De ”sista 4 000” ersätts av 7 000 ”kontraktsanställda” till – vilket för upp det sammanlagda antalet till omkring 100 000 – ockupationskriget privatiseras helt enkelt så att USA:s stridsförband kan gå vidare till ännu en pseudoseger i Afghanistan.

Om USA:s anspråk på att vara vinnarna är falskt, är det desto tydligare vilka som är förlorare – miljoner vanliga irakier – det folk som USA påstod sig ha räddat. Om vi räknar med de av FN införda sanktionerna under 1990-talet och offren för invasionen 2003 och det följande ockupationskriget, har mer än 1,5 miljoner irakier dödats. Levnadsstandarden i landet bröt samman efter 2003 och dess städer har lämnats i ruiner av ockupationen. Uppskattningsvis 2,2 miljoner irakier har drivits från sina hem och blivit internflyktingar. Hundratusentals flydde till Syrien, ungefär lika många till Jordanien och upp till 50 000 till Libanon. Hemsidan för FN:s flyktingråd uppskattar att det kan finnas så många som 1,8 miljoner irakiska flyktingar i andra länder i Mellanöstern.

USA:s stridsförband lämnar i verkligheten bakom sig ett land där praktiskt taget inget av deras uppsatta mål har uppnåtts, bortsett från erövringen av landets oljerikedomar. Sex månader efter valet finns det ännu inte någon regering och den sekteristiska terrorn tilltar obönhörligt. Totalt dödades 396 civila av bombexplosioner eller andra angrepp i juli, efter att 204 dött i juni och 275 i maj.

USA:s permanenta militära närvaro i Irak
Stridsförbanden må ha dragit sig tillbaka men nu sträcker sig ett detaljerat och omfattande nätverk av amerikanska militärbaser ut över Irak. Varje bas innehåller tusentals soldater, stridsutrustning, flygplan och stridsvagnar, liksom lyxen långt hemifrån med Pizza Hut och Burger King för soldaterna. Nya militärbaser byggdes fortfarande i början av augusti, en av dem nära staden Zurbatiya, bara sju kilometer från den iranska gränsen, och utgör delar av ett nytt system för gränskontroll. Den nya basen, med kodnamnet ”Combat Outpost Shocker”, kommer att bli en framskjuten post och kommer att inhysa soldater som kommer att befinna sig inom skotthåll från Iran om USA:s regering beslutar att trappa upp fientligheterna mot Teheran.

Nätverket med USA:s militära baser dominerar militären i Irak efter ockupationen. Dess största beståndsdelar är Victory Base Complex, ett nätverk med läger som skyddas av vapensystem mot missiler och högteknologisk säkerhetsutrustning. Victory Base omger Iraks internationella flygplats och erbjuder ett permanent hem för USA:s militära personal och en påtaglig närvaro nära huvudstaden. I centrum för Camp Victory finns en administrationsbyggnad för 30 miljoner dollar som inhyser många höga officerare och personal.

Fram till ”slutdatumet” i slutet av augusti kommer USA att ha lagt ut 2,4 miljarder på ”varaktiga baser”. Trots det ”ramavtal” som angav att alla USA:s trupper ska lämna Irak 2011, står det nu klart att USA kommer att försöka bevara en långsiktig militär närvaro i landet. Många tror att den irakiska regeringen kommer att hitta en orsak under de närmaste månaderna att ”invitera” trupperna att stanna under ytterligare fem år, och därmed legitimera USA:s fortsatta militära närvaro i landet.

Varför är då USA angeläget att upprätta en långsiktig militär närvaro i Irak? USA:s härskande klass försöker hålla fast vid vad som återstår av ett politiskt projekt som inleddes i mitten av 1990-talet och som fortsatt in i Obamas administration.

Irak – juvelen i kronan
Det skulle vara fel att föreställa sig att USA:s invasionsplaner bara går tillbaka till 2002, eller ens 2001. En nykonservativ fraktion inom USA:s härskande klass, organiserad i en tankesmedja som kallas Projektet för ett nytt amerikanskt århundrade (PNAC), hade formulerat planer på att ockupera Irak sedan mitten av 1990-talet. Behovet av en vänskapligt inställd regim i Irak var koncentrerat till frågan om att säkra USA:s geostrategiska intressen, först och främst energiförsörjningen. Skapandet av liberala demokratiska regeringar, på ett eller annat sätt, betraktades som ett användbart propagandavapen för att maskera USA:s imperialistiska intressen. Beviset på deras ”liberala” kreditiv skulle naturligtvis vara att de öppnade sina länder för de amerikanska företagens intressen i namn av investeringar och utveckling.

PNAC var inte den enda organisationen som uppmanade till en invasion av Irak för att byta ut regimen. Den demokratiska presidenten Clinton undertecknade lagen Iraqi Liberation Act som utlovade pengar och resurser för oppositionsgrupper i Irak och utomlands. PNAC var starka anhängare av detta men hävdade hela tiden att det inte räckte. Direkt militär aktion skulle krävas för att störta Saddam Hussein och inrätta en västvänlig och specifikt USA-vänlig regering.

George W. Bushs valteam var fullpackat med folk från PNAC såsom Dick Cheney, som blev vicepresident, Donald Rumsfeld och Paul Wolfowitz. Två andra av PNAC:s anhängare ställde upp som republikanska presidentkandidater i primärvalen 1999 – PNAC var helt inställda på att säkra det jobb i världen som medför störst makt. När de väl befann sig i Vita huset, började de göra upp planer för ett angrepp på Irak. Den tidigare finansministern Paul O’Neill hävdade att det allra första mötet med nationella säkerhetsrådet, åtta dagar efter att Bush den yngre inträtt som president, hade Irak som första punkt på dagordningen. Den allmänna känslan var emellertid att det behövdes något som kunde rättfärdiga en invasion, eftersom det inte kunde vara rimligt att invadera Irak utan åtminstone en förevändning. Al-Qaidas angrepp på World Trade Centre den 11 september försåg den del av den amerikanska härskande klassen som var för en invasion med åtminstone ett politiskt sammanhang där de kunde driva igenom sin strategi.

Irakkriget
Det är värt att komma ihåg stämningen 2003 under förberedelserna för Irakkriget. Den afghanska konflikten pågick fortfarande, men från 2002 stod det klart att USA hade för avsikt att invadera Irak. Inom USA skapade regeringen samtycke med en massiv pr-kampanj som fokuserade på att blanda ihop angreppet 11 september med något slags hot från Irak. Många amerikaner var 2003 så förvirrade av mediernas kampanj att de trodde att Saddam Hussein hade varit inblandad i 11 september.

I Storbritannien fastnade Blairs regering till slut för massförstörelsevapen, vilka Saddam Hussein påstods antingen ha eller vara på väg att utveckla. Detta vidhölls trots olika avslöjanden såsom den ökända ”skumma dossiern” om Iraks förmåga att inneha massförstörelsevapen som togs från en students publicerade uppsats och som framställdes som underrättelsematerial. Andra inkonsekvenser framkom både från den amerikanska och brittiska sidan, där felaktiga underrättelser från tvivelaktiga källor fördes fram som om de var korrekta.

När kriget kom stod det klart för miljoner människor att detta var ett erövringskrig från USA-imperialismens sida, som bara stöddes av dess allierade, först och främst London, vilken de kallade för ”de villigas koalition”. Namnet är viktigt eftersom det pekar på det faktum att varken Nato eller FN godkände den militära aktionen, vilket tvingade Bushs administration att skapa en internationell allians utan någon ”laglig” grund för att genomföra aktionen.

Chock och fruktan
Kampen i Irak var relativt kortvarig. Irakiska soldater och irreguljära milismän stred med föråldrade vapen mot amerikanernas utvecklade vapenteknik. Irak underkastades den militära strategin med ”chock och fruktan”, en förment ny utveckling av militärt tänkande, men det är helt enkelt en modern tillämpning av Hitlers Blitzkrieg. Den är speciellt fokuserad på massiva bombningar av stora städer och samhällen i ett fiendeland innan trupper ens förs ut i strid.

Strategins syfte är explicit: att skrämma fiendens befolkning och regering till fullständig kapitulation. Den måste ”orsaka… hotet om och rädslan för att den skulle kunna stänga hela eller delar av motpartens samhälle eller göra hans stridsförmåga oanvändbar, utan fullständig fysisk utplåning.” Denna förlamande rädsla skulle åstadkommas genom att förstöra ”kommunikationsmedel, transporter, livsmedelsproduktion, vattentillgång och andra aspekter av infrastrukturen.” Dess författare är åtminstone ärliga när de fortsätter med att säga att nivån på förstörelsen måste likna den i Hiroshima och Nagasaki efter USA:s anfall med kärnvapen i augusti 1945.

Den här politiken rör sig i Genèvekonventionens gråzon där det är förbjudet att direkt göra civila till mål i krig. USA:s befälhavare påstod att de inte specifikt riktade sig mot civila, även om en del ”oavsiktlig skada” är oundviklig om man bombar en stad med 5 miljoner invånare med fjärrstyrda missiler och bomber. Kriget mot terrorns brutala ansikte uppenbarades – USA-imperialismens blotta kraft när den strider för att framtvinga sin dominans i världen.

Invasionens förakt och cynism kanske bäst illustreras av USA:s vägran att räkna antalet civila irakier som dött. I klar strid mot internationell lag, som kräver att en ockupationsstyrka ska upprätta korrekta uppgifter om döda civila, slog USA-generalen Tommy Frank på en presskonferens på flygbasen i Bagram fast att ”vi räknar inte kroppar”.

Uppgiften att räkna de döda från invasionen och ockupationen föll till organisationer som inte är statliga. Under invasionsfasen dödades omkring 7 500 civila och ytterligare 24 000 under ockupationens två första år, enligt Iraqi Body Count, baserade i Oxford. Iraqi Body Count har mycket strikta kriterier, nämligen siffror som förekommit i åtminstone två nyhetsrapporter, vilket kan dramatiskt underskatta antalet döda. Den viktigaste brittiska medicintidskriften The Lancet hävdade i oktober 2004 att 98 000 hade dött både av direkt våld och indirekt av brist på mat eller medicin, som orsakats av ockupationen. I oktober 2006 hävdade de att 694 965 hade dött.

Misslyckat statsbyggande
Irak var redan 2003 sönderslitet av kriget, skakat efter en generation med obeskrivligt lidande på grund av FN:s ekonomiska sanktioner. I april det året hävdade Paul Wolfowitz: ”Det måste finnas en effektiv administration från första dagen… Människor behöver vatten och mat och mediciner, och avloppen måste fungera, elektriciteten måste fungera. Och det är en koalitions ansvar.” Vad det irakiska folket fick och vad de behövde var emellertid två helt olika saker.

Problemet förvärrades av det faktum att USA inte bara ville skapa en stat i Irak som skulle passa ihop med den nyliberalism som påbjudits av Washington utan att skapa den staten genom att använda nyliberala metoder. Efter erövringen av Bagdad tog Paul Bremers administration över. Paul Bremer antog rollen som en romersk prokonsul och med sina rådgivare från USA:s storföretag såg han till att Irak efter Saddam byggdes enligt amerikanska specifikationer. Hans provisoriska koalitionsmyndighet (CPA) inhystes i en stor befäst militärbas mitt i Bagdad, som kallades Gröna zonen, och som uppträdde som en suverän makt, vilket den inte var, och godkände lagar och skrev under påbud i strid med internationell lag.

Det innebar att skriva över mycket av ekonomin på ”pirater”, huvudsakligen amerikanska företag som fick lukrativa kontrakt för många miljoner dollar för att driva nästan allt, från hamnar till flygplatser, från cementfabriker till oljeraffinaderier. Privatiseringar tvingades senare in i den irakiska konstitutionen och gjorde det olagligt för efterföljande regeringar att förstatliga något. Order 39, som utfärdades av Bremer i september 2003, tillät inte bara hundraprocentig privatisering av alla statsägda företag utan också att alla vinster kunde föras ut ur landet. Genom order 49 sänktes beskattningen av företagen från 40 procent till 15 procent. Det är inte att undra på att The Economist kallade den för en ”kapitalistisk dröm”.

De gjorde inte heller jobbet. USA förstörde Iraks kraftstationer och elnät i det första Gulfkriget, och fick sedan FN att genomföra sanktioner som förhindrade att de flesta kunde återuppbyggas. Kraftproduktionen sjönk till en tredjedel av nivån före kriget. Amerikanska företag tilläts sedan att håva in miljarder dollar för att återuppbygga elnätet. Enbart General Electric lade beslag på 3 miljarder dollar. Ändå får invånare i Basra eller Bagdad idag bara några timmars el per dygn, samtidigt som sommarens temperatur når 50 grader. Innan Gulfkriget 1991 producerade Irak 9 300 megawatt, idag, efter sju års ”återuppbyggnad”, är produktionen bara 6 000 megawatt.

Det var inte bara så att pengar spenderades på en återuppbyggnad som var politiskt motiverad i de amerikanska företagens intressen, utan dess utgifter var i stort sett oredovisade. CPA under Bremer fick 12 miljarder dollar i kontanter av USA:s finansminister och använde pengarna utan god redovisningssed – knappt några kvitton sparades och personalen som anställdes av Bremer var ofta fullständigt oerfaren vad gäller ekonomi.

När hela ekonomin efter Saddam utformades efter nyliberala principer, blev mycket av arbetet utlagt på företag som Halliburton (en av företagets tidigare chefer, Dick Cheney, var vicepresident i USA vid den tiden). Halliburton använde själva andra underleverantörer för att göra jobb eller anskaffa materiel som lastbilar. Ett lukrativt och skumraskartat profiterande inleddes när mellanhänder skummade av pengar från de kontanter som utbetalades och lurade olika lokala företag.

Inte ens 2009 kunde USA:s försvarsdepartement redovisa för 96 procent av de pengar man tilldelats. Av 9 miljarder dollar finns det ingen ordentlig redovisning för 8,7 miljarder dollar – även om försvarsdepartementet klargjorde att pengarna inte ”försvunnit”, utgifterna var bara inte ordentligt bokförda.

Korruptionen, nepotismen och det politiska prioriterandet av vinstdrivande hade en fruktansvärd inverkan på skolorna och sjukhusen i Irak. Irak brukade skryta med att ha en av de mest utbildade befolkningarna i Mellanöstern. Skol- och universitetssystemet var 2006 så underfinansierat och systematiskt utsatt för sekteristiska angrepp att de var ”på gränsen till sammanbrott”. En massiv pr-övning inleddes 2010 när Jill Biden, vicepresidenten Joe Bidens hustru, besökte irakiska skolor och universitet för att visa hur mycket pengar som användes på skolorna. USA:s biståndsorgan publicerade en rapport om hur många matematikböcker som de hade distribuerat i Irak, liksom hur lärarnas löner höjts. En förälders reaktion sammanfattar verkligheten bakom: ”Jag önskar att vartenda ord var sant – men det är det inte.”

I Irak behövs fortfarande stora investeringar i vägar, infrastruktur och kommunikationer, liksom de institutioner i den offentliga sektorn som människor i väst tar för givna. Varför är det en sådan brist på investeringar i ett land med världens näst största oljereserver? Enkelt uttryckt beror det på att vinsterna fortfarande sugs ut ur landet av väst. I början av 2010 presenterade den irakiska regeringen nya kontrakt för att utveckla massiva nya oljefält i samarbete med företag som Royal Dutch Shell, Exxon Mobil och Occidental Petroleum Corporation. I allt större utsträckning går oljekontrakt också till det statliga kinesiska oljebolaget och Petroliam Nasional Berhad från Malaysia.

Arbetarna under ockupationen
Fackliga aktivister led grymt under Saddam Husseins regim. Han utfärdade 1987 den ökända offentliga lagen 150, som förbjöd fackföreningar i offentliga företag, från olje- och kraftanläggningar till fabriker, skolor och sjukhus. Varje arbetare som trodde att en amerikansk invasion skulle medföra en era med demokrati för Irak upptäckte snart att det inte gällde dem. Den 23 april 2003, när en av de framtida ledarna för oljearbetarna i Basra gick ut för att möta USA:s trupper, beordrades han att lägga sig på magen och en soldat satte foten på hans nacke. Dessa soldater betraktade sig inte som befriare utan som erövrare. Varje demokratisk eftergift som arbetarna fick var enbart resultatet av deras eget mod och framför allt deras beredskap att strejka och demonstrera för att driva igenom sin rätt att organisera.

I september 2003 meddelade Paul Bremer att han, som överhuvud för koalitionens provisoriska myndighet, skulle behålla Saddams lag 150. Orsaken stod snart klar. Amerikanerna och deras allierade hade för avsikt att plundra de statsägda industrierna och servicen i landet. Självständiga arbetarorganisationer och arbetarnas krav skulle då vara ett hinder. Bremer sänkte grundlönen från 60 dollar till 40 dollar i månaden, avskaffade subventioner för livsmedel och bostäder, tillät utförsäljning av Iraks statsföretag (med undantag för oljeindustrin) till utländska företag med tillstånd att föra ut hela vinsten.

Trots deras fortsatta illegalitet var Iraks fackföreningar de mest aktiva kritikerna av privatiseringen av landets rikedomar. Oljearbetarna i Basra stod i främsta ledet i kampen för att stoppa varje steg i den riktningen. Ett dotterföretag till Halliburton, KBR, fick kontraktet för att släcka bränderna i de stora oljefälten i Rumeila. Det tog sedan över den ekonomiska sidan av Basras civila administration och arbetarna fann sig stå under dess kontroll. När KBR också gjorde anspråk på att kontrollera återuppbyggnaden av brunnar och rörledningar, reste sig arbetarna i uppror mot den krypande privatiseringen.

Hassan Juma’a, ordförande i de oljeanställdas fackliga federation i Irak, fastslog: ”Det är vår plikt att skydda oljeinstallationerna, eftersom de är det irakiska folkets egendom.” Den nya fackföreningen gav KBR ett ultimatum att lämna oljedistriktet, och avbröt produktionen när det gick ut. ”Under två dagar vägrade vi att pumpa en enda droppe innan de avlägsnat sig”, sade en annan facklig ledare, Farouk Sadiq. ”Andra arbetare i Basra vägrade också att arbeta. Det var oljearbetarnas självständighetsdag.”

Detta inledde en våg av medlemsvärvning till fackföreningarna i söder. En ny fackförening i hamnarna Um Qasr och Zubair tvingade två stora företag, danska Maersk och det i Seattle baserade Stevedoring Services of America, att ge upp koncessioner som de fått för att driva Iraks anläggningar för sjöfart på djupt vatten. I slutet av 2003 hotade oljefacket att strejka igen om Bremer beordrade sänkta löner. Oljeministern gav efter och höjde grundlönen till 85 dollar i månaden.

Den fackliga organisering som började i söder spred sig över hela Irak. Strejker ägde rum i Bagdad och andra städer. Ett antal rivaliserande fackliga federationer uppstod. Fackföreningar som organiserats av medlemmar i kommunistpartiet gick samman med fackföreningar som leddes av baathpartiets medlemmar för att bilda Irakiska Arbetares Allmänna Federation. Andra bildade Iraks Allmänna Federation av Arbetarråd och Fackföreningar, dit oljearbetarna anslöt sig. Lärare och journalister omorganiserade också sina gamla fackföreningar och de förblev oberoende.

Efter valet i januari 2005 utlovade politikerna att den nya konstitutionen skulle innehålla en reform av Iraks antifackliga lagar. Istället vägrade regeringen inte bara att avskaffa Lag 150, utan godkände en rad nya restriktiva lagar. Dekret 870 gav 2005 staten makten att ta över fackföreningar och förbjuda dem att samla in medlemsavgifter. Men fackföreningarna kämpade vidare. USA krävde 2007 att de och deras allierades multinationella bolag skulle ha tillgång till landets oljereserver på de mest gynnsamma villkor. Den 4 juni stängde de oljeanställdas federation oljeledningarna från fälten i Rumeila nära Basra till raffinaderiet i Bagdad och resten av landet. Premiärminister Nouri al-Maliki skickade ut armén och omringade de strejkande.

Under 2010 har regeringen angripit fackföreningarna i våg efter våg. I januari försökte Malikis administration ta kontrollen över det oberoende lärarfacket från den valda ledningen. Fackföreningens ordförande i Basra kastades i fängelse och regeringen ställde upp en lista som lärarna lätt kunde se var en front för Malikis parti.

I januari ökade trycket på fackföreningarna i oljedistrikten. Övertiden skars ner, vilket reducerade inkomsterna ännu mer och militanta arbetare degraderades. Hassan Juma’a, ordförande i de oljeanställdas federation i Irak, kritiserade raffinaderiernas direktörer för att sänka de livsmedelsransoner som arbetarna fick som tillskott till sina låga löner. Hans uttalande följdes några dagar senare av en protest från arbetarna i själva raffinaderiet. Fackliga ledare har förflyttats till arbetsplatser långt hemifrån, andra har fått häktningsorder utfärdade och regeringen har hindrat fackliga representanter från att lämna landet för att försöka få stöd från fackliga aktivister utomlands.

I mars organiserade arbetare demonstrationer i hela oljedistriktet, krävde löneökningar, fast anställning för tillfälligt anställda, modernisering av utrustningen och anläggningarna och laglig status för deras fackförening. I april infriades rädslan för repressalier. Fem fackliga ledare förflyttades från raffinaderiet i Basra till Bagdad. Språkröret för raffinaderibolaget i söder Qassem Ramadhan medgav att förflyttningen var en bestraffning för tidigare arbetarprotester.

I juni spred sig repressionen till hamnarna. Ledarna för hamnarbetarnas fackförening förflyttades långt från sina arbetsplatser och när arbetarna protesterade, tog företagsledningen in militära enheter som omringade demonstranterna. När elbolagens anställda fyllde gatorna i Basra, utfärdade det södra oljebolaget order om att gripa Hassan Juma’a och Faleh Abood Umara, oljefackets sekreterare, som hölls kvar i två dagar.

Den 21 juli stormade polisen kontoret som tillhör Iraks fackförening för eloperatörernas arbetare i Basra på order av elministern Hussain al-Shahristani. All facklig aktivitet i de anläggningar som drevs av ministeriet förbjöds, fackliga kontor stängdes och alla deras tillgångar beslagtogs.

Den parlamentariska kommittén som bedömde förslaget till ny lag som antogs skulle inkludera fackliga rättigheter, avvisade den slutligen i augusti. Den utdragna reformprocessen fick återgå till ruta ett och lämnade Lag 150 och förbuden mot aktiviteter som den enda lagen som var i kraft.

Motståndets reträtt
Kort efter det officiella slutet på kriget i Irak, i maj 2003, inleddes en motståndsrörelse bland irakier som var beslutna att driva ut imperialisterna från sitt land. De var en blandning av islamister, nationalister och anhängare till Baathpartiet och den tidigare regimen, som var välbeväpnade och fick brett stöd av det irakiska folket. Motståndskämparna betecknades omedelbart som terrorister, upprorsmän eller islamiska fundamentalister från al-Qaida. I verkligheten utvecklades rörelsen till en masskraft som räknade hundratusentals kämpar, med omfattande folkligt stöd.

Motståndet erövrade hela städer, som Fallujah och Mosul, och det ledde till den första stora striden i april 2004 när tusentals amerikanska soldater belägrade och angrep Fallujah. Amerikanska och andra ockupationstrupper svarade med anfall enligt modellen chock och fruktan vilket förstörde många hem och dödade tusentals människor. Foton med amerikanska soldater som dödade sårade irakiska kämpar visades i internationella medier.

”De villigas koalition” var beredd att genomföra något som närmade sig den brända markens taktik för att besegra motståndet. Med de ökända orden från en amerikansk general under kriget i Vietnam: ”Vi var tvungna att utplåna byn för att rädda den”. Men nu handlade det om en hel stad. Det stod emellertid klart 2005 att enbart våld inte räckte. Den cyniskt benämnda ”kampen om hjärtan och hjärnor” inleddes, vilken bestod i att muta och tvinga delar av oppositionen att gå över till ockupanternas sida.

Det politiska parti som USA föredrog var Irakiska Nationalkongressen (INC), en organisation med ett namn som var utformat för att åkalla minnet av det styrande partiet i Indien efter britternas tillbakadragande. INC fick kraftigt ekonomiskt stöd av CIA under hela 1990-talet och betraktades av USA som en paraplygrupp för de krafter som var emot Saddam. Det var den organisation som tillhandahöll mycket av underrättelserna till CIA inför invasionen 2003, inklusive den falska informationen om massförstörelsevapen och irakiska militäroperationer. Den leddes av Ahmed Chalabi, en exilirakier som av USA tränades för att bli president efter invasionen, eller åtminstone spela en framträdande roll i regeringen. Sorgligt nog för CIA:s kassörer visade sig INC vara en Potemkinkuliss. Dess stöd i Irak var litet och, trots att den var en viktig komponent i den regering som installerades efter invasionen, visade sig, när dammet lade sig efter invasionen, vara djupt impopulär. Chalabi blev minister för oljan och sedan vice premiärminister i interimsregeringen, men sedan dalade INC:s stjärna snabbt – partiet vann inga platser i valet 2005. USA fick leta efter andra potentiella underhuggare för sina politiska maktspel.

USA vände sig, i traditionen från andra imperialistiska ockupationsmakter före dem, till en strategi med att härska och söndra. Inledningsvis upprättade de en shiadominerad regering och poliskår, eftersom de var rädda för att sunniterna, som hade utgjort stödet för Saddam Husseins regim före 2003, var alltför fientliga till ockupationen. De förlitade sig i början efter invasionen på partier som Iraks Högsta Islamiska Råd, ett parti med nära band till Iran och Al-Dawa-partiet, båda organisationer med starka miliser och band till andra islamiska grupper eller regimer utomlands.

Sedan började de shiitiska partierna att hävda sig och upprättade sina egna miliser, som Muqtadar al-Sadrs Mahdiarmé, som kontrollerade södra Bagdad under flera år. USA försökte då bygga broar till sunniterna och lyckades 2005 upprätta de uppvaknande råden i västra Irak, vilka de förde över på USA:s lönelistor – och erbjöd varje kämpe 300 dollar i veckan för att bekämpa al-Qaida.

Det som i hög grad underlättade den amerikanska och brittiska ockupationen var inledningen till det sekteristiska våldet i mars 2004 när ett samordnat angrepp med självmordsbombare massakrerade nästan 200 shiamuslimska pilgrimer under Ashurafestivalen. Det sekteristiska våldet eskalerade fram till 2006–2007, när landet klassificerades som ett land i inbördeskrig. I maj 2006 befann sig Irak bland de fem översta misslyckade staterna, enligt den amerikanska Foreign Policy Journal.

Efter att ha störtat regeringen, upplöst armén, politiskt spelat ut en sida mot en annan och rekryterat säkerhetsstyrkor som blev nerlusade med hårdföra sekteristiska element, använde sedan USA det våld som blev resultatet som huvudorsaken till fortsatt amerikansk militär närvaro. Inget av detta våld skulle, vilket antikrigsrörelsen påpekade vid den tiden, ha förekommit om inte ockupationen inträffat.

Trots västmediernas pr-arbete, som visade soldater som lekte med irakiska barn och log när de patrullerade de kulbestänkta gatorna, var det uppenbart att de flesta irakier ville att soldaterna skulle lämna. Det är inte att undra på när man undersöker ockupationssoldaternas mentalitet, inte bara i Abu Ghraib, utan i allmänhet. Jeffrey Huggins, brigadkommendant, förklarade för soldater som nyligen anlänt: ”Var vänlig… men ha en plan för att döda varenda person du möter.” Sannerligen en imperialistisk ockupants ord.

Vid sidan av de amerikanska och brittiska arméerna, översvämmades Irak av ”kontraktsanställda”. Även om det kan låta som människor som arbetar på byggen, var de flesta privata säkerhetsvakter som anställdes av ökända företag som Blackwater. Säkerhetsbolag som till stor del bestod av före detta militäranställda och poliser uppträdde som cowboys i Vilda västern. De var inblandade i olika incidenter i vilka många irakiska civila dödades. När befolkningen i Fallujah fick tag på fyra av dessa legosoldater, dödades de och deras kroppar släpades genom gatorna innan de hängdes från lyktstolpar i stadens centrum. Det som i medierna visades upp som blodiga och barbariska handlingar var svaret på dessa säkerhetsvakters aggressiva och våldsamma uppträdande – de var människor som för det första aldrig skulle ha befunnit sig i Irak. För närvarande finns det fortfarande 95 000 säkerhetsvakter i Irak, nästan dubbelt så många som den amerikanska garnisonen. De arbetar med allt från att vara livvakter åt diplomater till att vara företagens inhyrda revolvermän.

Omfattningen av den irakiska regeringens och USA:s medbrottslighet i legoknektarnas aktiviteter var hisnande. Under en period garanterades legosoldaterna även immunitet från åtal under irakisk lag, vilket gav de skjutglada, privatiserade säkerhetstjänsterna blankofullmakt att döda utan några följder enligt internationell lag.

Motståndsrörelsen började 2006–2007 falla sönder och hölls tillbaka av allvarliga fall av sekteristiskt våld. De omständigheter som omgav inledningen till det sekteristiska våldet var mycket misstänkta. Ett antal journalister rapporterade om konstiga incidenter och rykten började cirkulera om att bombningarna inte alls var vad de tycktes vara. Ingen annan incident kanske fångar den känsla av förvirring så bra som när två civilklädda brittiska soldater från specialstyrkorna greps i Basra 2005 när de sköt mot irakisk polis och fördes till centralfängelset i Basra.

Det framkom senare att de irakiska poliser som var inblandade hade hävdat att de brittiska soldaternas bil hade varit fylld av sprängämnen och vapen. Britterna var så angelägna att få ut sina män ur fängelset att de genomförde en fritagning och demolerade en del av fängelset med stridsvagnar för att få ut dem. Vad gjorde specialstyrkorna i civil klädsel? Varför sköt de mot polisen? Varför kunde britterna inte bara be att deras män släpptes – varför behövde de demolera ett fängelse för att ta ut dem redan timmarna efter att de greps? Svaren på frågorna kanske aldrig blir kända, men det står klart att allt inte var som det föreföll.

Det sekteristiska våldet nådde sin höjdpunkt 2007, när Irak såg ut som om landet befann sig i inbördeskrig. Detta var oerhört användbart för ockupationsstyrkorna. Det lät dem döpa om ockupationen till en fredsbevarande operation. De rättfärdigade sig nu med samma argument som britterna använde i Nordirland: om de inte hade sina soldater där skulle det sekteristiska våldet orsaka många döda människor.

Under hela den här fasen dödades emellertid ett betydande antal irakier av ockupationsstyrkorna och våldets orsak var i sista hand själva ockupationen. Utan självbestämmande och avlägsnandet av de imperialistiska makternas inblandning, var det omöjligt för en enda, hegemonisk och verkligt irakisk regering ska kunna framträda ur kaos och framtvinga ordning. Utan en starkt organiserad arbetarklass, beväpnad och ledd av ett revolutionärt parti, fanns det inget socialistiskt alternativ till sekterismen eller vanliga irakiers ökade förlitan på imperialistiska trupper, eftersom de vid den tiden var desperata efter lugn och ro.

Inte heller var det skiftande styrkeförhållandet i Irak enbart en produkt av den inhemska utvecklingen. Iran har ironiskt nog, med tanke på Washingtons långsiktiga mål med regimförändring i Teheran, spelat en central roll i den irakiska politiken ända sedan invasionen. Eftersom majoriteten av irakierna, liksom majoriteten av iranierna, är shiamuslimer, har det alltid funnits en potential för Teheran att ingripa via shiitiska krafter på marken. Den mest synliga av dessa var Moqtadar al-Sadrs Mahdiarmé. Även om den flera gånger blev måltavla för ockupationsstyrkorna och deras irakiska allierade, och man försökte driva bort dem från olika områden som de kontrollerade, förekom det aldrig någon direkt konfrontation och den öppna konflikten avtog helt efter al-Sadrs långa besök i Iran 2007¬2008.

I stor utsträckning var framgången med att provocera fram sekteristisk splittring i Irak ett sätt att skapa andrum för ockupationsstyrkorna, och det lät dem dra tillbaka sina trupper på ett ordnat sätt medan de fortsatte att bygga sina permanenta baser och behålla sitt folk i regeringen. De undvek en ”reträtt från Saigon” – förnedringen i att lyfta ut amerikansk ambassadpersonal från Bagdad medan staden föll för motståndet skulle ha lämnat ett ärr på USA:s psyke under generationer framöver.

Instabiliteten kommer att förvärras
När den fjärde Strykerbrigaden korsade den kuwaitiska gränsen, lämnade de ett land som fortfarande lider av allvarliga elavbrott varje dag och där en av fyra fortfarande saknar tillgång till rent dricksvatten. De shiitiska, sunnitiska och nationalistiska fraktionerna förefaller inte kunna komma överens om vem som ska vara premiärminister – men det verkliga problemet är att sju års ”regimbygge” i Irak inte har skapat en stabil nationalstat, det finns fortfarande alltför många konkurrerande etniska och religiösa grupper. Två generaler i USA-stödda sunnimiliser rapporterade i början av augusti att många av deras kämpar avvek till al-Qaida inför USA:s tillbakadragande av stridande förband. Det bekräftar att ”stabiliseringen” var baserad på omfattande mutor och korruption.

Det som är ännu mer oroande för USA, är den okända faktorn med hur många irakiska soldater och poliser som i hemlighet är med i motståndet eller är anhängare till motståndet. Efter tusentals amerikanska soldaters ”överväldigande svallvåg” i städer och samhällen, lade många motståndskämpar helt enkelt sina gevär åt sidan och väntade – de bidade tiden innan de återigen kunde inleda kampen. Sunnimiliserna är bara delvis lojala med den nuvarande regimen i Bagdad. Varje allvarlig omskakning av de politiska krafterna eller en omgruppering av politiska intressen skulle kunna få miliserna att vända sig mot regeringen och själva försöka ta makten, eller också kan Irak balkaniseras med den kurdiska autonoma regionen i norr som splittras av eller också kan sunniområdena kräva större autonomi. I värsta fall kan Irak glida ner i ett inbördeskrig, med regeringen som begär fler amerikanska soldater ”för att bevara freden”.

Irak blev synonymt både med USA:s imperialistiska hybris och de grundläggande felen i dess strategi för regimbygge. Det är relativt lätt att slå ner en diktator i tredje världen, men att bygga upp en ny, proimperialistisk regim ur bråten är närmast omöjligt. Det överhängande medgivandet av misslyckandet i Afghanistan kommer bara att ännu mer bevisa detta.

Det är tragiskt för irakierna att ingen kraftfull, demokratisk och anti-imperialistisk kraft har framträtt. Bara en kraft som var baserad på arbetarklassen men grundad på en brytning med det diskrediterade irakiska kommunistpartiet skulle ha kunnat göra det. Religiöst bigotteri och sekteristiska stridigheter var sällsynta i ett mycket sekulariserat Irak innan Saddams paranoida förföljelser av shiiterna efter det första Gulfkriget 1991. USA-ockupanterna underblåste sedan elden med sin politik för att söndra och härska.

Det som behövs idag i Irak är en stark arbetarrörelse, med band till de militanta fackföreningarna men som också kan dra med sig de arbetslösa, kvinnorna och ungdomen. Den irakiska arbetarklassen behöver ett parti som kan kämpa för dess intressen, för att utmana sekterismen, för att utveckla en tydlig antiimperialistisk strategi och förbereda arbetarklassen för en revolutionär erövring av makten.

Ett sådant program skulle fokusera på de fattigas och arbetarnas omedelbara behov, med oljeindustrin som måltavla för strejker och ockupationer, med krav på återförstatligande under arbetarkontroll av alla privatiserade tillgångar, återinvestering av oljevinsterna i ekonomin. En kampanj mot USA:s baser och för utvisning av alla utländska legosoldater skulle kunna dra in bredare skikt av folket som bekymrar sig för Iraks suveränitet, och dra dem närmare arbetarrörelsen som det revolutionära alternativet. Detta är avgörande för att kunna utveckla en socialistisk strategi för Irak och installera arbetarklassen och städernas fattiga vid makten. I annat fall kommer maktvakuumet att fyllas av islamister eller nationalister.

Irakkriget var också ett avgörande politiskt ögonblick för en hel generation världen över. Den stora antikrigsrörelsen visade att internationell solidaritet var både möjlig och verklig inför en så öppet imperialistisk handling. Modet hos motståndet i Irak, tillsammans med den omfattande antikrigskampanjen världen över, gjorde vidare imperialistiska äventyr nästan omöjliga för USA och Storbritannien. Om de nu hotar Iran eller hotar med ingripanden i Jemen eller Somalia, måste vi vara beredda att återigen handla.

Simon Hardy

Det är naturligtvis helt orimligt att åtalas för något som man eventuellt skulle ha kunnat göra. Polisen har nu rätt att gripa och åtala aktivister enbart på spekulationer. Det är inte bara i Danmark som polisen ges befogenheter som tidigare skulle ha varit omöjliga. Den borgerliga staten vill helt enkelt straffa aktivister och kritiska röster.

Under klimatkonferensen i december greps omkring 2 000 personer under två veckor. Så många har aldrig gripits i samband med ett arrangemang i Danmark sedan andra världskriget. De som greps hade ett gemensamt: de krävde en mer radikal lösning på klimatkrisen än vad världens ”ledare” var beredda att gå med på.

I god tid innan konferensen i december inledde dansk press, politiker och polis en skrämselkampanj. Det fanns inga gränser för det våld och den förstörelse som aktivisterna skulle åstadkomma. Lymmelpaketet blev svaret på kampanjen och lät polisen redan innan konferensen avlyssna enskilda aktivisters telefoner och göra husundersökningar hemma hos aktivister eller på övernattningsställen. Den som engagerade sig i klimatfrågorna skulle få klart för sig vilka konsekvenserna kunde bli.

De fyra som nu åtalas anklagas för förstörelse, våld mot ämbetsman (poliser) och liknande. För Natasha och Noah handlar det inte bara om eventuellt fängelsestraff utan också om utvisning ur Danmark.

Klimakollektivet stod för en hel del av de praktiska inslagen för aktivisterna under konferensen. Nu uppmanar Klimakollektivet till stöd för de åtalade. Förra veckan hölls demonstrationer i Köpenhamn och Bryssel för solidaritet med de åtalade. Kollektivet förklarar behovet av solidaritet på följande sätt: ”De kommande rättssakerna handlar inte bara om att oskyldiga personer kan bli dömda, utan om allas vår grundläggande rätt att demonstrera och organisera oss politiskt. Det är viktigt att vi inte ger avkall på dessa rättigheter, utan fortsätter kampen.”

Den 29 september äger demonstration rum för solidaritet med Stina och Tannie i Köpenhamn (samling Gammeltorv kl. 17)

Den 28 oktober samling kl. 16 när deras dom faller i Köpenhamns tingsrätt (byret).

Klimakollektivets hemsida: www.klimakollektivet.dk

Men hundratals människor – svarta, vita, asiater – unga och gamla samlades nära Bradfords trafikplats för att hålla fascisterna i schack. EDL kastade flaskor och stenar mot antifascisterna, medan polisen lät dem vara – och drev tillbaka antifascisterna för deras ”egen säkerhet”.

Men det räckte inte och en del speciellt berusade fascisterna försökte bryta sig ur polisens inringning för att starta det upplopp de ville ha. Men motdemonstrationen hade andra idéer och gick fram för att stoppa dem och knuffade tillbaka de omkring 100 fascisterna mot polisen.

Och allt skedde utan några ordningsvakter – antifascisterna hade övergetts av den antifascistiska rörelsens ”officiella ledare” som Weyman Bennett och Martin Smith. En del medlemmar i Socialist Workers Party – som både Bennett och Smith tillhör – anslöt sig, vilket hedrar dem, till motdemonstrationen för att försvara staden – det var skamligt att deras parti inte fanns vid deras sida.

Vi uppnådde en liten seger igår, men det kunde ha blivit ett förkrossande nederlag för EDL och fått dem att omvärdera hela sin kampanj med rasistiska marscher. Låt oss bryta med UAF och Searchlight, som står bakom Hope Not Hate, för att göra det – och bygga ett antifascistiskt försvarsförbund för att permanent försvara våra bostadsområden.

John Bowman

SD:s valfilm kan ses på deras hemsida och den är ovanligt vidrig. SD har ofta försökt att distansera sig från sina tidigare kompisar i Nationaldemokraterna. Men den här valfilmen skulle mycket väl kunna komma från ND. Den ställer på ett övertydligt sätt det SD kallar »massinvandringen» mot pensionärerna. »Massinvandringen» illustreras av en mindre grupp kvinnor iklädda heltäckande klädsel, antagligen en så kallad niqab, och inte av någon hurtig norrman eller högljudd amerikan. Associationerna är extremt tydliga. Pensionärerna illustreras i sin tur av en äldre kvinna med rullator.

Den lögn som SD försöker sprida är att de kostnader som invandringen medför för staten – och som senare återkommer i form av inkomster för staten – på något sätt tas av pengar som i annat fall kan användas för pensionärerna. Till det kommer också att det framför allt är invandrare – eller flyktingar som det egentligen handlar om – från islamska länder som berövar pensionärerna resurser, enligt SD. Valfilmen är en hybrid där det populistiska argumentet om att invandringen berövar pensionärerna resurser samsas med islamofobiska föreställningar. Jag vet inte hur många kvinnor som klär sig i niqab i det här landet, men det är inte många. Ändå väljer SD att låta dem representera »massinvandringen».

Det förekommer ingen invandring till Sverige förutom av människor från andra länder i EU, som har rätt att fritt röra sig inom unionen, samt människor som gifter sig med en svensk medborgare eller är nära anhörig till en person med uppehållstillstånd i landet. Alla andra människor som kommer hit är flyktingar eller asylsökande. Därtill kommer också de papperslösa.

Myten om »massinvandringen» är ett hopkok som SD använder för att förvirra och sprida rädsla bland människor som drabbas av den kapitalistiska krisen men som inte förstår var problemen har sitt upphov. SD sprider en rasism som kan attrahera krisens offer – om den inte bemöts av socialistiska argument. Det är därför som grupper som Röda linjen är viktiga.

POM

Ge ditt stöd till de häktade bärplockarna
Sätt in pengar på Stridsfonden, bankgiro 41 8 – 64 82
märk talongen med ”Särna-4”

Om arbetarna inte tvingas betala böter, går stödet till deras försörjning.

Förbundet Arbetarsolidaritet

Regeringen och de borgerliga medierna piskar upp de vanliga lögnerna om romer: att de är ”lata”, ”tjuvar” och ”kriminella”. Detta är ren cynism eftersom den franska staten – tillsammans med ett antal andra EU-länder – har infört stora restriktioner för rätten att arbeta och bosätta sig för medborgare från Rumänien och Bulgarien fram till december 2013. Frankrike har också gjort detsamma för tio östeuropeiska länder som anslöt sig till EU 2004. Romerna i Frankrike tillhör samhällets fattigaste skikt. De mellan 12 000 och 15 000 romer som är rumänska och bulgariska medborgare har kommit till Frankrike lagligt sedan deras länder gick med i EU 2007 och görs nu till syndabockar för de sociala problemen i Frankrike.

Högern kan basera sin kampanj mot romerna på en lång tradition med rasism mot romerna vars fruktansvärda höjdpunkt var Porrajmos – den nazistiska förintelsen av romer när mellan 500 000 och 1,5 miljoner romer dödades. Detta folkmord var den tragiska kulmen på århundraden med förtryck och förföljelser av romer i Europa. Ändå nämndes inte ens Porrajmos i rättegångarna i Nüremberg mot nazisternas krigsförbrytelser. Idag är romerna fortfarande bland de fattigaste och mest förtryckta skikten i Europa.

Även en invandrare dödades
Men kampanjen mot romerna är bara en del av en bredare rasistisk offensiv som Sarkozys regering inlett mot invandrare och nationella minoriteter som lever i Frankrike.

En dag innan mordet på Luigi Duquenet dödade polisen den 27-årige Karim Boudouda, invandrare från Nordafrika, nära Grenoble. Han var en småtjuv som enligt lokalbor försökte överlämna sig till polisen. Även här reste sig hundratals muslimska invandrare och startade upplopp mot den rasistiska polisen.

Sarkozy försöker använda detta för att piska fram rasism. Några dagar efter upploppen flög han till Grenoble för att hålla ett våldsamt tal och fördöma våld. Han skyllde på ”otillräckligt reglerad invandring” som ”ledde till ett misslyckande med integrationen”. Enligt New York Times (8/8) ”lovade han att avskaffa automatiskt medborgarskap vid 18 för franskfödda barn till utlänningar om de är ungdomsbrottslingar. Han sade att han också skulle beröva utlandsfödda medborgare det franska medborgarskapet om de dömts för att ha hotat eller skadat en polis, eller brott som polygami och kvinnlig omskärelse, vilket är utbrett i Nordafrika.” Han fortsatte: ”Fransk nationalitet förtjänas och man måste visa sig värdig… När man öppnar eld mot en av ordningsmaktens företrädare, är man inte länge värd att vara fransk.”

Förbud mot burka
Ett annat exempel på regeringens rasistiska kampanj mot minoriteter är dess önskan att förbjuda muslimska kvinnor att bära burka offentligt. Vi stöder alla muslimska kvinnor som inte vill bära religiös klädsel, men det har inte staten att göra med! Och det är speciellt inte något för en stat som superexploaterar och undertrycker miljoner invandrare med ursprung i muslimska länder och för ett terroristiskt krig mot den muslimska befolkningen i Afghanistan!

Därför måste socialister ovillkorligt stöda rätten för muslimska kvinnor att bära religiös klädsel (huvudduk, nikab, burka) om de så vill på alla det offentliga livets områden.

Statsskuld och nedskärningar
Faktum är att kapitalisterna i Frankrike – som i nästan alla andra imperialistiska länder – förlitar sig på invandrare som billig arbetskraft. I Frankrike finns det officiellt 3,3 miljoner utlandsfödda arbetare (och många fler andragenerationens invandrare) eller 11,8 procent av hela arbetskraften. De är nationellt förtryckta och superexploaterade av kapitalisterna och utgör en betydande källa till profiter för kapitalisterna. De används också som konkurrerande arbetskraft mot franska arbetare.

Detta är den objektiva bakgrund mot vilken regeringen försöker avleda arbetarklassens uppmärksamhet och vända arbetare och ungdomar med olika nationellt ursprung mot varandra. Liksom i andra länder har regeringen blivit impopulär på grund av nedskärningarna. Under den stora recessionen 2008–2009 hjälpte den bankerna och företag med miljarder i statsstöd. Det har lett till ett underskott i budgeten på 8 procent i förhållande till BNP och en samlad offentlig skuld på 83,6 procent 2010. Skulden förväntas stiga till 88,6 procent nästa år.

Nu vill regeringen minska underskottet på bekostnad av – inte miljonärerna som drog nytta av de statliga understöden – utan de miljoner människor som redan lider av krisen.

Sarkozys regering saknar dessutom politisk legitimitet eftersom den diskrediterats av anklagelser om att hans parti tagit emot bidrag från miljardären Liliane Bettencourt samtidigt som de hjälpte henne att undvika beskattning. Dessa objektiva faktorer driver på regeringens angrepp på romerna och deras frampiskande av rasistiskt hat.

Arbetarrörelsen måste ta ställning!
Arbetarrörelsen måste försvara romerna och invandrarna mot regeringens rasistiska kampanj. Det är inte romerna och inte invandrarna som orsakar fattigdom och arbetslöshet för franska arbetare utan kapitalisterna och deras system som befinner sig i djup kris.

Nya Antikapitalistiska Partiet (NPA) har starkt fördömt angreppen på romer och resande. Partiet sade följande i sitt uttalande den 17 augusti: ”NPA fördömer starkt den här politiken med hat och förföljelse mot resande, som nästan alla är franska medborgare, och mot romerna, som har rätt att resa inom EU. Med den här politiken anammar Sarkozys och Fillons regering Nationella Frontens krav. Vi måste bygga ett brett solidaritetsnätverk för att motsätta oss vräkningarna av romer och resande och genomdriva deras rätt att stanna på platser med service.” NPA uppmanar de demonstrationer som planeras mot regeringens sänkning av pensionerna den 4 och 7 september att ta upp frågan.

Revolutionära socialister i Frankrike måste kämpa för ett perspektiv som sammanför protesterna mot rasistiska deportationer och mord med kampen mot nedskärningar. Därför måste arbetarklassens partier och fackföreningar, invandrarnas och romernas organisationer vinnas för ett program med samma rättigheter för invandrare och romer och mot varje form av socialt förtryck och för jobb för alla som betalas av de som orsakade krisen – kapitalisterna. Förbundet för Femte Internationalen är övertygade om att ett sådant program måste inkludera följande krav:

• Nej till alla deportationer av romer
• Fullständiga medborgerliga rättigheter inklusive rätten att arbeta och rätten att bo där de vill för romerna
• För omfattande bostadsprogram för att bygga anständiga bostäder för invandrare och alla som behöver
• För att lägerplatser erbjuds i alla kommuner, fullt utrustade
• Polisen – bort med tassarna från romers och resandes läger och invandrarnas kvarter! För mångnationella självförsvarsgrupper med romer, invandrare och franska arbetare och ungdomar mot polisens repression
• För muslimska kvinnors rätt att bära religiös klädsel (huvudduk, nikab, burka) om de så önskar i hela det offentliga livet – och för kvinnors rätt i muslimska länder och bostadsområden att inte bära religiös klädsel, fritt från juridiskt, religiöst eller familjärt tvång
• Nej till alla nedskärningar, nej till korttidsarbete, nej till flexibilisering – Försvara alla jobb
• För ett program med offentliga arbeten för att skapa de miljontals jobb som behövs
• För kännbara skatter för de rika för att finansiera service, skolor, sjukhus och ett omfattande program för att avskaffa fattigdomen
• Överta de superrikas privata förmögenheter, inklusive parasitära miljardärer som klanen Bettencourt
• Förstatliga bankerna och företagen under arbetarkontroll.

Socialistisk revolution och ett revolutionärt parti
Kampen mot rasismen och nedskärningarna måste kombineras med perspektivet på en socialistisk revolution. Det innebär att beväpna arbetarklassen och de förtryckta – inklusive invandrarna och romerna – med en strategi för att genomföra störtandet av den härskande klassen och bygga ett samhälle där majoriteten demokratiskt planerar och beslutar om alla ekonomiska och politiska frågor.

Den organisation som vår klass behöver för att genomföra detta är ett revolutionärt parti. Ett sådant parti förenar alla militanter som verkar för arbetarklassens och alla förtrycktas frigörelse, dvs. en kamp för ett perspektiv med socialistisk revolution. Det kommer inte att representera intressena hos samhällets bättre ställda skikt – som de flesta partier gör – utan det kommer att vara tribunen för hela arbetarklassen och alla förtryckta. Den store revolutionäre marxisten Leo Trotskij uttryckte en gång väl vilket slags parti vi behöver i vår kamp: ”Bolsjevismens känsla, styrka och kärna ligger i att den inte vänder sig till arbetarledarna utan till pöbeln, de hunsade, miljonerna och till de mest förtryckta av de förtryckta.”

Det är detta perspektiv som anhängarna till Förbundet för Femte Internationalen kämpar för inom NPA och fackföreningarna.

Michael Pröbsting

Högerns vanliga språkrör betedde sig förutsägbart, även om de är medvetna om vad det kan innebära för dem i valet nu i november. Demokrater som Harry Reid och Barack Obama följde med en bit på det främlingsfientliga tåget. Den senare har slingrat sig i frågan och sagt att gruppen bakom Park51 har ”rätten” att bygga ett allaktivitetshus men avstår från att kommentera ”det kloka i att fatta beslutet” att bygga det. Oppositionen är särskilt märklig eftersom imamen Feisal Abdul Rauf, som står bakom Park51, länge har varit en förespråkare för förståelse och samverkan mellan olika trosriktningar.

Högern har i allt större utsträckning spridit den farliga myten att världens 1,2 miljarder muslimer uppenbarligen befinner sig i krig med Amerika, vilket har lett till dödliga krig utomlands och angrepp (både fysiska angrepp och angrepp på medborgerliga rättigheter) mot de omkring två miljoner muslimerna i USA. Den 11 september var den bittra frukten av årtionden med imperialistisk utrikespolitik, speciellt stöd till Israel och till diktaturer i Mellanöstern. Islam betecknas därför som en ”farlig” religion och även den federala regeringen har genom en rad fällor där en provokatör bildat en grupp med unga muslimska män (exempelvis de 5 i Fort Dix) skapat falska terrorfall, vilka senare använts för att döma dem som terrorister. Park51 är helt enkelt bara en förstärkning av dessa angrepp på muslimska amerikaner.

Det får inte råda någon tvekan om att det muslimska allaktivitetshuset, som varit en del av nedre Manhattan i åratal, har rätten att bygga vilket slags hus som helst för religiösa syften. Religionsfriheten kan inte vara en fråga för folkligt godkännande. Workers Power USA är helt emot den främlingsfientlighet och rasism som ligger knappt dold bakom motståndet mot Park51. Vi stöder rätten för muslimer och varje annan religiös grupp att bygga allaktivitetshus och byggnader för religiöst utövande där de själva vill och fördömer de som följer med i vågen av islamofobi i namn av ”okänslighet”. Vi motsätter oss det så kallade kriget mot terrorn i alla dess uppenbarelser och kräver ett slut på alla angrepp på män och kvinnor med bakgrund i Mellanöstern både i Förenta Staterna och utomlands.

Workers Power, USA

Vad borde en arbetarpolitik bestå i?
Ett regeringsalternativ som verkligen representerade arbetarklassens intressen skulle ha som utgångspunkt: vi vägrar betala för krisen! Ett sådant skulle vid ett makttillträde inte bara använda all sin makt för att sätta totalstopp för alla privatiseringar, utan även återförstatliga och återreglera verksamheter som järnvägen, postmarknaden, vården och skolan. En sådan regering skulle införa totalt fackligt veto mot att ta in bemanningsföretag, och skulle vägra låta de sjuka och arbetslösa betala för krisen. Pengar till detta och mycket annat finns hos storföretag, banker och förmögna. Istället för att gå till enorma aktieutdelningar, feta direktörsbonusar och till att ytterligare späda på bankkontona hos mångmiljonärer skulle pengarna satsas på vård, skola, social upprustning och miljön. För företag som vägrar att anpassa sig efter arbetarrörelsens organiserade vilja, som genom ekonomisk utpressning och hot om nedläggning försöker tvinga fram fortsatt högerpolitik skulle svaret bli: omedelbart förstatligande under arbetarnas demokratiska kontroll.

Också på den utrikespolitiska arenan skulle den bryta med den borgerliga politiken. Den skulle omedelbart återkalla de svenska soldaterna från Afghanistan och avbryta allt samarbete med USA-imperialismen. Likaså skulle den uppmana till en omfattande bojkott av förtryckarstaten Israel och solidarisera sig med palestiniernas rättigheter.

Det är en sådan politik som en riktig arbetarregering borde genomdriva och det är en sådan politik som arbetarklassen borde kräva och mobilisera kring inför höstens val.

Det ”röd-gröna” regeringsalternativet inget arbetaralternativ
För den som betraktar den ”röd-gröna” koalitionen står det dock klart att den inte kommer att bilda en arbetarregering värd namnet. En ”röd-grön” regering kommer att fortsätta anpassa sin politik efter vad ”marknaden” kan godta. Den socialdemokratiska ledningen genomförde massiva försämringar för arbetarklassen under sin tid vid makten 1994-2006, och Sahlin har aldrig på något sätt stått för en vänsterkritik av dessa. Miljöpartiet är ett i grunden borgerligt parti, utan organiska band till arbetarklassen, och har stött försämringar av anställningstryggheten och motsätter sig ett återinförande av förmögenhetsskatten. Vänsterpartiets Lars Ohly har på sistone gång på gång betonat hur mycket han och Sahlin är överens om, samt förklarat vilket stort ansvar hans parti tidigare har tagit för nedskärningar. De ”röd-grönas” budgetförslag skulle inte ens återställa den offentliga sektorns andel av BNP till samma nivå den hade före 2006 – för att inte tala om att vägra låta arbetarklassen betala för kapitalismens kris.

Vid händelse av en ny djupdykning för ekonomin har vi inga illusioner om vad en röd-grön regeringskoalition kommer att företa sig. Den kommer att ta ansvar för kapitalismen, rädda bankerna genom ökad skuldsättning och genomförande av de nedskärningar som en minskande statsbudget kommer att kräva. Den kommer att tvingas till det eftersom socialdemokraterna är ett parti som under många decennier inte har företrätt arbetarklassens intressen utan intressena hos arbetarklassens mest privilegierade och av kapitalismen gynnade toppskikt. Och Vänsterpartiet har gjort en konst av att svansa efter socialdemokraterna. Därför kommer en röd-grön regering att i grunden ha en arbetarfientlig karaktär.

Behovet av ett antikapitalistiskt alternativ
Trots allt detta kommer många arbetare att rösta på oppositionen. En del kommer att göra det för att de faktiskt tror att en röd-grön regering kommer att kunna vända den borgerliga utvecklingen. Troligen ännu fler kommer att göra det för att de inte ser något annat alternativ till att få bort den nuvarande regeringen.

Samtidigt är det just ett alternativ vi behöver kämpa för. I en tid när ekonomin krisar, arbetsköparna blir allt fräckare i sina attacker på våra rättigheter och när klasskampen i flera europeiska länder närmar sig förrevolutionära situationer ställer ”vänsterns” totala misslyckande att samla ens till försvarsstrider allt mera akut en uppgift på dagordningen: skapa ett antikapitalistiskt parti som verkligen kan ställa sig i spetsen för arbetarnas kamp för sina rättigheter. Ett sådant parti skulle baseras på kampen på arbetsplatser, i skolor och på gatorna och ta sin utgångspunkt i arbetarklassens faktiska behov – inte i vad den kapitalistiska marknaden kan acceptera.

Det finns ingenting som talar för att Vänsterpartiet skulle kunna bli ett sådant kampparti. Trots att även Ohly när han tycker att situationen passar gärna säger att den utomparlamentariska kampen är avgörande, trots att det onekligen finns medlemmar som verkligen skulle önska att V var ett revolutionärt kampparti, har partiet bara rört sig längre bort från det idealet. Att ingå i en allians med Sahlin innebär dessutom att vara bunden till händer och fötter. Att leda någon allvarligt menad klasskamp skulle innebära att genast hamna på kollisionskurs med S-ledningen. Risken är dock inte överhängande för Sahlin på den punkten – Vänsterpartiet har mycket länge varit ett parlamentariskt parti, och inte ett kampparti.

Arbetarklassens reformistiska illusioner
Samtidigt kan man inte ignorera de starka stämningarna bland arbetarna, speciellt bland fackligt aktiva, för att få bort Reinfeldt. En stor majoritet bland LO:s aktiva medlemmar vill dessutom inte bara ha ett regeringsskifte, utan också en rejäl kursändring vänsterut. Detta visades av en omfattande undersökning bland LO:s medlemmar, och kanske ännu tydligare i de starka fackliga reaktionerna när Sahlin offentliggjorde sin allians med Miljöpartiet. Viktiga fackliga företrädare, däribland ordförandena för flera LO-förbund, gick under trycket underifrån ut och krävde att Vänsterpartiet skulle tas med i koalitionen, och att politiken skulle läggas tydligt till vänster.

En mycket stor del av arbetarna ser sig, även om de ofta är kritiska mot Sahlin och ledningens högerpolitik, ändå som socialdemokrater, och i mindre utsträckning som vänsterpartister. De skulle kunna mobiliseras för att ta strid mot försämringar, och de måste uppmuntras att kräva av sina företrädare att de för en arbetarpolitik – men de är i nuläget i de flesta fall inte beredda att bryta med sina partier. Den viktigaste frågan kan reduceras till: hur får man detta skikt av kampvilliga och medvetna, men ännu inte revolutionära arbetare att bryta med de ledningar som för en borgerlig politik och medverka till att skapa ett verkligt alternativ, ett antikapitalistiskt kampparti?

Hur bryter vi illusionerna?
Arbetarmakt har i alla val hittills under vår existens förespråkat en kritisk röst på de borgerliga arbetarpartierna, S och V. Detta har aldrig grundat sig på ett politiskt stöd till dessa partier. Tvärtom har vi alltid sagt att både S och V i grunden för en politik som i praktiken försvarar kapitalismen och är ett hinder för att organisera kampen mot angreppen som riktas mot arbetarklassen. Däremot har dessa partier sin bas i arbetarklassen, och erhåller fortfarande ett utbrett, om än passivt, stöd från den. Vårt svar till dessa arbetare, som vill försvara sina intressen, men ännu inte är beredda att bryta med sina partier för att bygga upp ett revolutionärt alternativ, har varit: rösta på S eller V, men kräv av dem att de verkligen för en politik i ert intresse. Samtidigt har vi varnat för att dessa partier inte kommer att börja organisera någon verklig arbetarkamp.

De bästa förutsättningarna för att hjälpa arbetarna att bryta med sina illusioner om att S eller V är det bästa försvar de har, finns när dessa partier sitter vid makten. När S är i opposition är det lättare att skylla ifrån sig än när de sitter i regeringen. Detta, mer än några förhoppningar om att en S- eller S och V-regering ska föra en märkbart bättre politik än en öppet borgerlig regering, har alltid varit vårt huvudargument för att förespråka en kritisk röst.

Inför årets val kommer trycket bland medvetna arbetare att rösta S eller V att vara större än på länge. Samtidigt skapar den krisande ekonomin, arbetsköparnas attacker och den förhöjda klasskampen i stora delar av Europa ett större behov än på länge av ett politiskt alternativ. Vi måste vara tydliga på den punkten: för att försvara våra rättigheter är det nödvändigt att bygga ett antikapitalistiskt kampparti, baserat på de mest kampvilliga delarna av arbetarklassen. Vad kampen för ett sådant parti behöver är att de medvetna arbetarna helt och fullständigt bryter med sina gamla partier. De måste börja lyssna på rösterna från de kämpande arbetarna och inte byråkraterna som lägger krokben för deras kamp.

För en röst på s och v? Ja, men kämpa för ett verkligt arbetaralternativ!
För att skapa de bästa förutsättningarna för detta säger vi till arbetarklassen: vi är beredda att tillsammans med er ta strid mot varje angrepp och varje försämring, och vi är beredda att tillsammans med er rösta bort Reinfeldts högerregering. Vi varnar dock på förhand: varken S eller V kommer att föra en politik i ert intresse, och de kommer att vara ett hinder för den försvarskamp ni behöver. Nöj er därför inte med att rösta på dem: organisera er och kräv att de verkligen företräder era intressen. När ni har övertygat er om att partiledningarna bara är beredda att försvara er inom ramarna för vad ”marknaden” kan tillåta, eller med andra ord mycket lite, uppmanar vi er att tillsammans med oss bygga ett antikapitalistiskt kampparti som verkligen utgår från arbetarklassens behov.

Det måste vara ett parti som är berett att ta strid mot den lilla klick direktörer, spekulanter och aktieägare som nu tillåts diktera politiken, oavsett valresultat. Ett sådant parti skulle kunna byggas genom en process där radikala arbetare, missnöjda fackmedlemmar och vänsteraktivister – alla som är beredda att ta strid mot arbetsköparnas attacker, högerpolitik och rasism dras in i en bred, organiserad diskussion om hur den kampen bäst ska föras. Arbetarmakt kommer i den diskussionen att argumentera för att det behövs ett parti med ett tydligt revolutionärt program för kapitalismens avskaffande.

Ett viktigt steg att ta måste bestå i att aktivt börja samla och organisera en vänsteropposition i fackföreningarna som kan utmana den fackliga reformistiska byråkratins förlamande inverkan på kampen. Kampen för att demokratisera fackföreningarna och omvandla dem till kämpande organisationer kan inte vänta. Existensen av en sådan kraft kommer att vara avgörande för skapandet av ett nytt parti.

Det naturliga kravet från en socialdemokratisk arbetare som är upprörd över högerpolitiken, och som fortfarande tror att en S-ledd regering innebär ett försvar mot arbetsköparnas attacker, är en regering baserad på arbetarrörelsens organisationer, S och V. Vänsterpartiet togs med i Sahlins koalition efter massiv press från fackföreningsrörelsen. Det finns däremot ingen anledning att vilja se Miljöpartiet, som ett parti med både borgerligt ursprung och borgerliga ideal, i en sådan regering.

För en radikal vänsterpartist som inte delar Ohlys och partihögerns syn på hur mycket de har gemensamt med Sahlin, och som inser behovet av ett klasskampsbaserat parti, och som fortfarande tror att V kan bli ett sådant är det däremot naturligt att kräva att V bryter med S och inriktar sig på att organisera den utomparlamentariska kampen. Arbetarmakt kommer att stödja och solidarisera sig med varje försök att bilda en vänsteropposition kring en plattform som baserar sig på uppfattningen om att vänsterpartiet måste basera sig på ett program för att leda klasskampen. Samtidigt är vi övertygade om att en sådan opposition förr eller senare kommer att tvingas till en brytning med partiledningen och den parlamentariska partiapparaten.

Vår uppmaning inför valet 2010 kan alltså sammanfattas på följande vis: Vi kommer att förespråka en röst på S eller V. Men vi uppmanar inte till stöd för dessa partiers program, utan istället till en kamp för att pressa dessa partier att anta och driva krav som gynnar arbetarklassen. Vi gör det i syftet att lägga grunden för en bred arbetarkamp mot högerns angrepp och samtidigt för att avslöja dessa partiers otillräckliga politik. Vi kombinerar denna uppmaning med uppmaningen till alla kämpande individer och grupper att inleda kampen för att lägga grunden till en opposition inom arbetarrörelsen som kan skapa ett antikapitalistiskt kampparti.

24 augusti 2010
Arbetarmakts arbetsutskott

Mexikos radikala och populistiska president Lázaro Cárdenas erbjöd Trotskij asyl i januari 1937 när inget annat land var berett att göra det. Cárdenas var också sympatiskt inställd till den spanska republikens sak under inbördeskriget (1936–39) och efter Francos seger öppnade Mexiko dörrarna på vid gavel för republikanska flyktingar och flyktingar ur vänstern. Olyckligtvis fanns bland dem de som skulle konspirera för att döda Trotskij. Mot slutet av spanska inbördeskriget hade NKVD (som GPU döpts om till) byggt upp en stor repressiv apparat i landet, inklusive egna fängelser och tortyrkammare. Det var i dessa som Andreu (Andrés) Nin, ledaren för POUM (Förenade Marxistiska Arbetarpartiet), gick under.

Innan POUM grundades 1935, vilket ledde till en politisk brytning med Trotskij, hade Nin varit den viktigaste ledaren för de spanska vänsteroppositionella. Även om de inte längre var trotskister, fördömde Nin och POUM modigt Moskvarättegångarna och kämpade tillsammans med Barcelonas arbetare i deras motstånd mot det stalinistiska övertagandet av staden från arbetarkommittéerna i maj 1937. Detta ledde till att stalinisterna fördömde Nin och POUM som trotskister och grep och mördade deras ledare. Vid den här tiden ”försvann” också Erwin Wolf (1902–1937), en av Trotskijs sekreterare i Norge och sedan medlem av Fjärde Internationalens internationella sekretariat, i GPU:s fängelser och sågs aldrig mer.

Många GPU-agenter, både spanska och ryska, kom 1939 till Mexiko, men en del kom inte som flyktingar utan som yrkesmördare med uppdrag att döda Trotskij. Det fanns faktiskt två aktiva GPU-enheter i Mexico City, vilka båda skulle aktiveras för att genomföra mordet. Ett nätverk kallades ”Hästen”, kodnamnet för den berömde muralmålaren David Alfaro Siqueiros, ledande medlem i kommunistpartiet, rabiat antitrotskist och fullständigt lojal stalinist. Han hade förbindelser och kunde rekrytera andra för att hjälpa till vid ett angrepp. Hästen sköttes av två viktiga GPU-agenter, Josif Gringulevitj och Carlos Contreras (Vittorio Vidali). De var båda medlemmar i den ”specialenhet” i GPU som genomfört förhören, tortyren och mordet på Andreu Nin.

På första maj 1940 organiserade stalinisterna en demonstration med 20 000 deltagare genom Mexico City som krävde utvisning av Trotskij; en del i folksamlingen skrek också ”död åt Trotskij”. Den stalinistiska politiken gick ut på att utöva maximalt tryck på den mexikanska regeringen för att utvisa honom. Deras press angrep regelbundet Trotskij, beskyllde honom för att destabilisera regeringen, eller beskyllde honom för att påverka regeringen i strid med bestämmelserna för hans visum.

Vid fyratiden på morgonen den 25 maj slog stalinisterna till. Klädda i polisuniformer överraskade de poliserna som stod på vakt utanför, band och satte munkavle på dem och knackade på porten. Angriparna tog sig in på husets gård efter att en av vakterna, Robert Sheldon Harte, öppnat porten. När de tog sig in på gården, öppnade de eld mot huset med maskingevär av märket Thompson; mer än 300 salvor sköts genom fönstren och in i väggarna. Trotskij och Natalja kastade sig under sängen för att ta skydd. Deras 14-åriga barnbarn Seva Volkov gjorde detsamma och skadades lätt av kringflygande glas och ett skrubbsår från en kula på foten. En av angriparna kan till och med ha tagit sig in i sovrummet för att avlossa skott genom madrassen.

När angriparna tog sig till porten för att fly, kastade en av dem in en granat i huset, vilken orsakade en brand. Tre bomber kastades också, men de exploderade inte som det var tänkt. Två av vakterna, Otto Schüssler och Charles Curtiss, kunde slutligen ta sig in i huset och ta sig till Trotskij och hans familj. Mirakulöst nog skadades ingen allvarligt, men när röken lagt sig upptäckte det att Harte var borta.

Misstankar om angreppet hördes strax efter att polisen anlänt. Nästa dag greps några av Trotskijs vakter, anklagade för att ha organiserat ett ”självöverfall” för att sätta dit stalinisterna. Det förnekades kraftfullt. Priset som skulle ha betalats om en sådan konspiration uppdagats var, som Trotskij påpekade, alldeles för högt. Det skulle inte bara äventyra hans vistelse i Mexiko, utan fullständigt utplånat Fjärde Internationalens anseende.

Snart riktade polisen uppmärksamheten mot att försöka finna Harte. När det gäller detta har en rad viktiga detaljer i efterhand kommit fram i ljuset. Flera källor har pekat på bevis för att Harte verkligen var GPU-agent, förvisso en ny och mycket grön rekryt. För det första uppgav Hartes far, i ett samtal med den mexikanska polisen, att det fanns en bild av Stalin på väggen i sonens rum. Andra bevis pekade på att Harte hade tillgång till betydande belopp när han anlände i Mexiko, alldeles säkert mycket mer än vad hans blygsamma lön som vakt skulle ha gett honom. Man trodde att Harte hade blivit tillsagd av sina kontakter att släppa in angriparna i huset och att han sedan förts bort i en av bilarna.

De påståenden som gjordes av angriparna själva är ännu allvarligare, vilket också tyder på att Harte åtminstone kände angriparna. En undersökning av den mexikanska polisen ledde till att flera personer greps, vilka alla på något sätt var förknippade med det mexikanska kommunistpartiet. Under ett förhör medgav en av de inblandade männen att Harte hade varit inblandad. Han hade varit mannen på insidan som skulle öppna dörren. Nestor Sanchez Hernandez, medlem i kommunistpartiet och veteran från internationella brigaderna i spanska inbördeskriget, medgav för polisen att han hade sett Harte tala med en av huvudorganisatörerna på ”ett nervöst och vänskapligt sätt”.

En annan redogörelse identifierar denne organisatör som Josif Gringulevitj och beskriver en hetsig diskussion mellan denne och Harte i flyktbilen, då den senare blir alltmer upprörd. Harte rapporteras ha påstått att han blivit tillsagd att avsikten med räden bara var att förstöra arkiven. Harte kände sig förrådd när han insåg att avsikten med angreppet faktiskt hade varit att mörda Den gamle (ofta använt smeknamn på Trotskij). GPU:s agenter bestämde sig för att Harte inte kunde förväntas hålla mun. Hans kropp upptäcktes en månad senare. Han hade skjutits och begravts i osläckt kalk i grunden till en villa på landsbygden.

Trotskij skrev en minnesartikel om Harte och förnekade anklagelserna som redan cirkulerade att han var en stalinistisk agent. Hela sanningen kanske aldrig blir känd, men det står klart att snaran drogs åt runt Trotskij. Trots officiella dementier från det mexikanska kommunistpartiet, skickade David Siqueiros ett brev till pressen i vilket han förklarade att: ”Kommunistpartiet försökte bara genom att genomföra detta angrepp påskynda Trotskijs utvisning från Mexiko; alla kommunistpartiets fiender kan förvänta sig liknande behandling.”

Det var utan tvekan bara en fråga om tid innan det amatörmässiga säkerhetsarbetet skulle överlistas igen och mördarna träffa sitt mål.

Huset blir ett fort
Vid den här tidpunkten vaktades Den gamle, som Trotskij kallades, av flera medlemmar i SWP som skickades till Coyoacan för längre vistelser, beväpnade och organiserade för att fungera som vakter. Dessa vakter inkluderade Jake Cooper, Walter O’Rourke, Charles Cornell och Harold Robbins. En annan vakt var Joseph Hansen, som senare blev en viktig ledare i SWP. Han beskrev senare de nya åtgärder som vidtagits efter det klantiga försöket i maj:

”Vakthållningen förstärktes, den fick tyngre beväpning. Skottsäkra dörrar och fönster installerades. En skans byggdes med golv och tak som var bombsäkra. Dubbla ståldörrar, som kontrollerades av strömbrytare, ersatte den gamla ingången av trä där Robert Sheldon Harte hade överraskats och kidnappats av GPU:s angripare. Tre nya skottsäkra torn dominerade inte bara uteplatsen utan det omgivande grannskapet. Taggtråd och bombsäkra nät förbereddes.”

En av de amrikanska trotskisterna rekommenderade att bevakningen skulle professionaliseras efter angreppet i maj. Han föreslog en ny ledare för bevakningen, Ray Rainbolt, siouxindian till härkomsten, före detta soldat som spelat en viktig roll hos lastbilschaufförerna i Minneapolis under deras kamp. Trotskij inlade sitt veto mot beslutet, och var olycklig över allt för många vakter och med ett skydd som han ansåg vara påträngande.

Vid den här tidpunkten levde omkring åtta eller nio personer permanent i huset, inklusive Trotskij, Natalja, deras sonson Vsevolod (Seva) Platonovitj Volkov, Alfred och Marguerite Rosmer och andra. Ibland uppehöll sig så mycket som tjugo personer där. Det fanns vanligtvis fyra eller fem vakter. Den stress som en så begränsad och trångbodd tillvaro gav upphov till tog ibland ut sin rätt på Trotskijs och Natalias humör, men det var förvånansvärt hur han kunde fortsätta med ett så omfattande arbete. Hans mest erfarna sekreterare och vakter, som Jean Van Heijenoort, som varit med Trotskij till och från i sju år, försökte införa en strikt regim med att aldrig låta honom vara ensam med främlingar eller mindre kända och pålitliga bekanta, men han fann dessa säkerhetsåtgärder irriterande och klagade ibland: ”Ni behandlar mig som om jag var ett föremål.”

Hjärnan bakom den övergripande operationen för att mörda Trotskij var Pavel A. Sudoplatov, vicechef för NKVD:s utrikesdepartement. I sina memoarer hävdade Sudoplatov att han i mars 1939 hade tagits med av sin chef Lavrentij Beria för att träffa Stalin personligen. Stalin sade till honom att ”om Trotskij är avklarad kommer hotet att vara eliminerat.” Han erhöll den direkta ordern från Stalin: ”Trotskij ska elimineras inom ett år.” Han påstår i sina memoarer att han personligen valde ut Ramón Mercader för uppgiften att genomföra mordet.

Efter misslyckandet med nätverket Hästen, trädde en andra grupp, som sedan länge förberetts för sin uppgift, i aktion. Den leddes av Leonid Eitington, tidigare biträdande GPU-agent i Spanien och också direkt inblandad i kidnappningen av och mordet på Andreu Nin. Han fick sällskap i Mexico City av sin GPU-kamrat och älskarinna Caridad Mercader och hennes son Ramón, hängivna stalinister och medlemmar i spanska kommunistpartiet. Ramón hade tjänstgjort i den republikanska armén under spanska inbördeskriget. Gruppen fanns där för att genomföra en annan strategi, att använda en ensam mördare, som låtsades vara en desillusionerad anhängare till Trotskij, och hoppades därmed avleda ansvaret från kommunistpartiet. Ramón Mercader skulle genomföra den viktigaste uppgiften av alla, mordet.

Mercader hade, under ledning av Eitington, systematiskt utvecklat kontakter med Trotskijs anhängare sedan 1938, så att han kunde komma nära Trotskij. Med början i Paris hade han, han kallade sig då Jacques Mornard, belgisk affärsman, sökt upp och skapat en relation till den amerikanska trotskisten Sylvia Ageloff. Genom att använda ett förfalskat kanadensiskt pass med namnet Frank Jacson, följde han med henne tillbaka till USA. Där gifte de sig och levde under en tid i New York. Sylvia talade ryska flytande och ombads att bege sig till Mexiko för att hjälpa till med sekreterarsysslor. ”Jacson” följde med henne till Mexico City ”i affärer”. Han bidade sin tid under flera månader, åkte ofta till fortet för att hämta henne men gick aldrig inomhus. Han upprätthöll föreställningen som en som inte var särskilt intresserad av politik, men gav ändå fortfarande sitt stöd till Fjärde Internationalen på grund av sitt förhållande med Sylvia.

Genom Sylvia Ageloff påbörjade Mercader den utdragna och noga genomtänkta uppgiften att komma nära sitt mål, först genom att ställa sig in hos Alfred och Marguerite Rosmer, Trotskijs franska vänner som kommit till Mexiko med Trotskijs barnbarn i augusti 1939. Genom att göra dem små tjänster, exempelvis köra runt dem i sin bil, eller utföra ärenden åt dem, kom han närmare och närmare sitt utsedda mål. Ageloff var emellertid alltid mycket noga med att han inte skulle ha någon kontakt med hushållet, vilket Deutscher påpekar: ”Sylvia var nog samvetsgrann att aldrig ta med sig ’Jacson’ [Mercader] till Trotskijs hem – hon sade till och med till Trotskij att, eftersom hennes make hade kommit till Mexiko på ett förfalskat pass, kunde hans besök i onödan besvära Trotskij.”

Ageloff oroade sig också i viss mån för honom; när hon försökte kontakta honom på den kontorsadress han gett henne visade den sig vara fiktiv. När hon konfronterade honom, förklarade han att han gett henne en gammal adress och gav henne en ny. En vän besökte den en dag och upplystes om att kontoret tillhörde ”Jacson”. Lättad över att hans nya historia verkade vara sann, lade hon sina misstankar åt sidan.

Mercaders tålamod, bidande sin tid i utkanten av Trotskijs krets, skulle löna sig på lång sikt. Vid ett tillfälle noterade Trotskij hans tvekan vid husets ingång, och hans ovilja att gå in, och ville inte vara oförskämd mot ”Sylvias make” och sade att han skulle bjudas in i huset.

Mercader besökte huset i Coyoacan tio gånger, försökte aldrig komma in oinbjuden eller vara alltför framfusig i att närma sig Trotskij. Han närmade sig vakterna och blev vän med dem. Så småningom, när han bjöds in av paret Rosmer, drack han te med Trotskij vid två tillfällen. Hansen påminde sig ett speciellt samtal: ”I ett samtal med Jacson, i vilket Cornell och jag deltog, frågade Trotskijs Jacson vad han ansåg om ’fortet’. Jacson svarade att allt verkade välgjort, men ’vid nästa attack kommer GPU att använda andra metoder’. ’Vilka metoder?’, frågade en av oss.”

Hansen mindes att Jacson bara avfärdade frågan med en axelryckning. Under månaderna före angreppet återvände Mercader flera gånger till USA ”i affärer”. Varje gång han återvände, verkade han mer bedrövad och nervös, och han började också försöka med olika sätt att komma nära Trotskij. Trotskij hade aldrig gillat honom, tyckte han var ytlig och tvär, men var beredd att tolerera honom på grund av hans förbindelse med Sylvia. Mercader började låtsas att han var intresserad av Fjärde Internationalens politik och debatter. Han diskuterade möjligheten att skriva en artikel och frågade om Trotskij ville titta på den när den var klar. Trotskij gick med på det.

Det var så det kom sig att Mercader anlände till huset den 20 augusti med ett maskinskrivet manuskript till en artikel, en polemik mot Shachtmans ”tredje ståndpunkt”, den sista debatten som Trotskij hade deltagit i och som slutade med en förödande splittring i det amerikanska Socialist Workers Party (SWP) i april 1940. Det var en mycket varm dag. Han såg Natalja i trädgården och bad om ett glas vatten. Hon frågade om han ville överlämna sin hatt och rock, men han vägrade. I handen, under rocken, kramade han den isyxa som han avsåg att använda som mordvapen. Han dolde också en dolk och en pistol. Han gick utan sällskap in i Trotskijs arbetsrum. Efter mordet medgav vakterna att försiktighetsåtgärder hade vidtagits för att kroppsvisitera alla besökare, och att aldrig lämna Trotskij ensam med en gäst, men dessa åtgärder hade inte genomförts. I en intervju med Alan Woods 2003, medgav Trotskijs dotterson:

”…arrangemangen för Trotskijs försvar var extremt bristfälliga. I sanningens ögonblick lämnades Leo Davidovitj ensam med en relativ främling som, otroligt nog, släppts in av vakterna i augusti bärandes på en tung regnrock, i vilken en isyxa, en lång dolk och en pistol fanns gömda. Vakterna brydde sig inte en om att ’muddra’ honom innan han släpptes in i Trotskijs arbetsrum. En sådan elementär försiktighetsåtgärd skulle ha räckt för att avbryta hela uppdraget. Men de som skulle försvara Trotskij vidtog inte de mest elementära försiktighetsåtgärder.”

Med enbart de två i arbetsrummet, stod Mercader bakom Trotskij. När Den gamle började läsa igenom artikeln, göra korrigeringar, tog han fram isyxan och slog in den i Trotskijs huvud. Trotskij gav till ett högt skrik. Mercader beskrev det efteråt för polisen: ”Jan tog ’pioleten’. Jag höjde den högt. Jag slöt ögonen och slog med all kraft… Så länge jag lever kan jag aldrig glömma hans skrik…”.

Natalja beskriver också, i sina memoarer, ett ”fruktansvärt hjärtskärande skrik” och hon rusade in i rummet. När också vakterna tog sig in, såg de att Trotskij hade brottat ned Mercader på golvet. Charlie Cornell rusade in med en pistol, men Trotskij skrek till honom: ”Nej… det är inte tillåtet att döda, han måste tvingas tala.” Hansen, Robins and Cornell höll ner Mercader på golvet medan polisen tillkallades. Natalja lade Trotskijs huvud i sitt knä när de försökte stoppa blödningen. Trotskij viskade till sin hustru att han älskade henne och sade: ”nu är det gjort”. Trotskij blev skyndsamt, han var fortfarande vid medvetande, förd till sjukhus i en ambulans åtföljd av Natalja.

På sjukhuset stod Hansen bredvid Trotskijs säng. Den gamle kallade på honom och viskade sitt sista budskap. Orden kom sakta, vacklande och med möda, talade han på engelska eftersom Hansen inte alls talade ryska: ”Jag är nära döden efter ett överfall av en politisk mördare… slog ned mig i mitt rum… Jag brottades med honom… vi… började… samtala om franska förhållanden… han anföll mig… säg våra vänner… jag är säker… på seger… för Fjärde Internationalen… gå vidare.” Natalja frågade vad hennes make hade sagt. Hansen ville inte göra henne upprörd med det han visste skulle bli några av Trotskijs sista ord och svarade: ”Han ville att jag skulle göra en anteckning om fransk statistik” och lämnade rummet.

Läkarna arbetade hårt men hans skada var allt för djup och hans ålder för hög. Trotskij dog den 21 augusti. Hans kropp visades upp i något som närmade sig en statlig minnesceremoni mellan den 22 och 27 augusti. Omkring 300 000 människor kom för att se honom, en del för sista gången, många fler för första gången. Den 27 augusti kremerades hans kropp. Han ville att hans kropp skulle utplånas, som Hansen beskriver det, så att bara hans revolutionära idéer skulle finnas kvar. Tanken på att förvandlas till ett mumifierat lik, som Lenin, var avskyvärd för den övertygade materialisten. Hans kvarlevor begravdes i marken runt huset i Coyoacan, den plats som nästan varit ett fängelse, men också hans sista hem, under de sista åren av hans liv.

Med ett slag från en isyxa hade stalinisterna slagit ner den man som ägnat hela sitt vuxna liv åt revolutionen. Den ”unga örn” som hade väckt Lenin mitt i natten när han först kom till London, som hade gjorts till ordförande i Petrograds arbetarråd vid 25 års ålder under revolutionen 1905 och som genomlidit fängelser och exil för revolutionen. Den regelbundne talaren inför stora grupper av arbetare på Cirque Moderne. Den man som hade lett den revolutionära militärkommittén och förverkligat parollen ”All makt åt sovjeterna!”. Den bolsjevik som hade lett Röda Armén i försvaret av revolutionen, som hade besegrat imperialisternas och de vitas samlade styrkor. Lev Davidovitj Bronstein, känd i hela världen som Leo Trotskij, var död. Han betalade för det han trodde på med sitt liv, liksom hans barn och så många av hans vänner hade gjort.

Den 28 augusti organiserade SWP ett möte i New York. James P. Cannon, partiets ledare, förklarade betydelsen av de idéer som Trotskij hade kämpat för: ”Han förklarade det för oss många, många gånger. Han skrev en gång: ’Det är inte partiet som skapar programmet; det är programmet som skapar partiet.’ I ett personligt brev till mig, skrev han vid ett tillfälle: ’Vi arbetar med de mest korrekta och kraftfulla idéerna i världen, med otillräckliga styrkor och materiella medel. Men korrekta idéer segrar alltid, på lång sikt, och finner de nödvändiga materiella medlen och styrkorna.’”

Cannon fortsatte att peka på kontinuiteten i Marx revolutionära tänkande, genom Lenin och Trotskij och fram till Fjärde Internationalen: ”Vill ni ha en konkret illustration av kraften i marxistiska idéer? Tänk på detta: när Marx dog 1883, var Trotskij bara fyra år gammal. Lenin var bara fjorton. Ingen av dem kunde ha känt till Marx, eller något om honom. Ändå blev båda stora historiska gestalter på grund av Marx, eftersom Marx hade spritt sina idéer i världen innan de var födda. Dessa idéer levde sitt eget liv. De formade Lenins och Trotskijs liv.”

Cannon talade med bestämda avsikter om sin tro på framtiden, den förhoppning som han och de andra revolutionärerna hade om de yngre generationerna: ”På det sättet kommer Trotskijs idéer, som är en utveckling av Marx idéer, att påverka oss, hans lärjungar, som idag överlever honom. De kommer att forma livet för långt större lärjungar som kommer att komma, som ännu inte känner till Trotskijs namn. Några av dem som är avsedda att bli de största trotskisterna leker idag på skolgårdarna. De kommer att näras av Trotskijs idéer, såsom han och Lenin närdes av Marx och Engels idéer.”

Mercaders öde
Mercader sattes i fängelse i tjugo år, de mexikanska myndigheterna var inte glada över att ryska mördare opererade i deras land och ville statuera ett exempel. Hans mor, som själv var en viktig agent i GPU i Spanien, med band till den enhet inom säkerhetspolisen som specialiserade sig på att ”likvidera trotskister”, tilldelades en medalj, liksom Mercader själv, när han slutligen återvände till Östeuropa.

Enligt de nationella säkerhetsarkiven planerade Eitington och andra att försöka få ut Mercader ur fängelset 1944. Det försöket lyckades uppenbarligen inte. När han slutligen släpptes 1960 flögs han till Havanna, där han välkomnades av Fidel Castros nya regering. Därefter flög han till Sovjetunionen och tilldelades medaljen ”Sovjetunionens hjälte”. Han levde under återstoden av sitt liv mellan Östeuropa och Kuba. Celia Hart, en marxist som identifierade sig både med den kubanska revolutionen och trotskismen efter 1960-talet, var speciellt förskräckt över att Mercader förknippades med hennes revolutionära hem: ”Jag blir fortfarande sömnlös på natten när jag minns att Mercader kom till mitt land efter den kubanska revolutionens seger.”

Stalinisterna hade lämnat ett spår av döda för att komma åt Trotskij, för att försöka krossa hans idéer och hans lilla organisation. Deras offer inkluderade hans två söner, Sergej och Leon Sedov, hans förra fru och den person som vann över honom till marxismen, Alexandra Lvovna, sju sekreterare och Fjärde Internationalens sekreterare, Rudolf Klement. Kanske så många som tiotusen ryska vänsteroppositionella gick under i de stora utrensningarna eller sköts i början av andra världskriget. Hundratals trotskister utanför Ryssland skulle komma att förlora sina liv i, under och omedelbart efter kriget.

Det visar att rörelsen runt Trotskij inte var en personkult eller bara ett gäng ”anhängare”. De var kritiskt tänkande marxister som i Trotskijs kamp mot Stalin såg fortsättningen av en marxistisk politik inför ohämmade politiska revisioner och brutal urartning. Förlusten av Trotskij var inte Vänsteroppositionens nådastöt. Det som mordet visar är att Stalin och hans kohorter erkände att de ansträngningar som Trotskij och rörelsen för Fjärde Internationalen representerade var en dödlig fara för deras regim vid varje kris. De försökte efter 1936 förtala dem med de politiska rättegångarna, sedan övergick de 1937 till en politik med fysisk likvidering. Om Trotskij, hans idéer och hans anhängare, var så irrelevanta som borgerliga författare som Robert Service påstår, varför gick då den sovjetiska staten till sådana ytterligheter för att likvidera så många av dem?

Några år tidigare hade Trotskij redan förklarat sin förståelse av syftet med och betydelsen av denna den sista fasen i hans liv, den fas som han ansåg vara mest omistlig trots att den kännetecknades av skenbara nederlag och misslyckanden:

”Om vår generation har visat sig för svag för att upprätta socialismen på den här jorden, kommer vi att överlämna dess obefläckade banér till våra barn. Den kamp som ligger framför oss överskrider överlägset enskilda personers, fraktioners och partiers betydelse. Det är en kamp för mänsklighetens framtid. Den kommer att bli bitter. Den kommer att bli lång. Vem som än eftersträvar fysisk vila och andlig tröst – låt den kliva åt sidan. I tider av reaktion är det lättare att luta sig mot byråkratin än mot sanningen. Men för alla de för vilka socialismen inte är en tom fras utan innehållet i deras moraliska liv – framåt! Vare sig hot, eller förföljelser, eller våld kommer att stoppa oss. Det kanske blir på våra lik, men sanningen kommer att segra. Vi bereder vägen för den och sanningen kommer att bli segerrik. Under ödets fruktansvärda slag, kommer jag att känna mig lika lycklig som under min ungdoms bästa dagar om jag kan sluta mig till er för att främja dess seger. Den högsta mänskliga lyckan ligger inte, mina vänner, i att utnyttja det nuvarande, utan i förberedandet av framtiden.”

Simon Hardy

Arbetsgivarföreningen SACCI fördömde de strejkande för deras ”odisciplinerade aktioner”. Kapitalisterna fick som vanligt det hela om bakfoten. Nästan 95 procent av de anställda i offentlig sektor är ute i strejk och de är långt ifrån odisciplinerade! De har en stark facklig organisation bakom sig och de är beslutsamma att kämpa för bättre löner.

Regeringen påstår att den inte kan höja sitt bud på grund av att den inte har råd. Men de spenderade 5 miljarder dollar på VM i fotboll i juni – men när det handlar om deras lärare åberopar de åtstramning.

Trots att strejker påverkar studenternas utbildning, stöder den sydafrikanska studentorganisationen strejken utan förbehåll. I sitt uttalande lade de hela skulden på regeringen: ”Det är på tiden att arbetarklassen kräver att kompenseras för sitt värde av den kapitalistiska staten. Det är inte bara dåligt utan oansvarigt av regeringen att fortsätta att erbjuda arbetarna smulor samtidigt som lata offentliga representanter fortsätter att kamma hem hundratusentals rand i oförtjänta löner.”

Strejken är en verklig framgång, speciellt i ett land med en mycket hög arbetslöshet som Sydafrika där den i genomsnitt ligger på 25 procent av den potentiella arbetskraften. De anställda i offentlig sektor avskräcks inte av regeringens hot – och i och med att den ekonomiska situationen i Sydafrika är långt ifrån stabil, är det avgörande att arbetarna tillsammans står upp och kämpar för sina intressen. Enhet är styrka!

Simon Hardy