Word-fil: ghodratkargari

Den ekonomiska nedgången efter 2009 har slagit hårdare mot Grekland än mot något annat land i eurozonen. Greklands statsskuld överstiger nu landets BNP, och många experter tror nu att statsskulden kan stiga till 125 procent av BNP senare i år. Regeringens budgetunderskott har nått 12,7 procent, vilket är fyra gånger högre än EU:s stabilitetspakt – en överenskommelse för att säkra euron – tillåter.

Höga företrädare för Europeiska Centralbanken (ECB) har utom protokollet erkänt att Grekland kommer att ha stora svårigheter att göra de återbetalningar på 25 miljarder euro som krävs för april och maj. Tyska storbanker köper inte fler grekiska obligationer. Om Grekland inte vill eller kan göra de planerade avbetalningarna ökar den spekulativa pressen på den redan sargade euron.

ECB-chefen Jean-Claude Trichet har dragit slutsatsen att ”alla greker måste inse att situationen är utom kontroll, och att de nu måste komma på rätt kurs igen.”

Chauvinism
Nordeuropeiska medier har svarat på den grekiska krisen med en störtflod av chauvinistiska artiklar. Det gäller särskilt tyska och brittiska medier. De använder regelbundet förkortningen PIIGS (=grisar) om Portugal, Irland, Italien, Grekland och Spanien, det vill säga de länder som står inför en budgetkris. De anklagar den grekiska befolkningen för ett ”slösaktigt leverne”, för att ha ”levt över sina medel”, för att inte betala skatt och kräver att grekerna tvingas ”dra åt svångremmen”.

Nürnberger Nachrichten, en tysk lokaltidning, ställde följande krav på den tyska regeringen: ”Nej, det finns bara en väg att gå: sätt hård press på euro-partnern för att tvinga in dem på dygdens bana. Förutom nedskärningar i den offentliga sektorn och i pensionerna är det också nödvändigt att minska antalet statliga tjänstemän kraftigt, öka skatterna och minska på utgifterna.”

Jörg Asmussen, vice finansminister i Tyskland, sa att grekerna måste ”följa upp” de steg som Irland tog då man sänkte offentliganställdas löner. Österrikes finansminister Josef Pröll fortsatte med att slå fast att ”vi kommer inte att hjälpa dem ur knipan”.

Vilka ska betala?
Dessa angrepp avslöjar ett oerhört hyckleri, särskilt när de kommer från bankeliten och deras lakejer i finanspressen. Bankhöjdarna har just återigen gett sig själva enorma bonusar, trots den ekonomiska kris som de själva varit med om att framkalla. Vanligt folk i Grekland bär inget ansvar för krisen. Medellönen för offentliganställda ligger på 1 200 euro (11 700 kr). Sextio procent av pensionärerna lever på mindre än 600 euro (5 800 kr) i månaden. Officiellt ligger arbetslösheten på 18 procent. 20 procent av befolkningen lever under fattigdomsstrecket och ungdomsarbetslösheten var förra året uppe i över 27 procent.

Trots detta har matpriser och hyror stigit till medelnivån för de andra euroländerna, utan att lönerna stigit i samma grad. Det är alltså knappast grekiska arbetare, småbönder, ungdomar och pensionärer som har ”framkallat krisen”.

Pasok, det socialdemokratiska partiet som leds av Giorgos Papandreou, vann valet i november just på grund av sina löften att skydda de fattigaste från krisen. När han nu bryter dessa löften slår han med andra ord rekord i snabbt bedrägeri. Papandreou har försäkrat EU-byråkraterna om att han ska göra allt han kan för att tvinga igenom enorma nedskärningar inom den offentliga sektorn.

Alla offentliga tjänstemäns löner kommer att frysas, offentligt underhåll ska skäras ned med 10 procent, och Papandreou har också lovat att minska budgetunderskottet från 13 till 9 procent under det här året, och till 2.8 procent 2012. Han kommer inte att kunna göra det utan att nedmontera en redan otillräcklig sjukvårds- och utbildningssektor och sparka ett stort antal offentliganställda.

Men Papandreous löften lugnar inte marknaden ännu. Marknadsparasiterna fruktar, med all rätta, att den grekiska arbetarklassen inte kommer att acceptera angreppen stillatigande.

Motståndets utmaningar
Arbetarklassen är arg och vill inte sänka sina redan låga löner ytterligare. Som en paroll under de gångna massdemonstrationerna löd: ”Nu är det slut på illusionerna, det är antingen kapitalet eller oss som gäller!” Sjuttio procent av industriarbetarklassen deltog i strejken den 24 februari, och varven, hamnarna och raffinaderierna stängde ned helt, liksom 90 procent av bankerna, kommunikationerna, utbildningssektorn och kollektivtrafiken. Arbetare från mellanstora och små företag, där facken inte är lika starka, fruktade uppsägningar om de skulle strejka, och deltog inte i samma utsträckning.

Händelserna den 24 februari visar att Greklands arbetare och ungdomar är redo att ta kamp, men också att de har stora hinder framför sig – hinder som har rests av arbetarklassens egna ledare.

Det fanns ingen enad mobilisering, något som tyvärr inte är ovanligt i Grekland på grund av en långvarig och djup splittring i arbetarrörelsen. Det stalinistiska kommunistpartiet KKE och dess front PAME ledde en demonstration med 30 000 arbetare, medan GSEE och ADEDY, de fackliga landsorganisationerna, samlade 50 000 i sin demonstration.

Dessutom var ledarnas krav och de perspektiv de ställde för rörelsen mycket blygsamma – de har redan från början klargjort att de vill visa sitt missnöje med åtstramningsprogrammet snarare än att stoppa det med militanta medel. Allt GSSE-federationens ordförande, Jannis Panagopoulus, hade att säga till pressen var att de ”kräver att bördan [för att minska budgetunderskottet] fördelas rättvist”

Ännu en aktionsdag med endagsstrejker kommer att hållas på måndag, den 8 mars, men bara en aktionsdag räcker inte för att knäcka Pasoks regering, EU-ledarna och finansmarknaden. Rörelsen måste använda strejkvapnet bättre – de måste gå från att enbart protestera till att faktiskt utmana regeringen, och för att komma dit måste rörelsen i sin helhet övertygas om behovet av längre strejker.

Rörelsens strategi
Den grekiska arbetarklassen måste kräva att deras ledare går samman – en förenad rörelse blir ett mycket större hot mot regeringen, och ger också rörelsens vänsterflygel möjlighet att öka trycket på de fackliga ledare som annars är beredda att förråda kampen. Om ledarna vägrar att gå samman måste de fackliga gräsrötterna själva börja en sådan process, nerifrån och upp. Det kan göras genom skapandet av lokala och regionala aktionsråd, som samlar alla fackföreningar, studentorganisationer och småböndernas organisationer. Men enighet utan en tydlig handlingsplan räcker inte heller för att stå emot borgarnas angrepp.

Det viktigaste kravet är att alla nedskärningar och försämringar av pensionsvillkoren stoppas, samt att uppsägningarna både i den offentliga och privata sektorn stoppas. Aktionsråden borde försöka inleda en icke tidsbegränsad generalstrejk, kräva att de fackliga ledarna organiserar en sådan samtidigt som de själva börjar organisera den underifrån. Man bör försöka strejka tills regeringen helt överger alla planer på nedskärningar och åtstramningspolitik.

För att dra in arbetare inom den privata sektorn i kampen kan aktionsråden ta upp striden för löneökningar och hjälpa till att dra in också dessa arbetare i facken. De skulle kunna försvara de fattiga småbönderna och kräva att deras lån avskrivs. På så sätt kan hela den arbetande befolkningen samlas till stöd för de strejkande. För att få med de arbetslösa och ungdomarna i kampen kan man ta upp kampen för rätten till arbete: antingen arbete eller bidrag som går att leva på åt alla!

För att bekosta allt detta måste man ta över bankerna och storföretagen, utan kompensation till de gamla ägarna, och styra dem under arbetarkontroll.

Tusentals basmedlemmar i de grekiska arbetarpartierna – KKE och SYRIZA (Radikala vänsterkoalitionen) – står i spetsen för motståndet. Nu måste dessa partiers ledare pressas för att ena motståndet i en gemensam front.

Kapitalismen står alltså inför en historisk kris, i ett land med tiotusentals revolutionära arbetare och ungdomar. I en sådan situation måste den radikala vänstern föra ut ett upprop för det som krävs för att kampen ska segra: ett nytt revolutionärt parti. Detta kan uppnås genom att revolutionärer enas kring ett nytt handlingsprogram, som kopplar dagens motstånd till den revolutionära kampen för en arbetar- och bonderegering baserad på aktionsråden. Man bör kalla till en revolutionär enhetskongress för att utforma, diskutera och anta ett sådant program.

Internationellt måste vi mana till solidaritetsaktioner. Och det bästa sättet att visa solidaritet med det grekiska motståndet är att ta efter deras metoder – att gå till handling med deras paroller. Nu är det nog! Arbetare, dags att slå tillbaka!

Dave Stockton
Chris Newcombe

Beslutet att tillåta brittiska oljebolag att börja borra efter olja runt Malvinas/Falklandsöarna har fått den dispyt som ledde till krig 1982 att blossa upp igen.

Det har utlöst demonstrationer inte bara i Argentina utan också i andra sydamerikanska länder. Venezuelas president Hugo Chávez har sagt följande: ”Tiden för imperier är förbi, har ni inte märkt det? Återlämna Malvinas till det argentinska folket.” Nicaraguas president Daniel Ortega har uppmanat Storbritannien ”att återlämna Malvinas territorium till dess rätta ägare – återlämna det till Argentina.”

Workers Power har alltid varit tydliga i denna fråga. Storbritannien har ingen rätt till Malvinasöarna, från vilka Argentina kastades ut med våld 1833 som en del av britternas globala expansion under 1800-talet.

Workers Power motsatte sig Thatchers blodiga krig 1982, och tog på Londons gator tydligt och entydigt ställning för Storbritanniens nederlag och seger åt Argentina. Vi kommer att motsätta oss varje ny militär handling från Storbritannien för att ”försvara” öarna och vi säger att öarna omedelbart bör återlämnas till Argentina.

När Argentina återtog kontrollen över Malvinas 1982, nästan utan några skärmytslingar, var Margaret Thatcher den mest hatade brittiska premiärministern under årtionden. Hon hade drivit upp arbetslösheten till nivåer som inte setts sedan 1930-talet och inledde angrepp efter angrepp mot brittiska arbetare, och fjättrade dem med de mest antifackliga lagarna i Europa.

Labourpartiet trodde att de kunde undergräva hennes trovärdighet i valet genom att anklaga henne för att ”förlora brittiskt territorium” – och skapa stort rabalder om att Falklandsöarna övergavs till den fascistiska militärjuntan i Argentina. Men Thatcher grep det gyllene tillfället att spela stor krigsledare genom att skicka krigsfartyg och militärer till Sydatlanten.

Under krigets gång gav Thatcher personligen order om att sänka den argentinska kryssaren General Belgrano, även om fartyget var på väg bort, och dränkte därmed 323 unga matroser i Sydatlantens iskalla vatten. ”Vi fick er!” jublade The Sun. ”Låt oss glädjas!” utbrast Thatcher när hon blev tillfrågad om förlusten av människoliv. Hon återställde sin popularitet genom att rida på en chauvinistisk våg som frammanats inte bara av kvällstidningarna utan också av Labours ledare. Miljoner britter föll för det och hyllade hennes seger i kriget.

Men det stod snart klart – vilket Workers Power varnat för skulle bli fallet – att den brittiska imperialismens seger var ett nederlag för brittiska arbetare. Thatcher vann en jordskredsseger i valet 1983. Hon gick vidare med att besegra gruvarbetarna efter en tolv månader lång strejk 1984–85 när Labours ledare återigen visade sin svekfullhet genom att inte aktivt stöda gruvarbetarna. Vi betalar fortfarande priset för dessa nederlag.

Åter är det en Labourregering som försvarar den brittiska imperialismens intressen i Sydatlanten – den här gången för att exploatera oljereserverna där. Åter talar högern om behovet att försvara Falklandsinvånarnas ”självbestämmande”.

Workers Power upprepar att detta är cyniskt nonsens. Den brittiska kolonin Falklandsöarna är inte och har aldrig varit livskraftig. Det kostar en mindre förmögenhet att försörja och försvara kolonin: mer än 100 miljoner pund om året bara i militära utgifter. De två tusen ”invånarna på Falklandsöarna” härstammar från brittiska kolonisatörer – fåraherdar och valjägare – vars antal sjönk fram till kriget 1982 och har bara kunnat öka på skattebetalarnas bekostnad. Den brittiska regeringen gör det bara för att bevara det falska anspråket på suveränitet och bekräfta den tragiska förlusten av 255 brittiska soldater i Thatchers reaktionära krig.

Den här cyniska charaden kan inte tillåtas blockera det faktum att territoriet och dess olja och naturresurser rätteligen – både geografiskt och historiskt – bör tillhöra Argentina.

Arbetarklassen i Storbritannien har inget intresse av att stöda våra ”egna” kapitalisters exploatering av oljeresurser på andra sidan jorden. Vi har allt intresse av att förena oss med arbetarna i Latinamerika och världen över som kämpar mot den brittiska och amerikanska imperialismen. Vår fiende finns inte på andra sidan havet utan hemma – de miljardärer och bankirer som vill trycka ner oss i ännu djupare fattigdom för att betala för den ekonomiska krisen.

• Stoppa omedelbart oljeletandet
• Ut med brittiska trupper från Malvinas och bort med alla marina styrkor ur Sydatlanten
• Återlämna utan villkor suveräniteten över öarna till Argentina.

PD Saranapala (PDS): Det gjorde han definitivt, men han visste också att det inte skulle förbli så för alltid. Någon måste betala för kriget, och den globala krisen har gått hårt åt Sri Lanka. Rajapakse trodde att han skulle segra bara på grund av den våg av singalesisk-buddhistisk chauvinism som regeringen hetsat fram under kriget.

PM: Vad är general Sareth Fonsekas roll i allt detta?

PDS: Fonseka ledde kriget mot Tamilska tigrarna, och Rajapakse såg honom som ett hot och försvagade honom därför genom att utnämna honom till ny försvarschef. När Fonseka insåg att det i praktiken bara var en hederspost, sade han upp sig och ställde upp i valet. De två huvudsakliga oppositionspartierna – UNP och Folkets befrielsefront (Janatha Vimukthi Peramuna, JVP) – saknade egna kandidater och slöt sig därför samman bakom generalen.

PM: Ska konflikten mellan Rajapakse och Fonseka ses som en maktkamp, eller finns det politiska skillnader bakom den?

PDS: De står båda för singalesisk nationalism, och har båda blodet från hundratusentals tamilska och singalesiska civila och soldater på sina händer. Fonseka har fått stöd från mäktiga krafter som vill sätta stop för Rajapakses släkts kontroll över regeringen. Ironiskt nog försöker båda vinna stöd från den tamilska minoriteten. När det gäller inrikespolitiken finns inga skillnader mellan dem båda. De uttalar sig endast vagt om vilken politik de kommer att föra, eftersom båda planerar en hårt åtstramad budget.

PM: Så de är huvudkandidaterna?

PDS: Ja, men valet har öppnat en politisk arena. Det viktigaste som vi ser det har varit att en oberoende tamilsk kandidat, MK Sivajilingam, har stigit fram. Den största tamilska politiska gruppen, Tamilska nationella alliansen (TNA) stödde Fonseka, men det faktum att Sivaji ställer upp innebär att sådana principbrott blir ifrågasatta. Sivajilingam har bedrivit kampanj tillsammans med Vickramabahu Karunarathne från Breda fronten, och har argumenterat för ett nytt politiskt initiativ för att förena, som han uttrycker det, öns norra och södra delar.

PM: SPSL deltog aktivt i Breda fronten under kriget. Varför har ni valt att inte stödja frontens ”gemensamma kandidat” – Karunarathne (Bahu) – som är en ledande medlem i Vänsterfronten och i Fjärde internationalens lankesiska sektion?

PDS: SPSL var för att kandidera med en gemensam kandidat, men inte bara som en protesthandling. Samtliga grupper som utgör Breda fronten – maoister, f.d. JVP-medlemmar, aktivister för medborgerliga rättigheter och Vänsterfronten – försvarade principfast tamilernas rätt mot chauvinismen och kämpade för deras demokratiska rättigheter under kriget. Det var ingen lätt sak att göra – i vissa fall var det rent ut sagt farligt – och vi såg valet som en möjlighet att ta kampanjen framåt rent politiskt. Vi föreslog en gemensam socialistisk kandidat på ett grundläggande socialistiskt program för försvar av tamilernas självbestämmanderätt och demilitarisering av de tamilska regionerna, samt krav på att riva upp undantagslagarna, avskaffa det verkställande presidentämbetet, försvara arbetarnas och böndernas levnadsstandard, nationalisering av industrin under arbetarkontroll, skapandet av arbetar- och bonderåd för att samordna kampen, samt behovet av en arbetar- och bonderegering som kunde planera ekonomin för att påbörja en omvandling av samhället och ekonomin.

PM: Vad fick ni för reaktioner på ert förslag?

PDS: Många kamrater, inklusive Bahu, sade att de höll med om våra krav, men att uppmaningen till att bilda rådsförsamlingar samt en arbetar- och bonderegering var för avancerat. Deras idé var helt enkelt att vinna så många anti-chauvinistiska röster som möjligt. För oss var det att kasta bort en möjlighet istället för att bara protestera borde vi förklara behovet av en socialistisk väg ut ur Sri Lankas kris. Därför stödde vi inte heller Bahu i valet.

PM: Hur har ni arbetat under valet?

PDS: Vi har delat ut tiotusentals flygblad med text både på singalesiska och tamilska vid våra möten och fackliga träffar runtom i landet. Vi har också talat vid Vänsterfrontens valmöten i många olika städer. Vår generalsekreterare, Mahinda Devege, ledde tillsammans med Bahu och Sivaji möten i Ragala Town, Kandy, Mennar, Vavuniya, Jaffna och Colombo och talade där för hundratals människor.

PM: Hur var stämningen på valmötena?

PDS: Livlig. Folk är sugna på politik igen nu när kriget är över. Många människor i de tamilska områdena säger att de gillar den gemensamma kampanjen, men att de måste rösta på Fonseka för att bli av med Rajapakse. Men de litar samtidigt inte på Fonseka, och det finns ett växande stöd för tanken på en förenad singalesisk och tamilsk vänster. Men vänsterfronten ger inget socialistiskt svar på behovet av ett sådant nytt parti.

PM: Och hur har svaret varit på SPSL:s maning till att inte rösta?

PDS: Återigen argumenterade många för en röst på Fonseka, trots hans bakgrund. Men vid arbetsplats- och fackmöten stödjer man vårt upprop för ett nytt arbetarparti. Några i Vänsterfronten är intresserade av tanken på en ny, femte international, kanske på grund av Chávez tal.

PM: Vilka blir era prioriteringar efter valet?

PDS: Valkampanjen har alltmer präglats av våldsyttringar, och fem personer har dödats. Rajapakses folk börjar oroa sig över att faktiskt inte gå segrande ur striden. Oavsett vem som vinner kan segern följas av ökad repression för att ”upprätthålla ordningen”. Men parlamentsvalet hålls om tre månader. Om det genomförs som planerat kommer det att ytterligare öppna upp den politiska arenan. Vi kommer att argumentera för att Breda fronten ställer upp i valet med ett handlingsprogram som det vi föreslog för presidentvalet. Det skulle kunna bli ett viktigt steg mot ett nytt, stort arbetarparti.

Rajapakse segrade i presidentvalet med 57% av rösterna. Vänsterfronten fick 0.07%. Parlamentsval hålls den 8 april.

Fram till dess försökte grupper med nazister hela tiden angripa antifascister. Även det autonoma centrat Conny angreps. Men överallt stötte de på motstånd, ingenstans kunde de genomföra sin marsch eller slå tillbaka antifascisterna. Dresden 2010 blev ett stort nederlag för den bruna mobben!

På vägen från Dresden försökte nynazisterna anordna marscher i Gera och Perna. I Perna överföll de ett socialdemokratiskt medborgarkontor. Detta stämmer också väl med uppmaningarna innan på deras interna forum, där fascisterna uppmanade till överfall på ”vänstern”, speciellt på avgående bussar och samlingspunkter.

Under de senaste tio åren har marschen i Dresden utvecklats till den största demonstrationen för tyska och europeiska fascister. Förra året var de mer än 6 000. Den 13 februari ställde sig mer än 12 000 antifascister i vägen för nynazisterna.

Båda allianserna – No pasaran och Dresden nazifritt – samarbetade framgångsrikt och visade att nazistmarscher måste – och kan – stoppas på stället. Blockaderna på Albertplatz och på Hansaplatz liksom på Antonstraße hölls till slutet, polisen kunde inte upplösa dem.

Den ”civilsamhälleliga” protesten i Dresdens gamla del med en mänsklig kedja, i vilken kyrkor, miljöpartister och socialdemokraternas ungdomsförbund dominerade, ställde sig medvetet inte i vägen för nazisterna. Men Dresden har på nytt visat att antifascismen bara kan vara effektiv och framgångsrik när man försöker gå emot nazisterna, blockera dem och förhindra deras aktioner. Det visade sig också i att kedjans organisatörer efter att deltagarna hållit upp sina ljus inte ens formerades till en protestdemonstration i riktning mot Dresden-Neustadt för att stödja blockaderna och protesterna, utan istället skickade hem dem!

Samtidigt måste också polisens och statens roll värderas. Det borgerliga etablissemanget har inte heller något intresse av att nazisternas marscherar genom Dresden. En sådan marsch skadar den tyska imperialismens demokratiska fasad och försvårar krishanteringen i det ”egna” EU-blocket. Men det är betecknande att de antifascistiska aktiviteterna redan i förväg hindrades genom trakasserier, repression och åklagares tillstånd för blockering av hemsidor för mobiliseringen. Trakasserier förekom sedan också i stor mängd i Dresden – med början i kontrollerna av bussar och fullständig avstängning av broarna till Dresden-Neustadt för att stoppa tillströmningen av fler antifascister till blockaderna.

Vi i Gruppe Arbeitermacht och ungdomsorganisationen REVOLUTION kommer också nästa år att ställa oss i vägen för fascisterna. Vi måste överallt bygga upp en bred politisk allians mot fascisterna och förhindra alla deras marscher!

Theo Tiger

- Det finns ingen grund för polisens anmälan. Han påstår sig ha sett mig ta upp en iskoka och sedan slängt den i huvudet på honom. Han kräver nu 5 000 kronor i skadestånd för dom smärtor han säger att jag orsakat honom. Det är är ren lögn. Jag har överhuvudtaget inte kastat någon iskoka på någon polis.

Under konfrontationen som uppstod då polisen förhindrade demonstranterna från att stå vid ambassaden använde polisen grovt övervåld. Ett stort antal demonstranter fick pepparspray i ögonen och flera utsattes för batongslag mot både kroppen och huvudet. Aron berättar:

- Då jag fått pepparspray i ögonen och vände mig med ryggen mot poliserna fick jag fem batongslag mot huvudet och axlarna.

Slagen orsakade hjärnskakning och Aron kräktes under natten i häktet hos Södermalmspolisen.

Under förhören försökte förhörsledarna dessutom pressa ur Aron andra bekännelser:

- Man påstod att jag uppmanade andra demonstranter till våld, och antydde att jag skulle ha spelat en ledande roll.

Vi som undertecknat detta uttalande representerar några av de organisationer som deltog i protesten mot den iranska ambassaden. Vi tycker att det är uppenbart att polisen med åtalet mot Aron Nåsander försöker att förflytta fokus från sitt eget våld, och vi kräver att åtalet mot honom läggs ned omedelbart. Istället kräver vi en oberoende undersökning av polisens agerande.

Revolution
Arbetarmakt
Iranska Progressiva Ungdomars Federation
Irans Arbetarkommunistiska Parti (Stockholm)
Rättvisepartiet Socialisterna
Solidaritet Utan Gränser
Socialistiska Studenter

Arrangerade gjorde flera iranska vänstergrupper, bl.a. Unga Kommunister och Irans Arbetarkomunistiska Parti. Bland svenska vänsterorganisationer märktes förutom kamrater i Arbetarmakt och Revolution även Rättvisepartiet Socialisterna. Enskilda aktivister från andra grupper var också på plats för att visa sin solidaritet.

Polisen hade för dagen beslutat att regimens motståndare skulle hållas så långt borta från ambassaden som möjligt. Vi som samlats förpassades till att stå ett par hundra meter från ambassadens huvudentré. Kanske var polisen rädda för att framgången från i somras skulle återupprepas, då frihetskämpar lyckades ta sig in på ambassadområdet efter att ha pressat sig förbi poliserna.

Försök att komma nära ambassaden
Efter att tal hållits av bl.a. en kamrat i Arbetarmakt beslöt sig de samlade snabbt för att ändå försöka ta sig igenom polisens avspärrning. I en samordnad rörelse formerades en stor förtrupp, mestadels bestående av iranska män och kvinnor i alla åldrar, som anförde genomträngningsförsöket mot poliskedjan. Snabbt fyllde många på bakifrån och anslöt sig till fronten.

Poliserna såg till en början aningens chockade ut. Det är inte varje dag de ställs inför vanliga människor i så blandade åldrar som så samfällt och beslutsamt sätter sig upp mot ordningsmakten. De var dock väl utrustade. Genom att ställa upp ett par piketbussar på den smala vägen och genom ett flitigt bruk av batonger och pepparspray lyckades de upprätta en effektiv försvarslinje. Vi kunde aldrig forcera linjen på allvar, även om vi inte var långt ifrån inledningsvis.

Försöken att tränga sig igenom var mycket energiska och pågick i nästan två timmar. När de som befunnit sig i fronten fått pepparspray i ögonen och tvingades ta ett steg tillbaka avlöstes de snabbt av nya krafter. Längre bak upprättades ett sjukbord med ögondroppar, servetter och annan utrustning, och många kunde efter en snabb återhämtning återansluta sig till fronten. En överväldigande majoritet av demonstrationens deltagare deltog i dessa genombrytningsförsök, och de övriga understödde i bakgrunden med sjukvård, kaffe och mat. Hela tiden skanderades dessutom högljutt slagord mot terroristerna inne på ambassaden, och mot poliserna som skyddade dessa. Stämningen var radikal, kampviljan enorm.

Omfattande våld från poliserna
Övervåldet från polisen var omfattande. Åtminstone ett par demonstranter misshandlades så allvarligt av batonger att de fick uppsöka sjukhus. En av dem, Parisa, fick armen sönderslagen då hon försvarslös låg ned på marken. En annan iransk man fick armen bruten. Flera slogs blodiga, men kunde omhändertas av andra demonstranter.

Medlem i Revolution gripen – väntar åtal
Ett par deltagare greps. En av dessa var Aron Nåsander, medlem i Revolution. Aron hade innan han togs av polisen, då han befann sig i närheten av fronten, mottagit fem batongslag, varav två i huvudet. Slagen orsakade honom en hjärnskakning. Under natten, som Aron tvingades spendera i häktet, kräktes han och hade starka smärtor.

Aron anklagas nu av en polis för att han skulle ha kastat en iskoka i huvudet på denne. Aron nekar till detta, och inga bevis utöver polisens vittnesmål har presenterats mot honom. Förhörsledarna har också försökt frampressa bekännelser om att Aron skulle ha uppviglat andra och att han ledde försöken att bryta igenom poliskedjan. Det är bara alltför uppenbart att det kommande åtalet mot honom, baserat på lögner och absurda anklagelser, är ett försök att förflytta fokuset bort från polisens eget våld. Vi kräver att åtalet läggs ned och att polisens agerande utsätts för en oberoende utredning. Ett upprop som man kan underteckna finns här. Ett pressmeddelande har också skickats ut.

Protesterna fortsätter – mot ambassadens fest i Jakobsberg
Även senare under dagen fortsatte protesterna. Efter att ha deltagit på en protest mot regimens våld som organiserades av borgerliga krafter på Sergels torg (här var monarkisterna, dvs den gamle shahens anhängare, i majoritet och bland talarna fanns bl.a. en folkpartist) beslöt sig våra kamrater för att bege sig ut till Jakobsberg. Där anordnade den iranska ambassaden en middag i en moské.

Efter att ha fått gå flera omvägar, poliserna på plats gjorde allt de kunde för att förhindra de som kommit för att protestera, lyckades vi tillslut komma fram till en samling med omkring 200 som tagit sig ganska nära moskéns entré. Dominerade protesten här gjorde Irans Arbetarkommunistiska Parti.

Ca 50 meter skiljde oss från ambassadens säkerhetspersonal, och mellan oss och dem stod en mur med poliser, återigen med sina ansikten vända mot oss. Poliserna kunde hindra oss från att inta moskén och lära ambassadörerna en läxa. De kunde dock inte stoppa oss från att högljutt bua ut middagsdeltagarna och från att häckla dem med slagord då de passerade ut och in.

Protesterna fortsatte oavbrutet tills dess att festen var över. Hesa, men fyllda av kampvilja, begav vi oss hemåt. Även om vi inte lyckades nå våra mål för dagen påminde vi den iranska slaktarregimens representanter om deras brott, och om vår beslutsamhet att tillsammans med våra kamrater i Iran kämpa tills de att deras regim faller en gång för alltid!

Gunnar Westin

Kamrater! Vi har samlats för att protestera mot den iranska diktaturens förtryck av dess folk, och för att visa solidaritet med de människor som idag beger sig ut på gatorna i Irans olika städer för att protestera mot regimen och dess brott.

Detta trots att de återigen kommer att ställas inför det dödliga våldet från regimens väpnade förband, dess polis och dess fascistiska uppbackare i Basiji-milisen.

Här, på deras terrorcentral i Sverige, sitter denna regims representanter, och jag vill börja med att säga några ord som är riktade till dem.

Vi anklagar er! Vi anklagar er för delaktighet i diktaturens terror mot sitt folk. För delaktighet i morden på de unga, på kvinnorna och på de arbetare som vågat utmana ert skräckvälde. För att ni, som diktaturens förlängda arm, här verkställer fortsatt förföljelse och förtryck av dem som ni tvingat på flykten.

Vi anklagar er för ert undertryckande av det iranska folkets rättigheter! Vi anklagar er för att ni förvandlat Iran till ett patriarkalt fängelse för dess kvinnor, för ert undertryckande av den unga generationens frihet, för förtrycket av Irans nationella minoriteter – och överhuvudtaget för den misär och det förtryck som ert styre vilar på.

Vi anklagar er för ert förtryck av arbetarklassen! Vi anklagar er för att med våld och terror skydda den rika eliten av mulla-kapitalister och deras privilegier. Vi anklagar er för förföljelse, tortyr och mord på arbetare som modigt och självuppoffrande valt att stå upp mot er.

Vi anklagar er också för ert falska posserande! Ni framställer er regim som om den står upp mot USA-imperialismen. I själva verket dikteras ert s.k. motstånd mot supermakten enbart av era egna stormaktsambitioner – inte av någon solidaritet med dom förtryckta.

Sist men inte minst anklagar vi er för att ni nu, när er regim skakas i grunden av det iranska folkets protester, ta till det brutalaste våld för att rädda er själva!

Och vi varnar er! Vi kommer att ställa er till svars inför det folk ni förtrampar och förtrycker! Ert skräckvälde lever på lånad tid och den dag den faller kommer ni inte längre ha något skydd. Den dagen närmar sig. Och då är det vi som kommer att förfölja er.

Ni ska veta att världen ser på vad ni gör! Inte bara iranier, utan arbetare, ungdomar och anhängare av friheten över hela världen ser era handlingar, vänder sig med förakt mot er och kommer att bistå våra systrar och bröder i Iran i deras kamp. Ni kommer aldrig, inte någonstans, att kunna känna er trygga när detta är över.

Död åt den islamistiska kapitalistdiktaturen i Iran! Död åt den högste ledaren och seger åt det frihetstörstande iranska folket!

Jag är tacksam över att jag och min organisation inbjudits att tala till er idag och jag vill avsluta med att säga några ord som handlar om den kamp som ni, och vi tillsammans, har framför oss.

Vi är många som inom oppositionens vänster inser att Mousavi och de andra reformistiska ledare som associeras med rörelsen har mycket litet att erbjuda i kampen för frihet. Dessa ledare tillhör i slutändan det reaktionära gäng som ytterst vill bevara regimen. De kommer aldrig att leda revolutionen mot regimen.

Vi är därför i slutändan för avlägsnandet av Mousavi och de andra reformisterna från rörelsens ledning. Vi är övertygade om att vägen till revolutionens seger går genom att involvera arbetarklassen som en organiserad kraft i rörelsen.

Bara om den iranska revolutionen blir en arbetarrevolution kommer den på allvar att bli en revolution som i verklig mening kommer de förtryckta till del. Bara så kan den dra upp det patriarkala och diktatoriska förtrycket med rötterna, och tillgodose majoritetens behov på allvar.

Kampen för en sådan utveckling är ojämn. De tidigare nederlagen för vår rörelse och den svåra situationen i Iran innebär att arbetarna saknar organisation. Vi vill därför särskilt uttrycka vårt stöd till de kämpar som idag, under mycket svåra förhållanden, arbetar för att i rörelsen försöka samla och sammanföra arbetare.

Vi är övertygade om att detta är vägen framåt, och vi är också övertygade om att de krafter som lyckas med detta, om de samtidigt målmedvetet och tålmodigt argumenterar för ett revolutionärt program som sammanför kampen för arbetarnas frigörelse med de revolutionära uppgifter som rörelsen ställs inför, kommer att finna sina anhängare. Och vi är övertygade om att den revolutionära socialismen därigenom kommer att slå rot på nytt i det iranska folkets och arbetarklassens kamp för befrielse.

Länge leve de arbetare, studenter, kvinnor och ungdomar som kämpar mot den islamistiska diktaturen!

Död åt regimen och dess underhuggare!

Seger åt de iranska arbetarna i deras kamp mot Mulla-kapitalisterna och seger åt den kommande revolutionen i Iran!

Perspektiv på kampen mot den islamistiska diktaturen i Iran inför de kommande slagen

Torsdagen den 11 februari är datumet som utropats till allmän högtid för minnet av den ”islamiska revolutionen” av regimen i Iran. Precis som under Tasu’a och Ashora-dagarna 27-28 december planeras åter för massprotester mot den islamistiska regimen. Återigen ska regimens egen högtidsdag användas mot densamma. Ett nytt slag är att vänta.

Inför torsdagens protester har den klerikala diktaturen skäl att oroas. Djupet i radikaliseringen av den iranska befolkningen går inte att mäta med exakthet, och dynamiken i kampens utveckling har en delvis oförutsägbar karaktär. Men de protester som ägde rum under Tasu’a och Ashura-dagarna innebar en markant höjning av temperaturen. Trots ett omfattande och brutalt våld från regimen uppbådade de demonstrerande i stort antal en imponerande kampvilja. Den kommande protesten blir därför en viktig mätare för att kunna bedöma djupet och varaktigheten i rörelsens förmåga till kamp.

Frågan om hur den iranska revolutionen ska kunna segra och vilken taktik och strategi som nu är att föredra i kampen mot den allt mer isolerade regimen har mot denna bakgrund debatterats livligt inom den iranska oppositionen. Det är en mycket viktig diskussion för revolutionära socialister att delta i, eftersom den kommer att påverka ställningstaganden i kampen framöver. För att kunna göra ett inlägg kommer jag i den här artikeln först att kort upprepa den analys av de iranska reformistiska ledarnas politik som vi tidigare gett uttryck för på denna hemsida, men mot bakgrund av några av de viktigaste händelserna den senaste tiden.¹ De pacifistiska uppmaningar som kommit från skilda delar av oppositionen kommer sedan att diskuteras, innan jag tar itu med frågan om vilket perspektivet på kampen borde vara om man, som vi, vill att de iranska arbetarna ska spela en ledande roll i den kommande revolutionen.

Tasu’a och Ashora
Först är det dock på sin plats att kort gå tillbaka till händelserna under Tasu’a och Ashora. Vad hände dessa två dagar i slutet av december?

Efter att hundratusentals under den första av de två dagarna begett sig ut på gatorna och protesterat i stora demonstrationer i alla större iranska städer, ägde under andra dagen allvarliga konfrontationer rum. Mot polisens och basiji-männens terror, som för dagen var mycket brutal och resulterade i åtminstone 35 döda, slog tusentals demonstranter tillbaka med kraft i framstötar som förde tankarna till 1979 års revolution. Med mod och beslutsamhet drevs regimens försvarare flera gånger på flykten och flera centrala gator i huvudstaden Teheran ockuperades under flera timmar. Med stärkt självförtroende började radikaliserade frihetskämpar att genomföra motarresteringar: De poliser och basiji-män som hamnade på efterkälken när massorna gjorde sina framstötar tillfångatogs, fråntogs sin utrustning och kastades efter omild behandling in i provisoriska fängelser. Vid en höjdpunkt stormades Teherans centrala polisstation efter att personalen drivits på flykten. Demonstranter försökte också inta teve- och radiohusen.

Utöver dessa aktioner och den avsaknad av rädsla som genomsyrade demonstranterna vittnade också slagorden för dagen om temperaturförändringen i det politiska klimatet. Inte bara Ahmadinejad, utan också den högste ledaren utpekades som måltavlor i slagord som hade en uttalat regimfientlig karaktär. Om spridningen av sådana slagord har många iranska kamrater vittnat. Också ledande reformister som räds en revolution känner sig nödgade att kritisera slagorden. Mir Hossein Mousavi, den politiske ledare som främst förknippas med det reformistiska lägret, gjorde tillsammans med ayatollan och storkapitalisten Hashemi Rafsanjani i samband med Tasu’a och Ashora uttalanden där de varnade för religiös splittring och tog avstånd från rörelsens militantare delar.

Reformisternas roll
Krisen för den iranska regimen och dess allt större tendens att förlita sig på våld för att försvara sin makt har, inte så förvånande, pressat den formella oppositionens reformistiska språkrör åt höger. Dessa kompromissmakare vänder sig mot en fullständig brytning med regimen, även om de samtidigt söker massornas stöd som ett sätt att försvara sina egna instabila positioner. Deras lojalitet med regimen går dock inte att ta miste på. Denna hållning präglar hela deras politik. Ställda inför massornas radikalisering backar de därför och försöker bromsa.

Ett slående exempel är Mousavi själv: I ett försök att i Tasu’a och Ashoras efterspel ta initiativet förde han fram en rad krav på reformer i demokratisk riktning, vilket inkluderade krav på politisk frihet och en reformering av konstitutionen. Mousavi har dock använt dessa krav som medel för att köpslå med regimen snarare än att uppmana massorna att kämpa för dem.

Den här strategin går i sista hand tillbaka på de klassintressen som Mousavi, på ett motsägelsefullt sätt, själv företräder. Själv drivs han ideologiskt av en vilja att återskapa de värden som enligt honom själv präglade den islamska republikens tidiga år. Tidigare en högt uppsatt man i den religiösa diktaturen personifierar han med sin politik ändå i objektiv mening det motstånd mot den styrande fraktionen som kommer från delar av den härskande klassen. Dessa privilegierade men åsidosatta kapitalister är missnöjda med att ha fått se sitt inflytande över staten minska i takt med att statens repressiva delar förstärkts. Genom Mousavi, som förvisso själv inte tillhör det rika toppskiktet (han är en man ur mellanskikten och har arbetat som lärare i arkitektur i universitetsmiljön), och genom andra reformistiska ledare, samt från stora delar det religiösa ledarskapet, får de sina krav på större inflytande artikulerade. De har dock ingen avsikt att försöka genomdriva ett uppror mot regimen som sådan – denna är trots allt i slutändan en garanti för försvaret av den privategendom och den klassordning som deras egna privilegier bygger på.

Oförmågan att bryta med regimen och rädslan för massornas radikalisering leder reformisterna att spela en mycket negativ och farlig roll. En tendens till öppen kapitulation kan nu skönjas: Mehdi Karroubi, som tidigare förklarade förra sommarens val för illegitimt, blev den förste mer framträdande ledaren som gav upp inför trycket från de konservativa då han i slutet av januari lät meddela att han erkänner den sittande presidenten i enlighet med den högste ledarens vilja. En tilltagande radikalisering kommer sannolikt innebära att andra reformmän som Khatami och Mousavi förr eller senare följer efter.

Farlig pacifism
Det är i detta sammanhang som vi har att ta ställning till de reformistiska röster som nu uppmanar de iranska massorna att avstå från att ta till våld gentemot regimen. Mousavi och många andra mäktigare reformister har inte så förvånande tagit avstånd från våldet, men liknande uppmaningar kommer också från andra håll inom rörelsen. Liberalen Sahabi, som drivit linjen att exiliranier bör avstå från att uppmana massorna att gå till ”våldsamheter”, är ett exempel.²

Pacifismen är förrädisk till sin karaktär och tjänar huvudsakligen till att försöka splittra rörelsen i olika läger. I slutändan är pacifismen i sin mest konsekventa form en avväpnande strategi som ställer massorna försvarslösa inför regimens terror. Det grundläggande misstaget som pacifisterna gör, obeaktat deras syften, är att de inte förmår att skilja på regimens våld och massornas. Medan den förres våld är systematiskt är det i högre grad spontana våldet som utövas av de senare ett uttryck för behovet av att försvara sig. Genom att bortse från detta faktum hamnar de pacifistiska frasmakarna, då de ansluter sig till dem som hetsar mot massornas våld, i själva verket på regimens sida. De vill retirera utan strid samtidigt som regimen går på offensiven.

Egentligen är ytterligare argument mot pacifism överflödiga. Det räcker med att se några av de filmer från gatudemonstrationerna som sprids på YouTube eller via sociala nätverk som Facebook för att inse att rörelsen måste använda sig av våldsamma metoder för att försvara sig. Icke-våld hjälper föga när polisen, ofta helt oprovocerat, skjuter skarpt in i obeväpnade folkmassor, eller när poliser kallblodigt kör över försvarslösa demonstranter med stora fordon försedda med särskilda kofångare (detta skedde flera gånger under Tasu’a och Ashora). Och kan man på allvar sätta sig till doms över demonstranter som spontant angriper Basijimilisens banditer och bödlar, samma föraktfulla män som varje gång de får tillfälle brutalt misshandlar, torterar och mördar utan urskiljning?

Som pacifismens kritiker korrekt påstår fyller också det våld som rörelsens radikalare delar tar till mot regimen en funktion eftersom det skapar ett tryck som får den att tveka.³ Rörelsen har ett intresse av att skada självförtroendet hos regimens mest våldsamma stöttepelare – för att göra den mindre benägen och kapabel att attackera. Skulle rörelsen helt avstå från att försvara sig och angripa, då skulle det å andra sidan kunna öppna för mer beslutsamhet från en regim som i allt högre utsträckning bara har att förlita sig på det nakna våldet som medel för sin maktutövning.

Logiken är enkel: Ställda inför en rörelse med förmåga att slå tillbaka är det inte helt riskfritt för regimen att släppa loss hela det repressiva artilleriet. Om den alltmer isolerade regimens väpnade styrkor, ställda inför alltmer obarmhärtiga order från överordnade, börjar vackla på avtryckaren i avgörande lägen kan splittringstendenser snabbt komma att skapa djupare sprickor som snabbt kan få de styrandes glashus att rämna samman. Under Tasu’a och Ashora kom flera rapporter om poliser som vägrat lyda order då överordnade beordrat skarpa skott in i folkmassorna.

Vilken väg framåt? För kollektivt självförsvar.
Om reformisterna inte kan anförtros någon ledande roll för den rörelse som nu i allt högre utsträckning tycks se regimen som sådan som sin fiende, och om den pacifistiska strategi som vissa röster inom oppositionen ger uttryck för är en återvändsgränd, vilken är då vägen framåt för de kämpande?

För det första torde frågan om ett kollektivt organiserat självförsvar vara en uppmaning med potential att vinna stöd från stora delar av de grupper av demonstranter som trots regimens hotelser och våldsamma angrepp väljer att gå ut på gatorna. Detta är dock ingen liten uppgift. För att kunna agera samordnat, och ännu hellre, i enlighet med överenskomna planer som utformats mot bakgrund av taktiska och strategiska överväganden, kräver organisering och förankring. Det är välkänt att den iranska rörelsen lider brist på detta, och de aktivister som ännu inte spärrats in i regimens fängelser har en oerhört stor uppgift i att försöka lägga grunden för en sådan organisering.

Fördelarna med ett kollektivt organiserat självförsvar är självklara. En rörelse som känner att den kan agera gemensamt och på ett klokt sätt när den ställs inför regimens repression kommer inte bara att ha bättre förutsättningar för stärkt självförtroende. Den kommer också i högre utsträckning att kunna sätta sig i respekt – både bland sina fiender och bland de skikt i det iranska samhället som idag förhåller sig passiva men samtidigt är sympatiskt inställda till rörelsen.

Frågan om självförsvar liksom andra som rör de mest brännande uppgifterna inför de kommande slagen är dock underordnade den större politiska frågan i sammanhanget, dvs. den som rör frågan om revolutionär strategi överhuvudtaget.

Involvera arbetarna!
I de artiklar som Arbetarmakt/Förbundet för Femte Internationalen tidigare publicerat har vi gång på gång betonat vikten av att den iranska arbetarklassen kliver fram som en organiserad kraft i rörelsen.⁴ Också många andra röster inom den iranska oppositionsrörelsens radikala falang ser behovet av detta. Argumenten ska bara upprepas i korthet.

Arbetarklassens aktiva involvering skulle inte bara kunna ge rörelsen ett kollektivt element att luta sig tillbaka på i fråga om organisation. Dess medverkan och de politiska krav som denna medverkan skulle medföra är också avgörande om rörelsen ska kunna närma sig en lösning på de uppgifter som situationen för Irans förtryckta ställer den inför. Det råder i Iran inte bara brist på demokratiska rättigheter och jämlikhet. Fattigdomen och nöden är svår för en stor del av den iranska befolkningen.⁵ En revolution mot den religiösa regimen som inte samtidigt riktar sig mot de egendoms- och klassförhållanden som utgör dess grundval kommer aldrig att kunna gå hela vägen i kampen för frigörelse. De iranska socialister som mot bakgrund av denna insikt nu kämpar för att sammanföra student- och kvinnorörelsen med de organiserade arbetarna, och som i mobiliseringen inför rörelsens aktiviteter ser möjligheten att med dessa mobiliseringar som medel sammanföra arbetare från olika platser och knyta dem närmare varandra, är därför värda allt praktiskt stöd från solidaritetsrörelsen.

För en revolutionär strategi – för ett nytt parti
Förvirring tycks dock råda när det kommer till frågan om vikten av politisk strategi för kampen. Ska revolutionära socialister nöja sig med att praktiskt försöka bistå arbetarnas organisering och involvering i rörelsen, eller ska de i samband med detta också kämpa för arbetarnas politiska organisering? Om man ska göra det sistnämnda, innebär inte detta i sådant fall en medveten kamp för att lägga grunden för ett revolutionärt ledarskap inom arbetarklassen, och, på sikt, skapandet av ett revolutionärt parti?

I de artiklar som publicerats av den organisation jag själv tillhör har argumentet för ett sådant perspektiv flera gånger framlagts. Men vikten av att organiskt sammanföra kampen för de omedelbara uppgifterna med kampen för att vinna de mest klassmedvetna arbetarna och kämparna i rörelsen mot diktaturen för bildandet av en revolutionär organisation kan inte nog understrykas. Utan ett politiskt parti kommer den iranska arbetarklassen i slutändan aldrig att kunna spela en ledande roll i kampen. Den kommer därtill alltid att tvingas förlita sig på att ledare från andra gentemot arbetarklassen fientligt inställda klasser ska sköta jobbet åt dem. Och de kommer att bli förrådda, snarare förr än senare. (Faktum är att de redan blir förråda idag. Nämnas kan att Mousavi, som i sin flirt med rörelsen flera gånger fördömt våldet från banditerna i Basiji, aldrig någonsin har uttalat sig mot den massiva repression som regimen riktat mot arbetare som försökt organisera sina kamrater i oberoende arbetarorganisationer.)

Mot bakgrund av de nuvarande styrkeförhållandena och den politiska situationen i allmänhet tycks dock många socialister och radikala anhängare till den iranska arbetarrörelsens kamp sakna en förståelse för vikten av att praktiskt försöka ta steg i denna riktning i nuläget. Det är förståeligt: Den iranska arbetarrörelsen är alltjämt svag och saknar samordning. Dess strider rör ofta (av högst förklarliga skäl) de mest akuta ekonomiska villkoren. Som en produkt av de uttalat revolutionära vänsterkrafternas misslyckanden och nederlagen på 1980-talet finns fortfarande inte bara en stor dos av skepticism gentemot alla förespråkare för partier, utan också ett starkt syndikalistiskt drag bland de politiskt medvetna arbetarna. Denna syndikalism gör en fetisch av den självständighet från partier som präglat de senaste årens försök till organisering.⁶

Argumenten mot den uttryckliga politiska organiseringen av arbetarna varierar, men andas en grundläggande pessimism och avsaknad av tilltro till möjligheten att ta några konkreta steg i denna riktning i nuläget. Oftast tycks det tas för självklart att vänstern i den nuvarande situationen bara har att hoppas på att rörelsens kamp ska resultera i att den får ett ökat utrymme att växa i framöver. Shora Esmailian, välkänd talare på den radikala svenska vänsterscenen, gav uttryck för pessimismen i en intervju i januari, när hon, efter att ha konstaterat att vänstergrupperna i exil har dåligt förtroende i Iran, nöjde sig med kommentaren: ”Man kan hoppas på en revolution även om det inte finns en livlig vänster. Mer pressfrihet och ökade medborgerliga rättigheter kan bara vara positivt… Det skulle ge stora möjligheter för sociala rörelser, som vänstern och arbetarrörelsen, att växa fram igen”.⁷

Problemet med Esmailians uttalanden är inte vad hon säger så mycket som det hon inte säger. Andra röster har tänkt tanken till sin slutpunkt och föreslagit en strategi i enlighet med ett liknande perspektiv. A. Abadani skriver i en artikel på bliggen Revolutionary Flowerpot Society att den iranska rörelsen har allt att vinna på att de reformistiska ledarna behåller sina maktpositioner så länge som möjligt. Genom förlängningen av regimens interna maktkamp ska de halvlegala förhållanden som möjliggör viss organisering bättre kunna bevaras, vilket är till förmån för en arbetarklass som behöver tid för politisk organisering. Abadani, som förvisso inte är pacifist, menar också att det är i rörelsens intresse att inte kritisera reformisternas val av kampmetoder, och kritiserar dem som angriper legalistiska metoder för kampen.

Det är givetvis sant att rörelsen mot regimen har allt att vinna på att det utrymme som möjliggör oberoende organisering inte minskas. Men när argument av det här slaget mobiliseras till förmån för en strategi som förespråkar bevarandet av en obruten koalition mellan arbetarklassen och de delar av kapitalistklassen som för tillfället hamnat på kant med regimens nuvarande ledarskap, då är det ett uttryck för en inställning som lutar åt mensjevism. En sådan inställning har inte sällan motiverats av hänvisningar till dåliga styrkeförhållanden

Det är så klart inte pessimistiskt i sig att konstatera de för arbetarklassen ofördelaktiga styrkeförhållandena i den nuvarande situationen. Det vore ytterst oseriöst att bortse från dem. (Arbetet med att reorganisera arbetarna och sammanföra dem är av oerhörd betydelse.) Det är också ett faktum att den kraft som bland de iranska arbetarna skulle kunna ta på sig en ledande roll som revolutionär förtrupp idag saknas. Men den som med hänvisning till dessa fakta avskiljer kampen för att bygga upp den iranska arbetarrörelsens stridsduglighet här och nu från de revolutionära uppgifterna – att lägga grunden för ett nytt parti – begår ett allvarligt misstag. Det är detta vi kritiserar.

Kampen för ett övergångsprogram
Trotskij påpekade en gång helt korrekt i ett inlägg i diskussionen som följde på de spanska arbetarnas nederlag mot Franco att ”ett sådant (revolutionärt, min anm.) parti måste finnas tillgängligt före revolutionen, eftersom processen att skola kadrerna kräver lång tid, och revolutionen har inte råd med denna tid”.⁸ Det är ett faktum att de revolutionära krafterna i Iran i dagsläget är små och uppsplittrade, och att de i avsaknad av ett parti med verkligt inflytande över arbetarklassen inte kan ge kampen den inriktning som behövs för att utmana reformisternas ställning. Detta betyder inte att kampen är meningslös.

Uppgiften i nuläget måste tvärtom bestå i att tålmodigt argumentera för ett revolutionärt program som för arbetarna och studenterna pekar ut en alternativ strategi för makten, och som i sin strategi också fäster uppmärksamhet vid de mest brännande krav och uppgifter som rörelsen står inför i dag. De som kämpar för ett sådant program måste också argumentera för att arbetarna i samband med att de sammansluter sig på högre nivåer påbörjar en debatt om den typ av parti som klassen behöver för att kunna tillvarata och kämpa för sina gemensamma intressen. De måste överhuvudtaget förespråka en taktik och strategi som står i överensstämmelse med klasskampens och revolutionens objektiva utveckling och de behov som denna utveckling skapar.

Kampen för ett sådant program och för sådana metoder måste bedrivas i kombination med en skoningslös kritik av de reformistiska ledarnas förräderier. Inte i abstrakt mening dock – inför varje slag måste enhetsfronter med de mer moderata krafterna eftersträvas för att sätta maximalt tryck på regimen. Det betyder inte att man måste kompromissa med sin politik, men det ger revolutionärer möjligheten att utifrån konkreta erfarenheter avslöja reformisterna i handling och att därigenom vinna förtroende och anhängare.

I dagens iranska situation handlar frågan givetvis om att påbörja arbetet med att samla en kärna av kämpar för att bygga upp en kader för framtida strider. Det är till sin karaktär en ojämn kamp, men den är helt nödvändig i ett längre perspektiv. Bara befintligheten av en revolutionär kader som härdats och disciplinerats av de prövningar som kampen medför kommer att kunna skapa förutsättningar för uppvaknandet av den revolutionära socialismen i den iranska arbetarrörelsen. Om så bara en liten men stridbar organisation kan byggas under den kommande tiden så kommer ett historiskt steg att ha tagits. Redan idag borde diskussionen/debatten om ett sådant program därmed inledas. Vår förhoppning är att det förslag på en skiss till ett sådant program vi själva framställt skall ses som ett bidrag till denna diskussion/debatt.⁹

Gunnar Westin

¹Se t.ex. Hardy, Den senaste repressionen i Iran speglar en regim i kris
² Se Sholeh Iranis artikel Motstånd eller kompromiss i Internationalen 1/10.
³ Se A.Abadanis artikel The Unbearable Loneliness of the Iranian People, publicerad på bloggen Revolutionary Flowerpot Society (100207)
⁴ Se t.ex. E.Monteros artikel Iran på randen till revolution
⁵ Enligt en uppgift från en iransk kamrat erkänner regimen själv att fler än 14 miljoner av den islamiska republikens medborgare lever i fattigdom. Inflationen och växande arbetslöshet ska också ha fortsatt att öka drastiskt under den gångna hösten och bidragit till förvärrade förhållanden för de redan hårt prövade arbetande klasserna.
⁶ För en diskussion om senare organisationsförsök och en inblick i den politiska diskussion som förs bland arbetaraktivister gällande förhållandet till partier och till vänstern, se Shora Esmilians och Andreas Malms bok Sprängkraft i Iran – Arbetarkamp och krigshot, utgiven 2005 av förlaget Federativ.
⁷ Se Flamman 100114,  Grön rörelse tar tillbaka regimens symboler.
⁸ L.Trotskij: Klassen, Partiet och Ledarskapet (oavslutad artikel från 20 augusti 1940).
⁹ Se S.Hardys artikel För frihet från regimen och frihet från imperialismen
Artikeln har även översatts till farsi.

NPA har från början ställt sig tydligt till vänster om partier som Rifondazione Comunista, Linkspartei m.fl. I sitt utkast till program förklarade NPA att kapitalismen inte kan reformeras utan måste störtas. Partiet uttalade sig för att inte medverka i borgerliga regeringar, att organisationen inte ska vara ett parti som är inriktat på val och poster, utan ett parti för aktivister, sociala rörelser och kamp.

NPA och dess ledande representanter från det tidigare LCR (Ligue Communiste Révolutionnaire, f.d. sektion i Fjärde Internationalen) förespråkar också arbetarkontroll och radikala aktionsformer som den politiska generalstrejken.

Samtidigt uppvisade NPA från början politiska svagheter som är ett arv från dess ledande politiska kraft, LCR. Även om NPA förespråkar den politiska generalstrejken och ”ett alternativ” till kapitalismen, ja, även en revolution, anger man inte hur den ska uppnås. Frågan om makterövringen, krossandet av den borgerliga staten och dess ersättande med arbetarklassens råd och beväpnade organ förblir ”öppen“.

Men även i ”dagspolitiken” gör sig dåliga traditioner påminda. Partier agerar förvisso utanför ockuperade företag, understöder strejker och radikala kampmetoder. Det drog därmed på sig den reformistiska fackliga byråkratins vrede – särskilt från CGT – som anklagade NPA för att blanda sig i ”fackliga frågor”, dvs. att ifrågasätta klassamarbetspolitiken (det sociala partnerskapet).

Men NPA har inte försökta att organisera sina fackliga medlemmar och andra militanter som en organiserad opposition mot den fackliga ledningen på ett program för att erövra fackföreningarna och bygga upp en basrörelse.

NPA i början av 2009
Dessa svagheter visade sig också tydligt när kampen mot den kapitalistiska krisen i Frankrike nådde sin första, förrevolutionära höjdpunkt. I januari och mars 2009 ägde två stora generalstrejker med flera miljoner deltagare rum liksom stora protester i hela landet. NPA agiterade i den rörelsen alldeles riktigt för parollen ”obegränsad generalstrejk”.

Regeringen var på defensiven, vilket skärptes ännu mer genom generalstrejken i Guadeloupe i mars. NPA understödde även den kampen och dess antikoloniala och upprorsliknande tendenser.

Men NPA försummade att i agitationen mot krisen mobilisera alla sina medlemmar, sina lokalavdelningar, medlemmarna i fackföreningarna, partiets företrädare i kommunala församlingar gemensamt och engagerande i mindre, kämpande enheter.

De använde inte den här perioden för att energiskt rikta parollen om generalstrejk till fackföreningarnas ledare liksom till de andra vänsterpartierna – speciellt till kommunistpartiet och Parti de Gauche (Vänsterpartiet).

De försummade att förbinda kravet med agitation för arbetarnas kamporgan i fabrikerna – valda och avsättningsbara strejk- och aktionskommittéer – och samordna dem nationellt, för att därmed skapa rådsliknande organ för att förbereda och leda generalstrejken.

Dessutom överläts det åt varje medlem, varje lokalavdelning i partiet att avgöra om de ville göra något för parollen om generalstrejk eller inte. Många gjorde mycket, andra – framför allt de reformistiska eller högercentristiska krafterna – förblev passiva.

Det var desto mer ödesdigert eftersom NPA inte bara är ett stort propagandasällskap, utan ett – om än litet – parti, som snabbt lockade 10 000 medlemmar – betydligt mer än den ”radikala” vänstern och också den dominerande politiska kraften, LCR, som räknade 2–3 000 medlemmar. NPA är, kort sagt, ett parti som organiserar en betydande del av avantgardet, den mest medvetna och kämpande delen av arbetarklassen i Frankrike.

Demobilisering
Under krisperioden från januari till mars 2009 försummade NPA att etablera en alternativ ledning till kommunistpartiet, Parti de Gauche och den fackliga byråkratin och förankra den på arbetsplatserna.

Det underlättade inte bara för regeringen, som hade betydande problem. Det underlättade också för byråkraterna i de reformistiska partierna och fackföreningarna, vilka hur som helst inte ville ha någon maktstrid med regeringen och som tröstade basmedlemmarna med två endagars generalstrejker och några vaga löften.

Framför allt lyckades de använda slutet av fasen med generalstrejker och den svagare mobiliseringen till första maj för att få bort arbetarklassens och vänsterns uppmärksamhet från frågan om tillspetsningen och radikaliseringen av kampen på arbetsplatserna och demonstrationerna och länka över det på valens säkrare spår.

Vändningen till regionalvalet
Under sommaren 2009 dominerade förberedelserna inför regionalvalet 2010 diskussionerna i den franska vänstern – även i NPA!

Parti de Gauche och kommunistpartiet gick tillsammans med den vänsterliberala offentligheten på offensiven. Inför regionalvalet skulle gemensamma listor ställas upp. De reformistiska partierna argumenterade för att regionalvalet inte bara ska vara en manifestation mot Sarkozys UDF, utan det ska också i så många valkretsar som möjligt säkra en ”vänstermajoritet” med socialistpartiet, miljöpartiet och även med MoDem (Mouvement Démocrate, en splittring från Sarkozys UDF).

Nu avvisar NPA sedan sitt grundande att bilda gemensam regering med öppet borgerliga partier eller högerreformister som socialistpartiet. De höll också vid förhandlingarna fast vid att det inte kan bli några gemensamma listor om inte kommunistpartiet och Parti de Gacuhe ansluter sig till en sådan hållning och håller fast vid det som ett vallöfte. Det var varken kommunistpartiet eller Parti de Gauche beredda att göra.

NPA:s andra förutsättning för en valallians var en rad med minimikrav. Men de avstod från att agitera för ett revolutionärt program, ett program med övergångskrav i valet.

Förlamning
Eftersom kommunistpartiets och Parti de Gauches och NPA:s hållningar står mot varandra när det gäller inträde i regionala regeringar, skulle de flesta dra slutsatsen att förhandlingarna om ett gemensamt uppträdande i valet var över och att NPA skulle uppträda självständigt.

Men inte NPA:s ledning! Trots kommunistpartiets klara hållning följde NPA:s ledning en ”förhandlingsinriktning”, som varade från sommaren 2009 till årets slut. I månader blev regionalvalet till huvudämne för NPA, och diskussionen organisationens ”huvudaktivitet”.

Det fanns goda möjligheter för andra aktiviteter (stöd till kampen på arbetsplatserna, protester på universitet och i skolor, de papperslösas strejk). Flera lokalgrupper var också engagerade i sådant arbete. Men partiet i sin helhet koncentrerade sig på regionalvalet – och inte ens på valkampen, som börjar först nu, utan på frågan om valallianser. Det medförde en stark nedgång i medlemmarnas aktivitet och i flera lokalavdelningar till inre förlamning.

Tre flyglar
Debatten tog också mycket plats eftersom tre flyglar bildades i ledningen och bland basmedlemmarna. När NPA:s nationella ledning sammanträdde i november visade sig också tre tydliga strömningar.

Partiets högerflygel talade inte bara för fortsatta förhandlingar om en gemensam lista, utan upphöjde det till en strategisk uppgift. De förespråkar i grunden en återgång till LCR:s politik (framför allt dess högerflygels politik) innan NPA grundades, som ser skapandet av en ”plural vänster” inklusive vänsterreformisterna som det strategiska målet. Den här flygeln var och är beredd att ingå i valallianser och framtida regionala regeringar som inkluderar socialistpartiet och MoDem. För att undvika för stora motsättningar i partiet föreslog den här flygeln att sådana beslut efter valet ska fattas ”på regional nivå”.

Partiets centrum, till vilket NPA:s, det tidigare LCR:s och Fjärde Internationalens viktigaste partiledare som Besancenot hör, anslog en mer kritisk ton. Förhandlingarna gick ”dåligt”, vilket främst berodde på kommunistpartiets hållning. Kommunistpartiet försökte dessutom att inte bara politiskt utan också vad gäller placeringen på listorna missgynna NPA. Men även centrum avvisade ett slutstreck för de månadslånga förhandlingarna. De föreslog nya angreppssätt för en överenskommelse, eftersom de fruktade att reformisterna skulle lägga skulden för ”vänsterns splittring” och eventuella dåliga valresultat på NPA. Om ytterligare förhandlingar också misslyckas föreslår centrum att NPA ska kandidera själva.

Partiets vänsterflygel, som stöder sig på några större lokalavdelningar (som Mulhouse) och LO-fraktionens medlemmar i partiledningen, avvisade vidare förhandlingar. Det är meningslöst att slösa mer tid på dem. NPA måste dessutom ta sig ur sin fixering vid diskussionen om regionalvalet och åter bli ett aktivistiskt parti, som ingriper i kampen på arbetsplatserna, startar kampanjer och försöker bygga upp motståndet. Valet ska användas till agitation för ett omedelbart program mot krisen, såsom Lutte Ouvrière gjorde i valen i slutet av 1990-talet.

Även om detta ”omedelbara program” från Lutte Ouvrière inte är något revolutionärt handlingsprogram, och vänsterflygeln i den nationella ledningen inte heller formulerade ett sådant program, var kritiken ett steg framåt.

På ledningsnivå stöder omkring hälften centrums förslag, cirka 30 procent högerns förslag och omkring 20 procent vänsterns förslag. NPA:s ledning beslutade därför att fråga medlemmarna om de tre förslagen. Så skulle ett kontroversiellt förslag understödas av medlemmarnas bindande röst. Men omröstningen, i vilken Förbundet för Femte Internationalens anhängare uppmanade till stöd för vänsterns förslag, gav ett förvånande, ja, oroande resultat.

Det var överraskande att det inte blev något tydligt resultat. Centrum erhöll 1 554 eller 36 procent av rösterna, högern 1 358 eller 31,5 procent och vänstern 1 232 eller 28,5 procent.

NPA sönderfaller alltså i tre läger, som vart och ett representerar ungeför en tredjedel av medlemmarna. Centrum är svagare än högern och vänstern bland medlemmarna, vilket talar för att det förestår en polarisering i partiet.

Så långt är allt gott och väl. Det verkligen skrämmande var det ringa antalet avgivna röster – omkring 4 500 – när man dessutom kunde rösta skriftligt. Det visar att bristen på aktivitet och koncentrationen på ”valdebatten” lett till en försvagning. I början av 2009 förenade NPA omkring 10 000 aktiva.

Hur gå vidare?
Allt detta visar att det är nödvändigt med en omläggning av kursen i NPA. Vänsterflygeln måste organisera sig för det! Partiet måste klargöra kontroversiella strategiska frågor. Det behövs en kriskongress för det! Alternativet står klart: Antingen går NPA längs vägen att bli ett vänsterreformistiskt bihang till kommunistpartiet och Parti de Gauche, som högern föreslår, eller så blir partiet en kamporganisation som med stöd av ett handlingsprogram visar den franska arbetarklassen en revolutionär utväg och representerar ett verkligt alternativ till reformismen. Det är detta våra kamrater i NPA kämpar för!

Martin Suchanek