Nilsson citerar två passager ur min artikel som ett exempel på ”det ständiga trotskistiska etoset” (rubriken för hans artikel). I passagerna hävdar jag att valplattformen vittnar om att Vänsterpartiet accepterar det kapitalistiska systemet och att det övergett kampen för socialismen. Nilsson skriver sedan:

Men om vi inte lyckas förklara vår politik så spelar det ingen roll hur många gånger vi använder orden Socialism eller Kapitalism i en text. För i slutänden spelar det ingen roll vilka ord vi använder så länge vi lyckas inte fylla dem med våra värderingar och berättelser. Med rätt innehåll läser jag gärna en valplattform full med löntagare, frihet, klimatutmaningar och privatism!

Jag blir något förvånad över denna anmärkning då mina påståenden, som i Jesper Nilssons kommentar rycks ur sitt sammanhang, grundar sig i en analys av innehållet i plattformen. Denna analys utgör det centrala i min artikel. Jag för överhuvudtaget ingen diskussion om avsaknaden av vissa begrepp.

Personligen tycker jag att frågan om de begrepp man använder och inte använder när man presenterar sin politik är av underordnad betydelse i förhållande till innehållet. Vilket inte innebär att den är oviktig. När en förskjutning av ett konkret politiskt innehåll åt höger går att konstatera, och när denna förskjutning så passande kombineras med övergivandet av socialistiska begrepp till förmån för andra begrepp som lånats ur den borgerliga politiska terminologin, anser jag att det finns goda skäl att framhålla det opportunistiska i detta. Och att sätta det i sitt innehållsliga sammanhang. Om det är detta som Jesper Nilsson tillskriver ”trotskismens etos” skulle jag inte ha något att invända.

Problemet blir när debatten fastnar i en diskussion om begreppen tagna från sitt sammanhang. Då blir den ytlig. Och en metod som stannar vid det ytliga utan att tränga in där under och ta sig an innehållet kan i vissa sammanhang lätt tjäna som en sorts försvar mot kritik av detsamma. Det blir en sorts intellektuell kvasidiskussion som i det väsentliga allt som oftast bara tjänar bevarandet av stilleståndet. Positionerna blir låsta.

Jag vill nu inte gå så långt som till att anklaga Jesper Nilsson för att detta i själva verket skulle vara hans syfte när han försöker tillskriva trotskismen en sådan ytlig metod. Givande för diskussionen om plattformen och debatten om den vore det i vilket fall som helst om han redogjorde för vad han själv anser om innehållet i sin nuvarande form. Och, om han är kritisk, vad innehållet borde bestå i. Låt debatten handla om politiken.

Gunnar Westin

Jeremy är lärarassistent vid en lokal skola och spelar en aktiv roll som fackligt förtroendevald i Lambeth. Han har deltagit i lokala ansträngningar för att skydda allmännyttans bostäder och sitter i ledningsgruppen för den nationella kampanjen Rätt till arbete som kämpar mot arbetslösheten.
Under poststrejken före jul anslöt sig Jeremy regelbundet till strejkvakterna vid sitt lokala postkontor i Nine Elms för att visa sitt stöd.

Jeremy säger: ”I likhet med oss andra, kände sig många postanställda svikna av Labours regering, som inte lyfter ett finger för arbetande människor. Eftersom Labour varit en sådan besvikelse, finns det en verklig fara för att högern och det högerextrema BNP komma att gå framåt i det här valet. Jag vill visa att det finns ett antikapitalistiskt alternativ till fattigdom och rasism.

Jeremy är för arbetaraktioner som kan stoppa förluster av jobb och nedskärningar i offentlig service, som hälsovård och utbildning, vilket de tre stora partierna planerar.

Han siktar på att ställa upp som en del av den fackliga och socialistiska koalitionen TUSC, som ställer upp kandidater i ett antal valkretsar i landet.

”Jag uppmanar lokala fackliga aktivister, politiska anhängare och kampanjgrupper att ställa sig bakom min kandidatur. Tillsammans kan vi visa att det finns ett alternativ till kapitalismen.

Jag kommer att kämpa för det alternativet – socialismen.”

Workers Power (London) nr 342

Workers Power välkomnar den nya politiska plattform som kallas Trade Unionist and Socialists Coalition (TUSC), som lanserats av en koalition bestående av Socialist Party (SP) och två fackliga generalsekreterare: Bob Crow från transportfacket RMT och Brian Caton från fängelseanställdas fack POA.

Dess sammansättning liknar den allians som ställde upp som No2EU i EU-valet i juni, även om Storbritanniens Kommunistiska Parti, som ger ut dagstidningen Morning Star, och RMT:s ledning inte stödjer kampanjen.

Dess politik är ett framsteg jämfört med andra valinitiativ på senare år. TUSC är motståndare till kriget mot Irak, privatisering av offentlig service och ”är eniga om behovet av massomfattande motstånd mot den härskande klassens offensiv, och för ett alternativt program med vänsterpolitik för att hjälpa och leda ett sådant motstånd.”

Uttalandet slår också fast åtagandet att ”de stora företag och banker som dominerar ekonomin ska överföras i demokratiskt, offentligt ägande, så att produktion och service kan planeras för att tillmötesgå allas behov och skydda miljön”.

Workers Power uppmanar alla fackmedlemmar, arbetare, socialister och antirasister att rösta på koalitionen där den ställer upp.

För att föra initiativet vidare bör organisatörerna öppna det och bjuda in antikapitalistiska och socialistiska organisationer att ställa upp på den gemensamma listan. Jeremy Drinkall, medlem i Workers Power och kandidat i valkretsen Vauxhall i södra London, har redan skrivit till organisatörerna och föreslagit att han ska ställa upp under TUSC:s baner och vi ser fram emot ett snabbt svar.

Kritisk bedömning
Med tanke på den utbredda besvikelsen med Labourpartiet, liksom den växande arbetarkampen och den historiska kapitalistiska krisen, har en enorm potential funnits under det senaste året att utmana Labour.

I det här sammanhanget är det verkligen slående hur litet väsen man har gjort av lanserandet av TUSC, och verkligen hur sent det har skett. En konferens om arbetarklassens politiska representation som stöddes av RMT avvisade i november idén att den här alliansen skulle ställa upp i valet.

Trots bristen på bredare stöd lanserades initiativet vid ett slutet möte mellan SP och Crow och Caton. Det var sannerligen inte den ”öppna och demokratiska konferens” för att diskutera ett alternativ till Labour som många i vänstern arbetat för och hoppats på. Om en sådan konferens hade sammankallats exempelvis i september kunde den ha samlat hundratals militanter från olika strejker bakom kampanjen och ställt upp en mängd kandidater.

Men istället ser det ut som om TUSC bara kommer att ställa upp en handfull kandidater. Den här oförmågan att engagera och införliva ett bredare skikt av arbetare i kamp är verkligen en besvikelse.

Olyckligtvis är det ännu ett exempel på ett initiativ som tagits bakom slutna dörrar, där det politiska programmet sedan presenteras som ett ultimatum.

Antikapitalism överst på dagordningen
Workers Power har energiskt arbetat för ett nytt antikapitalistiskt parti under den senaste perioden. Vi har samlat mer än 400 underskrifter från anhängare till idén och tagit upp frågan på demonstrationer och i fackföreningar. Vi anser att ett nytt arbetarparti är avgörande för arbetarklassens politiska utveckling i Storbritannien och vi vill att partiet bildas med en tydlig antikapitalistisk politik med klasskamp för att bekämpa krisen.

I det avseendet skulle vi ha önskat att TUSC rakt ut sade att det är det kapitalistiska systemet som ska beskyllas för offensiven mot våra jobb och vår service och att samhället behöver göra sig av med vinstlogiken och ifrågasätta den kapitalistiska egendomen om arbetarklassen ska kunna vinna.

Inte desto mindre erbjuder TUSC potentiellt ett tillfälle för en samlad utmaning av Labour i det kommande valet. Ett bra resultat för TUSC kommer att understryka behovet av ett nytt antikapitalistiskt parti och vi uppmanar den bredare vänstern och arbetare att ge dem sitt stöd i det kommande valet.

Workers Power (London) 342

Till vänster: Vykort målat av Mario i fängelset, 2007.

Till informationssidan om Mario, med hans nya adress.

Viktor Janukovitj, som för närvarande leder i opinionsundersökningarna, använder en måttligt prorysk retorik, förlitar sig på stödet från lokala oligarker från Donetskklanen med centrum i det rysktalande östra Ukraina. Sittande premiärminister Julia Timosjenko spelar på de moderata ukrainska nationalisternas strängar, medan hon suger så mycket blod som möjligt från de yngre generationernas framtid genom att underteckna skräckinjagande avtal med IMF.

Landet står inför ett rent geopolitiskt val, vilket har varit fallet ända sedan självständighetens början. Ryska språket mot ukrainska språket, östvänligt mot västvänligt, panslavism mot ukrainsk nationalism. De ekonomiska programmen, i den mån de finns, kan knappast skiljas från varandra hos de två kandidater som återstår i presidentvalet. Båda kandidaterna använder en valkampanj enligt modellen ”låt ditt hjärta vägleda dig”, avger inga löften men många abstrakta plattityder. Timosjenko avsade sig ansvaret för landets ekonomiska tillstånd när hon försökte undvika att nämna att hon själv är sittande premiärminister. Istället förde hon fram uppmaningen ”Om ni bry er om varandra är krisen snart över”. Janukovitjs kampanj gick från parollen ”Jag hör er, jag kommer att beskydda er” till det mer ambitiösa ”Låt oss ena landet!”

Den i hög grad impopuläre sittande presidenten Viktor Jusjtjenko gjorde, efter att ha upptäckt sitt fullständiga nederlag i valets första omgång, uppgiften att ena landet mycket svårare genom att ge en så kontroversiell gestalt som Stepan Bandera, ledare för en separatistisk ukrainsk grupp som samarbetade med Nazityskland i sina försök att uppnå självständighet för Ukraina, statusen som Ukrainas hjälte. Bandera uppfattas som en symbol för frihetskamp bland människor i landets västra del och som en förrädare i den östra prosovjetiska delen.

Samtidigt som beslutet hälsades med upphetsning i Lvov i väst, brände en del människor i Sebastopol på Krim i ilskan sina pass och menade att de inte ville vara medborgare i ett land som gör hjältar av sådana personer. Jusjtjenkos resultat på 5,45 procent är det sämsta resultatet någonsin för en sittande president. Han slog därmed det tidigare rekord som innehades av den tidigare slovakiske presidenten Rudolf Schuster 2004.

Hans nederlag avslutar berättelsen om den så kallade oranga revolutionen, under vilken många socialistiska tal hölls men inget förverkligades. Istället ställdes människor inför en ultrahögerpolitik med ukrainisering, likgiltighet inför de nationella minoriteternas problem och en utrikespolitik med Nato i centrum. Allt detta misslyckades med att få något större stöd bland människor, trots dyra reklamkampanjer, förbud mot ryska språket på biografer och våldsamt antirysk retorik.

Många människor i Ukraina betraktar situationen med förakt och ironi men gör ändå inte mycket för att förändra sakernas tillstånd. Efter årtionden med byråkratiskt styre i Sovjetunionen och messianska ledare av ett annat slag under självständigheten, har många människor förlorat förståelsen eller känslan för sin roll i att utforma samhället. Istället har de dragit sig tillbaka från sociala och politiska aktiviteter. De övre klasserna använder den här illusionslösa situationen för att fullfölja en nationalistisk dagordning för att säkra sig själva mot varje hot från vänster.

Trots problemen fortsätter progressiva människor från olika inriktningar till vänster att arbeta för att skapa ett verkligt arbetarparti, eftersom de hoppas att det kan medföra en våg av positiv internationalism, förena arbetarklassen i hela världen och läka den inre oenigheten i det ukrainska proletariatet. Låt alla nationaliteter i Ukraina, och de omgivande länderna, återigen leva i fred och harmoni. För att åstadkomma dessa förändringar måste arbetare och ungdomar vinnas för ett program med klasskamp och en idé om socialismen som inte är besmittad av stalinismens fasor.

Och det finns mycket att kämpa för. Ukraina drabbades hårt av recessionen 2008–2009. BNP föll 2009 med 15 procent och banksystemet hamnade i en omfattande kris. Arbetslösheten har stigit till nästan 10 procent. IMF gav Ukraina ett lån med de vanliga hårda villkoren för att överleva krisen. I november hotade IMF offentligt att dra tillbaka en kriskredit på 11,5 miljarder euro om Jusjtjenko genomförde de höjningar av minimilönen och pensionerna som parlamentet godkänt. Vem som än vinner valet kommer krisens kostnader att vältras över på arbetarklassen. Arbetarklassen behöver ett eget parti och kämpande fackföreningar för att bedriva ett effektivt motstånd.

Olyckligtvis glömde Ukrainas kommunistiska parti dessa grunder och tjänar sitt uppehälle genom att stödja kapitalister och nationalister i deras eviga mantra: ”Nato och EU – att vara eller inte vara”. De säger nästan inget om att återföra produktionsmedlen i arbetarklassens och de breda massornas händer, men talar en hel del om hur bra det är för kommunister att stödja Moskvapatriarkatets ortodoxa kyrka.

Vi verkliga revolutionärer i Ukraina måste därför arbeta för skapandet av Femte Internationalen, eftersom den kommer att bli en fyrbåk för uppvaknandet av arbetarklassens medvetande i Ukraina och hela världen, den socialistiska revolutionens fästning.

Anatolij Selenov

Nyhetsrapporterna är fyllda med bilder av allt fler amerikanska soldater och FN-militärer som blir skickade till Haiti. Nio dagar efter tragedin meddelar USA att de kommer att skicka ytterligare 4 000 marinsoldater och matroser till ön. Under tiden rapporterar journalister från BBC och andra nyhetsbyråer från plats efter plats att haitierna, som är upptagna med att dra fram offer ur spillrorna med sina bara händer, eller med att organisera provisoriska sjukhus och kök, inte har sett någon utländsk hjälp ännu.

Faktum är att USA:s och FN:s militarisering har hämmat hjälpinsatserna, inte underlättat dem, enligt ett antal välgörenhetsorganisationer. Inte heller har den oordning och plundring som det har pratats mycket om inträffat, förutom i en handfull isolerade fall – såvida man inte till plundring räknar svältande människor som tar mat från förstörda hus och affärer för att mätta sig själva och sina grannar.

Den här bedrövliga försummelsen hos Förenta Staternas regering, militär och även FN:s höjdare, har kostat tusentals fler liv och förlängt det fruktansvärda lidandet hos de överlevande. Det bevisar att USA:s första prioritet inte är att hjälpa, utan i själva verket den militära ockupationen av Haiti.

Medan den internationella hjälpinsatsen tog sin början, tog USA:s militär snabbt kontroll över Port-au-Princes enda flygplats. Flera tusen tungt beväpnade soldater från USA patrullerar området, vilket Sebastian Walker från Al Jazeera beskriver ”mer som den Gröna zonen i Bagdad än ett center för hjälpdistribution”. Inuti flygplatsen finns vitala vatten- och matförråd; haitier är utestängda från området.

Tillstånd att landa ges – eller nekas – av USA, med förtur för egna militärflygplan, och många internationella hjälpplan omdirigeras. Fem plan från Läkare utan gränser (Médecins Sans Frontières – MSF) med kirurgteam och utrustning omdirigerades till San Domingo, Dominikanska republikens huvudstad, 252 km iväg. Ett annat MSF-plan utrustat med ett uppblåsbart sjukhus blev omdirigerat till Samana i Dominikanska republiken, vilket skapade ett dygns försening innan det kunde landa bland haitierna. Ett franskt flyg som medförde ett komplett fältsjukhus vägrades landningstillstånd. Två mexikanska flygplan med livräddande utrustning avvisades också. Listan kan göras lång. Under tiden är amerikanska flygplan som transporterar soldater fria att komma och gå.

Patrick Elie, aktivist och före detta minister i Aristides regering, vilken störtades 2004 i en USA-stödd kupp, konstaterade: “Det finns inget krig här. Vi behöver därmed inga soldater… Besluten om vad som ska landa och vad som inte ska landa… borde fattas av haitierna.”

Bortsett från det faktum att den är underordnad USA, ser inte heller FN:s hjälpinsats särskilt annorlunda ut. ”Män i uniform, som rasar runt i fordon, bärande på vapen” är hur Sebastian Walker beskriver FN:s närvaro i Port-au-Prince. Den stora majoriteten av FN-personalen är alldeles tydligt inte där för att rädda eller hjälpa de överlevande, utan för att se till att lagarna efterlevs. Likväl lämnades många haitier att själva gräva i stenmassorna, ofta med sina bara händer eller med den mest basala utrustningen. Utanför huvudstaden måste människor för det mesta klara sig själva.

En nyhetsrapport från BBC hävdade att en by tvingades vänta i fyra dagar på att hjälp skulle anlända för att områdena först var tvungna att säkras av militären.

Bill Quigley, en USA-baserad förespråkare för mänskliga rättigheter i Haiti, anklagar medierna för att flygfotografera plundring, överdriva problemet och ge intryck av att haitier är laglösa och bortom hjälp. Det här ”rättfärdigar” i sin tur användningen av tungt beväpnade trupper, medan däremot Quigley säger: ”Militarisering hindrar understöd. Den humanitära hjälpens mål är radikalt annorlunda från militärens mål.”

Därtill är rasismen en faktor; för det mesta vita trupper uppträder annorlunda gentemot folkmassor av desperata svarta människor än hur de skulle reagera mot vita. Till och med BBC – vars personal på marken nu har börjat prata om haitiernas ofattbara mod, värdighet och gemenskap – pratade också till en början om ”pöbel” och ”gäng” och sa att säkerhet måste komma före hjälp. Demoniseringen av haitierna som ”plundrare” tjänade USA:s och FN:s dagordning för militarisering och var tydligt avsedd att göra det.

Nyhetsankare frågar konstant reportrar i Port-au-Prince om plundringens omfattning, nyheterna är ensidigt besatta av ”svart våld”, vilket påminner om det sätt på vilket New Orleans rapporterades om i efterdyningarna av orkanen Katrina.

Vad ligger bakom den här kapplöpningen från USA:s sida att ockupera den haitiska sidan av ön? Haiti har en lång historia av amerikanska militärinterventioner och -ockupationer som går tillbaka till början av 1900-talet, vilket har bidragit till förstörandet av Haitis nationella ekonomi och utarmningen av haitierna. Interventionerna inkluderar den CIA-sponsrade militärkuppen 1991, vilken störtade Jean Bertrand Aristides demokratiskt valda regering. Först när den styrande militärjuntan 1994 ställdes inför en folklig resning skickades 20 000 USA-sponsrade ”fredsbevarande” soldater för att ockupera Haiti. Det primära målet var inte att återställa demokratin, utan att förhindra folkliga krafter från att ta makten i en revolution.

USA och FN har själva inte bara gjort alltför lite för att lindra lidandet, de har också hindrat de 15 nationerna i Karibiska gemenskapen (CARICOM) att landa med hjälpresurser på Port-au-Princes flygplats. Jamaicas premiärminister, som inte är någon radikal, tvingades protestera mot den amerikanska militärpersonalens oförskämda behandling av honom när han anlände. På BBC World rapporterade en amerikansk jesuitläkare i Haiti att katolska och andra medicinska hjälporganisationer och räddningsteam i USA hade blivit tillsagda att inte åka till Haiti. Många hade struntat i detta råd och tog sig in via Dominikanska republiken.

Han sade också att han över huvud taget inte hade sett något av den internationella eller amerikanska militära hjälpen, inte heller hade han sett någon oordning bland den haitiska befolkningen. Han sa att de faktiskt hade organiserat hjälp åt sig själva, inklusive på hans fältsjukhus, bildat ordnade köer för de skadade som väntar på behandling och själva prioriterat de värsta fallen. Han sa att han skämdes över de amerikanska mediernas rapportering av skrämselhistorier om folkmassor som härjade och om gäng, och hans röst sprack av känslor när han sa att haitierna var ett ”ädelt folk” som uppträder med ofattbar självkontroll.

Något annat som är ofattbart är också beslutet från Royal Caribbean Cruises att fortsätta med sina uppehåll vid badorten Labadee på Haitis norra kust, 129 km från Port-au-Prince. Den privata orten, hyrd av Royal Caribbean från den haitiska regeringen, var nästan helt opåverkad av jordbävningen. Hamnen, som tar in gigantiska kryssningsfartyg, skulle kunnat användas för att lossa hjälpförråd, medan huvudstadens hamn var ur funktion. Men Royal Caribbean säger att amerikanska militärrådgivare förklarat att det var ”olämpligt”.

Vissa passagerare vägrade att gå i land, och en av dem kommenterade att de fann det kväljande: ”Jag kan bara inte se mig själva sola på stranden, leka i vattnet, äta en barbecue och njuta av en cocktail medan det där [i Port-au-Prince] finns tusentals döda människor som staplas i högar på gatorna, med de överlevande chockade och letande efter mat och vatten.”

Den amerikanska operationens omfattning och sammansättning är också talande: 9–10 000 soldater, inklusive 2 000 marinsoldater, ett hangarfartyg, ett amfibiskt attackfartyg och diverse amfibiefordon, landstigningsfartyg, kustbevakningsskepp och helikoptrar – och ett sjukhusfartyg. Innan jordbävningen var enligt rapporten antalet militärpersonal från USA i Haiti bara 60. Nu kommer det, tillsammans med FN:s styrkor, att vara ungefär 20 000 utländska soldater i Haiti – mer per capita än vad som för närvarande ockuperar Afghanistan!

Det kan inte finnas något tvivel om att de nuvarande händelserna innebär ett återkoloniserande av Haiti. Hillary Clinton tillkännagav: ”vi kommer vara här idag, i morgon och framöver”. Den nuvarande militära operationen inleddes ensidigt av USA med förevändningen att regeringen i Haiti hade kollapsat. De grep ”tillfället” med jordbävningen. De avgörande besluten ligger i händerna på det militära södra kommandot (SOUTHCOM), inte hos civila instanser.

SOUTHCOM har sitt högkvarter i Miami och kontrollerar USA:s militära installationer över hela Latinamerika. Dess outtalade uppdrag är att säkerställa bevarandet av underordnade nationella regimer trogna den nyliberala agendan. USA:s närvaro i Haiti skapar en bas från vilken USA kan genomföra sina strategiska och geopolitiska mål i Karibien, som i hög grad är riktade mot Kuba och Venezuela.

Snarare än att återställa den regering som utplånades av jordbävningen, är det troligt att USA kommer att fortsätta försöken sedan Duvaliers diktatur störtades (1986) – att förhindra en fungerande demokratisk regering, och att därmed underlätta Haitis underordnande under USA- imperialismen. En del av de här försöken kommer nu vara att återställa FN:s uppdrag att stabilisera Haiti (MINUSTAH), vars högkvarter förstördes av jordbävningen. Som vi redan sett, är USA:s och FN:s militära maskinerier helt kompatibla.

Ett inte oviktigt motiv är Haitis enorma naturrikedomar. Det dominikanska petroleumraffinaderiets ordförande Leopoldo Espaillat Nanita sade kort efter jordbävningen att Haiti – bortsett från stora outnyttjade oljeresurser och koppar – viktiga tillgångar av uran, zirkonium och iridium. De senare är ovanliga och värdefulla mineraler som används i högteknologiska industriella processer. Typiskt nog ansåg Nanita att dessa kunde användas för att betala av Haitis utländska lån. Under tiden har Bill Clinton och George Soros föreslagit att Haiti kan bli en plats för klädfabriker som letar efter billig arbetskraft eller någon slags historisk temapark om slaveriet för amerikanska semesterfirare. Inför sådana förslag står satiren själv avväpnad.

Inför denna ockupation som syftar till att plundra landet bör socialister och internationalister kräva:

Omedelbart slut på de militära operationerna

Dra tillbaka USA:s och andra länders militära fartyg från haitiskt vatten

Avväpna trupperna och ställ dem till civila verksamheters förfogande – eller kräv att de lämnar Haiti

Alla militära fordon och all utrustning som kan användas ska ställas under civil kontroll

Haitierna ska själva kontrollera hjälpinsatserna

Utöver det måste vi vara beredda att visa internationalistisk solidaritet med det haitiska folkets försök att återuppbygga sina liv och samhällen, hjälpa dem att organisera sig själva och inleda en kamp mot den lilla elit som har knutit sig själv till USA-imperialismen och exploaterat dem under så lång tid – samma parasiter och deras herrar som skapade och bevarade den fattigdom som förvandlade en naturkatastrof till en mardröm för miljontals haitier.

Christopher Newcombe
www.fifthinternational.org

Läs om marxismen och staten, anarkismen, kvinnans frigörelse, Vänsterpartiets historia och mycket mycket mer i vårt arkiv: Marxistiskt Perspektiv.

I ett land som Nepal står den politiska kampen i centrum. De maoistiska partierna, som är starka i Nepal, tog makten för några år sedan men lyckades bara åstadkomma att en öppet prokapitalistisk koalitionsregering återkom. Det visade svagheterna i maoisternas politik, deras åtagande att försöka utveckla Nepal som en demokrati samtidigt som den kapitalistiska ekonomin bevaras. Nu befinner sig maoisterna i opposition och organiserar generalstrejker för att försöka försvaga regeringens politiska bas.

Men den centrala uppgiften för socialister i Nepal är att kombinera kampen för demokratiskt styre med arbetarklassens och böndernas kamp för deras egen kontroll över ekonomin. Den nepalesiska arbetarklassen förde 2006, genom sina av maoisterna ledda generalstrejker, Prachandras CPN(M) till makten. Det visade att arbetarklassen kunde kämpa och besegra kapitalistklassen. Det som saknades var en politisk ledning som var beredd att överta makten i händerna på arbetarnas egna organisationer. Detta är Trotskijs strategi för permanent revolution och detta är det centrala budskap som Revolution Nepal kommer att kämpa för.

Vid sitt grundningsmöte antog gruppen ett uttalande och diskuterade en handlingsplan för de närmaste månaderna.

En medlem i Revolution Nepal, Rajesh, sade: ”Vi hoppas uppnå socialism i Nepal. Vi tror inte att den kan uppnås här eller någonstans med fredliga medel. Därför vill vi kämpa på ett revolutionärt sätt och situationen är mycket gynnsam för det.”

”Vi har tillräcklig styrka för att krossa makten och visa att kommunismen är den slutliga lösningen på alla Nepals och världens problem. Vi vill markera de ’imperialistiska’ och ’kapitalistiska’ ländernas natur, deras verkliga karaktär, och att det som de gör och vad de säger är helt olika.”

De andra sektionerna i Revolution kommer att arbeta sida vid sida med våra nya kamrater i Nepal, med stöd av Förbundet för Femte Internationalen, för att föra trotskismen till de arbetare och bönder som vill ha en revolutionär lösning på kapitalismens och imperialismens fasor i sina länder.

Uttalande från Revolution Nepal
Det senaste årtiondet har skakat Nepal som aldrig förr. Under 2006 strömmade tusentals nepalesiska arbetare och fattigbönder in till huvudstaden Katmandu, beslutna att störta tyrannen kung Gyanendra som hade förslavat det nepalesiska folket under så lång tid. Svälten tvingade dem att klättra upp på barrikaderna – men de lever nu fortfarande i hunger. Rörelsen nådde inte det slutliga steget att besegra den härskande klassen och krossa deras borgerliga stat. Idag äger en liten minoritet fortfarande jorden och fabrikerna, och fortfarande kan inte majoriteten av folket ta kontroll över sina egna liv.

Deras ledning, UCPN(M), tog inte steget att slå sönder kapitalismen, eftersom de faktiskt redan har slutit fred med det kapitalistiska systemet. De föredrar att sitta i parlamentet tillsammans med utsugarnas partier, istället för att upprätta en rivaliserande makt genom att grunda arbetar- och bonderåd.

Majoriteten av nepaleserna är fattiga och förtryckta och de vill gå till roten med problemen, de vill ha ett samhälle i vilket de kan styra sig själva. De vill ha socialism.

Samtidigt förnekas arbetarklassen, i de flesta av världens länder, även de mest blygsamma resultaten av den moderna teknologin. Över hela planeten dör miljoner av hunger. Nästan hälften av världens befolkning tjänar mindre än 2 dollar per dag. Miljarder är bundna av löneslaveriets bojor.

Nu visar klimatförändringarna för alla att den blinda jakten efter profit är i färd med att utplåna mänsklighetens grundläggande tillvaro.

Den historiska ekonomiska krisen visar för närvarande att kapitalismen som system inte ens fungerar.

Vi är en grupp nepalesiska ungdomar som vill avskaffa det här systemet med utsugning och utplåning. Vi tror att en massrörelse med arbetarklassen och de fattiga är nödvändig för att uppnå detta. Bara de som inte har något att förlora är verkligen beredda att bryta mänsklighetens bojor.

För att krossa de härskande klassernas makt, deras väpnade styrkor liksom deras hantlangare, räcker inte ett spontant uppror. Vi kommer att behöva en organisation som för samman vår styrka och förenar all kamp mot alla det nuvarande systemets barriärer.

Medan kapitalisterna brottas med varandra om den översta platsen, kämpar vi alla för samma mål. Vår fördel är att vi kan förenas världen över.

Det är inte bara ett alternativ utan en tvingande nödvändighet. Ett ensamt land kommer inte att vara tillräckligt starkt för att stå emot imperialisternas tryck. För att försvara sina privilegier kommer de inte att tveka att använda sina smutsigaste och mest destruktiva vapen.

Maoisterna i Nepal hävdar att det inte är möjligt att kämpa för socialismen just nu. Ingenting kunde vara mindre sant. Om det inte är rätt tid nu, när kommer det då att bli rätt tid? Överallt där det är möjligt får inte arbetarklassen tveka att gå framåt mot makten. Det är den enda vägen för att förverkliga våra drömmar. Vem som än förnekar det, stöder egentligen den nuvarande ordningen.

Vi anser att internationell organisering är ett absolut behov för varje revolutionär kamp. Vi behöver utbyta idéer, vi behöver förenas runt ett gemensamt program för att kunna handla gemensamt. Vi sympatiserar med den internationella ungdomsorganisationen Revolution och vill bygga en trotskistisk grupp i Nepal.

Kapitalismen har alltför länge hållit tillbaka mänskligheten. Det finns bara en väg till framsteg, för en framtid. För mänsklighetens verkliga utveckling finns det bara en lösning: Revolution.

www.fifthinternational.org

Borgarklassens försök att använda sig av chauvinism och etniska spänningar för att upprätthålla sitt politiska stöd har också misslyckats. I det kommande valet har de så kallade marxisterna i JVP ställt sig på Fonsekas sida, medan Ceylon Workers’ Congress opportunistiska ledare, Thondeman, har förblivit på Rajapakses sida.

Oavsett vem som segrar i valet kommer läget för Sri Lankas folk att fortsätta försämras. Levnadsstandarden sjunker redan för arbetarna och fattigbönderna, och läget kommer att bli ännu värre. Tidigare sa regeringen att prisökningarna berodde på krigsutgifterna. De lovade att freden skulle föra med sig välgång och högre levnadsstandard om folket bara drog åt svångremmen till stöd för en seger i kriget. Allt detta har visat sig vara lögner.

På grund av den globala ekonomiska krisen lyckades inte regeringen förhandla fram ett lån från IMF utan att samtidigt gå med på en rad åtgärder. Nu har IMF gått med på att låna ut motsvarande 18 miljarder till landet, men endast på villkoret att man skär ner på en rad statsunderstöd och på lönerna i den offentliga sektorn. IMF vill att regeringen ska minska inflationen från 9 procent till 7 procent under det första året för att det följande året minska den med ytterligare 2 procent. Regeringen har inte vågat lägga fram sin budget för parlamentet före valet – men vi kan vara säkra på att de planerar stora nedskärningar så snart valet är över.

Trots att kriget är över håller sig regeringen fortfarande med en armé på 300 000 man. Under kriget tog armén 25 procent av statsbudgeten. Nu rapporteras dessutom utlandsskulder att motsvara 90 procent av nationalinkomsten. Under sådana förhållanden står folket definitivt och mycket snart inför svåra tider. Regeringen blir redan allt mindre populär.

Generalen har inte heller några planer för att lösa krisen. Han har bara sagt att han står för ”demokrati, disciplin och kamp mot korruptionen”. Det skulle vara självbedrägeri att förvänta sig mer demokrati från generalen än vi hade under Rajapakse. Båda står för en nyliberal politik. Generalen är ansvarig för att ha krossat det tamilska folket, och han var presidentens utvalde militäre ledare. Även om det inte finns någon tydlig statistik över döda och skadade är dessa män, till och med enligt regeringens egna siffror, ansvariga för 75 000 döda på båda sidor, inklusive minst 10 000 civila.

Systemet med en exekutiv president är ett hot mot demokratin och förtrycker folket
Presidentsystemet har skadat folkets demokratiska och mänskliga rättigheter. Rajapakse har använt systemet för att ignorera parlamentet och har styrt genom sina bröder och sin släkt. Under kriget användes presidentsystemet för att krossa folkets demokratiska rättigheter genom undantagslagen och anti-terroristlagen. Med dessa lagar kunde Rajapakse kuva pressfriheten och begränsa folkets demokratiska rättigheter. Nu har presidentmakten stigit ovanför lagens och domstolarnas makt. Trots det är det märkligt att JVP och UNP tror sig försvara demokratin genom att förlita sig på en armégeneral. Om generalen segrar i valet riskerar läget att försämras. Han använder sig av populära paroller, men de är bedrägliga. Generalen kommer inte att låta sig påverkas av något parti, eller av folket.

Inga av oppositionspartierna, såsom JVP och UNP, har ett trovärdigt program som alternativ till Rajapakse. Fonsekas löften är desamma vi hört så många gånger förr. Vi vet fortfarande inte vad hans verkliga program är. Han säger att hans ekonomiska politik kommer att basera sig på ”en öppen ekonomi och privatiseringar” – det vill säga samma ekonomiska politik som dominerat under de senaste trettio åren. Det står redan klart att en sådan politik inte hjälper flertalet arbetare och bönder. Av detta kan man bara dra en slutsats: vem som än vinner presidentvalet kommer folket att stå inför samma ekonomiska kris!

Ett socialistiskt program
Det står alltså klart att Sri Lankas arbetare och bönder kan förvänta sig ett förvärrat läge. Ställda inför detta gick Sri Lankas Socialistiska parti till andra socialistiska organisationer och grupper som bekämpar nationell chauvinism med ett förslag om en gemensam valkandidat baserat på ett handlingsprogram för landet med övergångskrav. Vi föreslog att man använder valkampanjen för att bygga ett oberoende arbetarparti baserat på ett socialistiskt program. Detta är revolutionärers uppgift i nuläget. Tyvärr talade vi för döva öron. Det finns en allmän ”vänsterkandidat”, Vickramabahu Karunaratne, men både han och hans allierade i valet, Sivajilingam, har valt att enbart använda kampanjen för att protestera mot de två huvudkandidaterna. Det finns mycket att protestera mot, men arbetarna och bönderna behöver mer än protester – de behöver ett nytt, kämpande parti. Därför kommer Sri Lankas Socialistiska parti att fortsätta uppmana till byggandet av ett nytt arbetarparti baserat på ett revolutionärt handlingsprogram:

• Dra tillbaka alla militära styrkor från tamilernas områden, full rörelsefrihet för alla flyktingar som befinner sig i läger, låt tamilerna flytta tillbaka till sina områden under administration av valda arbetar- och bonderåd.
• Lös den nationella frågan genom att erkänna tamilernas självbestämmanderätt.
• För återuppbyggnad i krigszonerna under lokalbefolkningens demokratiska kontroll.
• Stoppa de regeringsstödda dödspatrullernas kidnappningar och mord. För en arbetarinspektion av alla försvinnanden och kidnappningar.
• Avskaffa undantags- och anti-terroristlagarna, återställ mediernas demokratiska rättigheter.
• För priskontroll på basvaror, för en rörlig löneskala beräknad av arbetarorganisationerna, för att skydda lönerna från inflationen.
• Fullt medborgarskap och medborgerliga rättigheter åt alla etniciteter och lika tillgång till offentliga inrättningar oavsett språk, etnicitet eller religion.
• Beskatta de rika och storföretagen för att bekosta en utbyggnad av sjukvården, utbildningssystemet, boenden och transport under arbetarkontroll.
• Nationalisera de multinationella företagens tillgångar och ta kontrollen över vilka ekonomiska medel som lämnar landet.
• Koordinera arbetarnas och de förtrycktas kamp genom arbetar- och bonderåd. För en arbetar- och bonderegering som står ansvarig inför en nationell arbetar- och bonderådskongress.

Inför det kommande presidentvalet, och i den kamp som kommer att följa det, uppmanar vi socialistiska organisationer, fackförbund och alla som motsätter sig nationell chauvinism och etnisk diskriminering att tillsammans med oss bygga ett nytt antikapitalistiskt parti i Sri Lanka. Ett sådant parti kan utgöra en del av en ny, femte international, ett revolutionärt parti på världsnivå.

Fyra dagar efter jordbävningen har bara ett litet antal brandmän och andra räddningsteam nått fram till huvudstadens gator.

För de chockade överlevarna – många av dem letar efter sin nära och kära – är livet ett rent helvete. Huvudstadens öppna ytor som Champs de Mars är fyllda med ”tält”, för det mesta bara bitar av tunn plastväv som spänns över pinnar. Internationella Röda korset uppgav att 3 miljoner av Haitis 9 miljoner invånare skulle bli beroende av katastrofhjälp för att överleva under veckorna framöver.

Miljoner människor saknar skydd, ljus, el, livsmedel och vatten. Trots att medierna är fyllda av utfästelser och löften från världens politiker, rapporterade korrespondenter som kom fram till huvudstadens gator fredagen den 15 januari få om ens några tecken på att hjälp nådde befolkningen. Med tanke på att möjligheten att rädda instängda människor mäts i timmar eller som mest två eller tre dagar, visar det hur bedrövligt otillräckligt svaret varit från världens härskare.

Den uppenbara prioriteringen för USA, Frankrike och andra imperialistiska makter med intressen i regionen är, och det är ännu värre, att förhindra ”plundring” från lokalbefolkningen och bevara ordningen. Det var därför som den första vågen av ”hjälpare” från USA kom beväpnade till tänderna: 3 500 soldater, 2 200 marinsoldater men bara 300 sjukvårdare.

Den ynkliga storleken på den medicinska hjälpen blir ännu tydligare om den jämförs med de 344 kubanska sjukvårdare som redan finns på marken i Haiti och de 800 som redan är där från Läkare utan gränser. Ändå kommer marinsoldaterna som fördes dit med amfibiebåtar bli kvar i Port-au-Princes hamn ”beredda” till utryckning om det behövs för att ta itu med social oro i de stora kåkstäderna Cité Soleil och La Saline.

Samtidigt är det fel att framställa de stora förlusterna av liv som i första hand en naturkatastrof. När en jordbävning av exakt samma styrka drabbade norra Kalifornien inklusive San Francisco för 21 år sedan dog 63 människor – inte 200 000. Den första orsaken till förlusten av liv är att 60 procent av byggnaderna i Port-au-Prince var så dåligt byggda att stadens borgmästare redan hade förklarat dem som osäkra under normala förhållanden (även om staden inte har några byggregler trots att den ligger på den större förkastningslinjen i de två amerikanska kontinenternas kontinentalplatta). Geologer hade också under en tid varnat för sannolikheten av en stor jordbävning i Haiti.

Världens medier har oförskämdheten att beskylla haitierna för deras problem. ”Okej”, säger de, ”fattigdomen har gjort jordbävningens effekter värre men fattigdomen är resultatet av ’dåligt styre’ och ’korruption’”. Men haitiernas ”styre” har under många år inte legat i deras egna händer och gör det inte heller idag. Landet är praktiskt taget en koloni, som egentligen administreras av FN med USA i bakgrunden. Det mesta av hjälpen kanaliseras genom utländska NGO-organisationer och samordnas av FN-högkvarteret som backas upp av 9 000 soldater i FN:s fredsbevarande styrka (MINUSTAH).

Haitis självständighet är bara rent formell. Det är ett extremt exempel på det som marxister kallar en halvkoloni.

Den ursäkt som ges av det internationella samfundet är korruptionen i den haitiska regeringens maskineri. Men det finns ett haitiskt skämt om att när en haitisk minister stoppar 15 procent av biståndspengarna i fickan kallas det ”korruption”, men när en NGO-organisation eller biståndsorganisation tar 50 procent kallas det ”allmänna omkostnader”.

USA har faktiskt ingripit i Haiti under nästan ett århundrade. Marinkåren ockuperade landet 1915 för att garantera återbetalning av lån från USA och stannade till 1934. Mellan 1957 och 1986 stödde USA Papa Doc och Baby Doc Duvaliers brutala diktatur. De var rädda för att de haitiska massorna skulle kunna smittas av revolutionen i grannlandet Kuba.

När Baby Doc Duvalier slutligen flydde till Frankrike, med mycket av familjens orättmätiga tillgångar, och den efterföljande militärdiktaturen snart bröt samman, vann en radikal populistisk präst, Jean-Bertrand Aristide, presidentvalet 1990 med en jordskredsseger. Landets miljonärselit använde sin kontroll över resten av statsapparaten för att omintetgöra Aristides reformer. En militärkupp 1991 avsatte honom i samförstånd med CIA och USA:s president George Bush den äldre.

En delvis omsvängning kom under Bill Clinton och demokraterna, som återinsatte Aristide genom en amerikansk invasion 1994. Men han och hans efterträdare René Préval var klavbundna av IMF:s nyliberala ”reformer” – som av haitierna fick öknamnet ”dödsplanen” – och genom närvaron av amerikanska trupper. Massornas förhoppningar sveks och Aristide vilseledde därmed sina egna anhängare. Inte desto mindre återvaldes Aristide igen 2000. George W. Bushs administration avskydde honom och de föresatte sig att undergräva hans ställning. Lån blockerades och sabotage från landets affärselit innebar att utlovade reformer återigen avvärjdes eller övergavs. Det kulminerade i en andra framgångsrik kupp 2004 med lokala gangsters i spetsen, vilka uppträdde för elitens räkning men inspirerades och finansierades av ledande gestalter i det republikanska partiet i USA. Aristide är fortfarande i exil i Johannesburg i Sydafrika.

Under beskydd av FN och USA lever en liten förmögen elit på några tusen familjer, många av dem miljonärer, ett liv i lyx i förorten Pétionville medan mellan 60 och 80 procent av haitierna lever i absolut fattigdom. Arbetslösheten ligger på 75 procent och 40 procent har ingen tillgång till primär hälsovård. Bara 20 procent av haitierna kan läsa och skriva. Tre fjärdedelar av de nio miljoner människor som lever i Haiti lever på mindre än 2 dollar per dag. Hälften har ingen tillgång till rent dricksvatten. Landet har den högsta nivån på dödlighet hos spädbarn och mödrar i den västra hemisfären. Mellan 1975 och 1998 föll BNP per capita from 500 till 370 dollar per år. I CIA:s World Fact Book var Haiti 2008 det 203:e landet av 229 när det gäller BNP per capita.

Barack Obama har gjort stor affär av de 100 miljoner dollar som USA kommer att bidra med till katastrofhjälpen, men det är bara omkring en timmes utgifter för USA:s krigsmaskin, och mindre än en del bonusar som nu betalas ut till bankirerna på Wall Street. Det står därför klart att offrens undsättning och återhämtning inte kan överlåtas åt USA:s omfattande militära styrka.

Socialister måste kräva:

• Ett mycket större antal räddningsteam med den modernaste utrustningen måste omedelbart skickas. Det är bara smärre räddningsstyrkor som hittills skickats, trots att tusentals läkare, brandmän och sjuksköterskor skulle ställa upp frivilligt.

• All beväpnad militär personal måste dras tillbaka. Om de är där för att rädda de som är instängda i byggnaderna, varför behöver de då vapen? Avväpna eller lämna nu.

• FN:s och USA:s trupper får inte användas för att ”återställa ordningen” – självständighet för Haiti.

• Hela Haitis skuld måste omedelbart avskrivas och utan förbehåll eller villkor.

• Miljarder måste utbetalas av USA och EU:s länder för återuppbyggnad och utveckling. Inte som lån utan som skadestånd för tre århundraden av europeiska och nordamerikanska makters plundring av landet.

• ”Illegala” haitiska invandrare i USA och Europa måste ges fullt medborgarskap och möjlighet att kommunicera med sitt hemland.

Och när massorna återhämtar sig från jordbävningens avskyvärda trauma måste socialistiska arbetare och ungdomar världen över vara beredda att stöda dem när de slår tillbaka mot de parasiter som har förtryckt, exploaterat och utarmat dem under så lång tid.

Det finns inget starkare bevis för behovet av en revolution som störtar kapitalismen och imperialismen världen över än det blodbad som systemet har tillfogat Haiti.

Dave Stockton
www.fifthinternational.org