marxistisk ordbok

a

upp

Agitation och propaganda Marxister brukar göra en åtskillnad mellan agitation och propaganda. Propagandan måste vara grundligt förklarande. Den förklarar mycket för ett mindre antal personer. Den tar upp frågor som är av mer långsiktigt behov för arbetarklassen. Agitation är något som reses i väldigt bred skala, och tar upp sådant som det redan finns en stämning kring. Agitation behöver inte vara lika grundligt förklarande. Arbetarna vet redan vad det handlar om, det gäller då att gå ut i aktion, att handla omedelbart. Agitationens främsta syfte är att sätta människor i rörelse.

Alienation I och med kapitalismen drivs arbetsdelningen till sin spets. Olika arbetsuppgifter separeras från varandra och delas upp. Först avskiljs arbetaren från ägandet av produktionsmedlen, vilket är en förutsättning för kapitalismens existens. Sedan separeras alltfler uppgifter från varandra och delas upp i sina minsta beståndsdelar för att kunna höja effektiviteten. Den verkställande makten separeras från den beslutande. Tänkandet klipps av från praktiken. Människan blir därmed alltmer alienerad – främlingsgjord – från det hon själv sysslar med. Arbetet som alltid varit en del av människans skapande verksamhet blir nu något främmande. Arbetaren blir en robot. Arbetet blir bara ett nödvändigt ont. Pga denna brist på socialt sammanhang blir samhället självt någonting mystiskt, en yttre kraft som människor inte kan kontrollera. Pengar och marknad får en egen "makt". Men makt och kontroll kan ju bara utövas på ett medvetet sätt, alltså av andra människor. Det handlar alltså om ett förfrämligande av människan gentemot henne själv.

Anarkism Ett gemensamt drag hos anarkister är att de är mot varje form av stat. Deras motvilja mot staten uttrycks även i en motvilja mot politik i allmänhet, samt mot all form av maktutövning och centralism. Skillnaden mellan anarkismen och marxismen är att medan båda står för att avskaffa den borgerliga staten, är anarkismen motståndare till att arbetare organiserar en egen stat. Medan anarkister förespråkar en social revolution är de motståndare till en politisk sådan. "Ingen ska ha makten" är en paroll som de vill förverkliga omedelbart, utan några övergångar. Som rörelse uppstod anarkismen ungefär i mitten av 1800-talet då storkapitalet kom att dominera samhället mer och mer. Anarkismen representerade ett slags uppror från småföretagare, hantverkare och olika mellanskikt mot att de förlorade sina positioner i samhället. Arbetarklassen och arbetarrörelsen var fortfarande ganska omogen, och anarkistiska idéer kunde vinna ett visst gehör även där. Anarkismen är en ganska individualistiska lära, och som sådan avspeglar den småbourgeoisiens och halvproletärernas individualistiska arbetsförhållanden. Anarkismen har i regel en ultimativ inställning till "opportunistiska" och "förborgerligade" arbetare, och isolerar sig därför från dem. Otålighet är ett kännetecken. Den brukar alltid överskatta sin egen styrka. Den tror inte sällan att revolutionen är bakom hörnet. Många anarkistgrupper har även på det teoretiska planet avskrivit arbetarna, istället är det till en kalejdoskop av förtryckta och utsugna som man ska vända sig till. Trasproletariatet har alltid lyfts fram av anarkister som en revolutionär kraft. Det bör dock betonas att anarkismen är uppdelad i ganska skilda riktningar, och att den inte är en fast ideologi utan byter ståndpunkt ganska ofta. Denna "rörlighet" avspeglar anarkismens bas inom småbourgeoisien och mellanskikten, och dess uppsplittring mellan skilda sociala grupper.

anarkosyndikalismen Anarkosyndikalismen dominerade under lång period den franska fackföreningsrörelsen och spelade en viktig roll inom de holländska och italienska arbetarrörelserna. Den innebar att man vände sig till arbetarklassen. Men syndikalismen var delvis ett avsteg från anarkismen och innebar en fastare organisering och centralism, även om den tog avstånd från den politiska kampen och deltagande i val. Syndikalismen säger att det räcker med facklig kamp för att förändra samhället. Men i praktiken faller syndikalismen i en ekonomistisk fälla genom att den inte vill ta ställning till många politiska frågor.

Andra Internationalen 1889 ansågs så tiden mogen för att proklamera den Andra Internationalen, som kallades för Socialistinternationalen. Vid det laget hade socialdemokratiska partier som åberopade sig på marxismen bildats och fått massanslutning i många europeiska länder. De flesta partier som utgjorde Andra Internationalen var marxister i ord men reformister i praktiken. I stort sett omedelbart började en politisk röta att angripa Socialistinternationalen inifrån - revisionismen. Dess främste representant var Eduard Bernstein. Bernstein representerade den framväxande byråkratin inom arbetarrörelsen. Den ekonomiska uppgången i seklets slut möjliggjorde markanta förbättringar i massornas levnadsstandard. Detta stärkte deras illusioner i kapitalismen. Särskilt som de socialdemokratiska ledarna i många länder alltmer inkorporerades i den borgerliga staten och därför inte gjorde något för att motverka de nya illusionerna om en harmonisk övergång till socialismen eller till och med om en "kapitalism med mänskligt ansikte". Arbetarrörelsens ledarskikt, med bernsteiniterna som sin mest extremistiska flygel, uppmuntrade snarare allehanda reformistiska tendenser. Detta var inte så konstigt eftersom det alltmer låg i byråkraternas eget intresse att bevara systemet. De satt på privilegierade poster som heltidsanställda funktionärer, redaktörer, parlamentsledamöter etc. Till slut skapade sig detta byråkratskikt alltså en egen politisk linje i form av reformismen och revisionismen. När första världskriget bröt ut 1914 kom dock sanningens minut. 1912 hade Socialistinternationalens kongress beslutat att dess medlemssektioner skulle förhindra ett imperialistiskt omfördelningskrig till varje pris, medelst generalstrejk och även uppror om det så behövdes. Man skulle inte tillåta att arbetare tvingades skjuta sina bröder från andra länder bara för att värna om den egna kapitalistklassens profiter. När kriget väl bröt ut slöt de flesta socialdemokratiska partier upp på sin respektive borgarklass sida, detta i "sin" nationella arbetarklass intresse. De reformistiska ledarna valde att stöda den imperialistiska slakten. Marx ord om att proletariatet inte har något fädernesland verkade ha förbigått dessa "marxistiska" ledare inom Andra internationalen. Internationalismen har alltid varit reformismens akilleshäl. I och med detta var den Andra Internationalen död och begraven.

Anti-imperialistisk enhetsfront Den kommunistiska internationalen utvecklade under sin sunda leninistiska period taktiken med den antiimperialistiska enhetsfronten. Om den lokala borgerligheten verkligen beslutar sig för att ta kamp mot en imperialistisk ockupationsmakt kan och bör arbetarklassen genomföra gemensamma aktioner med dem för det gemensamma delmålet - att driva ut kolonialherrarna eller den imperialistiska makten. Men det är absolut otillåtet att ge upp sitt politiska och organisatoriska oberoende i sådana tillfälliga allianser. Det kan heller inte vara fråga om att klasskampen i det egna landet tar paus på något sätt. Allt annat är inte enhetsfront utan folkfront det vill säga arbetarrörelsens kapitulation inför bourgeoisin och småbourgeoisin i namn av den antiimperialistiska kampen. I situationer av militära konflikter mellan en imperialistisk makt och ett kolonialt land innebär taktiken att ge kritiskt stöd till det koloniala landet. Vilket alltså betyder en beredskap till en enhetsfront med den lokala bourgeoisin mot den imperialistiska angriparen, runt det gemensamma målet att slänga ut denna angripare. Detta betyder inte stöd till regimen i politisk mening. Leninister stödjer bara det faktum att den tar aktion mot imperialismen. Man ska inte spara något krut på att kritisera dem som de borgare de är i övrigt. Ett av syftena med den antiimperialistiska enhetsfronten är att kommunisterna ska kunna vinna massan av arbetare och bönder till sin fana under kampens gång genom att visa vår överlägsenhet gentemot de borgerliga och småborgerliga ledarskapen. Under inga omständigheter får de ge upp det anti-kapitalistiska perspektiv vilket alltså betyder att den antiimperialistiska enhetsfronten endast är mycket tillfällig. Med hänvisning till bolsjevikernas nationalitetspolitik har de traditionella stalinistiska partierna hamnat i en tvåstadieteori för den koloniala revolutionen. De har vanligtvis velat skjuta upp allt vad klasskamp och socialism heter till efter att oberoende har uppnåtts. De har okritiskt svansat efter den lokala borgerligheten i sina länder. Denna förvrängning av leninismen har lett till otaliga förräderier mot revolutionära uppror med hänvisning till att socialismen inte stått på dagordningen.

Arbetarklass Lönearbetare som bara har sin arbetskraft att sälja, och inte har några arbetsledarbefogenheter eller stor självständighet i sin arbetssituation. Hit skulle även lägre tjänstemän kunna hänföras. I Sverige 1991 utgjorde arbetare och lägre tjänstemän 62 procent av de sysselsatta. På dess arbete vilar hela det borgerliga samhällets byggnad. Utan arbetarklassens arbete skulle det kapitalistiska samhället inte existera. Kapitalet utövar ett konstant tryck på proletariatet i sin strävan att intensifiera utsugningen och tvingar den enskilde proletären att gå samman med andra proletärer eller gå under. Samtidigt underlättas och stimuleras arbetarklassens kollektiva organisering och kamp av den kapitalistiska produktionsprocessens organisering av betydande delar av arbetarklassen i stora produktionsenheter. Konflikten mellan kapitalisterna och arbetarklassen, ena gången partiell och fragmenterad, andra gånger generaliserad, ena gången om löner och arbetsförhållanden och andra gånger uppflammande till en kamp på politikens arena och slutligen för statsmakten, är klasskampen – den skarpaste, tydligaste formen av klasskamp i den mänskliga historien. I kraft av sin nyckelroll i produktionsprocessen är arbetarklassen den enda klass som kan störta kapitalismen och befria hela den förtryckta mänskligheten från varje form av utsugning och träldom. Alla andra förtryckta skikt är bundna till det kapitalistiska samhället eller alltför splittrade, vilket gör dem oförmögna att föra en framgångsrik kamp mot sina kapitalistiska och imperialistiska utsugare. Många borgerliga och småborgerliga ideologer hävdar att arbetarklassen spelat ut sin roll som samhällsomstörtande klass och pekar på statistik som påstås visa arbetarklassens minskande roll. Men detta är antingen ett medvetet bedrägeri eller uttryck för demoralisering. Även om det är sant att dess traditionella kärntrupp, industriarbetarklassen, har minskat i storlek i de avancerade kapitalistiska länderna utgör den faktiskt en större andel av befolkningen även i dessa länder än den rys-ka arbetarklass som framgångsrikt genomförde den första socialistiska revolutionen i historien. Till detta kommer att arbetarklassen i vid bemärkelse, dvs i egenskap av löneslavar, utgör en stor och växande majoritet av befolkningen i alla utvecklade kapitalistiska länder, inklusive Sverige, och en betydande andel av befolkningen i många halvkoloniala länder. Sett i klasstermer är därför arbetarklassens position vida mer gynnsam nu än den var vid seklets början.

Arbetarråd Arbetarklassens revolutionära kamp måste, om den framgångsrikt ska slå sönder den kapitalistiska staten, överskrida ramarna för sina normala organisationsformer och finna former som drar in alla i kampen. Arbetarråden kan exempelvis starta som aktionsråd, som består av valda representanter för de som befinner sig i kamp och de som understöder kampen. Råden kan sedan utvecklas till att ta på sig alla i varje givet läge nödvändiga uppgifter för att säkra kampens seger: organisering av livsmedelsförsörjning, stödkampanjer, försvaret av de kämpande mot polis och svartfötter osv. Sovjeterna under ryska revolutionen är den mest kända typen av arbetarråd. Dess delegater valdes direkt och var avsättbara. De var befullmäktigade representanter för varje arbetsplats och stå under arbetarkollektivets kontroll. De samordnades i form av regionala och nationella råd, bestående av delegater från alla lokala respektive regionala arbetarråd. Dessa sovjet utgjorde grunden för skapandet av arbetarstaten. Från marxistisk synvinkel är arbetarråd en högre demokratisk form än exempelvis parlamentarismen, då de direkt involverar arbetarklassen i maktutövningen Arbetarråd kan bara uppstå vid den tidpunkt när massorna beträtt den revolutionära kampens väg. De kan bara överleva på grundval av en revolutionär situation. I alla betydande revolutionära strider som de utsugna och förtryckta fört har embryon till rådsorganisationer skapats. Genom sin blotta existens skapar råden omedelbart en situation av dubbelmakt. Genom sin karaktär skapar de möjligheterna för upprättandet av proletariatets diktatur och det socialistiska uppbygget av samhället. Men det är inte oundvikligt. Reformisterna och stalinisterna kommer, även om kampen placerat dem i ledningen för råden, att försöka göra sig av med de embryonala rådsorganisationerna, genom att antingen förvandla dem till medel för återställande av det borgerliga herraväldet (som mensjevikerna i Ryssland efter februarirevolutionen 1917 och majoritetssocialdemokraterna i Tyskland 1918), till fackföreningsliknande förhandlingsorgan (till exempel ledningen för Solidarnosc, efter grundandet av kommittéer som sträckte sig utöver fabriksnivån) eller till maktlösa organ för så kallad stalinistisk »folkmakt». Råd som saknar revolutionär ledning kan inte genomföra den socialistiska revolutionen.

Arbetarstat Begreppet bland marxister och trotskister används på två olika sätt, dels som ett politiskt begrepp, liktydigt med proletariatets direkta maktutövning eller diktatur, och som socialt, i bemärkelsen av en stat som försvarar socialiserade egendomsrelationer. De stater som existerade under stalinismen var inte arbetarstater i begreppets politiska betydelse, då arbetarklassen berövades den politiska makten, men de var det i begreppets sociala betydelse. Trotskister gör också en åtskillnad mellan en sund arbetarstat, där arbetarklassen innehar den politiska makten, och en degenererad eller deformerad arbetarstat, vilken är liktydig med stalinism.

Asiatiska produktionssättet Var Marx beskrivning av de jordbruksbaserade klassamhällena i främst Kina, Indien och Mellanöstern. Till skillnad från feodalismens uppdelning av makten mellan kung och adel, hade härskaren i det asiatiska produktionssätet mycket större makt, vilket också gav mindre makt åt städerna. I exempelvis Kina fanns det knappast någon adeln, och positioner inom byråkratin var inte ärftliga. Skillnaden handlar alltså mera om hur den härskande klassen eller klasserna är organiserade intern, snarare än om relationen mellan den härskande klassen och den exploaterade. Marx menade att dessa samhällena var statiska, eftersom de hindrande uppkomsten av en borgarklass som kunde hävda sig och till slut införa kapitalismen, men detta är en omtvistad fråga. Kritiker av Marx syn är att begreppet är alltför eurocentristisk, som har sin grund i föreställningen om en "orientalisk despotism". Senare forskning har visat att dessa samhällen inte alls varit speciellt statiska. Vissa marxistiska antropologer talar hellre om ett tributativt produktionssätt som både omfattar feodalismen och det asiatiska produktionssättet.

Arbetsvärdesläran Det var med arbetsvärdesläran som Marx ville förklara kapitalets exploatering av arbetarna. Marx menade att exploatering uppstår genom att arbetsvärdet på varan arbetskraft, som kan mätas i hur lång tid det tar att producera de varor som arbetskraften konsumerar, understiger arbetsvärdet av de varor som arbetskraften producerar. Detta kan illustreras av att arbetaren en del av arbetsdagen arbetar för att ersätta lönen (det variabla kapitalet, v), och den andra delen arbetar för kapitalisten (mervärdet, m). Mervärdeskvoten (m.k) är kvoten mellan mervärdet och det variabla kapitalet: m/v. Ju högre mervärdeskvot desto större exploatering. Mervärdeskvot och profitkvot är dock inte samma sak. Kapitalisten har nämligen inte bara utläggningar för det variabla kapitalet (arbetslönerna) utan också för det konstanta kapitalet (c) – råvaror, maskinförslitning, avbetalning för byggnad, etc (däremot inräknas räntebetalningar till mervärdet enligt den marxistiska teorin eftersom man här utgår från "totalborgaren"). Och profitkvoten är alltid lägre än (eller åtminstone lika med) mervärdeskvoten, vilket kan visas med enkel matematik: profitkvoten = m/(v+c) = m/v = mervärdeskvoten. Marx använde inte denna lära på ett deterministiskt sätt för att beskriva processerna i det korta mikroperspektivet. Istället talade han hela tiden om genomsnittsföretaget, genomsnittsprofiten, etc på en makronivå ur ett längre perspektiv. Se även "profitkvotens fallande tendens".

b

upp

Bolsjevism Kommer från det ryska ordet för majoritet, och har sitt ursprung från en kongress i London 1903, då partiet splittrades i två falanger. Splittringens grund var organisatoriska frågor, där bolsjevikerna menade att medlemskap i partiet skulle bygga på aktivitet och överensstämma med programmet, medan den andra riktningen som företräddes av mensjevikerna menade att även passiva, sympatisörer med mera skulle erbjudas fullt medlemskap. Med tiden så utvecklades det politiska skillnader vilket ledde till att partiet splittrades organisatoriskt 1912. Skillnaderna mellan inriktningarna blev allt större, bland annat så stödde inte mensjevikpartiets majoritet oktoberrevolutionen 1917. Idén med ett bolsjevikparti är att arbetarklassen behöver ett förtruppsparti som kan leda den i klasskampen. Detta innebär inte att vi menar att en liten minoritet kan ta makten åt arbetarklassen genom en statskupp. Till skillnad från den franske revolutionären Blanqui som levde på 1800-talet menar vi att detta är vare sig möjligt eller önskvärt. Enligt bolsjevismen så behövs det ett avantgardeparti som kan dra lärdomar av klasskampens historia. Se även demokratisk centralism och kader.

Bonapartism Bonapartism gör entré på den historiska scenen då två lägers skarpa strid så att säga höjer statsmakten över nationen, och till synes garanterar den en fullständig oavhängighet av klasser - i realiteten endast den nödvändiga friheten för ett försvar av de privilegierade. Borgerlig bonapartism berövar borgarklassen den politiska makten och upprättar sin egen diktatur, dvs försvarar kapitalismen med sina egna metoderDen är en polis- och militärstyre som huvudsakligen stödjer sig på bajonetterna. Bonapartiststyrena saknar fascismens sociala förankring och blir mer instabila till sin natur. Kännetecknande för ett bonapartistiskt ledarskap är dess manövrerande mellan olika klasser och sociala skikt. Varje fascistisk diktatur måste med oundviklighet förvandlas till bonapartism, då dess terror omöjliggör större folkligt stöd i längden. Därmed inte sagt att alla bonapartistiska regeringar börjat som fascistiska. De många militärdiktaturerna i Sydamerika fram till 80-talet visar det. De var ett resultat av väpnade intriger och kupper inom officerskårerna och delar av de härskande klasserna, inte av småborgerliga militanta massrörelser. Hur som helst kopierar bonapartismen de flesta av metoderna ur fascismens arsenal (tortyr, mord, förföljelse etc).

Borgarklassen Äger produktionsmedel samt exploaterar och kontrollerar arbetskraft. Exploaterar så många att den i princip kan dra sig undan från produktivt arbete. Utgör inte mer än en halv eller en procent av befolkningen i de flesta västländer.

Borgerliga revolutionerna När det utvecklades nya produktivkrafter i städerna, som hantverkarnas växande industriproduktion och det ökande varuutbytet, begränsade de gamla feodala produktionsförhållandena möjligheterna att kunna hyra arbetskraft, möjligheterna för arbetskraften att röra sig geografiskt och för städernas invånare att fritt köpa och sälja jord. Feodalherrarna begränsade också handeln mellan olika regioner genom att ta ut tullar för varor som fraktades genom deras landområden. Det uppstod alltså en motsättning mellan produktivkrafternas utveckling och de gamla produktionsförhållandena. Den här motsättningen ledde emellertid inte automatiskt till en förändring av den sociala strukturen. Invånarna i städerna var tvungna att bli medvetna om vad och vilka det var som hindrade deras intressen, och de var tvungna att handla kollektivt och på ett kraftfullt sätt för att göra något åt de här hindren. De borgerliga revolutionerna i Storbritannien på 1600-talet och i Frankrike 1789 svepte undan de gamla feodala resterna, och öppnade vägen för en kapitalistisk ekonomisk expansion. När väl kapitalismen hade etablerats i ett antal länder fanns det inga sociala krafter som kunde hindra att den, pga sin dynamiska karaktär, överfördes till övriga länder.

Brest-Litovsk-freden Bolsjevikernas maktövertagande i oktober 1917 hade varit en förhållandevis enkel historia. Nu stod stod bolsjevikerna inför den betydligt komplicerade frågan om att överleva vid makten. Revolutionsregeringen inledde omedelbart förhandlingar med centralmakterna - Tyskland och Österrike-Ungern - om att få slut på kriget. Dessa fördes i den polska staden Brest-Litovsk. Förhandlingarna kom omedelbart att utlösa en allvarlig kris inom bolsjevikpartiet. En flygel av partiet, som kallade sig för vänsterkommunister, ville föra ett "revolutionärt krig" mot centralmakterna och betraktade varje tanke på ett fredsavtal som ett förräderi. Majoriteten slöt dock till slut och med stor tvekan upp bakom Lenins krav på att ett fredsavtal skulle undertecknas. Lenin fick till slut majoritet för sin ståndpunkt sedan tyskarna återupptagit krigföringen och ryckte fram utan att stöta på annat än marginellt motstånd.

Byråkrati En byråkrati kan sägas vara en organisationsform där administrationen skilts ut från de mål och intressen organisationen har satts upp för att företräda. En översättning av ordet byråkrati är förvaltningsstyre, vilket ger en bra bild av vad det rör sig om. Förvaltarna kan ha anlitats utifrån och är i så fall ett främmande element i organisationen. Byråkraterna äger inte organisationen. Eftersom deras intressen inte automatiskt överensstämmer med organisationens behövs någon form av kontroll över dem. För att denna kontroll ska kunna vara hanterlig uppdelas förvaltningen i olika hierarkier där det undre skiktet lyder det övre. Den byråkratiska organisationsformen är en konsekvens av kapitalismens utveckling, där arbetsuppgifterna alltmer delas in i sina minsta beståndsdelar och separeras från varandra så att allt sammanhang till slut försvinner för de enskilda (dvs alienation!). Eftersom byråkratin inte "äger" organisationen betyder det att den ofta kan framhäva sina egna intressen på bekostnad av organisationens officiella mål. En byråkrati åtnjuter sina privilegier genom maktmissbruk. I många fall kan arbetarbyråkratin föra en linje som direkt missgynnar löntagarna, vilket kan ge upphov till skarpa konflikter med basen inom organisationen. Arbetarbyråkratin har dubbla sociala rötter. Å ena sidan är dess privilegier beroende av status quo och av kapitalismens fortsatta existens. Å andra sidan får den sina privilegier just som kapitalisternas lakej inom arbetarklassen, den har med andra ord starka intressen av att behålla sin bas bland arbetarna. Därför befinner den sig i en rävsax. Utan röster från arbetarna, utan facklig bas skulle tusentals byråkrater mista sina välbetalda positioner. En byråkrati kan liknas vid en parasit. En parasit som suger ut så mycket blod av sin värd att den sistnämnde dör kommer ju själv att gå under. Den tjänar därför på att begränsa sitt parasiterande. En parasit kan förstås hitta en annan värd, men det är inte alltid detta är möjligt. Alla organisationer behöver inte ha byråkratier. En organisation som styrs och administreras direkt av sina medlemmar behöver inte anställa en byråkrati med skilda intressen från organisationen. När alla är byråkrater är ingen byråkrat, som Lenin sa.

Bytesvärde och bruksvärde Bruksvärde uttrycker den nytta någon har av en vara eller ett ting. Bytesvärde uttrycker det värde som en vara har i sin egenskap som vara, dvs ett ting som bytes mot ett annat ting eller värde. Det som ger en vara dess bytesvärde framför allt den mängd genomsnittlig, samhällelig arbetstid den innehåller. Det är bara arbetet som är källan till bytesvärde (åtminstone i abstrakt mening), medan bruksvärdet också kan ha andra källor (främst naturen). Maskiner kan i sig aldrig skapa nytt bytesvärde (men däremot nytt bruksvärde), utan bara till varorna tillföra det värde som motsvarar produktionen av dem själva, dvs det arbete som har lagts ner för att tillverka dessa maskiner.

c

upp

d

upp

Dialektiken är läran om motsättningar och rörelse, därför är det en revolutionär lära. Det är motsättningar som driver utvecklingen framåt, som gör att världen förändras. Den borgerliga vetenskapen utgår oftast ifrån att olika samhällsfenomen är isolerade från varandra, tex att staten inte har någonting att göra med hur klasstrukturen ser ut i övriga samhället. Dialektiken – däremot – utgår från ett helhetsperspektiv, att olika delar hänger samman och växelverkar med varandra. Dialektiken lär oss att kombinera logikens slutledningar på ett sätt som för vårt tänkande närmare den ständigt föränderliga verkligheten. Vi kan använda logiken för att nå en mer och mer preciserad och komplex bild av verkligheten. Men verkligheten låter sig aldrig beskrivas på ett exakt och entydigt sätt. Varje objekt innehåller oändligt många punkter och existerar under oändligt många tidsögonblick, och det kommer aldrig vara möjligt att nå kunskap om oändligt många moment. Formallogiken utgår ifrån att "A" alltid är lika med "A", och att "A" inte kan ha två motsatta egenskaper samtidigt; "A" måste antingen ha den ena egenskapen eller den andra. Men "A" är aldrig helt lika med "A". Detta stämmer bara inom vissa gränser. Ett äpple är aldrig likadant som ett annat äpple. En kapitalism eller aldrig lik en annan kapitalism. En kapitalism är aldrig heller lik sig själv, eftersom den ständigt förändras och ändrar egenskaper. Det är genom att innehålla sin egen negation, sin egen motsättning, som olika fenomen kan förändras. Motsättningar bildar en enhet vilken därför är motsägelsefull. Redan antikens greker konstaterade att rörelse är omöjlig. En pil som skjuts ut mot en måltavla kan ju logiskt sett bara befinna sig på en punkt i taget. Men hur kan den då ta sig från en punkt till en annan? Alltså måste den stå stilla. Detta kan bara lösas om man konstaterar att pilen kan befinna sig på två punkter samtidigt, genom en motsägelse. Kapitalismen kan komma att förändras och ersättas av ett annat system just emedan den innehåller och producerar sina egna negationer: dess inre ekonomiska motsättningar samt en arbetarklass och en politisk rörelse som potentiellt skulle kunna störta den. "Ren" kapitalism skulle aldrig kunna förändras. Formallogiken kan därför aldrig förklara hur ett system kan bli ett annat.

Disproporationalitet Marx menade att den ekonomiska krisen kan utlösas av att olika disproportionaliteter uppkommer mellan olika brancher, att för mycket produceras inom ett fält och för lite inom ett annat, att kapitalet plötsligt drar sig tillbaka från en sfär till en annan och/eller att en obalans uppkommer mellan konsumtions- respektive kapitalsektorn. Några marxistiska ekonomer har försökt bygga vidare på det och gjort det till den grundläggande orsaken bakom kapitalismen kriser.

e

upp

Ekonomismen vill begränsa arbetarkampen till det fackliga planet. Reformismen inser vikten av att arbetarna organiserar sig självständigt på det politiska planet, vilket framför allt innebär bildandet av ett parti som är organisatoriskt oberoende av borgarklassen. Reformismen representerar i viss mån en högre klassmedvetenhet än ekonomismen. Ekonomismen avspeglar en skråmentalitet bland arbetare, en strävan att förbättra förhållandena för den egna yrkesgruppen, medan reformismen representerar en utveckling där arbetarklassen börjat uppträda i nationell skala och de politiska behov som skapats därur. Ekonomismen motsätter sig att självständigt organisera sig på det politiska planet. I val kan den stöda borgerliga partier eller inga alls. Den markerar ett stadium där arbetarna ännu inte riktigt uppträder som en klass för sig, de är ännu alltför uppsplittrade längs yrkesmässiga, regionala eller religiösa gränslinjer. Ekonomismen är därför ingen egen ideologi eller något enhetligt tankesätt, den är snara motsatsen.

Enhetsfront En av Kommunistiska Internationalens viktigaste politiska bidrag till marxismen var taktiken med enhetsfronten. Ultimatism och proklamationspolitik är helt främmande för den leninistiska traditionen. På 20-talet förespråkade Komintern att kommunistpartierna skulle försöka samarbeta i konkret handling med de socialdemokratiska partierna. Syftet var att stärka arbetarkampen för konkreta krav genom att tillfälligt överbrygga en del av de motsättningar som uppkom inom klassen till följd av arbetarrörelsens splittring i två partier. Under kampens gång skulle kommunisterna få gott om tillfällen att demonstrera sin överlägsenhet i politik och taktik. Reformisterna däremot skulle visa sin svekfulla och vacklande natur. På så sätt skulle de socialdemokratiska massorna vinnas till kommunismens fana - inte genom ultravänsteristisk plakatpolitik, utan genom att kommunisterna kämpade sida vid sida med andra arbetare. Kommunisterna ställde därför hela tiden politiska krav gentemot de reformistiska ledarna för att sätta dem på prov och avslöja dem.

Enkel och utvidgad reproduktion Begrepp som Marx använde i Kapitalet, andra bandet. Enkel reproduktion råder när kapitalisterna inte ackumulerar, utan konsumerar hela mervärdet som de sugit ut från arbetarna. Kapitalet reproduceras, men utvidgas inte. Ett sådant förhållande uppträder dock endast i undantagsfall. Konkurrensen tvingar kapitalisterna att ackumulera. Då råder utvidgad reproduktion av kapitalet.

Exploatering Används bland marxister för att beteckna förhållande mellan kapital och arbete, där kapitalet exploaterar mervärde från arbetaren. Men det finns också andra former av exploatering som identifierats av marxister. I förkapitalistiska samhällen exploaterades underklassen genom direkt tvång, i form av slaveri eller livegenskap. Både kapitalistisk och förkapitalistisk exploatering bygger dock på våld, indirekt under kapitalismen genom kapitalistens ägande av produktionsmedlen som ytterst genom våld försvaras av staten. All form av social stratifiering behöver inte nödvändigtvis behöver tyda på exploatering. I fallet då människors arbete är olika effektivt men där inga relationer eller bytesförhållanden råder mellan dessa är detta ganska självklart. Men det finns gränsfall. I ett stamsamhälle där medlemmarna frivilligt belönar en hövding kan detta ge upphov till social stratifiering utan att detta samtidigt skulle utgöra ett exploateringsförhållande. Stammedlemmarna må vara lurade, men de har alltid valet att sluta belöna sin hövding utan att det får några våldsamma följder. Det är just när hövdingen, uppbackad av en mindre skara, hotar de enskilda stammedlemmarna med fysisk bestraffning om de inte belönar honom som man enligt min mening kan prata om exploatering. Definitionen berör här också bara exploatering av andras arbete. En definition av t ex sexuell exploatering, exploatering av andra länders naturtillgångar eller av människors hälsa och psykiska välbefinnande skulle behöva utformas annorlunda.

f

upp

Fascismen är den borgerliga kontrarevolutionens mest militanta och blodiga form. Den innebär fysisk eliminering av arbetarrörelsen och vänstern, de demokratiska rättigheternas avskaffande och överhuvudtaget ohämmad terror även mot många liberala och borgerligt demokratiska krafter. Historiskt har kapitalistklassen spelat ut det fascistiska kortet som en sista utväg för att hindra arbetarrevolutionen. Som politisk rörelse står den för terror som metod och har en småborgerlig och trasproletär social bas, inte en proletär som vissa historieförfalskare har påstått. Hitler och Mussolini stod i spetsen för våldsamma utomparlamentariska massrörelser innan de kom till makten. Fotfolket utgjordes av förskrämd och ruinerad småborgerlighet och mellanskikt samt utslagna fd arbetare. Båda två finansierades av storkapitalet. Någon sammanhängande konsekvent ideologi finns egentligen inte. Fascismen är ett enda förvirrat misch-masch av idéer som plockats lite varstans ifrån. Naturligtvis finns dock hela tiden en reaktionär kärna av extrem nationalism, manschauvinism, våldsdyrkan osv. Denna kärna kan dock broderas ut med sådan retorik som för tillfället passar, oftast grov rasism men inte nödvändigtvis just det. Vanligt förekommande har varit plagiat från vänsterhåll i form av slagord mot det internationella kapitalet, miljövård, med mera. Men fascismen skall inte bedömas efter vad den säger sig stå för utan för vad den gör och vilka sociala krafter den representerar. Fascismen är inte ett specifikt politiskt program. Den innebär blodig terror gentemot vänstern, invandrare, homosexuella, handikappade och andra "misshagliga" grupper.

Feminism Ursprungligen har feminismen ("den första linjens feminism") varit en ideologi som ensidigt betonat motsättningen mellan män och kvinnor. Den har haft sin bas inom kapitalistklassens, småbourgeoisiens och mellanskiktens kvinnor som ett uttryck för deras aspirationer att göra karriär och uppnå individuell frigörelse inom det kapitalistiska systemet. Feminismen har då eftersträvat att uppvärdera den "kvinnliga särarten", t ex skulle hemarbetet och typiska kvinnosysslor betonas som positivt kvinnliga. Därmed kunde denna feminism i flera sammanhang spela en reaktionär roll i förhållande till kvinnans verkliga frigörelse. "Den andra linjens feminism" representerar delvis ett avsteg från den ursprungliga feminismen, och istället satt som mål ett fullkomligt upphävande av genussystemet, av alla mans- respektive kvinnoroller. Den andra linjens feminism har därför oftast varit vänstervriden. En bred definition av feminismen omfattar alla som anser att det finns ett strukturellt kvinnoförtryck och vill avskaffa det. Enligt en sådan definition är marxismen feministisk. Många feminister menar dock att marxismen inte är feministisk, eftersom marxister lyfter fram klassfrågan som den primära, att de ser kvinnoförtrycket som en aspekt av klassförtrycket (även om marxister inte är reducerar frågan till det). Men en sådan definition av feminismen innebär att man lägger i någonting mera i begreppet feminism, som omfattar bara de som vill se kvinnofrågan som en separat fråga fristående från andra förtryckarmekanismer. En sådan definition av feminismen är influerad av idealism och postmodernism, vilka ser de olika förtryckarstrukturerna som fristående från varandra, och som förklarar dessa förtryck inte primärt utifrån materiella omständigheter (som marxismen gör) utan utifrån tankesättet (lingvistiska strukturer).

Feodalism Under feodalismen uppträdde andra klassrelationer, mellan feodalherrarna och de livegna. Till en början kunde systemets införande leda till en höjning av produktiviteten inom jordbruket, och spelade då en progressiv roll för samhällsutvecklingen. I det feodala samhället hänförde sig produktivkrafterna huvudsakligen till jordbruksproduktionen. De flesta människor arbetade med jorden, och de använde primitiva redskap. Bonden var själv det huvudsakliga produktionsredskapet. I en situation där det fanns relativt gott om jord men knappt om arbetare, var det största problemet för jordägarna att skaffa sig tillräckligt många som arbetade på deras jord. Produktionsförhållandena i det feodala samhället speglade detta behov hos jordägarna av att ha tillräckligt med arbetande bönder. De olika ekonomiska enheterna var självförsörjande. Bönderna hade själva kontrollen över produktionsmedlen, och behövde därför inte tvingas till att sälja sin arbetskraft. Feodalherrarna kunde inte heller "avskeda" sina bönder, dvs att fördriva dem från jorden, bla av den enkla anledning att det inte fanns någon fri arbetskraft som kunde ersätta dessa. Det enda sättet för feodalherrarna att öka sina inkomster var att antingen öka exploateringen av "sina" bönder eller att erövra nya landområden. Inget av dessa förehavanden ledde till en ökad produktivitet. De feodala relationerna hindrade därför en dynamisk ekonomisk utveckling.

Fjärde Internationalen 1938 hölls Fjärde Internationalens (FI) grundningskongress. I sina led kunde den räkna den tidens modigaste och mest oförsonliga klasskämpar och kommunister. I stället för att bli planetens viktigaste kraft degenererade och splittrades den världstrotskistiska rörelsen i början på 50-talet. Fjärde internationalen var ingen massinternational. Dess grundläggande styrka var dess program, dess vidareförande av den revolutionära marxismen och dess härdade kader, 1930-talets bästa klasskämpar. Därur erhöll Fjärde internationalen kraften, och riktades genom övergångsprogrammet mot att leda miljoners kamp, för att i hettan av ett revolutionärt uppsving, framkallat genom det imperialistiska världskriget, snabbt omvandlas till en massinternational. Detta perspektiv förverkligades inte. Under åren 1938-43 decimerades Fjärde internationalens bästa kadrer (inklusive Trotskij) fysiskt genom stalinisternas och imperialisternas förenade ansträngningar på båda sidor av krigsfronterna. Dessutom förverkligades inte det revolutionära uppsvinget efter kriget, vare sig i Europa eller Amerika, i förväntad utsträckning. Efter kriget fanns det två utvecklingstendenser, för vars förståelse arvet efter Trotskij inte kunde förbereda rörelsen och göra det möjligt för den att programmatiskt formulera ett svar. Den ena var den borgerligt demokratiska kontrarevolutionen i Väst, under skydd av USA-imperialismens hegemoni, följd av ett långt ekonomiskt uppsving och inte av ett sammanbrott (vilket Trotskij hade förutsatt). Den andra var stalinismens kontrarevolutionära utbredning i Östeuropa och Asien. Fjärde internationalen konfronterades med denna oväntade utveckling och misslyckades med att utveckla nya perspektiv och började därefter anpassa och förändra sitt program i förhållande till ledningarna inom olika områden av den internationella klasskampen – den stalinistiska byråkratin i Jugoslavien, småborgerlig nationalism i de koloniala och halvkoloniala länderna och de stalinistiska och socialdemokratiska partierna i de imperialistiska länderna. Dessa programmatiska anpassningar sedan 1948, efter den andra världskongressen, urholkade Fjärde internationalens revolutionära politik och förorsakade dess nedsjunkande i centrism. På världskongressen 1951 fastställdes denna centrism, särskilt i förhållande till stalinismen, när Fjärde internationalen förklarade att ingen politisk revolution eller något trotskistiskt parti fordrades i Titos Jugoslavien. Ingen sektion av Fjärde internationalen bekämpade denna urartning i centrism utifrån en revolutionär grundval. Den genom urartningen framkallade krisen ledde 1953 till en splittring. På den ena sidan stod Pablos och Mandels internationella sekretariat och på den andra den »ortodoxa» Internationella kommittén, bestående av SWP(USA) och de av Gerry Healy och Pierre Lambert ledda grupperna i Storbritannien och Frankrike. Konflikten mellan dessa båda sidor var i grund och botten av organisatorisk natur. Båda sidor deklarerade sin fulla lojalitet gentemot de centristiska ståndpunkterna från kongressen 1951. Därför förkroppsligade ingen sida trotskismens vidareförande. Sedan 1951 har det därför inte funnits någon sådan kontinuitet på det internationella planet. I dag finns ett otal konkurrerande politiska tendenser som åberopar sig på traditionen från FI:s grundande.

Första Internationalen Internationella arbetarassociationen, även kallad Första Internationalen, bildades 1864. Den bestod av ett antal olika tendenser av både facklig och politisk natur. Marx anhängare spelade dock en tongivande roll. Första Internationalen lyckades aldrig få någon massanslutning. Pariskommunens fall hade en chockartad effekt på arbetarrörelser i alla länder och bidrog därför till att isolera Internationalen. Anarkisternas fraktionalism blev dessutom allt mer besinningslös. 1876 upplöstes så Internationalen tillfälligt. En av vinsterna med den var att Marx och Engels vetenskapliga socialism hade fått kärnor av anhängare i ett flertal europeiska länder. Detta, tillsammans med de organisatoriska erfarenheterna, kunde förbereda marken för en ny international.

g

upp

Genus Om könet hos en person bestäms av biologin, så är genus bestämt av kulturella och sociala faktorer. Vissa hävdar att även genus är bestämt av biologin, men det är något som marxister har argumenterat mot. Ett genussystem förändras med samhällets utveckling. Att ha ett genusperspektiv innebär, i likhet med att ha ett klassperspektiv, att man också är medveten om de socialt hierarkiska relationerna mellan män och kvinnor.

Gerillaism Gerillaismen var en utbredd rörelse i tredje världen, men har det senaste decenniet varit på nedåtgående.Gerillaismen är i grunden en kampmetod bland bönder. Den har en delvis hemlig och konspiratorisk karaktär, vilket avspeglar dess materiella förutsättningar. Byarna ligger splittrade och det är i princip omöjligt att uppbåda en samlad kollektiv aktion. Gerillaismen skiljer sig därför från de flesta av arbetarnas kampmetoder; strejker, ockupationer och andra kollektiva handlingar. Marxister har alltid menat att det är arbetarklassen som behöver spela den ledande rollen i en revolution. Detta är inget argument mot gerillaism, men det är ett argument mot att göra gerillaismen till den huvudsakliga kampmetoden. Tyvärr har många gerillarörelser negligerat arbetarkampen i städerna, vilken oftast varit mer slagkraftig och fruktbar än den mer uppsplittrade gerillakrigföringen. Varje konspiratorisk rörelse har också svårt att bevara demokratiska beslutsformer. I många länder där gerillor tagit makten har den odemokratiska strukturen överförts till det nya samhällsstyret, ofta har man bara kopierat stalinismen i Sovjet. Det är bara arbetarklassen som kan stå för en genuin, demokratisk revolutionär ledning. Arbetarnas kamp och organisationer kan på ett helt annat sätt kontrolleras underifrån, pga den kollektivism som råder där. I diskussionen om gerillakrigföring brukar man skilja på två strategier: "folkkriget" respektive "foco". Det förstnämnda innebär en masslinje, att involvera så breda skikt av landsbygdsbefolkningen som möjligt, helst hela byar, där i stort sett alla har en uppgift. Vietnamesernas krig mot USA är det klassiska exemplet. Foco-strategin är dess raka motsats. Den bygger på små enheter som självmant och djärvt utmanar militärmakten. Den bygger på att inte involvera massan av fattigbönder annat än i form av passivt stöd. Che Guevara är focoismens mest kända förespråkare.

h

upp

i

upp

j

upp

k

upp

Keynsianismen Under 50- och 60-talet dominerade en syn bland ekonomerna att staten genom en aktiv finans- och penningpolitik kunde kraftigt dämpa konjunktursvängningarna. Om det rådde arbetslöshet, men ingen inflation, skulle regeringen öka de statliga utgifterna, minska skatterna och låta det underskott som därmed uppkom att stimulera ekonomin. Om däremot inflationen började bli alltför hög, men ingen arbetslöshet rådde, så skulle regeringen minska de statliga utgifterna, öka skatterna och låta det uppkomna budgetöverskottet dämpa efterfrågeöverskottet. Denna syn har benämnts av en del som keynesiansk. Det finns dock flera problem med denna politik. Den kräver en precis statlig planering inom ramen för den kapitalistiska ekonomin, som ju till sin karaktär är anarkistisk och oplanerad. Varje interventionistisk åtgärd har en fördröjningseffekt mellan det att information insamlas och att åtgärderna får full effekt. Detta betyder t ex att ökade statliga utgifter som syftar till att ta ut ekonomin ur en recession istället kan överstimulera en högkonjunktur. Vissa marxister har också hävdat att de ökande budgetnedskärningarna under den sena högkonjunkturen, och olika åtgärder för att dämpa lönetrycket för att minska överhettningen i ekonomin och återupprätta kapitalets profiter, förbereder grunden för en lågkonjunktur, och att därför den finansiella politiken delvis kan spela en procyklisk roll. Det finns ingen klass-neutral finanspolitik (statens sätt att påverka ekonomin genom sina inkomster och utgifter), och det är normalt sett borgarklassen som främst kommer att tillgodoses av staten. Keynsiansimen är inte automatiskt arbetarvänlig. Keynes själv förespråkade en inflatorisk urholkning av reallönen genom att staten ökade penningmängden med motiveringen att en direkt nominell lönesänkning skulle arbetarna inte acceptera. I USA har staten framför allt expanderat genom militära satsningar (s k "negativ keynisanism"), som skapat superprofiter hos den militära industrin. Det är ett historiskt faktum att andra världskrigets militära utgifter var det som drog upp USA ur 30-talsdepressionen. Det är också ett historiskt faktum att de starka uppgångarna och de milda nedgångarna i den amerikanska ekonomin under 50- och 60-talet var starkt understödda av kalla krigets utgifter, främst i samband med Korea- och Vietnamkriget. En expansion av den offentliga sektorn kommer alltid att delvis konkurrera med det privata näringslivet och sålunda att bekämpas. Kapitalistklassen kan på olika sätt sabotera en politik den starkt ogillar genom att minska sina investeringar och flytta kapital utomlands. Den keynesianska stimulanspolitiken har lett till ökad statsskuld och ökad inflation. För enskilda regeringarna har det alltid varit lättare att öka budgetunderskottet under en lågkonjunktur än att ha ett motsvarande budgetöverskott, som keynesianismen förutsätter, under en högkonjunktur. Globaliseringen av världsekonomin har gjort det mycket svårare för regeringarna att föra en annorlunda politik än i andra kapitalistiska stater. Kapitalet har idag mycket lättare att tvinga olika nationalstater att föra en kapitalist-vänlig politik. En mottendens till detta är dock den regionalisering av världsekonomin, där olika nationalstater försöker samverka, som sker, t ex i form av EU.

Klass Marx gav själv aldrig en klar definition av vad han menade med "klass". Det finns åtminstone tre sätt han har använt sig av begreppet:
1) Som ett sociologiskt begrepp, en klass i sig, i ett mer vardagsmässigt språkbruk för att påvisa de sociala orättvisor som finns i samhället och för att förklara den sociala utvecklingen.
2) Som ett politiskt begrepp, där klass ses som en historisk aktör som förändrar samhället, en klass för sig. I Louis Bonapartes 18:e Brumaire använder sig Marx av ett politisk kriterium, som han härleder ur de ekonomiska förhållandena, i bedömningen om huruvida de franska bönderna utgjorde en klass eller inte: "För såvitt miljoner familjer lever under ekonomiska existensbetingelser, som skiljer deras levnadssätt, deras intressen och deras bildning från de andra klassernas och ställer dem i fientligt förhållande till dessa, bildar de en klass. För såvitt det endast finns ett lokalt samband mellan småbönderna, för såvitt inte överensstämmelsen i deras intressen skapar någon gemenskap, någon nationell förbindelse och någon politisk organisation bland dem, bildar de inte någon klass." I Filosofins Elände görs en åtskillnad mellan klass i sig och klass för sig: "De ekonomiska förhållandena har till en början förvandlat massan av befolkningen till arbetare. Kapitalets välde har för denna massa skapat en gemensam situation, gemensamma intressen. Så är denna massa gentemot kapitalet redan en klass, ehuru ännu inte för sig själv. I kampen... samlas denna massa, konstituerar sig som en klass för sig själv. De intressen den försvarar blir klassintressen." Här analyseras partier och individer utifrån klasskampen. En sådan analys tenderar att dikotomisera klassbegreppet, eftersom varje motsättning och konflikt har en bipolär karaktär.
3) Som ett vetenskapligt begrepp, på en strukturell nivå där de enskilda detaljer abstraheras bort. Klassbegreppet används här som ett verktyg för att nå en förståelse av komplexa sociala fenomen. Klasserna analyseras utifrån samhällets grundläggande ekonomiska struktur: produktivkrafter, arbetsdelning, relation till produktionsfaktorerna (i synnerhet egendomsförhållandena) och fördelning av produktionsresultatet.

Klassamhällets uppkomst Klassamhället uppkom när den sociala stratifieringen hade nått ett visst stadium, när klara egendomsrelationer hade uppstått främst mellan dem som exploaterade och dem som exploaterades. Uppkomsten av klasser krävde en viss produktionsnivå, som kunde skapa ett överskott av resurser så att några inte behövde arbeta för sitt uppehälle. Klassamhället skapade ett behov av en organiserad våldsapparat, staten, som kunde försvara de rådande förhållanden gentemot de egendomslösa och gentemot andra folk. De första civilisationerna var därför också de första klassamhällena. Mycket tyder på att de första staterna inte uppkom på ett friktionsfritt sätt, utan att de föregicks av hård och blodig kamp mellan olika samhällsgrupper.

Klassformering, klassers formering till kollektiva organiserade aktörer inom en klasstruktur.

Klasskamp Det är klasser och klasskampen som driver fram kvalitativa förändringar i produktionsförhållandena. En klass eller en grupp som tjänar på en viss samhällsstruktur kommer inte att frivilligt ge upp sina privilegier. För att bryta de förstnämndas motstånd behöver en klass organisera en rörelse som kan störta den gamla strukturen och ersätta den med en ny. Människor kan emellertid ha en liknande ekonomisk situation utan att de klarar av att agera samfällt för sina intressen. I marxistisk mening utgör de bara en klass i sig. För att uppträda som en klass för sig behöver dessa människor bli medvetna om sina klassintressen – att dessa intressen skiljer sig och står i motsättning till andra klassers intressen – samt att agera samfälld för dessa intressen. Det är först då en klass kan bli en historisk aktör.

Klassmedvetenhet, människors förståelse av deras klassintressen inom en klass.

Kommunism Under den socialistiska fasen kommer produktivkrafterna att behöva utvecklas för att tillfredsställa de behov kapitalismen inte kunnat stilla. Först när alla de mänskliga materiella behoven kan tillfredsställas kan socialismen övergå i en kommunistisk fas, där staten också dör bort fullständigt. Först då kan samhället helt överskrida den borgerliga rättens trånga horisont och fungera efter devisen: "av var och en efter hennes förmåga, åt var och en efter hennes behov". Kommunismen är ett stadium där människors kreativitet och ideella verksamhet kan frigöras från det ekonomiska nödtvånget. Människan kan då ägna sig åt annat än att jaga efter materiell tillfredsställelse och istället expandera på det ideella och sociala planet, att ägna sig åt det som gör henne till människa. Först då kan man säga att människans "förhistoria" tagit slut och att hennes "verkliga historia" har börjat.

Konstituerande församlingen Efter oktoberrevolutionen var den nya regimens första större utmaning var frågan om den konstituerande församlingen. Den provisoriska regeringen hade försökt förhala dess sammankallande så länge som möjligt, medan bolsjevikerna envetet krävt dess snara inkallande. Kort efter maktövertagandet hölls äntligen val till den konstituerande församlingen. Men valresultatet resulterade i revolutionsmotståndarna fick majoritet; SR och mensjevikerna fick tillsammans 62 procent av de 36 miljoner röster som avgivits mot 25 procent för bolsjevikerna. Det är möjligt att ett senarelagt val med sänkt rösträttsålder - vilket Lenin krävt men inte fått gehör för inom bolsjevikledningen - hade resulterat i en annan sammansättning, som inte minst speglat radikaliseringen på landsbygden och det växande stödet till SR-vänstern. SR hade splittrats först efter valet och då först hade SR-vänstern framträtt som ett självständigt parti. Detta var något som otvivelaktigt gynnat SSR:s högerflygel. Valet visade i vilket fall som helst att industristädernas majoritet och mer än halva armén stod bakom bolsjevikerna. Ställda inför fullbordat faktum hade bolsjevikerna egentligen bara en enda handlingsmöjlighet: att upplösa församlingen sedan den klart visat att den konstituerande församlingens majoritet var motståndare till den revolution som hade arbetarnas och bondemassornas stöd. Att erkänna församlingens legitimitet hade inneburit att överlämna makten åt revolutionens motståndare. Ett steg som inte bara var otänkbart med tanke på de verkliga styrkeförhållandena, utan antagligen också splittrat bolsjevikpartiet och sovjeterna. Efter en dags förhandlingar, under vilka majoriteten som väntat förkastade sovjetregeringen och dess åtgärder, och både bolsjeviker och vänster-SR lämnade församlingen, upplöstes den. En av medlemmarna av vaktstyrkan, anarkisten Zheleznijakov, förklarade att vakterna var trötta och ledamöterna därför måste lämna lokalen. Församlingen upplöstes i förvirring alltmedan åhörarna på balkongerna unisont vrålade: "Det räcker! Det räcker!" Först dagen därpå upplöste sovjetregeringen formellt församlingen. Från och med nu kunde frågan om vem det egentligen var som skulle ha makten, de arbetande eller borgarna och jordägarna, bara avgöras med vapen. I södra Ryssland och Finland hade inbördeskriget redan börjat.

Krigskommunismen Inbördeskriget efter ryska revolutionen fick den ryska ekonomin att slutgiltigt bryta samman. I ett förtvivlat försök att få kontroll över ekonomin förstatligade bolsjevikerna alla företag, och började tvångsrekvirera spannmål till städernas svältande befolkningar. Denna i grund och botten desperata politik av rekvisitioner, ransoneringar, extrem centralisering, chockmetoder och ständiga improvisationer, kom att gå under namnet krigskommunism. Spannmålsrekvisitionerna kunde dock inte annat än stöta bort bönderna, i synnerhet som den ofta tog sig helt okontrollerade former och lämnade dem helt helt barskrapade. Det växande missnöjet hölls dock delvis tillbaka av att bönderna insåg att bolsjevikerna utgjorde deras enda skydd mot de gamla jordägarnas återkomst. Allt eftersom inbördeskriget fortskred och knappheten bredde ut sig, började även många arbetare känna en växande frustration över en situation som bara tycktes erbjuda krig, ransoneringar och hungersnöd. Inte så få gav bolsjevikerna skulden och lyssnade med ny uppmärksamhet på deras kritiker. Politiken under krigskommunismen övergavs så småningom. Den 10:e partikongressen beslöt samtidigt att överge krigskommunismen till förmån för den Nya Ekonomiska Politiken (NEP)

Kronstadt-revolten När väl de vita var besegrade och ryska inbördeskriget var på väg mot sitt slut, exploderade det pyrande missnöjet i öppen låga. En strejkvåg svepte över städerna, samtidigt som landsbygden kokade av revolter. Det är i det här sammanhanget man skall förstå Kronstadtrevolten i mars 1921. Bolsjevikerna som själva börjat ompröva krigskommunismen, stod plötsligt inför ett öppet myteri i vad som länge uppfattats som en av dess verkliga fästen, marinbasen och fästningen Kronstadt, som skyddade Petrograds inlopp. Kronstadt-matroserna krävde en "tredje revolution" för att få slut på bolsjevikernas styre. De krävde bland annat fria val till sovjeterna och slut på tvångsrekvisitionerna. Men var omöjligt för revolutionspartiet att abdikera. Än mindre var det berett att göra det. Med alla sina brister var bolsjevikerna det enda element som höll ihop det utmattade landet och utgjorde en spärr mot kontrarevolutionen. Revolten kom att sammanfalla med bolsjevikpartiets 10:e kongress som föregåtts av en offentlig och mycket frän debatt om perspektiven. Trots sina meningsskiljaktigheter slöt dock bolsjevikerna fronten. Hundratals kongressdelegater från såväl majoriteten som oppositionella riktningar som Arbetaroppositionen och Demokratiska centralister, anslöt sig till de styrkor som under Tuchatjevskijs befäl stormade det befästa Kronstadt. Den 10:e partikongressen beslöt samtidigt att överge krigskommunismen till förmån för den Nya Ekonomiska Politiken (NEP). Den innebar ett slut på rekvisitionspolitiken. Bönderna ålades att leverera en fast procentsats av sin skörd till staten, resten fick de behålla och sälja på marknaden. Privat handel och industri i mindre skala tilläts. Staten behöll dock kontrollen över ekonomins nyckelinstitutioner.

Kubanska revolutionen Den 26 juli 1953 stormades Moncada-Kasernen av en grupp unga rebeller under ledning av Fidel Castro. Denna händelse – oerhört heroiserad och mytomspunnen på Kuba – var inledningen till den process som till slut kom att störta Batista. Attacken misslyckades totalt. Rebellerna fängslades, torterade eller avrättades. Redan 1956 tvingades dock Batista till följd av ett massivt opinionstryck släppa de överlevande som genast begav sig till Mexiko, där de började bygga upp sin gerillagrupp med namnet 26:e julirörelsen. Gruppen vars kärna utgjordes av studenter från medelklassen höll aldrig kongress och publicerade inget program. Rörelsen var inte socialistisk, snarare nationalistiskt radikal. De viktigaste målen var införandet av parlamentarisk demokrati och en jordreform. Trots att gruppen fick sympatier från stora delar av befolkningen blev den aldrig någon massrörelse. Så sent som i juni 1958, ett halvår innan maktövertagandet, bestod gerillan bara av 300 man. När slutoffensiven inleddes i augusti hade rörelsen vuxit till 800 man. Från sin bas i Sierra Maestrabergen avancerade gerillan och vann seger efter seger mot den illa organiserade och odisciplinerade Batista-armén och nyåret 1958 föll Havanna i gerillans händer. Men den kubanska revolutionen var ingen arbetarrevolution. Även om Havanna dagarna före Batistas fall hade lamslagits av en generalstrejk var arbetarna snarast passiva åskådare till maktövertagandet. Den nya regeringen var inte socialistisk. Castro var mycket tydlig med att betona att det inte handlade om en socialistisk revolution. Han betecknade fascism, peronism och kommunism som totalitära ideologier främmande för honom. Den kubanska ledningen genomförde trots detta en rad radikala reformer för att förbättra villkoren för de fattiga och för att inskränka USAs inflytande på ön. Redan i juni 1959 inleddes vad som betraktades som revolutionens viktigaste uppgift, jordreformen. Den kubanska landsbygden var speciell på så sätt att det inte existerade någon egentlig bondeklass. Den beslagtagna jorden delades ut till småbrukare. Regeringen var redan från början tydlig med att man ville bryta Kubas beroende av USA som kontrollerade över 40 procent av den kubanska sockerodlingen och 45 procent av den kubanska industrin. Amerikanska industrier och amerikanska jordegendomar förstatligades delades ut till folket i den omfattande jordreformen. USA-regeringen svarade med att först skära ner sockerimporten för att sedan – när förstatligandena fortsatte – lägga embargo på handeln med Kuba som i sin tur svarade med att förstatliga alla USA-ägda industrier på ön. Det ekonomiska kriget hade nu drivits så långt att ingen av de två staterna kunde vidta några fler åtgärder. I det läget valde USA att övergå till rent militära medel. I april bombades Kuba, och 1500 CIA-tränade exilkubaner landsattes för att störta Castro. Operationen misslyckades dock radikalt p g a uteblivet folkligt stöd. Exilkubanerna besegrades efter några dagar. Revolutionen hade radikaliserats. Den amerikanska dominansen över Kubas ekonomi var så stark att Castro tvingades angripa kapitalismen när han genomförde sitt nationalistiska program. USA-imperialismens aggressioner hade drivit den kubanska ledningen i armarna på öststaterna, när man tvingades leta efter nya handelspartners. Men också en folklig rörelse underifrån bestående av lantarbetare och stadsproletariat hade drivit regimen i antikapitalistisk riktning. I slutet av 1961 började Castro officiellt kalla sig kommunist. De populära reformerna som regeringen genomförde bekostades med den ökade produktionen – som möjliggjordes av folkets entusiasm – och ekonomiska reserver från den batistiska eran. Under 70-talet började Kuba också alltmer kopiera den sovjetiska modellen. Samarbetet mellan de två länderna fördjupades alltmer och 1972 blev Kuba fullvärdig medlem av den östeuropeiska gemensamma marknaden COMECON. De viktigaste avtalen slöts i december 1972 då handelsvillkoren mellan Kuba och Östeuropa fastställdes. När Castro kom till makten talade han om att stävja militärens makt till förmån för folkmilisen, men 1973 upphörde det stolta pratet om "ett väpnat folk" och milisen avskaffades. Istället fanns där en av Latinamerikas modernaste och mest välutrustade arméer, som inte skilde sig från arméer i borgerliga stater på någon väsentlig punkt. Inte bara på den ekonomiska fronten lät sig Kuba inspireras av Sovjetunionen. I början av 70-talet beräknas 15 000 människor ha suttit fängslade på politiska grunder.

l

upp

m

upp

Maoism Den inre logiken i den stalinistiska nationalismen ledde stegvis till den "världskommunistiska rörelsens" splittring. Givetvis gick det inte i längden att både predika "socialism i ett land", "varje nations egen väg till socialismen" etc och samtidigt upprätthålla Moskva som oinskränkt centrum för världssocialismen, dessutom med diktatoriska maktbefogenheter gentemot kommunisterna i alla länder. Så småningom hade ett antal nationella varianter på stalinismen uppstått. Först kom konflikten mellan Jugoslavien och Sovjetunionen i slutet på 1940-talet. Den allvarligaste sprickan uppstod dock när Kina under Mao Tse-Tungs ledning utmanade Sovjetunionens Kommunistiska Parti – SUKP. Deras kritik framstod länge som ett slags vänsteralternativ till den alltmer högerinriktad och konservativa moskvastalinismen. KKP – Kinas Kommunistiska Parti fördömde SUKP genom en kaskad av demagogiska vänsterfraser. SUKP var allt från "fascister" till "socialimperialister" och "revisionister". På detta sätt hoppades Mao på att kunna influera vissa oppositionella strömningar i kommunist/stalinist-partierna världen över. Peking strävade även efter att balansera mellan de två supermakterna genom att alliera sig med diverse oberoende stater, stalinistiska och andra. Under PKR (den Stora Proletära Kulturrevolutionen) hårdnade vänsterretoriken ytterligare. Mao Tse-Tungs flygel förde en skoningslös kamp mot privilegier, korruption, byråkratism och högeravvikelser – åtminstone enligt dem själva. I själva verket handlade det om en blodig maktkamp mellan olika byråkratiska fraktioner. Mao mobiliserade vissa skikt av massorna för att krossa sina motståndare och olika byråkratiska fraktioner. Som manipulationsinstrument användes kulturrevolutionens alla radikala slagord och åtgärder. KKPs internationella kampanj fick stor eko i nästan varenda kommunistparti. Särskilt i Asien och Europa blev maoismen en ganska betydande kraft på 1970-talet. I Europa var det trots allt mest studenter och intellektuella som anslöt sig. Bland annat på grund av sitt förakt och sin motvilja inför arbetarklassen fyllde de funktionen av att diskreditera marxismen. Mao förespråkade ju att "landsbygden måste omringa staden" dvs att bönderna var revolutionens spjutspets. Detta skulle även gälla internationellt. De flesta maoistgrupper avskrev därför helt arbetarklassen i de imperialistiska länderna som revolutionär faktor. Den hade "förborgerligats" osv. I utrikespolitiska frågor följde dessa grupper slaviskt alla påbud som kom från Peking. Det behöver väl knappast påpekas att Peking inte agerade med världsrevolutionens bästa för ögonen, utan enbart i enlighet med sina egna snäva materiella intressen. Detta straffade sig också mycket riktigt. När Mao Tse-Tung väl gick till den sista vilan kom en ny fraktion till makten och inledde en markant högersväng. Detta ledde till kris och splittring inom maoismen. I den maoistiska rörelsen följde majoriteten de nya ledarna högerut men fortsatte sedan ännu längre och hamnade i anmärkningsvärt många fall i den öppna reaktionens läger. De flesta av de partier och fraktioner som överlevde sönderfallet har idag avsvurit sig maoismen eller passiviserats.

Marx Karl Marx föddes i Trier i Tyskland 1818 och dog 1883 i London. Han betraktas vanligtvis som den mest framstående socialistiske teoretikern. Han tog sin doktorsexamen 1841 i filosofi, men hade läst även juridik och historia. Under 1840-talet utvecklades hans ståndpunkter från en radikal borgerlig hållning till revolutionär socialism. Hans politiska ställningstaganden ledde honom alltmer till studier av politisk ekonomi och ekonomisk historia. Den huvudproblematik Marx brottas med är att förstå kapitalismens funktionssätt utifrån ett filosofiskt, socialt, politiskt och historiskt perspektiv. I Kapitalet, hans magnum opus som kom ut i tre band, behandlar han de grundläggande ekonomiska begreppen. Men hans uppfattning kommer fram i många andra skrifter. Enligt Hobsbawn är Marx överlägsen alla när det gäller att formulera en metodologi för att förklara hela den mänskliga evolutionen. Den ende som på allvar kan stå upp som en rival är Weber. Marx hade ett nära politiskt och teoretiskt samarbete med Fredrich Engels, som bl a ville utforma en marxistisk syn på antropologi och naturvetenskap. Även Marx var intresserad av dessa ämnen, men har inte efterlämnat särskilt mycket i skriftlig form om dem. På det organisationspolitiska planet var Marx bl a den ledande kraften i Första Internationalen och kunde därigenom följa arbetarrörelsens utveckling i olika länder som han försökte påverka. Han var också involverad i en skarp polemik med två av anarkismens ledande företrädare, först med Proudhon och sedan med Bakunin.

Marxism Ett annat begrepp för vetenskaplig socialism.

Materialismen utgår från att den objektiva verkligheten existerar oberoende av om det är någon som observerar den eller inte; detta är den enda princip materialismen förbinder sig att erkänna. Materialister anser att verkligheten styrs av lagar som påverkar oss utifrån. Motsatsen till idealism, ytterst en föreställninn om att allt sker i vårt medvetande, i subjektet. Idéer kan inte reduceras till ren ekonomi, de är inte robotartade verkningar av en materiell struktur. Idéer har delvis sin egen inneboende logik och kan på så sätt delvis avskilja sig från sin materiella bas. Ingen seriös filosofisk riktning kan förneka att det råder en ständig växelverkan mellan idéernas värld och de socioekonomiska förhållandena. Varje sida av livet påverkar och upplever inflytande från alla andra sidor. Men tyvärr förklarar denna berättigade synpunkt mycket litet av den enkla orsaken att den inte ger någon antydan om grunden för de växelverkande krafterna, vad det är som driver utvecklingen och historien framåt. Denna "grund" kan til syvende og sidst antingen vara något slags "högre makt" ("Idén" eller Gud) eller en materiell process.

Maximi- och miniprogram Både reformisterna och stalinisterna har praktiserat minimi- och maximiprogrammets metod. De sätter upp en absolut skiljelinje mellan konkreta minimikrav och socialistiska maximikrav. Minimiprogrammet skall det kämpas för här och nu alltmedan maximidelen ständigt skjuts på framtiden. Den tyske högersocialdemokratiske teoretikern Eduard Bernstein uttryckte det hela i en berömd sats från 1800-talets slut: "rörelsen är allt, målet intet". Trots stalinisternas revolutionära fraseologi har de som sagt i grunden också anslutit sig till revisionismen på den här punkten. Ett maximi- och minimiprogram passar för politiska rörelser som bara vill ta vad kapitalet frivilligt kan avstå ifrån och vars vyer är begränsade till de parlamentariska korridorernas intriger.

Mellanskikt, lönearbetande Hit skulle chefer (som inte äger företaget), arbetsledare och de halvautonoma lönearbetarna kunna hänföras. Många av dessa grupper arbetar och lever i allt högre utsträckning på samma villkor som det egentliga proletariatet. VD:ar och andra höga direktörer har å andra sidan så pass hög lön, och äger antagligen så pass mycket kapital, att de snarare borde hänföras till borgarklassen.

Mervärde Enligt borgerliga ekonomer får arbetaren full betalning för sitt arbete. Men på vilket sätt uppkommer då vinsten? För borgerliga ekonomer är det någonting mystiskt. Vinsten uppkommer genom att köpa billigt och sälja dyrt. Den uppkommer genom den säregna egenskapen hos pengar att producera mera pengar. Kapitalägaren får ju bara ersättning för att han/hon velat riskera sitt kapital. Etc, etc. Men pengar är döda ting, de kan inte producera någonting i sig själva. Det är bara människor av kött och blod som "producerar" varor på ett medvetet och planerat sätt. Arbetsprocessen har två sidor. Man måste här skilja på arbetet som arbetskraft och produkten av arbetet (vilka för de borgerliga ekonomerna är samma sak). Kapitalisten köper inte några färdiga varor, bilar eller TV-apparater, från arbetare. Då skulle de ju inte göra vinst. Kapitalisten köper arbete som de kan disponera hur de vill under en viss tid. Arbetaren får sin lön, inte för hur mycket han/hon producerar utan för sin arbetskraft. Lönen motsvarar värdet av arbetarens existensmedel, det som krävs för att försörja sig själv och sin familj. Den ovanliga egenskapen hos arbetet är att arbetaren kan producera mera än vad som krävs för att reproducera den egna arbetskraften. Skillnaden, vilket är merarbetet eller mervärdet, tar kapitalisten hand om. Denna exploatering döljs av arbetsprocessens dubbla karaktär, att både arbetaren och kapitalisten får fullt betalt för de slags varor de säljer – i arbetarens fall sin arbetskraft och i kapitalistens fall de varor arbetaren har producerat.

Monopolkapitalism Under konkurrenskapitalistiska förhållanden slås de företag ut som inte kan förbilliga sin produktion så mycket att de kan konkurrera med sina priser och ej heller skapa tillräckligt stor vinst för att ackumulera och investera i effektivare produktion. De större företagen kan dra nytta av sin storlek ur ekonomiskt hänseende; de kan köpa material i stora kvantiteter och på så sätt pressa inköpspriset. Detta gör det i sin tur möjligt för dem att tillverka billigare produkter, varigenom de kan ta ytterligare marknadsandelar. Småföretagen försvinner i den hårda konkurrensen. De företag som överlever blir allt större, och de ägare som segrar i konkurrensen slår ut eller köper upp de utslagna företagen. I extrema fall kan en enda producent av en viss vara ha total kontroll över tillgången på produkten ifråga och över anställningsförhållandena i branschen. Monopolkapitalisterna behöver inte längre konkurrera med andra. Konkurrensen, denna drivkraft i den kapitalistiska ekonomin, är alltså inte längre relevant för dem. Konkurrenskapitalismen förvandlas till monopolkapitalism. Under detta stadium förenas också bank- och finanskapitalet med industrikapitalet. Monopolen har dock svårt att uppnå en fullkomlig hegemoni över en nationell marknad, inte minst pga konkurrensen från utländska storföretag.

Motsättningar Inom kapitalismen uppstår det olika motsättningar, framför allt mellan olika partikulära intressen samt mellan de partikulära och de gemensamma intressena. Kapitalismen bygger på individualism och partikularism, att alla förmodas agera i sitt självintresse. "Den osynliga handen" kommer göra att dessa handlingar i det stora hela blir för samhällets eller gemenskapens bästa. I slutändan tjänar alla på att vara egoister enligt detta resonemang. Att så inte alltid behöver vara fallet kan illustreras av miljöförstöringen. Alla förlorar ju i längden på den, men för den enskilde kan det vara värt att förstöra naturen om det ger en viss vinst. Just dennes miljöförstöring kommer inte ändra på särskilt mycket, men när alla tänker likadant leder det hela till en katastrof för alla. Olika avtal kan förstås slutas, men för varje partikulärintresse finns en stark drivkraft att komma runt eller bryta mot dessa. Den ena av kapitalismens grundläggande motsättningar är mellan privategendomen å ena sidan och den alltmer församhällelligade karaktären hos produktionen å den andra sidan. Människor lever i armod eller t o m svälter samtidigt som det produceras mat i överskott. Men denna mat kontrolleras inte av hela samhället utan av privata intressen. Regnskog skövlas, samtidigt som detta kan innebära en katastrof för hela mänskligheten i en inte så avlägsen framtid. Men det är inte hela samhället som innehar kontrollen över skogshanteringen. Den andra grundläggande motsättningen inom kapitalismen är den mellan kapitalets nationella karaktär och nationalstaten å ena sidan och produktionens alltmer globala form å den andra sidan. Nationalstaten var till en början en progressiv konstruktion, och dess uppkomst var knuten till det nationella kapitalets behov. Nationalstaten kunde ta bort olika barriärer, tex tullar och skråens monopol i städerna, och därmed skapa en nationell marknad, vilket var en förutsättning för kapitalismens utveckling. Den borgerliga nationalstaten skyddar dessutom den egna kapitalistklassens intressen mot andra kapitalister i andra länder. Men som sådan blir nationalstaten ett hinder för vidare utveckling.

Den mänskliga naturen Marx utvecklade aldrig någon systematisk lära om den mänskliga naturen. Men han har ändå gjort viktiga bidrag i frågan, både i hans filosofiska ungdomsskrifter och i de mognare arbetena. Man skulle kunna säga att han betraktar den mänskliga naturen både som statisk och dynamisk. Vissa företeelser gäller över samhällen under skilda tidsepoker, medan andra är historiskt villkorliga. En viss skillnad i betoning finns. Det märks om man t ex jämför de mer suprahistoriska De ekonomisk-filosofiska manuskripten skrivna 1844 och Den tyska ideologin som författades två år senare tillsammans med Engels. I de förra diskuterar Marx människans artväsen i allmänhet, såväl den materiella som den andliga sidan. Det är också här han lägger fram sin berömda teori om människans alienation eller förfrämligande inför sig själv och sitt eget artväsen, vilket har starka normativa undertoner (hur den "riktiga människan" borde vara). I det senare verket understryks mycket starkare den mänskliga naturens dynamiska och historiska karaktär, hur den bestäms av specifika miljömässiga förhållanden. Delvis kan spänningen förklaras med att Marx under dessa år alltmer tog avstånd från den verklighetsfrämmande spekulativa filosofin, som han ju själv tidigare utgjorde en del av, och anammade en mer empirisk och praktiskt orienterad ståndpunkt. I Den tyska ideologin skisserar Marx och Engels på en modell för historiens utveckling. Utgångspunkten är människans allmänna situation. De börjar inte med medvetandet, utan slutar med det. Även om det är genom sitt medvetande som människan skiljer sig från djuren, så kan medvetandet aldrig vara någonting annat än det medvetna varat. Det är människans vara som är hennes verkliga livsprocess, i interaktionen med naturen. Vad som skiljer människans interaktion med naturen från djurets är arbetet, att människan producerar sina livsförnödenheter. Det som skiljer det mänskliga arbetet från djurens mer instinktiva beteende, t ex binas eller en spindels komplicerade bygge, är att arbetet är en medveten process, som finns i medvetandet innan det utföres. Icke desto mindre är arbetet en produkt av den biologiska evolutionen. Engels skulle senare säga att handens utveckling föregick hjärnans, vilket på ett briljant sätt har bekräftats av senare forskning. Människan är i första hand en historisk varelse.

n

upp

Nationalismen är en ganska ny företeelse som skapades som ett politiskt uttryck för nationalstaten. Kapitalet behövde en till synes klasslös överideologi som kunde skapa en kollektiv "folklig" sammanhållning kring staten och det egna klassherraväldet. Detta har varit nödvändigt för att likvidera eller åtminstone dämpa samhällets sociala, kulturella, etniska och politiska motsättningar. Trots att nationalismen kan se ganska olika ut efter omständigheterna finns hela tiden ett antal teman som ständigt återkommer i alla nationalismer. Det är hyllandet av folket och nationen vars försvar står över allt annat. Det är vurmandet kring vissa kollektiva myter av typen hjältedåd och segerrika krig. Som regel görs ofta nationella anspråk sekler tillbaka i tiden till kungadömen och kulturer som ofta inte har någonting med dagens nationer att göra. Israel och sionismen är ett av de mest extrema exemplen på det. Dessutom ett exempel på vilken reaktionär roll sådana myter kan spela under vissa förhållanden.

Nationella frågan Det grundläggande taktiska bidraget i denna fråga gavs av Lenin. Lenin och bolsjevikerna förde fram som en av de mest centrala delarna i sitt program; rätten för förtryckta nationer att lämna existerande statsbildningar. Som regel uppmuntrade man inte till detta, utan förklarade tvärtom att arbetarklassen skulle stå starkare utan splittrande gränsdragningar. Men om majoriteten i den förtryckta nationen så önskade så vore det en demokratisk rättighet för dem att bilda en egen stat. Detta var något som förvägrades alla icke ryska nationer under Tsar-dömets diktatur. Lenin kallade dåtidens Ryssland för "nationernas fängelse", ett omdöme som passar på många statsbildningar idag. Med det här programmet kunde bolsjevikerna vinna stöd och förtroende hos massorna i flera av de minoritetsgrupper som ingick i Tsarryssland. Det är välkänt att en mycket hög andel av bolsjevikernas medlemskår var judar. Efter att Oktoberrevolutionen hade segrat och bolsjevikerna satt vid regeringsrodret lät man Baltstaterna och Finland avskilja sig eftersom det var tydligt att folkopinionen så önskade.

Neoklassiska skolan Under 70- och 80-talet skedde en omvärdering inom nationalekonomin, och man började betona gamla neoklassiska lösningar om avregleringar och minskade statliga ingrepp. Den strikta monetarismen, förespråkad bl a av Milton Friedman, menar att penningpolitiken (d v s regeringens eller centralbankens användning av ränta eller kontroll av penningmängden för att påverka ekonomin) borde koncentreras på att öka penningmängden med ett konstant procenttal varje år. Varken penning- eller finanspolitiken bör användas för kontracykliska syften, eftersom detta bara riskerar att skapa ekonomiska obalanser och osäkerhet. Det är mycket lättare att följa ett enkelt mål, som att hålla penningsmängdsökningen på en konstant nivå. Om den kapitalistiska ekonomin lämnas åt sig själv antas utbud och efterfrågan att matcha varandra och sålunda full sysselsättning uppnås (med full sysselsättning menas inte att arbetslösheten är noll, bara att den befinner sig på en "naturlig" nivå, innebärande att den är "frivillig"). Den mer urskiljande monetarismen har också en stark tro på den privata sektorn, men anser att det i vissa fall kan finnas ett behov av att föra en stabiliseringspolitik. Den s k utbudsekonomin försöker skylla kriserna på det alltför höga skattetrycket. Om skatterna minskar så kommer människor att vilja arbeta hårdare och spara mera. Högre sparande leder till mer investeringar, eftersom ett större utbud av sparande medel automatiskt skapar sin egen efterfrågan. Detta är förstås rent hokus pokus, eftersom ökade privata inkomster som uppnås på detta sätt bara innebär minskade statliga utgifter. Rika som gynnas av en sådan politik konsumerar en mindre del av sina inkomster. Det är också typiskt hur skulden läggs på de arbetslösa, de ska förmås till att "vilja" arbeta. All form av statlig interventionism är dock inte av ondo enligt den neoklassiska ekonomin. När det handlar om att intervenera för att öka konkurrenstrycket och ta bort olika "barriärer" och återupprätta prisers, räntors och löners flexibilitet så ser man annorlunda på staten. Idag kontrasteras t ex USA:s låga arbetslöshet mot Europas som ett bevis på de välgörande effekterna av större löneflexibilitet, svagare fackföreningar, sämre arbetslagstiftning och hårdare tag mot monopolbildningar. Det är statens ekonomiska och sociala roll som attackeras, inte statens repressiva roll som försvarare av privategendom och en smidigt fungerande marknad.

Neolitiska revolutionen Ett begrepp som lanserats av den marxistiska antropologen Childe. Övergången till jordbruk och boskapsuppfödning var ingen frivillig övergång, utan påtvingades av befolkningstillväxten och de krympande jakt- och vegetabiliemarkerna. Människan fick nu arbeta längre än under jakt- och samlarstadiet. Odling och uppfödning innebar att människor investerade mycket arbete i det de sedan konsumerade, något som de var beredda att försvara gentemot inkräktare. I och med den neolitiska revolutionen gjorde sig de första tendenserna till privategendom gällande, och därmed också till social stratifiering. Aggressivitet människor emellan och privategendom utvecklades hand i hand. Samhällets skiktning var till en början en utvidgning av familjens skiktning: patriarkaliska stamöverhuvuden, därunder stammedlemmar och till sist slavar. Privategendomens införande var samtidigt kvinnans historiska nederlag, eftersom det blev mannen som kontrollerade och försvarade egendomen. Det slaveri som var latent i familjen utvecklades med befolknings- och behovsökningen samt med ökade kontakter med omvärlden såväl genom krig som byteshandel.

o

upp

Oktoberrevolutionen Den 8 november 1917 - 26 oktober enligt den gamla ryska kalendern - störtade den ryska arbetarklassen landets borgerliga regering och överförde makten till sina egna organ, sovjeterna. Det var början på en händelseutveckling som inte bara djupt präglat 1900-talets historia, utan också utgjort en vattendelare inom den internationella arbetarrörelsen. I mars 1917 hade det ryska kejsardömet störtats utan att någon lyfte ett finger till dess försvar. En provisorisk borgerlig regering hade tillträtt, men den och dess anhängare hade gradvis förlorat allt inflytande över situationen. Bolsjevikpartiet hade framträtt som den ryska arbetarklassens ledare på basis av sitt program som krävde fred, bröd och makten åt arbetarklassens egna organ, sovjeterna. På sensommaren hade bolsjevikerna större stöd än någon av sina motståndare i praktiskt taget alla industricentra i landet. Natten före den andra sovjetkongressens öppnande den 8 november besatte den bolsjevikledda Petrogradsovjeten alla strategiska platser i huvudstaden och häktade regeringen. Bara regeringschefen Kerenskij lyckades slinka undan. Det totala antalet dödade översteg inte femton personer. I Moskva däremot tog maktövertagandet nästan en vecka att genomföra och uppnåddes först efter hårda och blodiga strider, där regeringsanhängarna inte drog sig för att ställa till massakrer på de upproriska arbetarna. Den andra sovjetkongressen, vars majoritet utgjordes av bolsjeviker, ställde sig inte förvånande bakom Petrogradsovjetens aktion och övertog formellt makten i det arbetande folkets namn. Det var dock inte bara bolsjevikerna som stödde sovjetens aktion, utan också vänster-socialrevolutionärerna som brutit med partiets högerflygel, och som kunde göra anspråk på att tala för landsbygdens fattiga och jordlösa massor. Sovjetkongressen tillsatte en revolutionsregering, kallad folkkommissariernas råd, och antog också de viktiga dekreten om fred och jord. I dekretet om freden föreslog sovjetkongressen "alla krigförande folk och deras regeringar att genast inleda förhandlingar om en rättvis, demokratisk fred" för att få slut på världskriget. Dekretet om jorden förklarade all privat jord för nationaliserad utan kompensation och gav alla som ville bruka jorden rätt att göra det. Detta dekret var av avgörande betydelse för revolutionens möjlighet att segra. Ty det faktum att bolsjevikerna hade stöd av majoriteten av de ryska arbetarna hade inte hjälpt dem att behålla makten i ett land där cirka 80 procent av befolkningen utgjordes av bönder. Dekretet om jorden var svaret på böndernas revolt mot de stora jordägarna som utgjort tsarregimens ryggrad. En revolt som dessutom underblåstes av att landsbygden var fylld av miljontals beväpnade desertörer från den sönderfallande armén. Varje försök att gå emot denna lavin hade varit detsamma som politiskt självmord. Jord-dekretet banade också väg för en koalitionsregering mellan bolsjeviker och vänster-SR. I mitten av december inträdde sju vänster-SR:are i regeringen.
Som kuriosa kan nämnas att detta bidrog till att revolutionen framstod som det direkta förverkligandet av miljontals så kallade gammeltroendes religiösa drömmar. Den nya regeringen fortsatte det bygge som kongressen inlett. I snabb takt antogs en rad beslut: Åttatimmarsdagen, som redan införts på många fabriker av arbetarna själva, blev lag; ackordslönesättning avskaffades; ett socialförsäkringssystem skapades; skyddslagstiftning som begränsade kvinnoarbete och förbjöd barnarbete antogs. Bara några dagar efter maktövertagandet antogs ett dekret om arbetarkontroll över produktionen, som lagfäste arbetarnas insyn och vetorätt i den ännu så länge privatägda industrin. Dessförinnan hade redan ett dekret om minoritetsbefolkningarnas rättigheter antagits. Bolsjevikregeringen förbjöd dessutom all diskriminering av kvinnorna. Den snabba takten i lagstiftningsarbetet handlade lika mycket om entusiasm som om att så snabbt som möjligt klargöra för befolkningen vad den nya regimen stod för Ð även om den ännu inte hade kontrollen över hela landet.

Ojämlikt byte Emmanuells teori om "ojämlikt utbyte", vilken delvis baseras på Marx arbetsvärdeslära (dvs att värdet på en vara motsvarar arbetstiden för dess framställning), antyder att det inte finns några fördelar för periferin att handla med de industrialiserade länderna. Detta beror på att den arbetstid som lagts ned på de varor som periferin producerar är mycket större än den arbetstid som lagts ned i de varor periferin får tillbaka från kärnan, vilket ger upphov till en exploatering. Denna sort argumentation leder till ett förespråkande av självförsörjning och en import-substitutions-strategi (dvs att u-länderna själva ska producera den typ av varor de för närvarande importerar från i-länderna). Teorin om "ojämlikt utbyte" misstolkar dock Marx arbetsvärdeslära. Problemet är att produktiviteten i de underutvecklade länderna är lägre än i industriländerna, vilket innebär att en arbetstimme i de underutvecklade länderna motsvarar färre varor än en arbetstimme i de industrialiserade länderna. Även Marx menar att värdet av mer produktivt arbete måste räknas som större än mindre produktivt arbete. Visst kan u-länderna sägas vara exploaterade av i-länderna, men denna exploateringen handlar oftast om en direkt kapitalistisk exploatering, genom att borgarklassen i de imperialistiska länderna äger en stor del av u-ländernas tillgångar till följd av kapitalexporten.
Kapitalets organiska sammansättning är kvoten mellan konstant och variabelt kapital, förhållandet mellan dött och levande arbete. Se även profitkvotens fallande tendens.

p

upp

Parlamentarism Den parlamentariska kretinismen utgår från att parlamentet svävar fritt över det övriga samhället. Men den politiska kampen avgörs inte i parlamentet utan av styrkeförhållanden mellan levande sociala krafter. Parlamentsval är bara en demokratisk fasad för den borgerliga statens "diktatoriska" karaktär. Dessa val ändrar inte på vem som innehar den ekonomiska makten, och det är den som räknas. Det är borgarklassen som kontrollerar massmedia, och de har de verkliga resurserna för att propagera för sina idéer. Någon demokratisk jämlikhet kan det därför aldrig råda under kapitalismen. Och hur skulle det någonsin kunna finnas en jämlikhet mellan den utsugne och utsugaren? Den borgerliga parlamentarismen bygger på att den politiska makten avskiljs från styret över ekonomin, vilket förklarar varför parlamentarismen är baserad på geografiska områden och inte på arbetsplatser. "All makt utgår från folket" - är ett typiskt borgerligt demokratiskt slagord. Men då definierar man bort den ekonomiska makten ur begreppet makt. Demokrati gäller sålunda bara så länge besluten inte på ett avgörande sätt inkräktar på den ekonomiska makten. Enligt klassisk liberalism kan det ju inte heller förekomma ekonomiskt förtryck. I en fri marknadsekonomi är alla jämlika, alla har lika möjligheter att köpa och sälja. Men under kapitalismen grundas makt i första hand på kontroll av de ekonomiska tillgångarna. Det är främst de med ekonomisk makt som kontrollerar politiken, inte tvärtom. Parlamentarismen gör också en åtskillnad mellan den beslutande, verkställande och dömande makten. Det gäller alltså att skilja mellan den parlamentariska formen för att fatta beslut och hur besluten verkställs vilket görs genom de statliga myndigheterna. Var tredje eller sjätte år får varje person möjlighet att lägga en röstsedel i valurnan och alla får känna sig jämlika, att de har lika stor makt och inflytande. Men det är några andra som utövar statsmakten mellan valen - byråkratin, polisen och militären. Och inför de statliga myndigheterna råder ingen jämlikhet. Socialbidragstagare, flyktingar och "problematiska" ungdomar behandlas på ett helt annat sätt än representanter för näringslivet, osv. Medan den beslutande makten är underställd vissa demokratiska processe