Vi har samtidigt avvisat de alternativ som den radikala antikapitalistiska vänstern (till vänster om Vänsterpartiet) kunnat föra fram. Utöver att det rör sig om mycket små partier som på sin höjd har ett begränsat lokalt inflytande, och därmed inte kan påverka klasskampen i någon betydande utsträckning, lider de dessutom av politiska svagheter.

Det största partiet inom den radikala vänstern, Kommunistiska Partiet (KP), förenar de sämsta traditionerna i svensk vänster på ett säreget sätt: Reformistisk dagspolitik blandas med ett hårdfört försvar av partiets stalinistiska tradition, inklusive en stor dos nationalism. Rättvisepartiet Socialisterna (RS) och Socialistiska Partiet (SP) å andra sidan, som båda har sin bakgrund i en trotskistisk tradition, lider båda av att de inte förmår föra fram ett konsekvent revolutionärt program. De vacklar mellan reform och revolution och har gjort opportunismen gentemot den öppna reformismen till en skön konst.

Medan Kommunistiska Partiet aldrig på senare år tycks ha varit intresserat av att försöka sig på att använda valen för att göra några verkliga inbrytningar i arbetarrörelsen, såg vi under förra året att steg togs av RS och SP för att skapa något som var större än partierna tagna för sig själva. Det ägde rum i samband med EU-valet i formen av Arbetarinitiativet. Problemet med Arbetarinitiativet, som delvis var inspirerat av framväxten av Nya Antikapitalistiska Partiet i Frankrike, var dock att det redan från början var ett byråkratiskt projekt. Valplattformen, som gjordes upp i ett möte mellan båda partiernas ledningar utan någon övrig inblandning, var begränsad till en uppsättning reformkrav utan någon tydlig addressat. Det blev alltså inte mycket mer än en kombinerad valkampanj där de båda partierna tillfälligt slog sig samman, och då detta upplägg var uppenbart avstod vi från att delta i projektet.

Arbetarmakts öppna brev
I samband med att RS och SP hade sina partikongresser (i november och december) försökte vi dock att ingripa i diskussionen om vägen framåt inför det stundande valet. Vi gjorde det eftersom vi tror att potentialen för ett större utrymme till vänster om den röd-gröna valkoalitionen mellan s-v-mp kan komma att öppnas inom en snar framtid. Den djupa systemkrisen, massarbetslösheten och de röd-grönas beredskap för att ta ansvar för kapitalismen kan mycket snabbt komma att leda till att arbetare och ungdomar i högre utsträckning än tidigare kommer att leta efter ett alternativ till reformismen.

Vi formulerade därför i november ett öppet brev till de båda partierna där vi föreslog att ett antikapitalistiskt samarbete inför 2010 års val i form av en öppen kampanj för ett nytt parti. Vi argumenterade för att RS och SP borde bryta med den byråkratiska metod som karaktäriserade samarbetet kring Arbetarinitiativet, och att man istället öppet borde vända sig till alla kämpande krafter och inbjuda dessa till en diskussion/debatt om vad för typ av alternativ arbetarklassen behöver. Vi skrev:

”Avgörande frågor, som hur kampen för kämpande fackföreningar ska föras i förhållande till LO-byråkratins förkvävande roll, och hur vi kan sammanföra olika kampavsnitt så att olika strider får kraft av varandra, borde tas upp. Förslag på hur konkreta krav och ställningstaganden inför en alternativ kandidatur i riksdagsvalet skulle kunna utformas borde också presenteras och diskuteras.”

Vi betonade också att förberedandet av ett sådant möte borde föregås av en aktiv intervention i alla möjliga samarbeten där vi verkar och har möjlighet att nå fler, i förhållande till fackliga kontakter mm. Vi argumenterade också för en utåtriktad kampanj som fokuserade sina styrkor där goda förutsättningar finns, och för att man skulle kunna försöka skapa lokala kommittéer som kunde dra in gräsrötter i processen med att välja kandidater. Överhuvudtaget tror vi att ett sådant här initiativ på svensk mark måste ha en långsiktig och tålmodig karaktär givet de rådande styrkeförhållandena och den låga nivån av klasskamp, och vi argumenterade också för att arbetet borde inriktas på byggandet av en mer varaktig och dynamisk rörelse.

Vi kan nu något besvikna (om än inte så förvånade) konstatera att vare sig RS eller SP svarat positivt på förslaget. På SP:s partikongress i december fanns en levande debatt om frågan, men där segrade de krafter som skyr ett samarbete med RS. Svaret vi fick av den nyvalda partiledningen var att SP inte anser att förutsättningar för skapandet av ett nytt parti existerar i Sverige idag. Det pessimistiska perspektivet motiverades inte, och partiets syn på de politiska perspektiven på kampen framöver förblir en hemlighet som inte lämnat den stängda kongressen. RS har för sin del inte brytt sig om att svara överhuvudtaget.

Både RS och SP kommer därmed sannolikt att investera sin energi i att använda valet för att bygga upp de egna partierna framför att ta några öppna initiativ inom den övriga rörelsen. Dessa kampanjers förutsättningar kommer sannolikt inte att skilja sig särskilt mycket från tidigare. Deras opportunistiska politik, som innebär att RS och SP aldrig förmår att formulera en politisk strategi som kan ta kampen till högre nivåer och utmana reformisterna på allvar, kommer fortsätta att utgöra ett hinder snarare än en möjlighet för kämpande krafter. De aktivister som kommer att ta deras kampanjer på allvar riskerar också att demoraliseras då det bara är alltför sannolikt att ett förhållandevis lågt antal röster kommer att bidra till uppfattningen att något verkligt alternativ till s och v och deras reformism inte är lönt att kämpa för.

Arbetarmakt uppmanar kritiska kamrater i de båda organisationer att vända sig mot och bryta med denna ”självtillräcklighetens” politik. Centrismen i dess svenska upplaga har inget att erbjuda dem som vill kämpa för ett revolutionärt alternativ i den svenska arbetarrörelsen.

Gunnar Westin

Prenumerera genom att skicka ett mail till:

khyaboon@gmail.com

Om du inte kan persiska, kan du ändå bidra genom att tipsa vänner och bekanta som kan persiska, eller gå själv med i stödföreningen.

Utöver att vissa näringar, särskilt infrastruktur, gynnats, så är det påtagligt att återhämtningen överlag betyder att få nya jobb (i förhållande till antalet jobb innan krisen) skapas. Ytterligare en faktor som undergräver återhämtningen är den strukturella massarbetslösheten (som är ett faktum i så gott som alla europeiska länder idag med undantag för Norge). Samtidigt kan konsekvenserna av växande statsskulder komma att underminera och t.o.m. avbryta återhämtningen. Krisen för den grekiska ekonomin (och det ser mycket illa ut även för länder som Italien och Spanien) har bidragit till att skaka förtroendet för euron. Så här i inledningen av det nya året fortsätter arbetslösheten dessutom att växa i de flesta europeiska ekonomier, även om tempot har minskat.

Den svenska kapitalismen
Uppgången i den svenska ekonomin är mer en konsekvens av att företag som under krisen tömt sina lager och gjort sig av med anställda nu drar fördel av ”omstruktureringar” och nedskärningar som gjorts. Men det innebär ingen stabil grund för fortsatt uppgång, och den svenska kapitalismen kan med lätthet dras med i en ny internationell nedgång. Borgarna är väl medvetna om detta. De svenska bankerna har lånat ut mycket pengar utomlands. Finansminister Anders Borgs ”tuffhet” gentemot de baltiska regeringarna under hösten (han kritiserade återkommande dessa regeringar för att inte gå tillräckligt långt beträffande de drakoniska angreppen på pensioner och löner), liksom hans kritik av den grekiska regeringens ”otillräckliga” åtgärder för att sanera underskottet i statskassan, ska förstås i detta sammanhang.

Det svenska bankväsendet har inte drabbats av någon större kris, och storbankerna behövde aldrig vända sig direkt till regeringen och be om kapital för att täcka upp förluster. Den svenska regeringen kunde åtminstone temporärt avvärja en kris genom att bidra till att EU med hjälp av politiska påtryckningar kunde påtvinga de baltiska staternas regeringar massiva nedskärningsprogram, som syftade till att rädda ”förtroendet” för deras ekonomier.

Massarbetslösheten är här för att stanna
Den kapitalistiska världskrisens återverkningar har lagt grunden för en mycket högre strukturell massarbetslöshet även i Sverige, vilket kommer att utgöra bakgrunden för förhållandet mellan arbete och kapital för den kommande perioden. Det är i det sammanhanget vi ska se kapitalets försök att pressa ned löner och anställningsvillkor, exempelvis med hjälp av bemanningsföretagen. Under 2010 kommer därtill nedskärningarna inom kommuner och landsting att eskalera.

För ett år sedan gjorde bankerna och konjunkturinstitutet antaganden om en arbetslöshet i storleken 9–10 procent eller mellan 4–500 000 arbetslösa vid 2010 års början. Farhågorna besannades, även om åtgärdsprogram har kunnat hålla nere siffrorna något. Idag är 438 000 (9.4 procent) registrerade som arbetssökande hos arbetsförmedlingen. I januari var 108 000 fler registrerade som arbetslösa än i januari 2009. (Den verkliga arbetslösheten är antagligen mycket högre.)

Återhämtningen för den svenska ekonomin har varit återhållsam, även om den relativa stabilisering som ägt rum i världsekonomin under hösten har haft återverkningar även här. Det handlar ändå om en återhämtning som här liksom på andra håll i världen karaktäriseras av svaga produktiva investeringar. 2009 års tredje kvartal såg ett 12-procentigt ras i produktiva investeringar jämfört med året innan.

Sammanlagt förlorade 84 000 arbetare sina fasta anställningar under 2009. Verkstadsindustrin fortsätter att befinna sig i kris med en minskad produktion på 26 procent. 50 000 jobb försvann i denna del av industrin under 2009. Flaggskepp som Saab ligger på dödsbädden och om Volvo överlever återstår att se.

Det var inledningsvis framför allt den tunga industrisektorn av ekonomin, med dess dominans av manlig arbetskraft, som drabbades hårdast. Under 2009 och det kommande året har krisen spridit sig till den offentliga sektorn. Arbetarkvinnorna står inför omfattande angrepp. Under 2009 minskade antalet sysselsatta kvinnor i den kommunala sektorn med 47 000, och fortsatta nerdragningar är att vänta.

I relation till klimatförändringarna och den av borgerligheten förväntade förändringen av produktionsmedlen till mera miljövänliga lösningar har delar av storfinansen tvärtemot den borgerliga prognosen valt att nedprioritera dessa och istället välja kortsiktiga vinstökande åtgärder på miljöns bekostnad. Ett exempel på detta är Vattenfall som investerar stort i kolkraft i Polen och Tyskland. Samma tendens kan i mindre tydlig utsträckning ses hos den svenska bilindustrin, som istället för att göra nödvändiga förändringar för att ta fram miljövänliga fordon väljer att koncentrera sig på profilering mot exklusivitet i första hand.

Den ekonomiska nedgången har övergått i en svag uppgång. Detta innebär inte på något sätt att kapitalismens problem är lösta. Arbetslösheten kommer att vara fortsatt hög och kommande högkonjunkturer kommer av allt att döma att vara svaga. Trots krisens effekter under 2009, och behovet av en försvarsstrid för att skydda arbetarna, har vi inte sett någon påtagligt ökad nivå av klasskamp i Sverige. Faktiskt lyckades Reinfeldt genom vad som upplevdes som ett beslutsamt agerande under krisen öka sina opinionssiffror, vilket underlättades av att oppositionen helt misslyckades med att presentera någon alternativ politik. En ekonomisk uppgång efter en kris kan ha som följd att arbetarnas självförtroende stärks, och att nivån på klasskampen därmed höjs, men det är svårt att avgöra vad den nuvarande svaga uppgången kommer att ha för effekter på kampnivån i Sverige. Troligen kommer den att ligga på en ganska låg nivå även kommande år – men givetvis finns det frågor som har en potential att bryta det mönstret.

Kampen för fackliga rättigheter
Arbetsköparnas kamp för att ytterligare inskränka anställningstryggheten och övriga fackliga rättigheter kommer med största sannolikhet att fortsätta, förmodligen mer genom att företag själva angriper sina arbetare än genom regeringens direkta agerande. Fast anställda arbetare kommer att ersättas av tillfälligt arbete eller bemanningsföretag, som i fallet Lagena, och fackliga företrädare som verkligen försöker ta sin position på allvar och tar kamp för bättre arbetsvillkor kommer att avskedas. Det finns en mycket stark opinion i Sverige – och givetvis i ännu högre grad bland fackligt anslutna arbetare – för att försvara anställningstrygghet och fackliga rättigheter. Sådana försvarsstrider har därför potentialen att snabbt utvecklas till masskamp. Tunnelbaneförarnas vilda strejk när Per Johansson sparkades fick tydligt majoritetsstöd i opinionsmätningar, och pressade SEKO till att hota med politisk strejk. LO-byråkraterna lyckades behålla kontrollen, men en annan gång kan de pressas till att gå längre än de skulle vilja, eller tappa greppet om händelserna.

Valrörelsen
Det politiska livet fram till mitten av september kommer i hög utsträckning att domineras av valrörelsen. Regeringen kommer att gå försiktigt fram för att inte försämra sina chanser att bli omvald, och blocket s-v-mp kommer också att ställa det hägrande valresultatet framför allt annat. Detta kommer att innebära att utsikterna för radikal kamp – med undantag förstås för möjligtvis verbalt hårda men icke desto mindre ytliga valdebatter – kommer att minska. En möjlig motverkande tendens är hotet från Sverigedemokraterna. Många inom vänstern kommer utan tvekan att av detta dra slutsatsen att de måste fokusera ännu hårdare på valresultatet – men andra kommer att kunna dra slutsatsen att hotet från SD kräver mera än en röst på Sahlin eller Ohly.

Efter valet: “Vänster”seger
Opinionssiffrorna pekar (just nu åtminstone) på en seger för s-v-mp. Det finns ett tryck för en tydlig vänsterpolitik, speciellt v och Ung Vänster sprider illusioner om att en valseger kommer att innebära en annan politik, och flera fackliga ledare har krävt en kursändring vänsterut. S-toppen kommer dock knappast att vara villig till någon som helst radikal politik. Förutom några symboliska åtgärder – och en hel del retorik om solidaritet och rättvisa – kommer en Sahlinregering knappast att skilja sig så fundamentalt från Reinfeldts nuvarande. Förhoppningar nedifrån och svek uppifrån kan ge ökade förutsättningar för radikala rörelser i opposition mot ledningen. Med tanke på att LO- och förbundsledningarna knappast kommer att vara beredda att bryta med Sahlin, och på deras hittills fasta grepp om organisationen, i kombination med vänsterns avsaknad av perspektiv på en facklig gräsrotsrörelse, är det dock tveksamt om någon allvarlig utmaning mot ledningen kommer att uppstå under dessa perspektivs livslängd.

Det kommer att bli viktigt att bevaka vad detta får för effekter på v och framför allt Ung Vänster. De kommer att vara bundna vid sin allians med s, men med undantag av några symbolfrågor kommer de knappast att ha så stort inflytande på regeringspolitiken. Betydligt mer av organisationernas aktivitet kommer att läggas på parlamentariskt arbete. Även om det är svårt att förutsäga vad det får för effekter på medlemsantalet i stort – genom att sitta i regeringen framstår man för många som ett mer realistiskt alternativ – är det troligt att Ung Vänster får mindre dragningskraft på subjektivt revolutionära ungdomar. Förmodligen är inte någon betydande splittring den mest troliga möjligheten – trots v:s alla opportunistiska svängar har ingen betydande vänsterströmning framkommit inom Ung Vänster. Man kan dock förvänta sig att ett ökat antal revolutionära ungdomar ser sig om efter andra alternativ.

Alliansseger
Om Reinfeldt vinner också nästa val kommer han och alliansen givetvis ha fått ett stärkt självförtroende. Hittills har dock statsministern lyckats driva en taktisk politik och undvikit direktattacker på de grundläggande fackliga rättigheterna. Det mest troliga är att han också under en andra valperiod lyckas hålla Maud Olofsson och de mindre taktiska elementen under kontroll och fortsätter att angripa arbetarklassen med lite varligare metoder. En ny seger för borgaralliansen skulle således sannolikt fortsätta i samma spår. Men även om de går aldrig så taktiskt till väga skulle det innebära ytterligare fyra år av ackumulerade motsättningar, och fyra år av ackumulerade frustrationer från fackliga gräsrötter.

SD till riksdagen?
En osäkerhetsfaktor är Sverigedemokraterna. Det är inte osannolikt att SD kommer in i riksdagsvalet 2010. Framgångarna för rasistiskt populistiska krafter i Norge, Danmark och Finland på senare tid vittnar om vart trenden går. SD har ganska effektivt lyckats slå mynt av krisens konsekvenser, och under hösten 2009 fick partiet något av ett genombrott för sin islamofobiska propaganda. Partiet står nu inför valet 2010 bättre rustat än någonsin, med mer pengar och medlemmar än någonsin.

Om s-v-mp får egen majoritet, som i de senaste mätningarna, kommer de övriga partierna inte att behöva stödja sig på dem (i riksdagen – i ett antal kommuner kommer situationen att vara annorlunda). De kommer under alla händelser att ge mer acceptans åt rasistiska idéer, och pressa riksdagspartierna att ytterligare inskränka flyktingars och invandrares rättigheter (som om i första hand s och m skulle behöva ytterligare press.).

Om inget av blocken får egen majoritet samtidigt som sd kommer in så kan de få en vågmästarroll. Det finns i nuläget en stark opinion i alla läger mot att stödja sig på sd. Sådant kan förstås ändras snabbt, men en borgaralliansregering som stödjer sig på sd:s röster skulle öppna sig för skoningslös kritik, varför blocköverskridande lösningar verkar mera troligt. Delar av mp tycker sig stå Folkpartiet nära, och s stödde sig på Centern under några år på 90-talet. Då sossetoppen bygger sin offentliga bild till stor del på retorik mot borgaralliansen, och då c har kommit ut som det mest fackföreningsfientliga av riksdagspartierna, skulle de givetvis akta sig för en liknande öppen allians. Ett mindre formellt block över gränserna kan givetvis inte uteslutas.

Antirasism
Antirasism och antifascism har under de senaste åren tillhört de områden som har störst potential. NMR:s mobiliseringar i Salem och 6/6 har varit några av de senaste årens största och mest militanta demonstrationer. Hotet från nazistgrupper fortsätter, och nu är också hotet från sd överhängande. Man kan därför förvänta sig att kampen mot rasism och nazism kommer att bli ännu viktigare framöver – speciellt om rörelsen knyts till det utbredda missnöje som finns med högerpolitiken. Detta är också ett område som i betydligt mindre grad än fackliga frågor domineras av redan befintliga och starka organisationer. AM har knappast möjlighet att spela en ledande roll i kommande strider om anställningstrygghet, men inom NMR, GNMR, Röda Linjen Mot Rasism etc. skulle vi kunna spela en mer framträdande roll.

Antiimperialism
Antiimperialismen är ständigt aktuell, även om det varierar hur lätt det är att mobilisera. Demonstrationerna 2003 mot det annalkande kriget mot Irak var några av de största mobiliseringar som världen har skådat, även så i Sverige, där Stockholm såg den största demonstrationen på mycket länge. Däremot var det inte lätt att mobilisera folk kring kampen mot den fortsatta ockupationen av Irak. Demonstrationerna i protest mot Israels krig mot Gaza i början av 2009 visade åter vilken potential som finns i frågan. Huruvida det kommer att ske stora antiimperialistiska mobiliseringar under det kommande året beror på hur imperialistmakterna – och deras kumpaner, som Israel – agerar.

Det verkar inte troligt att Obama kommer att ge sig in på äventyrligheter såsom Irakkriget 2003, och sannolikt kommer Israel att vara försiktigare än 2009. Men potentialen finns givetvis, och vi kommer att ingripa när en rörelse uppstår. Vi får inte glömma att antiimperialistiska rörelser inte bara uppstår genom imperialistiska angrepp, utan också genom progressiva segrar. Det finns möjligheter för en revolutionär seger i Iran (vilket förstås i sin tur skulle kunna ställa en USA-intervention på dagordningen). Solidaritetsrörelsen med Iran har hittills inte fått massuppslutning (delvis för att det är den iranska exilvänstern som har skött mobiliseringen, och det inte på något lyckat sätt). Kommande händelser skulle kunna ändra på detta.

Klimatförändringarna
COP-15-demonstrationerna i Köpenhamn i december visar vilken sprängkraft som finns i klimatfrågan. Frågan kan dessutom förväntas bli mera aktuell framöver. I vilken utsträckning det kan utvecklas till en rörelse med revolutionär potential beror delvis på hur allvarliga klimatkatastrofer som uppstår framöver, och även på i hur hög utsträckning som regering och företag lanserar “klimatvänliga” alternativ – samt på hur revolutionärer och övriga vänstern förmår ingripa för att avslöja otillräckligheten i den officiella klimatmedvetenheten. Revolutionärers plikt i frågan är att betrakta det som både ett hot och en möjlighet. Det är och måste bemötas som ett hot mot våra levnadsbetingelser – samtidigt måste vi använda det som en möjlighet att angripa kapitalismen.

Den radikala vänstern
Det mesta talar för att vänsterorganisationerna kommer att fortsätta på samma sätt och på samma nivå. Trots mycket tal om att behovet av ett nytt arbetarparti och om NPA blev Arbetarinitiativet inte mer än ett samarbete mellan Socialistiska Partiet och Rättvisepartiet Socialisterna, samt ett fåtal individer, i EU-parlamentsvalet i juni 2009. Röstsiffrorna på strax över 2 000 kan inte ha varit upplyftande, och det hela rann ut i sanden. SP:s kongress 2009 tog ställning mot dylika experiment i nuläget. Det verkar inte troligt att vi får se några omgrupperingar varken mellan SP och RS eller med andra vänsterorganisationer det kommande året.

Septemberalliansen har kört på med en årlig demonstration och inte mycket mer. Nu har de dock tillsammans med företrädare för några kämpande fackklubbar bildat Jobbuppropet för fasta jobb och anställningstrygghet. Uppenbarligen kan upprop som detta mobilisera en hel del stöd från fackligt aktiva. Om detta vittnar responsen från klubbar och klubbordföranden landet runt. Om stödet för sådana upprop ska kunna skapa förutsättningar för verkliga genombrott måste dock nätverk som Septemberalliansen föreslå en kämpande strategi som går utöver att kritisera LO-ledarna och uppmuntra till val av kämpande fackliga representanter på olika nivåer. Agnarna måste skiljas från vetet: Radikala fackliga aktiviteter som vill kämpa måste samlas i ett embryo till en verklig opposition mot LO-ledarna, och förmås att bryta (om än inte avskilja sig ifrån) LO-byråkratins vänster. För att kunna öppna för en sådan utveckling måste dock en kämpande strategi, i enlighet med mottot ”med dem när de kämpar, utan dem eller emot dem om det behövs”, föreslås.

Krisen för den radikala vänstern, som bl.a. kommit till uttryck i centristernas misslyckade försök att lägga en grund för en högre nivå av enhet, har fått vissa konsekvenser även för den frihetliga miljön. Förbundet Allt Åt Alla kan ses som ett uttryck för en växande insikt om behovet av mer varaktig organisering som överskrider det lokala. Sammansättningen för projektet innebär dock att man står och stampar politiskt: Mer samordnad aktivism kommer i slutändan inte att lösa behovet av en högre enhet som grundas i politisk enighet om strategi för klasskampen. Trots bristerna är ändå delar av den autonoma/frihetliga rörelsen värd att relatera till. Hos de frihetliga finns på olika håll en vilja att finna nya vägar i klasskampen som saknas helt i den reformistiska miljön kring Vänsterpartiet. Det har möjliggjort ett närmande för frihetliga krafter till vissa arbetargrupper, såsom t.ex. Lagena-arbetarna i Stockholm (här var SUF mycket aktiva). Detta närmande leder dock inte till några frihetliga inbrytningar i arbetarrörelsen – de vill i slutändan inte leda politiskt, och lämnar därmed arbetarna i reformisternas grepp.

Dessutom har det i relation till vissa fackliga konflikter, bland annat Lagena-arbetarnas, vuxit fram ett behov av samarbete mellan gräsrötterna, vilket har kommit till uttryck i bland annat FAS (Förbundet Arbetarsolidaritet). FAS agerar som strejkkassa och har framgångsrikt samlat in pengar som är tänkta att användas som strejkkassa med mera. FAS har för närvarande antagit en profil som liknar den typiskt rådskommunistiska, fast med vissa nationella förtecken. Det man kan se är dock tendensen till en gräsrotsrörelse för radikal arbetsplatskamp.

Sammanfattning
Mycket talar för att klasskampen i Sverige även det kommande året kommer att ligga på en ganska låg nivå. Den antirasistiska frågan – speciellt om den knyts till motstånd mot högerpolitik och orättvisor – kan vara den fråga som har störst potential att bidra till en radikalisering. Även försvar mot angrepp på anställningstrygghet och fackliga rättigheter har potentialen att bryta igenom det nuvarande mönstret. Klimathotet och antiimperialismen blir andra viktiga områden att bevaka. Som vanligt måste AM i första hand reagera på den utveckling som sker, vi har små utsikter att själva forma dagordningen – även om arbetet på att bygga en klasskampsinriktad antirasistisk rörelse i förorterna i viss mån skulle kunna utgöra ett undantag.

Antaget av Arbetarmakts årsmöte den 21 februari 2010

- Ja till fasta jobb – nej till bemanningsföretag
- Ja till fasta jobb – nej till daglöneri
- Ja till fasta jobb – på heltid
(Hela uppropet finns på www.jobbupproret.se)

Uppropet har snabbt fått stöd av fackklubbar och facksektioner, liksom av flera klubbordföranden inom LO-förbund som Handels, Kommunal, Metall, Gruv, SEKO och syndikalistiska SAC. Detta är givetvis mycket bra. Det visar vilket enormt motstånd – och vilken kampvilja – som finns bland arbetare mot alla angrepp på deras rättigheter. Varje medveten arbetare borde se det som sin plikt att sprida uppropet, och att få sin fakklubb att anta det.

Upprop av den här typen kan dock bara vara ett första steg. Det är ganska vagt hållet, med ett allmänt försvar av anställningstrygghet, som även många fackbyråkrater skulle kunna skriva under på – åtminstone om en stor press underifrån motiverade dem. Däremot förpliktigar uppropet inte till någon konkret kamp. Nästa steg måste vara att kräva av de fackliga företrädarna att de verkligen tar strid i de konflikter som dyker upp. Samtidigt kan vi inte vänta på de fackliga ledarna – det är nödvändigt att bygga en rörelse bland fackens gräsrotsmedlemmar oberoende av och helt oavsett om ledarna agerar. Det kommer att vara oundvikligt att skilja dem som bara är villiga att uttala sitt stöd för anställningstrygghet från dem som är beredda att kämpa för dem.

Denna rörelse måste byggas på krav som försvarar arbetarklassens materiella intressen såväl som fackliga rättigheter. Följande uppgifter kommer att bli nödvändiga i byggandet av radikal facklig rörelse:

För kämpande fackföreningar
Det är en självklarhet för kommunister att lojalt försvara fackföreningarna mot alla angrepp. Vi uppmanar alla arbetare att vara medlemmar och att aktivera sig. Samtidigt måste vi tydligt peka ut anledningarna till att facken pressas tillbaka och upplevs som passiva och, i ökande grad, rent av som helt onödiga av arbetarna. Givetvis är den grundläggande anledningen borgarklassens attacker. Vi uppmanar arbetarklassen att samfällt stå upp mot alla angrepp från det hållet. Men vi kan inte heller hålla tyst om varför fackföreningarna inte samlar sig till en effektiv försvarskamp. Ledningarna håller uppenbarligen tillbaka kampen. Steg för steg retirerar de, alltmedan de pratar fint om värdet av facklig solidaritet och anställningstrygghet låter de arbetsköpare som Lagena, Urban outfitters etc. ersätta fast anställd personal med bemanningsföretag, och de lät en stridbar fackklubbsordförande som Per Johansson (SEKO klubb 119) avskedas utan att göra mer än att hota med politisk strejk samt ordna en affischkampanj om yttrandefrihet på arbetsplatserna. Det krävs dock mer än så – vi måste visa arbetsköparna att vi verkligen inte tänker acceptera att pressas tillbaka!

Kräv att ledarna kämpar!
Vi kan inte nöja oss med att uppmana de fackliga ledarna att kämpa – vi måste kräva det! Om de inte tar kamp för att hindra arbetsköparna från att skära ner eller lägga ner arbetsplatser – samtidigt som de går med storvinster och ger direktörer och aktieägare helt absurda löner, bonusar och utdelningar – och inte sätter stopp för de fasta anställningarnas ersättande med tillfälliga anställningar eller bemanningsföretag så har vi tydligen ingen nytta av dem. Då skyddar de inte våra intressen – de hindrar oss istället från att försvara oss själva.

Organisera er själva!
Arbetarna kan givetvis inte nöja sig med att ställa krav på de fackliga ledarna. Vi måste nu organisera oss. Ett sätt är att mobilisera fackmedlemmarna i de fackliga strukturerna. Vi måste dra med medlemmarna till medlemsmöten och årsmöten. Förutom att detta kan aktivera de passiva och ger oss tillfällen att argumentera för vår sak så ger det även möjligheter att vinna fackliga positioner, i första hand på sektions- och klubbnivå. Detta innebär inte alls att vi ska se oss bundna av de normala strukturerna. I en kampsituation måste vi försöka bygga stormöten, strejkkommittéer och arbetsplatsråd som involverar samtliga berörda arbetare.

Inga inskränkningar i strejkrätten!
Arbetsmarknadens parters lika rättigheter är en tom formalitet. Arbetsköparnas angrepp på oss klassas oftast inte alls som konfliktåtgärder. Om arbetsköparna vill att vi ska hålla oss till kollektivavtalen får de göra likaledes – med andra ord inga avskedanden, inga nedläggningar, inga försämringar i våra arbetsförhållanden. Om de angriper oss har vi rätt att försvara oss!

Ingen eftergivenhet mot regeringen
En facklig gräsrotsrörelse måste kräva att fackföreningarna gör det de är till för: kämpa för våra intressen. Vi kan inte tolerera någon passivitet när vi ständigt attackeras, och inga falska argument om att det vore “odemokratiskt” att kämpa mot en vald regerings beslut. Om vi angrips, försvarar vi oss, oavsett varifrån attacken kommer. Dessutom skulle arbetsköparna inte för ett ögonblick gå med på att sluta kämpa för sina intressen – genom avskedanden, nedskärningar, nedläggningar eller att förändra arbetsvillkoren – helt oavsett om det skulle komma i konflikt med vad någon regering tyckte. Om vi accepterar sådana begränsningar så har vi förlorat på förhand.

Inte heller kan vi acceptera några begränsningar med hänsyn till en kommande s-dominerad regering. Om vi får en regering som formellt baserar sig på arbetarrörelsens organisationer – bra. Låt dem visa det! S-toppen har inte utgått från arbetarklassens intressen på många år, och vi har inga illusioner om att en kommande Sahlinregering skulle föra en politik i våra intressen. Fackföreningarna måste kämpa för våra intressen helt oavsett regering!

Använd de politiska strejkerna
En sak som inte regleras i lagar och kollektivavtal är rätten till politiska strejker. Givetvis skulle arbetsköparna försöka förklara våra politiska strejker för olagliga, men det är som alltid en fråga om styrkeförhållanden. När regeringen angriper a-kassan, när flyktingar kastas ut ur landet eller när svenska vapen stöttar imperialistiska krig, så angrips vi. En kämpande fackföreningsrörelse skulle strejka mot inskränkning av asylrätten, mot svenska bidrag till att bomba fattiga länder – för att inte tala om lagar som beskär våra fackliga rättigheter.

Slå vakt om solidaritetsstrejkerna
Det är fortfarande tillåtet för fackföreningar bundna av kollektivavtal att gå ut i solidaritetsstrejker – så länge den ursprungliga strejken utlysts enligt den accepterade ordningen. Vi tänker inte lova att hålla oss till de fastlagda reglerna – arbetsköparna gör det verkligen inte! – men i vilket fall är det helt avgörande att de olika sektorerna av arbetarklassen stöttar varandra. Det är arbetarklassen som ser till att samhället fungerar – eller, om regeringen och arbetsköparna jävlas med oss, att det inte fungerar.

För lokal strejkrätt!
I den nya tidens retorik ska allt mer bestämmas i lokala förhandlingar. Det finns dock ett problem med detta: lokala fackklubbar har ingen konflikträtt. Vi inser att en facklig ledning måste kunna ta centraliserade beslut, men snabba beslut kan behöva tas lokalt. Så länge den nationella fackledningen är högst ovillig att låta oss kämpa måste vi dessutom ta oss rätten att gå ut i lokala strejker.

För rätten till självförsvar
Det var länge normen att polisen höll sig utanför konflikter på arbetsmarknaden. Detta har på senare år börjat luckras upp- vilket senast Lagena-arbetarna fick erfara. När polisen slår eller pepparsprejar en strejkvakt gör de detta som angripare i arbetsköparnas tjänst. Då har arbetarna rätt att försvara sig. Om poliserna inte gillar detta får de väl hålla sig borta från alla arbetsmarknadskonflikter.

En arbetarlön till de fackliga ledarna
Ett nyckelkrav i kampen för kämpande fackföreningar är att arbetarnas företrädare ska leva under samma villkor som de arbetare de företräder. Det ständiga påståendet att de måste ha höga löner för att attrahera kompetenta människor slås i bitar vid första granskning. Det finns verkligen inga belägg för att de fackliga ledarna skulle ha högre “kompetens” (i sig ett väldigt luddigt begrepp i sammanhanget) i takt med sina höga löner. Däremot finns det mycket goda bevis för att deras höga löner gör att de inte själva måste leva under de villkor som de förhandlar fram åt sina medlemmar, och att deras levnadsvillkor mera liknar de direktörer de ska ha som motpart i förhandlingarna.

Att någon kräver speciella privilegier för att representera arbetarna är i sig skäl nog att inte lita på den personen – dessutom är det tydligt att löner som är mångdubbelt högre än basmedlemmarnas innebär en stark källa till konservatism och ovilja till kamp. Detta är en oerhört mycket viktigare aspekt än alla eventuella effekter på ”kompetensen” en utjämning av lönerna inom arbetarrörelsen – vilket alltid har varit ett grundläggande demokratiskt krav bland arbetarklassens radikala skikt – kan tänkas ha.

Öppna böckerna – fackligt veto mot nedläggningar!
Företag lägger ofta inte ner anläggningar för att de måste, utan för att ytterligare höja sina vinstmarginaler. Vårt första krav vid personalneddragningar och nedläggningar blir: öppna räkenskapsböckerna! Om det visar sig att företaget faktiskt har råd förbjuds de att lägga ner – och vid befogade misstankar om svindleri på arbetarnas bekostnad kan företaget konfiskeras. Alla hot om att i så fall flytta produktionen utomlands måste förklaras som utpressning. En lämplig åtgärd kan vara att konfiskera tillgångarna samt ställa de skyldiga inför rätta.

Beskatta de rika
Alla påståenden om att det fattas pengar är en ren lögn. Även när krisen rasade som värst fick direktörerna höga löner och bonusar, och guldregn föll över aktieägarna. Den förmögna delen av befolkningen badar i pengar. Det var de som tjänade på högkonjunkturer – låt dem betala för krisen! Där finns mer än nog för att ge alla arbetare en rimlig lön och drägliga arbetsvillkor.

För en socialistisk planekonomi
I sista hand avgörs ändå samhällets inriktning av att vi lever i ett kapitalistiskt system, där avgörande delar av ekonomin är privata och underordnade snäva vinstintressen. Så länge detta fortgår kommer alla rättigheter vi tillkämpar oss att vara hotade, och vi kommer återkommande att drabbas av ekonomiska kriser. Arbetarrörelsen måste åter ta striden för ett samhälle där storföretag, banker, naturtillgångar och samhällsservice ägs gemensamt och sköts demokratiskt, under arbetarnas direkta kontroll.

Jens-Hugo Nyberg

Under de protester som organiserades i solidaritet med den iranska oppositionsrörelsen i Stockholm den 11 februari försökte demonstranter att ta sig igenom polisavspärrningarna för att komma nära den iranska ambassaden.

Protesten organiserades huvudsakligen av iranska vänsterorganisationer (bl.a. Irans Arbetarkommunistiska Parti, Unga Kommunister och Iranska Progressiva Ungdomars Organisation), men också aktivister från olika svenska vänstergrupper var med (Revolution, Arbetarmakt, Rättvisepartiet Socialisterna, Ungsocialisterna och Revolutionära Fronten kan nämnas). Efter ett par inledande tal försökte majoriteten av de ca 500 demonstranterna gemensamt att trycka sig igenom muren av poliser på den smala bilvägen som leder till ambassadsbyggnaden. Stämningen var radikal: ”Stäng ambassaden – terrorcentralen!”

Enligt Arbetarmakt var försöket att angripa ambassaden, för att om möjligt tillfångata och utvisa personalen, en helt legitim aktion. Den iranska ambassaden utgör den iranska statens utpost på svensk mark. Det är samma stat som den senaste tiden ägnat sig åt systematisk förföljelse av oppositionen och som systematiskt använder terror mot alla försök från arbetare och förtryckta att organisera sig.

Polisvåld mot demonstranter
Snuten svarade med att våldsamt försvara sin avspärrning. De skulle till varje pris skydda ambassaden från frihetskämparna. De misshandlade flera demonstranter som själva inte hade några medel med vilka de kunde försvara sig. Batongslagen ven i luften, och de riktades ofta mot demonstranternas huvud. En kvinnlig demonstrant fick armen sönderslagen av en snut när hon låg ner på marken och försökte skydda sig mot batongslagen. En annan man bröt armen. Oerhört många fick dessutom smaka på pepparsprej. Om några slutsatser ska dras, så är det att vi skulle ha behövt ha varit bättre organiserade och ha förberett ett kollektivt självförsvar att sätta in mot snutarna.

Medlem i Revolution hotas av åtal
Man kan tycka att snutens våld borde ha lett till en storm av protester, och till att åtal mot övergreppen från ”ordningsmakten” väcktes. Men i efterspelet är det uppochnedvända världen som gäller: Nu hotas istället Aron Nåsander, 16-årig demonstrant och aktiv i den socialistiska ungdomsorganisationen Revolution, av rättsliga påföljder. Aron greps efter att ha slagits flera gånger av poliserna. Två batongslag mot huvudet ledde bl.a. till att han ådrog sig en hjärnskakning som gjorde att han kräktes under den följande natten, som Aron fick spendera i isolering i Södermalmshäktet.

Trots att inga bevis finns har åklagaren meddelat att en rättsprocess är att vänta. En snut har pekat ut Aron som den person som ska ha kastat en iskoka i huvudet på denne. Aron förnekar detta, och några bevis utöver snutens egen berättelse har inte presenterats. Vi som var med Aron denna dag vet också att snuten ljuger. Det handlar uppenbart om att snutarna försöker att förflytta fokuset från sitt eget agerande. Och säkert om att den anmälande snuten, utöver att försöka skrämma bort ungdomar från att delta i demonstrationer och aktioner som dessa, vill ha lite extra påökning på lönen – han kräver 5 000 kr i skadestånd för sveda och verk.

Lägg ned åtalet mot Aron Nåsander!
Arbetarmakt uppmanar alla genuina demokrater att protestera mot åtalet. Det ligger i arbetarklassens och de förtycktas gemensamma intresse att ta ställning när borgarnas rättsväsende vänds mot vår rörelse. Istället borde en oberoende utredning genomföras av snutarnas våld.

Ett protestuttalande som undertecknats av en rad olika organisationer kan läsas på vår hemsida och undertecknas av både organisationer och individer.

Gunnar Westin

Word-fil: ghodratkargari

Den ekonomiska nedgången efter 2009 har slagit hårdare mot Grekland än mot något annat land i eurozonen. Greklands statsskuld överstiger nu landets BNP, och många experter tror nu att statsskulden kan stiga till 125 procent av BNP senare i år. Regeringens budgetunderskott har nått 12,7 procent, vilket är fyra gånger högre än EU:s stabilitetspakt – en överenskommelse för att säkra euron – tillåter.

Höga företrädare för Europeiska Centralbanken (ECB) har utom protokollet erkänt att Grekland kommer att ha stora svårigheter att göra de återbetalningar på 25 miljarder euro som krävs för april och maj. Tyska storbanker köper inte fler grekiska obligationer. Om Grekland inte vill eller kan göra de planerade avbetalningarna ökar den spekulativa pressen på den redan sargade euron.

ECB-chefen Jean-Claude Trichet har dragit slutsatsen att ”alla greker måste inse att situationen är utom kontroll, och att de nu måste komma på rätt kurs igen.”

Chauvinism
Nordeuropeiska medier har svarat på den grekiska krisen med en störtflod av chauvinistiska artiklar. Det gäller särskilt tyska och brittiska medier. De använder regelbundet förkortningen PIIGS (=grisar) om Portugal, Irland, Italien, Grekland och Spanien, det vill säga de länder som står inför en budgetkris. De anklagar den grekiska befolkningen för ett ”slösaktigt leverne”, för att ha ”levt över sina medel”, för att inte betala skatt och kräver att grekerna tvingas ”dra åt svångremmen”.

Nürnberger Nachrichten, en tysk lokaltidning, ställde följande krav på den tyska regeringen: ”Nej, det finns bara en väg att gå: sätt hård press på euro-partnern för att tvinga in dem på dygdens bana. Förutom nedskärningar i den offentliga sektorn och i pensionerna är det också nödvändigt att minska antalet statliga tjänstemän kraftigt, öka skatterna och minska på utgifterna.”

Jörg Asmussen, vice finansminister i Tyskland, sa att grekerna måste ”följa upp” de steg som Irland tog då man sänkte offentliganställdas löner. Österrikes finansminister Josef Pröll fortsatte med att slå fast att ”vi kommer inte att hjälpa dem ur knipan”.

Vilka ska betala?
Dessa angrepp avslöjar ett oerhört hyckleri, särskilt när de kommer från bankeliten och deras lakejer i finanspressen. Bankhöjdarna har just återigen gett sig själva enorma bonusar, trots den ekonomiska kris som de själva varit med om att framkalla. Vanligt folk i Grekland bär inget ansvar för krisen. Medellönen för offentliganställda ligger på 1 200 euro (11 700 kr). Sextio procent av pensionärerna lever på mindre än 600 euro (5 800 kr) i månaden. Officiellt ligger arbetslösheten på 18 procent. 20 procent av befolkningen lever under fattigdomsstrecket och ungdomsarbetslösheten var förra året uppe i över 27 procent.

Trots detta har matpriser och hyror stigit till medelnivån för de andra euroländerna, utan att lönerna stigit i samma grad. Det är alltså knappast grekiska arbetare, småbönder, ungdomar och pensionärer som har ”framkallat krisen”.

Pasok, det socialdemokratiska partiet som leds av Giorgos Papandreou, vann valet i november just på grund av sina löften att skydda de fattigaste från krisen. När han nu bryter dessa löften slår han med andra ord rekord i snabbt bedrägeri. Papandreou har försäkrat EU-byråkraterna om att han ska göra allt han kan för att tvinga igenom enorma nedskärningar inom den offentliga sektorn.

Alla offentliga tjänstemäns löner kommer att frysas, offentligt underhåll ska skäras ned med 10 procent, och Papandreou har också lovat att minska budgetunderskottet från 13 till 9 procent under det här året, och till 2.8 procent 2012. Han kommer inte att kunna göra det utan att nedmontera en redan otillräcklig sjukvårds- och utbildningssektor och sparka ett stort antal offentliganställda.

Men Papandreous löften lugnar inte marknaden ännu. Marknadsparasiterna fruktar, med all rätta, att den grekiska arbetarklassen inte kommer att acceptera angreppen stillatigande.

Motståndets utmaningar
Arbetarklassen är arg och vill inte sänka sina redan låga löner ytterligare. Som en paroll under de gångna massdemonstrationerna löd: ”Nu är det slut på illusionerna, det är antingen kapitalet eller oss som gäller!” Sjuttio procent av industriarbetarklassen deltog i strejken den 24 februari, och varven, hamnarna och raffinaderierna stängde ned helt, liksom 90 procent av bankerna, kommunikationerna, utbildningssektorn och kollektivtrafiken. Arbetare från mellanstora och små företag, där facken inte är lika starka, fruktade uppsägningar om de skulle strejka, och deltog inte i samma utsträckning.

Händelserna den 24 februari visar att Greklands arbetare och ungdomar är redo att ta kamp, men också att de har stora hinder framför sig – hinder som har rests av arbetarklassens egna ledare.

Det fanns ingen enad mobilisering, något som tyvärr inte är ovanligt i Grekland på grund av en långvarig och djup splittring i arbetarrörelsen. Det stalinistiska kommunistpartiet KKE och dess front PAME ledde en demonstration med 30 000 arbetare, medan GSEE och ADEDY, de fackliga landsorganisationerna, samlade 50 000 i sin demonstration.

Dessutom var ledarnas krav och de perspektiv de ställde för rörelsen mycket blygsamma – de har redan från början klargjort att de vill visa sitt missnöje med åtstramningsprogrammet snarare än att stoppa det med militanta medel. Allt GSSE-federationens ordförande, Jannis Panagopoulus, hade att säga till pressen var att de ”kräver att bördan [för att minska budgetunderskottet] fördelas rättvist”

Ännu en aktionsdag med endagsstrejker kommer att hållas på måndag, den 8 mars, men bara en aktionsdag räcker inte för att knäcka Pasoks regering, EU-ledarna och finansmarknaden. Rörelsen måste använda strejkvapnet bättre – de måste gå från att enbart protestera till att faktiskt utmana regeringen, och för att komma dit måste rörelsen i sin helhet övertygas om behovet av längre strejker.

Rörelsens strategi
Den grekiska arbetarklassen måste kräva att deras ledare går samman – en förenad rörelse blir ett mycket större hot mot regeringen, och ger också rörelsens vänsterflygel möjlighet att öka trycket på de fackliga ledare som annars är beredda att förråda kampen. Om ledarna vägrar att gå samman måste de fackliga gräsrötterna själva börja en sådan process, nerifrån och upp. Det kan göras genom skapandet av lokala och regionala aktionsråd, som samlar alla fackföreningar, studentorganisationer och småböndernas organisationer. Men enighet utan en tydlig handlingsplan räcker inte heller för att stå emot borgarnas angrepp.

Det viktigaste kravet är att alla nedskärningar och försämringar av pensionsvillkoren stoppas, samt att uppsägningarna både i den offentliga och privata sektorn stoppas. Aktionsråden borde försöka inleda en icke tidsbegränsad generalstrejk, kräva att de fackliga ledarna organiserar en sådan samtidigt som de själva börjar organisera den underifrån. Man bör försöka strejka tills regeringen helt överger alla planer på nedskärningar och åtstramningspolitik.

För att dra in arbetare inom den privata sektorn i kampen kan aktionsråden ta upp striden för löneökningar och hjälpa till att dra in också dessa arbetare i facken. De skulle kunna försvara de fattiga småbönderna och kräva att deras lån avskrivs. På så sätt kan hela den arbetande befolkningen samlas till stöd för de strejkande. För att få med de arbetslösa och ungdomarna i kampen kan man ta upp kampen för rätten till arbete: antingen arbete eller bidrag som går att leva på åt alla!

För att bekosta allt detta måste man ta över bankerna och storföretagen, utan kompensation till de gamla ägarna, och styra dem under arbetarkontroll.

Tusentals basmedlemmar i de grekiska arbetarpartierna – KKE och SYRIZA (Radikala vänsterkoalitionen) – står i spetsen för motståndet. Nu måste dessa partiers ledare pressas för att ena motståndet i en gemensam front.

Kapitalismen står alltså inför en historisk kris, i ett land med tiotusentals revolutionära arbetare och ungdomar. I en sådan situation måste den radikala vänstern föra ut ett upprop för det som krävs för att kampen ska segra: ett nytt revolutionärt parti. Detta kan uppnås genom att revolutionärer enas kring ett nytt handlingsprogram, som kopplar dagens motstånd till den revolutionära kampen för en arbetar- och bonderegering baserad på aktionsråden. Man bör kalla till en revolutionär enhetskongress för att utforma, diskutera och anta ett sådant program.

Internationellt måste vi mana till solidaritetsaktioner. Och det bästa sättet att visa solidaritet med det grekiska motståndet är att ta efter deras metoder – att gå till handling med deras paroller. Nu är det nog! Arbetare, dags att slå tillbaka!

Dave Stockton
Chris Newcombe

Beslutet att tillåta brittiska oljebolag att börja borra efter olja runt Malvinas/Falklandsöarna har fått den dispyt som ledde till krig 1982 att blossa upp igen.

Det har utlöst demonstrationer inte bara i Argentina utan också i andra sydamerikanska länder. Venezuelas president Hugo Chávez har sagt följande: ”Tiden för imperier är förbi, har ni inte märkt det? Återlämna Malvinas till det argentinska folket.” Nicaraguas president Daniel Ortega har uppmanat Storbritannien ”att återlämna Malvinas territorium till dess rätta ägare – återlämna det till Argentina.”

Workers Power har alltid varit tydliga i denna fråga. Storbritannien har ingen rätt till Malvinasöarna, från vilka Argentina kastades ut med våld 1833 som en del av britternas globala expansion under 1800-talet.

Workers Power motsatte sig Thatchers blodiga krig 1982, och tog på Londons gator tydligt och entydigt ställning för Storbritanniens nederlag och seger åt Argentina. Vi kommer att motsätta oss varje ny militär handling från Storbritannien för att ”försvara” öarna och vi säger att öarna omedelbart bör återlämnas till Argentina.

När Argentina återtog kontrollen över Malvinas 1982, nästan utan några skärmytslingar, var Margaret Thatcher den mest hatade brittiska premiärministern under årtionden. Hon hade drivit upp arbetslösheten till nivåer som inte setts sedan 1930-talet och inledde angrepp efter angrepp mot brittiska arbetare, och fjättrade dem med de mest antifackliga lagarna i Europa.

Labourpartiet trodde att de kunde undergräva hennes trovärdighet i valet genom att anklaga henne för att ”förlora brittiskt territorium” – och skapa stort rabalder om att Falklandsöarna övergavs till den fascistiska militärjuntan i Argentina. Men Thatcher grep det gyllene tillfället att spela stor krigsledare genom att skicka krigsfartyg och militärer till Sydatlanten.

Under krigets gång gav Thatcher personligen order om att sänka den argentinska kryssaren General Belgrano, även om fartyget var på väg bort, och dränkte därmed 323 unga matroser i Sydatlantens iskalla vatten. ”Vi fick er!” jublade The Sun. ”Låt oss glädjas!” utbrast Thatcher när hon blev tillfrågad om förlusten av människoliv. Hon återställde sin popularitet genom att rida på en chauvinistisk våg som frammanats inte bara av kvällstidningarna utan också av Labours ledare. Miljoner britter föll för det och hyllade hennes seger i kriget.

Men det stod snart klart – vilket Workers Power varnat för skulle bli fallet – att den brittiska imperialismens seger var ett nederlag för brittiska arbetare. Thatcher vann en jordskredsseger i valet 1983. Hon gick vidare med att besegra gruvarbetarna efter en tolv månader lång strejk 1984–85 när Labours ledare återigen visade sin svekfullhet genom att inte aktivt stöda gruvarbetarna. Vi betalar fortfarande priset för dessa nederlag.

Åter är det en Labourregering som försvarar den brittiska imperialismens intressen i Sydatlanten – den här gången för att exploatera oljereserverna där. Åter talar högern om behovet att försvara Falklandsinvånarnas ”självbestämmande”.

Workers Power upprepar att detta är cyniskt nonsens. Den brittiska kolonin Falklandsöarna är inte och har aldrig varit livskraftig. Det kostar en mindre förmögenhet att försörja och försvara kolonin: mer än 100 miljoner pund om året bara i militära utgifter. De två tusen ”invånarna på Falklandsöarna” härstammar från brittiska kolonisatörer – fåraherdar och valjägare – vars antal sjönk fram till kriget 1982 och har bara kunnat öka på skattebetalarnas bekostnad. Den brittiska regeringen gör det bara för att bevara det falska anspråket på suveränitet och bekräfta den tragiska förlusten av 255 brittiska soldater i Thatchers reaktionära krig.

Den här cyniska charaden kan inte tillåtas blockera det faktum att territoriet och dess olja och naturresurser rätteligen – både geografiskt och historiskt – bör tillhöra Argentina.

Arbetarklassen i Storbritannien har inget intresse av att stöda våra ”egna” kapitalisters exploatering av oljeresurser på andra sidan jorden. Vi har allt intresse av att förena oss med arbetarna i Latinamerika och världen över som kämpar mot den brittiska och amerikanska imperialismen. Vår fiende finns inte på andra sidan havet utan hemma – de miljardärer och bankirer som vill trycka ner oss i ännu djupare fattigdom för att betala för den ekonomiska krisen.

• Stoppa omedelbart oljeletandet
• Ut med brittiska trupper från Malvinas och bort med alla marina styrkor ur Sydatlanten
• Återlämna utan villkor suveräniteten över öarna till Argentina.

PD Saranapala (PDS): Det gjorde han definitivt, men han visste också att det inte skulle förbli så för alltid. Någon måste betala för kriget, och den globala krisen har gått hårt åt Sri Lanka. Rajapakse trodde att han skulle segra bara på grund av den våg av singalesisk-buddhistisk chauvinism som regeringen hetsat fram under kriget.

PM: Vad är general Sareth Fonsekas roll i allt detta?

PDS: Fonseka ledde kriget mot Tamilska tigrarna, och Rajapakse såg honom som ett hot och försvagade honom därför genom att utnämna honom till ny försvarschef. När Fonseka insåg att det i praktiken bara var en hederspost, sade han upp sig och ställde upp i valet. De två huvudsakliga oppositionspartierna – UNP och Folkets befrielsefront (Janatha Vimukthi Peramuna, JVP) – saknade egna kandidater och slöt sig därför samman bakom generalen.

PM: Ska konflikten mellan Rajapakse och Fonseka ses som en maktkamp, eller finns det politiska skillnader bakom den?

PDS: De står båda för singalesisk nationalism, och har båda blodet från hundratusentals tamilska och singalesiska civila och soldater på sina händer. Fonseka har fått stöd från mäktiga krafter som vill sätta stop för Rajapakses släkts kontroll över regeringen. Ironiskt nog försöker båda vinna stöd från den tamilska minoriteten. När det gäller inrikespolitiken finns inga skillnader mellan dem båda. De uttalar sig endast vagt om vilken politik de kommer att föra, eftersom båda planerar en hårt åtstramad budget.

PM: Så de är huvudkandidaterna?

PDS: Ja, men valet har öppnat en politisk arena. Det viktigaste som vi ser det har varit att en oberoende tamilsk kandidat, MK Sivajilingam, har stigit fram. Den största tamilska politiska gruppen, Tamilska nationella alliansen (TNA) stödde Fonseka, men det faktum att Sivaji ställer upp innebär att sådana principbrott blir ifrågasatta. Sivajilingam har bedrivit kampanj tillsammans med Vickramabahu Karunarathne från Breda fronten, och har argumenterat för ett nytt politiskt initiativ för att förena, som han uttrycker det, öns norra och södra delar.

PM: SPSL deltog aktivt i Breda fronten under kriget. Varför har ni valt att inte stödja frontens ”gemensamma kandidat” – Karunarathne (Bahu) – som är en ledande medlem i Vänsterfronten och i Fjärde internationalens lankesiska sektion?

PDS: SPSL var för att kandidera med en gemensam kandidat, men inte bara som en protesthandling. Samtliga grupper som utgör Breda fronten – maoister, f.d. JVP-medlemmar, aktivister för medborgerliga rättigheter och Vänsterfronten – försvarade principfast tamilernas rätt mot chauvinismen och kämpade för deras demokratiska rättigheter under kriget. Det var ingen lätt sak att göra – i vissa fall var det rent ut sagt farligt – och vi såg valet som en möjlighet att ta kampanjen framåt rent politiskt. Vi föreslog en gemensam socialistisk kandidat på ett grundläggande socialistiskt program för försvar av tamilernas självbestämmanderätt och demilitarisering av de tamilska regionerna, samt krav på att riva upp undantagslagarna, avskaffa det verkställande presidentämbetet, försvara arbetarnas och böndernas levnadsstandard, nationalisering av industrin under arbetarkontroll, skapandet av arbetar- och bonderåd för att samordna kampen, samt behovet av en arbetar- och bonderegering som kunde planera ekonomin för att påbörja en omvandling av samhället och ekonomin.

PM: Vad fick ni för reaktioner på ert förslag?

PDS: Många kamrater, inklusive Bahu, sade att de höll med om våra krav, men att uppmaningen till att bilda rådsförsamlingar samt en arbetar- och bonderegering var för avancerat. Deras idé var helt enkelt att vinna så många anti-chauvinistiska röster som möjligt. För oss var det att kasta bort en möjlighet istället för att bara protestera borde vi förklara behovet av en socialistisk väg ut ur Sri Lankas kris. Därför stödde vi inte heller Bahu i valet.

PM: Hur har ni arbetat under valet?

PDS: Vi har delat ut tiotusentals flygblad med text både på singalesiska och tamilska vid våra möten och fackliga träffar runtom i landet. Vi har också talat vid Vänsterfrontens valmöten i många olika städer. Vår generalsekreterare, Mahinda Devege, ledde tillsammans med Bahu och Sivaji möten i Ragala Town, Kandy, Mennar, Vavuniya, Jaffna och Colombo och talade där för hundratals människor.

PM: Hur var stämningen på valmötena?

PDS: Livlig. Folk är sugna på politik igen nu när kriget är över. Många människor i de tamilska områdena säger att de gillar den gemensamma kampanjen, men att de måste rösta på Fonseka för att bli av med Rajapakse. Men de litar samtidigt inte på Fonseka, och det finns ett växande stöd för tanken på en förenad singalesisk och tamilsk vänster. Men vänsterfronten ger inget socialistiskt svar på behovet av ett sådant nytt parti.

PM: Och hur har svaret varit på SPSL:s maning till att inte rösta?

PDS: Återigen argumenterade många för en röst på Fonseka, trots hans bakgrund. Men vid arbetsplats- och fackmöten stödjer man vårt upprop för ett nytt arbetarparti. Några i Vänsterfronten är intresserade av tanken på en ny, femte international, kanske på grund av Chávez tal.

PM: Vilka blir era prioriteringar efter valet?

PDS: Valkampanjen har alltmer präglats av våldsyttringar, och fem personer har dödats. Rajapakses folk börjar oroa sig över att faktiskt inte gå segrande ur striden. Oavsett vem som vinner kan segern följas av ökad repression för att ”upprätthålla ordningen”. Men parlamentsvalet hålls om tre månader. Om det genomförs som planerat kommer det att ytterligare öppna upp den politiska arenan. Vi kommer att argumentera för att Breda fronten ställer upp i valet med ett handlingsprogram som det vi föreslog för presidentvalet. Det skulle kunna bli ett viktigt steg mot ett nytt, stort arbetarparti.

Rajapakse segrade i presidentvalet med 57% av rösterna. Vänsterfronten fick 0.07%. Parlamentsval hålls den 8 april.

Fram till dess försökte grupper med nazister hela tiden angripa antifascister. Även det autonoma centrat Conny angreps. Men överallt stötte de på motstånd, ingenstans kunde de genomföra sin marsch eller slå tillbaka antifascisterna. Dresden 2010 blev ett stort nederlag för den bruna mobben!

På vägen från Dresden försökte nynazisterna anordna marscher i Gera och Perna. I Perna överföll de ett socialdemokratiskt medborgarkontor. Detta stämmer också väl med uppmaningarna innan på deras interna forum, där fascisterna uppmanade till överfall på ”vänstern”, speciellt på avgående bussar och samlingspunkter.

Under de senaste tio åren har marschen i Dresden utvecklats till den största demonstrationen för tyska och europeiska fascister. Förra året var de mer än 6 000. Den 13 februari ställde sig mer än 12 000 antifascister i vägen för nynazisterna.

Båda allianserna – No pasaran och Dresden nazifritt – samarbetade framgångsrikt och visade att nazistmarscher måste – och kan – stoppas på stället. Blockaderna på Albertplatz och på Hansaplatz liksom på Antonstraße hölls till slutet, polisen kunde inte upplösa dem.

Den ”civilsamhälleliga” protesten i Dresdens gamla del med en mänsklig kedja, i vilken kyrkor, miljöpartister och socialdemokraternas ungdomsförbund dominerade, ställde sig medvetet inte i vägen för nazisterna. Men Dresden har på nytt visat att antifascismen bara kan vara effektiv och framgångsrik när man försöker gå emot nazisterna, blockera dem och förhindra deras aktioner. Det visade sig också i att kedjans organisatörer efter att deltagarna hållit upp sina ljus inte ens formerades till en protestdemonstration i riktning mot Dresden-Neustadt för att stödja blockaderna och protesterna, utan istället skickade hem dem!

Samtidigt måste också polisens och statens roll värderas. Det borgerliga etablissemanget har inte heller något intresse av att nazisternas marscherar genom Dresden. En sådan marsch skadar den tyska imperialismens demokratiska fasad och försvårar krishanteringen i det ”egna” EU-blocket. Men det är betecknande att de antifascistiska aktiviteterna redan i förväg hindrades genom trakasserier, repression och åklagares tillstånd för blockering av hemsidor för mobiliseringen. Trakasserier förekom sedan också i stor mängd i Dresden – med början i kontrollerna av bussar och fullständig avstängning av broarna till Dresden-Neustadt för att stoppa tillströmningen av fler antifascister till blockaderna.

Vi i Gruppe Arbeitermacht och ungdomsorganisationen REVOLUTION kommer också nästa år att ställa oss i vägen för fascisterna. Vi måste överallt bygga upp en bred politisk allians mot fascisterna och förhindra alla deras marscher!

Theo Tiger