Innehåll
WSF i Indien: "Rum" eller rörelse för att samordna aktioner?
En mycket lång demonstration genom Bombays gator, som följdes av en avslutande ceremoni i Azad Maidan, avslutade det fjärde World Social Forum den 21 januari i Mumbai, Indien.
Under forumets sex dagar samlades mer än 100 000 från 152 länder; de kunde besöka mer än 1 200 möten och seminarier kring ämnen som sträckte sig från ockupationen av Irak till sexuella rättigheter.
Ett återkommande ämne var den klara hopkopplingen av kampen mot kapitalistisk globalisering med kampen mot militarism och USA:s krig mot terrorn. Solidaritet med motståndet i Irak liksom den palestinska kampen var en huvudfråga.
En öppen diskussion om rörelsens riktning är fortfarande något som WSF:s organisatörer vill undvika. De vill behålla forumet som "ett rum" med tonvikt på nätverkande, eftertanke och delade erfarenheter. Detta förblir ett problem. Genom att vägra mana till aktioner är rörelsens potential ofullbordad.
De sociala rörelsernas församling möttes varje dag för att diskutera rörelsens fortsatta prioriteringar. Många goda förslag fördes fram, men ingen deklaration antogs på grund av principen om konsensus. Det viktigaste med WSF i Mumbai är dock att så många indiska organisationer deltog, särskilt kvinnogrupper och de som representerar de lågkastiga daliterna.
"En annan värld är möjlig", javisst, "Men vilken värld"?
Kuldip Bajwa
Workers Power Global, Mumbai
Ny brittisk valkoalition steg till höger
Den 25 januari samlades 1 600 personer i London för att lansera en ny valkoalition för att utmana labourpartiet i EU-valet i juni.
Drivkraften bakom koalitionen, Socialist Workers Party (SWP), har tidigare förklarat sin avsikt att omvandla den framgångsrika rörelsen mot kriget till ett "politiskt alternativ". En rad möten landet runt med George Galloway, utesluten labourparlamentariker som gick emot kriget, och olika muslimska företrädare föregick konferensen. En deklaration för den nya koalitionen drogs upp av en liten självvald grupp, som inkluderade SWP:s ledare, och som var grunden för diskussionen på konferensen.
De inledande talarna, fackföreningsledaren Mark Serwotka, ledaren för skotska socialistpartiet Tommy Sheridan och filmregissören Ken Loach samt Galloway, hamrade alla fram samma budskap: behovet av enhet och koncentration på "de 80 procent av politiken som förenar oss, inte de 20 procent som skiljer oss åt". Budskapet förstärktes av en stor videoskärm bakom plattformen som hela tiden varvade bilder av talarna med parollerna "enhet" och "alternativ". Det hela påminde om reklamtekniken i en roman om framtiden av Ray Bradbury.
De "20 procent som skiljer oss åt" behandlades i striden om förslaget till deklaration. Två alternativa förslag lades fram. Det ena av Demokratiska Plattformen i Socialist Alliance, där kravet på "demokratisk republik" stod i centrum som vägen till radikala förändringar. Det andra från Workers Power, vilket föreslog en antikapitalistisk utmaning mot labourpartiet där kampen mot kapitalismen och staten stod i centrum.
Det överläts åt Workers Power att föra fram ett socialistiskt perspektiv och program för att samla arbetarna mot New Labour - en plattform som förbinder kampen mot privatisering, fattigdom, för anständiga pensioner och bostäder och mot krig till deras grundorsak, kapitalismen, och behovet att störta den.
SWP-ledaren Lindsey German klargjorde i sitt försvar av förslaget att organisatörerna inte ville ha en "upprepning av Socialist Alliances program". Människor letar efter något "bredare, vidare, mindre uttryckligt socialistiskt". Detta blev dagens tema. Det är endast genom att kasta socialistiska krav och program överbord som "vi kan bryta oss ut ur smågruppsmentaliteten".
Efter att snabbt ha röstat igenom organisatörernas deklaration, SWP:s blockröst utgjorde antagligen mer än hälften av konferensen, ägnades eftermiddagen åt att avvisa huvuddelen av tilläggsförslagen. Alla resolutioner, inklusive de som handlade om att bekämpa fascisterna i BNP och att utse kandidater på ett demokratiskt sätt, förklarades vara ogiltiga därför att de inte hade efterfrågats!
Två av de mest omstridda tilläggen handlade om invandringskontroll och att se till att varje kandidat som blir vald för koalitionen bara ska erhålla en arbetarlön.
När Socialist Alliance bildades kämpade SWP tillsammans med andra mot Socialistpartiets (CWI) försök att eliminera "motstånd mot all invandringskontroll" från plattformen. Nu gick SWP i spetsen för att motsätta sig att den ståndpunkten antogs av den konferens som bildade koalitionen Respect. En ledande SWP:are hävdade att kravet är för avancerat för vanliga människor som vi försöker vinna, de skulle inte förstå det. Skamligt nog vann detta argument.
Även när det gäller kravet på arbetarlön, argumenterade SWP:s ledare att eftersom Respect inte är "uppenbart socialistiskt" skulle det vara "uteslutande" att kräva detta av valda företrädare. Speciellt skulle det vara oacceptabelt för sådana som Galloway. I den här frågan sprack nästan SWP:s blockröst när en knapp majoritet röstade med ledningen.
Valet till ledningen var redan avgjort. En lista med 16 namn presenterades. Den inkluderade Galloway, fyra SWP-ledare, flera medlöpare och olika muslimska företrädare. Den uteslöt alla andra vänstergrupper. Efter lunch tillfogades Alan Thornett från den brittiska USFI-sektionen, vilket underlättades av att hans grupp Socialist Resistance beslutade att dra tillbaka sitt tilläg mot invandringskontroll.
I sin summering förklarade John Rees från SWP:s centralkommitté att dagen var "historisk". Mötet hade förenat "praktiskt taget hela den socialistiska vänstern", muslimska organisationer och "majoriteten av aktivister från antikrigsrörelsen". Detta var helt enkelt inte sant. Större delen av den vänster som grundade Socialist Alliance motsatte sig deklarationen och SWP:s taktik - få av dem kommer att ansluta sig till detta populistiska hopkok. Den enda betydande muslimska organisation som var närvarande, Muslim Association of Britain, sade bara att de skulle uppmuntra sina medlemmar att delta, eftersom de av princip inte ansluter sig till politiska organisationer. Det separatistiska och prokapitalistiska Nation of Islam var närvarande, applåderade besluten, men tack och lov förklarade man sig bara var observatörer.
Huruvida Respect har majoriteten av antikrigsaktivister bakom sig återstår att bevisa. Bortsett från överdrifterna är det sannolikt att Respect kommer att spela en huvudroll i att leda in en hel del av vänstern och antikrigsaktivisterna i en valpolitik som är populistisk och inte socialistisk. SWP:s ledning spelar en förrädisk roll i att träna medlemmarna i att bekämpa socialistisk och antikapitalistisk politik.
Ett parti som tidigare stoltserat med sin revolutionära socialism och antiparlamentarism försöker nu desperat kasta alla socialistiska principer överbord för att vinna masstöd i valbåsen. Taktiken med "Respect", liksom alla opportunistiska vändningar", är en travesti på marxismen och kommer att medföra få fördelar för dess organisatörer men bidra till en ytterligare urartning av deras politik.
Workers Power Global, London
Motkonferens med underhållande inslag
Medlemmar i Arbetarmakt och REVOLUTION fanns med bland åhörarna på den alternativa konferens som organiserades av Nätverket mot krig söndagen den 25 januari i ABF-huset i Stockholm. Deltagarantalet var bra, mycket folk tog plats i lokalen och när konferensens huvudtalare, författaren Tariq Ali, gick upp i talarstolen var det fullsatt. Tidigare på dagen hade deltagarna bl.a. fått se Mohammed Bakris film Jenin, Jenin (om massakern i Jenin våren 2002). Han berättade också om hetsjakten han utsatts för efter den avslöjande filmen som bannlysts av regeringen i Israel.
En colombiansk facklig aktivist, Gloria Inès Ramirez, berättade om situationen i Colombia och Akin Birdal talade om situationen i Turkiet och förtrycket mot kurderna. Sist talade alltså Tariq Ali. Efter hans tal blev det en frågestund där Ali svarade på frågor. Han uttryckte bl.a. sitt motstånd mot den franska regeringens planer på ett förbud mot huvudduk utifrån en progressiv, inte kulturrelativistisk synpunkt. Frågetecken restes dock när Ali uttryckte sitt stöd för frihandel mellan fattiga länder som en lösning på fattigdomen. På frågan om antikrigsrörelsen och varför denna inte lyckades stoppa kriget överbetonade han också faktorer som att rörelsen är väl ung och måste samla mer erfarenhet, men kritiserade inte ledarskapets oförmåga att gå från ord till handling när det kom till kritan. Mycket till debatt blev det aldrig då publiken endast var berättigad att ställa frågor och det gjorde att flera viktiga frågor inte fick diskuteras ordentligt.
Gunnar Westin
KPMLr mot arbetare från andra länder
KPMLr och RKU har nyligen dragit igång en kampanj mot arbetskraftsimport. Målet är att före den 1 maj tvinga regeringen att anta svenska övergångsregler i samband med EU:s utvidgning, dvs. dessa stalinister vill använda den borgerliga staten för att skydda arbetarklassen mot konkurrens från arbetare i andra länder.
Den här frågan är inte på något sätt ny i arbetarrörelsens historia. Redan vid Socialistiska Internationalens kongress i Stuttgart 1907 diskuterades frågan om invandring. En särskild kommission behandlade förslag av bl. a. amerikanska reformister att förbjuda invandring av arbetare från exempelvis Kina och Japan. Försöken att få arbetarrörelsen att anta en chauvinistisk ståndpunkt slogs dock tillbaka.
Lenin kommenterade utgången av debatten i en artikel om kongressen:
"Några ord om resolutionen om utvandring och invandring. Även här förekom det i kommissionen försök att försvara snäva, skråmässiga intressen, att förbjuda invandring av arbetare från efterblivna länder... Detta är samma aristokratiska anda som man återfinner bland arbetare i en del ’civiliserade’ länder, som åtnjuter vissa fördelar av sin privilegierade ställning, och som därför är benägna att glömma behovet av internationell klassolidaritet."
Det är dock inte bara Lenin som är av helt annan uppfattning än KPMLr / RKU. Vi har också mottagit en insändare från en läsare som upprörts av den nationalistiska kampanjen.
Borgarna talar sig allt oftare varma för arbetskraftsinvandring - efter att i årtionden ha förespråkat och tillämpat en allt mer restriktiv och rasistisk flyktingpolitik. Detta avspeglar förstås kapitalisternas behov av mer arbetskraft, särskilt billigare arbetskraft. För en kommunist, en internationalist är svaret självklart: vi stöder varje flyende arbetares - vare sig han/hon flyr från krig, förtryck, torka, 12 timmars barnarbete eller vad som helst - rätt att bosätta sig var som helst. Vi ger inte den borgerliga staten någon som helst rätt att bestämma var människor ska bo - särskilt inte om de flyr från förhållanden som den borgerliga staten har bidragit till att skapa. Samtidigt måste vi kämpa för att alla arbetare, oavsett ursprung, måste omfattas av våra kollektivavtal, att de ska ha samma löner, arbetsförhållanden och politiska rättigheter. Detta är en fråga om liv och död för arbetarklassen, och vi måste kämpa för den med alla medel.
Våra nationalstalinister i "Kommunistiska" Partiet "Marxist"-"Leninisterna" ("revolutionärerna") och "Revolutionär" "Kommunistisk" Ungdom drar en annan slutsats. De ber istället den svenska staten att skydda svenska arbetare genom att hindra för många utländska billiga arbetare att komma hit, åtminstone så länge inte kapitalisterna är mer solidariska. Inte ens vänsterpartiet är tillräckligt nationalistiska för dem.
Vilket stinkande nationalistiskt träsk de dagligen sjunker allt djupare ner i! Det har varit uppenbart i åratal, men hallå, hur djupt hade ni tänkt sjunka? Kan ni åtminstone sluta använda ord som kommunist, marxist, leninist, revolutionär, socialist, internationalist? Eller är ni fast beslutna att göra ert yttersta för att besudla dessa begrepp? Om ni dumpar de orden, som ändå inte verkar betyda särskilt mycket för er, kan ni säkert hitta grupper att samarbeta med som mer än gärna stoppar inflödet av utländsk arbetskraft.
Uteslutna ur PT bildar nytt parti
I mitten av december uteslöt det brasilianska arbetarpartiet PT:s ledning, med röstsiffrorna 55 mot 27, fyra medlemmar av parlamentsgruppen för att de vågat rösta mot PT-regeringens angrepp på de statsanställdas pensioner.
Den så kallade pensionsreformen är en del av en rad överenskommelser mellan PT-regeringen och IMF och USA som syftar till att skära ned på statens utgifter och underlätta privatiseringar. Vid samma tid som uteslutningarna godkände IMF nya lån och Bush ringde Lula för att gratulera.
Bland de uteslutna finns tre senatorer och deputerade som tillhör organiserade vänstergrupper inom PT. Även det reformistiska Demokratiska Arbetarpartiet, som känner behov att dra sig åt vänster, har lämnat regeringen och anklagar PT-ledningen för att överge sina principer och sälja sig till den internationella kapitalismen.
Alla de tusentals arbetarmilitanter som betraktat PT som sitt parti bör givetvis inte med en gång överge kampen om partiet. Men Socialistisk Demokratis (USFI:s sektion) svar på konflikten är att enbart låta en av sina parlamentariker rösta mot regeringen och bli utesluten. De övriga röstade för eller avstod med hänvisning till partiets disciplin. Miguel Rossetto sitter kvar som minister med ansvar för en jordreform som knappt inletts. Socialistisk Demokrati, som tillhör samma internationella tendens som svenska SP, uppträder därmed som regeringens vänsterflygel. Istället för ett hårt politiskt svar på förräderierna, försöker man manövrera inom PT:s ramar.
De uteslutna har publicerat en uppmaning att bilda en "vänsterdemokratisk socialistisk rörelse för ett nytt parti". Om denna kamp kan förbindas med en kamp i PT för att ogiltigförklara uteslutningarna genom en extrakonferens och få bort Lulas högerpolitik, kan de erbjuda ett verkligt alternativ för alla de arbetare och bönder som letar efter en rörelse som kan erbjuda dem verkliga revolutionära förändringar.
Workers Power Global, London
|
