Under torsdagen presenterade Carin Jämtin socialdemokraternas nya partiordförande. Det blev Stefan Löfven, ordförande för IF Metall.

Ledande socialdemokrater i partiet och i LO gläds över valet. Löfven, uppvuxen på barnhem och med en bakgrund som svetsare, beskrivs av ledande företrädare för partiet och LO varierande med epitet som trygg, stark, stabil, klok, omdömesgill, pragmatisk, modern och lagbyggare. Alla tycks ytterst angelägna om att ge uttryck för bilden av Löfven som ”den starke man som ska kunna ena partiet”. Flera framhåller hans förmåga att fatta tuffa beslut när det krävs och förankra dessa i leden. Många framhåller hans stora kunskap kring sysselsättningspolitiken, som någon som vet hur man utvecklar arbetstillfällen i förhållande till globaliseringens effekter.

Den övriga riksdagsoppositionen ger också intryck av att vara nöjda med valet av Löfven. Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt talar i SvD om Löfven som ”en stabil facklig företrädare”, och tror att de ska kunna enas om mycket, även i EU-frågorna. Miljöpartiets Åsa Romson ser i Löfven ”en väldigt kompetent och samlande kraft”.

LO-byråkratin och riksdagsoppositionen är inte ensam i sina hyllningar och positiva omdömen. Till och med DN:s ledarsida, som inte precis gjort sig känd för att stryka socialdemokratin medhårs, välkomnar valet av Löfven. Han har ”tagit strid”, och ”gått rakryggad ur strider”. ”Med Löfven som partiordförande kan Sverige till sist kanske få den oppositionsledare landet så väl behöver” (DN 27/1). Också näringslivet delar DN:s entusiasm. Sverker Martin Löf, ordförande för Industrivärlden och f.d. vice ordförande för Svenskt Näringsliv, hyllade Löfven i P1 Morgon, och beskrev honom som ”en ledare som mycket väl förstår industrins förutsättningar för långsiktig tillväxt”.

Bakom hyllningskören döljer sig en sanning som få inom det politiska, fackliga såväl som näringslivsförankrade etablissemanget vill säga rakt ut. Med Löfven vid rodret har partihögern i partiet fått överhanden. Löfven är nämligen den som tydligast representerat partihögern och storindustrin inom LO-ledningen.

För dem som har kort minne kan det vara värt att påminna om Löfvens meritlista de senaste åren:

• Det var Löfven som under industrins kris 2008-2009 till Teknikföretagens stora lättnad drev igenom arbetstidsförkortning med sänkta löner (till 80 procent). Istället för att försvara medlemmarna verkade han aktivt för att dessa skulle betala för exportkapitalets kris.
• Det var Löfven som tillsammans med IF Metalls ledning under hösten 2010 drev igenom sänkta ingångslöner för de unga industriarbetarna, s.k. ”ungdomslöner”. Det innebar att industrikapitalet kunde nyanställa unga under 25 års ålder till 75 procent av kollektivavtalets lägsta lön. Han har också uttryckligen berömt regeringen för att den sänkt arbetsgivaravgifterna för företag som anställer unga.
• Löfven har uttalat stöd för en tidsgräns för hur länge man ska kunna få arbetslöshetsersättning.
• Det var Löfven som under höstens avtalsrörelse motsatte sig den jämställdhetspott som de kvinnodominerande och underbetalda fackförbunden enats kring. Det innebar ett stort svek mot i synnerhet arbetarklassens mer förtryckta och lågbetalda skikt.
• Löfven har tydligt understött den tidigare s-ledaren Mona Sahlins ”välfärdspolitik”, med bejakande av vinster i välfärden, friskolor och privata alternativ.
• Under förra året krävde Löfven öppet och högljutt att den misstänkt kriminelle riskkapitalisten Vladimir Antonov skulle släppas in i Saab. Att förstatliga Saab och att ställa om produktionen till förmån för miljövänliga alternativ var aldrig en fråga för Löfven, som istället lät Saab-arbetarna gå sitt sorgliga öde – helt dikterat av kapitalets krafter – till mötes.
• Tidigare har han gjort sig känd som en av de starka förespråkarna inom LO för anslutning till euron och EU-projektet.
• Att Löfven är en tydlig förespråkare för klassamarbetet som sätter industrins vinstintressen högt visade också uppgörelsen som IF Metall under hans ledarskap ingick med Teknikföretagen i december. Efter en period av obligatoriskt vapenskrammel (som inte var särskilt allvarligt menat) accepterade Löfven löneökningar på mindre än 3 procent, trots att man i utgångsläget sagt att 3.7 procent var ett minikrav. Man kan jämföra resultatet för IF Metalls medlemmar med de österrikiska metallarbetarna, som i oktober genom en storstrejk vann löneökningar på 4,7 procent.

Det är alltså inte att undra på att Löfven varit ”Socialdemokraten som de borgerliga opinionsbildarna har älskat att krama” (Göran Eriksson i SvD).

En viss oro kan nu skönjas inom Moderaterna. Partiet har alltsedan Reinfeldts seger i valet 2006 återkommande flörtat med medlemmarna i IF Metall. Reinfeldt har aldrig missat att försvara jobbskatteavdragen och skattesänkarpolitiken med att han vill att metallarbetarna ska få mer i plånboken. Moderaterna har också lyckats göra vissa inbrytningar i LO (i förra valet lyckades Moderaterna öka antalet röster inom LO från 6 till 14 procent). Bäst har det gått i delar av den manligt dominerade arbetararistokratin, med basen i grupperna av de mer kvalificerade yrkesarbetarna.

Det är träffande att socialdemokratins riksdagsgrupp samma dag som Löfven presenterades som ny partiledare beslutade sig för att ge sitt stöd åt regeringens planer på att godkänna den nya ”europakten”. Pakten, som konstruerats av Merkel och Sarkozy för att rädda finanskapitalet och Europas storbanker, innebär en tvångströja för alla länder inom euro-området som förbjuder årliga budgetunderskott på mer än 0.5 procent. Dessutom lagfäster pakten stränga sanktioner mot alla länder med budgetunderskott på mer än 3 procent av BNP. Det betyder att en extrem nyliberal åtstramningspolitik kommer att grundlagsbefästas, något som kommer att betyda omfattande nedskärningar och angrepp på arbetarklassen i Europa.

Moderaterna har lögnaktigt hävdat att stöd åt pakten inte innebär några förpliktelser för de stater som står utanför euro-området, trots att deklarationen redan i första artikeln slår fast att avtalet innebär att alla EU:s medlemmar ”ska stärka de ekonomiska fundamenten för EMU genom att införa ett antal regler, syftandes till att fostra budgetär disciplin”. Att socialdemokraterna trots detta beslutat sig för att stödja pakten visar hur djup förruttnelsen i arbetarrörelsens politiska ledning är.

Med Löfven kommer socialdemokratins kris onekligen att i högre utsträckning bli arbetarrörelsens kris. LO-ledarnas lovord är avslöjande. Deras förnöjsamhet ger uttryck för att de i Löfven ser en partiledare som kan legitimera deras ”ansvarsfulla” klassamarbete och alla de eftergifter till storkapitalet som detta medför. Under de kommande åren, i synnerhet om euro- och bankkrisen drar med sig den svenska kapitalismen i fallet, kommer innebörden av denna politik att bli tydlig.

Behovet av en vänsteropposition som kan kämpa – inte bara för att utmana fackföreningsledarnas klassamarbete och lägga grunden för en kämpande facklig organisering där våra företrädare kontrolleras av gräsrötterna – utan också för att lägga grunden för ett nytt och kompromisslöst arbetarparti, har sällan känts mer påtagligt.

Gunnar Westin

Läs även: Juholts avgång, socialdemokratins kris och vänsterns uppgift (Arbetarmakts styrelse)

Den senaste upplagan av Arbetarmakts handlingsprogram, antaget i oktober 2011, finns nu i PDF-version, och går även att läsa direkt på hemsidan. Klicka här.

Arbetarmakts studieguide för dig som vill lära mer om revolutionär marxism, med länkar till relevant läsning och förslag på diskussionsfrågor, finns dessutom upplagd på hemsidan nu. Kika under ”Teori” och ”Texter” i menyn, eller klicka här för att komma till guiden.

Efter en rad politiska fadäser, en bostadsskandal, ett fortsatt opinionsras för partiet, fortsatt dalande förtroende för Juholt som politiker och sedan, efter lite semester, ytterligare en fadäs blev trycket för stort. Mot bakgrund av ett omfattande mediedrev och en våg av intern kritik – med åtminstone tre stora partidistrikt och en rad arbetarkommuner som krävde hans avgång – kastade Juholt slutligen in handuken och avgick med omedelbar verkan. Nu står partiet utan partiledare.

Socialdemokratin – ett efter klasslinjerna splittrat parti
Ytterst handlar motsättningarna och krisen inom partiet dock inte så mycket om Juholt som många vill göra gällande. Trots alla de klumpigheter, ”felsägningar” och tvetydigheter som präglat Juholts år som partiledare måste hans avgång i första hand betraktas som ett uttryck för en djupgående politisk kris för s-partiet. Det går tillbaka på om huruvida partiet ska inrikta sig på att bevara och utveckla sitt stöd inom arbetarklassen, eller om partiet ska satsa på att vinna ”medelklassen”, dvs de röststarka mellanskiktsgrupper och delar av arbetararistokratin i storstäderna som i nuläget röstar på högern. Det är en politisk kris som få socialdemokrater öppet vill tala om, och som framkallar återkommande uttryck för det självbedrägeri som många av partiets företrädare ägnar sig åt när de t.o.m. hävdar att en sådan konflikt inte existerar. Denna förnekelse är ett uttryck för den ytterst känsliga frågan för det tidigare ”statsbärande” partiet, vars hela politik under 1900-talet baserats på framgångarna för alliansen mellan arbete och kapital. När denna allians nu blir allt mer ohållbar, så blir det även fallet för socialdemokraternas politik.

Vart kommer socialdemokratin att gå nu? Det är den stora frågan. Fokuset kommer nu med all sannolikhet att förflyttas från Juholts person till en ny maktkamp mellan dem som står som alternativ till att efterträda honom. En öppen politisk debatt om de underliggande motsättningarna som grund för valet av ny partiledare är mindre trolig. Det är en debatt som ingen av de dominerande fraktionerna vill ha, det skulle riskera att dra upp motsättningarna till ytan och därmed göra en inre maktkamp föremål för allmän beskådan. I ett parti som under lång tid saknat en kultur där debatten om partiets framtid förs öppet, ärligt och kamratligt inför medlemmar och väljare är också risken för att en sådan debatt skulle riskera att resultera i splittringar överhängande. Därför är det troligt att partiets ledare istället väljer att söka efter ytterligare en Bonaparte-figur som står över alla strider och inte räknas som tydligt tillhörandes någon särskild falang. Men det är ännu så länge en öppen fråga, och den kommer delvis att avgöras av maktkampen inom partiledningen och i fråga om hur mycket makt partiledningen respektive partiets medlemmar får över valprocessen.

En försvagad vänster
En vändning åt vänster och en politik som syftar till att skapa entusiasm inom bredare arbetargrupper kan inte helt uteslutas, men är i nuläget inte särskilt trolig. Partivänstern, med företrädare som Veronica Palm, Lena Sommestad, Daniel Suhonen och Kajsa Borgnäs, saknar förankring och stöd. Och även om stödet för en välfärdsorienterad politik har ett omfattande stöd bland partiets gräsrotsmedlemmar och i arbetarklassen i stort så står de allra flesta ledande socialdemokrater som inte tillhör partiets höger snarare i mittenlägret än till vänster. Att så är fallet är också ett uttryck för att det saknas organiserad vänsteropposition och radikala gräsrotsrörelser inom facken och arbetarrörelsen i stort.

Ett vacklande mittenläger
Mittenlägret, som Juholt själv tillhörde, står för en politik präglad av vacklan och en ofta fullständigt principlös opportunism. Till företrädarna kan Carin Jämtin, Leif Pagrotsky, Sven-Eric Österberg och Wanja Lundby-Wedin räknas. För en stark offentlig sektor, men gärna privata ”välfärdsentreprenörer” som konkurrerar. Gärna ”vinster” för ”privata entreprenörer” i vården, men mer återinvesteringar i verksamheter och mindre till skatteparadisen. För en fungerande kommunal skola, men gärna friskolor som erbjuder alternativ. För en omfördelning av samhällets rikedomar till förmån för välfärden, men inga skattehöjningar för storföretagen eller de rika. Även om man säger sig vilja bevara och befästa arbetarklassens landvinningar, ofta uttryckt i ett försvar av den svenska modell som nu även Moderaterna säger sig värna, så accepterar man på punkt efter punkt kapitalets inbrytningar på snart sagt alla tidigare välfärdsområden.

Mittenlägret har sin huvudsakliga bas i fackföreningsrörelsen, vilket förkroppsligas i dess totala dominans inom LO-ledningen. Dess företrädare är särskilt angelägna om att upprätthålla en god relation med industriförbunden och de röststarka väljargrupperna i arbetararistokratin.

LO-ledningen står i grunden, liksom mittenlägret som helhet, för klassamarbete och samförståndsanda, en i grunden borgerlig politik med social framtoning. Och detta innebär ett problematiskt förhållande till såväl inställningen i en rad frågor som rör välfärden som till arbetarklassens intressen överhuvudtaget. Även om partiets förhållande till fackföreningsrörelsen, som innebär vissa eftergifter till arbetarna, fortsätter att generera en hel del stöd från LO:s medlemmar så betyder detta – i en tid präglad av nyliberalism och högeroffensiv – också att det blir allt svårare för partiet att försvara klassen i bredare mening.

Det är i mycket högre utsträckning denna inriktning på klassamarbete, och inte den s.k. avindustrialiseringen och urbaniseringen som man kan läsa om i kommentarerna på borgerliga ledarsidor, som är huvudorsaken till socialdemokratins problem. Socialdemokratins ledarskap i fackföreningsrörelsen har resulterat i flera bakslag på senare år, inte minst offentliganställda arbetargrupper har fått se sin situation försämras stadigt allt sedan 1990-talskrisen. Ett av de stora nederlagen var bakslaget för Kommunal-strejken 2003, som förrådes fullständigt av sitt socialdemokratiska ledarskap. Man lyckas inte heller stå upp mot bemanningsföretagen och bekämpa den massiva utbredningen av osäkra anställningsformer, vilket undergräver partiets förmåga att vinna den unga arbetarklassen. Det blir därför allt svårare att bredda basen inom arbetarklassen.

Mittenlägret befinner sig dock i en situation där deras egen ställning i partiet bygger på ett bevarande av klassamarbetet. Dess företrädare kan därför inte gå för långt åt vänster. Klassamarbetet utgör själva grundvalen för arbetarbyråkratins privilegier, som mittenlägret i sin tur baserar sig på.

Ett aggressivt högerläger
Varje ansats till en radikalare arbetarpolitik skulle dessutom möta på motstånd från partiets högerflygel. Högerflygeln är dock inte distinkt avskild från mittenlägret. Ofta är gränsen flytande. Till de ledare som lutar mot högern räknas Mikael Damberg, Tommy Waidelich, Tomas Östros, Per Nuder och Ylva Johansson. Högerflygeln ser mittenlägrets försvagade ställning som en ofrånkomlig tendens, och då den ideologiskt i hög utsträckning främjat sig från arbetarklassen söker den sig därför helt naturligt höger ut. Politiskt förespråkar den en socialliberal högerpolitik. Den bejakar ”privata lösningar”, ser sig företrädare för en ”modern” socialdemokrati, ser positivt på kapitalismen och har sin skolning i den ”tredje vägens politik” som utformades av Tony Blairs ideologiska inspiratör Anthony Giddens på 1990-talet.

Dess företrädare tillhör partiets mest förborgerligade delar. Väljarmässigt stödjer de sig i högre utsträckning på röststarka mellanskiktsgrupper, i högre utsträckning organiserade i TCO än i LO. Partihögerns politik är ett uttryck för socialdemokratins långvariga allians med kapitalet, och även för det faktum att en rad ledande socialdemokrater själva blivit en del av borgarklassen genom poster i olika bolagsstyrelser och ledande funktioner i statsförvaltningen. Denna flygel av socialdemokratin är mer benägen att kompromissa om frågor som arbetsrätten, och det finns en gräns för vad de kan tolerera i fråga om eftergifter till arbetarrörelsen. På så sätt agerar den som en viktig påtryckningsgrupp mot den dominerande mittenorienterade delen av partiet. En alltför långtgående anpassning åt vänster från mittenlägret skulle riskera att leda till ett öppet uppror och en intensifierad kamp från högern för att omvandla socialdemokratin till ett mer renodlat borgerligt parti.

Juholts svåra uppgift
Juholt blev den person som fick axla ansvaret för att hålla ihop detta längs klasslinjerna splittrade parti. Det är en motsättning som funnits länge, men de nuvarande framgångarna för Allians-regeringen och det faktum att arbetarklassen tillbakapressats under flera decennier innebär att motsättningen blir alltmer explosiv. Socialdemokratin håller helt enkelt på att förlora sin roll när utrymmet för klasskompromisser minskar. Det är detta som ligger till grund för den s.k. ”identitetskrisen”, rikligt exploaterad av Moderaterna som konkurrerat öppet om att vara ”arbetarpartiet”.

Juholt har på sitt speciella sätt förkroppsligat den krisen. När han valdes på kongressen i slutet av mars förra året ägde partiledarbytet rum mot en bakgrund där partiet i så hög grad som möjligt försökt att visa enhet. I processen som tog vid efter Sahlins avgång slopades helt enkelt den underliggande debatten mellan partiets höger och vänster, och i enhetens namn lyckades partiapparaten slutligen få fram en ledare som skulle kunna balansera mellan socialdemokratins olika läger. Efter Sahlin, som av många inom partiet sågs som en representant för partiets höger, och som därtill lett partiet till nederlag, fick så Juholt, tillhörandes mittfåran, sin chans. Med sin vänsterbetonade retorik, och med sin bakgrund i bruksorten, togs han med värme emot av breda skikt av partiets kärnväljare i arbetarklassen.

Juholts politik har sedan starten präglats av vacklande. Uppenbarligen har hans osmidiga och lite klumpiga ledarstil förvärrat saker ytterligare, men bakom de motstridiga utspelen och tillkortakommandena lyser den vacklande politiska hållningen mellan partiets olika falanger igenom. Och det har varit helt förödande för hans ställning.

Ett viktigt exempel var när partiledningen skulle lägga fram sin alternativa höstbudget, och Håkan Juholt tillsammans med Tommy Waidelich slopade kravet på att återställa A-kassan bakom ryggen på partiledningen. Det är oklart om vad som exakt låg bakom den taktiken, vissa hävdade att Juholt inte ville anklagas av Moderaterna för bidragspolitik. Uppenbart var dock att Juholt och Waidelich av något skäl valt att stryka denna post till förmån för mer satsningar i infrastrukturprojekt. Uppenbart trängd efter att gruppledaren Carina Mobergs interna kritik läckte ut till massmedia, och en massiv kritik från LO-ledningen och Wanja Lundby-Wedin, backade Juholt och Waidelich. Men skadan var redan skedd och detta försvagade Juholts position allvarligt inför fackföreningsrörelsen och vänstern, för vilken kravet på återställd A-kassa i hög grad betraktas som en överlevnadsfråga, och dessutom förankrats som en omedelbar uppgift för en ny socialdemokratisk regering på åtskilliga LO-kongresser. I takt med att mediedrevet sedan tilltog i styrka, inte minst under den beryktade bostadsaffären, gick högern på offensiven, och vissa företrädare som Anders Johansson (kommunalråd i Sigtuna med stark förankring i det av partihögern dominerade Mälardalsområdet), började allt mer öppet och högljutt kräva hans avgång.

Mediahetsen har givetvis varit en pådrivande faktor. Att enbart se mediaskandalerna som en avspegling av styrkan i motsättningarna inom partiet vore att ge efter för en alltför ensidig analys. Massmedierna, som präglas av hög ägarkoncentration och en borgerlig inriktning, är knappast en neutral aktör. Uppblåsandet av smärre misstag från Juholt har ofta gått hand i hand med ett illa dolt arbetarförakt, där Juholt dömts ut för sin bakgrund och framtoning. Att han var en kandidat som åtnjöt stöd från stora delar av de inom arbetarklassen som röstar socialdemokratiskt stack i ögonen på borgarna, och chefsredaktörerna har aldrig missat chansen att angripa honom med full styrka. Många har med rätta jämfört med hur medierna behandlar Carl Bildt, som trots åtskilliga liter blod på sina händer efter sin roll i Lundin Oil kommer undan med lögner och undanglidningar.

Men i grunden är det tydligt att det är den fortsatt vacklande hållningen i de mer avgörande frågorna som gör att socialdemokratin tappar stöd. Socialdemokraterna står inte för någon tydlig opposition till den förda politiken, man uttalar sig inte tydligt i frågor om vinster i välfärden, driver inga gräsrotskampanjer av substans till försvar av arbetarklassens välfärd. Att proportionerna mellan Moderaterna och Socialdemokraterna röstmässigt idag är de omvända jämfört med för tio år sedan går inte att förklara med Juholt.

Kan socialdemokratin resa sig?
Det finns lite som talar för detta på kort sikt. Att konkurrera med borgarna om mellanskikten tycks åtminstone i nuläget dödfött. För tillfället åtnjuter Moderaterna sin starkaste ställning bland mellanskikten någonsin. En ny partiledare som ger ett mer förtroendegivande intryck kan förvisso skapa entusiasm. En djup ekonomisk kris kan, förutsatt att den sittande regeringen betraktas som ansvarig för dess konsekvenser, bidra till att vända opinionen. Men i förlängningen är det sannolikt bara en tydlig politisk hållning i klassfrågorna som kommer att kunna återge socialdemokratin den ställning som den en gång hade. Och i dagsläget saknas de krafter som kan driva på en sådan utveckling nästintill helt. Att Juholt i sitt avgångstal sade sig vara säker på att hans efterträdare kommer att ”ena” partiet vittnar därför snarare om att mer av samma vacklande politik är att vänta.

Kan vänstern utnyttja krisen?
Många inom vänstern ser Juholts avgång och socialdemokratins kris som en möjlighet för vänsterpartiet, med nyvalde Jonas Sjöstedt i spetsen. Onekligen kommer (v) på kort sikt vinna en del missnöjda vänstersocialdemokratiska röster. Bara sedan Sjöstedt tillsattes har partiet lockat omkring 100 000 socialdemokratiska röster enligt opinionsundersökningarna. Sjöstedts popularitet som politiker talar för detta, och trots att han länge positionerat sig till höger om de s.k. traditionalisterna i partiet så omfattar denna entusiasm även partiets vänsterflygel.

Men, och det är ett stort men, vänsterpartiets politiska osjälvständighet till socialdemokratin, som i nuläget nedtonas genom löften om att partiet ska uppträda mer självständigt, är dess stora svaghet. Partiet har fortfarande ingen fackföreningspolitik värt namnet (här följer man helt LO-ledningen i lydigt koppel). Man försvarar i praktiken den inriktning på klassamarbete som LO-ledningen står för. I många fackföreningar där vänsterpartister vunnit positioner agerar de de minst lika byråkratiskt och kompromissvilligt som socialdemokratiska företrädare, och tar inte initiativ till kamp underifrån. Under den yta som får Vänsterpartiet att framstå som ett radikalare alternativ finns alltså samma beroendeförhållande till kapitalet som idag är källan till s-krisen.

Man saknas dessutom i stort sätt i den utomparlamentariska kampen. Partiet består idag till större delen av kommunalpolitiker och aktivister med bakgrund i mellanskikten. Bland arbetare står partiet svagt medlemsmässigt.

Vänsterpartiets strategi syftar dessutom precis som tidigare till att utforma sin politik till förmån för ett samarbete med socialdemokratin och de gröna, något som i sig innebär att partiet måste kompromissa bort stora delar av sin mer radikala politik. Taktiken att agera vänsteralibi för en socialdemokratisk regering har havererat förut – vi har inte glömt valet 1998, då (v) under Schymans ledning nådde sitt hittills största valresultat (12 procent) för att sedan backa tillbaka mot 5 procents-nivån efter att ha gett stöd åt socialdemokratins högerpolitik. Det var priset man betalade för att samarbeta med socialdemokratin, och det är möjligt att man kommer att vara beredd att betala det igen, i synnerhet som man inte ser några andra möjligheter till inflytande. Det finns alltså inga garantier för att (v) inte skulle kunna hamna där igen.

Också i Norge, där partiets systerparti Socialistisk Venstre ingått i en regering med socialdemokratiska Arbeiderpartiet – vilket av Jonas Sjöstedt (och av åtskilliga andra vänsterpartister), framhållits som ett exempel att följa – har taktiken snarare än att stärka vänstern bidragit till att diskreditera och försvaga den.

Ett antikapitalistiskt och revolutionärt alternativ behövs
Den svenska arbetarrörelsen och arbetarungdomen förtjänar något bättre. Vad som verkligen skulle behövas är ett kämpande revolutionärt parti som baserar sig på arbetarklassens intressen. Det skulle behöva vara ett parti som sammanföra alla kampvilliga element inom de utomparlamentariska rörelserna och i fackföreningsrörelsen för att utmana det klassamarbete som hela den nuvarande riksdagsoppositionen företräder. I slutändan är det bara på detta vis som högerutvecklingen kan bekämpas på allvar. Varken (v), och i ännu mindre utsträckning (s), kommer att kunna omvandlas till sådana partier. De är genom sin sammansättning, sin reformistiska politik och genom sina organisationsapparaters integrering i den borgerliga staten omöjliga att reformera.

Ett revolutionärt antikapitalistiskt parti, grundat på ett övergångsprogram för socialismen, kan dock byggas, om detta är vi övertygade. Det skulle inte kunna vinna något masstöd på kort sikt, men det finns defitinivt ett utrymme till vänster om den socialdemokratiska reformism som både (s) och (v) är insyltade i, ett utrymme som skulle kunna fyllas av ett sådant parti om det framstod som ett seriöst alternativ. Ett sådant parti kommer dock endast att kunna skapas som en del av en kamp för att flytta fram arbetarrörelsens positioner med klasskampens metoder. I en sådan kamp måste arbetarna och den radikala ungdomen dessutom frigöra sig från sina illusioner om den nuvarande oppositionen, vilket kräver att marxister argumenterar för vikten av en ny politisk organisation och ett nytt program som verkligen kan ge uttryck för arbetarklassens objektiva intressen.

Socialdemokratins kris öppnar upp ett tillfälle för radikalare krafter. Men i förhållande till denna uppgift utgör vänsterpartiet en omfattande broms på en radikal utveckling. Det är en broms som revolutionärer måste ta hänsyn till i den meningen att vi inte kan göra en brytning med reformismen till ett villkor för samarbete kring olika konkreta frågor. Tvärtom måste vi överallt försöka uppnå så stor enighet med aktivister i arbetarrörelsen och i vänstern som möjligt när det kommer till kampfrågor som tjänar till att försvara och flytta fram positionerna för arbetarklassen och de förtryckta. Genom sådan praktik, analyser av erfarenheter – såväl segrar som nederlag – kan en ny politisk medvetenhet om behovet av revolutionär socialism växa fram.

Ett nytt parti kan dock inte byggas genom bildandet av småpartier som här och var lokalt och på otillräckliga centristiska politiska program kämpar för mandat i olika folkvalda församlingar. Den metod för partibygge som representeras av Rättvisepartiet Socialisterna och Socialistiska Partiet är inte ett framkomligt alternativ. De ser dessutom sina egna partier som ”partiet” med stort P, vilket oftast leder dem till ett förhållningssätt till vänsterpartiet och socialdemokratin som präglas av sekteristisk opportunism.

De frihetliga socialister som i Juholts avgång och socialdemokratins kris (här och internationellt) ser det slutgiltiga nederlaget för partipolitiken överhuvudtaget bedrar sig dock, inklusive alla som lyssnar till dem. De förordar ofta en återgång till lokalt arbete och uppbyggnadsarbete, eller arbete i folkrörelser. I praktiken bygger de dock sällan några folkrörelser, deras aktivism begränsar sig till arbetet med enskilda aktioner som saknar kontinuitet. I fackliga frågor förordar de ofta ett övergivande av massorganisationerna till förmån för medlemskap i på de flesta håll relativt obetydliga minoritetsfack som SAC.

Det utomparlamentariska arbetet, arbetet i folkrörelser mm är livsviktigt, men det står inte i motsättning till kampen för ett parti. Och oavsett vad våra anarkistiskt influerade kamrater säger så är det fortfarande ett faktum att arbetarklassen behöver sitt eget politiska parti för att kunna segra i klasskampen. Deras egen motvilja att ta itu med uppgiften avslöjar i själva verket deras egen avsaknad av ett politiskt alternativ med vilket reformismen kan utmanas. (Det är heller ingen tillfällighet att många frihetliga socialister, vägledda av principlös pragmatism, sneglar på eller rent av aktiverar sig i vänsterpartiet, för att därmed organisatoriskt kapitulera för reformismen.)

Om behovet av ett parti vittnar historien såväl som den nuvarande politiska situationen. De negativa exemplen på konsekvenserna för arbetarnas avsaknad av ett eget politiskt parti är mångtaliga. Även i Sverige, där frågan om ett nytt parti idag uppfattas som avlägsen, är frågan om att bygga ett revolutionärt antikapitalistiskt arbetarparti en objektiv nödvändighet och en uppgift som socialister förr eller senare måste ta itu med. Vi i Arbetarmakt, som inte anser oss själva vara detta parti, duckar inte för den sanningen, och avstår inte heller ifrån att argumentera för en politik som syftar till att nå detta mål, vilket i sig är en förutsättning för socialismens förverkligande.

Arbetarmakts styrelse

Alla till Husby!

De borgerliga politikerna i stadshuset och svenska bostäder har vägrat att föra några förhandlingar med dem som ockuperar Husby Träff. De har istället försökt utmåla de många unga engagerade människor som driver ockupationen för att vara ”odemokratiska”, och för att agera ”illegalt”. Påhoppen speglar politikernas egna odemokratiska agerande, och deras försök att berättiga varför de fortsätter att köra över de boende i Husby.

Ockupationen av Husby Träff fortsätter med upptrappad styrka. Imorn manifesterar Husbys befolkning för att visa sitt stöd för ockupationen, och för sitt motstånd mot angreppen på sin stadsdel.

Manifestationen börjar kl.13 i Husby centrum.

Flera talare är spikade och Ismail från Slag Från Hjärtat och Max Peezay bjuder på musik.

Vi uppmanar alla som vill visa sitt stöd för Husbybornas kamp, en kamp som angår oss alla, att sluta upp.

Facebook-event: Klicka här.

Blogg för Husby Kräver Respekt: Klicka här.

Jonas Sjöstedt, ny V-ordförande

Frågan de som följde kongressen vill ha svar på var och är: Vart går Vänsterpartiet? Högern har sina skäl till att vilja veta. Socialdemokraterna har sina. Och den revolutionära vänstern utanför (V) slutligen sina.

För högerpartierna i Alliansen är kongressen intressant främst ur perspektivet på ett rödgrönt samarbete inför valet 2014; å ena sidan ser man hellre ett (V) med identitetskris som fortsätter att anpassa sig efter Socialdemokraterna, å andra sidan fruktar man i hemlighet ett (V) som går åt vänster – något som skulle kunna riskera att gjuta liv i och ge ryggstöd åt vänstern inom Socialdemokratin och fackföreningsrörelsen. Å andra sidan försöker borgarna trösta sig med att om (V) går ”för långt” åt vänster så fjärmar de sig ifrån Socialdemokraterna och Miljöpartiet, vilket skulle försvaga ett rödgrönt samarbete – åt detta gnuggar de gärna händerna i förtjusning – och, resoneras det, bidra till att isolera (V) ytterligare. I borgerlighetens ögon är det enda viktiga att vinna val och det går bara att göra genom att fiska röster hos samhällets mellan- och övre skikt. Sanningen är dock att om (V) köpte detta resonemang så skulle de tveklöst isoleras ytterligare som politisk kraft. (V) borde använda en stor del av sina resurser åt att organisera och mobilisera alla de människor som har fått det rejält sämre under de två borgerliga regeringarna – får man med sig de längst bak skulle det kunna radikalisera hela arbetarklassen och sätta arbetarrörelsen i, just det, rörelse.

Att Vänsterpartiets kongress beslutade att föra fram kravet på sex timmars arbetsdag som en profilfråga samt ett förbud mot bemanningsföretag är mycket bra. Det är glädjande att kongressen vann mot partistyrelsen i dessa två självklara och viktiga frågor, men att det överhuvudtaget finns en konflikt innebär att de som anser att frågorna är lika självklara som viktiga får lov att vara på sin vakt mot eventuell vacklan från partistyrelsens sida i hur besluten kommer att implementeras. Jonas Sjöstedt själv uttrycker det som att de är ”långsiktiga krav”, men att ”det inte är något fel med att ha visioner”. Onekligen. Och det är inte heller fel att ha en radikal politik som ska införas i verkligheten så snart som möjligt. För en arbetarorganisation borde kravet på sex timmars arbetsdag med bibehållen lön och ett förbud mot bemanningsföretag inte ens vara uppe för debatt.

Det pratas mycket – både i och utanför (V) – om att ett allt för vänsterinriktat parti skulle omöjliggöra ett samarbete med Socialdemokraterna. Men det talas mindre om möjligheten av att (V) skulle kunna påverka Socialdemokraterna åt vänster. Detta är förstås ingen självklarhet och beror på många faktorer – maktbalansen i fackföreningarna mellan gräsrötterna och den förvirrade och helt kompromissinriktade byråkratin, stämningarna och kampvilligheten i arbetarklassen, huruvida de vänsterinriktade och fackliga elementen inom Socialdemokratin är villiga att organisera eller pressas till att organisera kamp.

Men om (V) vill växa som politisk kraft måste partiet först definiera sig som en självständig politisk kraft. Men när (V) definierar sig självt som självständigt gentemot något blir det alltid gentemot Socialdemokratin, aldrig som ett arbetarparti oberoende ifrån borgerligheten, parlamentarismen och kapitalismen. Under hösten har diskussionen om (V) visavi Socialdemokratin fullständigt präglat partiet; samtidigt har SAAB fallit sönder med ett enormt slöseri med kunskap, teknologi och mänskliga resurser som följd. Istället för att försvinna i sin egen villrådighet borde Vänsterpartiet ha slängt in sina resurser i striden om SAAB. Men partiet har varit tyst. Kan vi hoppas på att det tar bladet från munnen efter kongressen och uttalar sig för förstatligande och arbetarkontroll av alla fabriker som i framtiden hotas av nedläggning? Det vore oklokt att hoppas på det, speciellt som partiet inte står för något sånt. Kan vi då hoppas på att partiet, givet sina löften att bli ett miljöparti, engagerar sig för att rädda den svenska bilindustrin under en omställning för att möta miljöns och kollektivtrafikens behov? Som sagt, det vore oklokt att hoppas på för mycket.

Skenbart har kongressen gått ut på utstaka en ”självständig” profil för partiet, och som efter de flesta partikongresser är optimismen stor. Hela partiet verkar befinna sig i ett tillstånd av kamplust. Detta är naturligtvis något bra. Och här kommer den revolutionära vänsterns intresse för kongressen in; för i sista hand är även den beroende av den reformistiska arbetarrörelsens landvinningar och att den inte överger sina positioner. Vi konstaterar att kongressen inte innebar fler förvirrade steg åt höger, men samtidigt innebar den inte heller några kvalitativa steg åt vänster; som många har poängterat – inte minst de själva – så är de idéer som för tio år sen introducerades i partiet av högerfalangen kring de s.k. ”förnyarna” nu självklarheter. Det vill säga en fadd och – ju mer borgerligheten fördjupar sitt nyliberala klassprojekt – allt mer visionslös keynesianism kombinerat med en gammaldags socialdemokratisk retorik och ett överdrivet fokus på parlamentarism på bekostnad av radikal kritik av det klassamhälle som parlamentarismen är utformad efter.

Partiet kanske kan glädjas över att kongressen inte innebar en fortsatt anpassning åt höger, men det innebär också att (V) fortsättningsvis kommer befinna sig i ett tillstånd av mer eller mindre bubblande identitetskris. Trots att stora delar av partiet är missnöjda med att det rödgröna samarbetet innebar att partiet tvingades kompromissa bort viktiga frågor för att kunna sitta i samma båt – vilken som bekant sjönk – tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet, och att det på sina håll har lovats heligt och dyrt att det inte ska upprepas inför nästa val, så förblir ett rödgrönt samarbete målet inför nästa val. Att här ryms en motsättning behöver inte påpekas.

Om (V) vill nå sitt mål att till nästa val få 10–15 procent av rösterna måste det först och främst lära sig att bredda sin bas utan att för den skull tro att det behöver posera som sossar eller ställa sig in hos socialdemokratin, det vill säga i praktiken dess styrande byråkrati, det vill säga om (V) lär sig att inte bara kalla sig socialister utan också vara det i handling genom att organisera och delta i både facklig och utomparlamentarisk kamp mot nedskärningar, attacker på välfärden och alla former av försämringar för de partiet säger sig representera. För socialister är kraven på full sysselsättning och sex timmars arbetsdag med bibehållen lön inte så mycket visioner som det är konkreta förslag för att flytta fram arbetarklassens positioner på bekostnad av borgerlighetens.

Vänsterpartiet har som förut att välja mellan att återknyta till den revolutionärt marxistiska analysen och kritiken av kapitalismen och se vad som är av betydelse – att just försvara och flytta fram arbetarklassens positioner i strid mot borgerligheten (oavsett om den för tillfället bär en (S)-knapp på kavajen) – eller att förlora sig självt i meningslösa och i längden diskrediterande parlamentariska överenskommelser och glömma bort sin egen roll som utmanare av det borgerliga klassamhället. Det blir upp till de medlemmar som vill se ett kämpande socialistiskt vänsterparti att slåss för detta i sitt parti. Men under tiden blir behovet av ett mot borgerliga intressen kompromisslöst arbetarparti allt mer trängande.

Nicholas Rahm

I söndags kväll beslöt sig engagerade Husbybor efter ett stormöte att inleda en ockupation av Husby Träff, lokal samlingspunkt för föreningslivet, kulturella och sociala aktiviteter sedan många år tillbaka. Anledningen: Stadsdelsnämnden har beslutat för att lägga ned verksamheten och flytta den till en betydligt mindre f.d. kroglokal. Som vanligt har politikerna inte brytt sig om att fråga vad Husbyborna tycker.

Den arrogans som politikerna i den borgerliga alliansen visat Husbyborna är svåröverträffad. De senaste åren har man bl.a. lagt ned postkontoret, vårdcentralen, skolor, förvaltningshuset, försäkringskassan och privatiserat verksamheter som simhallen. Man har drivit igenom beslut om lyxrenoveringar av bostäder vilket betyder att många av de boende inte har råd att bo kvar. Man har också beslutat om en rivning av gångbroarna i stadsdelen, som separerar trafiken till förmån för bilister på bekostnad av trygga gångvägar.

Allt detta har dessutom skett utan hänsyn till Husbybornas vilja. Gång på gång har man tagit beslut över huvudena på dem som drabbas. Ytterst är allt ett led i ett försöka avskaffa så mycket som möjligt av den offentliga servicen i Husby (alternativt lägga ut den på entreprenad till förmån för vinstsuktande företag). Samtidigt som man drar ned på den offentliga servicen vill man främja en utveckling där Husby ska bli en sorts utkant till medelklassens Kista, med dess gigantiska galleria och kontorskomplex. Främst de mer välbeställda, mer konsumtionsbenägna, ska få plats. Husbys arbetarbefolkning, varav vilken en stor del – i synnerhet de unga – hålls i arbetslöshet, står i vägen för detta projekt.

Den s.k. ”Järvadialogen”, som för ett par år sedan drogs igång efter de återkommande protesterna mot bristen på demokratiskt inflytande över processen, var på papperet tänkt att möjliggöra en större förankring för den förda politiken. Här skulle olika föreningar i området få komma till tals och ge sina synpunkter på förändringsförslagen. Men föreningarna och engagerade Husbybor har gång på gång fått se sig överkörda i praktiken då politikerna helt enkelt struntat i att hålla dialogen vid liv. Då de (på goda grunder) misstänkt att deras planer inte skulle mottas väl har det varit enklare att snabbt klubba igenom besluten på tryggt avstånd. Överhuvudtaget har utvecklingen på ett påtagligt sätt visat hur odemokratiskt politikerna i stadshuset är beredda att agera för att få som de vill.

Det är därför som ockupationen av Husby Träff handlar om så mycket mer än om en lokal.

När jag själv anlände till Husby Träff under gårdagen möttes jag av en sjudande aktivitet. På scenen i den stora samlingslokalen sjöngs och spelades det musik, och bland åhörarna hade både unga och gamla Husbybor samlats för att visa sitt stöd för ockupationen. Runt om i lokalen hängde flera av de banderoller som Husbyborna gått bakom när de protesterat, demonstrerat och ockuperat mot tidigare angrepp mot stadsdelen. På kartongväggar har man tejpat upp mängder av insändare och artiklar från olika tidningar där Husbyborna uttryckt sitt missnöje mot de många försämringar man drabbats av. Stämningen glöder av engagemang, och påminner om det stora möte jag bevistade för två år sedan i Rinkeby, där ett par hundra boende organiserade motståndet mot nedläggningen av vårdcentralen.

Senare på kvällen bevittnar jag ett möte med samordningsgruppen, där de aktiva överlägger om de krav man ska ställa inför morgondagens möte med Röda Korset och politikerna (Röda Korset står för tillfället på hyreskontraktet, men även om organisationen på nationell nivå godkänt lokalflytten har man uppenbarligen tagit intryck av befolkningens protester och bjudit in till samtal). De krav som ligger på bordet har tidigare tagits fram på ett stormöte, och den kommande morgonen ska samordningen ta upp kraven och sina utvecklade förslag till diskussion och beslut på ytterligare ett stormöte.

Samordningsgruppen består huvudsakligen av unga engagerade människor. De har varit med och kämpat mot de tidigare försämringarna, de vet vad som står på spel och de tänker inte låta sig luras av politikerna ännu en gång. De beslutar sig för att fortsätta förespråka ett fasthållande av det självklara kravet på att lokalen ska få vara kvar, och att kommunen ska ta ansvaret för att finansiera driften. De vill också driva på för verklig makt från de boende i Husby, Tensta, Akalla och Hjulsta genom upprättandet av styrgrupper baserade på de lokala föreningslivet och befolkningen i stort.

Deras och Husbybornas engagemang är värt allt stöd. Med sin ockupation utgör de ett exempel för alla som drabbas av högerns segregations- och nedskärningspolitik.

Stöduttalanden kan skickas till:
husbykraverrespekt@hotmail.se
Postas i loggen på ockupationens Facebook-sida
Gå även in på gruppens blogg för att läsa de senaste uppdateringarna.

Och om du har möjlighet, ta dig till Husby och delta på något av stormötena (som hålls kl.10 resp kl.18 varja dag så länge ockupationen pågår) och visa ditt stöd i praktiken!

Gunnar Westin

På senare år har vänsterns kommentarer om situationen i Ungern i allmänhet fokuserat på framväxten av den rasistiska rörelsen Jobbik och dess fascistiska ungerska garde. Den rörelsen fortsätter att vara ansvarig för att underblåsa upplopp och pogromer mot den romska minoriteten. Det har dock varit mindre fokus på Fidesz, det parti som sedan 2010 har haft två tredjedelars majoritet i det ungerska parlamentet och är medlem i det europeiska folkpartiet. Dess ledare, Orban, är nu premiärminister för andra gången. Från 1998 till 2002 tvingades han styra med stöd från mindre borgerliga partier i en koalition, men sedan 2010 kan han driva igenom sitt eget program.

Förra året övertog den ungerska regeringen ordförandeskapet i Europarådet, samtidigt som den på hemmaplan antog en starkt repressiv medielag vilket för första gången framkallade reaktioner på europeisk nivå.

Ungern står för närvarande i fokus för skuldkrisen i EU eftersom lån från Internationella valutafonden och EU måste återbetalas. Kreditvärderingsinstituten har nu klassificerat den ungerska skulden som ”skräp” och har kritiserat den ”oortodoxa” ekonomiska politik som bedrivs av Fidesz regering. Den har nyligen tilldelat centralbanken samma status som myndigheten för finansiell service, vilket i praktiken innebär direkt kontroll av centralbanken från regeringens sida.

I de imperialistiska kärnländerna är det normalt för centralbanken att genomföra regeringens politik. Det kan illustreras av den omfattande ”kvantitativa lättnad” för omfördelning av skulder som Federal Reserve och USA:s regering genomförde och även av det sätt som ”räddningsfonder” har ordnats av europeiska centralbanken. I de kapitalistiska halvkolonierna inom EU fungerar centralbankerna primärt som institutioner som företräder EU:s och den dominerande tyska imperialismens intressen. Det nationalkonservativa Fidesz går emot detta genom att ge makten åt den centrala regeringen. Det är detta som är EU:s verkliga bekymmer över Ungern, oavsett vad som sägs om medielagarna som infördes för ett år sedan.

Demokrati, pressfrihet och parlamentet
Den ungerska regeringens inställning visar alltför tydligt den borgerliga demokratins och parlamentarismens verklighet. Illusionen om en neutral, deltagande demokrati upplöses när den härskande klassen befinner sig i kris, då måste de göra sig av med sådana illusioner. Under förevändning att genomföra besparingar för Fidesz kamp mot offentliga medier, och genom att använda reglerande organ som nationella övervakningsmyndigheten ingriper den direkt i privata medier. I december drog regeringen in tillståndet för den sista nationella radiostationen som är oppositionell, ”Klubradio”, och rättfärdigar beslutet med hänvisning till ”övergången från kommunism till demokrati”. I offentliga medier har det varit en våg med avskedanden. Kritiska redaktörer och även så kallade ”oberoende journalister” avskedades i mängder och de som behållit sina jobb underkastas nya regleringar som kräver att de stärker den ”nationella identiteten”.

Samtidigt planerar regeringen att omvandla både lagstiftning och rättsväsende, och därigenom stärka den verkställande makten och bestämma vilken politisk kraft som ska kontrollera den i framtiden. En ny vallag kommer ytterligare ett stärka majoritetsröstning i förhållande till proportionell representation. Valkretsar har också omorganiserats till fördel för Fidesz. Genom radering av långtgående befogenheter har författningsdomstolens sammansättning fixerats för de närmaste nio åren. Det ska också inrättas ett så kallat ”budgetråd’ som kommer att stå över både parlamentet och regeringen och som kan avvisa budgeten och utlysa nyval. Denna övergång till ungersk ”demokrati” får slutligen sitt främsta uttryck i klassificerandet av kommunistiska organisationer som kriminella. Så ser demokratin ut i dagens Ungern.

Denna ”demokratiska” samordning av lagar, institutioner och medier genomdrivs av ett systerparti till tyska kristdemokraterna (CDU) och engelska högern (Tories), vilka har sagt lika lite om det som EU-kommissionen eller EU-parlamentet. Fidesz har också visat sig vara särskilt repressiva när det gäller nedskärningar i välfärden. I framtiden kan arbetslösa skickas runt i landet som tvångsarbetare som inhyses i arbetsläger.

Fidesz har bara visat vad ett borgerligt parti är förmöget att göra när de behöver försvara bourgeoisiens välde. Ungerskt kapital kommer nu å ena sidan att ha politisk kontroll över centralbanken, så att den i likhet med andra centralbanker kan tjäna politiska intressen. Den fraktionen i den härskande klassen vill å andra sidan garantera sin egen långsiktiga makt.

Med sin majoritet på två tredjedelar kan Fidesz förändra landets konstitution utan intrång på formella parlamentariska regler. Detta visar också den borgerliga demokratins ”dubbla karaktär”: möjligheten att en auktoritär nationell regering skapas med demokratiska medel. Berlusconis regim var fram till sin avgång ett paradexempel på en sådan ”post-demokratisk” utveckling, där samordning av medier och rättsväsende ägde rum i stor skala och vinster och poster fördelades bland regimens anhängare.

I Grekland och Italien avsattes regeringarna av EU-byråkratin och ersattes av ”teknokratiska” regimer. På det sättet skyddades den tyska imperialismens intressen genom att två nationella parlament direkt eliminerades, vilket visar hur ihålig demokratin kan vara. Situationen i Ungern visar vilket slags politik härskande klasser världen över behöver i en kris. Det är ett program med nedskärningar i välfärden och i offentlig sektor, med ännu fler privatiseringar och angrepp på arbetare och fattiga och de kraftigaste åtgärder för att ta itu med varje motstånd. Det är också en utvidgning av verkställande strukturer: från ”besparingssheriffer” i amerikanska samhällen som kan framtvinga privatisering av hela sektorer, till installerande av en regering med ”experter”, som med Monti i Italien.

I slutändan ställer denna utveckling frågan om vem som ska betala för krisen, vilka kapital som kan upprätthålla sina vinster, eller öka dem, på arbetarklassens bekostnad. För att uppnå det är alla ”demokratiska” medel rättfärdiga, till och med den direkta kapitalistiska diktaturen dominerad av fascister. I Ungern finns redan den kraft, Jobbik, som behövs för en sådan övergång. Även om Jobbik inte bara ska betraktas som en satellit till Fidesz (i likhet med en del konservativa partier i deras valallians) kommer de inte desto mindre att vara tillgängliga för en nationell regering att använda som en fascistisk milis mot vänstern i Ungern.

Motståndet i Ungern och vänstern i EU
Oppositionspartierna i Ungern, det ”socialdemokratiska” MSZP och det liberal-ekologiska LMP, bojkottade omröstningen om den nya vallagen och höll istället en demonstration framför parlamentet. Det är allt dessa partier kan göra. De har inget alternativ gentemot åtstramningarna och skuldkrisen, de reagerade först när deras egna valmöjligheter hotades. MSZP satt i regeringen när Jobbik blev en massrörelse och pogromer ägde rum mot romer och när det ungerska gardet växte till flera tusen. Det nyliberala MSZP föreslog inget annat än ett förbud mot organisationen och sedan kom Jobbiks valframgång. MSZP förkroppsligar ledningskrisen i den ungerska arbetarklassen. De är oförmögna att ta ställning mot nationalistiska och fascistiska massrörelser och deras svaghet gynnade faktiskt framväxten av dessa rörelser.

De tusentals demonstranterna i december öppnade emellertid en ny möjlighet till kamp för mer demokrati. Även om krisen har visat den kapitalistiska demokratins tomhet, har de demokratiska massrörelserna i Nordafrika och Mellanöstern och Occupy-rörelsen visat den stora revolutionära kraft som kan utvecklas i en kamp för demokrati.

Frågan är nu hur kampen mot Orbans regering ska kunna breddas i hela landet, både geografiskt och politiskt. För detta behövs en kamp mot nedskärningar och massavskedanden liksom det måste till en kamp mot konstitutionella ”reformer” och den nya vallagen. Att tro att det är nödvändigt att bedriva den kampen inom rent ”demokratiska” ramar är att förvanska de verkliga förhållanden i vilka vi kämpar – vi behöver involvera fackliga organisationer och organisationer på arbetsplatserna för att kunna kämpa effektivt mot nedskärningarna.

Angreppen i Ungern, Grekland, Italien, Storbritannien, Portugal och Spanien visar behovet av en samordnad antikapitalistisk vänster i Europa, internationalisering av kampen och utvecklandet av ett gemensamt språk för att bekämpa krisen. Det kommer att inkludera kamp för grundläggande demokratiska rättigheter liksom kamp mot sociala angrepp, nedskärningar och avskedanden.

Tobi Hansen

Inför parlamentsvalet i Danmark 2011 hade Enhedslisten (EL) lovat dyrt och heligt: ”Inga försämringar, inga nedskärningar”. Löftet lockade väljare och partiet fick 8 extra mandat, medan Socialistisk Folkeparti (SF) – som av bland annat arbetarväljare upplevdes som alltför beredvilliga att genomföra högerpolitik – förlorade 7 mandat. Det såg alltså ut som att satsningar på välfärd kunde vara ett vinnande koncept i val.

Men när budgetpropositionen skulle arbetas fram i samarbete med Socialdemokraterna, SF och Radikale Venstre visade det sig att löftet skulle brytas. Venstre, Konservative och Dansk Folkeparti (VKO) hade sin vana trogen attackerat välfärden under sin senaste mandatperiod. Stora delar av budgeten, finansloven, vidareför – tyvärr – just försämringar och nedskärningar från den tidigare regeringen.

Fjärde Internationalen i Danmark, Socialistisk Arbejderparti, som ingår i EL, menar att det i själva verket inte kan kallas för försämringar. Argumentet är att försämringarna beslutats av tidigare regeringar. Besluten i budgeten togs av VKO, inte av Enhedslisten, hävdar man. Det kan då tyckas märkligt att EL faktiskt har ändrat på tidigare fastlagda beslut: Bland annat har man lyckats att tillfälligt skjuta upp tidsbegränsningen av arbetslöshetsersättningen. De 38 500 långtidsarbetslösa som riskerar att utförsäkras förlorar alltså sin inkomst i januari 2013, istället för i juli 2012. EL har också upphävt tidigare beslut om att tvinga kommunerna att lägga ut minst 31,5 % av verksamheten på entreprenad. Att som partiet hävda att enbart nya förslag, inte ändringar av äldre förslag, är deras ansvar är ett ganska bisarrt sätt att resonera på. Speciellt med tanke på att de inte ens själva är konsekventa på den punkten.

Besparingar inom kommunerna
Enhedslistan har gjort en stor sak av att partiet fått igenom satsningar inom offentlig sektor. Man bör då komma ihåg utgångsläget: Ungefär 163 000 är idag arbetslösa, och bara under tredje kvartalet 2011 fick 17 000 danskar sparken. Arbetslösheten förväntas fortsätta stiga under 2012. Statsministern Helle Thorning-Schmidt kommenterade läget cyniskt under sitt nyårstal till nationen: ”De feta åren ligger bakom oss. Vi bör förbereda oss på några magra år. Den kommande tiden kommer kräva mycket av oss. Och ja, vi kommer att få uppleva nedskärningar och besparingar.”

Bortom cynismen (Vilka är de ”feta åren”? För vem?) ligger det tyvärr en del sanning i det Thorning-Schmidt säger: Bara för att lyckas finansiera nuvarande behov av vård och omsorg inom landets kommuner, beräknas den offentliga realtillväxten – alltså hur mycket offentlig sektor växer per år inberäknat prisökningar/löneökningar (inflation) – kräva en tillväxt på mellan 0,9 % till 1,2 %. Den nuvarande budgetens offentliga konsumtion innebär en ökning på 0,6 %. Jämfört med VKO-partiernas förslag till budget, 0,4% ökad välfärdskonsumtion, är det därmed endast 0,2% som skiljer mot den av Enhedslisten hyllade budgeten.

Detta innebär att kommunalt anställda arbetare kan förväntas bli uppsagda i spåren av de besparingar som budgeten medför. Speciellt med tanke på att regeringen inte brutit med den så kallade ”nolltillväxten”. Systemet innebär att kommunernas välfärdstjänster varken ska öka eller minska (korrigerat till inflationen) jämfört med tidigare år. Någon hänsyn till att efterfrågan för välfärd kan öka, genom inflyttning, större elevgrupper, tyngre och fler patienter eller dylikt tas inte. Kommunerna får inga extra pengar utöver ”plus minus noll” öronmärkta från statens sida för att finansiera sina verksamheter.

Utöver detta kräver finansministern Bjarne Corydon besparingar på en halv miljard danska kronor i satsningarna till kommunerna. Den liberala tankesmedjan CEPOS tror att besparingarna kan innebära 3000 extra avskedanden, och applåderar utvecklingen.

Visst är det bra att regeringen satsar pengar på att anställa 1 500 extra förskollärare. Men då bör man samtidigt uppmärksamma att 7 293 personer fått sparken inom barnomsorgen mellan juli 2010 och juli 2011. Tusentals kommunanställda fortsätter alltså att sakna arbete. Och inberäknat de nyaviserade besparingarna för 2012 kommer tusentals anställda, som idag trots allt har arbete, att förlora sina jobb.

Besparingar inom utbildning
3 000 danska kronor per helårsstudent kommer att försvinna från den statliga finansieringen till universiteten för 2012. Totalt handlar det om nedskärningar på 600 miljoner kronor. Studentprotester anordnades kort efter offentliggörandet av budgeten. På ett tämligen hycklande vis deltog även Pernille Skipper från EL i protesterna, och uttalade sig: ”Jag är djupt besviken på att vi inte lyckades genomföra den politik vi önskade på universitetsområdet. Oavsett vem som sitter i regeringen ska vi fortsatt visa att vi kräver förändring.” Frågan är kanske varför hon klagar på att ”genomföra”, när hon tidigare hävdat att det ändå inte är EL:s ansvar, eftersom försämringarna inte är ”nya”? Då är det väl bara att ge upp?

Men som nämnts tidigare är detta en sorts retoriskt knep, en undanflykt. Eftersom partiet de facto har ändrat på vissa delar av den tidigare budgeten (men behållit huvuddelen). Och nu har alltså skillnaden mellan vallöften och praktiskt genomförd politik gått så långt att partiföreträdare protesterar mot sig själva.

55 högskolerektorer från olika delar av Danmark har i ett gemensamt uttalande motsatt sig besparingarna. Enhedslisten har också varit med om att besluta om bekostandet av 10 000 extra praktikplatser för yrkesstuderande. Tyvärr är 10 000 fler platser precis lika många praktikplatser som försvann mellan 2008 och 2010. Idag står 2365 yrkesstuderande enbart inom byggutbildningarna utan praktikplats. Så frågan är: Kommer satsningarna på praktikplatser ens att täcka de nuvarande behoven? Klart är i alla fall att högskolor och universitet har att se fram ett år av nedskärningar.

Dyrare kollektivtrafik
Billigare kollektivtrafik var innan valet ett ”ovillkorligt krav” från Enhedslistens sida. Men i likhet med de så kallade ”kraven” om att inte gå med på nedskärningar eller försämringar inom skola, vård och omsorg så har det inte betytt någonting i praktiken. Det tillförs alltså inte mer pengar till bussar och tåg. Tvärtom så stiger priserna på bussar, tåg och tunnelbana med 3,1 % fr.o.m. 17 januari i år. Om man ser specifikt till periodkorten handlar det om betydligt högre avgiftshöjningar, upp till 7,7 % högre priser.

EL skyller den dyrare kollektivtrafiken på Radikale Venstre, men hävdar samtidigt att frågan ”diskuterades häftigt” under budgetförhandlingarna. Partiets gruppledare Per Clausen säger: ”Man kan inte utesluta att om vi hade insisterat ännu mer, så hade vi kanske kunnat uppnå resultat. Men min upplevelse av förhandlingarna var att det var totalt stängt för annat än långsiktiga avsiktsförklaringar.” Varför ingick ni då i budgetförhandlingarna med Socialistisk Folkeparti, Radikale Venstre och Socialdemokraterna från första början? Om utsikterna att förändra politiken var så dålig, med en lång rad löftesbrott som resultat?

Finansiering av Afghanistan-kriget, ökad gränsövervakning och fler poliser
De repressiva delarna av statsapparaten tillhör de områden som ser ut att få det bättre. Försvarsmakten tillförs ungefär 23,2 miljarder danska kronor under 2012, en ökning med i runda slängar 2 miljarder jämfört med år 2009. Mer pengar tillförs i en tid när NATO-trupperna dödar alltfler civilpersoner i Afghanistan, bland annat genom ökat fokus på flygbombningar. Något tillbakadragande av de danska soldaterna, som Enhedslisten tidigare flaggat för, har uppenbarligen inte varit prioriterat som ”ovillkorligt krav” för att stödja budgeten. Tvärtom tillförs alltså krigsmakten mer pengar.

Polismakten får 280 miljoner extra och 28 miljoner tillsätts för att utöka gränsövervakningen. Inga så kallade ”illegala invandrare” ska kunna ta sig in i landet. Extra insatser för att fortsätta den så kallade ”ghetto-insatsen” prioriteras. Projektet innebär i korthet att Danmarks rika har utsett ett antal områden i städer runtom i Danmark till ”ghettos”. I dessa områden ges polisen utökade befogenheter, vilket bland annat innefattar att snabbare och oftare gripa ”unga orosstiftare”. En annan befogenhet är att polisen får upprätta ”zonförbud” för specifika personer, ”unga orosstiftare” som uppvisar speciell tendens till ”otrygghetsskapande beteende”. Sådana personer kan förbjudas att besöka platser som anses vara samlingspunkter för unga, oavsett om det är en ungdomsgård, ett affärscentrum eller annat ställe i bostadsområdet.

Vårt perspektiv
Snarare än att acceptera en överenskommelse som innebär fortsatt högerpolitik borde partiet tydligt ha deklarerat varför det inte kunde ge sitt stöd åt en socialdemokratisk regering. I de protester som organiserats av studenter och andra grupper borde partiets aktivister ha förklarat varför de inte kunnat rösta för budgeten och därtill uppmanat till en upptrappning av kampen. Detta skulle partiet ha kunnat kombinera med en argumentation för ett aktionsinriktat program för den klasskamp som så uppenbart behövs för att vinna de krav som en stor del av de som röstat på arbetarpartierna och på vänstern vill se.

En sådan politik skulle ofrånkomligen ha stött på kritik och konfronterats med rädsla hos vissa väljare, som i en socialdemokratiskt dominerad koalition främst velat få till stånd en mildare variant av högerpolitiken, men som räds en alltför radikal vänster. Socialdemokratins ledare skulle otvivelaktigt, och med stöd från hela den samlade högern, inleda en hetskampanj mot ”den oansvariga oppositionen”. Men hos mängder av radikala studenter, hos breda skikt inom de etniska minoritetsgrupperna, hos antikrigsrörelsen, och inte minst bland betydande och kampbenägna skikt inom arbetarklassen (som vid flera tillfällen bekämpat den förda politiken med storstrejker och massdemonstrationer de senaste åren) skulle en sådan hållning – präglad av ståndaktighet och mod – mötas av respekt och entusiasm. Det skulle inför allas ögon markera en tydlig skillnad, central för såväl den nuvarande situationen som framtiden, mellan Enhedslisten och den övriga f.d. ”oppositionen”.

För vår del kan vi inte se att Enhedslisten ”visar vägen framåt”. Snarare är det tragiskt att se hur välfärdsbejakande paroller och principer hos ett reformistiskt parti som EL omvandlas till stöd för nyliberalism och repression genom regeringssamarbete. Förvandlingen från så kallat radikalt vänsterparti till kapitalistiskt vänsteralibi är ingenting att glädjas åt. Däremot kan tragedin bli en påminnelse: Att revolutionärer aldrig underordnar sig politiskt borgerliga partier. Att kommunister prioriterar främjandet av en arbetarrörelse underifrån. Att vi inte viker från vårt program att upprätta en arbetarnas rådsmakt, att krossa staten för att resa vår egen regering.

Jon Bergman

Den 19 december tillkännagav nordkoreansk media att landets ledare sedan 1994, Kim Jong Il, avlidit. Vad säger Nordkoreas anhängare i Sverige efter Kim Jong Ils död?

Efter Kim Jong Ils död började medier och ”experter” i världen och Sverige snabbt ställa sig frågan om vad detta skulle innebära för ”stabiliteten” i området, och om man kunde hoppas på en regimförändring. Men allt tydde snart på att sonen Kim Jong-Un skulle ta över posten som landets högste ledare efter sin far, precis som Kim Jong Il själv en gång ärvde sin post från fadern Kim Il Sung (som dog 1994, men fortfarande innehar titeln ”evig president/ordförande”).

Nordkorea, DFRK, betecknas ju allmänt som ett ”kommunistiskt” land, även om ”stalinistiskt” vore en mer korrekt benämning. Kapitalismen har avskaffats, och samhällets produktionsmedel ligger inte i privata händer. Det är ingen marknadsekonomi. Men det är inte heller den nordkoreanska arbetarklassen som har makten – istället ligger all kontroll över samhället i händerna på en liten grupp inom det styrande Arbetarpartiet och hos en liten grupp kring just familjen Kim.

Ändå hävdar vissa vänstergrupper och socialister i världen fortfarande att Nordkorea är något slags ideal. Till Nordkoreas anhängare i Sverige hörs och syns framför allt Kommunistiska partiet, KP (även om man också kan nämna Sveriges kommunistiska parti). Det kan vara intressant att läsa lite om vad KP själva har att säga om Nordkorea – och att jämföra vad de säger i dag med vad de sa då den förre diktatorn, Kim Il Sung, dog.

1994: ”Blomstrande socialism”
När Kim Jong Ils pappa dog, 1994, hade flera KP-medlemmar precis varit på resa i Nordkorea, och i partitidningen Proletären (nr 27/1994) rapporterades det att ”Nordkorea håller på att avskaffa fattigdomen”. Landets system beskrevs som en ”framgångsrik och blomstrande socialism”, och i en reseberättelse med besök på en småskola fick läsaren veta att ”de små töserna hade fina ljusa klänningar med volanger och krusiduller, pojkarna var klädda som pojkar är mest”. Gällande anklagelserna om att Nordkorea hade för avsikt att utveckla kärnvapen skrev Proletären så här:

Nordkoreas folk har helt enkelt kommit längre än något annat land i världen i att sätta humanitet ur alla aspekter främst. Därför är det också så logiskt att Nordkoreas politiska ledning gång på gång har förklarat för den döva västvärlden att ”vi har varken kapacitet eller någon som helst avsikt att tillverka kärnvapen”. Vad skulle det förresten tjänat till att tillverka några primitiva atombomber när USA och Sydkorea har tusen djävulska atombomber riktade mot dem?

När Kim Il Sung dog blev detta framsidesnyhet i Proletären (nr 28/1994). Rubriken var: ”En stor revolutionär har gått ur tiden”. Man skrev, bland annat, att Kim Il Sung var ”en av detta århundradets stora politiska ledare”, och att hans död var ”en förlust för varje kommunist”. Vidare menade KP att ”socialismen [i Nordkorea] uppenbarligen fungerar utmärkt”, och man kunde berätta att ”arbetarklassen och det koreanska folket som en man sluter upp bakom arbetarpartiet och Kim Il Sung”.

Kärnvapen var alltså omöjliga, rent humanitärt, och allt verkade ju fungera utmärkt 1994. I alla fall om vi får tro KP. Den enda smolk i glädjebägaren man kunde hitta var att den dåvarande regeringen Bildt uttalat avstod från att kondolera eller beklaga Kim Il Sungs död. I en artikel, signerad partiets internationella sekreterare, oroade man sig vad detta skulle kunna få för konsekvenser för den svenska staten internationellt – vägran att officiellt kondolera Kim Il Sung sades kunna förstöra ”den politiska good-will som Sverige internationellt i diplomatiska sammanhang haft sedan länge.” Här hade det naturligtvis varit spännande att få höra exakt vilken ”good-will” det är imperialiststaten Sverige har haft, och varför kommunister skulle vara intresserade av att rädda en sådan ”good-will” åt en högerregering. Men detta utvecklas tyvärr inte. Däremot publicerade Proletären något senare ett upprop på samma tema – Sverige måste kondolera Kim Il Sung, för att rädda statens diplomatiska ansikte! Vad som hände med uppropet är lite oklart, men det verkar i alla fall inte ha påverkat Bildt, som även vid Kim Jong Ils död intog samma diplomatiskt farliga linje av att vägra kondoleanser.

Men Nordkoreas folk slöt alltså upp bakom partiet. Socialismen blomstrade.

2011: ”Landet går framåt”
Hur ser då Kommunistiska partiet på Nordkorea i dag? Det är uppenbart att man fortfarande har kvar samma brodersband som 1994 – representanter från Nordkoreas styrande parti inbjuds fortfarande till KP:s kongresser, nordkoreanska fanor syns ofta i KP:s och ungdomsförbundet Revolutionär Kommunistisk Ungdoms Första maj-firanden, och flera partimedlemmar arbetar inom Svensk-koreanska föreningen. Men man uttalar sig inte längre lika tvärsäkert om den 1994 så ”blomstrande” socialismen i Nordkorea.

Till skillnad från 1994 gav Kim Jong Ils död inte upphov till några fördömanden av Bildts vägran att kondolera. Ingen framsidesartikel i Proletären talade om ”stora revolutionärer”, och KP:s egna kondoleanser till Koreas arbetarparti lyste också med sin frånvaro i partipressen. Det enda kommentaren från KP kom den här gången i form av en ledare, även publicerad på nätet, med den lakoniska titeln Nordkorea efter Kim Jong Il.

I denna artikel erkänner man att en personkult existerar, även om folkets sorg inte ”bara” handlar om det. Man skriver att Kim Jong Il var en ”ikon” på gott och ont, och sträcker sig rentav till att säga att ”för kommunister världen över var successionsordningen [från Kim Il Sung till Kim Jong Il] stötande och svår att acceptera”. (Även om man i nästa mening menar att den ändå var ”rationell”.)

Ett något mindre entusiastiskt tonläge, alltså, och rentav antydan till kritik. Men KP slår ändå fast att Kim Jong Il inte är en ”envåldshärskare”, och man menar att landet ”går framåt”. Och de där kärnvapnen – som KP för 17 år sedan hävdade att Nordkorea varken hade ”kapacitet” eller ”avsikt” att utveckla – kom ju snart på plats, så nu håller man tyst om det ”humana” i att sakna atomvapen, och konstaterar avslutningsvis att risken för krig (och regimkollaps) är liten, eftersom det är ”riskfyllt att utmana en kärnvapenmakt”.

För att ytterligare belysa hur KP ser på Nordkorea under Kim Jong Il kan vi studera en rapport från Nordkoreas nyhetsbyrå, KCNA, från 1999, där KP:s ordförande citeras efter ett besök i landet:

Anders Carlsson, ordförande i KPML(r):s centralkommitté, hyllade den respekterade Kim Jong Il som en stor ledare för mänsklighetens strävan efter oberoende, och för världens socialistiska och kommunistiska rörelse. (Vår övers.)

Vid sitt besök i Pyongyang sade KP-ordföranden också att Kim Jong Il har lett Arbetarpartiet och Koreas folk med ”oöverträffat och väl prövat ledarskap”, som byggt Nordkorea till ett ”ideologiskt starkt socialistiskt” och rentav ”militärt oövervinnerligt” (!) land. Anders Carlsson fortsätter:

Det är tack vare [Kim Jong Ils] policy om att sätta armén först som Koreas folk med tillförsikt kan fortsätta framåtskridandet mot socialismen, med optimism inför framtiden och utan att tveka eller vackla inför de många hinder de har framför sig.

Jag är övertygad om att det koreanska folket fortsätter att försvara och lovprisa sin koreanska socialism, och lojalt upprätthålla Kim Jong Ils ledarskap.

Så lät det alltså 1999.

I en radiointervju från den 19 december fick Svensk-koreanska föreningens vice ordförande, som också ofta synts i Proletärens spalter, komma till tals om landet. Först sa han att kontinuiteten – ordningen med tronskifte från far till son – är ”extrem jämfört med många andra länder”, men sen lade han till att det nordkoreanerna uppskattat med Kim Jong Il är just ”kontinuiteten, och kampen mot USA-imperialismen”. När reportern frågade om landet ändå inte är odemokratiskt, svarade han först: ”Nej, det är det inte. Det är ett mycket fint land, ett mycket vackert land”, för att sedan, på en följdfråga, komma med följande fundering:

Vad menar du med ”demokrati”? Det är inte en så lätt fråga. Det går inte att svara på den frågan.

När en annan gäst i studion, som rest i Nordkorea, påstod att bokaffärer i Nordkorea bara har böcker av Kim Il Sung och Kim Jong Il försvarade sig Svensk-koreanska-aktivisten:

Det är klart att det finns få böcker utav andra författare än de här två. Men de är ju också centrala för folks medvetande.

Hos Svensk-koreanska är man alltså mindre benägna än till och med KP att komma med kritik mot Nordkorea.

RKU: ”En förvriden socialistisk stat”
KP:s ungdomsförbund, RKU, är snäppet vassare i sin kritik av broderslandet Nordkorea. I sitt uttalande, Kim Jong Il är död – kampen går vidare, skriver man:

Vi i RKU ser inte det nordkoreanska samhället som något socialistiskt föredöme. De rådande förhållandena på Korea-halvön med krigstillstånd, isolering och tidigare även naturkatastrofer har fött en förvriden socialistisk stat i ständigt undantagstillstånd och den koreanska konfucianismen har skapat en kultur av mystifiering och persondyrkan. Men att likt borgerlig media fördöma och förhåna detta som galenskaper, hjärntvätt och ”stalinism” skulle inte vara värdigt oss marxister. Vi menar istället att vi måste förstå.

Här ser vi direkt stora skillnader med KP-företrädares uttalanden. Till skillnad från det ”framåtskridande mot socialismen” KP:s ordförande pratar om får vi här veta att den nordkoreanska staten är ”förvriden”. Kim Jong Ils policy om att sätta armén först, och strävan efter att landet ska vara ”militärt oövervinnerligt” – något KP-ordföranden också hyllat – avskrivs av RKU som ett ”ständigt undantagstillstånd”.

Och till skillnad från KP, som säger att folkets sorg är ”inte bara handlar om personkult”, menar RKU att det visst råder persondyrkan och mystifiering i Nordkorea, och att folkets sörjande ter sig ”tragiskt och komiskt”.

Bland den koreanska socialismens fördelar nämner RKU att landet ”erbjuder befolkningen grundläggande tryggheter, till skillnad från många andra hårt drabbade länder i den så kallade tredje världen”. Sedan går man över till att angripa borgerlig media för deras ”mer eller mindre fabricerade skräckhistorier om allt från kannibalism till statliga dekret om frisyrer”.

Här ger vi verkligen RKU rätt i princip – både efter och innan Kim Jong Ils frånfälle har media allra mest varit intresserade av att sprida skräckhistorier om Nordkorea, helt utan intresse för sanningshalten. Ofta verkar de galna historierna härröra från sydkoreansk propaganda, eller så står inga källor att finna.

Vi får aldrig glömma att det borgare hatar med Nordkorea inte är bristen på demokrati och pressfrihet, inte heller att arbetarklassen är förtryckt och saknar rättigheter. Just så är det ju i massor av länder som har goda relationer med Väst. Nej, det man hatar så är just det att Nordkorea inte står vidöppet för kapitalismen. Se bara på Kina, som nästan helt kommit in i värmen sedan man släppte in amerikanska och europeiska kapitalintressen. Nu skulle ingen borgerlig politiker komma på tanken att driva en bojkott av ett för kapitalismen så viktigt land. Men Nordkorea kritiseras fortfarande – just för att de inte tillåter sweatshops (i alla fall inte i någon större utsträckning). Och då är all ammunition, oavsett hur sann, användbar.

För att bara ta ett exempel på de många skräckhistorier som cirkulerade i media efter Kim Jong Ils död kan vi ta den om hans ”golfrekord”, alternativt ”hole in one på första golfrundan”, som nordkoreansk propaganda sägs sprida. Journalisten Benjamin Katzeff Silberstein, baserad i Sydkorea, undersökte den påstådda propagandan:

Ingen i Nordkorea verkar känna till det, inga nordkoreanska källor finns som påstår det.

Ingen har, såvitt jag vet, påträffat något sådant påstående i nordkoreansk propaganda. Någonsin. Förmodligen började det som ett skämt, alternativt ett rykte spritt av sydkoreanska propagandamakare under tiden då det begav sig, för att få Nordkorea att framstå som fånigt.

Ett rykte man alltså med full rätt kan kalla för en ”fabricerad skräckhistoria”. Några säkra bevis för utspridd kannibalism i Nordkorea verkar heller inte finnas.

Men även om mycket är lögn finns det ju gott om helt sanna skräckhistorier från den förvridna staten Nordkorea – ”statliga dekret om frisyrer”, till exempel, syftar på en väldokumenterad nordkoreansk kampanj under den klämmiga titeln ”Låt oss klippa vårt hår i enighet med den socialistiska livsstilen!” Så den antar vi att RKU sorterar under ”mindre” fabricerade skräckhistorier, så lite fabricerad att den till och med är sann. (För att inte tala om de mirakel Nordkoreas nyhetsbyrå rapporterade om efter Kim Jong Ils död: ett berg som verkade glöda, en trana som med böjt huvud sörjde den fallne diktatorn, osv.)

RKU avslutar sitt uttalande så här:

Nordkoreas socialism dras trots förbättringarna med stora problem, det militariserade samhället försvårar demokratiska strukturer och arbetarmakt. Lösningen på dessa problem kan dock aldrig vara utländsk invasion eller för den delen ständig mediahets och svartmålning av landet.

Vi i RKU är inga anhängare av personkult och vi anser att det är folket – snarare än enskilda ledare – som gör historien. Däremot hyser vi den största respekt för den nordkoreanska kampen för självständighet, mot imperialism.

Vi kan hålla med om mycket här. Landets system dras – uppenbarligen – med stora problem, och RKU:s analys av Nordkorea som ”förvridet socialistiskt” har tydliga likheter med trotskismens klassiska benämning på de stalinistiska staterna som ”degenererade arbetarstater”. Vi ser dock ingen anledning att kalla Nordkorea eller något annat stalinistiskt system för socialistiskt, liksom bolsjevikerna under de första åren efter revolutionen aldrig pratade om socialism i betydelsen polisstat och byråkratisk diktatur. Arbetarmakt och demokratiska strukturer i Nordkorea är inte bara ”försvårade” av den militarisering KP verkar gilla så, utan i stort sett icke-existerande. Och personkult och upphöjda ledare har ingenting med socialismen att göra. Vi är också eniga med RKU om att svartmålning, mediahets och invasion absolut inte löser den nordkoreanska arbetarklassens problem.

Men vad är då lösningen? Är det att fortsätta hysa ”respekt”, och då och då komma med små, kritiska anmärkningar? Eller innebär en verklig solidaritet med Nordkoreas folk och med de som tror på socialismen där, ett verkligt försök att ”förstå”, kanske snarare att på alla sätt stödja en alternativ väg – en där byråkratin och kungafamiljen Kim störtas, till förmån för verklig arbetarmakt?

Vi hoppas att RKU:are och KP-medlemmar i denna anda fortsätter att studera Nordkorea – bortom propagandan, oavsett om den kommer från borgare eller landets styrande elitbyråkrater.

SW

Ett 20-tal aktivister samlades från organisationer som Rättvisepartiet socialisterna, Kommunistiska partiet, Sveriges kommunistiska parti, Socialistiska läkare, Shora – Rådet till försvar för det iranska folkets frihetskamp och Arbetarmakt. Alla som är för en välfärd utan vinstintresse var självklart välkomna, och medlemmar i fackföreningarna Kommunal och Seko deltog också, samt individer utan organisationstillhörighet. Flera deltagare hade personlig erfarenhet av att arbeta för vårdföretaget Carema, som ju alla vet har vanvårdat äldre människor i Stockholm.

Först hölls en allmän diskussion om tillståndet inom välfärden, med speciellt fokus på Stockholm, som mötesdeltagarna fann bedrövligt. Situationen kännetecknas av privatisering, vanvård, låga löner för vårdarbetare och personalbrist. Sen blev det en praktisk diskussion om att en manifestation borde hållas den 15 februari utanför Landstingshuset. Denna manifestation kommer att vara en protest mot upphandlingen av S:t Görans sjukhus, ett sjukhus som idag drivs av vårdföretaget Capio. 15 februari ska det beslutas vilka kapitalister som kommer driva sjukhusverksamheten fortsättningsvis.

Arbetarmakt stödjer denna kampanj och uppmaningen till en protest den 15 februari. Vi kommer att sprida information om protesten i fackföreningarna och på bredast möjliga vis. Kom med du också i kampen mot vinster i vården. Vill du läsa mer om den här kampanjen på Facebook, klicka här.

För att läsa hur Arbetarmakt vill sammanföra kampen för en bättre vård med kampen för ett socialistiskt samhälle, klicka här.

Kalle Eklund