Nu På torsdag den 17:e maj (2012) kommer arbetare från Läkerolfabriken i Gävle till Stockholm för att demonstrera mot nedläggningen av fabriken. Tillverkningen ska flyttas till Slovakien, ett land med mycket lägre löner och sämre villkor för de anställda.

Demonstrationen samlas på Sergels torg kl. 14 för avmarsch mot riskkapitalisterna Nordic Capitals kontor vid Stureplan. Vi uppmanar alla att sluta upp och visa solidaritet med Läkerolarbetarna.

facebook   twitter   email  

Den vänsterreformistiska koalitionen Syriza klättrade till andra plats med 16,7 procent (från 4,6 procent 2009). Ökningen med 12,2 procent av rösterna representerar nästan fyra gånger så många röster. Dimar, en splittring till höger från Syriza, fick 6,07 procent. Syrizas ledare Alexis Tsipras säger att han vill bilda en koalition med vänsterpartier som avvisar villkoren för att rädda Greklands ekonomi. De partier som undertecknade uppgörelsen [med EU och IMF] befinner sig nu i minoritet. Det folkliga domslutet har berövat dem legitimiteten”, sade han. ”Vårt förslag är en vänsterregering som med folkets stöd kommer att avvisa uppgörelsen och sätta stopp för vår nations förutbestämda inriktning mot misär.

Det traditionella partiet för den mest militanta, industriellt baserade, delen av den grekiska arbetarklassen, det grekiska kommunistpartiet (KKE), vann mycket litet i den övergripande polariseringen av grekisk politik mellan höger och vänster. KKE fick 8,41 procent, bara 0,9 procent mer än 2009.

Liksom i alla former av kapitalistisk demokrati finns det givetvis många inbyggda mekanismer i den grekiska konstitutionen som syftar till att förvränga den folkliga viljan och se till att utgången inte är ”folkets styre”. ND kommer att få 50 bonusplatser i parlamentet eftersom de kom först, och sammanlagt får partiet 110 av 300 platser med mindre än 20 procent av rösterna! Syriza kommer att få 51 platser med 16,5 procent av rösterna. En skillnad på 3,2 procent ger alltså en utdelning i form av 59 platser av 300. ND får därmed en fördel på 20 procent av platserna i parlamentet.

Syriza har gått framåt på grund av att man föreslog – oavsett hur reformistiskt det var – en alternativ regering till de ”etablerade partierna”. Syriza har uppmanat till att bilda en vänsterkoalition som ”avvisar åtstramning”. KKE gjorde ett relativt dåligt val eftersom de, trots allt sitt radikala prat och militansen hos det närstående PAME-facket, hindrar bildandet av en ”avvisande” regering. Trots sin gammaldags vänsterstalinistiska ”revolutionära retorik” har KKE och PAME i två år blockerat alla uppmaningar att organisera en generalstrejk utan tidsbegränsning för att störta regeringarna som står för åtstramning. Med tanke på allvaret i den grekiska krisen, vilket visas av raden med tidsbegränsade generalstrejker, visar enbart detta att KKE:s oförsonlighet är ren bluff.

Svängningen till vänsterpartierna och framgången för nynazistiska Gyllene gryning (6,92 procent och 21 platser) är tydliga bevis för att Grekland befinner sig i en djup för-revolutionär situation. Under dessa förhållanden är KKE:s politik att vägra bilda en koalition med andra vänsterpartier därför att det skulle vara en borgerlig regering ett massivt hinder för att hålla högerns och centerhögerns partier borta från makten. Det är som en grov kopia av det tyska kommunistpartiets politik för ”tredje perioden” i Tyskland 1929–33, när man förhindrade en enhetsfront mot nazisterna med det reformistiska SPD (socialdemokraterna) och dess stora fackföreningar eftersom de var reformistiska och pro-kapitalistiska.

Det är uppmuntrande att extremvänsterns små krafter i Antarsya mångdubblade sin andel av rösterna till 1,19 procent från 0,36 procent 2009. Antarsya är en koalition av 10 organisationer i extremvänstern, inklusive sektionerna av Fjärde Internationalen (OKDE-Spartakos) och Internationella Socialistiska Tendensen (SEK). Namnet är en förkortning av Antikapitalistiskt vänstersamarbete för störtande, men det låter också som det grekiska ordet för myteri.

Antarsya förde fram en militant politik med avvisande av uppgörelsen med EU och nyckelkrav för att skydda och bevara arbetarklassens och de folkliga klassernas sociala landvinningar, löner och jobb. Deras viktigaste krav är:

• Avsluta omedelbart låneöverenskommelsen, alla uppgörelser och alla därtill hörande åtgärder.
• Erkänn inte skulden, säg upp skulderna och upphäv betalningarna.
• Bryt med systemet och med euron/EU.
• Förstatliga bankerna och företagen utan kompensation och under arbetarkontroll.
• Höj omedelbart löner och pensioner! Avskaffa kommunalskatten och höj beskattningen av kapital.
• Förbjud avskedanden och skydda de arbetslösa. Sänk arbetstiden och sänk pensionsåldern.
• Konfiskera hundratals stängda fabriker och överlåt dem till de anställda.
• Tillhandahåll billiga och bra livsmedel genom kooperativa jordbruk, små och medelstora bönder utan mellanhänder och storproducenter.

För att genomföra dessa åtgärder uppmanar Antarsya till ”ett uppror från hela den arbetande befolkningen, en anti-kapitalistisk revolution”. Det heter vidare: ”Vår väg leder till en brytning med kapitalismen, genom störtandet av det nuvarande auktoritära politiska systemet och att det ersätts med arbetarnas demokrati och makt, med den bredaste kontroll som utövas av arbetarna och av folket. Om enhetsfronten av arbetare, intellektuella och kreativa människor övertar ledningen, kan vi leva med värdighet, använda samhällets produktivkrafter kollektivt och bryta med profitens logik, marknaden, ’konkurrensen’ och miljöförstöringen.”

När det kommer till valresultatet är emellertid Antarsyas program ett fruktansvärt hopkok. Det tar inte ens itu med det faktum att de reformistiska partierna – Syriza, KKE och Dima, plus fackföreningarna – representerar den överväldigande delen av arbetarklassen och att arbetarklassen avvisar åtstramningarna och söker efter en utväg genom dessa partier. Även om det är helt sant, och det måste sägas tydligt, att arbetarna misstar sig och att ”deras” partier kommer att förråda dem, räcker det inte.

Den brännande frågan är hur arbetarna ska kunna bryta med sina ledare innan de blir förrådda och besegrade. Att bara fördöma deras ledare kommer aldrig räcka för att bryta arbetarnas illusioner om dem och bilda en ny ledning. Även om de fördömer trojkans regim, representerar de reformistiska partierna och fackföreningarna, med sin nuvarande politik och ledning, ett formidabelt hinder för ”det arbetande folkets uppror” och ”en anti-kapitalistisk revolution”. Frågan är hur ska hindret kunna avlägsnas?

En revolutionär strategi måste grundas på att göra mer än att avslöja, plus att på lokal och nationell nivå fortsätta med, oavsett hur modigt och energiskt det görs, protester, direkta aktioner, demonstrationer, ockupationer och de tidsbegränsade generalstrejkerna.

Antarsya uppmanar till en enhetsfront men ”en enhetsfront med alla de som vill ha en brytning med systemet och en revolution.” Men det innebär en enhetsfront med de som redan är överens med Antarsyas mål. Det är inte den enhetsfront som den grekiska arbetarklassen behöver och som den behöver snabbt. Det den behöver är en enhetsfront med alla de krafter som vill avvisa åtstramningar, både reformister och revolutionärer.

Det ska inte förväxlas med den enhet som Antarsya själv behöver. Det behövs en förening av de tio organisationer som ingår i Antasya till ett enda, demokratiskt, disciplinerat och centraliserat parti runt ett handlingsprogram för arbetarklassens makt. Samtidigt måste ett sådant parti uppmana de reformistiska partierna och facken att bilda en massomfattande enhetsfront och den uppmaningen måste riktas både till medlemmarna och till deras ledare.

På alla nivåer, i städer, i samhällen och på landsbygden, måste enhetsfronten baseras på motstånd mot nedskärningar och nedläggningar, den måste mobilisera de arbetslösa, eleverna och studenterna, pensionärerna tillsammans med arbetarna i både offentlig och privat sektor. Massmöten på arbetsplatserna och i bostadsområdena måste välja råd med avsättbara delegater. I dessa organ måste revolutionärerna genom att avvisa sekterismen försöka dra in både de som tillhör arbetarpartierna och de som står utanför. Framgångarna för nynazisterna i Gyllene gryning, liksom polisens repression, gör bildandet av arbetarnas och ungdomens försvarsgrupper till en nödvändighet på lokalplanet.

Men en sådan enhetsfront kommer inte att kunna bryta de reformistiska ledarnas grepp över sina anhängare om den inte också agiterar för att dessa ledare enas mot krisen på alla nivåer. Det innefattar en uppmaning till dessa ledare att bryta med de kapitalistiska partierna, med EU:s uppgörelse och trojkens agenturer och bilda en arbetarregering för att avvisa åtstramningarna och tvinga de rika, inklusive Europas miljardärer som äger statsobligationer, att betala. De får inte förlita sig på den kapitalistiska statens styrkor och byråkratiska apparat utan på aktionsråd som bildas av facken, folkliga församlingar, ungdomen och de arbetslösa. De måste skapa en massomfattande folklig milis för att genomdriva sina dekret.

En stor majoritet av grekerna (65 procent) röstade mot åtstramningarna. Det finns alltså ett folkligt mandat mot en fortsättning av Ny demokratis och Pasoks utplåning av folkets liv. Även en parlamentarisk minoritetsregering skulle ha den folkliga majoritetens sympati om den avskrev skulderna och bröt med trojkan. Den skulle kunna förlita sig på att fackens massmobilisering, ungdomarnas och de arbetslösas, småböndernas och de ruinerade småföretagarnas församlingar försvarar den mot de borgerliga partiernas och statsapparatens sabotage.

De reformistiska ledarna skulle givetvis vackla och försöka förråda, men om deras anhängare mobiliserades tillsammans med revolutionära krafter, skulle det kunna kontrolleras och vägen öppnas för en verklig anti-kapitalistisk revolution som kan lägga makten i arbetarnas, ungdomens och småböndernas händer.

En sådan aktiv revolutionär strategi som siktar på att vinna de reformistiska arbetarna från deras opportunistiska (Syriza) och sekteristiska (KKE) ledare är verkligen avgörande. Om den grekiska arbetarklassen förblir paralyserad inför kampen om makten av sina ledare, då kommer den fascistiska högerns krafter att växa, kommer en situation som är mogen för revolution att ruttna. Vinet kommer att övergå i vinäger, som Trotskij sade.

Tiden är inte obegränsad, det brådskar med en omvärdering av revolutionär politik och ännu mer sedan med handling på den grunden.

Dave Stockton

Dave Stockton

facebook   twitter   email  

Postens lednings planer på att aktivt förbereda bolaget för en börsintroduktion, vilket är detsamma som en fullskalig privatisering, har fått det att mullra till ordentligt bland brevbärarna. Den demonstration som brevbärarna organiserar 26 maj i Stockholm sätter fingret på detta i sitt upprop med parollen ”Vi vill ha postutdelning – inte börsutdelning”.

Varför eftersträvar Postens ledning en börsintroduktion? Svaret är enkelt: Alltsedan avregleringen av brevmarknaden på nittiotalet, vilket öppnade upp för en hårdare konkurrens, har målet varit att omvandla verksamheten till fördel för kapitalet. Precis som i fallet med andra statliga bolag, som Vattenfall, SJ och Telia, motiverades besluten om konkurrensutsättning från politiskt håll med att detta var nödvändigt för att kunna ”modernisera verksamheten”. I verkligheten handlar det att kapitalet ska kunna göra vinst på vår samhällsservice.

Postens lednings aktiva planer för att förbereda bolaget för börsintroduktion uppmärksammades förra året av nätverket Brevbäraraktionen. Samtidigt som bolagets svenske VD Lars Idermark till facket sade att frågan om en börsintroduktion är en ickefråga, och i samma veva som riksdagens genom oppositionens motstånd röstade nej till en utförsäljning av statens aktier i bolaget, så uppmärksammade aktivisterna i Brevbäraraktionen rapporter i personaltidningen. Dessa informerade om ett stort toppmöte mellan chefer i Danmark och Sverige som diskuterade strategin. Planen på en börsintroduktion står dessutom inskrivet i ägaravtalet mellan svenska och danska Posten, som tillsammans bildat koncernen Postnord, vilket förra våren avslöjades av Svenska Dagbladet.

Flera anledningar att göra motstånd
Postanställda har all anledning att ta strid mot planerna, som nu resulterar i nya nedskärningar för att öka bolagets lönsamhet. Vad en privatisering kommer att medföra inom brevservicen har vi fått tydliga exempel på internationellt. När holländska TNT privatiserades 2006 resulterade detta i en våg av uppsägningar, där tusentals postanställda sparkades. Arbetarna tvingades genomgå ett stålbad. TNT konkurrerar nu i allt högre utsträckning med osäkra anställningsvillkor, deltidstjänster och en press nedåt på lönerna. Fackets motstånd har effektivt smulats sönder, efter att den samarbetsinriktade fackliga ledningen, som inledningsvis pressades till att organisera strejker mot försämringarna, kapitulerade.

Från bolagets sida hävdas det att en börsintroduktion är ofrånkomlig, och nödvändig för att Posten ska kunna stå starkt i konkurrensen på den allt mer avreglerade brevmarknaden inom EU. Men en sådan utveckling är inte ofrånkomlig. Den kan stoppas, och vändas, om de postanställda och deras fackliga organisationer tar upp den kastade handsken och tar strid mot planerna.

Förstatliga Posten under de anställdas kontroll!
Försvaret av en fungerande offentlig service och trygga arbetsförhållanden för de anställda kan bara garanteras genom en kamp för att verksamheten helt ska återgå i offentlig regi. På Posten innebär detta att kräva att bolaget i dess nuvarande form upplöses och omorganiseras i riktning mot att åter bli ett statligt verk med monopol inom brevbäringen. Det betyder att brevservicen och marknaden för leveranser måste återregleras.

De anställdas och fackets kamp kommer givetvis att vara avgörande för att uppnå detta. Målet bör vara att kasta ut cheferna och ersätta dagens styre med de anställdas egen demokratiska kontroll och skötsel. Av de anställda demokratiskt valda och avsättbara representanter måste anförtros makten över verksamheten på samtliga nivåer.

Detta, vilket i många brevbärares öron kan låta som en omöjlig uppgift (inte minst med dagens situation och styrkeförhållanden i beaktande) är i själva verket ganska självklart: Det är ju brevbärarna och postarbetarna själva som bäst vet hur arbetet borde organiseras för att skapa en bra arbetssituation och en fungerande samhällsservice! Att vinna facket för detta mål, och utarbeta en strategi för den strid som krävs, kommer givetvis att kräva en omfattande kamp från arbetarkollektivet. Att utmana de nuvarande fackliga organisationernas ledarskap och byråkratiska struktur, och att kämpa för att omvandla organisationer som SEKO till kämpande demokratiska organisationer med företrädare som delar medlemmarnas villkor, kommer på sikt att att vara avgörande för framgång.

Brevbärare och andra postanställda som håller med om detta måste organisera sig och tillsammans börja flytta fram positionerna. I takt med att angreppen fortsätter öppnas dock fler möjligheter till motstånd. Inom ramen för att flytta fram positionerna här och nu borde argumentet för en strategi som syftar till att kasta ut kapitalisterna ur brevservicen och för en facklig kamporganisation kunna vinna stort stöd bland de brevbärare som är beredda att stå upp för de gemensamma intressena.

facebook   twitter   email  

Jonas Sjöstedt inledde med att recensera finanskrisen och dess orsaker och berörde speciellt Grekland situation. Han menade att det är en nidbild som målas upp i den allmänna debatten om varför Grekland var så hårt drabbat av krisen. Det är inte offentlig överkonsumtion och lyxpensionsålder som är orsaken till Greklands dåliga statsfinanser utan bankernas egna bankrutta hantering av sitt ägande av kapital och deras egen spekulation i pengavärden, som skapat krisen.

Han ansåg även att det var den gemensamma valutan i Europa och hindren mot att kunna föra en egen finanspoltik för Greklands del, som även är orsaken. Eurons höga valutavärde förhindrar Grekland att kunna vara konkurenskraftigt, menade han. I sitt tal berörde Jonas även hur hårt drabbat det Grekiska folket är av krisen, löner på runt en 6000 kr/mån för ett vanligt arbetarjobb men med ungefär samma levnadsomkostnader som för svenska förhållanden. En kris som gått så långt att barn går hungriga och svimmar av undernäring i skolorna.

Jonas Sjöstedt fortsatte att kritisera de insatser som gjorts för att rädda bankerna ute i Europa, en socialisering av förlusterna och en fortsatt privatisering av vinsterna. Han menade vidare att man måste låta vissa banker gå i konkurs, i några fall borde banker  förstatligas samt att banker överlag måste regleras och kontrolleras hårdare. Han la även fram den klassiska kenyanska teorin om att vi måste investera oss ur krisen, inte banta oss ur den och det var ett recept han la ut texten om, både för Grekland, Europa och för Sveriges del. Slutligen gjorde Jonas Sjöstedt kopplingen till klimatkrisen i sitt anförande och berättade hur Vänsterpartiet vill att Sverige skall bli bäst i världen på ny miljövänligt teknik samt gå före med hårdare utsläppsbegränsningar för industri och transport.

Jonas Sjöstedt talade även om att det finns ett hopp i Europa nu, exempelvis att vänsterpartier gått fram starkt i det senaste valet i Grekland, att det rör på sig på rätt håll i andra länder i Europa – folk är trötta och missnöjda över den förda krishanteringen .

Jonas Sjöstedt har helt rätt när han ger bankerna och finanskapitalet den avgörande skulden till krisen. Han har även rätt i att EU reglerat och kontrollerat Greklands ekonomi på ett icke hållbart och maktfullkomligt vis. Exempelvis tvingades Grekland att hugga ned stora arealer av olivträd redan vid sitt EU inträde. Men hans svar att en egen valuta för Grekland och en egen finanspolitik är lösningen tror vi mindre på. Sänkt valutavärde ger effekt i sämre köpkraft för folk av varor från andra länder och förmodligen hade krisen istället fått betalas med höjda priser på även inhemskt producerade varor, dvs inflation. Möjligen hade krisen inte drabbat Grekerna lika hårt men förmodligen hade nästan samma besparingspolitik och nedskärningar av offentliga finanser behövt ske för att blidka bankirerna och de internationella låneinstitutionerna, för att därmed få nya lån. Det är således ett minst sagt begränsat synsätt som Vänsterpartiet kommer med på den internationella krisen.

Efter Jonas Sjöstedt anförande var det öppet för frågor och diskussion. En synpunkt som kom in i från publiken var att Vänsterpartiet måste tänka nytt och även se att det kan vara positivt med andra ägandeformer, även inom offentliga verksamhet, så som skolor och dagis.

Arbetarmakts företrädare (undertecknad) replikerade detta i debatten genom att ”hålla med” och svara att den ägandeform som istället borde införas är den som baseras på arbetarmakt för den ser vi ingenstans i samhället idag.

På det svarade Jonas Sjöstedt svepande att Vänsterpartiet inte är emot privat ägande och att visst, arbetarmakt är bra, vi behöver fler kooperativa företag! Om det verkligen handlar om makt på arbetares villkor med att tvingas konkurrera som kooperativ på samma intakta marknad, bör man nog ta sig en tankeställare kring, i Vänsterpartiet. Upphandlingarna är därtill satta i system att konkurrensutsättas på ett vis som innebär att de anställda ofta får börja om med nyanställningar vid varje ny upphandling vart annat år. Konkurrensvillkor som  sk. arbetarkooperationer även hade fått finna sig i.

Arbetarmakt ifrågasatte även Jonas Sjöstedt uttalande i sitt anförande att han åter ville få vad han uttryckte det som ”ordning och reda på arbetsmarknaden” och undrade vad som egentligen menades med det. Undertecknad menade, att när det nu förs en klasskamp uppifrån från borgerligheten både politiskt och ekonomiskt mot oss så behöver vi även skapa ett motstånd och en organisering, främst av alla de mest utsatta grupperna (papperslösa, FAS3 inskrivna, folk på osäkra anställningar och i bemanningsföretag osv). Jonas Sjöstedt ansåg också att en sådan mobilisering av ”en folklig rörelse” borde ske men varför man då använder sig av uttrycket ””ordning och reda på arbetsmarknaden” när det är gemensam kamp och ett motsättande av utnyttjandet på arbetsmarknaden som borde vara det som får komma till utlopp, kan man verkligen undra.

Problemet med Vänsterpartiets svar på krisen och deras så kallade ”socialism” är att de delar det allmänna synsättet i den politiska debatten att det enbart är en finanskris vi ser, när det egentligen är en kris för hela det globala kapitalistiska systemet som vi upplever. Trots klyschiga uttalanden på mötet i Helsingborg från Jonas om att idioter och ekonomer har rätt mycket gemensamt så rör sig tyvärr Vänsterpartiet inom samma gängse ekonomiska teorier, både som lösning på den ekonomiska krisen så som för klimatkrisen. Det handlar om en tro på en möjlig reformering av det förhärskande ekonomiska systemet. Problemet är att kapitlet överlag inte anser det är tillräckligt lönsamt att investera mer i produktion, profitkvoten är helt enkelt alldeles för låg i västvärlden. Det är därför vi ser en finansiell spekulationsekonomi dominera, som spelar ut inte bara arbetargrupper mot varandra, utan även hela länders ekonomier mot varandra.

Ett förverkligande av Vänsterpartiets lösningar av klimatkrisen, av fattigdoms krisen samt makt och egendomskrisen (eg. det rätta uttrycket för finanskrisen) i både Sverige och världen, riskerar snarare att bli ett rätt så hårt magplask, framför allt om man inte är villig att parallellt mobilisera till kamp. Det räcker inte att reglera och beskatta banker och finanskapital lite mer och att satsa mer pengar på järnväg och miljöteknik. Kapitalet kommer att fortsätta att leta efter spekulation och snabba vinster ”någon annan stans” och att försöka fly varje reglering på nationell nivå.

Vi undrar därför om det inte är dags att konstatera att samförståndsandan mellan arbete och kapital definitivt är över? Har det inte visat sig tillräckligt att kapitalet och dess politiska företrädare mest är intresserade av att trycka tillbaka arbetare och redan undertryckta människors rättigheter än mer, än att själv vara med och betala för krisen? Är det inte dags att inse att vänsterns främsta uppgift borde vara att åter skapa en kämpande arbetarrörelse? Eller som någon från Ung vänster i Helsingborg sa på slutet av diskussionen, om bankernas enorma vinster i Sverige; är det inte dags att bara förstatliga ”hela skiten”? Vi håller med!

Men Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet verkar tyvärr tro på en reglerad  kapitalism med ”mänskligt ansikte” som man därtill kan lösa klimatkrisen inom. Vi i Arbetarmakt menar snarare att detta enbart lär förbli  en vänsterreformistisk utopi.

Klas Wirholm,
Arbetarmakt Skåne

facebook   twitter   email  

Läkerolfabriken i Gävle, som funnits i över 100 år, hotas nu av nedläggning, trots att den går med vinst. Arbetarmakt har pratat med Wellington Ikuobase, ordförande för Livsklubben på företaget.

AM: Berätta lite om bakgrunden till nedläggningshotet.
WI: 2002 var vi över 250 anställda, och i dag är vi 114 kollektivanställda kvar. Det var då, 2002, som företagsledningen först började prata om neddragningar. Hotet låg över oss, men varje år kämpade vi hårt för att leverera i enlighet med målen, till och med över målen.

Och så ringde då huvudkontoret till sist från Nederländerna och gav mig beskedet om nedläggningen. Det är det värsta som hänt mig. Och i min värld skulle man ju ha kallat till möte och meddelat detta, inte ta det över telefon, vilken dålig respekt.

AM: Hur är stämningen på fabriken?
WI: Vi har alla jobbat hårt för att klara av målen. De har hela tiden sagt, ”om ni inte klarar av målen, då…” – och nu känns det som att de har lurat oss hela tiden. Folk är fortfarande upprörda. Folk har ju familjer och barn att tänka på. Vi är förbannade, arga och ledsna.

AM: Fabriken går med vinst, ändå lägger man ned. Hur tänker du om det?
WI: De säger att de lägger ned för att det är billigast att lägga ned produktionen i Sverige. Det finns ingen straffavgift för företaget, ingenting. A-kassan och socialen går in och plockar upp utgifterna. Annat är det utomlands.

Jag har pratat med riksdagspolitiker om varför det är så, men de säger att vi inget kan göra. Jag tror att arbetarrörelsen själva måste börja driva frågan om att göra nedläggningar dyra för företagen.

AM: Du har sagt att ”vi har bestämt oss – fabriken ska stanna i Gävle”. Hur kämpar ni mot nedläggningen?
WI: De har hotat med nedläggning sedan 2002, men nu har de fattat beslutet. Vad har vi att förlora nu? Så fort jag fick informationen ringde jag runt till klubbstyrelsen, och vi hade ett möte samma kväll. Vi kallade genast till en manifestation, som samlade 200 arga Gävle-bor. Sedan har vi haft flera demonstrationer, arrangerat seminarier, och 1 maj planerar vi nästa demonstration. Den 17 maj kommer vi till Stockholm för att demonstrera.

Vi har också börjat samla in namn till en protestlista. Redan nu har vi över 3 000 namn från hela Sverige. Och så har vi tagit in en konsult som granskar företagets siffror för att försöka hitta en alternativ lösning, som att öka produktionen istället, eller hitta nya marknader.

AM: Har ni haft någon kontakt med arbetarna på de andra nedläggningshotade fabrikerna?
WI: Vi bestämde oss från början för att inte låta företaget spela ut olika länders fabriker mot varandra. Men den finska gruppen har gett upp, de tror inte att Leaf kommer att lyssna på dem, och förhandlade om löneförhöjningar istället. Vi har bjudit in finnarna att besöka oss.

AM: Vad vill du säga till andra arbetare som ställs inför nedläggningshot?
WI: Det har varit för tyst i Sverige. När Ericsson lade ned sin verksamhet i Gävle för några år sedan blev det inga demonstrationer, ingenting. Man förhandlade om ett omställningsprogram, det var allt.

Vi måste börja ta vårt ansvar för att ta fajten mot de här riskkapitalbolagen som bara köper upp varumärken och lägger ned fabriker. Vi måste ha ett jobb att gå till. Alla vi som ställs inför nedläggningar måste ha ett nätverk för att hjälpa varandra, så att de här idioterna vet att folk reagerar. Vinstdrivande företag ska inte läggas ned.

AM: Vad kan folk runtom i Sverige göra för att stödja er kamp?
WI: Skriva på namnlistorna, hjälpa oss med demonstrationer, och skriva till oss och säga att de stödjer oss – det ger mycket motivation. Och en viktig sak man kan göra är att skriva uttalanden till Leafs VD, Bengt Baron, för att säga åt honom att många stödjer Läkerol-arbetarna i Gävle. Vi kommer att strida tills vi vi får rätt.

SW

Läs mer om Läkerolarbetarnas kamp på bloggen och Facebook-gruppen Läkerolarbetarnas vänner.

facebook   twitter   email  

Kommunals ledning säljer ut
Kommunals avtal med SKL (Sveriges kommuner och landsting) var det senaste bakslaget. Avtalet ger en löneökning på 650 kr, mer än en hundralapp under den ökning som industrins blygsamma 2,6 % ger byggnadsarbetarna. Det är också mindre än den höjning Handels tillkämpat sig. Den höjning av lägstalönerna som Kommunal fick igenom (4 %) sparar SKL in, eftersom höjningen kommer först i september.

Kommunals ledning har skamligt nog även gått med på att offra individgarantierna. Det betyder att enskilda kommunalare kan få noll kronor i lönelyft. Ingela Gardner Sundström, ordförande i SKL:s förhandlingsdelegation, var så klart mycket nöjd med att cheferna får stort utrymme att privilegiera de mest skötsamma arbetarna (i många fall de som med minst motstånd går med på att slita ut sig själva och sina arbetskamrater i arbetsorganisationer med minimal bemanning): ”Det ska synas att de gör skillnad” (Arbetet 4 maj).

Det nya avtalet har dessutom öppnat upp för s.k. ungdomslöner genom att acceptera en ny anställningsform, en s.k. ”introduktionsanställning”. Oavsett om Kommunal ogillar denna beskrivning så är det mycket tydligt: Under ett helt år ska unga arbetare som gått omvårdnadsprogrammet – där de redan fått utbildning och praktik – arbeta för 75 % av lägstalönen, med hänvisning till att 25 % av arbetstiden ska utgöras av utbildning och handledning.

När det kommer till anställningsformerna klappar sig Kommunals ordförande Annelie Nordström för bröstet och hänvisar till att man begränsat möjligheten för arbetsköparna att stapla visstidsanställningar och vikariat på varandra från fyra år till tre år. Det säger mer om sakernas sorgliga tillstånd än om Kommunals förhandlingskapacitet.

Handels stakade ut vägen
Det som föregick Kommunals svek var Handels avtalsrörelse. Till skillnad från Kommunal så utgör Handels en strategiskt stark grupp på arbetsmarknaden. Skulle handelsanställda ta till konflikt kostar det stora summor för handelns jättar. Branschen är oerhört lönsam, periodvis överträffar vinsterna exportindustrins.

Handels ledning gav först intryck av konfliktberedskap när man varslade. Någon större stridsvilja handlade det dock inte om. Förbundet fick efter förhandlingar igenom vissa små förbättringar på några områden. Lönepåslag blev det i krontal på 710 kr per heltidsanställd i detaljhandeln respektive 665 kr på lagersidan (dock ska nästan hälften av påslagen förhandlas lokalt, vilket innebär att den garanterade löneökningen är mindre).

Man lyckades för butikssidan stärka upp något beträffande saker som turordningsregler för deltidare och uppsägningsregler för de som varit anställda under en längre tid, och även begränsa utnyttjandet av visstidsanställningar (till två år). Å andra sidan försämrades provanställningen, som i och med överenskommelsen nu övergår till en tillsvidareanställning först efter 8 månader (tidigare gällde 6).

Någon direkt möjlighet att förbättra situationen för Handels många ofrivilligt deltidsanställda medges dock inte i avtalet. En ”gemensam ambition” för att öka antalet heltidare i butiksbranschen fastslogs förvisso mellan parterna, men sådana ord är antagligen vatten värt.

Problemet med bemanningsföretagen, som utnyttjas i omfattande utsträckning av Svensk Handel, består också. Förvisso skärptes reglerna så att cheferna måste förhandla när de vill ta in bemanningsföretag, och under vilka former. Bemanningsföretagens personal måste också omfattas av kollektivavtal. Att många av de mer aktiva lagerklubbarna tryckt på för att införa begränsningar i det procentuella antalet anställda som får vara anställda av bemanningsföretag har säkerligen bidragit till resultatet.

Att se detta som en verklig förbättring vore dock att överdriva, och förminska problemet med bemanningsföretagens roll i branschen som helhet. Bemanningsanställda förblir otryggt anställd personal eftersom den bemanningsanställdes arbetsgivare inte är densamma som beställarorganisationen. Det är svårt att höja sin röst och stå upp för sin rätt när beställarorganisationen godtyckligt kan besluta att upphäva kontraktet med bemanningsföretaget. Det är också mycket svårt för den fackliga organisationen på arbetsplatsen att försvara de bemanningsanställda, som p.g.a. sin situation sällan vågar berätta om de orättvisor man utsätts för.

Ytterligare en punkt där Handels gjorde en eftergift – och där Kommunal alltså följde efter – var accepterandet av en form av praktikanställningar för unga med utbildning på gymnasiets handelsprogram. Dessa ska avlönas till 75 %, då 25 % av arbetstiden ska bestå av ”utbildning”. Detta trots att de handelsutbildade studenterna redan har minst 15 veckors praktik från sitt treåriga program.

Det är svårt att se att det här, både för Handels och Kommunals del, skulle handla om något annat än att man faktiskt går med på att rea ut utbildad arbetskraft. Ingen bör förvånas om det inom något år kommer avslöjanden som berättar om att den s.k. ”utbildningstiden” mest består av vanligt arbete. Precis som Kommunal, så har Handels förhandlare försvarat vad som i själva verket är en eftergift med argument om att bekämpa ungdomsarbetslösheten. Argumenten påminner inte så lite om borgarnas (se exempelvis Anton Klepkes artikel i Arbetet 20/4). Att både Annie Lööf och Jan Björklund triumferande konstaterat att facken i praktiken böjer sig för kraven på sänkta löner för ungdomar är ett tecken i tiden.

Byggnads ute i konflikt
Vid sidan om kabinpersonalen på Unionen (som du kan läsa om här) är Byggnads det enda fackförbundet som tagit ut medlemmar i strejk hittills under årets avtalsrörelse. Det handlar om 1 200 plåtslagare, VVS-montörer och kylmontörer som lagt ned arbetet för krav som bl.a. rör arbetstidsförkortning, ett nej till beordrad övertid och förbättrade lärlingslöner. Industrins lönemärke ifrågasätts dock inte.

Hittills har tonen från byggindustrin varit hård. De har svarat med att lämna in en stämningsansökan till AD mot Byggnads för föreningskränkning. De kräver 4,5 miljoner kronor i skadestånd för att fackets konfliktåtgärder i hög utsträckning drabbar företag där VVS-företagens och Plåtindustriernas riksförbunds styrelseledamöter står som ägare. I själva verket handlar det om ett illa dolt försök att mobilisera mot strejkrätten, där byggherrarna försöker lägga sig i vilka företag facket ska få varsla och inte. I en debattartikel i Arbetet 27 april skriver byggtopparna bl.a. att ”Byggnads är ett av de fackförbund som har visat att det inte förmår hantera stridsrätten enligt nu gällande regler. Det använder stridsåtgärder på ett sätt som är oansvarigt och oproportionerligt.”

Alla vänner av arbetarklassens intressen bör givetvis backa Byggnads i konflikten. Nås ingen överenskommelse inom kort kommer strejken att utökas. Den 11 respektive den 16 maj tas ytterligare 800 byggnadsarbetare ut i strejk. Intrycket hittills är dock att Byggnads ledning med Hans Tilly i spetsen gjort lite för att verkligen mobilisera medlemmarna bakom kraven. Informationen om konflikten till medlemmarna tycks mycket knapphändig, och i Arbetet publicerades en artikel med rubriken ”Strejk utan större entusiasm”, där det genomgående intrycket var att flera medlemmar strejkade motvilligt. När tidningen Proletären ringde upp sekreteraren på Byggettan i Stockholm kunde denna först inte svara på frågor rörande strejkens stridsfrågor.

Unionen varslar
Fackförbundet Unionen har nu varslat om konflikt på Svensk Bilprovning och på public service-företagen SVT, SR, UR och Radiotjänst. Sammanlagt handlar det om 1 440 anställda, varav majoriteten på bilprovningen. Varslet motiveras bl.a. av att arbetsköparna vill avskaffa individgarantierna. Inom public service vill man också förkorta varseltid för schemaläggning och försämra arbetsvillkoren.

Sjuksköterskestudenterna – ett ljus i mörkret
Sjuksköterskestudenternas kamp för höjda ingångslöner på 24 000 kronor har varit ett ljus i en annars rätt så mörk avtalsrörelse. Den 24 april demonstrerade hundratals på flera håll runt om i landet. Storsjukhusen har svarat med vad som i praktiken är en kartellbildning, där de vägrar att betala mer än 20 – 21 500 kr. De har försvarat sig med att hänvisa till att det skulle vara provocerande för anställda som redan jobbat ett tag, och som ligger under 24 000 kronorsnivån. Argumentet är löjeväckande. Sjuksköterskelönerna ligger i snitt på 26 600 kronor i månaden, men lönespridningen är stor. Vad SKL och storsjukhusen vill komma undan är att behöva höja lönerna för nyanställda och för de som ligger långt under snittet.

Nu har Agneta Jöhnk, direktör på SKL:s avdelning för arbetsgivarpolitik gått ut och anklagat sjuksköterskestudenterna för att bryta mot kollektivavtalet och för vad som i draget till sin spets innebär en sorts nyanställningsblockad. Hon tycks ha glömt att sjuksköterskorna för det första har rätt att tacka nej till vilket jobb de vill, och missat att det är sjuksköterskestudenternas autonoma organisering snarare än Vårdförbundet som går i spetsen för att höja lönerna.

Delvis som en konsekvens av uppropet hotar nu en akut brist på personal på många av landets sjukhus. Rekryteringsprocesserna tar också längre tid, och lönefrågan har fått större betydelse. På sjukhusen i Lund och Malmö har ledningen i denna situation valt att anställa bemanningspersonal till höga kostnader som ett sätt att motverka sjuksköterskestudenternas krav. Förhoppningsvis ska det inte dröja alltför länge innan storsjukhusen och SKL tvingas tillmötesgå kraven. Det är bara att hoppas att sjuksköterskestudenterna står på sig och håller ut.

Fortsättning följer..
Det återstår att se om det hettar till mer i avtalsrörelsen. Det fogliga uppträdandet från de stora förbunden IF Metall, följt av Handels och Kommunal bådar inte gott för fortsättningen. Om Lärarnas riksförbund står på sig i kraven på ordentligt höjda löner återstår att se. Nu i maj påbörjas också förhandlingarna för brevbärare och andra postanställda, varav merparten organiseras av SEKO. Vi får alltså anledning att återkomma.

Avslutningsvis återstår bara att påpeka vikten av att arbetare, i synnerhet dem av oss som är fackligt aktiva och som vill ha något inflytande över LO-förbundens sätt att sköta förhandlingarna (för att inte tala om att få konfliktåtgärder till stånd), ställer offensiva krav på de fackliga ledningarna. Detta måste dessutom kombineras med att mobilisera arbetskamraterna i handling bakom krav som syftar till att vända vinden på kapitalisternas arbetsmarknad. Den fackliga rörelsens nuvarande ledare visar gång på gång att de är beredda att sälja ut våra långsiktiga intressen av en upptrappad kamp för att flytta fram positionerna i utbyte mot smulor.

Vi måste göra allt vad vi kan för att stå upp i förhållande till detta hinder, och vara beredda att gå vår egen väg när de sviker!

Gunnar Westin

facebook   twitter   email  

Föreläsare:
Jessika Grahm (Göteborg)  Om den vilda städerskestrejken 1975, och om villkoren för feministisk kamp i dag.
Kajsa Ekis Ekman (Stockholm) Författare till uppmärksammade boken ”Varat och varan” – hur ska man se på prostitutions-frågan?

Plats: Smålands nation, Kastanjegatan 7, Lund.

Dag: Lördagen den 19 maj.

Öppet Hus: 13.00.

Föreläsningarna börjar: 14.00.

Föredrag – debatt – diskussion.

Arrangör: Arbetarmakt Skåne

facebook   twitter   email  

Uppdaterad med Arbetarmakts video från Vänsterpartiets demonstration, se nedan.

Arbetarmakts lokalgrupp i Stockholm deltog som vanligt i Första maj-firandet. I år lade vi tyngden på att sprida propaganda. Vi organiserade därför inget eget block i Vänsterpartiets demonstration, utan fokuserade istället på tidningsförsäljning och flygbladsutdelning, och på närvaro i alla demonstrationer. Som ett resultat fick vi mycket tidningar sålda, och kunde också skapa oss en mer sammanhängande bild över de olika demonstrationerna. En del av våra kamrater organiserade också flygbladsutdelning för en kommande demonstration som brevbärarnas fackklubbar mobiliserar till, som äger rum den 26 maj.

Det vackra vädret bidrog säkert till att locka ut fler människor än vanligt. Första maj upplevdes av många som ovanligt stort. Att intresset och en hel del entusiasm över nyvalda partiledare för både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet bidrog till uppslutningen var tydligt.

Vänsterpartiets demonstrationståg var som vanligt det överlägset största av alla tåg. En del av våra kamrater gick med Välfärd Utan Vinst, ett nätverk som är sprunget ur den gamla Septemberalliansen, som Arbetarmakt ingår i. Nätverkets block i demonstrationen lyckades samla många bakom sin banderoll och hade dessutom en talare (Sanna Tefke, aktiv i Kommunal och Rättvisepartiet Socialisterna). Det var som vanligt mycket folk på Medborgarplatsen och i tåget, men när Jonas Sjöstedt talade i Kungsträdgården var det oerhört många som strömmat till för att lyssna. Kungsan var fylld till bristningsgränsen.

Jonas Sjöstedts tal, som ledde till många applåder och uppenbart mottogs med stor entusiasm av många, hade en genomgående vänsterreformistisk prägel. Gudrun Schyman brukade på sin tid tala om att ”demokratisera aktieägandet”. Jonas Sjöstedt talade istället om att ”finansen måste underställas demokratin”, och att ”kapitalismens kris kräver socialistiska demokratiska lösningar”.

Sjöstedt förklarade att Vänsterpartiets politik bygger på arbetarrörelsens ”helt klassiska tanke, att man ska investera sig ur en kris”. Mycket betoning lade han på att presentera partiets klimatpolitik, med löften om stora satsningar på järnvägen och vindkraftverk. Han talade också om vikten av att bekämpa arbetslösheten, och fördömde Moderaternas skattesänkarpolitik. Han talade om att målet måste vara ”full sysselsättning”, och försäkrade att partiet vill bygga bort bostadsbristen. Han presenterade budgetförslag från Vänsterpartiet, som ska innebära 40 000 nya jobb i privat sektor och ”tiotusentals i den gemensamma välfärden”. Det ska satsas massivt på förorterna, och segregationen mellan fattiga och rika ska bekämpas.

På frågan om vilka som ska stå för notan så lovade han att storföretagen och storbankerna ska få betala mer i skatt om partiet får som de vill. Vänsterpartiet vill 2013 införa en bankskatt som tvingar bankerna att betala 3,9 miljarder extra. Med tanke på att de största bankerna nyligen redovisade vinster på 79 miljarder kan man tycka att det är rätt lite. Med de pengarna ska hur som helst 15 000 arbetslösa ska få en yrkesutbildning, och 8 000 ungdomar med oavslutad gymnasieutbildning ska få ”bra” studiemedel för att kunna fullgöra utbildningen.

Sammantaget var Sjöstedt konkret i många frågor, och det uppskattades av publiken. Och givetvis vore var och ett av dessa förslag positivt för arbetarklassen. Men det är egentligen ingen särskilt radikal politik som Sjöstedt presenterar. Med dagens massarbetslöshet på 7,7 procent, eller 389 000 öppet arbetslösa, och en snabb utveckling av ungdomsarbetslösheten, behövs betydligt radikalare åtgärder för att försvara arbetarklassens positioner än de föreslagna. Och för att kunna genomdriva radikalare åtgärder för att rent av flytta fram positionerna behövs också en kraftfull mobilisering av klassen underifrån. Men just på denna punkt nämndes inte ett ord om vikten av att använda arbetarklassens kollektiva tyngd för att genomdriva vänsterpolitiken. Det är detta som är kärnan i partiets profilering som ett ”modernt reformistiskt vänsterparti”.

Därför finns ingen anledning att sätta någon större tillit till Jonas Sjöstedts och Vänsterpartiets löften. Den politik man vill föra kan också komma att hamna mycket långt från den politik man i praktiken kommer att föra. Vad som krävs i fråga om uppoffringar om partiet ska kunna få positioner i en framtida regering, vilket av Sjöstedt framhölls som den tydliga strategin för partiet, återstår att se. Redan idag sitter Vänsterpartiet med och tar ansvar för nedskärningar i en rad kommuner och landsting. På olika håll bidrar man aktivt till att försvaga välfärden.

Mest svävande framstod Sjöstedt i sin syn på finanskrisen. Finansen ska underställas demokratin, ”inte tvärtom”, och bankerna ska få betala sina egna förluster. Gott så, men kan detta genomföras utan en politik som tydligt argumenterar för bankernas förstatligande utan kompensation till ägarna? Är det detta Vänsterpartiet kommer att argumentera för när bostadsbubblan spricker och storbankerna hotas av konkurs? Det är i och för sig positivt att Sjöstedt populariserar idén om ett finanskapital som är underställt ”demokratin”. Men att indirekt påskina att detta är möjligt utan klasskamp och utan att resa frågan om makten över bank- och finansväsendet vittnar om att detta inte är allvarligt menat. Vänsterpartiet är inte ett antikapitalistiskt parti, det vill på sin höjd skapa en mer ”jämlik” kapitalism.

Socialdemokraternas samling i Humlegården samlade nog en bit över 2 500 deltagare. Bland flera deltagare fanns en entusiasm över Löfven som ny partiordförande, som uppenbarligen hålls högt av många socialdemokrater i den fackliga rörelsen, med tanke på bakgrunden i LO.

I den fackliga delen av demonstrationen fanns de flesta LO-förbund representerade (utom Handels, som i år verkade ha bestämt sig för att delta i Vänsterpartiets tåg). Det fackliga blocket innehöll totalt något tusental deltagare. Bland invandrarorganisationerna fanns en kurdisk organisation och block med aktivister från Mongoliet, Ogaden och Indonesien. SSU-avdelningen i demonstrationen samlade tillsammans med de socialdemokratiska kvinnoorganisationerna dryga tusentalet. Sedan tillkom en rad partiorganisationer, såsom kommunala partiföreningar, Unga Örnar och Broderskapsrörelsen. Arbetarmakts aktivister lämnade samlingen vid avmarsch, så vi kan inte kommentera det tal som Carin Jämtin höll på avslutningsplatsen vid Norra Bantorget.

Att SAC, dvs Syndikalisternas demonstration var betydligt mindre än förra året kan nog dels förklaras av den hårdare konkurrensen från Vänsterpartiet. Förra året, när Leila Khaled talade, var det också många som gick till SAC:s demonstration just av det skälet. I år samlade SAC mindre än tusentalet personer, ungefär hälften av förra årets deltagarantal. Ännu mindre var Kommunistiska Partiets samling, som blott samlade upp emot ett hundratal, mestadels partianknutna anhängare.

Arbetarmakt Stockholm

facebook   twitter   email  

Socialdemokraternas tåg var i vanlig ordning det största. Runt trehundra personer tågade bakom fackbanderoller och röda fanor – och enligt folkhemmets sämre seder den svenska flaggan och FN-flaggan – till orkesterns klassiska utbud. Ett par bra slagord ekade halvhjärtat i tåget; ”Jalla jalla – jobb åt alla”, eller ”Upp till kamp – inget snack – vi behöver kämpande fack”. Det verkade dock finnas en större beslutsamhet bakom det mindre bra slagordet ”Sverige behöver en socialdemokratisk regering igen”, så till den grad att detta slagord fullständigt dominerade över de andra som hade fördelen att de var relevanta för människors vardagsvillkor. Att de bättre slagorden framförallt kom från de få unga deltagarna i tåget är förmodligen inget att förvånas över – ungdomar har en tendens att tänka nytt.

Det är betecknande för Socialdemokraterna att de i ett demonstrationståg alla vet är socialdemokratiskt nöjer sig med att ropa att SAP borde vara i regeringsställning, istället för att lyfta fram paroller och slagord som apellerar till arbetarklassens vardagsbehov och för fram alternativ till högerpolitiken. Det senare vore en aning för mycket att hoppas på. Undertecknad gick en stund i tåget bakom Transportarbetareförbundets banderoll, för att så småningom avvika och senare dela flygblad (se nedan) vid samlingen på Laxholmstorget.

Lite senare på dagen hade Syndikalistiska Ungdomsförbundet (SUF) arrangerat en fotbollsturnering ”öppen för hela vänstern” i Vasaparken. Vasaparken var också det ställe där Vänsterpartiet hade sitt möte och där SAC i Norrköping hade ordnat med grillning. I fotbollsturneringen deltog lag från SUF, Vänsterns Studentförbund, Kommunistiska Partiet, SAC, och arrangörer bakom Norrköping Pride. Det blev till slut Kommunistiska Partiet som kammade hem segern och fick det vandrande och något ironiska priset: en guldmålad gatsten.

Hur kul det än må vara att socialister från olika håll spelar fotboll med varandra på Första maj, så är det beklagligt – för vänstern såväl som för arbetarrörelsen i större perspektiv – att vänstern lyckas överkomma sin sekterism på fotbollsplanen, men inte på det politiska planet. Norrköpings vänster demonstrerade på Första maj, men inte en enda styrkedemonstration ägde rum. De radikala krav och paroller som lyftes fram under dagen, som sex timmars arbetsdag med bibehållen lön, framstår därför i slutändan som slag i luften. Men heder åt alla klassmedvetna arbetare och socialister som ändock gick ut på gatorna för att protestera mot högerpolitiken och regeringen.

Arbetarmakt Östergötland

Arbetarmakts flygblad på Första maj
Den samförståndsanda med borgerligheten som präglar den svenska arbetarrörelsen kan bara avväpna motståndet mot attackerna på arbetarklassen och välfärden.

Samförståndsandan märks tydligt i konflikter på arbetsplatserna, där ledningen för facken så gott som alltid är inriktade på att kompromissa bort kollektivets krav så att de passar arbetsköparna.

Den märks också tydligt i att socialdemokratin är oförmögen att erbjuda ett politiskt alternativ till nedskärningar, högerpolitik och det borgerliga klassamhället i allmänhet.

För att hålla liv i kompromisspolitiken är arbetarrörelsen nedtyngd av ett hierarkiskt pampvälde, där byråkratin är rädd för att mobilisera gräsrötterna.

Om vi vill att arbetarrörelsen tillkämpar sig övertaget i den klasskamp som idag framförallt förs ovanifrån, då måste vi organisera oss för det ändamålet. Borgerligheten har för länge sen slängt samförståndsandan i soptunnan. Det är hög tid att arbetarrörelsen gör detsamma.

• För en gräsrotsopposition i facken. För byggandet av de demokratiska strukturerna nödvändiga för att slå tillbaka arbetsköparnas attacker.
• För en stridbar arbetarrörelse grundad på ett kompromisslöst nej till alla nedskärningar och kamp mot kapitalismen.

facebook   twitter   email  

Utmärkande för detta år var den uppslutning som Socialdemokraterna fick. Deras demonstrationståg, anfört av Stefan Lövfen, var inte mycket större än vanligt, runt 3 000, men när tåget väl hade kommit till Götaplatsen var torget, till skillnad från vanligt, redan fullsatt. Långt ifrån alla kunde få plats på torget trots att folk stod så tätt att man bara med svårighet kunde röra sig, och 15 000 lyssnade uppmärksamt på Lövfens tal. På detta sätt åskådliggjorde Första Maj arbetarklassens politiska situation i Sverige. Socialdemokraterna är fortfarande det enda parti som har förtroende hos en överväldigande majoritet av de medvetna arbetarna. Inte på så sätt att arbetarna är okritiska och förtjusta i SAP, utan på så sätt att de i avsaknad av något som helst alternativ anser Socialdemokraterna vara deras enda tillräckligt seriösa politiska representanter.

Samtidigt var syftet med det tal Lövfen levererade att passivisera och paralysera åhörarna – att befästa deras nuvarande situation som lydiga kugghjul i den kapitalistiska systemet. På de områden där socialdemokratin inte vill göra något spelade han på deras känslor. Många tomma meningar sades om jämlikhet mellan kvinnor och män, om ungdomen, och om solidariteten med arbetare i resten av världen. Men på de punkter där han verkligen lovade något visade sig hans ohöljda lojalitet med kaptalisterna. Han lovade till exempel att vid en eventuell socialdemokratisk valvinst inrätta ett innovationspolitiskt råd som skulle bestå av folk från regeringen, näringslivet, forskningen och arbetsmarknaden, och som bland annat skulle ha uppgiften att stötta nya företag (dvs kapitalister) med statens kapital.

Samtidigt visar de olika vänsterströmningarna i staden år efter år, genom sin splittring, att de i nuläget är långt ifrån kapabla att utmana socialdemokratins förödande grepp över de medvetna arbetarna. Trots att flertalet organisationer lätt skulle kunna sätta sig bakom en rad gemensamma paroller, som till exempel sex timmars arbetsdag, motstånd mot nedskärningar eller för ett socialistiskt samhälle, saknas viljan att göra det. RS förslag om ett gemensamt Första Maj-tåg med KP och SAC fick inget gensvar från dessa organisationer. På egen hand samlade SAC 1 000-2 000, KP något liknande, V hade 3 500, och RS runt 200. Det är såklart inte speciellt viktigt att just på Första Maj gå i ett gemensamt tåg, inget står eller faller med det. Men splittringen på Första Maj är bara en tydlig illustration av hur klasskampen bedrivs just nu: alla marscherar separat.

Arbetarmakt Göteborg

facebook   twitter   email