utvidgat nationellt ledningsmöte för Workers Power i januari 1983 antogs och gjordes tillägg till teserna. De har sedan dess antagits av Irish Workers Group. För båda organisationerna representerar de vår mest utvecklade ståndpunkt hittills beträffande Fjärde Internationalen. Vårt syfte med att publicera teserna är att överlämna dem till diskussion bland alla de tendenser, som internationellt förbundit sig att göra en genomgripande analys av Fjärde Internationalen och de uppgifter som trotskister står inför idag. Vi förbinder oss till sådana diskussioner på en öppen och ärlig grund. Till skillnad från centristerna, är vi inte rädda för offentlig polemik och kritik. Vi är förvissade om att det är genom diskussioner av de grundläggande frågor vilka tas upp i denna bok som en ny revolutionär fana kan resas.

Mars 1983

1933-1940 Trotskijs försvar och vidareutveckling av det kommunistiska programmet

upp

Den ryska revolutionens byråkratiska degenerering fick omedelbara återverkningar utanför Sovjetunionens gränser. Inom Komintern blev dess negativa effekter kännbara kring frågan om KPD:s misslyckande med att leda ett uppror 1923. Under Zinovjevs ledning fortsatte man att begå en rad förödande ultravänsterfel (till exempel resningen i Estland). Kominterns sektioner blev starkt byråkratiserade under parollen om "bolsjevisering". Nationella ledningar valdes på grund av sin lojalitet gentemot den ledande fraktionen inom SUKP. I och med uppkomsten av blocket mellan Stalin och Bucharin svängde Komintern hastigt in i högeropportunism i sina relationer med den brittiska fackföreningsbyråkratin. Blocket med den - den anglo-ryska kommittén - upprätthölls trots TUC:s förräderi 1926. Komintern girade 1927 till vänster igen, efter att politiken med likvidering av det kinesiska kommunistpartiet i det borgerligt nationalistiska Kuomintang fört till katastrof i Shanghai. Kantonkommunen sattes upp. Denna dåligt förberedda resning undertrycktes brutalt av Chiang Kai-shek, den förre hedersmedlemmen av Komintern. I själva Ryssland krossade den framväxande byråkratiska kasten - med Stalin i spetsen - partidemokratin, använde polismetoder mot alla oppositioner och svängde vilt i sin ekonomiska politik.

I alla dessa frågor förde Vänsteroppositionen, under Leo Trotskijs ledning, en beslutsam kamp för att återföra Komintern till den revolutionära kurs som organisationen följt vid sina fyra första kongresser. Med ursprung i det ryska partiet, etablerade sig Vänsteroppositionen efter Trotskijs utvisning från Sovjetunionen, som en internationell (extern) fraktion av Komintern med det uttalade målet att reformera internationalen, dess sektioner och den enda stat där en sektion innehade makten - Sovjetunionen.

Internationella Vänsteroppositionens ståndpunkter beträffande Sovjetunionen, Tyskland 1923, Storbritannien 1926 och Kina 1927 var grundade på bolsjevikpartiets programmatiska landvinningar och de teser och resolutioner som antogs av Kominterns fyra första kongresser.

Det revolutionära Kominterns principer

Komintern systematiserade den demokratiska centralismens metod, som formen för organisering av revolutionära kamppartier och den kommunistiska revolutionens världsparti. Den drog en skarp skiljelinje mellan kommunism och reformism genom att generalisera utifrån den ryska revolutionens erfarenheter och anta proletariatets revolutionära erövrande av makten och revolutionens internationalisering som sitt mål. Komintern var inte nöjd med att bara deklarera sina mål utan strävade också efter att bygga upp ett antal starka och aktiva sektioner, som var förmögna att uppnå dessa mål genom användandet av en revolutionär taktik.

För detta ändamål granskade Komintern 1919-22 fortlöpande den ständigt föränderliga politiska och ekonomiska situationen i världen och de styrkeförhållanden som därvid skapades mellan klasskrafterna. Man arbetade med en förståelse av den imperialistiska epoken som en epok av kapitalistiskt förfall, krig och revolutioner, men förstod också vikten av perioder inom denna epok - revolutionära eller förrevolutionära perioder, perioder av stabilitet eller reträtt, kontrarevolutionära perioder, etc. På grundval av dess förståelse av perspektiv som en vägledning till handling, var Komintern förmöget att återfokusera sitt program och anpassa sin taktiska linje varefter olika perioder öppnade sig efter kriget.

Kominterns ändring av perspektivet

Framgångslinjen ändrades från det omedelbara erövrandet av makten till "erövrandet av massorna". Sektionerna använde den metod som bolsjevikerna utnyttjade från februari till september 1917 - metoden för enhetsfront med reformistiska partier och kravet att de ska bryta med bourgeoisien och basera sig på massorna. Denna metod ledde direkt till parollen om "arbetarregeringen" och övergångskrav som ett sätt att vinna massorna för ett kommunistiskt ledarskap. Dessa ståndpunkter förkroppsligades i tredje kongressens teser om taktiken. De utarbetades ytterligare i fjärde kongressens teser om taktiken (december 1922), handlingsprogrammet för fackföreningarna (tredje kongressen) och teserna om enhetsfronten (fjärde kongressen).

Förutom sina allmänna taktiska och programmatiska vägledningar, utvecklade Komintern ståndpunkter i en hel rad specifika frågor. När det gäller den nationella frågan, och senare den antiimperialistiska enhetsfronten, pekade dess teser på den progressiva karaktären av nationella befrielsestrider och kommunisternas skyldighet att stödja dessa mot imperialismen. På samma gång underströks dock den centrala betydelsen av att bevara arbetarklassens självständighet i de förtryckta nationerna. Nationell frigörelse var inte slutmålet för Komintern. Den var en beståndsdel i kampen för proletär revolution.

Arbete bland de förtryckta massorna - kvinnor, ungdomar, svarta, arbetslösa och bönder - betonades av Komintern som obligatoriskt för kommunister. Häri bröt Komintern bestämt med det arbetararistokratiska utanförståendet inom andra internationalen, som hade ägnat ringa uppmärksamhet åt de koloniala massorna och de förtryckta nationaliteterna.

I centrum för alla Kominterns ståndpunkter befann sig två grundläggande principer - arbetarklassens politiska självständighet, dvs dess program, och användandet av en taktik som enhetsfronten, som ett sätt att vinna massorna för det kommunistiska målet: proletariatets diktatur. Det första villkoret för en taktisk kompromiss var att kommunisterna offentligt uttryckte sina strategiska ståndpunkter och bevarade friheten att kritisera temporära bundsförvanter.

Komintern fullföljde aldrig sitt arbete med att vidareutveckla det marxistiska programmet. Blocket av restauratörer och byråkratiska centrister, under ledning av Bucharin och Stalin, inneslöt slutligen sin reaktionära paroll om "socialism i ett land" i Kominterns urartade program. Kominterns misslyckande med att fullfölja sina uppgifter med programmatiskt vidareutvecklande och återfokusering, skulle komma att bli av oerhörd betydelse för de kommunister som kämpade för att återbilda en kommunistisk international efter Kominterns urartning.

Stalin utplånar det revolutionära Komintern

Under den ultravänsteristiska "tredje perioden" begick Komintern motsatta men lika förödande fel. Den sjätte kongressens program 1928 genomsyrades av teorin och praktiken för "socialism i ett land" och övergav det tidiga Kominterns internationalism. Sektioner blev panter i Stalins utrikespolitik. Enhetsfronten avvisades till förmån för Röd Front eller "enhetsfronten underifrån", en taktik som baserades på idén att socialdemokratin och fascismen var tvillingar. Själva programmet begränsade sig till abstrakta och allmänna formuleringar om kapitalismen. Det misslyckades med att grunda sig på de allra senaste erfarenheterna av den internationella klasskampen, vilket det tidiga Kominterns ståndpunkter hade gjort.

Den sjätte kongressen belyste med skärpa den djupgående staliniseringen av Komintern. Den ruttna frukten av denna process frambars slutligen 1933 när Kommunistiska Internationalens stolthet KPD krossades av fascismen utan någon kamp. Det var primärt inte fascisternas pistoler eller knivar som besegrade den tyska arbetarklassen, utan socialdemokratins förräderi och KPD:s ultravänsterpolitik. Deras övergivande av enhetsfronten ledde direkt till nederlaget i Tyskland. Denna händelse var avgörande och avslöjade stalinismens kriminella politik. Ändå erkändes inte detta av en enda sektion i Komintern. Stalins linje i Tyskland godkändes i efterhand av alla sektioner. Komintern visade sig på så sätt definitivt oförmöget att lära av sina misstag. Den var död för revolutionen.

Trotskij och Vänsteroppositionen intog ståndpunkten att Komintern fram till 1933, det tyska nederlaget och dess efterspel, kunde ha reformerats. Internationella Vänsteroppositionen krävde upprepade gånger att bli återupptagen i Komintern som en fraktion. Det hindrade den inte på något sätt från att resa sina ståndpunkter beträffande Storbritannien, Kina och senare Tyskland och fascismens frammarsch. För Trotskij stod det klart och tydligt att Komintern hade övergett det revolutionära programmet när Bucharins program antogs vid sjätte kongressen. På så sätt var Kominterns program inte avgörande för Trotskijs perspektiv. På samma gång ägde Kominterns definitiva vändning till klassamarbete (överskridande av klassgränsen) inte rum förrän 1935 med pakten mellan Stalin och Laval och vändningen till folkfrontspolitiken i Frankrike och senare internationellt.

Internationella Vänsteroppositionen förklarar Komintern vara död för revolutionen

De andra kommunistiska partierna hade för sin del förtvinat under inflytande av "den tredje periodens" politik. Medlemsförlusten var dramatisk och reducerade många av partierna till små sekter. I Frankrike sjönk PCF, som 1924 gjorde anspråk på att ha 110 000 medlemmar gentemot SFIO:s 35 000, till ett uppgett medlemstal på 30 000 1932, med sannolikt inte mer än hälften som aktiva medlemmar. I Storbritannien var samma process uppenbar, om än i mindre skala. 1930 hade antalet partimedlemmar rasat till 2 500, mindre än hälften av det för 1922 angivna antalet. Det var en relativt stor nedgång från höjdpunkten 1926 med 10 000 medlemmar.

Reformperspektivet måste ändras. Max Shachtman, ledande medlem av Internationella vänsteroppositionen 1933, utvecklade detta i sitt förord till Vänsteroppositionens historia och principer:

"Det tyska kommunistpartiets sammanbrott berövar Kommunistiska Internationalens tynande led den sista av dess sektioner som besitter någon massanslutning eller något massinflytande. [...] Det räcker med att säga att de tyska händelserna, den byråkratiska inskränktheten och oberördheten, fördjupandet av misstagen och den upplösning av stalinismen och dess partier som har åtföljt dem alla, för oss till den oundvikliga slutsatsen: Kommunistiska Internationalen har strypts av stalinismen, är bankrutt och bortom tillfrisknande eller återuppbyggnad på marxistiska grundvalar." (M. Shachtman, Ten Years - History and Principles of the Left Opposition, New York 1974, s. 5)

På så sätt var det den stalinistiska byråkratins förmåga att strypa Komintern, och de massor som grupperats inom den, som bevisade att dessa massor inte var och inte kunde bli en hävstång för reform. Därefter inriktade sig trotskisterna åter på att bygga nya partier och en ny international. Uppgiften blev att få massorna att bryta med Komintern, socialdemokratin och alla former av centrism och vinna dem för en ny international. I en period av nederlag (1930-talet) visade sig detta vara oerhört svårt. Styrkorna i IVO/IKF/RfFI höll emellertid den kommunistiska rörelsens traditioner, metoder och teoretiska landvinningar levande. Som sådan var deras kamp en garanti för de senares framtid. Trotskij erkände själv betydelsen av denna bedrift, som kan tyckas begränsad för de som är otåliga att bli massornas ledare och som upphör att betrakta kommunismen som ett hinder mellan sig själva och massorna:

"Hur den nya internationalen kommer att ta form, vilka stadier den kommer att genomgå och vilken slutlig form den kommer att anta - det kan ingen förutsäga idag. Det finns verkligen inte heller något behov av att göra det: historiska händelser kommer att visa oss. Det är dock nödvändigt att börja genom att proklamera ett program som tillmötesgår vår epoks uppgifter. På grundval av detta program är det nödvändigt att mobilisera meningsfränder, den nya internationalens pionjärer. Ingen annan väg är möjlig." (L. Trotsky, Writings 1935-36, New York 1977, s. 159)

Trotskisterna kämpar ensamma för revolutionen

Trotskisterna analyserade degenerationsprocessen i Sovjetunionen. Sovjetstatens isolering och det ryska samhällets extrema materiella och kulturella efterblivenhet vid tiden för revolutionen hade tillhandahållit grogrunden för framväxten av en omfattande parasitär byråkrati. Denna kast, med Stalins fraktion i spetsen, hade tillvällt sig den politiska makten från arbetarklassen och terroriserat och utplånat dess avantgarde. Trotskisterna förklarade degenerationen vid varje stadium och formulerade strategin för den politiska revolutionen mot byråkratin, som det enda sättet att återupprätta proletär politisk makt i den degenererade arbetarstaten. På samma gång behöll IKF/RfFI, helt korrekt, en politik med ovillkorligt försvar av de återstående landvinningarna från oktoberrevolutionen (statsägd industri, utrikeshandelsmonopol, planering) gentemot imperialisternas försök att återupprätta kapitalismen.

I Frankrike och Spanien analyserade och bekämpade trotskisterna den stalinistiska och socialdemokratiska klassamarbetspolitiken i folkfronten, som underordnade arbetarklassens organisationer och intressen den imperialistiska bourgeoisiens politik. Trotskij vägledde de små grupperna i FI-rörelsen i användandet av en taktik anpassad till förhållandena i de mer stabila imperialistiska demokratierna - Storbritannien och USA. I dessa länder och Frankrike utvecklade han "entrismen" som en kortsiktig eller medellång manöver med syfte att placera revolutionärer i spetsen för proletariatets avantgardeelement vilka (temporärt) är ovilliga att bryta med reformistiska massorganisationer.

Denna taktik inbegrep skapandet av en revolutionär kommunistisk flygel och en hård kamp både mot vänstercentristisk "revolutionär" opposition och högerflygelns byråkratiska ledarskap. Medan utvecklandet av centristiska tendenser i de reformistiska partierna utgjorde inträdets kontext, var det inte i något avseende trotskisternas uppgift att skapa ett sådant centristiskt block, eller själva förfäkta centristisk politik. Inget oundvikligt stadium med centristiska ledarskap eller partier förutsågs, och förespråkades självklart inte av fjärde internationalisterna.

Trotskij utvecklade också taktiken med splittringar och fusioner i förhållande till vänstergående centristiska organisationer på grundval av att vinna dem för ett klart revolutionärt program. I de koloniala och halvkoloniala länderna (Asien, Latinamerika, Afrika) kämpade den trotskistiska rörelsen, även där den deltog i den antiimperialistiska enhetsfronten med element utanför proletariatet, för den proletära och permanenta revolutionens program mot "stadieteorin" - en mensjevikisk teori som återupplivats av Stalin - som underordnade proletariatets självständiga intressen den nationella (borgerliga) revolutionen.

Fjärde Internationalen grundas

Inför andra och tredje internationalens degenerering och centristernas tvekan krävde trotskisternas internationalistiska och revolutionära program ett internationellt parti. De centrister som talade mot FI:s grundande hade själva satt upp nationella partier. Denna dubbla bokföring visade att ett internationellt parti var en lyxföreteelse för centristerna och förrådde på så sätt deras nationalism. Om partiet är programmet, så är det tillämpbart också på världspartiet. Så snart ett utvecklat internationellt program existerar och ett stabilt internationellt ledarskap, enat kring detta program, har upprättats, kan det inte finnas någon anledning till dröjsmål. Detta var fallet 1938. Även om FI:s politiska ledarskap huvudsakligen existerade i Leo Trotskijs person, var det tillräckligt under perioden för FI:s formerande. Han var i många avseenden ett förkroppsligande av FI:s kontinuitet med bolsjevismen.

FI var en "international" som till skillnad från den första, andra och tredje inte bestod av massorganisationer inom arbetarklassen. Den utgjordes i de flesta länder av propagandagrupper, som kämpade för att undfly den isolering som deras antal och stalinisternas mördande fientlighet påtvingade dem. Till viss del var USA, där SWP hade utvecklat systematisk agitation i fackföreningarna och lett grupper av arbetare på lokal grund (Minneapolis), tillsammans med de vietnamesiska trotskisternas djupa rötter i Saigons proletariat, ett undantag. Om Fjärde Internationalen var svag till antalet, så var den dock, med Trotskijs ord, "stark i doktrin, program, tradition och sin kaders ojämförliga härdning." (Ibid, s. 62. Övers. korrig.)

Trotskijs perspektiv var att FI:s nationella sektioner, och internationalen själv, var väl placerade för att snabbt utvecklas till en seriös kraft inom proletariatet. I krisen för det proletära ledarskapet, som det imperialistiska kriget på ett ojämförligt sätt skulle komma att skärpa, borde FI, förutsatt det korrekta programmet och ett fast och moget internationellt ledarskap, utvecklas till en avgörande masskraft med förmåga att lösa denna kris. Att detta perspektiv inte materialiserades ogiltigförklarar inte på något vis, enligt vår åsikt, beslutet att grunda FI 1938. Trotskijs FI, dess program, teser och kadrer räddade och överförde, trots den senare degenerationen, det värdefulla arvet från Marx, Engels och Lenin till en senare generation.

Vi befinner oss i traditionen från FI, grundad av Trotskij. Dess program, Övergångsprogrammet, representerade kulminationen av det programmatiska arbetet inom föregående generationer av revolutionära marxister. Det utvecklades på skuldrorna av alla föregående marxistiska program - Kommunistiska manifestet, bolsjevikpartiets programmatiska deklarationer och framför allt de principer och den taktik som utvecklades av det revolutionära Komintern. Det representerade ett överskridande av det gamla socialdemokratiska programmet, som var uppdelat i minimi- och maximikrav och som i den imperialistiska epoken inneslöt andra internationalens reformistiska praktik, och utvecklade istället ett system av övergångskrav på grundval av arbete som redan påbörjats i det revolutionära Kominterns programmatiska debatter.

Övergångsprogrammets metod

Trotskijs program markerade det framgångsrika lösandet av programmatiska problem som uppstått med Erfurtprogrammet 1891. Det representerade den programmatiska lösningen av problemet med åtskiljandet av kampen för omedelbara och delvisa krav och kampen för makten.

Det gamla minimiprogrammet var begränsat till krav inom kapitalismens ramar. Det inbegrep förbättrandet av proletariatets förhållanden - 8-timmarsdagen, åtgärder för social välfärd, höjda löner och en rad demokratiska krav - allmän rösträtt och en beslutande församling, en vald domarkår, den stående arméns upplösning, skapandet av en folkmilis etc. Dessa krav överskred inte eftergifter som var möjliga inom det borgerliga samhällets ramar, även om det i många länder skulle bli nödvändigt med de mest militanta och verkligt revolutionära kampmetoder för att uppnå dem.

I början av 1890-talet hoppades Engels, som stödde Erfurtprogrammet med reservationer, att mobiliseringen av massorna på parlamentariska och fackliga vägar för dessa mål skulle resultera i en avgörande kamp som skulle knäcka ramarna för den kapitalistiska staten och de byråkratiska och halvabsolutistiska regimerna i många kontinentala stater och öppna vägen till den proletära makten. Engels efterträdare (Kautsky, Bernstein, Bebel m.fl.) omvandlade detta perspektiv till ett perspektiv av fredlig, evolutionär tillväxt i nuet, som kombinerades med ett oundvikligt sammanbrott för kapitalismen någon gång i en avlägsen framtid. På så sätt förfalskade de Engels perspektiv och de strategiska och taktiska metoderna hos marxismens grundare.

Socialdemokratins gamla program

Socialdemokratins "marxistiska centrum", företrätt av Bebel och Kautsky, vägrade att förena teori och praktik, vilket Bernstein och Luxemburg på olika sätt önskade. De försvarade en alltmer abstrakt och deterministisk marxism gentemot Bernstein. De försvarade parlamentarisk och facklig kretinism gentemot Luxemburg. Den tilltagande krisen under förkrigsperioden, både på det ekonomiska och politiska området, inledde en epok av krig och revolutioner, som gjorde Erfurtprogrammets syntes till en mask för uppkomsten av en konservativ och kontrarevolutionär byråkrati inom arbetarnas organisationer. Andra internationalen var under trycket från proletariatet och vänstern försvuren till att motsätta sig varje europeiskt krig (vilket i förväg definierades som imperialistiskt från alla huvudmakternas sida) och omvandla varje sådant krig till ett tillfälle att kämpa för kapitalismens störtande. I augusti 1914 vittnade det tyska SPD:s röstning för krigskrediter om att partiets ledare (och de följdes snart av alla viktigare partier inom andra internationalen) övergett sin formella marxism till förmån för socialchauvinism.

Bolsjevikerna bryter med andra internationalen

På tredje och fjärde kongresserna systematiserade KI enhetsfrontstaktiken, handlingsprogrammet med omedelbara krav och övergångskrav och arbetarregeringen som medel att övervinna proletariatets subjektiva ideologiska svaghet, vilket existensen av reformistiska ledarskap vittnade om, för att befordra dess kamp för makterövrandet. KI bröt beslutsamt med andra internationalens kautskyanska arv. Först och främst erkände KI epokens övergångskaraktär - övergången mellan kapitalism och socialism. Det var inte en objektiv process. Den existerade tack vare objektiva förhållanden, men dess upplösning var beroende av kampen mellan partier och klasser. Från den analysen drog KI slutsatsen: "Övergångsperiodens karaktär gör det till en plikt för alla kommunistiska partier att till högsta grad stegra sin kampberedskap. Varje enstaka strid kan utmynna i en kamp för makten." (Teser om taktiken, fackföreningsinternationalen och de kommunistiska partiernas struktur och organisationsarbete, Halmstad 1970; Röda Häften 3/4, s. 27) Således ställde direkt handling för sådana krav i den imperialistiska epoken, där omedelbara krav stötte samman med kapitalistiska prioriteringar, möjligheten av att utvecklas till en kamp för makten. Därför måste revolutionärer understryka den sammanhängande karaktären av alla proletära krav, nödvändigheten att kämpa för dem och att organisera sig på alla plan för kampen. Eftersom en sådan kamp konfronterade kapitalismen, var det nödvändigt att fastslå konsekvensen: krossa kapitalismen för att försvara oss själva.

"De kommunistiska partierna uppställer inte för dessa strider något minimiprogram, som på kapitalismens grund skall stärka och förbättra dess vacklande byggnad. Istället förblir nedrivandet av denna byggnad deras ledande mål och omedelbara uppgift. Men för att kunna fylla denna uppgift, måste dock de kommunistiska partierna uppställa fordringar, vars uppfyllande utgör ett omedelbart och nödvändigt behov för arbetarklassen, och kämpa för dem i massornas strider, oberoende av om de är förenliga med kapitalistklassens profithushållning eller ej." (Ibid, s. 23. Övers. korrig.)

Vidare:

"Om dessa fordringar motsvarar de breda proletärmassornas livligaste behov och massorna uppfylls av känslan att de ej kan existera utan deras förverkligande, blir även striderna för dessa fordringar utgångspunkt för striden om makten. Istället för reformisternas och centristernas minimiprogram uppställer Kommunistiska Internationalen kampen för proletariatets konkreta behov, ett system av krav, som i sin helhet söndermaler bourgeoisiens makt, organiserar proletariatet och bildar etapper i kampen för den proletära diktaturen, ett system där varje krav ger uttryck för massornas djupaste behov, även om de ännu inte medvetet står på den proletära diktaturens grund." (Ibid, s. 23-24. Vår kurs. Övers. korrig.)

Programmet som en bro till massorna

När tiden kom för KI att debattera sitt program hade dock författarna till Teser om taktiken - KI:s övergångsprogram - blivit uteslutna. Skolastikern Bucharin uppträdde som betald skrivare åt den byråkratiske kälkborgaren Stalin och utarbetade programmet. För att skyla över Kominterns fel och rättfärdiga den reaktionära teorin och praktiken för "socialismen i ett land", reducerades programmet till ett abstrakt och överflödigt dokument. Övergångsmetoden var borta. Behovet att förbinda programmet med objektiva förhållanden följde också med. I sin kritik av Bucharins dokument försvarade och utvecklade Trotskij Kominterns tidigare ståndpunkt:

"Men ett program för revolutionär handling kan naturligtvis inte utformas som enbart en samling abstrakta förslag, utan någon förbindelse med allt som har ägt rum under dessa epokgörande år. Ett program kan självfallet inte gå in på en beskrivning av det förflutnas händelser, utan måste utgå från dessa händelser, basera sig på dem, innesluta och förhålla sig till dem. Genom den ståndpunkt som ett program intar, måste det göra det möjligt att förstå alla betydelsefulla fakta om proletariatets kamp och alla fakta som sammanhänger med den ideologiska kampen inom Komintern. Om det är sant beträffande programmet i sin helhet, så är det ännu mer sant när det gäller den del som särskilt är ägnad åt frågan om strategi och taktik. Här måste, med Lenins ord, förutom det som erövrats, även det registreras som har gått förlorat, och som kan omvandlas till en 'landvinning' om det har blivit förstått och assimilerat. Det proletära avantgardet behöver inte en katalog av truismer, utan en handbok för handling." (L. Trotsky, The Third International After Lenin, New York 1970, s. 79)

Inför uppgiften att utveckla en ny international var Trotskij tvungen att utveckla ett övergångsprogram. De grundläggande dragen i 1938 års program, Kapitalismens dödskamp och Fjärde Internationalens uppgifter, förkroppsligade lärdomarna från Komintern och dess sammanbrott. I första hand var det ett program som överensstämde med de objektiva förhållandena - akut ekonomisk kris, överhängande krig, fascismens uppstigande och Kommunistiska Internationalens sammanbrott.

Ett handlingsprogram

Det utgick från erfarenheterna av klasskampen under de föregående tio åren. Till skillnad från Bucharin, hade Trotskij ingenting att dölja i sitt program. Lärdomarna av det tyska nederlaget, folkfronterna i Spanien och Frankrike, den ryska revolutionens degenerering och den antiimperialistiska kampen i Kina var alla inneslutna i programmet. Dess paroller kom ur erfarenheterna - positiva och negativa - av dessa betydelsefulla händelser.

Programmet var ett internationellt program. Det annalkande kriget pekade på det brådskande behovet av en internationell marschväg. Trotskij tillhandahöll en sådan genom att utnyttja erfarenheterna från RfFI:s sektioner och analysera motsättningarna och de övergripande sambanden inom det kapitalistiska världssystemet och Sovjetunionen. I Övergångsprogrammet finns en kodifiering av den permanenta revolutionen, dvs revolutionen måste internationaliseras eller lida nederlag. I efterblivna länder kan den demokratiska revolutionens uppgifter bara lösas med proletär revolution. Hela strategin kan bara realiseras om ledarskapskrisen blir löst av revolutionära kommunistiska partier, som vinner massornas lojalitet och leder dem i permanent revolution mot imperialismen.

Övergångsprogrammet var - liksom den berömda andra avdelningen i Kommunistiska manifestet, Kominterns Teser om taktiken, bolsjevikernas Den hotande katastrofen och hur man bör bekämpa den - ett handlingsprogram fokuserat mot den förestående periodens uppgifter. Det var i sanning en vägledning till handling. I "Återblick på grundningskonferensen" framhöll FI 1938 denna avgörande aspekt av programmet:

"Vilken kontrast det erbjuder mot de vaga generaliseringar och förrädiska abstraktioner vilka arbetarklassens officiella ledarskap erbjuder som vägledning till handling i den nuvarande tumultartade världssituationen! Det är inte, eller snarare är det inte i någon högre grad, Fjärde Internationalens grundläggande program, utan dess handlingsprogram för den omedelbara period som vi lever i." (Documents of the Fourth International 1933-1940, New York 1973, s. 161)

Övergångskravens karaktär

Bara ett sådant program tillåter att kampen för socialistisk revolution binds samman med proletariatets dagliga strider. Trotskij förklarade detta i detalj i själva programmet:

"Fjärde Internationalens strategiska uppgift ligger inte i att reformera kapitalismen, utan i att störta den. Dess politiska mål är att proletariatet erövrar makten för att expropriera bourgeoisien. Den strategiska uppgiften kan emellertid omöjligt lösas utan att hänsyn tas till alla, även de små och partiella, taktiska frågorna. Alla delar av proletariatet, alla skikt, yrkeskategorier och grupper måste dras in i den revolutionära rörelsen. Den nuvarande epoken kännetecknas inte av att den befriar det revolutionära partiet från det vardagliga arbetet, utan av att den gör det möjligt att bedriva detta arbete i oupplöslig förening med revolutionens faktiska uppgifter." (L. Trotskij, Övergångsprogrammet, s. 28. Övers. korrig.)

Medlet för att göra detta var systemet av övergångskrav - krav som utgår från dagens behov (inte arbetarnas mentalitet för dagen, ett faktum som Trotskij upprepade för medlemmar i det amerikanska SWP) och leder till revolutionen. Sedan Trotskijs död har många påstådda trotskister använt enstaka krav, lösplockade ur systemet av övergångskrav, antingen som isolerade fackliga krav eller delar av ett program för reformerande av den kapitalistiska statens institutioner (Ernest Mandel i FS förde fram dem som en serie "strukturreformer" under 1960-talet). Andra för i likhet med den brittiska Militant-gruppen fram dem som ett trick - "kämpa för dessa krav nu", skriker de, "och senare kommer vi att avslöja att de är riktade mot kapitalismen", viskar de bland sig själva. Båda synsätten leder oundvikligen till opportunism. Trotskij var själv tydlig ifråga om att övergångskrav varken var reformer eller trick:

"Inte ett enda av våra krav kommer att förverkligas under kapitalismen. Det är därför vi kallar dem övergångskrav. De bygger en bro till arbetarnas mentalitet och sedan en materiell bro till den socialistiska revolutionen. Hela frågan gäller hur man skall mobilisera massorna för kampen [...]. Revolutionärer har alltid ansett att reformer och andra landvinningar bara är en biprodukt av den revolutionära kampen. Om vi säger att vi bara skall kräva vad de kan ge, så kommer den härskande klassen att ge oss bara en tiondel eller inget alls av vad vi begär. När vi kräver mer och kan tvinga igenom våra krav, måste kapitalisterna ge oss så mycket som möjligt. Ju starkare och militantare arbetarna är, desto mer kräver de och desto mer får de. De är inte sterila paroller; de är ett påtryckningsmedel mot bourgeoisien och kommer omedelbart att ge största möjliga materiella resultat." (L. Trotskij, "De amerikanska arbetarnas politiska tröghet" i ibid, s. 99-100. Övers. korrig.)

Således är de både medel för att vinna verkliga eftergifter och för att mobilisera massorna mot kapitalismen på grundval av deras egna behov i en kamp som lätt kan förvandlas till en kamp för makten. Naturligtvis varierar användandet av övergångsprogrammet och dess krav oundvikligen under olika förhållanden. Betonandet av särskilda krav, återfokuseringen av själva programmet, kommer att bero på klasskampens läge, ekonomins tillstånd, det politiska livets beskaffenhet osv. Vad som förblir giltigt såväl i perioder av högkonjunktur som kris, reträtt likaväl som framryckning, och i efterblivna liksom framskridna länder, är just den i Övergångsprogrammet nedlagda metoden - att revolutionärers uppgift är att föra arbetarna via "övergångsbron" från deras nuvarande situation till den socialistiska revolutionen. Alla dessa drag förkroppsligades i Övergångsprogrammet. Det var inte Trotskijs uppfinning utan, med hans egna ord: "en hopsummering av det kollektiva arbetet fram till idag". (L. Trotskij, "Att fullborda programmet och sätta det i arbete" i ibid, s. 109)

Uppsplittringen av Fjärde Internationalen under kriget

1940-1953 Epigonerna raserar Trotskijs international

upp

Partiet gick ännu längre och föreslog vid ett antal tillfällen att fascismen och inte de amerikanska, "demokratiska" imperialisterna var de amerikanska arbetarnas huvudfiende. Övergångsprogrammet hade lagt fast de vägledande principerna för FI i de imperialistiska länderna: "Den viktigaste regeln i denna kamp är att 'huvudfienden står i ditt eget land' eller 'din egen (imperialistiska) regerings nederlag är det mindre onda'." (L. Trotskij, ibid, s. 43)

FI:s manifest om kriget 1940 fastslog: "Fjärde Internationalen bygger inte sin politik på de kapitalistiska staternas krigslycka, utan PÅ omvandlandet av det imperialistiska kriget till arbetarnas krig mot kapitalisterna." (L. Trotsky, Writings 1939-40, New York 1973, s. 222) Trotskij hade tidigare haft anledning att fördöma sina palestinska meningsfränder för att ha avvikit från denna linje.

Cannon tvekar om revolutionär defaitism

"Fråga: Är det då sant att partiet är lika mycket motståndare till Hitler som till Förenta Staternas kapitalistiska anspråk? Svar: Det är obestridligt. Vi anser att Hitler och hitlerismen är mänsklighetens största fiende. Vi vill sopa bort den från jordens yta. Orsaken till att vi inte stöder en amerikansk krigsförklaring är att vi inte tror att de amerikanska kapitalisterna kan besegra Hitler och fascismen. Vi anser att hitlerismen bara kan förgöras genom att föra krig under arbetarnas ledning." (J.P. Cannon, Socialism inför rätta, Stockholm 1982, s. 44. Vår kurs. Övers. korr. Den engelska utgåvan citerar Cannon felaktigt. Den första meningen i hans svar lyder: "That is uncontestable." [Socialism on Trial, New York 1975, s. 52], men citeras som "That is unanswerable." [s. 20 i den engelska utgåvan].)

Det finns tre centristiska tveksamheter i det korta meningsbytet: 1) Hitler och inte "de sextio familjerna" blir de amerikanska arbetarnas största fiende; 2) Cannon föreslår ett krig - förmodligen en invasion av Tyskland - som medlet att besegra Hitler. Trotskij svarade å sin sida, helt riktigt, den palestinska grupp som föreslog ett liknande krig:

"Nej, på det sättet kommer vi inte att hjälpa de tyska arbetarna att resa sig ur sin apati. Vi måste i handling visa dem att revolutionär politik består av en samtidig kamp gentemot respektive imperialistiska regering i alla de krigförande länderna. Denna 'samtidighet' får givetvis inte uppfattas mekaniskt... För Hitler och Mussolini är framgången för en socialistisk revolution i vart och ett av de framskridna länderna oändligt mer fruktansvärd än de sammanlagda rustningarna i alla de imperialistiska 'demokratierna'." (L. Trotsky, Writings 1938-39, New York 1974, s. 213)

3) Cannon talar bara om arbetarnas "ledning". Det är så vagt att det blir meningslöst. Vi hävdar att endast när regeringen är vår regering, en verklig arbetarregering, kommer vi att "försvara fosterlandet". På denna punkt kan det inte finnas någon tvetydighet. Ändå var SWP tvetydigt. De omvandlade den defaitistiska parollen "Omvandla det imperialistiska kriget till inbördeskrig" till den undfallande demokratiska parollen: "Den verkliga lösningen är att omvandla det imperialistiska kriget till ett krig mot fascismen." (The Militant, New York, 15 mars 1941) Denna paroll restes till och med innan USA:s inträde i kriget.

Denna vacklan var betydelsefull därför att den återspeglade SWP:s tendens att ge efter för nationella påtryckningar och överväganden, vilket tillät dem att upphäva de internationella. Alla Cannons rättfärdiganden av sin försiktiga fraseologi (i verkligheten politik) är avfattade i termer av att nå de "amerikanska arbetarnas" medvetande - som det då var. Denna i sig korrekta och rekommendabla strävan kombinerades inte med ett erkännande av nödvändigheten för SWP, att 1) stå emot detta medvetande, som i krigets första fas var chauvinistiskt, 2) uppfylla sin internationalistiska plikt som den trotskistiska rörelsens starkaste parti, verksamt under de bästa förhållanden, att tala till världens arbetarklass i klara revolutionärt defaitistiska termer.

Medan SWP-medlemmar i handelsflottan och de väpnade styrkorna gjorde modiga försök att etablera internationella kontakter, uppträdde inte partiet som ett internationellt organiserande centrum för FI. Inte heller upprättade de ett sådant centrum i ett neutralt land för att upprätthålla förbindelserna med de fragmenterade europeiska sektionerna. Ett sådant projekt var inte omöjligt, även om det var svårgenomfört. Européerna var själva, som det visade sig, förmögna att återupprätta kontakten 1943, när de höll internationella sammankomster i länder ockuperade av nazisterna. Ett internationellt centrum, i Schweiz till exempel, skulle ha gjort denna omgrupperingsprocess mindre svår. SWP handlade inte beslutsamt för att hejda den organisatoriska röra som förorsakats av kriget. Hade partiet gjort detta, så kunde kanske några av dess negativa följder ha förhindrats. SWP avsvor sig vidare sitt ansvar som ledande sektion inom världsrörelsen (vilket partiet, trots att det legalt var förhindrat från faktiskt medlemskap i FI, inte desto mindre var) när det efter kriget villigt överlät ledningen till de unga och oerfarna européerna - Pablo och Germain (Mandel).

Andra sektioner följer Cannon i spåren

I Frankrike sattes ett provisoriskt europeiskt sekretariat upp under Pablos ledning 1943. I februari 1944 organiserade sekretariatet en konferens med europeiska sektioner. Ett av de mål som konferensen ställde upp var att säkra enandet av de två huvudgrupperna i Frankrike. Konferensen kritiserade POI:s nationalistiska avvikelser, men godtog partiets falska påstående att det vid krigets början hade varit infekterat av massornas nationalism. Dessutom kritiserade konferensen också vad den betraktade som CCI:s sekteristiska attityd till partisanrörelsen på ett sådant sätt att de lät förstå att CCI:s sekterism var jämförbar med POI:s nationalistiska opportunism. (Centrister som Mandel hävdar faktiskt ännu idag att huvudmisstaget var att inte fullt ut ha deltagit i den av gaullister och stalinister ledda militära motståndsrörelsen mot den tyska imperialismen.) Det förekom inget försök att söka de verkliga rötterna till CCI:s sekterism. På grund av önskan att uppnå en sammanslagning nämndes t.ex. inte CCI:s felaktiga perspektiv och förvirring beträffande förhållandet mellan parti och klass. Dess försök att sätta upp "arbetargrupper" som embryonala sovjeter var snarlikt Moliniers och Franks centristiska ståndpunkt från 1936-37 om revolutionära aktionsgrupper som embryonala sovjeter (se Brauns "The Mass Paper" i The Crisis of the French Section). Av denna anledning gjordes inte något fullständigt och ärligt bokslut över krigsperioden i Frankrike.

Den tyska sektionen IKD girade i mensjevikisk riktning och hävdade att nazisternas seger ännu en gång hade placerat den "demokratiska revolutionen" på dagordningen, i motsättning till den proletära.

I Storbritannien begick de två trotskistiska grupperna liknande fel. Workers' International League (WIL) föll slutligen in i den linje som företräddes av Cannon, även om de utförde bra arbete i fabrikerna, ledde strejker, etc. Innan Frankrikes fall upprätthöll WIL en klart defaitistisk ståndpunkt. I december 1938 hävdade WIL, att den "enda handlingsvägen är att visa den tyska arbetarklassen, att vi kämpar mot våra egna borgare och genom exempel uppmuntra dem att störta Hitler". (Workers International News december 1938) WIL intog en sekteristisk attityd till praktiska problem som krigets inledning ställt och förebådade de fel som senare skulle begås av den andra trotskistiska gruppen: Revolutionary Socialist League (RSL). De hävdade att krav på adekvata skydd för arbetare mot flygräder var liktydigt med att understödja krigsansträngningarna, men efter Frankrikes fall 1940 började linjen förändras. Med "fienden för dörren" började WIL ge vika inför chauvinistiskt tryck. Nederlag var inte längre ett abstrakt "mindre ont", utan en reell möjlighet.

WIL deklarerade i februari 1941 att uppgiften var att "vända det nuvarande imperialistiska kriget till arbetarnas verkliga kamp mot nazismen". (Youth for Socialism februari 1941) WIL knöt mer uttalat än SWP samman detta med kampen mot de brittiska kapitalisterna, men deras paroll var inte konsekvent revolutionärt defaitistisk. Den mindre och officiella sektionen av FI - RSL - vidhöll en hårdare defaitistisk ståndpunkt men uppvisade liksom CCI definitiva sekteristiska tendenser, särskilt i sin taktiska tillämpning av politiken.

Det vore fel att i tider av imperialistiskt krig lägga lika vikt vid sekterism och opportunism. Under första världskriget var Lenin beredd att göra gemensam sak med sekterister (utan att godkänna deras övergripande politik) i ett försök att samla de mest konsekventa internationalistiska krafterna. Vi anser att FI i sina fusioner i Storbritannien och Frankrike efter kriget gjorde fel i att fördöma de två felen som om de var av samma vikt. POI:s, SWP:s och WIL:s opportunistiska fel återspeglade trycket från socialchauvinismen. Där den sekteristiska tendensen inte inbegrep passivt avstående från kamp (vilket den tydligt inte gjorde i Frankrike) var den klart överlägsen. Olycksbådande var också FI:s och SWP:s eget misslyckande med att göra upp ett ärlig bokslut, som redovisade och korrigerade SWP:s brister under krigstiden.

Fjärde Internationalen rekonstrueras

Andra världskrigets efterverkningar blev inte de som Trotskij hade förutsett. Nyckelelementen i perspektivet för perioden framåt när Trotskij skrev Övergångsprogrammet var: a) en massiv revolutionär våg - särskilt i Tyskland, Italien, Frankrike, Storbritannien och USA; b) den kvalitativa förvandlingen av FI till en masskraft med förmåga att använda Övergångsprogrammet för att anknyta till och vinna ledarskap i det revolutionära uppsvinget; c) kapitalismens dödskamp, eller dess överlevnad endast på totalitär grund; d) raserandet av den stalinistiska byråkratin i Sovjetunionen, antingen genom en politisk revolution eller den segerrika imperialismen; e) sammanbrottet för arbetarklassens gamla ledarskap, socialdemokraterna och stalinisterna, när deras materiella rötter - smulor från imperialismens bord och byråkratiska privilegier i Sovjetunionen - försvann.

Övergångsprogrammet var inte, som vi har visat, en samling tidlösa marxistiska självklarheter, utan en "handbok för handling". Som sådan var det nödvändigt att ständigt pröva dess krav, taktik och perspektiv gentemot verkligheten och utveckla programmet därefter. Trotskijs anhängare misslyckades upprepade gånger efter kriget med att göra detta. Trotskijs perspektiv vid början av andra världskriget var att det skulle ge upphov till revolutionära omvälvningar, lika omfattande eller större än de som avlöste första världskriget. Den kapitalistiska ekonomin, det borgerliga samhället och dess reformistiska parasiter skulle kastas in i en dödlig kris. På samma sätt skulle den stalinistiska byråkratin, om den överlevde ett militärt sammanbrott inför den imperialistiska angriparen, duka under för proletariatets politiska revolution som uppväckts av revolutionära händelser i väst. Kritik kan säkerligen riktas mot Trotskijs snäva tidtabell för den amerikanska monopolkapitalismens historiska livslängd, men det är ett fel som Marx, Engels och Lenin gjorde före honom och är en risk som är oskiljaktig från revolutionär optimism.

Således bedömde Trotskij ett tidigare perspektivfel (vid Kominterns tredje världskongress) på följande sätt:

"Vi hade inte förutsett en solförmörkelse, dvs en händelse bortom vår vilja och helt och hållet oberoende av våra handlingar. Vad det gäller är en historisk händelse som kan och kommer att inträffa under vår medverkan. När vi talade om att revolutionen var resultatet av världskriget, innebar det att vi strävade, och ännu strävar efter, att använda konsekvenserna av världskriget för att på varje tänkbart sätt påskynda revolutionen." (L. Trotsky, The First Five Years of the Communist International, New York 1972, Vol. I, s. 179)

Trotskijs perspektiv falsifieras

Likaså visade sig den planerade ekonomin i den ryska arbetarstaten vara starkare än den stalinistiska byråkratins sabotage och hinder. Även om Stalin och hans klick förde Sovjetunionen till avgrundens rand 1941, gav proletariatets heroiska motstånd och böndernas och nationaliteternas uppslutning kring arbetarstaten, trots Stalins brott, tillsammans med de fascistiska illdåden, segern till Sovjetunionen. Denna seger stärkte emellertid inte bara staten utan också den bonapartistiska byråkratin. Amerikanska och ryska arméers framryckning över den europeiska kontinenten placerade utländska arméer, som var fientliga till proletär revolution, bland proletariatet i Frankrike, Italien och Tyskland. Segern för stalinismen och den angloamerikanska (demokratiska) imperialismen stärkte de politiska krafter som var beroende av dem.

Å ena sidan återupplivades de öppet borgerliga partierna och socialdemokratin tack vare "demokratiernas" seger. Å andra sidan stärktes likaså de stalinistiska partierna med tyngden av den ryska segern och deras egen partisankamp. Dessa krafter trädde fram ur kriget mycket starkare än de var mot slutet av 1930-talet och var långt ifrån att förlora sin materiella grund eller genomlida politisk död och organisatoriskt sönderfall. Klassamarbetspolitiken - upprättad genom folkfronten före kriget och med andra och tredje internationalens prestige bakom sig - bröts dessutom inte upp förrän 1946-47, när efterkrigskrisen var övervunnen. Hela den borgerliga demokratins och stalinismens tyngd kastades i vågskålen mot den proletära revolutionen.

Så snart de omedelbara potentiella revolutionära situationerna ridits ut, kom USA:s enorma ekonomiska makt att göra sig gällande i väst genom Marshallhjälpen. Byråkratin i Kreml förseglade sitt östeuropeiska uppland och inledde processen med att omvandla det till degenererade arbetarstater, efter att i förväg ha exproprierat proletariatet politiskt. I Tyskland var uppsvinget inom arbetarklassen mycket svagt och undertrycktes omedelbart genom allierade och ryska militära medel. I Italien och Frankrike avmobiliserade stalinisterna partisanmiliserna. I Central- och Östeuropa var en varierande kombination av sovjetiska styrkor, inhemska stalinister och deras allierade inom folkfronterna förmögna att förhindra varje revolutionärt uppsving.

Således var inte trotskisterna bara svaga och desorganiserade, inte heller villkoren för deras framstigande ur situationen som marginaliserade propagandagrupper förverkligades. Istället växte den kontrarevolutionära socialdemokratin och de stalinistiska partierna i styrka och isolerade återigen trotskisterna. På så sätt utövade socialdemokratin och stalinismen ett fruktansvärt tryck på Fjärde Internationalens bräckliga och desorienterade styrkor.

Behovet av ett nytt perspektiv

De isolerade och besegrade ledarna för FI kunde inte handskas med det faktum att de var på väg från en avbruten revolutionär period (1944-45) till en kontrarevolutionär period, även om det i de viktigaste imperialistiska länderna snarare var en demokratisk kontrarevolution än bonapartistisk och fascistisk reaktion. Majoriteten av de gamla FI-ledarna slöt helt enkelt sina ögon och klamrade sig fast vid "ortodoxin". Den nya europeiska och senare internationella ledningen kring Michel Pablo och Ernest Germain började dock omvandla Trotskijs taktik, strategi och program på ett stegvist och empiriskt sätt, under täckmantel av ytlig trohet mot hans revolutionära perspektiv. För att bevara perspektivet blev "revolution" en objektiv världsprocess, som här valde den stalinistiska byråkratin, där de titoistiska partisanerna och på andra håll de bevanitiska parlamentarikerna som sina agenter för ett helt historiskt stadium. Det var bara en tidsfråga innan den gradvisa revisionen systematiserades. Pablo försökte sig på denna uppgift 1950-51.

Fjärde Internationalen väljer dogmatism

"Om kriget i Europa inte omedelbart skapade ett revolutionärt uppsving av den omfattning och med det tempo som vi förutsåg, är det inte desto mindre ovedersägligt att det raserade den kapitalistiska jämvikten i världsskala och därmed öppnade en lång revolutionär period." (Ibid, s. 175)

Denna "långa revolutionära period" blev en oavbrutet expanderande period och upphörde som sådan att ha någon som helst specifik och användbar innebörd.

Potentialen för att rätta till dessa felaktigheter i perspektivet och rekonstruera FI på revolutionär grund existerade inom trotskismens styrkor. Det fanns utmaningar mot ledarskapets rigida fasthållande vid Trotskijs perspektiv. I SWP ledde t.ex. Felix Morrow en opposition, som hävdade:

"Trotskij försökte lära oss att förstå att det är nödvändigt att göra en prognos, men lika nödvändigt att inse att det är omöjligt att gissa tempot i förväg för en utdragen period och följaktligen måste man föra in de nödvändiga korrektiven under erfarenheternas gång." (Felix Morrow, "International Report [Minority Report]" i SWP Internal Bulletin Vol. III (1945) nr 8, s. 32)

På liknande sätt hävdade det brittiska RCP (en produkt av en sammanslagning 1944 mellan RSL och WIL) gentemot dokumentet "Den nya imperialistiska freden", att stalinismen hade stärkts och inte kastats in i en dödlig kris. Partiet pekade på faran med den desorientering som misslyckandet med att erkänna detta kunde leda till. SWP påstod 1946 att kriget fortfarande pågick. FI tvekade innan man krävde tillbakadragande av sovjetiska trupper från ockuperade territorier. Inledningsvis avvisade man ett brittiskt tillägg med det innehållet, även om man senare korrigerade sin ståndpunkt. Den franska sektionen hävdade 1946 att Sovjetunionen var mer hotat än under krigets mörkaste stunder. Mer uppseendeväckande var kanske det svar som den trotskistiska Neuer Spartakus gav på frågan: "Varför plundrar Stalin? Därför att han förlorade kriget." (Alla exempel är citerade ur RCP Conference Documents, september 1946, s. 6-7) Även i fråga om omedelbarheten av imperialismens egen ekonomiska kris, hävdade RCP:

"Men i en resolution som strävar efter att orientera vår egen kader om omedelbara ekonomiska perspektiv - ur vilka klasskampens nästa stadium till stor del kommer att följa och därför också vår omedelbara propaganda och taktik - är dock perspektivet klart felaktigt. För andra gången under en generation har kapitalismen varit förmögen att uppnå en andningspaus. Teorin om kapitalismens spontana sammanbrott är fullständigt främmande för bolsjevismen." (Ibid, s. 10)

Både Morrow- och RCP-oppositionen formulerade korrekt kritik av FI:s linje. Ingen av dem mognade emellertid till en vänsteropposition. Detta faktum är avgörande för förståelsen av varför senare felaktigheter okontrollerat kunde passera. Morrows opposition hävdade ur sina slutsatser att ett återvändande till det demokratiska programmet - i motsats till övergångsprogrammet - var nödvändigt i Europa. Vidare drevs de av sin fientlighet mot den kontrarevolutionära stalinistiska ockupationen av Östeuropa att anamma teorier om en "ny klass" och helt och hållet överge försvaret av Sovjetunionen. SWP-ledningens insisterande på att sovjetiska truppers närvaro betecknade början på en klassisk dubbelmaktssituation gjorde inte mycket för att avvärja Morrows tendenser till teorier om en "ny klass". Slutresultatet blev att denna tendens gled ut ur SWP och in i Shachtmans renegatgrupp.

Utplånandet av den brittiska sektionen

På så sätt förpassades kritikerna från perioden 1946-48 ut ur FI, vid en tidpunkt när den i början av 1950-talet kastades in i en ny perspektivkris. 1951 existerade ingen kraft som var förmögen att argumentera för ett korrigerande av tidigare felaktigheter, som en grund för undvikandet av nya.

Under Pablos ledning, och med Cannons och SWP:s godkännande, systematiserade FI:s andra världskongress 1948 det felaktiga perspektivet och föreslog trevande att det omedelbara världskriget skulle omvandlas till ett "internationellt inbördeskrig". (Fourth International, New York 1948 [juni], s. 101) Detta perspektiv fördes fram som en möjlighet, vilket dock inte uteslöt "andra betydelsefulla faktorer i andra länders politiska utveckling" (Fourth International, New York 1948 [augusti], s. 181), och gjordes senare av Pablo om till FI:s övergripande perspektiv. Han använde FI:s felaktiga ståndpunkter till att föra fram att ett krig mellan imperialismen och Sovjetunionen var förestående och oundvikligt. På så sätt blev perspektivprogrammet från 1948, vilket hade använts som motivering för FI:s vändning till byggandet av masspartier, senare ett verktyg i Pablos händer när han utvecklade perspektivet för att likvidera trotskistiska fraktioner i socialdemokratiska och stalinistiska partier. Det senare missbruket av det tidigare perspektivet var helt och hållet förbundet med dess grundläggande felaktighet. Optimismen beträffande det förutspådda spontana omvandlandet av ett krig till inbördeskrig förkroppsligade en avgörande metodologisk felaktighet, som begåtts av FI efter kriget. Trotskijs perspektiv och prognos vändes till en profetia, som måste besannas på kort sikt. Kapitalismens sammanbrott och den revolutionära vågens utbrott framställdes som den oundvikliga följden av en objektiv process som utbredde sig, och som trotskister måste förhålla sig till.

Även om kapitalistiska kriser och arbetarkampens uppsving definitivt uppkommer ur kapitalismens objektiva motsättningar, så finns det dock ingen "objektiv process" som löser sådana kriser. Utan den subjektiva faktorns - det revolutionära partiet - seger kan det inte finnas några bestående segrar för arbetarklassen, som enbart skulle tillmötesgå den "objektiva processen".

FI ledde inte arbetarklassen i något land 1948. Dessutom var efterkrigsperiodens revolutionära eller förrevolutionära kriser överståndna. Ändå höll FI fast vid sitt perspektiv. Vid FI:s kongress 1948 beskrev inte teserna om stalinismen händelserna i Östeuropa (inbegripet Jugoslavien) som del av någon revolutionär process. Det var kvarhållandet av det tidigare perspektivet som tillät FI att bibehålla sin ortodoxa politiska ståndpunkt. Som sådana ställer vi oss bakom de programmatiska deklarationerna från 1948 års kongress, liksom de från kongressen 1938. Allt eftersom FI-ledningens världsbild i ökande utsträckning kom i konflikt med verkligheten, blev dock dess ortodoxi allt sprödare. Allt som behövdes för att avskilja FI från de ortodoxa ståndpunkter man intog fram till 1948 var en skarp vändning i världshändelserna.

Splittringen mellan Tito och Stalin

Pablo avväpnar Fjärde Internationalen

Pablos ståndpunkter beträffande Jugoslavien antogs av FI vid dess tredje världskongress 1951. De godkändes av alla betydelsefulla sektioner och ledande gestalter inom FI. Det fanns ingen revolutionär opposition mot Pablos centristiska ståndpunkt, att i:

"Jugoslavien, det första land där proletariatet tog makten sedan Sovjetunionens degenerering, existerar stalinismen idag inte längre som en verklig faktor i arbetarrörelsen, vilket emellertid inte utesluter dess möjliga återuppträdande under vissa förhållanden." (Class, Party, and State in the Eastern European Revolution, New York 1969; Education for Socialists, s. 57. Den schweiziska sektionen röstade mot resolutionen om Jugoslavien, men utifrån en statskapitalistisk ståndpunkt.)

En revidering av den trotskistiska förståelsen av stalinismen, dvs att den oföränderligt är en kontrarevolutionär kraft, var väsentligt för Pablos ståndpunkt. Det innebär inte att stalinismen aldrig kan utföra progressiva åtgärder, ända till omvandling av egendomsförhållandena. Vad det däremot innebär är att stalinisterna alltid och under alla förhållanden kommer att försvåra för arbetarklassen att direkt ta den politiska makten i egna händer och använda den för sina egna klassintressen. Istället för denna värdering av stalinismen, hävdade Pablo i sin rapport till kongressen 1951: "Vi har klargjort att kommunistpartierna inte exakt är reformistiska partier och att de under vissa exceptionella förhållanden besitter möjligheten att staka ut en revolutionär riktning." (Fourth International, New York 1951, november/december. Kurs. i orig.) Pablo kombinerade denna revision med ett angrepp på Lenins teori om imperialismen, som krigens och revolutionernas epok. Han ersatte detta med en formulering som var löjlig både som omedelbart perspektiv och som beskrivning av ett av epokens avgörande kännetecken: "I deras ställe är det föreställningen om revolution/krig, krig/revolution som framträder och på vilket revolutionära marxisters perspektiv och orientering i vår epok bör vila." (M. Pablo, "Where Are We Going?", International Secretariat Documents 1951-1954, New York 1974, Vol. 1, s. 7. Kurs. i orig.)

Genom att använda sig av denna teoretiska "upprustning" (dvs revision) som förevändning, slog Pablo in på en taktisk kurs som inbegrep det trotskistiska programmets fullständiga likvidering. Likvideringen nödvändiggjordes av de organisatoriska och politiska eftergifter som ingick i Pablos entrism sui generis ("entrism av ett särskilt slag", grundad på ett långsiktigt inträde och döljande av det revolutionära programmet). Pablo hävdade att det förestående kriget/revolutionen inte lämnade någon tid för att bygga trotskistiska partier, men att det inte längre var något avgörande problem, eftersom olikartade politiska formationer i den kommande perioden kunde slå in på vägen till kampen om makten. Stalinisterna kunde t.ex. som partier tvingas att utstaka en revolutionär riktning. Entrismen var nödvändig för att uppamma det nödvändiga trycket. I andra formeringar som socialdemokratin och den småborgerliga nationalismen var perspektivet centristiska splittringar bort från partierna. Här var entrismen nödvändig för att förbereda och utveckla en sådan splittring. I båda fallen var den entrism som skulle utföras inte den som förordats av Trotskij vid tiden för den "franska vändningen", dvs entrism uppfattad som en enhetsfrontstaktik för att vinna vänstergående arbetare till det kommunistiska programmet. En taktik som inte kunde vara långsiktig. Entrismen av ett "särskilt slag" måste vara djup och långsiktig och den öppna kampen för det revolutionära programmet måste "tillfälligtvis" överges. (Se rådet till den österrikiska sektionen att "inte driva programmatiska och principiella frågor", International Information Bulletin, New York, december 1951.)

Denna långtgående opportunism drev fram FI längs en tvär och högergående centristisk kurs. 1951 karakteriserade Pablo den peronistiska rörelsen som "antikapitalistisk". Kinas Kommunistiska Parti blev snart, liksom JKP, en revolutionär faktor. I Storbritannien blev vänsterreformisten Aneurin Bevan "vänstercentrist". 1952 instruerade Pablo den franska sektionen att göra ett djupt inträde i PCF, för att integrera sig i arbetarrörelsen "som den var". Sådana eftergifter förde oundvikligen med sig ett övergivande av varje kamp för en principiell politik gentemot ledarskapen i de partier och rörelser som trotskisterna inträdde i.

1953 drog det av Pablo ledda internationella sekretariatet (IS) in internationalen i en besinningslös programmatisk likvidering: entrism sui generis, stalinismens "revolutionära" karaktär, epoken med "krig/revolution" och partiets underordnade roll; allt detta var Pablos bidrag till FI:s centristiska sammanbrott.

Internationella Kommittén bryter med Pablo

IK förkroppsligade den nationella isolationismen hos sina tre största komponenter, som var och en motsatte sig Pablos byråkratiskt centralistiska kampanj för att genomföra perspektiven från kongressen 1951 när den berörde dem själva. Inom själva IK avvisade de helt och hållet demokratisk centralism. Genom att inte gå utöver ramen för en offentlig fraktion, vägrade man dessutom att föra en oförsonlig kamp mot Pablo och Mandel.

Splittringen 1953 var därför både för sen och för tidig. Politiskt var det för sent, eftersom alla IK:s grupper redan hade bekräftat och återbekräftat likviderandet av linjen från perioden 1948-51. Det var för tidigt i den bemärkelsen att den kom före varje kamp inom FI:s ramar för att vinna en majoritet vid den följande kongressen. Beslutet att direkt övergå till splittring förhindrade i förväg en sådan kamp. IK-grupperna hade inget distinkt och genomgripande politiskt alternativ till Pablo och Mandel och blev av den anledningen inte mobiliserade, utan intog en position där fraktionell hetta var ett substitut för politisk klarhet.

Trots accepterandet av revisionismen från 1948-51 var IK vid vissa tillfällen förmögna att rikta isolerad men giltig kritik mot IS. En sådan kritik, född ur både fraktionell poängjakt och avsky för IS:s förräderier, gick dock bara undantagsvis utöver ett livlöst försvar av vad de kallade "ortodoxi". I verkligheten var det en revisionistisk sörja av katastrofperspektiv, stalinofobi och försonlighet mot socialdemokratin - en blandning som Cannon, Bleibtreu-Favre (Det vimlar av teorier om huruvida Bleibtreu-Favre, eller Favre-Bleibtreu - namnet har tryckts på båda sätten, var en eller två personer. Dessutom tycks det som om Favre är en pseudonym för Pierre Lambert. Vi känner inte till sanningen bakom detta mysterium. Vi bryr oss inte heller om det - den politik som Bleibtreu-Favre banade väg för tillhandahöll, den felaktiga, grunden för Lamberts grupp. Det har senare bekräftats att Bleibtreu verkligen existerar.) och sedan Lambert och Healy under lång tid varit pionjärer för. En undersökning av var och en av dessa gruppers meritlista, före och efter splittringen, bevisar detta på ett avgörande sätt.

SWP var politiskt överens med Pablo ända fram till 1953. Beträffande Jugoslavien hade de helt och fullt understött Pablos orientering mot Tito och bekräftade resolutionen från kongressen 1951 om Jugoslavien. Så tidigt som 1948 betonade ett uttalande från SWP:s nationella ledning att Tito hade "tvingats av kampens logik" och upphört att vara stalinist. (Fourth International, New York 1949 [oktober], s. 259) När således PCI kontaktade Cannon för att hjälpa dem att göra motstånd mot Pablos politik och byråkratiska manövrer, tvekade han inte att svara:

"Jag tror att tredje världskongressen gjorde en korrekt analys av den nya verkligheten i världen efter kriget, och de oförutsedda vändningar den tagit... Det är den enhälliga uppfattningen bland ledande kamrater här att författarna till dessa dokument har gjort rörelsen en stor tjänst, för vilken de förtjänar uppskattning och kamratligt stöd och inte misstänksamhet och klander." ("Letter from James P. Cannon to Daniel Renard", 29 maj 1952, International Committee Documents 1951-54, New York 1974, Vol. 1, s. 23)

Det var samma ledning som i det "öppna brevet" i november 1953, splittringsdokumentet de facto ("A Letter to Trotskyists Throughout the World" i ibid, Vol. 3, s. 152), skulle förklara att just denna ledning var "en okontrollerad, hemlig och personlig fraktion i administrerandet av Fjärde Internationalen, som har övergett trotskismens grundläggande program."

Trots detta accepterade SWP:s dokument "Mot pablistisk revisionism" (Ibid, s. 138-152) alla grundsatserna i Pablos ståndpunkter. Andra världskriget frambringade en revolutionär våg av "större omfattning, intensitet och uthållighet än det första världskriget", får vi veta. Detta producerade de "revolutionära segrarna i Jugoslavien och Kina". (Ibid, s. 139)

De principiella ståndpunkter gentemot stalinismen som det "öppna brevet" intog var anpassade till SWP:s centrism. Deras motstånd mot stalinisternas förräderi mot den franska generalstrejken, ställningstagandet för tillbakadragande av ryska trupper från Östtyskland, efter resningen där 1953, och vägran att acceptera liberaliseringen i Sovjetunionen efter Stalin som verklig, var alla i sig principiella ståndpunkter. En revolutionär opposition skulle ha delat dessa ståndpunkter.

En sådan opposition - till skillnad från SWP och IK - skulle dock inte ha låtsats att IS:s misslyckande med att inta dessa ståndpunkter var resultatet av inflytandet från en man - Pablo - som det öppna brevet insisterade på. Den skulle tvärtom ha lokaliserat felaktigheterna i tidigare felaktigheter. Det gjorde inte SWP 1953. Dessa frågor var huvudsakligen förevändningar för splittringen, vilket kan ses i senare enhetsouvertyrer från SWP gentemot IS.

Den verkliga orsaken till SWP:s brytning

"Men om Pablo och IS skulle träda fram till stöd för minoriteten. Om en sådan sak skulle inträffa - och jag säger inte att det kommer att göra det; jag antar bara att cochraniternas fullständigt otroliga arrogans är grundad på ett rykte att de kommer att få IS:s stöd - om det skulle inträffa, kommer det inte förplikta oss att ändra mening i någon fråga. Vi skulle inte göra det." (J.P. Cannon, Speeches to the Party, New York 1973, s. 89)

När detta inträffade några månader efter Cannons tal, så höll han ord. Även då misslyckades han dock med att nagla fast IS:s och Cochran/Clarke-fraktionens metodologiska och programmatiska felaktigheter. I sann IK-stil kritiserade han dem och deras degeneration ur rent sociologisk synvinkel. Clarkes grupp var småborgerlig (sant). Cochrans grupp var trötta arbetare på reträtt (sant). Båda var inställda på att likvidera partiet (sant). Alla dessa brister var viktiga och Cannon hade helt rätt när han pekade ut dem, men han hade fel i slutsatsen att dessa faktorer innehöll problemets essens och i förlängningen "pablismens" essens. När det stod klart att Pablo inte hade likviderat - dvs organisatoriskt upplöst - FI, var vägen tillbaka till det av Pablo ledda IS återigen öppen. Kärnan i Pablos politik borde först ha lokaliserats i hans programmatiska premisser, i andra hand i hans taktiska slutsatser och i sista hand i hans organisatoriska metoder. För SWP:s del härrörde splittringen av den anledningen ur nationella överväganden och centrerades i de flesta fall kring organisatoriska frågor. Det var inte en slutgiltig och politiskt principiell splittring, trots Cannons bedyranden om motsatsen.

Healy - pionjär för entrism sui generis

Denna nya typ av entrism var uttryckligen avgränsad och åtskild från den som Trotskij förordat. Den hade varit grundad på det öppna byggandet av en revolutionär tendens inom ett reformistiskt parti under förhållanden där klasskampens utveckling och inflödet av subjektivt revolutionära och proletära element gjorde det möjligt att, åtminstone temporärt, resa FI:s fana. Trotskij erkände att ett sådant inträde skulle vara endast under en begränsad period, och antagligen bara skulle bli en episod.

När man betraktar healyiternas egen redovisning av deras splittring med pablismen är de politiska frågorna långt ifrån klara. (Trotskyism versus Revisionism, London 1974-75. Sex volymer.) Dispyten uppstod när Lawrence (liksom Clarke i USA) blev en direkt agent för Pablo och ifrågasatte Healys ledning. I fråga om Koreakriget drev han i allians med "centristerna" (Healys term för vänsterreformister) en prostalinistisk ståndpunkt i redaktionen för Socialist Outlook. Detta disciplinbrott och dess konsekvenser utgör substansen i "Kampen i den brittiska sektionen". (Ibid, Vol. 2, s. 72-84)

Inga dokument uppträdde vid tiden för själva splittringen. Det var en organisatorisk strid, där antalet lagenliga aktieägare i Socialist Outlook vägde tyngre än bristerna i kongressen 1951 och tidigare.

De politiska skillnader som låg under splittringen var dock nog så verkliga. Vid Koreakrigets utbrott 1950 såg Pablo förverkligandet av sitt perspektiv med ett förestående "krig/revolution". Den brittiska sektionen försäkrade sig, med ett antal prostalinistiska artiklar, om att Socialist Outlook följde Pablos linje. Healy och Lawrence samexisterade fredligt vid denna tid. Efter den taktiska vändningen till entrism i de stalinistiska partierna 1952 började dock Pablo, efter att ha lyckats slå den franska sektionen i spillror, pracka på andra sektioner sin taktik. 1953 drev Lawrence på, i maskopi med Pablo, för en mycket mer bestämd prostalinistisk orientering i Storbritannien. Healys långvariga och långsiktiga orientering gentemot bevaniterna stod i konflikt med denna taktiska vändning. Healy fruktade en pablistisk seger och slog sig ihop med Cannon, som var rädd för liknande ansatser i USA. Han vände sig mot Lawrence i Storbritannien och slutligen mot Pablo internationellt.

Fransmännens kamp mot Pablo

I juni 1951 producerade PCI-ledaren Bleibtreu-Favre, understödd av Pierre Lambert (Se tidigare kommentar om namnen.) och majoriteten av organisationen, ett svar till Pablos revisionistiska dokument "Vart går vi?" Det franska dokumentet, "Vart går kamrat Pablo?" (International Committee Documents 1951-54, New York 1974, Vol 1, s. 9-20), fördröjdes vid publiceringen av Germain (Ernest Mandel). Han hade bedrägligt låtsats motsätta sig Pablo på "demokratiska" grunder, men varnade Bleibtreu-Favre för att provocera Pablo till att vidta disciplinära åtgärder genom att ge ut dokumentet. Eftersom Bleibtreu-Favre, Lambert och de andra stödde Germains dokument "Vad bör modifieras och bevaras i fråga om stalinismen i teserna från Fjärde Internationalens andra världskongress?", de berömda "tio teserna", (International Secretariat Documents 1951-54, New York 1974, Vol. 1, s. 16-24) accepterade fransmännen hans råd. Resultatet blev att Pablo i samarbete med Germain byggde upp en pablistisk minoritetsfraktion kring Michel Mestre.

Pablo isolerade effektivt den franska majoriteten, efter att ha vägrat distribuera Bleibtreu-Favres dokument innan tredje världskongressen. Fransmännen fick nöja sig med att uttrycka sitt stöd för de "tio teserna", som man inte röstade på vid kongressen. I januari 1952 föreslog Pablo att PCI skulle utföra en taktik med entrism sui generis i PCF - då i en vänsterfas. Den franska majoriteten föredrog en orientering mot det lösare SFIO och gick emot vändningen på taktiska grunder. Efter en strid uteslöt Pablo, Germain och Healy (med Cannons godkännande) i juni 1952 majoriteten av den franska centralkommittén!

Hur mycket vi än skulle ha sympatiserat med PCI som offer för byråkratiska metoder, var deras kamp i sista hand vacklande och politiskt oriktig. Först genom att stödja vad vi på annat håll har beskrivit som Mandels "ortodoxa revisionism". (Se Workers Power & Irish Workers Group, The Degenerated Revolution, London 1982, s. 90-93.) Mandel uppfattade idén om att stalinistiska partier hade lett det som FI bedömde vara friska revolutioner till seger i Jugoslavien och Kina som osmaklig ur "ortodox" synvinkel, och reviderade därför den trotskistiska ståndpunkten beträffande stalinismen. Den hade en "dubbel karaktär" - en god och en dålig sida. Trycket från massorna kunde tjäna till att få den goda sidan att segra:

"De jugoslaviska och kinesiska exemplen har åskådliggjort att hela kommunistpartier, placerade i vissa exceptionella omständigheter, kan modifiera sin politiska linje,