Åminnelsen av Nakbadagen i Malmö samlade några hundra palestinavänner på S:t Knuts torg den 15 maj. Såväl individer utan organisatorisk tillhörighet som organisationsknutna deltog. Demonstrationståget gick till Möllevångstorget under slagord som ”Yalla, Yalla, muren ska falla”, ”Israel ut ur Palestina” och ”Bojkotta Israel”. I demonstrationståget gick naturligtvis också medlemmar i Arbetarmakt.

Konferencier var Mohannad Yousif från Palestinska föreningen. Han inledde med att tolka ett tal av Hussein, från den palestinska organisationen Grupp 194, vars namn syftar på att göra Palestina till FN:s 194:e medlemsstat. Han betonade bland annat att Nakban fortsätter än idag, med ockupationsmakten Israels kontinuerliga fördrivande av palestinier och upprättande av allt fler bosättningar. Daniel Sestrajcic från Vänsterpartiet höll ett tal som fokuserade på mänskliga rättigheter, och Salim, som är palestinsk flykting från Damaskus, betonade svårigheterna med att som palestinier leva i exil. Situationen för palestinier i Syrien är mycket hård. Mattias Gardell, professor vid Uppsala universitet, uppehöll sig mycket vid FN i sitt tal. Debattören och rapparen Behrang Miri höll också tal, liksom Abu Ghassan (mer om honom nedan), och Lory Dance från Centrum för Mellanösternstudier vid Lunds universitet. Lorys tal var poetiskt, medryckande och liknade konstformen ”spoken word” med många retoriska upprepningar. Avslutningsvis fick sång och dans under ledning av Issa Ward med sig en del glada demonstranter vid Möllevångstorget.

Talen tog i allmänhet upp sådant som den försämrade situationen inne i Palestina, att flyktinglägren motverkar ett självständigt liv, att 500 palestinska byar har drivits bort för att upprätta bosättningar och att FN-konventioner talar för palestiniernas rättigheter. Pengar samlades också in till de drabbade.

Skanderandet av slagord blev kraftfullt, och bidrog till en stark och enad känsla.

Danska kamrater kom till demonstrationen med denna banderoll.

Marxister och Förenta nationerna
Vi anser att demonstrationen var lyckad. Viktiga borgerligt-demokratiska krav, som exempelvis ett fritt Palestina och rätten till återvändande, lyftes av talarna och genom slagord. Det är viktigt att uppmärksamma al-Nakba, den oerhörda katastrof som upprättandet av staten Israel inneburit och alltjämt innebär. Vi enar oss med palestinavänner i Sverige, i Palestina, och i resten av världen i kraven på motstånd mot den sionistiska ockupationen. Detta inkluderar även de krav på bojkott och kulturell isolering av Israel som demonstrationen gav uttryck för. Inte minst är detta viktigt i Malmö – samtidigt som vi demonstrerade pågick som bekant Eurovision Song Contest, där Israel är en av deltagarna. En text värd att läsa i det sammanhanget är den om vår syn på enstats- respektive tvåstatslösning och rätten till återvändande.

Med tanke på att många talare tog upp FN:s roll i förhållande till palestiniernas situation, kan det vara värt att ta upp hur vi, som marxister, betraktar FN. Arbetarmakt anser att FN, likt dess föregångare Nationernas förbund, är en ”helig allians av kapitalister som föresatt sig att krossa arbetarnas revolution”. FN som uttryck för verklig enighet är ”rena fiktionen, rena bedrägeriet, rena lögnen” vars medlemsstater bygger på det kapitalistiska ägandet och därför hungrar efter att dela upp världen mellan sig. Sammanslutningen utgörs av ”den kapitalistiska ordningens mäktigaste anhängare”, som konkurrerar med varandra i en imperialistisk värld.

Därför är vi kritiska till den alltför stora tilltron till FN och FN-konventioner som några tal gav uttryck för. Det handlar för oss om att proletariatet inte ska bygga klassöverskridande allianser med kapitalister, alltså de som härskar i majoriteten av FN:s medlemsstater. Det är absolut nödvändigt att motsätta sig illusioner kring att kapitalismen och imperialismen, alltså FN, ska lösa de problem med ständiga krig som kapitalismen i sig själv innebär.

Angående de ”mänskliga rättigheter” som Sestrajcic krävde att ”världssamfundet” (som nästan alltid är en omskrivning för imperialistiska makter) skulle ta ansvar för i Palestina, så bör man uppmärksamma att dessa rättigheter innefattar såväl privategendomens som den borgerliga [kärn]familjens bevarande. Rättigheterna bygger på människor avskilda från varandra i en kapitalistisk ordning.

Som Marx skriver:

Privategendomens mänskliga rättighet är alltså rätten att efter behag (à son gré), utan hänsyn till andra människor och till samhället njuta sina rikedomar och disponera över dem, kort sagt egennyttans rätt. Denna individuella frihet liksom dess praktiska användning bildar grundlagen för det borgerliga samhället. Den låter varje människa uppleva sin medmänniska inte som förverkligandet av utan tvärtom som hindret för hennes egen frihet. Men framför allt proklamerar den den mänskliga rättigheten, ”att människan efter behag skall disponera över sin förmögenhet, sina inkomster, frukterna av sitt arbete och sin flit”.

Lösningen på Palestinafrågan, alltså här ett enat och fritt Palestina under 1948 års gränser (inklusive hela dagens Israel) och rätten till återvändande, kräver internationell klasskamp och ett kommunistiskt (alltså trotskistiskt) parti i Palestina för att leda kampen. Att luddigt hänvisa till s.k. ”mänskliga rättigheter”, till FN, till det s.k. ”världssamfundet” är att sprida illusioner. Grunden är proletär kamp och enighet, inte kapitalistiska fördrag och sammanslutningar.

Arbetarmakt Skåne

Se även vår intervju med en av talarna på demonstrationen, Abu Ghassan.

This article is also available in English.

AM: Berätta om dig själv!
Abu Ghassan: Jag är 26 år gammal. Min släkt kommer ursprungligen från Jaffa, men drevs ut till Gaza. Själv föddes jag och växte upp i flyktinglägret Jabalia, i Gaza. Under min uppväxt satt min far i israeliskt fängelse i sju år. Min mor fängslades också av Israel flera gånger, en gång för att ha försökt försvara vårt hus från israeler som ville riva det. Efter grundskolan fick jag ett stipendium för att plugga till ingenjör i Egypten, och var där i tre år. Sedan drogs stipendiet in, då organisationen som betalade det drabbades av motsättningarna inom den palestinska rörelsen.

AM: Hur kom Gaza Youth Breaks Out till?
Abu Ghassan: 2010 var jag tillbaka i Gaza, och pluggade engelsk litteraturvetenskap, när jag och några vänner beslutade oss för att skriva Gaza Youth Breaks Outs första manifest. Vi ville skapa en ny rörelse för fred, och för palestinsk frigörelsekamp. ”Fuck Israel”, skrev vi, men också: ”Fuck Hamas, fuck Fatah, fuck UN, fuck UNRWA, fuck USA!” Vi ordnade grupper där tjejer och killar kunde umgås, studera och diskutera tillsammans. Vi lärde folk engelska, och gick från dörr till dörr för att prata med vanliga palestinier om deras situation. Hamas uppskattade inte vår verksamhet. Deras senaste linje kallas för ”Bevisa att hon är din syster”: om en man ertappas tillsammans med en kvinna på en offentlig plats, måste han kunna bevisa att de är släkt eller gifta. Fler av mina vänner greps som en följd av detta – för att ha umgåtts med personer i sin egen ålder som var av motsatt kön.

AM: Hur ser konflikten mellan olika palestinska organisationer ut?
Abu Ghassan: Palestinierna röstade inte på Hamas på grund av religiösa skäl, eller något sådant. De fick folkets stöd för att de betraktades som den enda gruppen som inte var korrupta, som inte samarbetade med Israel. Till och med kristna röstade på dem. Men Hamas använde sin roll i kapen, och sin makt, till att inta en repressiv funktion.

I slutändan bär Israel skulden för konflikten mellan palestinier och palestinier – de är mästare på att stödja en palestinsk grupp mot en annan, så länge det gynnar deras intressen, och de underblåser ständigt splittringar och konflikter.

AM: Hur kom du till Sverige?
Abu Ghassan: Jag inbjöds att delta på en konferens om den arabiska våren, som hölls här i april 2012. Senare fick jag plats på ett universitet här, för att studera hur förtrycket mot palestinierna kan liknas vid andra historiska orättvisor, som förtrycket av svarta i USA. Det finns många likheter, i den strukturella rasismen.

Just nu arbetar jag på ett projekt som heter samhällelig innovation i ett digitalt sammanhang – där arbetar vi med att samla in levnadsberättelser från de boende i flyktinglägret Jabalia, och att sedan, i samarbete med ungdomar från Washington D.C., ge dem uttryck i poesi, hiphop och webbpresentationer. Ni vet, i media skildras alltid israeler som mänskliga, medan palestinier bara är siffror på en anonym lista. ”Si och så många palestinier dödades.” Vi vill visa att palestinier också är människor, som du och jag, och att deras liv och deras berättelser räknas.

AM: I Sverige pågår nu en debatt kring myndigheternas Reva-kampanj, ett projekt för att avvisa papperslösa genom rasprofilering. Har du stött på rasism i Sverige?
Abu Ghassan: När jag ansökte om arbetstillstånd, möttes jag av en otrolig kyla från tjänstemännen på Migrationsverket. De tittade knappt på mig, och pratade nedlåtande till mig. Ingen hjälper en, ingen bryr sig. Och de bad om ständigt fler dokument, mer information. Andra gången jag skulle dit gjorde jag ett experiment: jag tog med mig en svensk, blond väninna. Det räckte att hon sa två ord på svenska till tjänstemannen, så ordnade han allt. Jag fick mitt tillstånd direkt.

Samma sak hände när jag ansökte om bankkonto – så snart jag tog med mig min svenska väninna upphörde kraven på fler dokument och mer information, och jag fick det med en gång. Jag har pratat med andra invandrare, som har fått utstå värre diskriminering här än i de länder de flydde från. Men ingen vågar tala högt om det. De är rädda för att eventuella klagomål kan inverka negativt på deras ansökningar.

När min vän och jag sökte efter en ny lägenhet kontaktade vi ett femtiotal annonsörer. Bara två svarade. Våra icke-svenska namn ställer till det för oss. Två gånger har folk ropat ”neger” efter mig på gatan. När jag var ute på en promenad i Malmö heilade en man mot mig. Och när jag befann mig på Köpenhamns flygplats, och skulle gå ombord på ett plan, släpptes alla förbi … utom jag. Jag var den enda i sällskapet som hade icke-nordiskt utseende. De sa att det var en ”slumpmässig kontroll”. Det rör sig inte om enskilda händelser – det är systematisk rasism.

AM: Hur är situationen i Palestina just nu?
Abu Ghassan: Aldrig förr har så många palestinier dött, aldrig förr har vi varit så förtryckta. De ockuperar inte bara vårt land, utan våra sinnen, vår politik. Ockupationen är inbäddad i våra huvuden. En samtidigt är folk mer medvetna om det som pågår. Kampanjen för bojkott, desinvestering och sanktioner mot Israel, som ursprungligen togs upp av palestinska organisationer, är ett sätt att sätta press på Israel.

AM: Bör också Palestina betraktas som ett klassamhälle?
Abu Ghassan: Palestina är helt klart ett klassamhälle. De som ursprungligen bebodde Gaza äger fortfarande större delen av marken där, och de beblandar sig inte gärna med oss flyktingar. Det finns en stark social press på dem att inte gifta sig med flyktingar, att inte komma oss för nära. Och den politiska eliten äger bilar och stora hus, och använder sin roll i kampen för att berika sig själva. Jag har sett matpaket från FN på butikshyllor – någon sålde dem med god förtjänst. Det är en kommodifiering av vårt lidande. För att få ett arbete, eller för att ens komma någonstans, behöver man politiskt stöd. För en vanlig, fattig människa utan en politisk organisation i ryggen finns inga möjligheter.

AM: Och den palestinska vänstern, då? Vad hände med dem?
Abu Ghassan: Palestinas fattiga saknar fortfarande inflytande. På 70-talet var [marxist-leninistiska] PFLP en stark, för att inte säga ledande, del av palestinska motståndet. De hade ekonomiskt stöd från Sovjetunionen, och stod i kampens första led. I dag har [de religiösa] extremisterna intagit den rollen. Varför är det så? Jo, vänstern må ha pampiga möteslokaler, egna bilar och solida organisationer, men det är extremisterna som är ute i folks vardag, och pratar med sopgubbarna, taxiförarna, de vanliga arbetarna. Vänstern har blivit ”NGO-ifierad”. Folket litar på dem som finns bland dem, de som inte bara dyker upp på demonstrationer.

AM: Tack för ett intressant samtal!
Abu Ghassan: Tack ska ni ha.

Nattens händelser ska givetvis ses mot bakgrund av dödsskjutningen förra veckan, då en beväpnad polispatrull påstår att det var i självförsvar de sköt en ensam knivbeväpnad man till döds. Polisens trovärdighet naggades dock ganska rejält i kanten av att de ljög om att mannen hade hämtats i ambulans och senare dött av skadorna. I själva verket kom ingen ambulans, påpekade vittnen på platsen, utan mannen hämtades flera timmar senare. Polisen tvingades erkänna att de hade gått ut med en felaktig rapport, men åberopade slarv. En relevant fråga, som sannolikt många, ställde sig är: om polisen – förutsett alltså att vi godtar att det bara var ett misstag – råkar uppge fel om en sådan viktig del av händelseförloppet, när går det i så fall att lita på att de har det rätt? Misstankarna från många av de boende i Husby går dock betydligt längre än så. Megafonen kallade dödsskjutningen för en avrättning, och kräver en oberoende utredning. De anordnade en manifestation utanför polisstationen i Tensta förra veckan, men polisen låter meddela att de kommer att göra en sedvanlig intern utredning. Det finns föga anledning att tro annat än att utslaget är avgjort på förhand.

Och givetvis började det långt innan dödsskjutningen förra veckan. De invandrartäta förorterna har en lång historia av polisnärvaro som, liksom i Husby under söndagsnatten, är allt annat än konstruktiv. Att minsta ordningsstörning bemöts med övervåld är vardagsmat, och ofta uppvisar polisen nedsättande och rent av rasistiska attityder redan innan något har hänt. Till detta ska givetvis läggas de ökade klyftorna i samhället, arbetslöshet, utförsäkringar, deportationer och förfall. Ytterligare hot kommer i form av utförsäljningar som medför den sortens renoveringar som inte handlar om att förbättra boendemiljön, utan att förbättra – i de nya privatvärdarnas ögon – de boende i den meningen att de vill få dit mer penningstarka grupper som kan klara chockhöjda hyror, utan att bry sig var de som bodde där tidigare ska ta vägen. Eller det föga tilltalande alternativet: privatvärdar som helt skiter i upprustning och försöker mjölka pengar ur området så länge de kan genom att lägga utgifterna på ett minimum. Upploppet i Husby måste därför ses som en reaktion mot rasistiska poliser, lögner, övervåld, fattigdom och avsaknad av framtidsutsikter. Frågan är egentligen inte varför ett utbrott skedde i Husby i natt, utan varför inte fler reagerar på liknande sätt.

Nä alltså om ni vill skapa ordning i förorten kanske ni skulle släppa de rasistiska glåporden och våld mot folk bara är ute i sitt bostadsområde?

Förortens rätt till vrede

Man kan nu inta ståndpunkten, som en uppsjö liberala debattörer alltid gör: det är dumt att bråka och förstöra, plugga hårt och skaffa ett bra jobb, och om du tycker att något är fel, rösta i nästa val, skriv en insändare, eller – de liberala ögonen tåras – gå med i ett politiskt parti eller ungdomsförbund. Vissa inom vänstern kommer att säga: det stämmer att ni trakasseras, att ni drabbas av högerpolitiken och att det behövs att organiserat svar – men förstörelse och bråk är inte den rätta vägen!

Givetvis måste vi påpeka den negativa sidan hos utbrott som leder till förstörelse av vanligt folks egendom – och att förorten slås sönder drabbar givetvis i första hand dem som bor där, och skapar därför splitting. Det rapporteras även om att brandkår och ambulans drabbades av stenkastning, något som givetvis skarpt måste kritiseras. Samtidigt kan vi inte inta en moralistisk position av avstånd till allt som har en oönskad sida – det är nödvändigt att inse att uppror i verkliga livet alltid medföljs av ordningsstörningar och att saker går sönder. Vi är för att det sker så organiserat som möjligt, och med så lite meningslös förstörelse som möjligt – men i grunden måste vi applådera att de som utsätts för högerpolitik och polisövergrepp vägrar att acceptera det, utan istället reagerar. Förortens vrede måste riktas mot annat än bilar, pizzerior och garage – för att inte tala om brandkårs- och ambulanspersonal – för att bli effektiv, men samtidigt behöver vi mer, inte mindre uppror. Vi har redan testat att snällt följa lagar och regler samt rösta vart fjärde år, och vart har det lett oss? Till större klyftor, till en urholkad välfärd, till sämre anställningstrygghet, till högre tempo på jobbet (om man har något), till utförsäkring av sjuka och arbetslösa, till massdeportationer och rasistiska projekt som Reva, och till att ett parti med ursprung i naziströrelsen nu sitter i riksdagen. Förorten – liksom alla arbetslösa, utförsäkrade, papperslösa, hela arbetarklassen samt alla förtryckta – har all rätt att visa sin vrede. Det är nödvändigt att göra sitt bästa för att kanalisera den i så effektiva och konstruktiva banor som möjligt – samtidigt lägger måste vi lägga den huvudsakliga skulden för oönskade bieffekter på klassamhället med dess borgarpolitiker, riskkapitalister och rasistiska snutar.

Jens-Hugo Nyberg 

Under den kapitalistiska och imperialistiska världsordningen präglas vår planet av skriande ojämlikhet, förtryck, kriser och katastrofer. Därför finns det flyktingströmmar. Just på grund av att de härskande klasserna i de imperialistiska staterna tjänar på den nuvarande världsordningen vill de inte ta något ansvar för den misär som följer. Istället skyddar de sina privilegier med gränser och murar mot omvärlden.

Som kommunister och trotskister agiterar och mobiliserar vi till kamp mot det imperialistiska barbariet. Vi slåss för att proletärer i alla länders ska förena sig i en gemensam front för en socialistisk värld. Ett av de viktigaste kampavsnitten handlar om solidaritet med flyktingar och invandrare. Från internationalistiska utgångspunkter går det inte att acceptera att borgerliga och imperialistiska stater ska ha rätten att definiera var människor ska bo – det försvårar nämligen den internationella solidariteten då dessa stater bara utgår från vad som är bra för egen vinning. Vad som är gynnsamt för de förtryckta finns aldrig med i deras beräkningar. Det intresset måste arbetarrörelsen bevaka. Rätten att kunna bo var man vill är ett demokratiskt krav som uppenbart ligger direkt i de breda massornas intresse. Men för att det ska förverkligas måste gränser öppnas och kontroller, människojakt och diskriminering upphöra. Därför är kravet på fri invandring i grund och botten ett progressivt krav som borde drivas av flyktingrörelser, vänstern och arbetarrörelsen.

Kampen för att öppna gränserna för fri invandring måste självklart integreras inom en strategi för klasskamp. Kämpa för fri invandring men kämpa också för att försvara kollektivavtal, löner, rättigheter likvärdiga för alla. Invandring stärker arbetarklassen genom införsel av nya erfarenheter och perspektiv.

Arbetarmakt mobiliserar för att göra protestdagen 6 juni till en så mäktig manifestation för internationell solidaritet som möjligt. Vi uppmanar alla internationalister, demokrater och socialister att prioritera denna protest och sluta upp. Vi uppmanar alla vänster- och arbetarorganisationer att mobilisera kraftfullt till protesten och för dess paroller som är ”stå upp för asyl, solidaritet och lika villkor”. Men vi uppmanar också till att i denna protest resa parollen Öppna gränserna – för fri invandring.

Arbetarmakt deltar i protesten den 6 juni på en plattform som är internationalistisk och socialistisk:

• Öppna gränserna – för fri invandring
• Lägg ner hela REVA-projektet
• Omedelbara och fullständiga medborgerliga rättigheter åt alla papperslösa
• Arbetarrörelsens organisationer måste organisera papperslösa som fullvärdiga medlemmar och kämpa för att dessa inte ska leva under sämre villkor – oavsett vad staten tycker
• Bekämpa imperialismen – för en socialistisk värld utan nationer

Asylrörelsens hemsida finns här. Event på Facebook för demonstrationerna den 6 juni hittar du här.

Gruppen för ett gemensamt samhälle
Fredagen 10 maj hade ett initiativ kallat ”Gruppen för ett gemensamt samhälle” samlat till en demonstration mot böneutropet. Mellan 20-30 personer slöt upp bakom paroller som ”religionen är privat – samhället är till för alla” samt ”försvara religionsfriheten”. De flesta deltagare hade en bakgrund från Mellanöstern, framförallt från Iran. Enligt obekräftade uppgifter rör det sig om aktivister från den sekulära yttersta vänstern i exil. En del svenskar deltog och det gick inte att utröna vilken politisk tillhörighet dessa hade. Inget tyder på att uppenbara högerextremister anslöt sig trots att rykten om detta hade florerat i förväg. (Däremot satt det en mindre grupp uppenbara nazister i en bil och följde manifestationen på avstånd, men det är inte samma sak som att delta). Vi från Arbetarmakt som var på plats för att bevaka händelseförloppet försökte ställa direkta frågor till deltagarna om deras politiska hemvist men fick bara undvikande svar om att gruppen är tvärpolitisk och öppen för alla som motsätter sig att böneutrop är tillåtet. Vi ställde flera gånger den specifika frågan till en av talarna om till exempel organiserade Sverigedemokrater är välkomna på deras manifestationer och fick svaret att ”gruppen inte är sverigedemokratisk” – vilket ju inte var vad frågan gällde.

I sina tal menade Gruppen för ett gemensamt samhälle att de försvarar religionsfriheten och rätten att utöva islam i Sverige. Men de menade att denna rätt inte är ovillkorlig och obegränsad utan att religionsfriheten bara gäller ett privat utövande av religion. Enligt dem ska religionen inte få ta plats i det offentliga utrymmet som delas av många olika människor med olika uppfattningar i de frågor som religionen uttalar sig om. Ingrepp i och begränsningar av tex underårigas liv och kroppar ska inte heller omfattas av religionsfriheten. Tvångsgifte och sharialagar nämndes som konkreta exempel på religiös utövning som inte ska skyddas av religionsfriheten.

Böneutropet placerades i samma kategori som tvångsgifte och sharialagar d.v.s. det framställdes som en form av övergrepp på människor som inte bett om att få bli indragna i utövandet av Islam. Parallellen till kyrkklockor gjordes. Då menade talarna att kyrkklockan är en ordlös och opolitisk handling, om än störande, medan böneutropet innebär religiös och politisk propaganda bl.a. genom uttalandet att ”Gud är större”.

Megafonen
Förortsorganisationen Megafonen hade sammankallat en motdemonstration mot Gruppen för ett gemensamt samhälle. Syftet var att försvara rätten till böneutrop i Sverige och att mer allmänt motsätta sig hetsen mot Islam och muslimer De höll inga tal och ropade inte heller några slagord med motiveringen att de inte ville störa aktiviteterna i moskén.

Även Megafonens manifestation förde fram parollen ”försvara religionsfriheten”. I jämförelse med Gruppen för ett gemensamt samhälle var de dock inte speciellt tydliga med vad de egentligen lägger in i begreppet religionsfrihet. Det är möjligt – och detta är spekulation – att Megafonen ser religionsfrihet som en kollektiv rättighet d.v.s. en rättighet som tillfaller grupper i första hand och inte individer. Enligt det synsättet ska religionsfriheten skydda normer och handlingar som kan visas vara traditionella och delas eller accepteras av majoriteten eller åtminstone etablerade företrädare för en given grupp (t.ex. ett religiöst samfund). Individens rätt att skyddas från sådana traditioner och handlingar blir då en mindre viktig fråga. Dop och omskärelse är exempel på kollektiva rättigheter som idag ges till religionerna där man inte efterfrågar vad individen tycker. Religionerna ges alltså rätten att tvinga på väldigt unga människor en världsåskådning respektive ett kroppsligt ingrepp utan att de själva ges möjlighet att ta ställning till om det är önskvärt eller inte. Eventuellt är det alltså så att megafonen bejakar den här synen på religionsfriheten och då skiljer sig deras synsätt radikalt från det som Gruppen för ett gemensamt samhälle har, som ser rättigheter som individuella. Om man ser rättigheter som individuella så kan ett kollektiv aldrig få en rättighet att inskränka individens integritet och frihet. Gruppens rättigheter underordnas individen.

Frågan om rättigheter
Varför spekulera i att Megafonen kanske ser religionsfriheten som en kollektiv rättighet? Inte på några starka grunder alls faktiskt. Men de har inte bekymrat sig om att klargöra var de står i frågan och dessutom valt att agera i en fråga som framförallt har drivits av det muslimska etablissemanget snarare än arbetande muslimer som har helt andra problem i fokus. Om det nu skulle vara så att de som försvarar rätten till böneutrop ser detta som en grupprättighet som Islam har så är frågan vilka ytterligare grupprättigheter för religionerna man är beredd att försvara? Hur är det med ”rätten” att hålla sin barn hemma för undervisning där istället för i skolan? Att slippa sex- och samlevnadsundervisning? Giftermål för underåriga, o.s.v.? Om dessa viktiga frågor hade Megafonen ingenting att säga bortsett från att man utan en antydan till nyansering har avvisat den argumentation för religionsfrihet som en individuell rättighet som gruppen för ett gemensamt samhälle faktiskt förde fram.

Istället för att utveckla grunderna för sitt eget ställningstagande så har Megafonen anklagat Gruppen för ett gemensamt samhälle för att vara rasister och islamofober. Man har också kopplat samman dem med strukturell diskriminering och rasism i Sverige.

Arbetarmakt var som sagt på plats i samband med dessa två manifestationer. Vi valde dock att inte ansluta oss till någon av dem då båda kunde kritiseras för allvarliga politiska brister. En protest måste inte vara perfekt och motsvara alla idealiska kriterier för att vi ska delta. Men den måste åtminstone ha en grundläggande inriktning som handlar om att underlätta för de förtrycktas oberoende kamp. Det var lite si och så med det fredagen den 10/5 i Fittja.

Lite tillspetsat skulle man kunna säga att Gruppen för ett gemensamt samhälle i många, inte alla, avseenden hade en korrekt argumentation men en felaktig slutsats från den. Megafonen å andra sidan hade en undermålig argumentation men lyckades ändå dra en riktig slutsats. En ganska motsägelsefull situation alltså.

Arbetarmakt försvarar både principen om ett sekulärt samhälle och principen om religionsfrihet och menar att det är just när staten står helt fri från religionen som religionsfriheten för alla individer kan tillgodoses. Vi menar vidare att religionsfrihet i huvudsak ska uppfattas som en fråga om individuella rättigheter d.v.s. var och en har rätt till sin tro så länge den hålls privat och inte inkluderar anspråk på att kontrollera andra människor. Betyder det att man måste vara mot alla grupprättigheter för religionen? Nej, det anser inte vi. Det räcker att motsätta sig grupprättigheter som just handlar om kontroll, begränsningar och övergrepp. Böneutrop kan ses som en grupprättighet eftersom den enbart tillkommer muslimska församlingar, den är alltså inte generell för alla medborgare. Denna rättighet kommer dessutom att utövas av organiserade sammanslutningar oberoende av de enskilda muslimerna. Rätten att äga ett eget exemplar av koranen (eller vilken bok som helst) är däremot en individuell rättighet d.v.s. en rättighet som praktiseras av den enskilda personen och som inte är förbehållen vissa identitetskategorier.

Nu är frågan om det är rimligt att jämställa böneutrop med tvångsgifte, speciella lagar som bara gäller muslimer och handlar om kroppsbestraffningar, barnäktenskap som en specifik rättighet bara för muslimer o.s.v.? Nej, det förefaller inte rimligt. Det är svårt att se på vilket sätt ett böneutrop hindrar en annan människas tanke- eller rörelsefrihet. Även om böneutropet innehåller olika uppmaningar så är de i det här sammanhanget inte tvingande. Därför är det ett exempel på en grupprättighet som kan tillåtas. Men det måste ske med total medvetenhet om att det finns många andra religiösa grupprättigheter som det sekulära samhället under inga omständigheter får tillmötesgå. Det måste också ske med medvetenhet om att det konservativa etablissemanget bland muslimerna ser denna relativt harmlösa grupprättighet som ett steg på vägen mot att erövra ett utrymme för andra kollektiva ”rättigheter” som strider mot all mänsklig värdighet.

På ett psykologiskt, och kanske även politiskt plan, så är det trots allt förståeligt varför många politiska flyktingar från muslimska teokratier reagerar starkt mot böneutropet. Att reflexmässigt stämpla deras kritik som rasistisk ger bara antirasismen dåligt rykte. Tyvärr kan vi konstatera att Gruppen för ett gemensamt samhälle har underlättat för den kritiken. Det allvarligaste felet med deras handlingslinje är att de inte håller en stenhårt fientlig linje mot varje deltagande från högerextremt håll. Vi tänker inte upprepa Megafonens barnsliga kritik om att gemensamt samhälle själva skulle vara rasister, men det är ett sorgligt faktum att de inte tillräckligt hårt har stängt dörren mot ett deltagande från rasistiskt håll. På direkta frågor från oss sa de vid flera tillfällen att ”alla” var välkomna på deras manifestation. Det kan tyvärr inte tolkas på något annat sätt än att även sverigedemokrater och genuina islamofober är välkomna på deras manifestationer.

Vi kan alltså sammanfatta vår kritik mot dem i två punkter: 1) alla grupprättigheter behöver inte vara förkastliga 2) det är inte acceptabelt ens i teorin med en allians mellan sekulär vänster och främlingsfientlig höger.

Vår kritik mot Megafonen handlar om att de inte klargör vad det egentligen är de försvarar. Att strikt försvara rätten till böneutrop som ett av få undantag från linjen om religionsfrihet som en individuell fråga är en sak. Att mer generellt framställa det som att religioner måste ha rätt till vilken handlingsfrihet de vill är en helt annan och mycket mer förkastlig sak. Att kalla politiska vänsterflyktingar med en tydlig men något ensidig sekularism för rasister är dessutom skamligt. Megafonen har såklart uppmärksammat sina antagonisters ovilja att hålla rent högerut – och det är bra. Det hade varit ännu bättre om man själva bekymrat sig om motsvarande renhållningsarbete. Med det menar vi inte att det skulle vara otillåtet för socialister att samarbeta med konservativa muslimer, eller till och med islamister, under vissa omständigheter. Trots att t.ex. islamismen har mycket gemensamt med fascismen så finns det en viktig skillnad gentemot västvärldens extremhöger. De högerextremistiska grupperna företräder i sista hand den imperialistiska bourgeoisien, medan islamisterna ibland ger uttryck för halvkoloniala folks kamp mot imperialismen. Det är vid de sällsynta tillfällen som islamisterna tar den rollen som man kan gå in i begränsade allianser med dem. MEN – då måste det ske på basis av största möjliga politiska integritet. Socialisterna får inte vara tvetydiga eller tysta om alla de principiella frågor där islamisterna, eller bara religiösa traditionalister, oundvikligen kommer att företräda reaktionära strävanden. Det är just den tydligheten som Megafonen offrar när man inte klargör var man står i de viktiga frågor som aktualiseras av konflikten runt böneutropet. En illustration av den situationen var när folk i deras ”tysta” manifestation började vråla om att ”Gud är större” med det obligatoriska pekfingret i luften – symbolen för den Enda Guden.

I ett uttalande på sin hemsida intygar Megafonen i och för sig att de inte befinner sig i någon allians med moskén i Fittja. Men det är inte den praktiska aspekten som är huvudsaken här, huruvida det finns ett tekniskt samarbete eller inte. Det är alltså det politiska innehållet i kampen som är det centrala. Än så länge har vi inte sett någon medvetenhet från deras sida om att det faktiskt trots allt finns en problematisk aspekt av böneutropet och det har att göra med religionens frammarsch, arbetarklassens och samhällets tilltagande uppsplittring längs etniska och religiösa gränser, skyddet av de förtryckta inom minoriteterna samt förekomsten av små privilegierade eliter inom religiösa och kulturella minoriteter och den konservatism och chauvinism som utgår från dessa eliter. För att inte tala om de politiska och ekonomiska band de har till klerikala diktaturer som trampar på alla progressiva ideal. Offentliga religiösa manifestationer kan aldrig på ett okomplicerat sätt betraktas som en ”självklar del” av samhället eller förorten. Det spelar ingen roll vilken religion vi pratar om. Det kan finnas goda skäl till att tolerera sådana manifestationer, som t.ex. kyrkklockor eller böneutrop, men aldrig att trivialisera eller romantisera dem.

Eduardo Montero

Inofficiella talesmän för Israel har försvarat angreppen som en nödvändighet för att hindra missiler från att nå Hizbollahs styrkor i Libanon, som i sin tur skulle kunna använda dem för att angripa Israel. En Knesset-ledamot hävdade att angreppen riktade sig ”enbart mot Hizbollah, inte mot den syriska regimen”. Men under ett pågående inbördeskrig kan angrepp på ena sidan knappast betraktas som neutrala, särskilt inte när Assad-regimen och dess sekteristiska miliser genomför en offensiv mot rebellerna. Israel har förvisso visat föga stöd för upproret sedan kriget i Syrien började, och regelbundet bekräftat Assad-regimens propaganda om att islamistiska ”terrorister” starkt influerar Fria syriska armén.

Israel och Syrien är fortfarande formellt i krig, även om inga strider har utkämpats mellan dem sedan 1982. Israel har upprepade gånger sagt att man inte vill dras in i kriget norröver, i Syrien. Påståendet om att bombangreppet syftade till att hindra Hizbollah från att komma över avancerad vapenteknologi är förmodligen sant. Hizbollah slog som bekant tillbaka Israels hämndinvasion i Libanon 2006.

Israel må inte vara några anhängare av den syriska revolutionen, men Obama är i så fall en falsk vän till densamma. Än svalare förhåller sig den tyska regeringen, och med den en stor majoritet av EU-länderna. Varken EU eller USA önskar eller har planer på att intervenera direkt i Syrien. Storbritannien och Frankrike, regionens forna kolonialmakter, må vara stridslystna i ord, men inser att USA och Tyskland kommer att förhindra eventuella handlingar. Samtidigt är det tydligt var Rysslands och Kinas sympatier ligger – vapenleveranserna och de veton de lagt i FN:s säkerhetsråd talar för sig själva.

Israels attack skulle kunna störa Assads och Hizbollahs trupprörelser, och därmed marginellt främja rebellsidan. Varför fördömer då vi, som stödjer det syriska upproret, angreppet? För att de negativa politiska konsekvenserna för kampen i Syrien och arabvärlden är större än en eventuell militär fördel. Om en avgörande del av den syriska befolkningen och progressiva krafter i Mellanöstern låter sig övertygas om att det ligger något i Assads lögner om att hans motståndare i grunden är agenter för imperialismen, kommer revolutionens sociala stöd, vilket underbygger motståndets militära styrka, att undermineras, och revolutionen kan gå om intet.

Det är därför Assad-regimen omedelbart lyfte fram de israeliska angreppen som bevis på att den expansionistiska bosättarstaten ligger bakom upproret, precis som man tidigare har hävdat att USA, Storbritannien eller Frankrike står bakom det. Detta är ännu en variant av det äldsta reaktionära tricket av dem alla: lägg skulden för massornas uppror på utländsk inblandning. På samma sätt hävdar man att strejker alltid är utomstående agitatorers verk.

Den syriska revolutionens utdragna karaktär, och dess förändring till ett våldsamt inbördeskrig, har definitivt lockat till sig inblandning från utländska makter. Men det gäller för båda sidor; om rebellerna har stöd från Saudiarabien, Qatar och Turkiet (och, möjligen, från hemliga franska och brittiska insatsstyrkor), har Assad-regimen definitivt ett mycket större ”stöd utifrån”, genom logistiskt och politiskt stöd från rysk och kinesisk imperialism, och de iranska och irakiska regimerna. Mest användbart i gatustrider är det stöd som regimen nu tycks få från ett ökande antal Hizbollah-kämpar.

Revolutionärer har till skillnad från reflexmässiga ”anti-imperialister” inget problem med att fortsätta att ge vårt helhjärtade stöd till rebellerna, samtidigt som vi motsätter oss det israeliska angreppet på Syrien och Hizbollah. Det är dessutom en plikt för revolutionärer att stödja försvaret av syriskt och libanesiskt territorium, av Assads eller Hizbollahs styrkor, från israeliskt anfall. Att försvara oberoende för Syrien, Libanon, alla arabländer och Iran mot Israel och dess amerikanska, brittiska och franska uppbackare är också vår plikt. Detta innebär dock inte att vi ger vårt stöd till allt Syriens eller Libanons regimer gör, i länderna i fråga eller utomlands. Det skulle vara en dårarnas ”anti-imperialism”.

Assads våldsamma angrepp på sitt eget folk, och Hizbollahs deltagande i detta, är utpräglat reaktionärt. Vi hoppas att de besegras fullständigt. När det syriska folket slutligen har kastat av sig denna avskyvärda regim kommer de med största säkerhet inte att lämna över sitt land till Israel, till de amerikanska imperialisterna eller till de europeiska forna kolonisatörerna. Inte heller kommer majoriteten av revolutionärerna att slita landet sönder och samman i en religiös konflikt.

Precis som Israels inblandning skulle alla interventioner i Syrien av väst eller NATO-allierade Turkiet ha överväldigande reaktionära konsekvenser. Det krig som pågår i Syrien är trots allt inte ett krig där styrkorna bara är ombud för imperialistiska och anti-imperialistiska intressen, där de senare då skulle representeras av Assads mördargäng. Nej, det är en genuin demokratisk kamp – som påbörjades under den arabiska våren. Är några av styrkorna på rebellsidan reaktionära islamister, somliga rentav sekteristiska mördare? Ja, det är möjligt, rentav ofrånkomligt, med tanke på det kaos regimstyrkorna har åstadkommit. Men det är inte vad som dominerar de miliser som kämpar mot Assad.

De inom vänstern som stödjer Assad i tron om att en sekulärt diktatur är det ”mindre onda” att föredra framför islamister som reaktionära al-Nusra har, oavsett om de inser det själva eller inte, ställt sig på kontrarevolutionens sida. Arbetarrörelsen i sin helhet bör ta avstånd från en sådan inställning. De inom vänstern som förhåller sig neutrala, eller som manar till en kompromiss med regimen för att bevara den syriska statens enhet, gör så i feghet, och de överger i praktiken en revolution när den blir till inbördeskrig. Vad skulle de ha gjort om det hade gällt Ryssland 1918?

• Seger åt den syriska revolutionen och dess väpnade styrkor
• Besegra israeliska anfall mot omkringliggande stater
• Seger åt palestiniernas kamp för ett fritt och enat Palestina
• Nej till ”humanitära” militärangrepp från EU eller NATO
• Alla imperialistiska styrkor och rådgivare – från öst och väst – ut ur Mellanöstern

Förbundet för Femte Internationalens Internationella sekretariat

Det är knappast någon som skulle förvånas om media i år skriver ett oändligt antal spaltmeter om att vi aldrig får glömma nazismens brott, att vi måste ta lärdom av dem och aldrig göra om samma misstag igen. Nåja, detta är naturligtvis sant, problemet är att det talas desto mindre om vad vi inte får glömma. Under vilka förutsättningar kom egentligen nazisterna till makten, varför kunde de få ett så stort stöd, och hur kan de bekämpas? Och inte minst, hur kommer det sig att fascisterna efter 80 år återigen växer sig starka? Att ropa på ”tolerans”, ”medmänsklighet” eller liknande innehållslösa floskler räcker inte långt som svar på dessa frågor.

Depressionen som inleddes i slutet av 1929 blev slutet för den tyska Weimarrepubliken. På några år ökade antalet arbetslösa med en miljon. De socialdemokratiska fackföreningarna växte samtidigt explosionsartat och hade 1930 över 5 miljoner medlemmar. Samtidigt började Hitlers NSDAP växa. Nazisternas kanske viktigaste organ var stormtrupperna, SA, som var ca 100 000 personer starkt.

Två år tidigare hade socialdemokraterna, tillsammans med en bred koalition av borgerliga partier, fått regeringsmakten. Man menade att samarbete med borgerliga partier var det bästa sättet att hålla fascisterna borta från makten. En påfallande likartad linje drivs av dagens svenska parlamentariska arbetarpartier i förhållande till SD – samarbeta med borgarna mot borgarnas nyttiga idioter.

Det tyska kommunistpartiet under Thälmanns ledning å sin sida, gick i precis motsatt riktning och anammade en ultravänsteristisk linje. Fascismen var varken bättre eller sämre än vilken borgerlig politik som helst, och därför kunde Hitler lika bra få makten som Müller. Socialdemokraterna benämndes ”socialfascister”, och efter valet 1928 (då socialdemokraterna alltså hamnade i regeringsställning) förkunnade Thälmann att fascismen nu hade makten i Tyskland.

Thälmann och kommunistpartiet hade uppenbarligen totalt missförstått fascismens karaktär. Förvisso kan fascismen som rörelse framförallt växa när kapitalismen är inne i en osedvanligt djup kris, och kan därför betraktas som ”kapitalism på nedgång”. Men den är inte därmed kapitalismens sista dödssuck, vars förutbestämda utgång är en övergång till socialism. Det är tvärt om en desperat sista offensiv från kapitalets sida, och då den är desperat, är den också brutalt skoningslös. Bara några år senare skulle Thälmann personligen bli varse om detta, när han blev avrättad av nazisterna.

Under tiden som de tyska socialdemokraterna sköt upp klasskampen för obestämd framtid och kommunisterna ägnade sig åt tjurskallig sekterism, författade Trotskij sin syn på kampen mot Hitler (i boken som på svenska fått just det namnet, ”Kampen mot Hitler”). Trotskij kritiserade både socialdemokraternas och kommunisternas linje i frågan om fascismen. Han menade att ingen av dem förstod vad fascismen egentligen var. Socialdemokraterna förrådde både socialismen och öppnade vägen för fascismen i och med sitt samarbete med de borgerliga partierna – dessa kunde nämligen, just på grund av att fascismen var borgarklassens mest extrema åtgärd för att upprätthålla sin makt inte hindra Hitler. Det visades tydligt inte minst genom överklassens väldiga stöd till NSDAP och deras flykt från övriga borgerliga partier dit. Socialdemokratins byråkrati hade dock redan lämnat kampen för socialismen, vilket förstås inte minst illustrerades av mordet på Luxemburg och Liebknecht.

Om man bekämpar nazisterna lite tidigare så kan det göras smidigare än så här

Att vänta sig att Socialdemokraterna som parti skulle sluta sig till en militant antifascistisk kamp vore därför lika hopplöst som att vänta på att ett vänligt sinnat svart hål skulle uppsluka alla borgare och befria världen från dem för gott. Tysklands kommunistparti hade med andra ord åtminstone en gnutta rätt i sin motvilja mot socialdemokratin. Problemen i kommunistpartiets analys var dock flera – och allvarliga. För de första förutsatte Thälmann och hans parti att socialdemokraterna skulle hjälpa nazisterna till makten, och till och med vinna på den utvecklingen. Men fascismens uppgift är att stärka kapitalets position genom att krossa hela arbetarrörelsen, till vilken även reformister hör.

Detta leder oss in på ännu ett fatalt misstag i kommunistpartiets hållning – man bortsåg från att socialdemokratin trots sin reformistiska politik var ett arbetarparti, och ett stort sådant. När man vände ryggen till hela denna rörelse vände man också ryggen till de arbetarmassor som hade illusioner om den. Trotskij argumenterade för att kommunistpartiet borde bjuda in socialdemokraterna till en gemensam front mot fascismen, en front som skulle innebära total kritikfrihet och byggandet av ett revolutionärt motstånd. Socialdemokratin skulle förvisso inte vara intresserad, men man skulle visa de arbetarmassor som stödde socialdemokraterna vad som behövde göras, och än viktigare – att socialdemokraterna inte var beredda att göra det.

Om Hitlers maktövertagande och den hemska period som följde därpå skall vi inte gå in här – det finns tillräckligt med berättelser om det redan. Men låt oss inte glömma hur detta kunde ske, och låt oss inse att Trotskijs linje är lika relevant idag som den var då. En massiv, revolutionär arbetarkamp är det enda som kan trycka ner fascisternas ansikte under den dy det dök upp ur.

FB

Konspirationen för att islamisera Europa

Föreställningen om Eurabia går ut på Europa håller på att transformeras till att bli en integrerad del av arabvärlden och Islam. Ofta formuleras detta som en allmänt hållen farhåga om att muslimsk invandring kommer att leda till att Islam till slut tar över och att ändrade lagar och livsstil följer på det. Men föreställningen om det muslimska hotet formuleras också som en mer specifik teori om en stor sammansvärjning där Europa medvetet har sålts ut till den muslimska arabvärlden. Den uppfattningen har författaren och amatörhistorikern Bat Yeor (Gisele Littman) som sin skapare.

I mitten på 00-talet slog hon igenom med boken Eurabia – The Euro-Arab axis. I den för hon fram en rad påståenden om muslimer som är påfallande lika gamla antijudiska föreställningar. Bat Yeor menar att året 1973 är den stora vändpunkten. Då hade Europeiska länder gett sitt stöd åt Israel i oktoberkriget. Arabländerna beslöt sig för att hämnas och använde OPEC för att stoppa oljeexporten till västvärlden. Världsekonomins kris det året är enligt Bat Yeor ett direkt resultat av detta exportstopp. Dessutom hävdar Yeor att arabiska banker hotade med att bryta alla förbindelser till Europa. Genom att använda olja och pengar som utpressningsmedel lyckades arabländerna tvinga de europeiska ledarna till en ojämlik överenskommelse. I utbyte mot olja och investeringar skulle EG/EU gå med på att ta emot ett ökat inflöde av muslimska invandrare. Dessutom skulle man gå med på att låta Europa islamiseras och bli en förlängd del av arabvärlden..

Yeor hävdar att denna överenskommelse upprätthålls genom den euroarabiska dialogen – EAD. Dialogen är enligt henne inget mindre än en hemlig regering som styr över Europa och som steg för steg lämnar över Europa till Islam. Dialogen innefattar politiker, företagsledare, massmedia samt universitet och skolor.

I Yeors värld har Europas transformation till Eurabia redan passerat den kritiska punkten. Invandringen var det avgörande vapnet. Yeor, och hennes efterföljare, beskriver den muslimska invandringen som kolonisation och situationen i Europa som ett slagfält där våldsamma muslimer går segrande fram. Till det kommer ett demografiskt argument som gör gällande att muslimerna kommer att ta över Europa numerärt genom höga födelsetal. Taktiken som de påstås använda är att skapa fundamentalistiska minisamhällen som sen expanderar för att så småningom kunna sluka eller åtminstone tränga undan majoritetssamhället.

Eurabia är ett övertydligt exempel på en konspirationsteori. ,alla grundläggande komponenter finns där. Först och främst vilar de på en världsbild som säger att samhället styrs genom hemliga sammansvärjningar. Frånvaron av tydliga belägg för sammansvärjningens existens används som ett bevis för hur mäktig den är. Istället för bevis underbyggs konspirationsteorin ofta av kända omständigheter som får bli indicier. Dessa sammanfogas och tolkas sedan på ett sätt som tycks stärka konspirationsteorin.

Konspirationsteorier är ofta reaktionära

Konspirationsteorier gör ofta anspråk på att utmana makten och de officiella sanningarna. Men i själva verket förstärker de många gånger redan existerande maktstrukturer medan de går till storms mot påhittade maktcentra. Det är en av anledningarna till att vänstern måste förhålla sig kritisk mot konspirationsteorier även där dessa inte är lika uppenbart reaktionära som den om Eurabia. Just Eurabia följer för övrigt mönstret från alla konspirationsteoriers heliga moder: den påstådda judiska komplotten för att ta över världen dokumenterad i Sions vises protokoll. I detta original så påstås västvärlden vara ockuperat av ett främmande folk som styr genom en hemlig regering som dessutom kontrollerar ekonomiska institutioner och massmedia. Ockupantfolket beskrivs som makthungrigt och expansivt samt oförmöget att samexistera med andra folk. Ockupationen är förstås så skickligt genomförd att den kan vara svår att genomskåda…Byter man ut ordet judarna och stoppar in ordet muslimer istället så har vi i princip föreställningen om Eurabia istället för den judiska makten.

De antimuslimska konspirationsteorierna fyller dessutom samma funktion som de antijudiska gjorde på sin tid. De är ett sätt för reaktionen att mobilisera genom att spela på fördomar och irrationella känslor hos efterblivna skikt i samhället. Hetsen mot en minoritet – judar eller muslimer – kommer inte ensam utan integreras i en mer omfattande dagordning som både då och nu handlar om att pressa tillbaka progressiva rörelser och släppa fram allt som är repressivt och traditionalistiskt.

Postmodernismen avleder den progressiva kampen

Det är alltså en plikt för socialister att ta strid mot konspirationsteorier som den om Eurabia. Frågan är vilken typ av argumentation som har bäst utsikter att lyckas. Postmodernismen började som ett fashionabelt intellektuellt mode på mångas läppar under 1980-talet. Som mer eller mindre sammanhållen skola har den kanske inte samma ställning idag, däremot har den många mutationer och avläggare som fortsätter att sprida sig som t.ex. postkolonial teori med mera. Det är också ett faktum att många av postmodernismens grundläggande doktriner har fått en både bred och djup acceptans såväl inom utbildningsinstitutioner som bland folk i gemen. Därför bör man testa i vilken utsträckning några grundläggande postmodernistiska förhållningssätt fungerar i kampen mot propagandan om Eurabia.

En av postmodernismens egenheter var att den egentligen inte hade något nytt alls att komma med. Alla dess idéer hade redan blivit presenterade tidigare i filosofins historia. Postmodernisterna lyckades dock blanda sin egen cocktail av sådant som redan sagts. Ett av deras nygamla teman var sanningsrelativismen. Den gör gällande att det aldrig kan finnas något som är objektivt sant dvs. det kan aldrig finnas ett påstående som är sant för alla i kraft av hur världen faktiskt är beskaffad helt oberoende av det subjektiva perspektivet. För relativister är sanningen alltid lokal så att säga: att Europa håller på att islamiseras enligt en hemlig plan kan vara lika sant eller falskt som påståendet att Europa inte håller på att islamiseras enligt en hemlig plan – det är upp till var och en att avgöra vad som är sant för dem.

Den här subjektiva synen på sanning hänger oftast ihop med en verklighetsuppfattning där man förnekar att det finns en värld med specifika egenskaper som existerar på sina egna villkor och som inte behöver en betraktare för att vara till på ett visst sätt. Om det inte finns en värld vars form och innehåll sätter upp objektiva förutsättningar för vilka påståenden som är sanna respektive falska, så är det förstås följdriktigt att var och en kan ha sin egen lilla sanning.

Om man inte kan kontrollera en utsaga mot en objektiv verklighet, hur ska man då förhålla sig till myllret av uppfattningar som finns? Ett vanligt postmodernistiskt svar är att man kan dekonstruera en viss utsaga. Med det menar de att ett system av påståenden ska analyseras i alla sina beståndsdelar med målet att förstå hur just detta system framställer världen, vad den outtalat förutsätter och vad den menar med sina mer explicita uttalanden. Dekonstruktion är alltså en tolkande aktivitet. Det betyder i sin tur att den begränsar sig till att beskriva och förklara vad saker och ting handlar om. Däremot så går dekonstruktion aldrig ut på att ta ställning till om ett system av påståenden verkligen stämmer, om de är sanna eller falska. Världen går att framställa på en mängd olika sätt enligt postmodernisterna och det gäller att ringa in dessa sätt. Vi kan förstås avgöra om vi sympatiserar med ett visst sätt att tala och tänka om världen. En postmodernist kan ogilla ett påstående som det om Eurabia på ideologiska grunder, men aldrig göra anspråk på att sådana påståenden är totalt felaktiga på rent sakliga grunder.

Dekonstruktionen och dess kusin diskursanalysen (diskursanalys är ett annat postmodernistiskt grepp som också handlar om att tolka påståenden) är metoder som aldrig i grunden kommer att kunna besegra och avslöja reaktionens propaganda. På sin höjd kan de uppnå ett intellektuellt dödläge där olika positioner och tolkningar fixeras mot varandra i en antagonistisk position. Sedan kommer kampen ändå att avgöras ute på gatorna, på långt avstånd från postmodernisterna som nöjer sig med att kommentera och ironisera över världen. Postmodernismens totala oförmåga att ge vägledning åt kampen ligger inbyggd redan i deras grundantaganden.

Frågan om världens beskaffenhet ska självklart inte trivialiseras. Det är en gammal filosofisk tvistefråga men var och en bör ändå för sig själv fundera över följande: går det att överhuvudtaget begripa vad en värld utan fasta egenskaper är för något? För det är nämligen så den måste vara till på om det är sant att den låter sig formas och beskrivas på oändligt många sätt utan att en enda av dessa beskrivningar kan sägas vara falsk d.v.s. inte stämma överens med hur saker och ting egentligen ligger till. Problemet för postmodernisternas del är att de när de påstår detta gör sig skyldiga till paradoxen att världen trots allt ändå har en egenskap – den att vara formbar av betraktaren. Det tycks vara svårt att värja sig mot tanken att allt som finns måste finnas till på ett visst sätt d.v.s. ha vissa egenskaper. När man väl har accepterat tanken att världen existerar och därmed har en struktur för sin existens, så blir det logiskt att vissa utsagor om ordningen i världen är mer träffsäkra än andra. Vissa utsagor kanske till och med är så träffsäkra att de kan få förtjäna att kallas för sanningar, medan andra är så usla och uppåt väggarna missvisande att de måste kallas för falska. Ett sådant konstaterande är detsamma som att säga att sanningsrelativismen inte kan stämma. En äkta postmodernistisk sanningsrelativist kan inte komma så mycket längre i sin kritik av Eurabia och annan chauvinistisk smörja än att säga att idén om Eurabia kanske är ”sann för några men inte för mig”. Som redan har påpekats är den inställningen som gjord för att döda all diskussion och intellektuell utveckling. Därför passar den egentligen reaktionärerna som hand i handske. Då kan de göra anspråk på att få sprida sina vanföreställningar utan alltför närgångna och besvärande invändningar. Relativismen och subjektivismen (postmodernismen) medverkar enbart till att göra vilja, känsla och styrka till grund för idémässiga traditioner. När man har kastat ut rationell verklighetsbaserad analys är det nämligen en irrationell grund för sina övertygelser som återstår. Ironin i det hela är att det var exakt just denna inställning som fascismen tillämpade (och fortfarande tillämpar).

Ska reaktionens hetspropaganda bemötas räcker det inte med lama invändningar om att de har fel för att vi vill att de ska ha fel. Nej, deras världsbild ska konfronteras för vad den är: gement lögnaktig, smutskastande, förvirrad och i grunden totalt falsk och osann. Men den striden kräver av alla progressiva krafter att det postmodernistiska träsket saneras. Vänstern måste i sin kamp grunda sig på ett objektiv sanningsbegrepp: det påstående är sant som stämmer överens med de faktiska förhållandena i världen. Det påstående är falskt som strider mot de faktiska förhållandena i världen.

Ja alltså om man inte håller rent från dessa krafter när man bekämpar fundamentalism så kommer man att få problem, på så sätt har herr Järnrör en poäng

Sant och falskt om muslimer

Ett av de centrala påståendena i litteraturen om Eurabia är som sagt att muslimerna försöker ta över genom höga födelsetal. Är detta ett korrekt påstående? Det går att få fram statistisk över födelsetal, så vi är inte enbart hänvisade till att försöka ”förstå” vad de som säger detta ”egentligen” menar. Till att börja med kan vi konstatera att de verkliga siffrorna bakom den påstådda muslimska vågen in i Europa visar att andelen muslimer ligger på strax under fem procent, ganska långt från att vara en stor minoritet på väg att ta över. Dessutom är det så att födelsetalen bland muslimska invandrargrupper sjunker ju längre tid de har befunnit sig i sina nya länder. Samtidigt som födelsetalen går ner bland muslimska familjer så är det dessutom så att de stiger bland icke-muslimska familjer inom EU-området (källa: J. Vaisse i Foreign Policy jan/feb 2010). Frågan är om ett påstående kan bli mer lögnaktigt än det om att muslimer medvetet skaffar många barn för att kolonisera Europa?

Ett annat centralt påstående i litteraturen om Eurabia är att muslimerna är en homogen grupp som agerar samfällt för att ta över Europa (vilket de som sagt antas ha kommit väldigt långt på vägen med att göra redan nu). Även när det gäller detta finns det data att tillgå i form av omfattande opinionsundersökningar. Dessa visar tydligt att det inte finns EN muslimsk ståndpunkt, utan att muslimerna är splittrade på många olika uppfattningar – inte bara religiöst utan även politiskt. En sak som har visat sig är att muslimerna precis som alla andra i första hand intresserar sig för sina vardagliga materiella behov, snarare än religiösa frågor. Det har också visat sig att en större andel muslimer är mer oroade över den islamistiska extremismen än över t.ex. tillbakagången för religionens ställning eller moderna könsroller, jämfört med den motsatta inställningen. En annan sak som visat sig är det finns en ganska stor grupp muslimer som är missnöjda med inställningen till muslimer i Europa och över hur muslimer framställs i olika sammanhang. Dessa muslimer har uppenbarligen inte hört talas om att de så gått som redan har tagit över Europa och faktiskt bestämmer till sin egen fördel. Det är lite märkligt med tanke på hur bred förankring den hemliga ockupationsmakten påstås ha….(källa: Pew Research Global Projects 6/7 2006).

Det verkliga problemet idag är inte att det pågår en omfattande islamisering av Europa. Islamistisk fundamentalism existerar och den är reaktionär och utgör utan tvivel ett seriöst problem. Dessa mörka krafter måste självklart bekämpas. Men detta måste göras utifrån sekulära, demokratiska och socialistiska principer. Det gäller också att behålla ett sinne för proportioner. Det stora problemet är diskrimineringen av muslimer och de imperialistiska makternas krig mot muslimska länder med syfte att plundra dessa på naturtillgångar och att göra dessa till lydiga klientstater.

Eduardo Montero

Ta Thu Thau

Thau föddes 1906 i en fattig familj, i Tan Binh, i södra delen av det som skulle bli Vietnam, och efter att modern dog fick han från 11 års ålder hjälpa till med försörjningen. Trots detta, samt ett allt mer aktivt deltagande i det spirande motståndet mot kolonialismen, klarade han skolan bra, och 1927 kom han till Paris för universitetsstudier. Detta var en tid då antikoloniala rörelser började formerades, många av dem inspirerade av den ryska revolutionen. Flera av rörelserna bland Frankrikes kolonier började formeras i 20-talets Paris.

Ett stort problem för denna utveckling var Sovjetunionens och Kommunistiska Internationalens stalinistiska urartning. Under tidigt 20-tal, allt mer under ledning av Bukharin och Stalin, svängde Kominterns politik åt höger, mot anpassning till nationalistiska krafter, vilket fick förödande konsekvenser framför allt i Kina 1925-27. Efter några år av ultravänsteristisk äventyrspolitik mynnade denna utveckling ut i en förnyad, kraftigare högersväng och direkt anpassning till kolonialmakterna under folkfrontspolitiken från 1934 och framåt. Detta innebar att spirande revolutionära och kommunistiska rörelser bands vid nationalister och borgerliga krafter.

I Paris fanns det trotskister, och samtidigt som Thau började uppröras över de Moskvatrogna organisationernas opportunism, kom han i kontakt med Alfred Rosmer och andra, och drog snart slutsatsen att Vietnams borgarklass var för svag och opålitlig: befrielsen kunde bara ske genom arbetarnas och böndernas kamp, den kunde inte begränsa sig till att bara handla om nationell självständighet. Hans tid i Paris avbröts dock snart, när han blev gripen och utvisad ur Frankrike efter att ha deltagit i demonstrationer till stöd för Yen Bay-upproret i Vietnam 1930.  Det blev dags att omsätta den marxistiska skolningen på hemmaplan.

Trotskismens grundande i Vietnam

1931 bildandes en vietnamesisk del av Trotskijs Internationella Vänsteropposition. Den splittrades dock snart i taktisk oenighet, och kom att bestå av i huvudsak två grupperingar: La Lutte (kampen), med Ta Thu Thau, och Internationella kommunistiska förbundet (IKF), med Ho Huu Thuong. Trotskisternas radikalare paroller om arbetarnas och böndernas kamp för sina intressen, utan att knyta sitt hopp till den svaga och opålitliga borgarklassen, fick gehör i takt med det allt större motståndet mot kolonialmakten. Detta innebar dock också att trotskisterna fick ta emot en större del av den franska repressionen, och ledare som Thau fick tillbringa en stor del av sina återstående år i fängelse, med vanvård och ibland tortyr. Tyvärr ingick dock La Lutte-gruppen en märklig enhetsfront med stalinisterna under några år, med gemensamma listor i valen till kolonialförsamlingen, och en policy att inte kritisera varandra. De underskattade behovet av att vinna massorna från stalinisternas opportunistiska politik. Det behovet skulle bli speciellt tydligt när folkfrontsregeringen i Frankrike bildades 1936.

Arbetarna och bönderna i Vietnam uppmuntrades av strejkerna och den tillsynes radikala regeringen i Frankrike till en våg av radikal kamp, med massiva strejker och kamp för jord. Men samtidigt beordrades kommunistpartiet att inte ta strid mot det franska kolonialväldet. Enhetsfronten var förutom dessa oöverbryggliga motsättningar dömd att splittras av stalinisternas allt hätskare angrepp på trotskisterna, och 1937 blev brytningen ett faktum. Att det fanns stort underlag för revolutionär marxism visades av att La Luttes representanter fick över 80 % av de vietnamesiska massornas röster i valet till kolonialförsamlingen 1939, på sitt program för social revolution. Denna utveckling mot en trotskistiskt ledd masskamp bröts dock av andra världskrigets utbrott och den upptrappade repressionen.

Kriget gav helt olika förutsättningar för trotskister och kommunister att behålla sina styrkor. IKF och La Lutte försökte att behålla sina fästen i städerna och jobba underjordiskt bland arbetarna, men drabbades hårt av den franska repressionen, och lyckades inte upprätthålla sina strukturer. Stalinisterna hade grundat Vietminh – en front som helt dominerades av dem, men som med sin nationalistiska plattform kunde appellera till bredare skikt. De kunde bygga upp en gerillastryka i Kina, under Kuomintangs beskydd, och fick under senare delen av kriget en del vapenstöd från USA. När Vietnamns fattiga massor reste sig, efter den japanska kapitulationen, hade därför stalinisterna en starkare utgångsposition.

Revolutionen 1945

De japanska styrkorna hade under flera år under kriget låtit det franska styret över Vietnam fortgå. Våren 1945 likviderade de den franska överhögheten och tog själva över. När Japan kapitulerade i augusti 1945 upplöstes därför den styrande makten, och ett maktvakuum skapades. Detta utlöste en massiv våg av kamp, där arbetare tog kontrollen över sina bostadsområden, städer och arbetsplatser. Bönderna tog på flera håll makten över sina distrikt, ibland efter att ha avskaffat jordägarna på det mest grundliga sätt.

Trotskisterna hade åter lyckats börja organisera sig från slutet av 1944, bland annat efter att ledare som Ta Thu Thau hade frisläppts efter flera års fängelse. I augusti kastade sig La Lutte och IKF in i massrörelsen, och deras paroller om att beväpna massorna till försvar mot imperialismen fick stort gehör. Stora mängder arbetare i de massdemonstrationer som organiserades i Saigon slöt upp under deras paroller om jord till bönderna, kontroll över fabrikerna till arbetarna, vapen till folket och för en arbetar- och bonderegering. De blev en viktig kraft i de folkkommittéer som organiserades på bred bas och omfattade allt större människomassor i södra Vietnam. Det var uppenbart för alla andra politiska krafter att trotskisterna var en radikal attraktionspol som växte explosionsartat, kunde ge ut dagstidningar och var på väg att vinna massorna till sin sida.

Nu återkom Vietminh på bred front, efter att ha haft sina huvudsakliga styrkor på kinesisk mark. De tog över kontrollen i norra delen av landet utan större problem, men det var i den mer industrialiserade södra delen som massornas revolutionära flodvåg var starkast. I den situationen gav de desperata nationalistiska och borgerliga krafterna gladeligen sitt stöd till den stalinistdominerade fronten, som försäkrade att det under den närmaste perioden bara kunde bli frågan om kamp för nationen – inte klasskamp – och som dessutom hade respektabiliteten av att ha fått stöd av ”demokratiska” västallierade under kriget.

Även vad gäller den nationella frigörelsen hade Vietminh ett mycket blygsamt program. Stalin hade schackrat med sina allierade om att dela upp världen, och så även Vietnam, som visserligen skulle få sin självständighet, men på 5-10 års sikt, efter ett övergångsstyre av Kina i den norra delen, och de brittiska imperialisterna i den södra. Detta trots att det franska styret alltså var likviderat av Japan. Vilket förräderi mot de vietnamesiska massornas åratal av kamp mot förtrycket att åter släppa in imperialistiskt styre, kanske ni tänker, och ni har helt rätt. Gentemot detta intog Ta Thu Thau och de andra verkliga revolutionärerna parollen: beväpna massorna för att driva ut imperialisterna nu!

Vietnams revolution i augusti 1945

Stalinisterna bjuder in imperialisterna och krossar revolutionen

Konflikten blev oundviklig mellan stalinisternas kompromisser med den inhemska borgarklassen och imperialismen å ena sidan, och arbetarnas och böndernas klasskamp som de verkliga kommunisterna företräde. Vietminh skulle givetvis hävda att de företrädde den ”realistiska” linjen gentemot trotskisternas äventyrspolitik – även om de oftare beskyllde dem för att vara förrädare eller rent av ”fascister”, allt på klassiskt stalinistiskt manér. Vietminh gick in för att upplösa folkkommittéerna, ge tillbaka fabrikerna till sina ägare, få strejkande arbetare att återgå till jobbet samt återlämna en stor del av jorden till sina forna ägare. Detta, som de mycket tydligt hade deklarerat, skulle ju vara en kamp för Vietnam, och inte för arbetarna eller bönderna som klasser. ”Kampen” för Vietnam skulle dock enligt Ho Chi Minh bestå i kompromisser, vilket innebar att släppa in imperialisterna i landet igen – för att inte ”provocera”, som reformister alltid resonerar. En brittisk styrka under general Gracey välkomnades helt enkelt tillbaka. Trotskisterna och en stor del av arbetar- och bondemassorna försökte göra motstånd, men ställda inför en delvis oklar strategi samt framför allt Vietminhs välbeväpnade repression, och till råga på allt brittiska, och snart franska trupper, tvingades de snart retirera. Hur bra det gick att befria Vietnam genom att kompromissa med kolonialmakterna uttryckte general Gracey själv på ett kärnfullt sätt: ”När jag anlände välkomnades jag av Vietminh. Jag sparkade ut dem”. Som varje tänkande revolutionär marxist kunde ha förklarat – och ja, som de tänkande revolutionära marxisterna i Vietnam faktiskt förklarade – skulle kompromissen inte fungera. Britterna bjöd in fransmännen, som snart körde ut Vietminh ur södra delen av Vietnam. Den stalinistiska politiken med ”realistiska” kompromisser blev inledningen till nära 30 års krig, och miljontals döda. Så realistisk var den. Trotskisternas idé att beväpna massorna, genast gå till motangrepp och vägra låta imperialisterna landstiga i Vietnam testades inte, men med all säkerhet skulle det ha skapat enormt mycket mindre lidande, förödelse och död.

Vietminh kördes ut ur södra Vietnam, som sagt, men innan sin sorti hann de upplösa folkkommittéerna och avblåsa hela den revolutionära situationen som rådde – samt skoningslöst avrätta de trotskister och andra som stod i deras väg. De lyckades befästa sin makt i norra delen av landet, men där var det inte tal om att massornas egna organ skulle ha makten – Vietminh befäste istället sin makt på sedvanligt stalinistiskt manér.

Allt detta förtar givetvis inte det heroiska i Vietnams kamp mot den franska och sedan den amerikanska imperialismen, och givetvis var det alla kommunisters plikt att ge den kampen sitt fulla stöd. Dock förtjänar den ganska okända historien att berättas om hur den stalinistiska ledningen runt Ho Chi Minh krossade en pågående revolution, avrättade de mest konsekventa revolutionärerna samt bjöd in imperialisterna i landet i ett grovt misslyckat försök att blidka dem.

Jens-Hugo Nyberg

Läs mer i Revolutionaries they could not break. The fight for the Fourth International in Indochina 1930-1945 av Ngo Van

Kommunistiska partiet är en av de vänstergrupper som uppstod i kölvattnet efter den så kallade ”68-vänstern”, och är i dag en av de större vänsterorganisationerna till vänster om V i den lilla, svenska vänstern. KP är kanske mest kända för sin veckotidning Proletären, och för ungdomsförbundet RKU.

Splittring

Splittrarna, som lämnade KP i höstas, har i dag, tillsammans med andra som inte kom från KP, bildat ett flertal sammanlänkade organisationer. Det är Oktoberrörelsen, som presenterar sig som ett marxist-leninistiskt kampförbund i Maos och Stalins anda. Det är ungdomsorganisationen Röd Aktion, som lovar att genomdriva ”militant kamp” under parollen ”klass mot klass”. Och det är studentorganisationen Kommunistiska Studiegruppen, som studerar och ”sprider kommunismens idé”. Dessutom arbetar medlemmar i dessa organisationer i Indiensolidaritet, en solidaritetsgrupp med den maoistiska väpnade kampen i Indien. Totalt finns de representerade på fem-sex orter i landet. För enkelhets skull benämner vi dem nedan kollektivt som ”OR”.

Oktoberrörelsens kritik av KP

Splittrarnas största samlade kritik mot KP har presenterat i broschyren ”Vart går Kommunistiska partiet”, en lång text skriven av EP, en före detta medlem av KP:s partistyrelse. Och EP skräder inte orden.

KP:s propaganda och agitation domineras helt av ”försvaret av folkhemmet”, och kampen för den socialistiska revolutionen framhålls nästan aldrig, menar EP. Flera partiföreträdare, och en lokalavdelning, sägs rentav vilja avskaffa ”leninismen” som begrepp helt.

Också när det gäller frågan om migration, något vi ofta diskuterat med KP, brännmärks partiets politik: som exempel nämns ett flygblad som tog ställning för svenska arbetare mot utländsk arbetskraft, och som åkte i papperskorgen hos flera partiavdelningar.

Vidare har KP, trots en ofta bra arbetsplatsbevakning, enligt kritiken inte lyckats med arbetsplatskampen – istället är det ”anarkister och trotskister” som tagit ledningen där. Det antifascistiska arbetet har, med några få undantag, ställts helt åt sidan och fördömts som verk av ”huliganer” och ”anarkister”, vilket gett anarkister, trotskister och Ung Vänster ledningen för den rörelsen. KP:s kritik mot dessa är enligt EP att kasta sten i glashus, ”eftersom partiet representerar den sämsta politiska linjen” i vänstern gällande antifascism – att låta polisen sköta det.

EP skriver vidare att KP präglas av en ”bottenlös legalism” – man lade all kraft på att fördöma vänstern efter Göteborgskravallerna 2001, och skröt i Proletären med berömmet man fick från polisen för detta. Upploppen i Storbritannien är ett annat exempel – där fördömde partiet framför allt ”trasproletärers och anarkisters våld”, istället för att prata om varför det är rätt att göra uppror.

Partiledningen utser sina efterträdare via ett ”kronprinssystem”, och de som kritiserar interndemokratin utsätts för härskartekniker. Fraktionering – att gå samman i partiet för att driva en särskild linje internt – är ”givetvis förbjuden”.

EP skriver också om KP:s internationella politik. KP har vänskapliga relationer med Vietnams statsbärande ”kommunist”-parti, och skriver smickrande artiklar om kapitalismens tillväxt där, utan att nämna något om vilken klass som härskar i Vietnam. De har också sökt medlemskap i den internationella organisation SKP är med i – där t.ex. totalt prokapitalistiska Kinas kommunistiska parti är medlemmar.

Ligger lösningen hos farbrorn med boken med de banala citaten?

Alternativet – antirevisionism?

Den här kritiken är välbekant för alla som har haft något att göra med KP. Från sjuttiotalets ultravänsterism (minns till exempel partiets valaffischer med beväpnade, blonda män) har partiet gått till att representera sig själva som ”goda gamla socialdemokrater”. För vad består KP:s revolutionära politik i? Och när ser man någonsin till KP i något antifascistiskt arbete? Vad är deras kampanjer mot ”arbetskraftsinvandring” om inte en eftergift för nationalism? EU-kritiken är ett annat område – där missar partiet aldrig chansen att framhålla hur ”demokratiskt” ett oberoende, kapitalistiskt Sverige skulle vara, och hur det skulle ge ”oss” chansen att sätta ”vår egen” ekonomiska politik.

På många sätt lyfter alltså OR en sedan länge välbehövlig kritik mot en icke-marxistisk politisk inriktning. Alla revolutionära kommunister borde välkomna att någon – äntligen – tar bladet från munnen och lyfter fram KP:s många avsteg från marxismen.

Men vad föreslår OR istället för väg? Hur förklarar de KP:s urartning? Jo, de menar att Kommunistiska partiet har blivit ”revisionistiskt”. Uttrycket har hämtats från Mao Zedongs kritik av Sovjetunionen på 1950-talet. Idén är att Sovjetunionen under Chrusjtjov avskaffade socialismen och blev ”statskapitalistiskt”. I maoismens – och OR:s – ögon representerar Sovjet under Stalin, och Kina under Mao, den sanna marxism-leninismen. Samma sak har – i miniformat – inträffat i KP, får vi veta i EP:s text. Partiet har börjat revidera den revolutionära kommunismen. Lösningen är – mer marxism-leninism, i största allmänhet. Man måste läsa och framhålla Stalin och Mao, och föra en kamp mot ”revisionismen”. Så mycket mer får vi inte veta.

Tyvärr är det inte så enkelt. Den ”marxism” KP står för, och som partiet har stått för ända från början, har inte mycket gemensamt med Marx, Engels och Lenins läror. Internationalismen övergavs redan från början till förmån för Stalins förvridna idéer om ”socialism i ett land”. Att den för revolutionärer livsviktiga interndemokratin, den demokratiska centralismen, ersatts av fraktionsförbud är helt i linje med Stalins politik. I Sovjetunionen var den dessutom kryddad med avrättningskampanjer mot alla kritiker.

I Sovjetunionen – världens första arbetarstat – ersattes arbetarmakten av byråkratins makt. Det spelade ingen roll om ledarna hette Stalin eller Chrusjtjov – de som tog makten över staten och förrådde revolutionen i Sovjetunionen representerade inte arbetarnas makt över produktionsmedlen, utan ett byråkratiskt toppskikts intressen. Samma sak gäller Kina under Mao: klassamarbetet och eftergifterna för imperialismen, det som ledde till den kapitalistiska gigant vi ser i dag, berodde inte på enskilda ledares ”revisionism”, utan på att makten där redan från början låg i en byråkratis händer, istället för bland arbetarmassorna. Den politiska inriktningen – stalinismen – kommer sig av byråkratins behov. Inte tvärtom.

Om Oktoberrörelsen menar allvar med sin kritik av KP bör de alltså gå längre än att bara hålla fram Stalin och Mao som ideal för kommunister i dag. De bör studera vad som verkligen gick fel i Sovjet och Kina, och söka svaren på ett antal svåra frågor: Vilket slags interndemokrati representerar stalinismen? Vilken sorts antifascism? Vilken sorts internationalism? Och hur förhåller sig dessa teorier till marxismen?

Kampen för en oförvanskad marxism fördes i själva verket mot Stalins byråkrati – av Vänsteroppositionen i Sovjetunionen och Kina. De förespråkade internationell revolution, en arbetarenhetsfront mot fascismen, verklig demokratisk centralism, och lade fram strategier för hur detta kunde uppnås. Det är hos ledarna för denna kamp vi kan hitta förklaringen till det som hände i Sovjetunionen. Och det är i kritiken av stalinismen vi hittar förklaringen till KP:s icke-revolutionära politik i dag.

Svante Persson