Demonstrationens syfte var att stoppa beslutet i kommunfullmäktige den 26 juni. Det var en mycket livlig och aktiv demonstration som gick genom det aktuella området och som avslutades med ett möte där bland annat en företrädare för Vänsterpartiet talade. Vänsterpartiet har aktivt deltagit i rörelsen och frågan är nu om trycket kan bli tillräckligt stort för att få socialdemokraterna att backa från ett beslut som många av deras väljare är motståndare till.

ALBYBERGET FÅR INTE SÄLJAS TILL PRIVATA INTRESSEN!
FÖRSVARA OCH UTVECKLA ALLMÄNNYTTAN!

Den rojalistiska bröllopstårtan (bild: Revolution)

Under de senaste dagarna har det inte gått att slå på teven eller bläddra i en tidning utan att plågas av undergiven propaganda för monarkin, i form av ”journalistik” kring prinsessan Madeleines bröllop med en amerikansk riskkapitalist. Alla föresatser om opartisk eller neutral bevakning kastas uppenbarligen ut genom fönstret när journalisterna tävlar med varandra om att krypa i stoftet för kungligheterna – och efter en sådan massiv medieoffensiv för överheten är det inte heller så konstigt att hundratals människor tog sig ut på Stockholms gator för att fira de kungliga.

Med anledning av bröllopet vill vi påminna om vad ungdomsförbundet Revolution skrev vid den senaste monarkistiska offensiven, inför kronparasiten Victorias bröllop.

Rika svin och borgare som älskar dem

Bild: Lars Hillersberg

Stoppa pressarna! Avbryt all annan aktivitet! Två rika parasiter har bestämt sig för att gifta sig! Ingen har väl kunnat missa den rojalistiska yran i pressen under de senaste dagarna. Dags- och kvällstidningarna gladde sig över att få sälja lösnummer som om det vore 1980-tal igen, och överallt visades videon på kungafamiljens stelt koreograferade annonserande av förlovningen mellan kronprinsessan Victoria och ”herr Daniel Westling”.

Det är ett självklart krav för alla socialister — och demokrater — att monarkin måste avskaffas.

Inte enbart är det djupt odemokratiskt att landets statschef utses via arv — det är dessutom arbetarklassen som får plocka upp notan genom det apanage, de skattebidrag, som årligen går till hovet. Det är vi som får betala kungens bilsamlande lyxliv. Dessutom skyddas monarken av grundlagen mot att någonsin dömas för ett brott. Han har immunitet — om han skulle råka köra på och döda någon under någon av sina många fortkörningar skulle han gå straffri. Och, som sagt, det är vi som får betala kungahusets excesser, inklusive ett kommande bröllop. I tidningarna förekommer uppgifter om att norska kungabröllop ibland betalats direkt av kungen — men var kommer de pengarna ifrån, kan man undra, om inte från skattebetalarna? ”Kungens egen ficka” har ju fyllts med skattekronor under många år. Så detta ska vi alltså lägga ut med, mitt under ekonomisk kris och den borgerliga regeringens nedskärningar i den offentliga sektorn. ”Det finns inte pengar”, är en vanlig ramsa från de borgerliga. Men pengar till banker som drivits till ruinens brant av sin egen girighet, och pengar till en vidrig överklassfamiljs odemokratiska leverna verkar alltid finnas.

Vissa kanske hävdar att kungen inte har någon faktiskt makt. Men han har ju flera gånger uttalat sig i politiska frågor, och är ansiktet utåt för den svenska imperialismen.

Ett mindre argument är också att monarkin är en personlig tragedi för kungligheterna. Victoria måste gå till regeringen om hon vill gifta sig, barnen måste uppfostras enligt den protestantiska tron — det här är krav som inte ställs på någon annan medborgare.

Kungligheter vi minns: tsar Nikolaj av Ryssland

I förlovningens kölvatten har också borgare på borgare, som Mats Gellerfelt och Per Gudmundsson, kommit ut som odemokratiska rojalister. Det är nu ingen överraskning att borgarna egentligen aldrig har gillat demokratin (tänk på Moderaternas motstånd mot alla steg mot parlamentarisk, borgerlig demokrati i Sverige eller borgarnas stöd till högerdiktaturer), men att det sker såhär öppet är sällsynt. En för borgarna positiv bieffekt är också att förlovningen fungerar som en avledare från det som annars har dominerat nyheterna på sistone — kapitalismens kris och massuppsägningarna och nedskärningarna i dess spår. ”En positiv nyhet efter att vi har haft krisnyhet efter krisnyhet”, som historikern Dick Harrisson sa i SVT. ”Tänk inte på din uppsägning eller din framtid,” meddelar alltså borgarna och deras media, inklusive SVT, ”nu ska vi lägga ut miljoner på några rika svins bröllop istället.” Det kallas för en ”seger för kärleken”. Men vad med alla de familjer och förhållanden som har slagits sönder av regeringens rasistiska flyktingpolitik? Och de arbetarhem som slits samman i varslens spår? Jaja, inget sådant deppsnack nu — kolla på Victorias tiara! Är den inte fin?

Ett annat argument som används för monarkin är att den faktiskt har folkligt stöd. Och det stämmer. Men en odemokratisk institution blir inte mer demokratisk för att den är omtyckt under en viss konjunktur. Socialdemokraterna, som har monarkins avskaffande inskrivet i sitt partiprogram, visade sitt rätta ansikte när Mona Sahlin skickade ett undergivet gratulationstelegram och en blomsterbukett till Victoria och Daniel. Sossarna säger ju förresten samma sak, vi kan inte avskaffa monarkin då en sådan position inte har något folkligt stöd. Men självklart kommer det att förbli så så länge arbetarrörelsen vägrar att mobilisera mot monarkin.

Men visst. Monarkin är inte den mest brinnande frågan för revolutionärer i dag. De senaste dagarnas charader är dock en bra påminnelse om vad som döljer sig bakom de borgerliga pajasskribenternas tal om ”demokrati”. Kungahuset ska framträda som en samhällsenare, vi ska alla vara lika när vi knäböjer framför Hans Kungliga Höghet.

Revolutionärer vägrar respektera kungahuset. Vi är svurna motståndare till monarkin och till hela den borgerliga staten. Nästa gång borgarsvinen ber dig att betala för deras kris — kom ihåg var vi kan be dem börja plocka pengarna ifrån. Och nästa gång de kallar oss odemokratiska — påminn dem om hur de tuggar fradga av upphetsning bara av tanken på att få lägga sig raklånga på rygg för att få slicka blåblodig, kunglig röv.

REVOLUTION

Efter den helt naturliga rädsla som spreds efter dådet, uppblåst av ett stort mediepådrag, är det viktigt att komma ihåg att brittiska soldater dödar afghaner varje dag. Och afghanska män, kvinnor och barn är inte bara vittnen, utan offer för grymheterna. Det rör sig om en kampanj som vida överstiger alla ”terroristangrepp” i Storbritannien sammantaget.

I drönaranfallen spränger eller lemlästar ”våra” amerikanska allierade hela familjer, och jämnar hela byar med marken. På så sätt innebar attacken i London att ”kriget kom hem”. Så är det, oavsett vår kritik av dem som utförde attentatet i Woolwich, eller det i Londons tunnelbana för ett par år sedan.

Om Storbritannien inte hade stött USA:s krig i Afghanistan och Irak hade sådana här saker aldrig inträffat – lösningen är att dra tillbaka trupperna med en gång.

Det är viktigt att förstå – utan att för den delen ge vårt stöd – vad det är som får ett litet antal unga brittiska muslimer att bli ”Jihad-krigare” eller ”terrorister”. Det handlar inte bara om att de blir hjärntvättade av radikala islamister eller hemsidor. Det är ett svar på Storbritanniens, USA:s och Frankrikes krig i Centralasien, Mellanöstern och Afrika.

De imperialistiska arméernas interventioner skapar naturligtvis större ilska bland de britter som har sitt ursprung eller sin släkt i dessa områden. En annan källa till ilska är medias ständiga användande av ordet ”islamsk” framför terrorist – en provokation mot den stora majoritet bland muslimerna som fördömer terrorism.

Att den brittiska antikrigsrörelsen i stort sett har försvunnit från gator och torg är säkert också en faktor som kan leda somliga till desperata, missriktade handlingar för att genom terror få britterna att gå emot kriget.

Vår kritik är att ett sådant förfarande helt enkelt inte fungerar. Det är kontraproduktivt. Det kommer inte att få britterna att motsätta sig härskarklassens krig – snarare blir resultatet, åtminstone kortsiktigt, raka motsatsen. Dåd som det i London får alltså snarare resultatet att stödet för ”våra soldater” ökar, och utsätter dessutom Storbritanniens muslimer för risken för hämndattentat, eller isolering och misstro från den övriga allmänheten. Därav rapporterna om angrepp på moskéer i London och Essex, och English Defence Leagues demonstrationer. Fascisterna betraktar sådana här attentat som en möjlighet för mobilisering.

För vänstern är det nu av största vikt att försvara muslimerna mot islamofobi, och mer allmänna anti-nigerianska, anti-asiatiska eller invandrarfientliga angrepp. Om English Defence League fortsätter att mobilisera till provokativa demonstrationer och pogromer måste arbetarrörelsen och alla antirasister mobilisera till fullo för att slå dem tillbaka.

Attentat som det i London försvårar konsekventa anti-imperialisters och anti-krigsaktivisters verksamhet, på våra arbetsplatser och i arbetarområden. Vi måste hålla fanan högt, som vi gjorde under konflikten i Irland. De bästa elementen bland våra arbetskamrater kommer bara att respektera oss mer om vi gör så. Vår huvudparoll förblir: Alla brittiska och NATO-styrkor ut ur Afghanistan och Mellanöstern nu!

Workers Power, Storbritannien

Enligt FN:s flyktingorgan UNHCR finns det i dag 16.3 miljoner flyktingar i världen som befinner sig utanför sitt eget land. De flyr från krig, hunger, misär, religiös fundamentalism, kvinnoförtryck och politiskt förtryck. Detta är en mänsklig katastrof och en hård dom över ett misslyckat samhällssystem: kapitalismen och imperialismen.

Cirka hälften av alla världens flyktingar kommer från Palestina, Afghanistan och Irak. Det som förenar dessa länder är att de länge har varit skådeplatsen för imperialistiska ingripanden som USA:s brutala krigföring i Afghanistan och Irak. Men de har också varit utsatta för ren kolonialism som i fallet med den sionistiska ockupationen av Palestina. Dessutom präglas de av en korrumperad lokal kapitalism som växt ihop med förmoderna religiösa och kvinnofientliga strukturer samt en hård repression mot alla krafter som står för upplysning, demokrati, jämlikhet mellan könen, arbetarkamp och socialism.

De flesta av världens flyktingar flyr till grannländer. En mindre andel kommer till väst. Denna begränsade invandring svartmålas av de mest reaktionära högerkrafterna för att piska upp en hysteri i vars skydd man kan attackera allt som är progressivt. Kamp mot rasism, för flyktingars rättigheter och för internationell solidaritet handlar därför både om att rädda liv och om att sätta stopp för en allmän högerutveckling.

Arbetarna i västvärlden och världens flyktingar har en gemensam fiende i de imperialistiska och kapitalistiska makthavarna. Samma blodtörstiga krigshetsare som har härjat i Afghanistan och Irak med målet att berika sig själva är det som ihärdigt bedriver ett annat sorts krig på hemmaplan, ett krig för social nedrustning och omfördelning från de fattiga till de rika. Arbetare och förtryckta i alla länder måste därför sträcka ut händerna till varandra och förena sig mot en gemensam fiende. Arbetarklassen och vänstern i västvärlden har ett särskilt ansvar för detta eftersom vi befinner oss mitt inuti odjurets håla. Vår huvudfiende finns på hemmaplan och vi måste formulera en politik för kompromisslös internationell solidaritet i direkt motsättning till ”vår egen” härskande klass.

Därför är det dags för omedelbar flyktingamnesti. Det gäller att försvara rätten till asyl mot alla nuvarande och kommande begränsningar. Arbetarmakt uppmanar också till aktioner i så många individuella flyktingärenden som möjligt för att stoppa deportationer. Det krävs också hård kamp mot rasbestämmelser som Reva.

Varje uppriktig internationalist borde inse att det inte räcker att stoppa enskilda utvisningar. Inte eller kan man nöja sig med flyktingamnesti eftersom det i båda dessa fall hela tiden kommer att uppstå nya akuta flyktingsituationer. Det krävs en förändring som är mer genomgripande, nämligen att öppna nationalstaternas gränser. Om arbetarklassen i västvärlden kunde driva igenom det så skulle det vara en mäktig och radikal handling av internationell solidaritet. Det skulle vara ett hårt slag mot alla inskränkta nationalister. Det skulle rädda många liv och bidra till en annan syn på vilka gemenskaper som är viktiga. Nationell samhörighet med de imperialistiska brottslingarna är inte viktigt. Den internationella arbetarfronten å andra sidan kan förändra världen.

En socialistisk flyktingkamp skiljer sig från den som liberala och humanistiska ”flyktingvänner” bedriver. När liberaler och arbetskraftsköpare uttalar sig för generös invandring handlar det bara om att tillgodose kapitalets egna behov – inte flyktingarnas behov. Kapitalet behöver en del spetskompetens och vill gärna ha tillgång till ett diskriminerat låglöneproletariat som kan bidra till att sänka de generella lönenivåerna och slå sönder den fackliga solidariteten. För internationella kommunister handlar det istället om att integrera flyktingarna i de rättigheter som ännu finns kvar i västvärlden, och om en integrerad klasskamp där immigranter och inhemska arbetare slåss tillsammans.

Ta kamp för att:

- Öppna gränserna – för fri invandring

- Lägga ner hela REVA-projektet

- Omedelbara och fullständiga medborgerliga rättigheter åt alla papperslösa

- Arbetarrörelsen organiserar papperslösa som fullvärdiga medlemmar och kämpar för att dessa inte ska leva på sämre villkor – oavsett vad staten beslutar

- Bekämpa imperialismen – för en socialistisk värld utan nationer

Arbetarmakt – svensk sektion av Förbundet för Femte Internationalen

Det borde vara uppenbart för internationalister att vi inte kan upprepa högerns och arbetsköparnas kritik mot LO och i allmänhet deras argument i den här frågan. ”Arbetskraftsinvandring” som den ser ut, och som det var tänkt att den skulle se ut är faktiskt som skräddarsydd för utnyttjande av fattiga arbetare. Vi kan givetvis inte acceptera ett system där företagen väljer och vrakar vilka arbetare de ska ta hit, att vissa ska jobba under sämre villkor, och där det dessutom saknas kontroller för att arbetarna ska få de villkor de har blivit lovade. Upprepade gånger har vi fått läsa om arbetare som helt enkelt har blivit blåsta och där ingen har ställt till svars, på grund av ett system där man exempelvis kan skylla på att det var underleverantören som gjorde det. Att borgarna, samtidigt som de poserar som solidariska i frågan om arbetskraftsinvandring, dessutom fortsätter att deportera folk till nöd, krig och – många gånger – förtryck, fängelse eller rent av döden understryker att vi med avsky måste avvisa allt de står för i denna fråga.

Men vi kan inte heller godta LO:s ståndpunkt. Ja, vi håller helt med om att alla som arbetar i Sverige ska jobba under avtal som gäller här, och nej, vi vill inte ge arbetsgivarna den makt de har och de chanser att missbruka sina redan fina legala möjligheter som de har. Däremot måste vi kritisera fackföreningsrörelsen för att de inte kan ge ett internationalistiskt svar – som med nödvändighet måste vara kopplat till att bryta med klassamarbetspolitiken. Det är nödvändigt för arbetarrörelsen att säga: arbetarna från andra länder är inte problemet – våra fiender är direktörerna, kapitalisterna och alla politiker som står för en arbetarfientlig politik (vilket förstås inkluderar en hel del S-företrädare). Vi, arbetare från Sverige och alla andra länder måste ta kampen mot borgarnas och kapitalisternas system, för att de rika, inte vi, ska betala för krisen – för upprustning av vård och omsorg, för drägliga arbetsvillkor, och samma villkor för alla oavsett ursprung. Samt givetvis att alla företag som utnyttjar arbetare ska kunna ställas till svars. Det ska inte gå att gömma sig bakom underleverantörer – de som anlitar underleverantörer ska vara ansvariga för vad dessa gör.

Därför: nej till borgarnas arbetskraftsinvandring – ja till öppna gränser och gemensam kamp för arbetare oavsett ursprung, mot kapitalister och borgare var de än kommer ifrån.

 Jens-Hugo Nyberg

Men hur går det för oss i det motsatta lägret då? Har vi lyckats förklara varför fördömarna fördömer? Varför polisen misshandlar och ljuger? Varför journalisterna smutskastar och korrumperar?

Varför misshandlar och bedrar polisen sina egna skyddsobjekt?

Polisen är en odemokratisk organisation där makthavarna utses av andra, högre uppsatta makthavare. Den enda moralen som gäller är den som sätts av de högsta hönsen och den som inte följer den givna agendan kan förlora sitt jobb eller bli utfryst. Hela organisationen drivs av makthavarnas vilja att bevara sina positioner och bibehålla status quo. Därför kommer det aldrig att finnas utrymme för självkritik eftersom att självkritik kan leda till förändring och därför kommer polisen eller åklagarmyndigheten, som lyder under samma maktstruktur, aldrig att kunna bedriva trovärdiga utredningar mot sig själva.

Samma maktstruktur gör att de intressen som polisen beskyddar i direkt led kommer från privilegierade människor i samhället. Det är befälhavarnas överordnade. De överordnades överordnade o.s.v… Det är män som sitter på feta löner, feta villor och feta kontakter inom näringsliv, politiken och andra mysiga element som inte så gärna vill se Husbys bilbränder spilla över till deras garageuppfart, eller deras maktposition. Och ett beprövat sätt att hålla dom arga upprorsmakarna borta från den egna sfären är genom att slå till snabbt och hårt.

Därför kommer polisen, i sin nuvarande form, alltid att ljuga för att bevara sig själv och slå till när befolkningen inte håller sig lugn och tyst.

Men i slutänden är polisen bara ett instrument för utövande av politiskt makt så vi kan inte kritisera dem utan att försöka förstå varför politikerna sätter de direktiv dom sätter.

Exempel på folk i förorten som jobbar för förändring på ett lite annat sätt än poliser och politiker

Varför skickar politikerna fler poliser när deras väljare vill tvärtom?

En politiker tjänar idag 3-4 gånger mer än sina väljare, har ett fint kontor och makten att forma det samhället du och de själva bor i och de kan göra det nästintill ostört (undantaget en störig valkampanj var 4:e år). Hur skulle du göra om du tjänade en saftig lön, levde gott men samtidigt såg halva din lön försvinna i skatt? Hur skulle du göra om din fina lönecheck hade hjälpt dig samla på dig ett lika fint investeringskapital som du hindrades från att få att blomma av reglerade marknader eller dyra avgifter? Du ser en fantastisk möjlighet till ökat välstånd å ena sidan och å andra sidan sitter du och dina polare på makten som krävs för att ändra lite på reglerna så att saker och ting går lite… lättare.

Så länge en politiker lever efter så skilda förutsättningar jämfört med sina väljare kommer politikern aldrig att agera för vårt bästa. Det finns säkert undantag men verkligheten kommer ofta ikapp även dem.

Så efter en hel karriär av “uppöppnande av marknader” och “skattelättnader för företagare” är det inte så konstigt att du som politiker blir lite skraj när du ser konsekvenserna av ditt handlande. De människor du berövat trygghet och hopp – för ja, det är ditt fel – kokar över och börjar visa handlingskraft. Vem tyr du dig till då? Kanske din underordnade, pistol- och batongutrustade skyddshund som står redo att agera så fort du ger signal? Ja, kanske…

Bryt mönstret

London, Paris, Malmö, Göteborg, ja till och med Örebro kommer att fortsätta brinna och polisen kommer att fortsätta ljuga och politikerna kommer att fortsätta svika så länge dessa drivande faktorer finns kvar. Faktorer så som överdrivna lönecheckar, odemokratiska organisationer och segregation mellan dom som har och dom som inte har och driften till att vilja bevara de privilegier som finns i samhället.

Därför är den enda hållbara, långsiktiga lösningen en samhällsomvälvande förändring som byter ut den här sortens faktorer och som ger oss människor andra drivkrafter. Drivkrafter som motiverar oss att samarbeta, söka förståelse och våga ta inflytande av varandra, istället för bara över varandra. Vi behöver ett samhälle som bejakar det faktum att vi alla på ett grundläggande mänskligt plan har gemensamma intressen så som mat, boende, kultur och kreativitet och att det är först när vi alla har samma möjlighet att tillfredsställa dessa behov som vi kommer att kunna komma vidare från det hamsterhjul till samhälle vi har lärt oss tolerera.

Nicolas C

Besvikelser över center-vänstern
Då den nya center-vänster-regeringen kom till makten, lovade den framför allt en uppgörelse med nedskärningar och rasism, kombinerat med en vilja till att upprusta välfärden. Redan några veckor efter valet gjorde de dock det motsatta: Tvärtemot sina löften besvarades inte angreppen på a-kassan med att försämringarna rullades tillbaka. LO med flera har beräknat att drygt 50 000 är utförsäkrade och åtminstone 12 000 inte får några socialbidrag alls. Handels och andra driver nu en kampanj för att förhindra att de arbetslösa hamnar i social utanförskap.

Stödet till S och SF har sjunkit drastiskt
Under de senaste två åren har Socialdemokraterna och Socialistisk Folkeparti (SF, motsvarande Vänsterpartiet) förlorat drastiskt i väljarstöd. Det har skett i kölvattnet av deras oförmåga att lösa krisen, och S står nu inför sin största förtroendekris i partiets historia. Enligt flera opinionsundersökningar närmar sig SF snart 2 %-spärren för att få representation i Folketinget. Flera högerprofiler i SF har lämnat partiet till förmån för S av karriärskäl.

Ingrepp i lärarstrejken och hos läkarna
Under våren ägde en stor konflikt på skolorna rum. KL (motsvarande SKL, Sveriges kommuner och landsting) ville få lärarna att jobba mer och vara till fritt förfogande. Lärarnas fackförbund gick ut i strejk och blev lockoutade under större delen av april. Regeringen beslutade att ingripa till förmån för de kommunala arbetsgivarna. Samma sak skedde läkarkonflikten. Regeringen/hälsoministern, från SF, utlyste ännu mer privatiseringar i sjukvården och stärkte de privata sjukhusen.

Vad gör vänstern?
Förvisso har Enhetslistan i synnerhet tjänat på krisen i SF och S. Enhetslistan har nu nästan 10 000 medlemmar, varav många tidigare SF-are och socialdemokrater. Partiet har drygt 15 % stöd i mätningarna och runt 25 mandat. Partiets ledning hinner dock inte med att omvandla det starka stödet i mätningarna till utomparlamentariskt motstånd. Visserligen har EL stöttat lärarstrejken, talat på möten, och så vidare, men det har oftast varit gräsrötterna inom och utanför partiet som ordnat protester och skapat nätverk som ”solidaritet eller fritt fall” (med aktioner mot försämringarna av a-kassan). Inte heller ”räddningspaketet” för de utförsäkrade (en uppgörelse med regeringen) hade blivit till utan en utomparlamentrisk rörelse. Partiets verkställande utskott och partistyrelse har ändå – trots detta – vägrat att stödja protester, som exempelvis den traditionella demonstrationen vid Folketingets öppnade i början av oktober. Den 25 maj vill de anordna en egen sekteristisk demonstration långt borta från nazisterna, som ska marschera samma dag i Köpenhamn. Tyvärr kommer denna högervridning också till uttryck i stödet till Libyen-kriget under 2011, och i två uppgörelser med regeringen om nedskärningsbudgetar. Dessutom önskar partihögern slopa begrepp som ”revolution” och ”arbetarklass” från partiprogrammet, minska den interna demokratin och avdelningarnas rättigheter, samt angripa partiets pluralistiska karaktär.

Vänsteropposition bildas
Vid Enhetslistans kongress i april möttes ”partioppositionen” för första gången. Bland oppositionens drygt 70 medlemmar fanns inte bara organiserade socialister från Internationella Socialister och delar av SAP (Socialistiska Partiets systerparti, vars andra flygel stödjer partihögern och partiapparaten och även uppmanade kongressdelegater att ta ned sina röda fanor!), men även ”vanliga” gräsrötter som bekymradedes över partiets högerkurs. Läget i partiet diskuterades och ett första möte med vänsteroppositionen förberedes till mitten av juni i Odense.

De politiska motsättningarna skärps i Danmark. Detta blev också tydligt på 1 maj, då S- och SF-ministrar blev utbuade runt om i landet. Under de kommande åren behövs en stark socialistisk opposition som kan ge detta motstånd en riktning.

Stefan Godau,
mångårig medlem av Enhetslistan i Danmark, för närvarande i Berlin

Åminnelsen av Nakbadagen i Malmö samlade några hundra palestinavänner på S:t Knuts torg den 15 maj. Såväl individer utan organisatorisk tillhörighet som organisationsknutna deltog. Demonstrationståget gick till Möllevångstorget under slagord som ”Yalla, Yalla, muren ska falla”, ”Israel ut ur Palestina” och ”Bojkotta Israel”. I demonstrationståget gick naturligtvis också medlemmar i Arbetarmakt.

Konferencier var Mohannad Yousif från Palestinska föreningen. Han inledde med att tolka ett tal av Hussein, från den palestinska organisationen Grupp 194, vars namn syftar på att göra Palestina till FN:s 194:e medlemsstat. Han betonade bland annat att Nakban fortsätter än idag, med ockupationsmakten Israels kontinuerliga fördrivande av palestinier och upprättande av allt fler bosättningar. Daniel Sestrajcic från Vänsterpartiet höll ett tal som fokuserade på mänskliga rättigheter, och Salim, som är palestinsk flykting från Damaskus, betonade svårigheterna med att som palestinier leva i exil. Situationen för palestinier i Syrien är mycket hård. Mattias Gardell, professor vid Uppsala universitet, uppehöll sig mycket vid FN i sitt tal. Debattören och rapparen Behrang Miri höll också tal, liksom Abu Ghassan (mer om honom nedan), och Lory Dance från Centrum för Mellanösternstudier vid Lunds universitet. Lorys tal var poetiskt, medryckande och liknade konstformen ”spoken word” med många retoriska upprepningar. Avslutningsvis fick sång och dans under ledning av Issa Ward med sig en del glada demonstranter vid Möllevångstorget.

Talen tog i allmänhet upp sådant som den försämrade situationen inne i Palestina, att flyktinglägren motverkar ett självständigt liv, att 500 palestinska byar har drivits bort för att upprätta bosättningar och att FN-konventioner talar för palestiniernas rättigheter. Pengar samlades också in till de drabbade.

Skanderandet av slagord blev kraftfullt, och bidrog till en stark och enad känsla.

Danska kamrater kom till demonstrationen med denna banderoll.

Marxister och Förenta nationerna
Vi anser att demonstrationen var lyckad. Viktiga borgerligt-demokratiska krav, som exempelvis ett fritt Palestina och rätten till återvändande, lyftes av talarna och genom slagord. Det är viktigt att uppmärksamma al-Nakba, den oerhörda katastrof som upprättandet av staten Israel inneburit och alltjämt innebär. Vi enar oss med palestinavänner i Sverige, i Palestina, och i resten av världen i kraven på motstånd mot den sionistiska ockupationen. Detta inkluderar även de krav på bojkott och kulturell isolering av Israel som demonstrationen gav uttryck för. Inte minst är detta viktigt i Malmö – samtidigt som vi demonstrerade pågick som bekant Eurovision Song Contest, där Israel är en av deltagarna. En text värd att läsa i det sammanhanget är den om vår syn på enstats- respektive tvåstatslösning och rätten till återvändande.

Med tanke på att många talare tog upp FN:s roll i förhållande till palestiniernas situation, kan det vara värt att ta upp hur vi, som marxister, betraktar FN. Arbetarmakt anser att FN, likt dess föregångare Nationernas förbund, är en ”helig allians av kapitalister som föresatt sig att krossa arbetarnas revolution”. FN som uttryck för verklig enighet är ”rena fiktionen, rena bedrägeriet, rena lögnen” vars medlemsstater bygger på det kapitalistiska ägandet och därför hungrar efter att dela upp världen mellan sig. Sammanslutningen utgörs av ”den kapitalistiska ordningens mäktigaste anhängare”, som konkurrerar med varandra i en imperialistisk värld.

Därför är vi kritiska till den alltför stora tilltron till FN och FN-konventioner som några tal gav uttryck för. Det handlar för oss om att proletariatet inte ska bygga klassöverskridande allianser med kapitalister, alltså de som härskar i majoriteten av FN:s medlemsstater. Det är absolut nödvändigt att motsätta sig illusioner kring att kapitalismen och imperialismen, alltså FN, ska lösa de problem med ständiga krig som kapitalismen i sig själv innebär.

Angående de ”mänskliga rättigheter” som Sestrajcic krävde att ”världssamfundet” (som nästan alltid är en omskrivning för imperialistiska makter) skulle ta ansvar för i Palestina, så bör man uppmärksamma att dessa rättigheter innefattar såväl privategendomens som den borgerliga [kärn]familjens bevarande. Rättigheterna bygger på människor avskilda från varandra i en kapitalistisk ordning.

Som Marx skriver:

Privategendomens mänskliga rättighet är alltså rätten att efter behag (à son gré), utan hänsyn till andra människor och till samhället njuta sina rikedomar och disponera över dem, kort sagt egennyttans rätt. Denna individuella frihet liksom dess praktiska användning bildar grundlagen för det borgerliga samhället. Den låter varje människa uppleva sin medmänniska inte som förverkligandet av utan tvärtom som hindret för hennes egen frihet. Men framför allt proklamerar den den mänskliga rättigheten, ”att människan efter behag skall disponera över sin förmögenhet, sina inkomster, frukterna av sitt arbete och sin flit”.

Lösningen på Palestinafrågan, alltså här ett enat och fritt Palestina under 1948 års gränser (inklusive hela dagens Israel) och rätten till återvändande, kräver internationell klasskamp och ett kommunistiskt (alltså trotskistiskt) parti i Palestina för att leda kampen. Att luddigt hänvisa till s.k. ”mänskliga rättigheter”, till FN, till det s.k. ”världssamfundet” är att sprida illusioner. Grunden är proletär kamp och enighet, inte kapitalistiska fördrag och sammanslutningar.

Arbetarmakt Skåne

Se även vår intervju med en av talarna på demonstrationen, Abu Ghassan.

This article is also available in English.

AM: Berätta om dig själv!
Abu Ghassan: Jag är 26 år gammal. Min släkt kommer ursprungligen från Jaffa, men drevs ut till Gaza. Själv föddes jag och växte upp i flyktinglägret Jabalia, i Gaza. Under min uppväxt satt min far i israeliskt fängelse i sju år. Min mor fängslades också av Israel flera gånger, en gång för att ha försökt försvara vårt hus från israeler som ville riva det. Efter grundskolan fick jag ett stipendium för att plugga till ingenjör i Egypten, och var där i tre år. Sedan drogs stipendiet in, då organisationen som betalade det drabbades av motsättningarna inom den palestinska rörelsen.

AM: Hur kom Gaza Youth Breaks Out till?
Abu Ghassan: 2010 var jag tillbaka i Gaza, och pluggade engelsk litteraturvetenskap, när jag och några vänner beslutade oss för att skriva Gaza Youth Breaks Outs första manifest. Vi ville skapa en ny rörelse för fred, och för palestinsk frigörelsekamp. ”Fuck Israel”, skrev vi, men också: ”Fuck Hamas, fuck Fatah, fuck UN, fuck UNRWA, fuck USA!” Vi ordnade grupper där tjejer och killar kunde umgås, studera och diskutera tillsammans. Vi lärde folk engelska, och gick från dörr till dörr för att prata med vanliga palestinier om deras situation. Hamas uppskattade inte vår verksamhet. Deras senaste linje kallas för ”Bevisa att hon är din syster”: om en man ertappas tillsammans med en kvinna på en offentlig plats, måste han kunna bevisa att de är släkt eller gifta. Fler av mina vänner greps som en följd av detta – för att ha umgåtts med personer i sin egen ålder som var av motsatt kön.

AM: Hur ser konflikten mellan olika palestinska organisationer ut?
Abu Ghassan: Palestinierna röstade inte på Hamas på grund av religiösa skäl, eller något sådant. De fick folkets stöd för att de betraktades som den enda gruppen som inte var korrupta, som inte samarbetade med Israel. Till och med kristna röstade på dem. Men Hamas använde sin roll i kapen, och sin makt, till att inta en repressiv funktion.

I slutändan bär Israel skulden för konflikten mellan palestinier och palestinier – de är mästare på att stödja en palestinsk grupp mot en annan, så länge det gynnar deras intressen, och de underblåser ständigt splittringar och konflikter.

AM: Hur kom du till Sverige?
Abu Ghassan: Jag inbjöds att delta på en konferens om den arabiska våren, som hölls här i april 2012. Senare fick jag plats på ett universitet här, för att studera hur förtrycket mot palestinierna kan liknas vid andra historiska orättvisor, som förtrycket av svarta i USA. Det finns många likheter, i den strukturella rasismen.

Just nu arbetar jag på ett projekt som heter samhällelig innovation i ett digitalt sammanhang – där arbetar vi med att samla in levnadsberättelser från de boende i flyktinglägret Jabalia, och att sedan, i samarbete med ungdomar från Washington D.C., ge dem uttryck i poesi, hiphop och webbpresentationer. Ni vet, i media skildras alltid israeler som mänskliga, medan palestinier bara är siffror på en anonym lista. ”Si och så många palestinier dödades.” Vi vill visa att palestinier också är människor, som du och jag, och att deras liv och deras berättelser räknas.

AM: I Sverige pågår nu en debatt kring myndigheternas Reva-kampanj, ett projekt för att avvisa papperslösa genom rasprofilering. Har du stött på rasism i Sverige?
Abu Ghassan: När jag ansökte om arbetstillstånd, möttes jag av en otrolig kyla från tjänstemännen på Migrationsverket. De tittade knappt på mig, och pratade nedlåtande till mig. Ingen hjälper en, ingen bryr sig. Och de bad om ständigt fler dokument, mer information. Andra gången jag skulle dit gjorde jag ett experiment: jag tog med mig en svensk, blond väninna. Det räckte att hon sa två ord på svenska till tjänstemannen, så ordnade han allt. Jag fick mitt tillstånd direkt.

Samma sak hände när jag ansökte om bankkonto – så snart jag tog med mig min svenska väninna upphörde kraven på fler dokument och mer information, och jag fick det med en gång. Jag har pratat med andra invandrare, som har fått utstå värre diskriminering här än i de länder de flydde från. Men ingen vågar tala högt om det. De är rädda för att eventuella klagomål kan inverka negativt på deras ansökningar.

När min vän och jag sökte efter en ny lägenhet kontaktade vi ett femtiotal annonsörer. Bara två svarade. Våra icke-svenska namn ställer till det för oss. Två gånger har folk ropat ”neger” efter mig på gatan. När jag var ute på en promenad i Malmö heilade en man mot mig. Och när jag befann mig på Köpenhamns flygplats, och skulle gå ombord på ett plan, släpptes alla förbi … utom jag. Jag var den enda i sällskapet som hade icke-nordiskt utseende. De sa att det var en ”slumpmässig kontroll”. Det rör sig inte om enskilda händelser – det är systematisk rasism.

AM: Hur är situationen i Palestina just nu?
Abu Ghassan: Aldrig förr har så många palestinier dött, aldrig förr har vi varit så förtryckta. De ockuperar inte bara vårt land, utan våra sinnen, vår politik. Ockupationen är inbäddad i våra huvuden. En samtidigt är folk mer medvetna om det som pågår. Kampanjen för bojkott, desinvestering och sanktioner mot Israel, som ursprungligen togs upp av palestinska organisationer, är ett sätt att sätta press på Israel.

AM: Bör också Palestina betraktas som ett klassamhälle?
Abu Ghassan: Palestina är helt klart ett klassamhälle. De som ursprungligen bebodde Gaza äger fortfarande större delen av marken där, och de beblandar sig inte gärna med oss flyktingar. Det finns en stark social press på dem att inte gifta sig med flyktingar, att inte komma oss för nära. Och den politiska eliten äger bilar och stora hus, och använder sin roll i kampen för att berika sig själva. Jag har sett matpaket från FN på butikshyllor – någon sålde dem med god förtjänst. Det är en kommodifiering av vårt lidande. För att få ett arbete, eller för att ens komma någonstans, behöver man politiskt stöd. För en vanlig, fattig människa utan en politisk organisation i ryggen finns inga möjligheter.

AM: Och den palestinska vänstern, då? Vad hände med dem?
Abu Ghassan: Palestinas fattiga saknar fortfarande inflytande. På 70-talet var [marxist-leninistiska] PFLP en stark, för att inte säga ledande, del av palestinska motståndet. De hade ekonomiskt stöd från Sovjetunionen, och stod i kampens första led. I dag har [de religiösa] extremisterna intagit den rollen. Varför är det så? Jo, vänstern må ha pampiga möteslokaler, egna bilar och solida organisationer, men det är extremisterna som är ute i folks vardag, och pratar med sopgubbarna, taxiförarna, de vanliga arbetarna. Vänstern har blivit ”NGO-ifierad”. Folket litar på dem som finns bland dem, de som inte bara dyker upp på demonstrationer.

AM: Tack för ett intressant samtal!
Abu Ghassan: Tack ska ni ha.

Nattens händelser ska givetvis ses mot bakgrund av dödsskjutningen förra veckan, då en beväpnad polispatrull påstår att det var i självförsvar de sköt en ensam knivbeväpnad man till döds. Polisens trovärdighet naggades dock ganska rejält i kanten av att de ljög om att mannen hade hämtats i ambulans och senare dött av skadorna. I själva verket kom ingen ambulans, påpekade vittnen på platsen, utan mannen hämtades flera timmar senare. Polisen tvingades erkänna att de hade gått ut med en felaktig rapport, men åberopade slarv. En relevant fråga, som sannolikt många, ställde sig är: om polisen – förutsett alltså att vi godtar att det bara var ett misstag – råkar uppge fel om en sådan viktig del av händelseförloppet, när går det i så fall att lita på att de har det rätt? Misstankarna från många av de boende i Husby går dock betydligt längre än så. Megafonen kallade dödsskjutningen för en avrättning, och kräver en oberoende utredning. De anordnade en manifestation utanför polisstationen i Tensta förra veckan, men polisen låter meddela att de kommer att göra en sedvanlig intern utredning. Det finns föga anledning att tro annat än att utslaget är avgjort på förhand.

Och givetvis började det långt innan dödsskjutningen förra veckan. De invandrartäta förorterna har en lång historia av polisnärvaro som, liksom i Husby under söndagsnatten, är allt annat än konstruktiv. Att minsta ordningsstörning bemöts med övervåld är vardagsmat, och ofta uppvisar polisen nedsättande och rent av rasistiska attityder redan innan något har hänt. Till detta ska givetvis läggas de ökade klyftorna i samhället, arbetslöshet, utförsäkringar, deportationer och förfall. Ytterligare hot kommer i form av utförsäljningar som medför den sortens renoveringar som inte handlar om att förbättra boendemiljön, utan att förbättra – i de nya privatvärdarnas ögon – de boende i den meningen att de vill få dit mer penningstarka grupper som kan klara chockhöjda hyror, utan att bry sig var de som bodde där tidigare ska ta vägen. Eller det föga tilltalande alternativet: privatvärdar som helt skiter i upprustning och försöker mjölka pengar ur området så länge de kan genom att lägga utgifterna på ett minimum. Upploppet i Husby måste därför ses som en reaktion mot rasistiska poliser, lögner, övervåld, fattigdom och avsaknad av framtidsutsikter. Frågan är egentligen inte varför ett utbrott skedde i Husby i natt, utan varför inte fler reagerar på liknande sätt.

Nä alltså om ni vill skapa ordning i förorten kanske ni skulle släppa de rasistiska glåporden och våld mot folk bara är ute i sitt bostadsområde?

Förortens rätt till vrede

Man kan nu inta ståndpunkten, som en uppsjö liberala debattörer alltid gör: det är dumt att bråka och förstöra, plugga hårt och skaffa ett bra jobb, och om du tycker att något är fel, rösta i nästa val, skriv en insändare, eller – de liberala ögonen tåras – gå med i ett politiskt parti eller ungdomsförbund. Vissa inom vänstern kommer att säga: det stämmer att ni trakasseras, att ni drabbas av högerpolitiken och att det behövs att organiserat svar – men förstörelse och bråk är inte den rätta vägen!

Givetvis måste vi påpeka den negativa sidan hos utbrott som leder till förstörelse av vanligt folks egendom – och att förorten slås sönder drabbar givetvis i första hand dem som bor där, och skapar därför splitting. Det rapporteras även om att brandkår och ambulans drabbades av stenkastning, något som givetvis skarpt måste kritiseras. Samtidigt kan vi inte inta en moralistisk position av avstånd till allt som har en oönskad sida – det är nödvändigt att inse att uppror i verkliga livet alltid medföljs av ordningsstörningar och att saker går sönder. Vi är för att det sker så organiserat som möjligt, och med så lite meningslös förstörelse som möjligt – men i grunden måste vi applådera att de som utsätts för högerpolitik och polisövergrepp vägrar att acceptera det, utan istället reagerar. Förortens vrede måste riktas mot annat än bilar, pizzerior och garage – för att inte tala om brandkårs- och ambulanspersonal – för att bli effektiv, men samtidigt behöver vi mer, inte mindre uppror. Vi har redan testat att snällt följa lagar och regler samt rösta vart fjärde år, och vart har det lett oss? Till större klyftor, till en urholkad välfärd, till sämre anställningstrygghet, till högre tempo på jobbet (om man har något), till utförsäkring av sjuka och arbetslösa, till massdeportationer och rasistiska projekt som Reva, och till att ett parti med ursprung i naziströrelsen nu sitter i riksdagen. Förorten – liksom alla arbetslösa, utförsäkrade, papperslösa, hela arbetarklassen samt alla förtryckta – har all rätt att visa sin vrede. Det är nödvändigt att göra sitt bästa för att kanalisera den i så effektiva och konstruktiva banor som möjligt – samtidigt lägger måste vi lägga den huvudsakliga skulden för oönskade bieffekter på klassamhället med dess borgarpolitiker, riskkapitalister och rasistiska snutar.

Jens-Hugo Nyberg