Teser om reformismen

Innehåll

upp

De utvecklade kritiken i kampen inom första internationalen och i sina meningsutbyten med ledarna för den tidiga tyska socialdemokratin (SPD).

Rosa Luxemburg fortsatte arbetet i kampen mot revisionismen inom SPD och andra internationalen. Lenin gjorde detsamma i den ryska socialdemokratin och i andra och tredje Internationalen. Trotskij, som deltog i dessa strider, utvecklade ytterligare kritiken av reformismen under 1920-talet och i samband med byggandet av Fjärde Internationalen.

Vi ansluter oss till detta revolutionära arv som förkroppsligas i dessa organisationers pamfletter, resolutioner och teser under deras revolutionära perioder, och som exemplifieras av deras praktik.

Politiken och praktiken hos de huvudgrupperingar som idag gör anspråk på att tillhöra trotskismen, eller framställer sig som efterföljare till Trotskijs Fjärde Internationalen (FI), förkroppsligar i verkligheten en helt annan tradition som har sitt ursprung i perioden 1948-53. Detta var perioden för trotskismens centristiska degenerering. Inom områdena för teoretisk analys, programmatiska bedömningar, politiska perspektiv och taktik har epigontraditionen helt och hållet reviderat Trotskijs och hans stora föregångares arbete.

Den degenererade trotskismens "pablistiska" och "antipablistiska" flyglar har upprepade gånger, både på ett opportunistiskt och sekteristiskt sätt, bevisat att de är oförmögna att återupptäcka och bekräfta de centrala grundsatserna i det leninistiska och trotskistiska programmet beträffande reformismen. Från slutet av 1940- till slutet av 1960-talet fullföljde båda fraktionerna i Fjärde Internationalen - internationella kommittén och internationella sekretariatet - en grovt anpasslig och försonlig inställning till socialdemokratin.

De dramatiska händelserna under slutet av 1960- och i början av 1970-talet - demonstrationer och upplopp bland studenterna, de militanta antikrigsrörelserna, de italienska, brittiska och framför allt franska arbetarnas masstrejker - ledde Fjärde Internationalens degenererade fragment till att kraftigt revidera sina ståndpunkter i fråga om socialdemokratin.

Grupperingarna med trotskistiskt ursprung, som så gott som alla hade varit engagerade i "djup entrism" vid något tillfälle under 1950- och 1960-talet, avvek från sin tidigare politik av politisk anpassning till reformismen mot uppfattningen att de reformistiska partierna inte hade någon förbindelse alls med proletariatet.

Början och mitten av 1970-talet bevittnade en vändning mot att "bygga partiet", vilket vanligtvis åtföljdes av en inställning till socialdemokratin som var lika blind, ensidig och taktiskt oduglig som den föregående hade varit trubbig och likvidatorisk.

I sitt sökande efter element som inte var korrumperade av reformismen såg dessa centristiska grupperingar omväxlande mot militanter från verkstadsgolvet inom fackföreningarna, mot studenterna eller mot kvinnorörelsen för att hitta en grund för revolutionär politik. Socialdemokratin förklarades vara antingen död eller ohjälpligt borgerlig. Försök gjordes att gå vid sidan av den, strunta i den helt och hållet eller ta död på den med förbannelser på ett sätt som påminner om Kominterns "tredje period".

Ändå överlevde reformismen stormen av spontan militans från arbetarklassen. I Frankrike steg det "döda" SFIO i form av Mitterands socialistparti som fågel Fenix ur askan av valfiaskona i slutet av 1960-talet. I Italien överlevde det eurokommunistiska PCI strejkvågorna och uppsvinget för fabriks- och verkstadsorganisationer efter 1969. I Storbritannien klev labourpartiet upp till makten på ryggen av den fackliga militansen 1971-74 och tog itu med att avmobilisera den, och berövade den all revolutionär potential.

Givetvis överlevde reformismen också förbannelserna och den abstrakta propagandan från vänstercentrismen. Dessutom blev "ungdomsavantgardena" äldre och "klokare". De "inofficiella rörelserna" byråkratiserades och följaktligen byggdes inte de revolutionära partierna. Istället splittrades grupperna.

Även om de tidigare hade föreställt sig att de var på väg att lyckas, föll de sönder och gick tillbaka. Likt bakfulla rumlare vände "trotskisterna" ryggen åt självsvåldet i sin taktik efter 1968 och återvände till vad de nu uppfattade som den nyktrare taktiken från perioden före 1968. När de återvände till de reformistiska partierna svansade de i verkligheten ofta efter de nu medelålders ungdomarna, kvinnorna, fredskämparna och den "nya vänsterns" fackliga karriärister.

Denna inriktning frambringade än en gång en analys av socialdemokratin som var lik den från perioden före 1968. Den visade sig vara lika ensidig och värdelös som den abstrakta "vänsterpropagandan" hade varit. Den degenererade "trotskismen" från de tjugo åren efter 1948 kunde endast erbjuda ett recept för likvidering av "1968 års barn" in i socialdemokratin.

Under 1990-talet har socialdemokratins vändning högerut i hela Europa, när den strävar efter att anpassa sig till den nyliberala "verklighet" som skapats av Thatchers och Reagans decennium, framkallat ytterligare en omgång av förvirring. De som i likhet med brittiska Militant Labour under årtionden betraktade det brittiska labourpartiet som ett verktyg för socialism, påstår nu att högerflygelns ledare Tony Blair har omvandlat det till ett helt igenom borgerligt parti.

Denna analys orsakas lika mycket av deras eget misslyckade perspektiv som av Blairs New Labour. Å andra sidan råder det ingen brist på "trotskistiska" centrister som fortfarande, djupt nedbäddade i de reformistiska partierna, hävdar att "deras tid kommer" och att reformismens nuvarande högervridning bara innebär att de måste hålla huvudet ännu lägre.

En radikal brytning med hela denna tradition är oundgänglig. Det inbegriper i hög grad ett återvändande till bolsjevismens och trotskismens gamla och oförfalskade "tradition", vars metod tillämpad på dagens förhållanden kan frambringa ett program, en strategi och en taktik som kan besegra reformismen i de stora strider som skymtar när vi närmar oss det nittonde århundradets krishärjade sista år.

2. Arbetarklassen och politiska partier

upp

För marxister avgörs den politiska karaktäriseringen av ett politiskt parti ytterst genom vilken klass intressen det objektivt försvarar, oavsett partiledarnas eller medlemmarnas subjektiva idéer, strävanden eller sociala ursprung. I det kapitalistiska samhället, uppdelat som det är mellan huvudklasserna bourgeoisien och proletariatet, tar sig detta uttryck i försvar av eller motstånd mot den borgerliga staten och det privata ägandet av produktionsmedlen. Varje parti som i praktiken försvarar denna stat och denna privategendom är ett borgerligt parti.

Eftersom varje klass inte är begränsad till ett parti kan en given klass uppenbart ha olika konkurrerande "förtrupper", aspiranter på dess faktiska ledarskap. Eftersom klasser inte är homogena utan består av olika delar vars intressen kan stå i motsättning till varandra, har dessutom den öppna identifikationen mellan partier och klasser en tendens att bli otydlig. Härskande klasser som är minoriteter måste dessutom vila på en massbas, som den mobiliserar för att försvara sig.

Detta gör det nödvändigt med kompromisser i fråga om sekundära programmatiska frågor och detta återspeglas ideologiskt. Således kan inte borgerliga partier, åtminstone sedan införandet av allmän rösträtt i de imperialistiska länderna (och i de halvkolonier som har borgerligt demokratiska system), uteslutande eller ens huvudsakligen bestå av medlemmar av bourgeoisien, utan måste som sin massbas inkludera element ur underordnade klasser, städernas småbourgeoisie, bönder och arbetare som inte är klassmedvetna. Dessutom framträder en särskild kast av borgerliga politiker, knutna till de "lärda" yrkena, för att tjäna bourgeoisien.

Det breda spektrum av politiska partier som öppet försvarar borgerlig privategendom förklaras av dessa bestämmande faktorer i rörelse, dvs i konflikten mellan krafter ur antagonistiska klasser i en kontext av det kapitalistiska systemets egna motsättningar, dess krig och ekonomiska kriser. Konservativa, liberala och fascistiska partier försvarar alla den borgerliga samhällsordningen men på sätt som skiljer sig åt och är beroende av rytmen i kapitalismens utveckling och klasskampen.

Beträffande det fascistiska partiet kan försvar av borgerlig privategendom i dess helhet, som grunden för det kapitalistiska samhällets produktionsförhållanden, medföra politisk expropriering av bourgeoisiens egna politiska partier från fascisternas sida, vars sociala bas är småborgerlig och trasproletär. Fascismen kan dessutom vara förenad med materiell expropriering av element ur bourgeoisien för att bättre genomdriva intressena hos monopolen och finanskapitalet.

Trots all sin pseudoradikalism och sitt utrotande av borgerlig demokrati är fascismens ideologi, med Trotskijs ord, ett kemiskt rent destillat av imperialismen, bestående av alla ruttna ångor från det sönderfallande borgerliga samhället. (L. Trotsky, The Struggle Against Fascism in Germany. New York 1971, s. 284)

Även om olika politiska partier, med skiftande social bas, kan tjäna bourgeoisiens intressen, så har de alla en sak gemensamt. I regeringsställning är de tvingade att agera inom ramarna för och försvara den borgerliga staten. Medan småborgerliga eller aristokratiska, liberala eller fascistiska politiker kan regera, härskar bourgeoisien genom sin stat. I den slutgiltiga analysen är sådana regeringars klasskaraktär alltid borgerlig. Som vi skall se kan detta också gälla för partier vars sociala massbas är arbetarklassen.

I de länder där en majoritet av befolkningen är proletär tvingas bourgeoisien "köpa" proletariatet för att det ska acceptera sin fortsatta utsugning:

"I ett utvecklat kapitalistiskt samhälle, under en 'demokratisk' regim, lutar sig bourgeoisien för stöd primärt mot de arbetande klasserna, som hålls i styr av reformisterna. I sin mest fulländade form finner detta system sitt uttryck i Storbritannien under såväl labourregeringens som de konservativas administration." (Ibid, s. 158)

En relativt förmögen kapitalism avsätter delar av de överprofiter den erhåller från imperialistisk utsugning för att kunna medge tillräckligt med omedelbara reformer för att göra det möjligt för arbetarnas ledare att "köpas" och fungera som borgerliga agenter. I USA har det amerikanska finans- och monopolkapitalets rikedom och världsdominans sedan första världskriget varit sådan att arbetarledarna, byråkraterna i AFL-CIO, har lyckats binda proletariatet till ett öppet borgerligt parti, demokraterna, och till kapitalistiska politiker som är "arbetarvänner" - sådana som Hubert Humphrey och Edward Kennedy. En liknande situation existerade i Storbritannien mellan 1869 och 1900, under den brittiska kapitalismens oinskränkta hegemoni på världsmarknaden.

Liberaler och demokrater

Proletariatet skapas som en objektiv klass av kapitalismens utveckling. Det är en avgörande produktivkraft i det kapitalistiska produktionssättet. Det var inom kapitalismens produktionsförhållanden som Marx lokaliserade den fundamentala orsaken till varför proletärer kunde vara mottagliga för en ideologi som accepterade det borgerliga samhället inte bara som sakernas "naturliga ordning", utan ett samhälle där de kunde förverkliga sina egna intressen. Roten till detta var den synbarliga jämlikheten mellan löneavtalets parter, arbetare och kapitalist:

"Alla uppfattningar om rättvisa som omfattas av både arbetare och kapitalist, alla mystifikationer av det kapitalistiska produktionssättet, alla kapitalismens illusioner om frihet, alla vulgära ekonomers apologetiska knep, har som sin grund den framträdelseform [löneformen] som diskuterats ovan, som gör den verkliga relationen osynlig, och för ögat verkligen framställer denna relations raka motsats." (K. Marx, Capital. Harmondsworth 1976, vol. 1, s. 680)

Den enskilde arbetaren är emellertid i verkligheten alltför svag för att ens garantera att arbetskraften verkligen byts mot ett motsvarande värde i lön. Mycket tidigt i sin tillvaro är därför arbetarklassen tvingad att anamma kollektiva organisationsformer för att åtminstone genomdriva ett mer jämlikt utbyte. Den kontinuerliga upprepningen av denna kamp, detta "gerillakrig" som Marx kallade det, frambringar permanenta organisationer, fackföreningar, som utgör ett första steg mot proletariatets organisering som en klass "i sig".

Denna organisering av klassen blir ett viktigt första steg mot dess organisering "för sig", mot medvetandet om sig själv som klass. Detta innebär ändå inte på något sätt ett fullständigt avvisande av kapitalismen. Varje framgång i förbättrandet av löner och villkor kan faktiskt förstärka tron på att arbetarklassen kan försonas med kapitalismen.

Facklig verksamhet erkänner, samtidigt som den framhäver arbetarklassens existens, bara denna klass som en av kapitalismens ekonomiska kategorier, inte som en klass vars historiska intressen ligger i kapitalismens utplånande. Som sådana kan fackföreningar vara och är ofta antisocialistiska. Lenin betonade entydigt och korrekt detta i den berömda och ännu omtvistade passagen i Vad bör göras?: "den spontana arbetarrörelsen är tradeunionism, är Nur-Gewerkschaftlerei, och tradeunionism betyder just att arbetarna ideologiskt förslavas under bourgeoisin." (V.I. Lenin, Valda verk i tio band. Vol. 2. Moskva/Göteborg 1982, s. 44)

Det är med nödvändighet så att detta förslavande starkt försvagas där bourgeoisien genom kraven från sitt system tvingas att motsätta sig fackföreningarnas försök att förbättra löner och förhållanden. Där bourgeoisien använder alla krafter som står den till buds, inklusive statens makt, för att framtvinga högsta möjliga utsugningsnivå, begränsar klassens levande erfarenhet accepterandet av borgerlig ideologi.

Omvänt kan detta, där bourgeoisien kan medge arbetarklassen eller viktiga delar av den reformer, förstärka den borgerliga ideologins dominans över arbetarklassen. Själva "framgången" för facklig verksamhet i vinnandet av reformer leder dessutom till skapandet av en kast med förhandlingsspecialister inom arbetarrörelsen, fackföreningsbyråkratin. Denna kast förlitar sig för sin sociala existens på kapitalismens fortsatta existens och dess politik är klassamarbete med bourgeoisien.

Den har inget inneboende behov att skapa sitt eget politiska parti. Där dess intressen eller dess medlemmars intressen kräver regeringsåtgärder, är den nöjd med att bilda allianser med delar av bourgeoisien som definieras som "progressiva" eller "arbetarvänner".

För att en sådan situation ska kunna upprätthållas under en längre period krävs emellertid en kapitalism som är så förmögen och som har så stora fördelar gentemot sina rivaler, att den kan kosta på sig att systematiskt "köpa" både arbetarklassens ledare och betydande delar av själva klassen. Detta var/är fallet med 1800-talets Storbritannien och nutidens Förenta Staterna.

Arbetarbyråkratin

Detta kan leda inte bara till relativ social passivitet från deras sida utan också till uttalat stöd för en imperialistisk politik och identifiering med den imperialistiska statens intressen både mot arbetare av annan nationalitet och faktiskt också mot andra delar av proletariatet i "deras eget" land. På detta sätt bildar arbetarbyråkratin och "arbetararistokratin" tillsammans ett mäktigt transmissionsbälte för borgerlig ideologi ända in i arbetarklassens hjärta, in i dess bäst organiserade delar.

Ändå är inte en sådan utveckling utan sina egna motsättningar. Framgångarna med facklig organisering bland "aristokratiska" skikt utgör en modell för andra skikt som därav lär sig betydelsen av organisering, kollektiv handling och solidaritet, eftersom även "aristokraterna" måste tilltvinga sig sina privilegier från bourgeoisien. På samma sätt leder kapitalismens inre utveckling till att tidigare obetydliga eller föga profitabla industrier utvecklas till ledande och i hög grad profitabla industrier.

Som en konsekvens kan deras arbetare framtvinga högre löner och höja sig till arbetararistokratin. En annan del kan upptäcka att dess industri går nedåt eller att teknologiska innovationer undergräver deras ställning, och de tvingas försöka försvara sina tidigare landvinningar. Under sådana omständigheter avslöjas den fackliga verksamhetens motsägelsefulla karaktär. Även om den accepterar kapitalismen, tvingas den av den objektiva utvecklingen att bekämpa kapitalismen.

Den fackliga verksamheten kan inte, när den väl etablerats, begränsa sig till förhandlingar med enskilda företagare. Framtvingandet av en minimistandard för arbetarskydd, säkerhet, arbetsdagens längd för alla fackföreningsmedlemmar, och implicit för alla arbetare, kräver lagstiftning och därför politisk representation för arbetarklassen. I en sådan situation är den taktik som föredras av fackföreningsbyråkratin att eftersträva en allians med en eller annan fraktion inom bourgeoisien vars intressen de tror inte hotas av de föreslagna reformerna.

Denna del ger de etiketten "de progressiva". Där kapitalistklassen som helhet är ovillig att gå med på reformer utan en allvarlig strid och det därför, där det inte finns några "arbetarvänner" för att "representera" klassen, eller där arbetarklassens krav på reformer är så stora att en öppen allians med sådana borgerliga politiker blir omöjlig, blir nödvändigt att skapa ett politiskt parti för att driva kampanjer för och initiera en reformerande lagstiftning.

Om detta äger rum som resultat av kraven på reformer från en redan existerande fackföreningsrörelse, som fallet var i Storbritannien, eller om kampen för fackliga rättigheter själv är en komponent i bildandet av ett sådant parti, som i Tyskland, är ett sådant parti ett arbetarparti, dvs det uppstår som ett uttryck för arbetarklassens intressen och dess erkännande av sitt behov av en självständig politisk representation.

I detta avseende är bildandet av ett sådant parti ett historiskt steg framåt i arbetarklassens politiska utveckling. Det är ett steg som alltid har mött motstånd från bourgeoisien som, när den inser det potentiella hot som är inneboende i arbetarnas självständiga klassorganisationer, till och med under vissa omständigheter har drivits till att vidta de mest extrema åtgärder för att utplåna sådana organisationer.

Ett sådant partis politik uppstår emellertid varken spontant eller bestäms av någon inneboende logik. Om vi bortser från yttre tryck, så är den resultatet av sammandrabbningar mellan motstridiga krafter inom själva klassen och element ur andra klasser som integrerats i arbetarpartiet. Skulle ett sådant parti duka under för klassamarbetets politik, som bäst företräds av fackföreningsbyråkratin, så kommer dess politik att underordna arbetarklassens intressen bevarandet av den borgerliga ordningen.

I detta fall kommer ett sådant partis högsta strävan vara kampen för reformer inom den borgerliga demokratin. Det kommer att vara ett reformistiskt parti vars politik är helt borgerlig till sin karaktär. Ändå kommer dess sociala bas att förbli annorlunda än de andra borgerliga partiernas. Det kommer fortfarande i miljoner arbetares medvetanden att identifieras som "deras parti", "fackföreningarnas parti" eller "arbetarpartiet".

I perioder av relativ klassfred, särskilt när socialdemokratin befinner sig i regeringsställning, kommer emellertid en annan tendens i förgrunden. Socialdemokratin betraktas i allt mindre grad av sin massbas som ett "arbetarparti" och alltmer som ett liberalt reformparti eller "folkparti", dvs som ett parti vilket står "ovanför klasserna" och förnekar klasskampen.

För de flesta arbetare och småborgerliga väljare kan det enbart framstå som det parti vilket är mest sympatiskt inställt till "vanligt folk". Detta är faktiskt precis det sätt på vilket de reformistiska ledarna presenterar sina partier för väljarkåren. En sådan utveckling förändrar inte vår grundläggande ståndpunkt beträffande sådana partier. Även i en period när en sådan inställning i ännu högre grad blir ett massfenomen fortsätter den grundläggande motsättningen mellan partiets arbetarbas och dess borgerliga politik att existera.

Oavsett vilken tendens som är förhärskande i varje given period, klasskamp som leder till en mer uttalad klassidentifikation eller klassfred med dess följdriktiga förlust, betecknar vi sådana partier som "borgerliga arbetarpartier", en term som uttrycker deras motsägelsefulla natur.

Dubbel natur?

Den politiska karaktäriseringen av varje parti bestäms tvärtom av vilken klass produktionsförhållanden som det ytterst försvarar, och enligt detta kriterium är reformistiska partier helt borgerliga. Termen "arbetar..." härleds enbart ur den sociologiska sammansättningen av huvuddelen av deras medlemmar, anhängare och väljare.

Denna karaktärisering kan tillämpas både på socialdemokratiska reformistiska partier (som har sitt historiska ursprung i andra internationalen) och stalinistiska reformistiska partier (som har sitt ursprung i tredje internationalen och som fortsatte, fram till de stalinistiska regimernas kris och sammanbrott under perioden 1989-1991, att betrakta Sovjetunionen och de degenererade arbetarstaterna som kvalitativt progressiva jämfört med borgerliga stater). I båda fallen skiljer sig dessa partier i grunden från andra borgerliga partier genom sina fortsatta organiska band med arbetarklassen.

Sådana band visar sig exempelvis i individuellt massomfattande medlemskap från arbetarklassen, massläsning av dess tidningar, massdeltagande i ungdomsorganisationer, öppen identifikation med partiet eller att det har fraktioner inom fackföreningarna. I fallet med partier som det brittiska labourpartiet, som har fackliga politiska initiativ att tacka för sin existens, utgör direkt anslutning av fackföreningar till partiet dess principiella massbas.

I samtliga fall fortsätter borgerliga arbetarpartier att företräda arbetarklassens ursprungliga impuls till politisk självständighet, och detta måste försvaras av revolutionärer gentemot varje försök från bourgeoisien att utplåna dessa partier. Trots deras oräkneliga förräderier gentemot arbetarklassens intressen förblir dessa partier en skapelse av klassen. De har inte desto mindre deformerats, förvrängts och omdirigerats till att bli själva motsatsen till en kraft för klassoberoende. De har blivit bourgeoisiens instrument för att styra arbetarklassen och förneka dess politiska självständighet.

En sådan omvandling är emellertid inte oundviklig. Där reformistiskt medvetande kommit att dominera ett arbetarparti, är detta oundgängligen förbundet med utvecklandet och konsoliderandet av en kast av byråkrater både i fackföreningarna och partiet. Denna kast, som förutom att vara en ständig källa till borgerlig ideologi inom arbetarrörelsens led, är också en verkligt materiell kraft i sin egen rätt.

Heltidsfunktionärer i fackföreningarna och partiet inlemmas systematiskt i det borgerliga samhället. Genom inval i regeringskommissioner, styrelserna för förstatligade industrier och expertkommittéer, genom inträde i det lokala maktmaskineriet och inval i lokala fullmäktigeförsamlingar, genom inträde i parlamentet och slutligen genom kabinettsposter i deras "egen" regering eller koalitionsregeringar, skaffar sig dessa individer förbindelser och makt för att kontrollera fackföreningarna och partiet.

Efter att ha slutit sin egen fred med det kapitalistiska samhället använder denna kast sin makt för att genomdriva ett erkännande av bourgeoisiens behov från medlemmarna i partiet och fackföreningarna. Dess medlemmar är kapitalets gendarmer inom arbetarrörelsen, och dess första försvarslinje mot möjliga övergrepp från arbetarrörelsen på det borgerliga samhället. För kommunister är besegrandet av reformismens grepp över arbetarklassen helt och hållet kombinerat med besegrandet och störtandet av denna byråkrati.

En revolutionär förståelse av reformismen måste således omfatta både erkännandet av dess kontrarevolutionära, borgerliga karaktär och dess ursprung som en skapelse av arbetarklassen i klasskampen. Reformistiska partier är därför organisationer med vilka arbetarklassen strävar efter att försvara eller utvidga sina omedelbara intressen inom det borgerliga samhället. Således kallade Trotskij socialdemokratin "det parti som lutar sig mot arbetarna men tjänar bourgeoisien". Detta betonar dess politiskt borgerliga karaktär. Det var emellertid ingen paradox för honom att också säga att dessa partier, tillsammans med fackföreningarna, var "arbetardemokratins bålverk inom den borgerliga staten." (L. Trotsky, The Struggle Against Fascism in Germany. New York 1971, s. 159)

Därigenom erkände Trotskij att arbetarna använder de reformistiska partierna och organisationerna för att pressa fram förbättringar i sina sociala, ekonomiska och politiska förhållanden och rättigheter inom kapitalismen. De använder dessa partier som försvarspositioner mot angrepp från den kapitalistiska staten. De är sannerligen svaga och i slutändan ineffektiva "bålverk" mot varje beslutsamt försök från bourgeoisien att utplåna arbetarnas landvinningar under kapitalismen, men de är inte desto mindre bålverk och därför kommer en ursinnig och desperat bourgeoisie att försöka utplåna dem som hinder för sitt styre (Tyskland 1933, Spanien 1936, Chile 1973).

Inte heller är de reformistiska organisationernas inre motsättningar helt enkelt logiska eller analytiska drag. De existerar i verkliga livet och är reformismens själva essens. Utan sina verkliga rötter i arbetarklassen skulle reformismen inte vara till någon nytta för bourgeoisien. Utan sin förbindelse att bevara den borgerliga ordningen skulle samma reformism inte vara det hinder för arbetarklassens framsteg som den har blivit.

Förvirring och därav följande felaktig politisk taktik har blivit resultatet av en ensidig betoning av den ena eller andra sidan i den dialektik som uttrycks i termen "borgerligt arbetarparti". De "revolutionärer" som vägleds av en empirisk metod, en metod som är djupt ingrodd åtminstone i de "anglosaxiska" länderna, förblir förbryllade av socialdemokratins mångfacetterade och föränderliga "framträdanden". Därför gör de oanvändbara, ensidiga generaliseringar som på ett odialektiskt sätt extrapoleras ur det element av sin motsägelsefulla natur som reformismen uppvisar i varje given period eller situation.

Under vissa perioder sedan Fjärde Internationalens degeneration har "trotskister" grundat sin analys av socialdemokratin framför allt på dess ursprung och bas i arbetarklassen. De drog slutsatsen att de var "arbetarpartier" som kunde utvecklas mot konsekvent arbetarpolitik och omfatta "socialistisk politik". De enda hindren var de "borgerliga ledarna" som måste ersättas, och de byråkratiska organisationsstrukturerna som måste "reformeras", "renoveras" eller "demokratiseras". Under andra perioder när de ställts inför de konservativa och helt igenom borgerliga socialdemokratiska regeringarna under 1960- och 70-talet med deras angrepp på medborgerliga rättigheter, fackliga rättigheter, deras rasism och deras underdåniga proimperialistiska utrikespolitik, drog "trotskister" alternativt slutsatsen att dessa partier helt enkelt var rakt igenom "borgerliga partier". De underbyggde sin slutsats med statistik som visade de bortvittrade organisatoriska banden mellan partiet och arbetarklassen eller det sjunkande valstödet inom arbetarklassen.

De taktiska frukterna av dessa analyser var i det förra fallet en slavisk anpassning när "trotskisterna" försökte "relatera" till vänsterströmningar i socialdemokratin eller i det senare fallet ett träaktigt, abstrakt fördömande och avstående från kontakter med socialdemokratiska partier. Dessa två lika felaktiga ståndpunkter utesluter inte varandra. Samma "trotskistiska" grupper har med tiden rört sig från den ena till den andra. Det som förenar dem är en fullständig oförmåga att bekämpa socialdemokratin med användning av den kommunistiska traditionens principiella taktik.

För att undvika sådana misstag är det nödvändigt för revolutionärer att redan från början vara absolut klara över den politiska karaktäriseringen av reformistiska partier som borgerliga partier. Först då är det möjligt att förstå det sätt på vilket verkställandet av en proborgerlig politik kan bestämmas av reformismens proletära ursprung och sociala rötter.

3. Reformistiska partiers strategi

upp

Detta mål är naturligtvis beslöjat av en förbindelse till "socialism", men detta "socialistiska mål" är inget annat än en ackumulation av "sociala" reformer under kapitalismen. Även en öppen förbindelse till "det gemensamma ägandet av produktionsmedlen, distributionen och utbytet" (som i den nu avskaffade paragraf 4 i brittiska labourpartiets stadgar) varken förutser expropriering av expropriatörerna eller överskrider den borgerliga statens gränser i dess "demokratiska" form. Sådana förstatliganden överskrider inte statskapitalistiska åtgärder.

Marxismens program är kvalitativt annorlunda. Det består av erövrandet av statsmakten, upprättandet av arbetarmakt genom proletariatets diktatur, expropriering av kapitalistklassen, krossandet av det byråkratiska och militära statsmaskineriet och sedan övergången - på grundval av en planekonomi och arbetarrådens demokrati - till ett socialistiskt, klasslöst samhälle.

Gentemot detta vetenskapliga program förespråkar socialdemokratin, där den inte har avlägsnat varje "slutmål" från sitt program, ett utopiskt, reaktionärt program med reformer inom den borgerliga statens ramar. Mätt med denna måttstock är det inte ett socialistiskt utan ett liberalt parti, förvisso av ett speciellt slag.

Reformismen är borgerlig i sin taktik. Den är systematiskt opportunistisk. Lenin beskrev den på följande sätt: "Opportunism innebär att offra grundläggande intressen för att vinna temporära och delvisa fördelar." (V.I. Lenin, citerat i On Scientific Communism. Moskva 1967, s. 490)

Engels beskrev också opportunismen som: "denna kamp och strävan efter den tillfälliga framgången oavsett senare konsekvenser." (F. Engels, citerat i ibid)

Proletariatets historiska mål och intressen offras för ett perspektiv av stegvisa sociala reformer, som uppnåtts genom att mobilisera tryck på den borgerliga staten och framför allt genom att inneha (antingen ensamma eller i koalition med borgerliga partier) regeringsposter genom parlamentariska medel.

Eftersom en sådan regering fungerar inom ramarna för borgerlig ekonomisk, juridisk-lagstiftningsmässig och militär-polisiär överhöghet, är sådana regeringar från början ett instrument för den härskande klassen gentemot arbetarklassen. Bourgeoisien härskar genom sådana regeringar. Regeringar med reformistiska partier är därför borgerliga regeringar.

Reformer är sekundära och bestäms i sin omfattning av arbetarklassens kampberedskap och påtryckningar, och den härskande klassens förmåga att gå med på dem eller dess oförmåga att vägra. I varje fall är de begränsade till de åtgärder som antingen tjänar kapitalismen eller som åtminstone inte hotar dess strategiska intressen.

Skulle en reformistisk regering genomföra eller hota med att genomföra åtgärder som är till allvarlig skada för den borgerliga egendomsrätten eller statsmakten, skulle de mötas av motstånd eller revolt från den borgerliga statsapparaten. Beroende på omständigheterna skulle regeringen antingen bli "konstitutionellt" avsatt eller störtas med vapenmakt.

I sin ideologi accepterar reformismen nationalstatens begränsningar. Den identifierar sig helt med det "nationella intresset", trots det faktum att sådana påstådda klassöverskridande intressen under kapitalismen helt enkelt är ett generaliserat ideologiskt uttryck för borgerliga intressen. Således bryter den sönder proletariatets i allt väsentligt internationella karaktär och intressen. Dessutom utgör en sådan "nationalism" i de imperialistiska länderna "socialimperialism".

Samtidigt som detta kan anta en mer eller mindre pacifistisk form i fredstider, omvandlas den i krigstider till häftig socialchauvinism (liksom hos dess tvilling liberalismen). Den reformistiska högerflygeln tenderar att öppet uttrycka en sådan chauvinism i fredstider och alla socialdemokratiska regeringar i imperialistiska länder handlar som imperialistiska regeringar när de sitter i regeringen. Även om det är med demokratiska och pacifistiska förtecken, är socialdemokratin leverantör av chauvinistiskt gift till arbetarklassen.

I reformismens organisatoriska praktik upplöses de medvetna arbetarna i en passiv massa av medlemmar och väljare och utesluts från kontrollen över partiet av den parlamentariska klicken och fackföreningsbyråkraterna. Trotskij beskrev strukturen i socialdemokratiska partier som "den dolda, maskerade men inte mindre ödesdigra diktaturen - proletariatets borgerliga 'vänner', parlamentariska karriärister, salongsjournalister, hela det parasitära kotteri som tillåter basmedlemmarna i partiet att tala 'fritt' och demokratiskt, men som hårdnackat håller fast vid apparaten och ytterst gör vad den vill. Detta slags 'demokrati' i partiet är inget annat än en kopia av den borgerligt demokratiska staten [...]." (L. Trotsky, The Crisis of the French Section. New York 1977, s. 44-45)

Trotskij drar slutsatsen att syftet med denna "bedrägliga demokrati" är att tygla och paralysera "arbetarnas revolutionära skolning, att dränka deras röst i kören av fullmäktigeledamöter, parlamentariker etc, som ända in i märgen är genomsyrade av egoistiskt småborgerliga och reaktionära fördomar."

Parlamentsfraktionen dikterar partiets praktiska politik i regering och opposition. Medlemmarna, som bara tillfälligtvis dras in i verksamheten och då endast i rutinmässig valverksamhet eller tillfälliga "protestaktioner", befinner sig därmed i underläge gentemot parlamentarikernas, fullmäktigeledamöternas och ombudsmännens apparat. Småbourgeoisien och de utbildade tjänstemännen tillhandahåller en bas för de reformistiska byråkraterna.

På detta sätt töms dessa partiers formella demokrati på innehåll och gör det möjligt för parlamentarikerna och parti- och fackföreningsbyråkratin att fullständigt dominera partiet. Dessutom hjälper den rigida åtskillnaden mellan proletariatets politiska och ekonomiska organisationer, sanktionerad av frasen om arbetarrörelsens "två grenar" eller "två hörnpelare", till att bevara både parlamentarikernas och fackbyråkraternas grepp.

Politiken hålls nere till ett minimum i fackföreningarna och inom partiet är varje idé om "direkt aktion" eller användningen av fackföreningarna för politiska mål bannlyst. Partiet reserveras uteslutande för valaktiviteter.

Även om reformismens behov av att relatera till och bevara sin sociala bas är ett sekundärt hänsynstagande beträffande dess grundläggande klasskaraktär, är det inte desto mindre just detta som skiljer detta borgerliga parti från alla andra. Till skillnad från andra borgerliga partier måste det reformistiska partiet förhålla sig till arbetarklassens oundvikliga kamp mot kapitalismen på ett sådant sätt att det kan förbli arbetarklassens accepterade ledning.

Ett sådant parti kan inte helt och hållet motsätta sig de åtgärder som arbetarna vidtar för att försvara sig. Om de inte ska knuffas åt sidan, måste de reformistiska ledarna dessutom i viss mån stödja och leda denna kamp även om den innehåller en antikapitalistisk dynamik.

Försök att "hålla sig kvar i spetsen för arbetarna" i sådana situationer, och på samma gång begränsa skadorna på kapitalets intressen, ger revolutionärer möjligheter att utveckla en taktik som är utformad för att utnyttja och spränga den motsättning som finns innesluten i reformismen. I sin mest allmänna form går den grundläggande motsättningen mellan en objektivt revolutionär klass som sätts i rörelse mot kapitalismen av detta systems egna lagar, dess krig och kriser, och en arbetarfientlig, kontrarevolutionär parti- och fackföreningsstruktur som är baserad inom denna klass.

En dialektisk förståelse av reformismens historiska utveckling som en produkt av klasskampen, men också som en broms på kampen, gör det möjligt för revolutionärer att förstå hur reformismens styrka kan variera med tiden, beroende på klasskampens rytm och det kapitalistiska samhällets egen rörelse. I perioder av kapitalistisk expansion existerar möjligheten för arbetarna att uppnå relativt ordentliga och långvariga landvinningar.

Dessa möjligheter är störst av alla för yrkesarbetarna i de stora imperialistiska makterna. De är mindre eller obetydliga för de outbildade i dessa länder eller för arbetare i koloniala eller halvkoloniala länder. Perioder av ihållande uppgång för kapitalismen (t. ex. 1890-talet/tidigt 1900-tal eller 1950- och 1960-talet) är reformismens naturliga grogrund.

Den kontrarevolutionära byråkratins roll i sådana perioder är att förhandla fram reformer som, samtidigt som de är viktiga för arbetarklassen, sällan är mer än mindre eftergifter ur bourgeoisiens synvinkel och som inte ifrågasätter grunden för dess makt inom ekonomin och staten.

Inte desto mindre tjänar den kamp som är nödvändig för att vinna dessa eftergifter till att utvidga och stärka arbetarklassens organisationer, även där de står under reformistisk ledning.

Det finns emellertid ingen automatisk eller oundviklig seger för reformismen i sådana perioder. Kampen avgör utgången. Under alla perioder, antingen av upp- eller nedgång, kan en medveten kommunistisk ledning ingripa för att modifiera, använda, sätta igång eller t.o.m. vända "spontana" trender.

Om detta genomförs kan även perioder av social stabilitet bli perioder av förberedelser, av mönstring av styrkorna och utvecklande av avantgardets politiska medvetande.

I perioder av akut kapitalistisk kris upphör inte de reformistiska ledarna att förhandla, men då förhandlar de fram viktiga och smärtsamma eftergifter från proletariatet till bourgeoisien. Dessa ledare måste i mindre eller större grad göra sken av motstånd: verbalt, parlamentariskt och även med fackliga aktioner (strejker) eller protester (demonstrationer).

Deras mål är inte bourgeoisiens historiska eller strategiska nederlag. Det är att tvinga bourgeoisien att återvända till de små eftergifternas väg eller åtminstone moderera sina krav på proletariatet till sådana som de reformistiska ledarna kan "sälja" till sina medlemmar. Inte desto mindre riskerar sådana partiella eller bluffartade mobiliseringar att uppmuntra massorna att gå längre än ledarna avser.

De reformistiska ledarna är därför själva underkastade en motsättning: de måste framför allt hålla fast vid sina positioner som massornas ledare. Deras kastprivilegier, deras löner, deras sociala betydelse i det borgerliga samhället är helt beroende därav. De måste bevara arbetarnas organisering och även i viss mån mobilisera dem. Om mobiliseringen av arbetarna blir för omfattande så kan de emellertid helt förlora kontrollen och löper risken att malas sönder mellan bourgeoisiens angrepp och de egna medlemmarnas kamp.

Dessa två motsatta poler av påtryckningar skapar en höger- och en vänsterflygel inom både fackföreningarna och reformistiska politiska partier. Högerflygelns grundläggande uppgift är att föra befälet, att vara ansvarig inför bourgeoisien, att förhandla och samarbeta med statens funktionärer, att vara en lojal och pålitlig exekutiv för kapitalismen. Vänsterflygelns huvuduppgift är att hålla kontakt med massorna, att vidmakthålla och återuppliva illusioner bland dem om att deras behov och strävanden gör det nödvändigt med underkastelse i förhållande till den reformistiska byråkratin och parlamentarikerna. En del av denna uppgift är att övertyga massorna om att de förräderier och bedrägerier som dessa partier påtvingar arbetarklassen inte är inneboende i det reformistiska programmet och den reformistiska ledningen.

Alla reformistiska partier har i regeringsställning, där de uppträder som bourgeoisiens verkställande utskott, en tendens att slita ut sitt "förtroende", vilket följaktligen måste förnyas genom en period i opposition, och vanligtvis personbyten. Det senare äger i allmänhet rum genom att element ur "vänstern" eller den permanenta oppositionsfraktionen införlivas med ledningen - när de väl har skurit av alla band med massorna och alltid under förutsättning att de inte har begått alltför många handlingar i det förflutna som skulle göra det omöjligt att anförtro dem den borgerliga statens hemligheter och säkerhet.

Under "fredliga perioder" när massan av arbetare bara väntar sig begränsade reformer försiggår denna cykliska process med regeringar som skapar desillusion och perioder i opposition som alstrar nya illusioner med få avbrott. Under perioder av kapitalistisk kris kan emellertid denna process anta en våldsam karaktär.

4. Revolutionär taktik gentemot reformismen

upp

Revolutionärer måste, liksom i expansionsperioder, ingripa i sådana strider och argumentera för att även de mest partiella och defensiva krav kämpas för med direkta aktioner och demokratiskt deltagande av största möjliga antalet arbetare som både kan vinna kampen och förbereda klassen politiskt och organisatoriskt för den kommande perioden. Framgångsrikt bedrivande av sådan kamp leder emellertid inte i sig till utvecklandet av revolutionärt medvetande.

En sådan tro är ekonomismens kännemärke. Revolutionärer kan inte nöja sig med att bara argumentera för bättre och mer effektiva sätt att vinna arbetarnas spontana krav. Även där sådana krav har ett progressivt innehåll (vilket inte alltid är fallet) är det revolutionärers plikt att förbinda kampen för dem med proletariatets historiska uppgifter, erövrandet av statsmakten.

Förbindandet av arbetarnas spontana krav med proletariatets historiska uppgifter är bara möjligt genom användningen av övergångskrav, krav som svarar mot arbetarnas verkliga och centrala behov och som kolliderar med försöken från kapitalisterna och deras stat att få arbetarna att betala kostnaderna för krisen.

Det system av övergångskrav som kommunisterna för fram reser kampen för arbetarkontroll, utövad genom kamporgan som arbetarråd och fabrikskommittéer, och som organiserar arbetarklassen och leder den mot kampen för erövrandet av statsmakten.

Arbetarklassens kamp, antingen för omedelbara krav eller övergångskrav, för den nödvändigtvis i potentiell konflikt med de etablerade reformistiska ledarna. Sådana ledare slits mellan sina förpliktelser mot kapitalismen och sitt behov av att behålla ledningen över arbetarnas organisationer. Varje steg de tar för att hålla sig ett steg före arbetarna tenderar att väcka ännu större förhoppningar och krav som går utöver vad ett borgerligt arbetarparti (eller en borgerlig arbetarregering) kan uppfylla.

På samma sätt kastas nya ledare, ofta av ett militant vänsterreformistiskt slag, fram under kampens gång. Medan olika slags taktik kan vara nödvändig i förhållande till sådana ledare, är de inte kvalitativt annorlunda än den insuttna, konservativa byråkratin. De återspeglar medvetandet hos de arbetare som valt dem. Som sådana representerar de och blir medlet för att bevara de reformistiska begränsningarna i dessa arbetares medvetande. Trotskij påpekade detta faktum i förhållande till vänstern inom labourpartiet och fackföreningarna i Storbritannien under 1920-talet:

"Vänsterledarna återspeglar den brittiska arbetarklassens missnöje. Än så länge är det dåligt definierat, och de uttrycker dess grundläggande och fortsatta strävan att bryta sig loss från Baldwin-MacDonald i vänsteroppositionella fraser som inte innehåller några förpliktelser alls. De omvandlar de uppvaknande massornas politiska hjälplöshet till en ideologisk labyrint. De utgör ett uttryck för rörelsen framåt, men fungerar också som en broms på den." (L. Trotsky, On Britain. New York 1977, s. 154)

För att kunna föra arbetarnas medvetande utöver det som förkroppsligas i deras val av reformistiska ledare, är det väsentligt att revolutionärer använder taktiska förhållningssätt gentemot dessa ledare. Enbart om ledarnas otillräcklighet, både de till vänster och de till höger, kan förstås av arbetarna under kampens gång, kommer de att kunna övervinnas.

Överallt där betydande grupper av arbetare står under ledning av ledare som inte är revolutionärer, är det nödvändigt för kommunister inte bara att kräva att de mobiliserar sina medlemmar för arbetarklassens existerande mål, utan också reser andra omedelbara krav och övergångskrav som nödvändiggörs av kampen

Inte i något fall får det ges intryck av att ledare som inte är revolutionära kan tilltros att driva igenom sådana krav. Denna taktik har tre mål. För det första att pröva ledarna inför deras egna medlemmar. För det andra att popularisera de krav som bäst motsvarar arbetarklassens intressen. För det tredje att visa nödvändigheten av en avgörande, klassomfattande strid med bourgeoisien.

Den korrekta tillämpningen av denna metod medför inte bara möjligheten att skingra illusionerna om enskilda reformister utan reformismen som sådan, och därigenom öppna möjligheter för att vinna arbetarna för en alternativ revolutionär ledning. Men inte ens i de djupaste kriser finns det någon rent objektiv eller automatisk process som leder till revolutionärt medvetande.

Om en alternativ, revolutionär ledning och strategi inte segrar så kommer nederlag och demoralisering antingen att återställa de reformistiska ledarnas kontroll över en tämjd och bruten medlemskår eller så kan bourgeoisien i extrema fall fullständigt utplåna de legala arbetarorganisationerna.

Klasskampens dialektik uppställer möjligheten för arbetarrörelsen att höja sig till en revolutionär nivå i fråga om ledning, organisation och taktik. Om utgången av sammanstötningen mellan proletariatet och bourgeoisien inte äger rum på denna högre nivå, så måste den äga rum på en lägre nivå, dvs kampen kommer att upplösas i enlighet med bourgeoisiens intressen.

Även om socialdemokratin genomled allvarliga bakslag under den stora krisperioden mellan de imperialistiska världskrigen, tillät en oduglig taktik från revolutionärernas sida, centristernas vacklan, och sedan den stalinistiska byråkratins brottsliga sabotage, reformisterna att föryngrade resa sig från marken dit krisen och klasskampen hade kastat dem.

Reformismen var döende och ändå var revolutionens krafter oförmögna att förpassa den ned i avgrunden. Detta visar den utomordentliga faran av alla förenklade scheman för utvecklandet av revolutionärt medvetande. Alla dessa scheman, från de mest evolutionära och gradualistiska till de mest katastrofinriktade, skjuter över vad som egentligen är revolutionärernas uppgifter på den "objektiva processen". En sådan schematism är ett ofelbart tecken på centrism i förhållande till de reformistiska ledarna:

"Det har nämligen alltid varit centrismen som dolt opportunismens synder med högtidliga hänvisningar till utvecklingens objektiva tendenser... men egentligen är det som uttrycks i denna påstått revolutionära objektivism bara ett försök att smita ifrån revolutionära uppgifter genom att lägga över dem på den så kallade historiska processens skuldror." (Ibid, s. 161)

En sådan schematism kan tydligt ses hos de moderna centristerna även om de gör anspråk på att vara anhängare till Trotskijs idéer. Katastroftänkandet i Gerry Healys tradition, som det representerades av internationella kommitténs dokument och inställning, utgör bara en tidig och primitiv form av den objektivism som karaktäriserade "trotskismens" Pablo/Mandel-flygel i internationella sekretariatet.

Enligt denna strömning befinner sig kapitalismen, och har under 40 år befunnit sig, på gränsen till en katastrof. Arbetarna kokar av revolutionärt medvetande och enbart ett tunt skikt, de reformistiska ledarna, håller tillbaka massorna från deras redan utsedda alternativ, det revolutionära partiet. Det senare måste från början byggas med ett masspartis hela apparat och självuppfattning för att förbereda katastrofen. Arbetarna kan sedan helt enkelt ansluta sig till partiet i massomfattning och befrias från illusioner.

Således rostar taktiken för att övervinna reformistisk passivitet, förkroppsligad i enhetsfronten, sönder utan att användas medan vad som faktiskt - trots all reklam - fortfarande är en propagandagrupp, urartar till en sekt och därifrån till en kult, insvept i ett moln av idealistisk dialektik och självmystifiering. Sådant var fallet med Healys "Arbetarnas Revolutionära Parti".

Det alternativa schemat, som är karaktäristiskt för Mandels flygel av trotskismens urartade fragment, är att sträva efter att hjälpa världsrevolutionens process genom att fungera som organisatörer och försvarsadvokater för de vänstercentristiska och vänsterreformistiska ledarna. Dessa ledare måste uppmuntras eftersom de förkroppsligar historiens framåtmarsch. Centristisk schematism och "objektivism" kan leda både till sekteristiska och opportunistiska slutsatser inom en och samma politiska gruppering.

Det ledde exempelvis till att Healys grupp anpassade sig till bevanismen i början av 1950-talet och till den partiproklamerande hysterin under 1970-talet. På samma sätt svängde de brittiska mandeliternas inställning till labourpartiet från "Låt det förblöda" och hot om att fysiskt störa dess valmöten 1969 till ett ynkligt krypande inför Tony Benn i början av 1980-talet. Slutsatserna framstår som motsatser men den underliggande metoden är densamma.

När de erbjuder arbetarmilitanter omvandling av de reformistiska partierna eller att "bygga partiet" (dvs gå med i sekten), visar sig båda varianterna av centrism fullständigt värdelösa för arbetare som direkt ställs inför behovet att här och nu kämpa inom reformistiska organisationer och tillsammans med reformistiska arbetare. Revolutionära kommunister erbjuder inte bara sitt alternativa program som en magisk talisman, de använder taktiska förhållningssätt som på en och samma gång är nödvändiga för att vinna klasstrider och för att övervinna reformismen.

En sådan taktik kan bara utvecklas på grundval av klasskampens levande erfarenheter. Av den orsaken erhöll den sin mest fullständiga kodifiering under perioden för den mest intensiva konflikten mellan kommunism och kapitalism. Den ägde rum under åren omedelbart efter det första maktövertagandet av en arbetarklass under kommunistiskt ledning, den ryska revolutionen i oktober 1917.

I sin kamp för makten i Ryssland konfronterades bolsjevikerna av en tvåfaldig uppgift. Klasskampens dynamik hade från arbetarnas sida lett till skapandet av sovjeterna, kamporgan baserade på arbetarklassens direkta demokrati. Inom sovjeterna erkände till att börja med emellertid inte majoriteten av arbetardelegaterna behovet av revolution. Detta medförde att ledningen av sovjeterna och därför av arbetarklassen tillföll mensjevikerna som - till skillnad från arbetarklassen - var medvetna motståndare till revolutionen. Bolsjevikerna måste därför både inför massorna uppenbara mensjevismens i slutändan arbetarfientliga karaktär och behovet av arbetarklassens revolution.

Bolsjevikernas taktik, sammanfattad i parollerna "All makt åt sovjeterna" och "Bryt med borgarna", var avsedd att göra det möjligt för arbetarklassens massa att genom sin egen erfarenhet av kampen lära sig att enbart erövrandet av statsmakten kunde lösa deras problem och att mensjevikerna skulle göra allt i deras makt för att förhindra detta. Bolsjevikerna övertygade arbetarna om vad de behövde - sovjetmakten som medlet för att uppnå "Fred, Bröd och Jord" och att kräva att de ledare som sade sig vara lojala mot arbetarklassen och sovjeterna verkligen genomförde denna politik.

Därigenom tänjdes motsättningen mellan arbetarnas snabbt tillväxande politiska klassmedvetande och mensjevikernas grepp över dem (som i sin tur var betingat av den tidigare bristen på politiskt klassmedvetande) till bristningsgränsen.

I revolutionens hetta varken kodifierades eller generaliserades denna metod för att bekämpa de reformistiska ledarna och göra det möjligt för massorna att övervinna sitt eget reformistiska medvetande. Ändå använde bolsjevikerna upprepade gånger taktiken med att agitera för massaktioner och kräva att de reformistiska ledarna stödjer och leder sådana aktioner så länge de behåller arbetarmajoritetens förtroende. Det var denna praktik som det tidiga Komintern utkristalliserade till en komplicerad taktik som är känd som enhetsfronten.

Enhetsfronten

Med järnhård nödvändighet leder det till ett förnekande av arbetarklassens självständiga och medvetna roll i sin egen frigörelse. Det nedvärderar och förnekar i praktiken och i ökad grad ett revolutionärt partis roll. Det förvandlar enhetsfronten från ett vapen mot reformismen till en förevändning för ideologisk kapitulation inför och organisatorisk likvidering in i reformismen.

Vägen till makten ligger för arbetarklassen inte längs ett obrutet plan av facklig aktivitet eller parlamentarisk verksamhet, oavsett hur länge en viss nationell arbetarrörelse har varit inskränkt till sådana aktiviteter. Brott i kontinuiteten, katastrofer liksom segrar, förlust av tidigare uppnådda landvinningar, skapandet av nya former av organisering och taktik och språng framåt i medvetandet, kännetecknar den internationella arbetarrörelsens historia.

Det är revolutionärers uppgift att programmatiskt, taktiskt och organisatoriskt förbereda dessa händelser. Arbetarklassens och andra förtryckta klassers och skikts egen skapande roll är fundamentet för marxistisk taktik. Erfarenheterna av den brittiska, franska och tyska arbetarrörelsen, som kulminerade i Pariskommunen, var den oersättliga skapande impulsen för grundandet av den vetenskapliga socialismen.

På grundval av en kritisk analys av dessa erfarenheter kom Marx och Engels att utarbeta principerna och strategin för arbetarklassens makt, fackföreningarnas roll och behovet av ett politiskt parti för arbetarklassen. Lenin och Trotskij utvecklade på samma sätt programmet på grundval av det ryska proletariatets användning av masstrejken och sovjeten. De gjorde det inte genom att dyrka "spontaniteten". De försökte inte framställa eller försvara det som var omedvetet, tillbakablickande eller förvirrat i alla dessa storslagna exempel på proletär skaparkraft. Genom kritisk analys förstod de den väsentliga och framåtriktade dynamiken i dessa skapelser. Framför allt förstod de det revolutionära förtruppspartiets vitala roll.

De uppfattade partiet som en organisation som formulerar strategi och taktik, som en alternativ pretendent till ledningen i klassens vardagliga strider och nödvändigtvis som generalstab och kader för proletariatets avgörande majoritet i erövrandet av den politiska makten. Behovet av ett vetenskapligt program - vidareutvecklat där det är nödvändigt för att möta grundläggande förändringar, men beslutsamt försvarat gentemot impressionistiska revisioner - är själva kärnan i partiet, dess vitala innebörd. På denna grund vägleder partiet sitt eget arbete och strävar efter att vägleda proletariatet genom att utveckla konkreta perspektiv och använda och kombinera taktik på ett principiellt sätt.

Den taktik är principiell som i varje given situation bidrar till att föra klassen framåt mot dess historiska mål - antingen på ett allmänt eller partiellt sätt - dvs taktik som utvecklar dess klassmedvetande och organisering. Den taktik är principlös (eller opportunistisk) som för påstådda vinster för stunden eller för en del av arbetarklassen offrar grundläggande intressen eller skadar klassens enhet och intressen som helhet - nationellt och internationellt.

Det går inte att kämpa för strategi och taktik bara genom litterära avslöjanden, genom propaganda. Idéer segrar inte genom sin egen riktighet. De måste ges organiserat uttryck. De segrar bara i händerna på en organiserad kader, en potentiell ledning för arbetarklassen. Denna alternativa ledning kan inte segra på en gång utan partiellt och ojämt till att börja med. Bara i slutändan blir denna kamp en konflikt mellan masspartier, mellan delar av proletariatet grupperade under banéren för reform eller revolution.

När proletariatet objektivt ställs inför avgörande frågor genom krig, social kris och revolution, skapar bristen på en revolutionär kader eller dess svaghet, dess brist på rötter (erfarna militanter) inom proletariatet, en "ledarskapskris". Denna kris erbjuder stora möjligheter för revolutionärer som är beväpnade med det rätta programmet och den rätta taktiken.

Användaren av denna taktik är revolutionärernas organisation. Denna organisation måste genomgå en rad stadier från ideologisk kärna över propagandacirklar till ett parti som omfattar arbetarklassens avantgarde. Dess grund är under alla stadier en process av ideologisk och programmatisk debatt som avslutas med beslut om gemensam handling.

När grupperingen sammansmälter med arbetarnas kamp och i sina led drar in de medvetna arbetarna växer det fram arbetardemokrati och disciplinerad handling - demokratisk centralism. Under alla sina stadier av tillväxt och under alla taktiska eller formella kompromisser, kan inte den leninistiska principen för organisering, för partibygge, kompromissas bort eller förvrängas till förmån för reformistiska eller centristiska alternativ.

Taktik kan inte ersätta strategi. Om detta händer döljer enhetsfronten först den revolutionära organisationen, upplöser den sedan eller leder till dess urartning, vilket leder till seger för reformismen. Reformismen har vunnit alldeles för många sådana segrar. Det finns emellertid inget alternativ till klasskampens stridsplats och därför inget undvikande av enhetsfrontens speciella "strider".

Bordigistiskt avstående - ett passivt propagandistiskt avvisande av taktiska kompromisser inklusive enhetsfronten - utgör ingen som helst lösning på de "faror" som är inneboende i alla verkliga konflikter. Oavsett om sekteristen vill det eller inte står arbetarklassen inför det absoluta behovet att kämpa för omedelbara krav, vilka sträcker sig från strider för delintressen till de som objektivt ställer frågan om den politiska makten i samhället. Arbetarklassen kan inte och kommer inte att passivt vänta tills dess den har den "rätta" ledningen. Enhetsfrontstaktiken möjliggör ett omedelbart svar på klassfiendens angrepp.

Den möjliggör en frontalkonflikt med den gemensamma fienden men den inbegriper nödvändigtvis också en politisk kamp på flankerna mot de förrädiska reformistiska ledarna. Denna nödvändighet dikteras både av den aktuella kampens omedelbara taktiska behov och av arbetarklassens historiska intressen. Den är oupplösligt förbunden med den principiella användningen av omedelbara krav (ekonomiska och politiska) och övergångskrav. Därigenom kan ett alternativt aktionsprogram och en alternativ ledning uppställas för att svara mot de upprepade kriser som orsakas av den reformistiska ledningen.

Eftersom kommunistisk taktik är produkten av enheten mellan den vetenskapliga analysen av samhället och revolutionär praktik i klasskampen, är den själv underkastad historisk utveckling, omvärdering och vidareutveckling. Detta är inte mindre sant för den marxistiska analysen av reformismen och utvecklandet av en taktik för att bekämpa den.

Den marxistiska kampen mot reformismen uppstod inte med utkristalliserandet av termen "enhetsfront" i det leninistiska Komintern. Marxismen föddes i kampen mot reformism, nämligen reformismen hos de urartade utopiska socialisterna eller de som ville förena demokratiska och "socialistiska" ideologier under perioden 1840- till 1860-talet.

Marx och Engels kamp mot Pierre-Joseph Proudhon och hans anhängare, mot Louis Blancs "socialdemokrater" grupperade kring tidningen La Réforme, mot inflytandet från Ferdinand Lassalle i den tidiga tyska socialdemokratiska rörelsen, ackumulerade mycket av det programmatiska kapital som användes av Lenin, Luxemburg och andra i kampen före 1914 mot opportunismens och revisionismens växande styrka.

Marx och Engels gentemot reformismen

Grundarna av den vetenskapliga socialismen ansåg alldeles riktigt att den "reformism" som de bekämpade hade sitt ursprung i den småborgar- och hantverkarmiljö ur vilken det moderna proletariatet och dess organisationer växte fram. Proudhons och Bakunins reaktionära utopier representerade en småborgerlig "efterblivenhet" som var förutbestämd att falla tillbaka och försvinna inför den vetenskapliga socialismens framryckning. Marx och Engels kritiska optimism föreföll välgrundad med tanke både på första och andra internationalens framgångar med att vinna världens arbetarrörelse för marxismen.

Enbart i Storbritannien mötte Marx och Engels vad vi kan kalla "modern reformism", ett proletariat som fallit under borgerligt inflytande. Denna bedrift tillskrev de brittisk dominans över världsmarknaden, bourgeoisiens "köpande" av delar av de brittiska arbetarledarna, existensen av ett aristokratiskt skikt av yrkesarbetare vars fackföreningar dominerade arbetarrörelsen och som var radikalt liberala i sin politiska åskådning.

De betonade vidare den ödeläggelse som åstadkommits av fientligheten mellan irländska invandrare och brittiska arbetare och menade att de senares politiska efterblivenhet härrörde ur deras delaktighet i det nationella förtrycket av Irland. Deras prognos var att när Storbritanniens oemotsagda utsugning av hela världen bröts av den snabbt framväxande kapitalismen i USA och Tyskland, och när proletariatets stora oorganiserade massa började röra på sig, "kommmer det åter att finnas socialism i England." (K. Marx & F. Engels, Articles on Britain. Moskva 1971, s. 394)

Samtidigt som Marx och Engels analys av rötterna till de brittiska arbetarnas oförmåga att skapa en självständig politisk rörelse erbjöd ett viktigt metodologiskt vapen för Lenin efter 1914, bevittnade det dryga decennium som föregick denna vattendelare falsifierandet av den optimistiska prognosen att reformismen var ett bortdöende fenomen förbundet med en döende klass.

De tyska fackföreningsledarnas beslutsamma motstånd mot masstrejkens taktik, framväxten av revisionismen i det tyska socialdemokratiska partiet, liksom partiets snabba byråkratisering efter 1905, och alla dessa fenomen upprepades i större eller mindre grad i andra internationalens partier (1889-1914); allt tydde på att problemets rötter måste undersökas på nytt.

Lenin och Luxemburg bekämpade från 1899 till 1914 med kraft revisionism och opportunism och karaktäriserade dem teoretiskt och praktiskt som en borgerlig riktning inom arbetarrörelsen. Ingen av dem förstod emellertid dess rötter eller dess fulla styrka före 1914.

Katastrofen kom 1914 när alla större partier i andra internationalen, med undantag för ryssarna, röstade för krigskrediter i strid med resolutioner som antagits av flera av Internationalens på varandra följande kongresser, främst de i Zürich (1893), Stuttgart (1907) och Basel (1913), och stödde borgfred för att garantera segern för sitt eget imperialistiska "fosterland".

Proletariatet berövades inte bara med ett slag de massorganisationer för klasskamp som två generationer byggt upp utan hela omfattningen av den reformistiska byråkratismens cancersvulst avslöjades brutalt. Kapitalismens epokförändring - dess utveckling in i sitt sista stadium, imperialismen - uppenbarades också i hela sin omfattning. Lenins analys av denna förändring var inte bara "ekonomisk". Den nya "epoken av krig och revolutioner" hade frambringat en ny grund för borgerlig arbetarpolitik.

Enligt Lenins analys kunde den nya imperialistiska kapitalismen på grundval av överprofiter göra eftergifter till arbetarklassens övre skikt, arbetararistokratin. Detta skikt drevs därigenom i konservativ riktning och anammade ett småborgerligt levnadssätt. Med hjälp av fackföreningar och genom de reformer som vunnits genom användningen av rösträtten på lokal och nationell nivå, upplevde detta skikt att det hade "löst sin sociala fråga" utan att behöva tillgripa revolutionär kamp.

Följaktligen blev arbetararistokratin den sociala basen för en mäktig och konservativ byråkrati inom fackföreningarna och inom masspartierna, kooperativen och de andra arbetarorganisationerna. Denna process av alltmer konservativa värderingar och byråkratisering hade fortskridit med hög fart från 1890-talet till 1914.

Processen hade ägt rum både i de arbetarrörelser som dominerades av marxismen och i de där den var svag, även om den i det förra fallet var dold bakom en formellt ortodox fraseologi. Augusti 1914 ställde frågan om antingen/eller för denna nya reformism. Nu måste den "våga framträda som vad den faktiskt var", som Eduard Bernstein hade uttryckt det. Men under det imperialistiska krigets förhållanden var detta inte, som revisionismens fader hade hoppats, "ett demokratiskt parti för sociala reformer", utan ett parti för socialchauvinism eller socialimperialism.

För den revolutionära strömning som representerades av Lenin, Luxemburg och Liebknecht uppenbarades den därför inte som den proletära arméns opportunistiska högerflygel, utan som de borgerliga krafternas vänsterflygel. Dessa borgerliga agenter höll emellertid huvuddelen av arbetarorganisationerna i ett skruvstädsliknande grepp - en rigid byråkratisk struktur som ströp arbetardemokratin, övervakade arbetarorganisationerna och förföljde och atomiserade det revolutionära avantgardet.

Alldeles uppenbart måste en marxistisk taktik utvecklas för att övervinna detta omfattande bakslag. Den måste baseras på mobilisering av arbetarmassorna för att besegra de reformistiska byråkraterna, att sätta majoriteten mot den lilla minoriteten, sätta basen mot toppen. Denna taktik "utarbetades" inte i isolering från kampen av överkloka teoretiker. Den utvecklades i smältdegeln av en stor segerrik revolution och ett tragiskt nederlag för proletariatet. På grundval av de ryska och tyska erfarenheterna kodifierades den av det leninistiska Komintern i enhetsfrontens taktik.

Mellan februari och oktober 1917 innehade Rysslands arbetarklass genom sina sovjeter den faktiska makten i de stora städerna. Petrogradsovjetens order nummer ett instruerade arbetare och soldater att bara utföra de order från den borgerliga provisoriska regeringen som sovjeten själv hade godkänt. Majoriteten av arbetarna accepterade emellertid under denna period de reformistiska mensjevikernas ledning.

Mensjevikerna hyste ingen önskan att använda sovjeternas makt för att utplåna den redan sönderfallande borgerliga staten. Istället använde de sovjeterna för att stötta upp den vacklande provisoriska regeringen. Bolsjevikerna insåg att den borgerliga staten bara kunde störtas genom ett medvetet beslut av arbetarklassens majoritet att själv ta makten, och de utvecklade därför en taktik som kunde vinna arbetarna för denna strategi och avsätta mensjevikerna.

Detta innebar att de snarare än att direkt ställa sitt program - revolution - mot massornas illusioner att deras behov kunde tillfredsställas utan en ytterligare, proletär revolution i gemensam handling med de mensjevikiska arbetarna och de socialrevolutionärt ledda bönderna, måste visa att massornas omedelbara krav på fred, bröd och jord gjorde det nödvändigt att gripa makten från bourgeoisien.

Att bolsjevikerna kunde göra detta berodde ytterst varken på reformismens svaghet i det efterblivna Ryssland eller på Lenins och Trotskijs otvivelaktiga genialitet. Under sin utveckling hade bolsjevikerna lärt sig att undvika både opportunismens och sekterismens dubbla fallgropar.

De motstod frestelsen att ställa sitt program mot arbetarnas begränsade medvetande eller att likvidera sitt program för att anpassa sig till detta begränsade medvetande. Detta uppnåddes inte utan bittra strider inom den revolutionära rörelsen, det ryska socialdemokratiska arbetarpartiet (RSDAP).

Det var nödvändigt att 1905 övervinna en sekteristisk inställning i bolsjevikfraktionen till den första sovjeten i S:t Petersburg och ett opportunistiskt undvikande av frågan om väpnat uppror vilket övervägde bland mensjevikerna. Det var nödvändigt att 1906 ställa bojkotten av duman mot en opportunistisk valtaktik, medan bojkottlinjen själv blev ett sekteristiskt fel 1907 mot bakgrund av nederlag för arbetarklassen.

Bolsjevikernas förmåga att stå emot socialchauvinismen i fråga om kriget utmärkte dem 1917 som den viktigaste grupperingen av revolutionärer som under alla omständigheter förbundit sig till oförsonligt motstånd mot varje form av klassamarbete. Ändå upphörde inte bolsjevikerna, samtidigt som de höll fast vid sitt motstånd mot kriget, att vara aktiva inom arbetarklassen ens när klassens majoritet stödde kriget.

Detta förblev fallet också när kriget efter februarirevolutionen fördes av arbetarnas egna ledare. Denna principiella flexibilitet sammanfattades väl av Lenin när han, med anledning av det brittiska SDF:s fientlighet mot labourpartiet, skrev:

"När objektiva förhållanden råder som håller tillbaka utvecklingen av de proletära massornas politiska medvetenhet och klassoberoende, måste man tålmodigt och ihärdigt kunna arbeta vid deras sida, utan att göra eftergifter för dem i principerna, men inte dra sig för att bedriva verksamhet i de proletära massornas mitt." (V.I. Lenin, British Labour and British Imperialism. London 1969, s. 97)

Det var på grund av att en taktik som kunde visa klassen vägen till revolution bara kunde härledas ur en klar programmatisk uppfattning om revolutionen som bolsjevikerna först kunde tillämpa en principiell taktik efter deras avvisande, i form av Aprilteserna, av den felaktiga programmatiska föreställningen om proletariatets och böndernas demokratiska diktatur och deras faktiska antagande av den permanenta revolutionens strategi.

Det var först efter antagandet av Aprilteserna som det opportunistiska stödet för den provisoriska regeringen och dess militärpolitik, som företrätts av vissa element inom bolsjevikpartiet, avslutades och ersattes av fullständig opposition mot kriget så länge det var ett imperialistiskt krig till försvar för den borgerliga ryska staten. Det var emellertid på samma gång från och med denna tidpunkt som bolsjevikerna förmådde utveckla en taktik som kunde få arbetarklassen att bryta med sin existerande ledning. Med utgångspunkt i att mensjevikernas lojalitet ytterst låg hos bourgeoisien, strävade bolsjevikerna efter att avslöja bristen på överensstämmelse däremellan och behoven och strävandena hos mensjevikernas anhängare inom arbetarklassen.

Sammansmältningen av de programmatiska och taktiska framsteg som gjorts av bolsjevikerna 1917 kan sammanfattas i deras två centrala paroller, som riktades både till arbetarna själva och till deras ledare: "Bryt med borgarna!" och "All makt åt sovjeterna!" Denna formel innesluter konkretiseringen av allt som kommunisterna då hade lärt sig om de sammanlänkade problemen program, strategi och taktik. Kravet på revolution är oupplösligt förbundet med arbetarklassens verkliga aktivitet och dess levande organisationer.

De måste själva ta makten. Detta bevisades upprepade gånger för arbetarna av den misär och död som grasserade i deras led som ett direkt resultat av deras ledares politik. Dessa ledare måste därför i praktiken visa vems sida de står på i klasskampen. Om de inte vill bryta sin koalition med bourgeoisien, så måste arbetarorganisationerna bryta med dem.

Samtidigt väntade inte bolsjevikerna passivt på tidens gång för att visa att de hade rätt. Detta skulle ha kunnat bevisas enbart negativt genom arbetarklassens nederlag i händerna på sina egna ledare. Bolsjevikerna krävde tvärtom att mensjevikerna omedelbart skulle bryta sin koalition, inte bara i den centrala frågan om vem som styrde, utan över de omedelbara frågorna på liv och död om arbetarsovjeternas kontroll över livsmedeldistributionen, arbetarinspektionen av krigsindustrierna och deras profiter, nationaliseringen av bankerna under arbetarkontroll, omedelbart genomförande av en jordreform för att bryta godsägarnas makt och föra över bondemassorna på proletariatets sida och framför allt krigets omedelbara avslutande.

Genom att argumentera i sovjeterna för att trots att detta var de åtgärder som arbetarklassen behövde, skulle mensjevikerna och socialrevolutionärerna i koalition med de borgerliga kadeterna aldrig genomföra dem, och att sovjeterna själva måste åta sig dem, avslöjade bolsjevikerna inte bara mensjevikernas sanna natur och utplånade deras sociala bas utan utvecklade också samtidigt sovjeternas förmåga att ta hela makten i sina egna händer.

Bolsjevikernas metod 1917 kan sammanfattas på följande sätt: för det första en öppen uppmaning till arbetarklassens revolutionära störtande av den borgerliga staten, för det andra att resa sådana krav som knöt samman arbetarklassens omedelbara erfarenheter och behov med behovet av revolution, för det tredje en fullständig taktisk flexibilitet i förhållande till massan av reformistiskt ledda arbetare, inklusive aktivitet inom och försvar av deras organisationer, för det fjärde ett öppet karaktäriserande av och varningar för de reformistiska ledarnas förräderi sammankopplat med utfästelser att när som helst försvara dem om de skulle bli angripna av de öppet borgerliga krafterna.

Under det revolutionära uppsving som började med ryska revolutionen och varade till 1921 låg bolsjevikernas huvuduppgift vad beträffar det internationella proletariatet i bildandet av Komintern. I bildandet av Komintern som ett världsparti var det nödvändigt att dra en tydlig demarkationslinje mellan revolutionärer å ena sidan och reformister och centrister å den andra.

De avgörande skiljepunkterna koncentrerades till frågor om strategi, för det revolutionära störtandet av den borgerliga staten eller dess försvar, för sovjetmakt eller parlamentarisk demokrati, för proletär internationalism eller försvar av fosterlandet, för försvar av Sovjetryssland eller krig mot det. Under de förtvivlade förhållanden som rådde i de flesta av de imperialistiska länderna rörde sig arbetarklassen åt vänster, och för att hålla sig kvar i sina ledningspositioner rörde sig reformister och centrister också åt vänster, åtminstone verbalt.

I denna situation var det obligatoriskt för de små kommunistiska krafter som fanns i dessa länder att koncentrera sig på att avslöja dessa ledares verkliga avsikter, att fördöma dem och deras politik. Den organisatoriska slutsats som kunde dras av detta var skapandet av separata kommunistiska partier eller omvandlandet av existerande socialistiska partier till kommunistiska partier genom att rensa dem på alla spår av reformistisk och centristisk politik.

Komintern var framgångsrikt i att på detta sätt skapa kommunistiska partier. Man splittrade det centristiska USPD i Tyskland vid kongressen i Halle 1920 och vann majoriteten. Som ett resultat ökade KPD:s medlemstal från tiotusentals till en halv miljon. I Frankrike splittrades samma år SFIO vid kongressen i Tours för att skapa det franska kommunistpartiet. Följande år splittrades det italienska PSI. Den här gången bröt sig en minoritet ut för att bilda PCI.

Komintern

I och med att bourgeoisien gjorde eftergifter till arbetarklassen för att vinna tid och konsolidera sina krafter, var det väsentligt för kommunister att argumentera mot reformisternas påståenden om att sådana eftergifter var tillräckliga för att tillgodose arbetarklassens behov och tog bort behovet av revolution.

Typiskt nog koncentrerades eftergifterna till att överföra "makten" till precis de reformistiska representanter för arbetarklassen vilka sedan krävde av arbetarna att de skulle försvara den "nya" regimen, ge den tid att visa sitt värde och inte riskera förluster av existerande landvinningar genom att påtvinga samhället ytterligare krav. Kommunister var tvungna att mot detta ställa arbetarklassens mobilisering mot sådana förrädare och den stat de försvarade.

När dynastierna Habsburg och Hohenzollern föll samman i Wien och Berlin innehade arbetarråd den faktiska makten och arbetarmiliser patrullerade gatorna. Ytterligare bevis för de revolutionära möjligheterna och revolutionens livskraft tillhandahölls av sovjetrepublikerna i Bayern och Ungern, även om de var kortlivade.

Utanför Ryssland överlevde emellertid bourgeoisien och kommunistpartier upprättades visserligen men förblev minoriteter inom arbetarklassen. Kommunistiska Internationalen erkände vid sin tredje kongress 1921 att det inledande revolutionära uppsvinget efter kriget var över och att bourgeoisien nu var på offensiven för att ta tillbaka de eftergifter den tvingats till.

Inte heller reformisterna, som hade förhandlat fram och övervakat dessa eftergifter, gick säkra för bourgeoisiens angrepp. Även de kastades i ökad grad åt sidan när deras användbarhet nu tagit slut. I utvecklandet av en taktik för att möta denna nya situation använde sig Komintern inte bara av erfarenheterna från Ryssland 1917 utan framför allt av erfarenheterna från Tyskland 1919 och 1920.

De tyska erfarenheterna

Därför hade arbetarklassen skolats och tränats i en anda av reformistisk praktik som egentligen begränsades till kampen för "minimiprogrammet". Det innebar att den kämpade för de reformer som inte, samtidigt som de var i arbetarklassens intresse, ifrågasatte den borgerliga ordningens grundläggande ramar.

Reformisterna i Tyskland kunde använda sina ledande positioner i arbetarråden för att skenbart genomföra detta minimiprogram. Men egentligen var det arbetarnas revolutionära aktioner som sopade undan kaisern och det tyska kejsardömet. Det var SPD:s kontrarevolutionära aktioner som återinsatte den reaktionära generalstaben och byråkratin vid makten. Därigenom neutraliserades råden först för att sedan utplånas.

Resultatet blev den instabila Weimarrepubliken. Revolutionärerna i Tyskland, Spartacusbund, och senare KPD, var numerärt mycket svaga och politiskt oerfarna i jämförelse med bolsjevikerna. Så snart de hade skapat ett självständigt parti i december 1919, provocerades de in i en dåligt förberedd konflikt med den borgerliga staten.

Noske och Scheidemann använde denna stat för att isolera och likvidera KPD:s ledning, först i Berlin och sedan i Bayern. KPD förlorade sina mest erfarna kadrer och tvingades in i illegalitet. I mars 1920 försökte den extrema högern inom den tyska bourgeoisien, uppmuntrad av sina framgångar gentemot det proletära avantgardet, att ta tillbaka de eftergifter de gjort genom att angripa Weimarrepublikens regering.

Frikårerna - en irreguljär militärstyrka som stöddes av generalstabens majoritet - marscherade mot Berlin för att störta regeringen och installera en militärregering under ledning av Wilhelm Kapp. Därefter vädjade regeringen till Reichswehr att försvara republiken. Armén - under befäl av von Seckt - vägrade att ingripa och regeringen flydde till Dresden och senare till Stuttgart.

Ledarna för de tyska fackföreningarna, med Karl Legien i spetsen, insåg att det inte bara var kommunistiska arbetare utan också de själva som angreps och tvingades mobilisera den enda kraft som nu kunde försvara dem. De uppmanade till en omedelbar generalstrejk till republikens försvar. Arbetarklassens överväldigande majoritet, som fortfarande stödde sina reformistiska ledares politiska program, följde uppmaningen. Tyskland blev inom några timmar fullständigt lamslaget av strejken.

Återigen patrullerade beväpnade arbetare huvudstaden. När frikårerna slog till reträtt bildades arbetarråd i de stora städerna vilka övertog vapenarsenalerna och skyddade de viktigaste byggnaderna och järnvägarna mot kontrarevolutionen.

KPD:s ledning, som förlorat sina bästa representanter i kontrarevolutionen, visade sig oförmögen att genomföra den skarpa taktiska vändning som blev nödvändig på grund av den dramatiska förändringen i omständigheterna. Den förklarade att proletariatet inte hade något intresse av utgången i en klasskamp som huvudsakligen ägde rum mellan kontrarevolutionens krafter. Den förklarade att arbetarna inte skulle "lyfta ett finger för att försvara den demokratiska republiken". Inte desto mindre skapade dynamiken i kampen över hela Tyskland enhet mellan kommunister, USPD-medlemmar och SPD:s basmedlemmar.

I exempelvis Sachsen bestod arbetarrådet av deputerade från alla tre partierna. KPD:s centrum i Berlin tvingades inom 48 timmar att ändra sin sekteristiska ståndpunkt. När Legien - som skrämts både av de reaktionära krafternas återuppvaknande och utsikterna till arbetarmakt, föreslog att SPD, USPD och fackföreningarna skulle bilda en arbetarregering, vägrade emellertid KPD att erbjuda något som helst stöd, inte ens mot reaktionen.

SPD bekymrade sig ännu mer om att bevara sin allians med den "progressiva" bourgeoisien, och motsatte sig också uppmaningen och bildade istället en koalition. Därefter använde SPD:s ledare återigen Reichswehr för att demobilisera just de arbetarråd och avväpna just de miliser som räddat deras eget skinn.

KPD:s svar på Kapps kupp var sekteristiskt. Genom att ställa upp revolutionen som ett ultimatum istället för att alliera sig med massan av arbetare för att försvara de demokratiska landvinningar de gjort, förlorade de möjligheten att i kampen utveckla en politisk medvetenhet och självständiga organisationer som kunde ha ställt SPD till svars och förhindrat att råden avväpnades. Eftersom KPD var ett litet parti fick det emellertid inte bära ansvaret för efterspelet till kuppen i arbetarnas medvetande. Istället var det USPD som fick ta emot oviljan och som i oktober 1920 förlorade hundratusentals medlemmar till KPD.

KPD:s ledning, som insåg att partiet nu hade en massbas och verklig social makt, och som nu leddes av Paul Levi, försökte använda denna makt för att tvinga SPD:s och USPD:s ledare att kämpa mot den snabbt ökande kapitalistiska offensiven vad gällde löner och arbete. I januari 1921 riktade KPD ett "öppet brev" till alla arbetarorganisationer i vilket det föreslog bildandet av en enhetsfront för att kämpa kring dessa frågor.

Detta förslag stöddes av Lenin, men taktiken att kräva en enhetsfront övergavs efter att ha avvisats av reformisterna och centristerna till förmån för ett missriktat försök till självständig revolutionär aktion, marsaktionen 1921. När KPD försökte provocera arbetarklassen till revolution slutade det med fullständig katastrof. Medlemstalet halverades och högerkrafterna i Tyskland stärktes i hög grad när de drog fördel av kommunisternas isolering och fientligheten eller i bästa fall likgiltigheten från massan av arbetare.

Det väsentligaste i de förändringar som ägt rum i Tyskland, vilka möjliggjorde gemensam handling av kommunisterna sida vid sida med de reformistiska arbetarna, var att de reformistiska ledarna hade lyckats behålla kontrollen över arbetarklassens majoritet under den revolutionära perioden 1918-19. De gjorde detta genom att peka på de landvinningar arbetarklassen uppnått utan revolution. En betydande del av deras traditionella program hade genomförts.

Monarkin var borta, allmän rösträtt hade införts, fabrikskommittéerna var legala och arbetarpartiet befann sig nu i regeringsställning, ehuru i en koalition. Dessa landvinningar var tillräckliga, hävdade reformisterna. De kunde användas för att framtvinga en socialiserad ekonomi som kunde hålla kapitalisterna under strikt kontroll.

När den revolutionära vågen hade gått tillbaka återtog bourgeoisien naturligtvis sin offensiv för att återta den makt de avstått ifrån på arbetsplatserna och i samhället i stort. När de angrep de eftergifter som gjorts åt arbetarklassen, tvingades de också angripa de som hade förhandlat fram dem. Även det reformistiska medvetandet hos massan av de tyska arbetarna föreskrev att de måste kämpa för att försvara Weimarrepubliken.

Arbetarna begav sig ut på gatorna under Kapps kupp med sina reformistiska illusioner i stort sett intakta. Innan dess kunde kommunisterna, när de reformistiska ledarna befann sig på kontrarevolutionens sida, bara försöka att direkt vända de reformistiska arbetarna mot sina egna ledare och kräva att de gjorde gemensam sak med kommunisterna på kommunisternas villkor. När de reformistiska arbetarna och deras ledare nu befann sig under angrepp var det möjligt att föreslå enad handling både till ledningen och medlemmarna.

I allt väsentligt ägde samma utveckling rum internationellt under och efter år 1921. De svårigheter som KPD mötte när det försökte omorientera sig i den nya situationen och utveckla en flexibel taktik för att dra fördel av den upprepades inom Kominterns led. Det var analysen av den förändrade perioden och behovet av en förändrad taktik som tredje kongressen koncentrerade sig på. I sina Teser om taktiken fastslog tredje kongressen att den för dagen viktigaste uppgiften var att: "erövra ett avgörande inflytande över arbetarklassens majoritet, att leda dess viktigaste beståndsdelar in i kampen [...] Ty trots den objektivt revolutionära ekonomiska och politiska situationen [...] står arbetarklassens majoritet ännu inte under kommunistiskt inflytande, särskilt inte i sådana länder där det på grund av finanskapitalets starka makt finns stora grupper arbetare, som korrumperats av imperialismen (t. ex. i England och USA) [...]." (Teser om taktiken, fackföreningsinternationalen och de kommunistiska partiernas struktur och organisationsarbete. Partisan 1970; Röda Häften 3/4, s. 12)

Behovet av att delta i arbetarnas kamp betonades speciellt i avsnittet om "Delstrider och delfordringar":

"De kommunistiska partierna kan endast utveckla sig genom kamp. Inte ens de minsta kommunistiska partier får inskränka sig till uteslutande propaganda och agitation. De måste i alla proletariatets massorganisationer bilda förtrupperna; och genom att formulera praktiska kampförslag, genom påtryckning till kamp för alla proletariatets livsnödvändigheter visa de efterblivna, tvekande massorna hur man skall strida och på så sätt för massorna avslöja alla icke-kommunistiska partiers förrädiska karaktär. Endast genom att kommunisterna förstår att ställa sig i spetsen för proletariatets kamp, endast därigenom att de befordrar denna kamp, kan de i verkligheten vinna stora massor av proletariatet för kampen om diktaturen." (Ibid, s. 22)

I sitt avslutande manifest återvände slutligen kongressen till den centrala betydelsen av direkt deltagande vid arbetarmassornas sida för deras omedelbara krav:

"Proletariatets förrädare, borgarklassens agenter skola ej slås genom teoretiska debatter om demokrati och diktatur, utan de måste slås ned på bröd- och lönefrågorna, frågorna om kläder och bostäder." (Världsläget och Kommunistiska Internationalens uppgifter. Teser och resolutioner antagna å Kommunistiska Internationalens tredje världskongress. Arkivs klassikerserie 1980, s. 246)

Tredje kongressen kodifierar lärdomarna

Detta var den första medvetna och planerade tillämpningen av enhetsfrontstaktiken. Många av Kominterns sektioner hade stora svårigheter med att acceptera den nya taktiken. Speciellt för de som först nyligen hade brutit med de reformistiska partiernas medlemmar föreföll det motsägelsefullt att nu kräva att ledarna för dessa partier skulle samarbeta med kommunisterna.

För många föreföll detta "sprida illusioner" om dessa ledare. I sin diskussion med det franska partiet, som särskilt motsatte sig taktiken, gav Trotskij den tydligast möjliga förklaringen av taktikens väsentligaste beståndsdelar, dess ursprung i nödvändigheten av dagliga strider, nödvändigheten av att sätta de reformistiska ledarna på prov genom att kräva enad handling med dem:

"Men det är alldeles självklart att proletariatets klassliv inte svävar fritt under denna förberedelseperiod för revolutionen. Sammanstötningar med kapitalister, med bourgeoisin, med statsmakten, på initiativ av den ena eller andra sidan, fortgår i vanlig ordning.

I dessa sammanstötningar - såvitt som de omfattar de livsviktiga intressena hos hela arbetarklassen, eller dess majoritet, eller den ena eller andra delen av den - uppfattar de arbetande massorna behovet av enhet i handling, enhet i motståndet mot kapitalismens anlopp eller enhet i offensiven mot den. Varje parti som mekaniskt motsätter sig detta behov av enhet i handling hos arbetarklassen kommer ofelbart att dömas ut inför arbetarna. [...]

Sträcker sig enhetsfronten endast till arbetarmassorna eller inkluderar den också de opportunistiska ledarna?

Frågeställningen är i sig en frukt av en missuppfattning. Om vi helt enkelt kunde ena arbetarmassorna kring vår egen fana eller kring våra praktiska dagsparoller och hoppa över de reformistiska organisationerna, vare sig det gäller parti eller fackförening, skulle detta naturligtvis vara den bästa sak i världen. Men då skulle själva frågan om enhetsfronten inte existera i sin nuvarande form.

Ur detta uppstår frågan att vissa mycket viktiga delar av arbetarklassen tillhör reformistiska organisationer eller stöder dem. Deras nuvarande erfarenhet är ännu otillräcklig för att sätta dem i stånd att bryta med de reformistiska organisationerna och komma till oss. Det kan vara just efter att ha kastat sig in i dessa massaktioner som står på dagordningen som en större förändring kommer att inträffa i detta sammanhang. Det är precis det vi strävar efter. Men det är inte så saken står för närvarande. [...]

Kommunisterna får, som sagt, inte motsätta sig sådana [enande] aktioner utan måste tvärtom också ta initiativet till dem, just av den orsaken att ju större den massa blir som dras in i rörelsen, ju högre dess självförtroende stiger, desto större blir självförtroendet hos massrörelsen och desto beslutsammare kommer den att marschera framåt, även om kampens inledande paroller varit aldrig så blygsamma. Och detta innebär att tillväxten av rörelsens massaspekt tenderar att radikalisera den, och skapar mycket fördelaktigare förhållanden för kommunistpartiets paroller, kampmetoder och dess ledande roll i allmänhet." (Den proletära enhetsfronten. Kommunisternas enhetstaktik. Revolutionära Marxisters Förbund 1973; Rött Forum 8, s. 24, 26)

Men Komintern såg tydligt de faror som enhetsfronten som taktik innehöll. Den kunde bli en täckmantel för en fredlig nonaggressionspakt med de reformistiska ledarna. De senare skulle naturligtvis alltid kräva inställandet av "destruktiv" kritik. Detta kan kommunister aldrig gå med på eftersom det innebär att acceptera att omedelbara strider ska äga rum inom ett opportunistiskt perspektiv med skygglappar. Därför krävde EKKI:

"absolut självständighet för varje kommunistiskt parti som ingår överenskommelse med partier i andra eller 2 1/2 internationalen, dess fullständiga frihet att föra fram sina egna uppfattningar och kritisera kommunismens motståndare. Samtidigt som de accepterar en grundval för handling, måste kommunisterna bevara den ovillkorliga rätten och möjligheten att uttrycka sina åsikter om den politik som förs av alla arbetarpartier utan undantag, inte bara före och efter aktionen utan också om det är nödvändigt under dess gång. Under inga förhållanden kan denna rättighet uppges. Samtidigt som kommunisterna stödjer parollen om största möjliga enhet mellan alla arbetarorganisationer i varje praktisk aktion mot den kapitalistiska fronten, avstår de inte under några förhållanden från att föra fram sina åsikter, vilka är det enda konsekventa uttrycket för försvaret av arbetarklassens intressen i deras helhet." (The Communist International 1919- 1945. 1. 1919-1922. Edited and Selected by Jane Degras. London 1971, s. 313-314)

Dessutom var enhetsfronten inte primärt ett försök till överenskommelse med reformistiska ledare utan en vädjan till de massor som stod bakom dem. Den skulle fungera uppifrån och underifrån:

"Vad är enhetsfronten och vad bör den vara? Enhetsfronten är inte och får inte bara vara ett fraterniserande mellan partiledare. Enhetsfronten kommer inte att skapas genom överenskommelser med de 'socialister' som tills nyligen deltog i borgerliga regeringar. Enhetsfronten innebär sammanslutningen av alla arbetare, oavsett om de är kommunister, anarkister, socialdemokrater, oberoende eller partilösa eller till och med kristna arbetare, mot bourgeoisien. Med ledarna om de likgiltigt står vid sidan, och trots ledarna och mot ledarna om de saboterar arbetarnas enhetsfront." (Ibid, s. 341)

Där reformisterna motsätter sig bildandet av en enhetsfront, kan kommunisterna inte bara dra sig tillbaka och nöja sig med skrivna, polemiska fördömanden: "Bygg enhetsfronten även lokalt, utan att vänta på tillåtelse av andra internationalens ledare." (Ibid, s. 342)

Om enhetsfronterna är inriktade på begränsade aktioner, innebär det att bli medskyldig om blocket med de reformistiska ledarna bibehålls under och efter ett förräderi i handling. Trotskij brännmärkte de ryska fackföreningarna för att göra just detta under den brittiska generalstrejken genom att stanna kvar med det brittiska LO i anglo-ryska kommittén:

"Tillfälliga överenskommelser kan göras med reformisterna överallt där de tar ett steg framåt. Men att bibehålla ett block med dem när de, skrämda av en rörelses utveckling, begår förräderi, är likvärdigt med brottsligt tolererande av förrädare och ett döljande av förräderi." (L. Trotsky, The Third International After Lenin. New York 1970, s. 129)

Både det leninistiska Komintern i början av 1920-talet och Trotskij under 1920- och 30-talet betonade den begränsade, tydliga och specifika karaktären av de krav och paroller kring vilka enhetsfronten kunde erbjudas. Under 1920-talet påpekade Trotskij, att "hur begränsade parollerna än är, kommer allt som utvecklar rörelsens masskaraktär att genera reformisterna vars mest älskade arena är den parlamantariska talarstolen, fackföreningskontoren, förhandlingsorganen, departementens förmak." (L. Trotsky, The First Five Years of the Communist International. Vol. 2. New York 1953, s. 94)

Kamporganisationer

Enhetsfronten är en taktik för att uppnå största möjliga enhet i handling för begränsade, omedelbara eller defensiva syften vid en tidpunkt när proletariatets styrkor är splittrade och reformisterna och centristerna fortfarande leder viktiga delar eller en majoritet av klassen. Den är på samma gång en taktik för att avslöja de reformistiska ledarna som förrädare även mot arbetarnas omedelbara mål, en taktik som är utformad för att vinna massorna för kommunistisk ledning.

Trotskij klargjorde frågan om enhetsfronten och hur den förhåller sig till andra typer av taktik inom den revolutionära strategins helhet:

"Proletariatets enhet som allmän paroll är en myt. Proletariatet är inte homogent. Splittringen börjar med proletariatets politiska uppvaknande, och utgör mekanismen i dess tillväxt. Enbart under förhållanden av en mogen samhällskris, när den sammansmälts med makterövrandet som omedelbar uppgift, kan proletariatets avantgarde, förutsatt att det har en riktig politik, samla den överväldigande majoriteten av sin klass kring sig. Men närmandet till denna revolutionära höjdpunkt uppnås genom på varandra följande splittringar. Det var inte Lenin som uppfann enhetsfrontspolitiken, i likhet med splittringen inom proletariatet tvingas den fram av klasskampens dialektik.

Inga framgångar skulle vara möjliga utan tillfälliga överenskommelser, eftersom uppfyllandet av omedelbara uppgifter, bland olika delar, organisationer eller grupper av proletariatet... kräver [dessa strider] en tillfällig enhetsfront även om den inte alltid antar dess form... På en viss nivå omvandlas kampen för enhet i handling från ett elementärt faktum till en taktisk uppgift. Enbart enhetsfrontens formel löser ingenting... Den taktiska tillämpningen av enhetsfronten är i varje period underordnad en bestämd strategisk föreställning. I förberedandet av arbetarnas revolutionära förening, utan och emot reformismen, är det nödvändigt med en lång och tålmodig erfarenhet av enhetsfrontens tillämpning med reformisterna, naturligtvis alltid ur det slutliga, revolutionära målets synvinkel." (L. Trotsky, The Struggle Against Fascism in Germany. New York 1971, s. 394)

Hur förhåller sig då strategi och taktik till varandra? Trotskij beskrev saken tydligt i "Strategi och taktik i den imperialistiska epoken":

"Med begreppet taktik förstås det system av åtgärder som tjänstgör som en enstaka nutida uppgift eller en enskild avdelning av klasskampen. Revolutionär strategi omfattar däremot en kombinerad rad av handlingar som genom sin förening, konsekvens och utveckling måste leda proletariatet till erövrandet av makten." (L. Trotsky, The Third International After Lenin, s. 75)

Betraktad ur denna synvinkel är varje enskild enhetsfront eller slag av enhetsfront en taktik, en del av den övergripande strategi som inkluderar splittringar, brytningar och slutligen föreningen av klassens majoritet bakom det revolutionära avantgardet i kampen för erövrandet av makten. I denna kamp kommer de reformistiska ledarna sannolikt att återfinnas i kontrarevolutionens läger och kommer i bästa fall att neutraliseras. Trotskij betonade gång på gång att ingen form av enhetsfronten kunde utgöra en väg till kommunismen:

"Politiken av enhetsfront med reformisterna är obligatorisk, men den är med nödvändighet begränsad till deluppgifter, speciellt till försvarsstrider. Det finns ingen möjlighet att göra den socialistiska revolutionen i en enhetsfront med reformistiska organisationer." (L. Trotsky, Writings 1933-34. New York 1972, s. 55)

Den form av enhetsfront som föreslogs av Komintern i början av 1920-talet var enhetsfronten mellan arbetarpartierna och fackföreningarna. Detta var möjligt både på grund av den kapitalistiska offensivens ekonomiska och politiska omständigheter och att den tidigare politiken med att skapa politiskt självständiga kommunistpartier hade varit framgångsrik i flera länder.

Viktiga kommunistpartier befann sig i en ställning där de som ett realistiskt bidrag till att ena klassen kunde föreslå gemensam handling mellan sig själva och de organisationer som inte var kommunistiska. När den tillämpas i situationer där kommunistiska krafter är små och marginaliserade kan emellertid de principer på vilka Komintern skapade taktiken med arbetarnas enhetsfront ge upphov till andra former av enhetsfronten.

Under de år som omedelbart föregick de tyska nazisternas uppstigande till makten bedrev Trotskij propaganda för skapandet av en "arbetarnas enhetsfront mot fascismen", även om trotskismens krafter var små i Tyskland.

Att samma vägledande principer gällde även där kommunisterna förfogade över små krafter, kan ses i Trotskijs betoning av brådskan i de krav som måste resas och behovet att bevara de kommunistiska krafternas oberoende:

"Handlingsprogrammet måste vara strikt praktiskt, utan några av alla dessa konstgjorda 'krav', utan några reservationer, så att varje genomsnittlig socialdemokratisk arbetare kan säga till sig själv: det som kommunisterna föreslår är oundgängligt för kampen mot fascismen." (L. Trotsky, The Struggle Against Fascism in Germany, s. 139)

Men:

"Ingen gemensam plattform med socialdemokratin eller med ledarna för de tyska fackföreningarna, inga gemensamma publikationer, banderoller eller plakat! Marschera åtskilt men slå gemensamt! Kom bara överens om hur ni ska slå till, när ni ska slå till och var ni ska slå till. En sådan överenskommelse kan ingås med djävulen själv, med hans mormor och även med Noske och Grezinsky. På ett villkor: att inte bakbinda sina egna händer." (Ibid, s. 138)

Kravet på en enhetsfront mellan arbetarorganisationerna är således inte beroende av existensen av ett revolutionärt parti som är tillräckligt stort för att ingå en formell överenskommelse om enhetsfront utan på dess objektiva nödvändighet när klassen står inför ett angrepp och dess styrkor är splittrade. Det är klasskampens logik som ställer behovet av enhet i handling. Kommunisternas roll är att medvetet ingripa i sådana situationer och föra fram de krav och metoder som kan föra klassen framåt under de givna villkoren.

Enhetsfronten mellan arbetarklassens massorganisationer, oavsett om den tas upp agitatoriskt eller propagandistiskt, uttömmer inte arsenalen av taktiska vapen som baseras på de principer som utvecklades av Komintern och vidareutvecklades av Vänsteroppositionen, Internationella Kommunistiska Förbundet och Fjärde Internationalen.

De var speciellt utformade för användning där revolutionärer arbetade i mycket ogynnsamma omständigheter, där reformismen praktiskt taget innehade oinskränkt dominans över massan av arbetare och kommunisterna hade liten eller ingen kontakt alls med arbetarklassens dagliga aktiviteter.

I den nuvarande perioden, som karaktäriseras av just sådana drag, är denna taktik av speciell betydelse för revolutionärer med avsikt att