Arbetarmakts nyhetsbrev nummer 199 (09/05) - 050430

Innehåll

• Demonstrera Första maj
• Feministiskt Initiativ
• Reaktionens påve
• Storinkvisitor vald till påve
• Demonstration för inlåsta flytkingar i Märsta
• Skänk ett bidrag
• Massdemonstrationer i Kina
• Valmanifest från brittiska trotskister
• Vänstern och Irakfrågan: 2. Rättvisepartiet Socialisterna
• Stockholm 23 maj: Protestmöte mot ockupationen av Irak
• Till sist...

Demonstrera Första maj

Första maj närmar sig och Arbetarmakt uppmanar, tillsammans med ungdomsorganisationen Revolution, alla socialister, arbetare och ungdomar att sluta i demonstrationerna på arbetarklassens högtidsdag. Välj en demonstration och en avdelning där krav på ett slut på ockupationen av Irak och för stöd till motståndskampen förs fram. Andra viktiga frågor är stöd till palestiniernas kamp mot den israeliska ockupationen och kampen mot nyliberalism och privatiseringar både i Sverige och övriga Europa.

Feministiskt Initiativ

Det nybildade Feministiskt initiativ har onekligen rört om i grytan på den politiska arenan. När det gäller konkreta åtgärder mot patriarkatet är det dock mycket tunnt med lösningar. Feministiskt initiativ vill verka mot låga kvinnolöner, men samtidigt inte säga var pengarna till detta ska tas. Man vill verka mot våld och krig och en orättvis världsordning, men har ingen analys av imperialismen eller den globala kapitalismen. Feministisk initiativ har inte ens kunna enas om att vara emot skattereduktion för hushållsnära tjänster, även om flera ur deras styrelse har uttalat sig mot en sådan politik som framför allt gynnar överklassens kvinnor på bekostnad av andra kvinnor.

Problemet för Feministiskt initiativ är att man försöker ena kvinnor över klassgränsen, även om man i sin plattform erkänner att kvinnor inte kan bli överens i alla frågor, och att klass är en faktor som delar kvinnor. Detta visar på ett tydligt sätt problemet för en feministisk analys som försöker att se kvinnokampen som en fråga åtskild från klasskampen. Om inte Feministiskt initiativ är beredda att ta ställning för socialistiska lösningar så reduceras politiken till ett slags borgerlig intetsägande vänsterliberalism, vilket liksom för miljöpartiet öppnar upp för ett möjligt samarbete högerut under vissa omständigheter.

På frågan om vilka partier man kommer att samarbeta med i riksdagen skriver man på sin hemsida (www.feministisktinitiativ.se):

"Det är för tidigt att säga. Feministiskt initiativ kommer att samarbeta med de partier som stödjer de krav vi har. Vi tror att blotta existensen av ett feministiskt alternativ kommer att påverka de andra partierna."

På frågan om Feministiskt initiativ riskerar att möjliggöra för en borgerlig regering genom att ta röster från socialdemokratin och dess stödpartier, svarar man på sin hemsida:

"Vi tror att det är ett förenklat resonemang instängt i den traditionella högervänsterskalan. Den feministiska dimensionen av politiken skär tvärs igenom klassgränserna. Lönediskrimineringen finns i alla lönekategorier, mäns våld mot kvinnor finns i alla samhällsklasser. Vi är medvetna om att det finns en höger och en vänster i politiken, men vill inte att det ska stå i vägen så att halva befolkningen inte får sina mänskliga rättigheter tillgodosedda, det vill säga blir diskriminerade."

Det är med andra ord uppenbart att Feministiskt initiativ inte vill ta ställning i frågan om höger och vänster, och att man försöker att uppnå något slags enhet också med borgerliga feminister. Detta trots att de ledande personerna i Feministiskt initiativ har en vänsterbakgrund. Ett problem för Feministiskt initiativ är att om man i alltför hög grad försöker tona ned den radikala profilen för att få med sig borgerliga feminister, riskerar man att stöta bort de vänsterväljare som skulle kunna tänka sig att rösta på initiativet. Samtidigt om Feministiskt initiativ tar en klar vänsterställning med liknande reformistisk politik som Vänsterpartiet, riskerar man just att underminera själva grundidén i feminismen att kvinnor har grundläggande gemensamma intressen över klassgränsen, och det blir svårt att se hur Feministiskt initialtiv skiljer sig från just Vänsterpartiet. Huruvida Feministiskt initiativ lyckas komma in i riksdagen måste mot denna bakgrund betraktas som en helt öppen fråga. Opinionsmätningarna har också gett en ganska motsägelsefull bild, där Feministiskt initiativ hamnar över riksdagsspärren enligt vissa mätningar och klart under fyra procent enligt andra. Lägg till det faktum att Junilistan och ett eventuellt sjukvårdsparti ställer upp i riksdagsvalet, plus att Sverigedemokraterna kanske går framåt, så kan det bli stora förändringar på den politiska arenan i Sverige efter riksdagsvalet 2006. Tyvärr kommer dessa förändringar troligtvis inte att gynna vänstern och arbetarrörelsen, och bäddar för att det sannolikt blir en borgerlig regering. Skulden för detta ligger dock i så fall ytterst hos den socialdemokratiska ledningen, som fört en nyliberal politik, och ett vänsterparti som inte velat opponera sig. Gudrun Schyman själv ledde det vänsterparti som ställde upp på nedskärningar i offentlig sektor som just drabbat främst kvinnor. Låga kvinnolöner beror inte på för lite klasslös feminism, utan på att arbetarrörelsen inte förmått att ta upp kampen mot kapitalismen, som är den yttersta garanten för patriarkatet. Kapitalismen och patriarkatet går hand i hand. Kapitalismen tjänar på låga kvinnolöner. Där har vi problemet. En höjning av lågavlönade kvinnors löner, med säg 20–30 procent, för att ta bort löneskillnaden mellan män och kvinnor innebär per automatik en omfördelning av resurser från kapital till arbete och från kapital till offentlig sektor där lågavlönade kvinnor framför allt arbetar. Enhet med borgerliga feminister, enhet mellan kvinnor över klassgränsen från den lågavlönade invandrarkvinna som är medlem i Kommunal till Antonia Ax:son Johnson och drottning Silvia, kommer aldrig att kunna uppnås för att genomföra en sådan politik.

Reaktionens påve

Samtidigt som miljoner betraktade begravningen av Johannes Paulus II, bör arbetarklassen minnas varför de kapitalistiska politikerna har prisat denna påve så mycket – från Bush och Blair till arbetarrörelsens reformistiska ledare, även inkluderande ’kommunister’ som Fausto Bertinotti i Italien.

Inom kyrkan ledde han (eller snarare styrde) under 26 år. Karol Wojtylas tid som påve kommer att ihågkommas framför allt för omkastningen av de liberaliserande trenderna under 1960-talet och återupprättandet av en mer autokratisk ledning. I verkligheten innebar detta kurians styre, vars kandidat han var efter sin föregångares oväntat tidiga död, och det är samma övre kretsar i Vatikanens byråkrati som nu orkestrerar kampanjen för att göra hans konservativa politik oundviklig.

Förutom att popularisera idén att han i fortsättningen ska vara känd som Johannes Paulus den store, försöker de även skapa stöd för en snabb helgonförklaring – en process som tidigare ofta krävt århundraden. Det berättas att när Wojtyla gick till bikt förutspådde den mystiske fader Pio att han en dag skulle bli påve. Det är en avslöjande anekdot eftersom den innebär att fadern bröt sitt löfte att aldrig avslöja biktens bekännelse, eller att historien i all anspråkslöshet spreds av påven själv! Det kan inte råda någon tvekan om att rapporter om hans mirakel snart kommer att börja cirkulera.

Påven gjorde allt i sin makt för att garantera en fortsättning av sin politik. Han handplockade den överväldigande majoriteten av kardinalkollegiet som kommer att välja hans efterträdare. Inte desto mindre har den politiken sett till att han lämnar efter sig en splittrad kyrka. Det är en sak att tala högt och brett om det mänskliga livets okränkbarhet för att rättfärdiga motstånd mot kvinnans rätt att välja abort eller använda preventivmedel. Men en helt annan att oberörd åse det lidande som detta orsakat – aborter på bakgatorna, ovälkomna graviditeter och miljoners död i aids.

Där påven och hans apologeter kanske bara ser trohet mot traditionen och omsorgen om deras heliga moder kyrkans intressen, ser de mer klarseende ett förnekande av kvinnors jämställdhet, fördomar mot homosexuella och medskyldigt beskydd av dem som kränker barn. Även om det fanns tillfällen av politisk överensstämmelse mellan Johannes Paulus och politiska ledare som Bush, exempelvis om abort eller forskning om stamceller, räcker det inte för att förklara den intensiva kampanjen för att framställa honom som en global förebild av dygd. Nej, det kan bara förklaras av den roll som de tillskrivit Wojtyla i Sovjetunionens sammanbrott.

Det sägs att när Stalin planerade framtvingandet av lydregimer i Östeuropa, varnade hans rådgivare honom för att det skulle leda till öppen konfrontation med katolska kyrkan. Stalin, berättas det, frågade föraktfullt: "Och hur många divisioner har påven?" För en del som betraktade sig som marxister var frågan karakteristisk när den hävdade att alla sociala fenomen kan negeras genom militär kraft och ännu ett exempel på Stalins mästerliga behärskande av strategi. De mer eftertänksamma och förutseende marxisterna, som förstod religionens sociala rötter och det nationella förtryckets effekter, hade för det mesta redan fallit offer för Stalins blodiga metoder.

För de imperialistiska staternas och kapitalisternas ledare överallt finns det därför en ljuv ironi i deras bild av en polsk påve som åstadkom ombytta roller i förhållande till Kreml. Det var emellertid egentligen de polska arbetarnas rörelse, vars ursprung låg i fackliga strider i början av 1970-talet och som gick vidare till att bli den mångmiljonhövdade basen för fackföreningen Solidarnosc, som skapade den sociala kraft som bröt sönder det byråkratiska styret. Det var deras mobiliseringar och underjordiska rörelse som fick kardinalen från Krakow att bli ett verkligt alternativ för kurian i Vatikanen och som ledde dem till att bryta med sin uråldriga tradition att välja en italienare som påve.

Det är inte så förvånande att polackerna, som ett brutalt undertryckt folk, klamrat sig fast vid sin religion, och katolicismen blev således en del av deras nationella medvetande. Upphöjelsen av "deras" kardinal till påveämbetet blev därför naturligt nog en förstärkning av den ’nationella’ moralen. Inte desto mindre var deras dynamik och metoder för mobilisering hämtade från fabriken och gatan, inte klostret. Det var de polska arbetarna som gav Johannes Paulus politisk betydelse, inte Johannes Paulus som gav de polska arbetarna betydelse.

Det han erbjöd dem, och som de på egen bekostnad accepterade, var rådet att begränsa sina krav till att få bort den byråkratiska diktaturen. Att inte upprätta sitt eget styre genom demokratiska arbetarråd, utan att kliva åt sidan och tillåta kapitalismens återupprättande, fullständig privatisering av ekonomin och åratal av ekonomiska försakelser från vilka landet äänu inte återhämtat sig.

Oavsett om hans sista ord var "amen", förlänade hans lära om behovet att acceptera "Guds vilja" honom också tacksamhet från världens härskare, som alltid varit angelägna att alla ska acceptera den lott som tillfallit dem, precis som de själva givetvis alltid accepterat sin.

Vad kan, slutligen, verkliga kommunister säga en dag när vi kan se miljontals som ärligt sörjer denna kontrarevolutionens påve, den globaliserade reaktionens nya helgon, denna ödmjuka älskare av de fattiga som tillbringade sin tid i ett palats där tjänare väntade på att behandla honom som en levande gud? Ska vi bli stumma eller deprimerade av de religiösa illusionernas och det falska medvetandets uppenbara styrka? Inte alls. Den verkliga orsaken till religiös tro finns, vilket Marx förstod, inte i en himmel fri från lidande utan i en värld full av bedrövelse. När förutsättningarna för detta lidande har försvunnit, kommer religionens illusioner och alla dess tillhörande lögner, förtryck och hyckleri att falla bort:

"Det religiösa eländet är samtidigt uttrycket för det verkliga eländet som det är protesten mot detta verkliga elände. Religionen är de betryckta kreaturens suck, hjärtat hos en hjärtlös värld, anden i andefattigdomens tillstånd. Den är folkets opium.

Att upphäva religionen som folkets illusoriska lycka är att kräva dess verkliga lycka. Kravet att det skall uppge illusionerna om sitt läge är kravet på att uppge ett tillstånd som behöver illusionerna. Religionskritiken är alltså ett embryo till kritiken av den jämmerdal, vars gloria religionen är.

Kritiken har plockat bort de imaginära blommorna från kedjorna, inte för att människan skall bära fantasilösa, tröstlösa kedjor, utan för att hon skall kasta av sig sina fjättrar och plocka den levande blomman."

FifthInternational.Org Newswire

Storinkvisitor vald till påve

Den tyskfödde kardinalen Joseph Ratzinger valdes till den romersk-katolska kyrkans överhuvud den 19 april. Han kommer att krönas som den 265:e påven, i den vanliga bysantinska ceremonin med pompa och ståt. Han är knappast den "ödmjuke arbetaren i Herrens vingård" som han beskriver sig själv som.

Under mer än 20 år var Ratzinger överhuvud för Kongregationen för trons doktrin – den direkta efterträdaren till inkvisitionen. Här förde han en oförtröttlig strid mot befrielseteologer, feminister, försvarare av homosexuellas rättigheter, marxister och alla former av ’relativism’ och slapphänthet i moralfrågor.

De 115 kardinalerna – alla män, alla bundna av löftet om celibat, övervägande européer i en kyrka vars medlemmar nu till två tredjedelar består av människor utanför Europa – har faktiskt valt storinkvisitorn. Ratzinger kommer att fortsätta sin föregångare Wojtylas arbete: totalt motstånd mot preventivmedel, abort, homosexualitet och att öppna prästyrket för kvinnor och gifta män.

Kardinalernas val har glatt reaktionärer världen över. I främsta ledet finns den återfödde (protestantiske) kristne George Bush, som delar påvens obscent benämnda dagordning För Livet. Båda är beslutna att kvinnor inte ska kunna besluta huruvida de vill fortsätta en graviditet eller inte.

Ratzinger har ofta vänt sig mot "moralrelativism". Med relativism menar han idén att människor ska grunda sitt beteende på huruvida det gör människor lyckliga eller olyckliga, mer eller mindre fria. Den romerska flockens herde vill inte ha något med det att göra. Moralen måste vara absolut – dvs. ett påbud från Gud. Eftersom denna gudom inte kan lokaliseras i verkligheten för att ge instruktioner, måste dessa påbud hämtas från en 2 000 år gammal bok och varje omtvistad punkt eller ny bestämmelse överföras och tolkas av prästerna och således i slutändan av påven.

Genom att välja Ratzinger har Vatikanen valt en öppen och erkänd reaktionär på alla froner. Inte för inte kallades han för Pansarkardinalen och Rotweillern. Hans försök att framtvinga sin vilja kan orsaka stor splittring och oenighet i kyrkans led. Det är inte bara revolutionära marxister utan även anhängare av mänsklig frihet och framsteg som kommer att välkomna denna självförstörelse. Det gör uppgiften lättare att avslöja inte bara katolska kyrkans utan alla kyrkors och religioners reaktionära karaktär.

De främjar aktivt misär och lidande, speciellt genom sitt inflytande över personliga och sexuella frågor, men också genom att övertyga miljoner människor att lidanden i detta liv, utsugning, fattigdom och sjukdom är oföränderliga drag i människans tillvaro, jämmerdalen, för vilken religionen är den enda trösten. Kampen mot detta är kampen för att frigöra mänskligheten från religionerna.

FifthInternational.Org Newswire

Demonstration för inlåsta flytkingar i Märsta

Den 2 april var det internationell aktionsdag till stöd för alla flyktingar utan papper och mot inspärrandet av flyktingar i läger (läs: fängelser). I Märsta samlade Ingen människa är illegal till sambatågsdemonstration som gick till förvaret där. Det var en mycket lyckad aktion.

Efter att ha stått på Märsta station en längre tid blev det slutligen transport till flyktinglägret, som ligger som en barackbyggnad i ett industriområde. Det är alltså här Sverige skuffar undan unga som gamla – mäniskor som flytt kapitalismens krig och härjningar och som fått lida för det globala ekonomiska system även "vår" stat står bakom.

Väl där samlades sambagruppen och demonstrationsdeltagarna på flyktinglägrets innergård, för att i strålande solsken kommunicera med de flyktingar som fanns bakom fönstren. Flyktingarna däruppe visade hur länge de suttit där, hade gjort egna skyltar och visade sin uppskattning för demonstrationsdeltagarnas stöd.

Ett intressant anförande hölls av en tidigare intagen på Märstaförvaret, där det bland annat kom fram att de intagna endast får runt 20 kronor om dagen att leva på – och detta ska räcka till allt utom mat: cigaretter, telefonkort, osv.

Efter att polisen visat ut demonstranterna fortsatte sambatakterna utanför förvaret, och till sköna trumtakter brändes sedan – till demonstranternas och förvarsfångarnas jubel – Migrationsverkets förhatliga fana. En lyckad dag!

Men naturligtvis tar ingenting slut här. Sveriges rasistiska flyktingpolitik fortsätter – tillsammans med kapitalistiska ockupationer – och människor kommer att fortsätta fly. Och med det fortsätter kampen för den globala arbetarklassens totala rätt att fritt röra sig som man så önskar – för allas rätt till ett värdigt och fritt liv.

Svante, AM-Uppsala

Skänk ett bidrag

Revolution har haft sitt femte årsmöte. På det valdes tre delegater som skall representera den svenska organisationen på en delegatkonferens som organiseras i maj i Wien, Österrike. På den skall delegater från de olika Revolution-grupperna i England, Tyskland, Österrike, Tjeckien, Australien och Sverige träffas för att komma överens om stadgar, politiska mål för det kommande året och utse en internationellt ansvarig ledning för World REVOLUTION.

Det är ett historiskt steg för oss på vägen mot att bygga en verkligt internationalistisk och slagkraftig organisation. Förra årets kamp på ESF i London innebar att vi tillsammans lyckades få igenom en ungdomsförsamling. Detta, och att vi tillsammans lyckades få den demokratiskt antagna deklarationen uppläst inför de sociala rörelsernas församling trots motståndet från högern, krävde en enad disciplinerad insats där kamrater från de olika grupperna samverkade. Nu vill vi stadgefästa och formalisera de ändringar som behövs för att fortsätta utvecklingen mot en internationell kamporganisation för unga revolutionärer.

Vi är idag en federalistisk sammanslutning av ungdomsorganisationer. Målet med konferensen är att ta denna enhet till en högre nivå – att ta ett viktigt steg mot demokratisk centralism med en ledning som innefattar representanter från de olika grupperna. Det är ett naturligt steg i vår utveckling och kommer att hjälpa oss i kampen för en revolutionär ungdomsinternational.

Att skicka delegater, liksom så mycket annat politiskt arbete kostar dock pengar. Vi har precis tryckt en ny tidning. Denna precis som alla andra utgifter finansieras helt av våra medlemmars avgifter. Nu har vi lite pengar i kassan och vi ska försöka se till att dra in så mycket som möjligt för att täcka omkostnaderna men det kommer att bli tufft. Därför ber vi dig som sympatiserar med vårt politiska arbete, och som skulle kunna tänka sig att stödja oss på ett mycket praktiskt och viktigt vis, att sätta in en valfri summa på vårt postgirokonto.

PG 444 24 57 - 0

Märk "bidrag till Wien-konferensen".

med kamratliga hälsningar
Gunnar Westin,

för svenska REVOLUTION:s ledningskommitté

Massdemonstrationer i Kina

Media har varit fulla av rapporter om antijapanska demonstrationer i Kina. Men detta är inte de enda tecknen på massmobiliseringar under de senaste veckorna. Medan nationalistiska demonstrationer tolererats av polisen, har demonstrationer av arbetare och bönder slagits ner brutalt.

De antijapanska demonstrationerna började i Beijing. De utlöstes, sägs det, av ursinne över publiceringen i Japan av nya historieböcker för skolan som skyler över den barbariska verkligheten i Japans ockupation av Kina under kriget.

En grupp på flera hundra demonstrerade utanför den japanska ambassaden och de lyckades, trots närvaron av beväpnad polis, slå sönder fönstren när de visade sin ilska med käppar och stenar. Protesterna spred sig sedan till andra städer.

Samtidigt pågick en annorlunda protest i byn Huankantou. Äldre kvinnor protesterade mot planer att bygga en andra kemianläggning kördes bort av polisen. I det tumultet som bröt ut rapporteras två ha blivit dödade. Ilskan bland lokalbefolkningen steg och demonstranter fyllde gatorna med krav på ett offentligt möte med myndigheterna, vilka vägrade. Istället stormades byn en söndag morgon av 3 000 kravallpoliser. Befolkningen visade sig vara överlägsna. Genom att använda barrikader och tillfälliga vapen slog de tillbaka kravallpolisen. En del rapporter talar om flera döda och 30 utbrända polisbussar.

Trots skillnader är båda dessa incidenter relaterade till Kinas snabba ekonomiska utveckling under de senaste 20 åren och de resulterande förändringarna inom landet och i relationerna med utländska makter. Demonstrationerna mot Japan måste ha haft ett tyst godkännande från myndigheterna. Andra försök att demonstrera – årsdagen av massakern på Himmelska fridens torg eller Falun Gong – har snabbt brutits upp av polisen.

Vad regeringen uppenbarligen hoppas vinna på dessa demonstrationer är ökad förhandlingskraft i sina diplomatiska bråk med Tokyo. Den omedelbara frågan gäller territorialrättigheter i Kinesiska sjön där både Kina och Japan redan borrar efter olja och gas. På längre sikt ligger frågan om Japans ansträngningar att bli permanent medlem av FN:s säkerhetsråd som representant för "Asien". De frostiga diplomatiska relationerna, som premiärminister Wen Jiabao beskrivit som "de värsta på tre årtionden", återspeglar Kinas ökade självförtroende som regionens viktigaste makt.

Å andra sidan uppenbarar våldsamheten i sammanstötningarna i Huankantou den vanligtvis dolda sidan av Kinas ekonomiska tillväxt. Jakten efter industriell expansion har lett till tvåsiffriga tal i tillväxten under större delen av det senaste årtiondet. Inget har fått stå i vägen för Kinas nyrika, som backas upp och ofta även aktivt understöds av kinesiska kommunistpartiet på alla nivåer. I Huankantou byggdes den existerande kemifabriken på jord som exproprierats från byborna och medfört miljöskador och ett ökat antal fosterskador.

Huankantous vägran att acceptera myndigheternas beslut upprepas över hela landet. Beijing erkänner själva att det inträffade 58 000 incidenter av folkligt missnöje, en ökning med 15 procent från året innan. Även om detta inkluderar allt från lokala petitioner och dispyter till större konfrontationer som den i Huankantou, visar det som hände där att våldsamma sammanstötningar inte är exceptionella.

Se på siffrorna. En styrka med 3 000 kravallpoliser är en styrka som ungefär motsvarar en tredjedel av den brittiska ockupationsarmén i Irak. Det rörde sig uppenbarligen inte om att kontrollera en folksamling. Ännu mer betydelsefullt är att de besegrades av lokalbefolkningen. Det skulle vara omjöligt utan ett stort antal människor som var beredda att kämpa och en imponerande organisationsnivå. Efter sammanstötningen med polisen rapporteras det att en kommitté valts för att övervaka den lokala administrationen. Lokalbefolkningen var, med andra ord, inställd på att bli angripen, var tillräckligt väl organiserad för att slå tillbaka och har nu övertagit kontrollen själva. Det finns ingen anledning att tro att Huankantou är unikt.

Det som hände där pekar, tvärtom, på en landsomfattande våg av militant motstånd mot effekterna av kapitalistiskt återupprättande i Kina. Detta är den andra orsaken till att Beijing uppmuntrar nationalistiska, antijapanska demonstrationer. Det är ett avsiktligt försök att avleda folkligt missnöje från regeringen, partiet och kapitalisterna. Beijing spelar ett farligt spel. Inte på grund av något verkligt hot om en allvarlig konflikt med Japan, utan därför att officiellt stöd till offentliga demonstrationer kan erbjuda tillfällen för ett omfattande missnöje att uppnå sammanhållning och organisation.

Efter massakern på Himmelska fridens torg bekräftade vågen av strejker och demonstrationer existensen av en landsomfattande arbetarrörelse. De samordnade strejkerna i den petrokemiska industrin 2001 visade att denna rörelse inte bara överlevt och stärkts. Vi kan med säkerhet förutspå att det finns organisationer och ledare som inte bara är alltför erfarna för att falla för regeringens nationalistiska avledning, utan som också vet hur de ska kunna dra nytta av den nuvarande situationen för att främja sina egna organisationer och krav.

Överst på listan över sådana krav kommer demokratiska rättigheter att finnas. Givetvis bör det japanska folket veta sanningen om den japanska imperialismens brott, men vad säger kinesiska skolböcker om Det stora språnget, folkkommunerna, kulturrevolutionen och undertryckandet av demokratirörelsen? Frihet för press och andra media och avlägsnandet av statens kontroll över Internet är väsentliga krav för framväxten och utvecklingen av en landsomfattande arbetarrörelse som också skulle kräva fullständiga politiska rättigheter och att partiets diktatur avskaffas.

Arbetarrörelsen måste politiskt vara helt oberoende av falska, borgerliga vänner. Arbetardemokratin kräver inte bara yttrandefrihet och pressfrihet utan även rätten att inspektera alla företags, kinesiska och utlandsägda, räkenskaper och orderböcker, liksom partiets affärer, för att inte bara avslöja den verkliga omfattningen av vinsterna utan också omfattningen av den korruption som gör dem möjliga. Arbetardemokrati måste också innebära friheten att organisera. De existerande underjordiska fackföreningarna måste legaliseras och de byråkrater och partiombudsmän som kontrollerar de officiella fackföreningarna måste sparkas ut, för att hela arbetarrörelsen ska kunna omorganiseras och få nytt liv.

Det viktigaste av allt är dock att den framväxande kinesiska arbetarrörelsen behöver en politisk ledning, ett nytt arbetarparti, som tar på sig uppgiften att både återkalla privatiseringen och kapitaliseringen av den kinesiska ekonomin och störta kommunistpartiets styre.

FifthInternational.Org Newswire

Valmanifest från brittiska trotskister

Trött på Blair? Har du fått nog av: aggressionskrig, privatiseringar, angrepp på medborgerliga rättigheter, skuldbeläggning av flyktingar, skattesänkningar för de rika, stödet till Bush, tredje världens skuld, marknadsgalenskap, pensionsrånet, öppna lögner om Irak?

Du är inte ensam. Men vem ska vi rösta på?

Vi kan inte rösta på Labour

Efter 18 år av angrepp från högern förväntade sig miljoner människor något bättre när Labour valdes 1997. Istället fick vi mer av samma sak: privatisering, krig och angrepp på arbetarklassen.

Efter två perioder vid makten står det klart att Blair och labourpartiet styr för de rika och mäktiga. Labour angriper de arbetande människor de skulle representera. Det finns inte heller någon poäng med att vänta på Gordon Brown. Han stöder helt skattesänkningar för de rika, krigen och den kapitalistiska ekonomiska politiken under New Labours senaste 8 år.

Det inre av Storbritanniens städer behöver en kvarts miljon nya allmännyttiga hem för att härbärgera de fattiga och hemlösa. Labour lovar att sälja en miljon hem i allmännyttan – och att inte bygga några alls.

Vi behöver utvidga hälsovården så att väntelistorna kan avskaffas för gott. Labour insisterar på att storfinansen ska bygga och driva alla nya sjukhus… och skumma av grädden på mjölken. Dessa stiftelsesjukhus får ge privata patienter förtur, medan de andra hålls på svältgränsen.

Alla våra ungar behöver bra utbildning och mindre klasser. Labour tillåter skolor med goda resurser att välja föräldrar från medelklassen istället för arbetarklassen och att betala lärarna för lite.

Rekordhöga företagsvinster och feta löner åt höjdarna är Labours prioriteringar, inte arbetarområdena. Istället för att beskatta de rika höjer Labour försäkringsavgifter och den orättvisa kommunalskatten.

Vad som återstår av Labours radikala flygel har neutraliserats. Den kan inte ta över partiet, som står under Blairs strikta kontroll och, om sanningen ska fram, har den slutat att försöka.

Vi kan inte rösta på högern

De skulle vara värre, inte bättre. De skulle ge ännu mer av skatterna till de rika och storfinansen. De skulle sälja ut sjukvården och skolorna ännu snabbare. De skulle skjuta ner hjälplösa flyktingar en efter en och förfölja resande och minoriteter. De skulle hålla kvar trupperna i Irak, fortsätta backa upp Bush och fortsätta sälja ut vår service. Under Thatcher och Major tog de under 18 år bort våra fackliga rättigheter och försökte göra oss maktlösa inför foretagens glupskhet. De är verkligen det otäcka partiet – de privilegierades eget parti.

Vi kan inte rösta på liberaldemokraterna

Deras konferens under våren beslutade att avskaffa strejkrätten om den kan skada storfinansens intressen. De skulle inte omedelbart dra tillbaka trupperna från Irak. De vill helt enkelt ha en av FN ledd ockupation. De vill rekrytera 10 000 fler poliser – men inte utöva någon mer kontroll över dem. Liberaldemokraterna är ute efter att attrahera de som stöts bort av New Labour med något bättre politik beträffande, skatter, Irak och studentavgifter.

Men överallt där de har kommit till makten har de höjt kommunala skatter, lagt ner servicehus för pensionärer och härbärgen för hemlösa och avskaffat jobb.

Till och med när det gäller kriget avbröt de sitt motstånd så snart invasionen inleddes. I likhet med andra kapitalistiska stater är deras skuggkabinett proppfullt av bankirer och oljedirektörer.

Vem ska vi då rösta på?

Vi behöver ett nytt parti, ett arbetarklassens parti.

Förståsigpåare, politiker och professorer säger till oss att det inte finns någon arbetarklass längre… men detta är bara önsketänkande hos människor som har något att förlora.

Klass tillhör inte det förgångna – klasskillnaderna är lika stora som någonsin. Alla framsteg i samhället har varit ett verk av arbetarklassen. Vårt hårda arbete byggde skolorna, biblioteken, fabrikerna, kontoren, sjukhusen och järnvägarna.

Vår hårda kamp säkrade rösträtten, yttrandefriheten, kvinnors rösträtt, det nationella hälsosystemet (NHS), avgiftsfria skolor och välfärd. Utan vårt eget parti är våra landvinningar och friheter hotade. Utan vårt eget parti kommer vi att få ännu ett århundrade med lögner, ojämlikhet och krig.

Miljoner arbetare är med i facket – vi gör motstånd mot våra arbetsgivare och Blairs pensionsrån. Men de flesta fackledare stöder fortfarande Blair och överlåter våra avgifter till Blairs prokapitalistiska parti. Det är dags att sluta med det.

Vi behöver en röst – inte bara i parlamentet utan på arbetsplatser och gator – med andra ord ett parti. Detta nya parti kan bildas utifrån arbetande människors verkliga kamp: de hundratusentals som marscherade mot kriget, fackmedlemmar i hela Storbritannien som röstade för att strejka till försvar för våra pensioner, brandmännen, järnvägsarbetarna, statsanställda och kommunalare som övergivits av Labour, alla de ungdomar som upprörs av global fattigdom, tredje världens skulder och miljöförstöringen.

Det kommer att bli ett parti som kämpar för intressena hos arbetarklassens majoritet, och det innebär att kämpa för socialism. Socialism innebär en värld ägd och kontrollerad, inte av en handfull finansmän, tidningsbossar och generaler, utan av miljarder arbetande människor.

Istället för marknadens galenskap, med dess ojämlikhet, globala fattigdom och krig, skulle vi ha en socialistisk planekonomi. Vi skulle demokratiskt kunna besluta vad som ska produceras och distribuera det efter behov, inte profit.

Hur är det med Respect och de gröna?

Respect är en koalition av socialister och muslimer runt parlamentsledamoten och krigsmotståndaren George Galloway. Det är inte ett arbetarparti, utan en allians av grupper ur arbetarklassen och medelklassen. Det är därför som en del av dess politik är bra och en del annat dåligt.

På den bra sidan vill dem stoppa kriget och dra hem trupperna, och dem motsätter sig fler privatiseringar. På den dåliga sidan tillåter Respect Galloway att motsätta sig kvinnors rätt att bestämma om de vill ha en abort. Framför allt vill Respect inte binda sig för ett socialistiskt program, eftersom det skulle äventyra deras allians med affärsidkare och småföretagare.

De gröna är likadana. De avvisar förstatliganden och motsatte sig strejken i tunnelbanan förra året. De gröna är ett medelklassparti.

Varken Respect eller de gröna utgör ett arbetaralternativ till Labour. Oavsett hur attraktiv en del av deras politik förefaller, skulle en röst på Respect eller de gröna bidra till att kanalisera stämningen mot Blair in i en återvändsgränd, och det skulle kunna blockera vägen för ett nytt arbetarparti.

Vem ska vi då rösta på?

Den här gången kan vi inte rösta. Det är frustrerande, men det finns ingen som förtjänar vår röst. Vi bör använda tiden för att övertyga våra vänner, arbetskamrater, familjer och sätta press på fackföreningarnas ledare att bilda ett nytt arbetarparti. På så vis behöver vi inte om fyra år fundera över vem vi ska rösta på. Vi skulle ha ett eget parti.

Workers Power Workers Power är en revolutionär socialistisk organisation. Vi förespråkar ett modigt program med åtgärder för att vända på Labours krig mot de fattiga.

Våra krav innefattar:

• Stoppa kriget mot asylsökanden. Om kapitalet fritt får röra sig världen runt, måste kapitalets offer också få det.
• Rätt till abort.
• Upphör med angreppen på medborgerliga rättigheter. Skrota de repressiva lagarna.
• Skrota alla antifackliga lagar. För rätten att strejka.
• Upplös den rasistiska polismakten. Ersätt den med ett folkligt försvarsgarde.
• Ut med trupperna från Irak nu. Gör slut på ockupationen.
• Skrota tredje världens skulder.
• Bekämpa klimatförändringarna. Låt de kapitalistiska nedsmutsarna betala.
• Storbritannien ut ur Nato. Inte ett öre, inte en person till försvaret av Storbritanniens imperialistiska intressen.
• Återför all vår service i offentlig ägo och under arbetarkontroll. Ingen kompensation till privatiserarna.
• Öka de offentliga utgifterna för att tillmötesgå folkets behov.
• Höj folkpensionen till 250 pund i veckan och inför garantier för alla pensioner. Förstatliga pensionsfonderna.
• För en arbetsvecka på högst 35 timmar och en minimilön på 7:50 pund i timmen för alla.
• Öppna Rovers räkenskaper för arbetarnas inspektion. Förstatliga företaget under arbetarkontroll. Inga pengar till Rovers bossar.
• För en rörlig skatt på de superrika och storföretagen för att betala för folkets omedelbara behov.
• Förstatliga de stora monopolen och storbankerna. Använd deras makt för att bygga bostäder, sjukhus, skolor och transportsystem. Ingen kompensation till förra ägarna. Alla statliga industrier ska stå under arbetarkontroll.
• För en demokratiskt planerad socialistisk ekonomi istället för den kapitalistiska marknadens galenskap.
• Men även ett parlament fullproppat med socialistiska ledamöter skulle stå inför statens makt: de av ingen valda polis- och armécheferna, domarna och de högsta statstjänstemännen.
• För att skapa ett samhälle under majoritetens kontroll måste arbetarklassen med våld bryta sönder dessa bastioner för privilegier.

Bara på så sätt kan vi få en arbetarregering baserad på råd av valda delegater som kan avsättas och som försvaras av folket.

Arbetarklassen är internationell. Vår kamp pågår i alla länder. Workers Power är en del av Förbundet för Femte Internationalen.

FifthInternational.Org Newswire

Vänstern och Irakfrågan: 2. Rättvisepartiet Socialisterna

Note: This text is also available in English on the following address: http://www.arbetarmakt.com/texter/0701/rsandiraq.php.

Den väpnade kampen i Irak mot ockupationens oerhörda förtryck har nu pågått i två år. Utan tvekan har kampen letts av den irakiska småborgerligheten och borgerligheten i form av ett stort antal motståndsgrupper. Vad är det som kännetecknar dessa grupper? Det är för det första deras splittring och oförmåga till enande eller åtminstone långvarigt samarbete på nationell nivå. För det andra så är det en oförmåga att massivt involvera Iraks arbetarklass i kampen. För det tredje, och det är en direkt följd av de första två kännetecknen, är det kampens form – ett elitistiskt gerillakrig med påtaglig avsaknad av massaktioner men samtidigt med massornas stöd.

Som en kontrast till detta finner vi de irakiska massornas enorma kampvilja och deras osjälviska offervilja inför den största och bäst organiserade militärapparaten på jorden och trots en imperialistisk massterror av sällan skådat slag.

Vi kan därför konstatera att varken den irakiska borgerligheten eller småborgerligheten, trots en gynnsam stämning bland massorna under de två gångna åren, inte lyckats att organisera ett enat nationellt motstånd eller ge det ett politiskt innehåll. Det finns ockå flera goda skäl för att så är fallet, men de behöver vi inte gå in på här; det räcker med att konstatera att borgare och småborgare har försökt men misslyckats. Detta faktum pekar kraftigt i riktning mot att det är arbetarna som är den enda klassen i Irak som kan organisera och leda motståndet på ett effektivt och framgångsrikt sätt.

Men Iraks arbetarklass har än så länge inte vaknat politiskt och den har inte organiserat sig för kampen. I första hand är det ett revolutionärt marxistiskt parti som arbetarklassen i Irak saknar. Utan ett sådant kommer kampen mot ockupationen så länge den varar att lämnas i händerna på de svaga irakiska borgarna.

Lyckligtvis så är världen under den nuvarande imperialistiska epokens tid ett i hög grad sammankopplat system. Arbetarklassens kamp i Irak är starkt beroende av arbetarklassens kamp i resten av världen och tvärtom. Detta faktum öppnar för antikrigs- och antikapitaliströrelsen att med sin kamp, också i själva centrum för imperialismen, hjälpa den irakiska arbetarklassen på traven.

Den gamla antikrigsrörelsen är organiskt ofömögen att utföra den uppgiften. Hur skulle det kunna vara annorlunda när den består av organisationer som i många fall förnekar irakierna rätten till självförsvar eller i sin politik går direkt emot arbetarklassens intressen (som t.ex. Vänsterpartiet i Sverige). En ny antikrigsrörelse som kan ta itu med uppgiften är därför av största vikt i kampen mot imperialismen. I detta sammanhang bör man betrakta den kritik av vänstern i Irakfrågan som vi nu håller på att lägga fram som ett försök att från början styra den nya rörelsen i rätt riktning.

Rättvisepartiet Socialisterna är förutom Arbetarmakt och Socialistiska Partiet en av tre organisationer i Sverige som åberopar sig på trotskismen. Vi ska nu undersöka deras syn på det irakiska motståndet. I Offensiv 641 från 17 mars står det i artikeln "Irak och motståndet mot ockupationen" följande:

"Är stödet till motståndet villkorslöst?

– Nej, vi kan inte stödja alla aktioner. Vi kommer t ex aldrig att glömma de vietnamesiska stalinisternas övergrepp på de en gång ganska starka trotskisterna där. Som internationalister tar vi oss rätten att säga vår mening om kampens metoder. Det irakiska motståndet har många grupper och vi tar självklart avstånd från övergrepp som försvårar en maximal kraftsamling från irakiska arbetare och vanligt folk över alla etniska och religiösa gränser. De attentat mot shiamuslimska moskébesökare, som nyligen dödade över 100 civila under ashurahögtiden, är ett upprörande exempel på detta."

"Stödjer Offensiv det väpnade motståndet mot USA?

Låt oss först slå fast att vi konsekvent försvarar irakiernas rätt att bedriva ett väpnat motstånd mot ockupationsmakten och dess lakejer. Liksom norrmännen under andra världskriget eller algerierna mot den franska kolonialmakten har alla folk i ett land som invaderats och förtrycks av en imperialistisk stormakt en sådan rätt – något som t o m erkänns i den ’folkrätt’ som stadgas av FN. Det betyder inte att vi försvarar allt slags motstånd, särskilt inte om det riktas mot oskyldiga civila eller sker med mål och metoder som underminerar det folkliga stödet.

Lika litet som vi okritiskt ropade ’Ho, Ho, Ho Chi Minh’ under Vietnamkriget eller stödde Milosevicanhängarna, trots att vi bekämpade det s.k. Kosovokriget, ger vi något blint stöd till de motståndsgrupper som opererar i Irak.

I det allt bredare irakiska motståndet ingår grupper som även socialister i Irak av goda skäl kan känna sig hotade av, antingen det gäller medlemmar av den tidigare Baathpartidiktaturen, islamistisk extremhöger kring shiamuslimen Muqtada al-Sadr, eller rentav av en fanatisk minoritet av al-Qaidaanhängare."

Men låt oss gå tillbaka till artikeln i Offensiv 641. Det framgår också här att det villkor man ställer går ut på att motståndet inte ska företa sådana aktioner som försvårar kraftsamling från de irakiska massorna, dvs. avleder massorna från kampen. Ett exempel på sådana aktioner är individuella terrordåd. Efteråt så pekar man ut några av de grupper som vi antar riskerar att gå miste om deras stöd:

"Återvändsgränd Även om allt talar för att deras inflytande våldsamt överdrivs av USA, deltar utan tvekan både reaktionära grupper med rötter i Saddam Husseins Baath-parti och högerextrema, religiösa fanatiker i motståndet, varav åtminstone en del förknippar sig med jordaniern Abu Musab al-Zarqawi och den extrema kurdiska islamistgruppen Ansar al-Sunna."

"Som Andreas Malm kritiserar i syndikalistiska Arbetaren (9/2005), försöker en falang i antikrigsrörelsen med rötter i det maoistiska stödarbetet för FNL under Vietnamrörelsen bygga upp en ny Irakrörelse som fokuseras på ett villkorslöst stöd till det irakiska motståndet. Det är en återvändsgränd."

Och hur står det nu till med det Arbetarkommunistiska Partiet i Irak (AKPI)? De missleder också arbetarklassen och massorna genom sin öppna sekterism gentemot det irakiska motståndet (det tycker även RS). De uppmanar ju kommunisterna att kämpa både mot ockupationen och mot motståndet och driver därmed massorna rakt i armarna på irakiska islamister eller rakt in i ett inbördeskrig. Är deras dåliga inverkan mindre än t.ex. wahhabiternas? Knappast, de borde också, om man konsekvent tillämpar RS:arnas logik, även de uteslutas ur det "goda" motståndet.

Så till slut återstår av hela motståndet bara de kämpande irakiska revolutionära trotskisterna, med den enda invändningen att sådana inte existerar.

Nu är det klart att taktiken om villkorligt stöd inte kan tillämpas konsekvent utan att man snabbt hamnar i AKPI:s ståndpunkt i frågan om motståndet. (Hur tänker sig RS att AKPI har kommit fram till sin nuvarande ståndpunkt?)

Men kanske har vi missförstått vad villkorligt stöd innebär för RS. Att RS nämner och berömmer Malms artikel, utan att kritisera Malms ställning i frågan, bevisar att så inte är fallet. I den nämnda artikeln i Arbetaren utvecklar Malm just ståndpunkten att man borde vägra stöd till en del av motståndet. Det finns en sak till som pekar på att vi har rätt. I Offensiv 638 från 24 februari kan man hitta följande rapport "CWI-framgångar på SSP:s kongress" från Scottish Socialist Partys (SSP) kongress, där även skotska CWI-medlemmar deltog. Rapporten är mycket avslöjande och vi framlägger därför en stor del av den.

"SSP och Irak Kongressen inledde med en debatt om Irak. En motion till kongressen, inspirerad av gruppen från Socialist Worker, krävde ett okritiskt stöd till ’Iraks folkliga motstånd’. Det enda förslaget mot denna motion kom från medlemmar av CWI.

Vårt förslag krävde ett tillbakadragande av alla ockupationsstyrkor och ett stöd till massmotstånd mot ockupationen genom byggandet av arbetar- och bondemiliser som försöker ena alla olika etniska och religiösa grupper i Irak.

Förslaget krävde också att SSP ska vägra ge något stöd till de reaktionära och antiarbetarklasstyrkor som utgör en del av motståndet i Irak. Sinead Daly från Dundee West hävdade att: ’Vi kan inte som socialister ge vårt stöd till de krafter i Irak vars idéer och metoder står mot arbetarklassen, mot kvinnor och som, i en del fall, har som mål att provocera fram ett inbördes- och sekteristiskt krig i Irak.[vår kurs.] Vi borde stödja en rörelse som försöker ena arbetarklassen och de fattiga på en bas av kamp för en lön man kan leva på, sjukvård, utbildning och grundläggande service såväl som motstånd mot den imperialistiska ockupationen av deras land’. Flera medlemmar från Socialist Worker Party (en vänstergrupp som arbetar inom SSP) motsatte sig förslaget...

Förkrossande majoritet

Men vårt förslag antogs med förkrossande majoritet. Pressen och övriga media gjorde ett antal artiklar och inslag inför kongressen där de blåste upp att SSP skulle debattera en motion som skulle ’stödja halshuggningar i Irak och dödandet av brittiska soldater’. Huvudnyheten i BBC:s skotska nyheter lördag kväll var att en motion som gav okritiskt stöd till allt motstånd i Irak hade röstats ner.

Utan tvekan räddade CWI:s motion SSP från en storm i pressen och politiska angrepp om SWP:s motion antagits. Ingen i SSP:s ledning talade i den här debatten trots att konsekvenserna kunde ha blivit allvarliga. Detta visar tydligt på den principiella hållning CWI alltid haft gentemot SSP, vi för fram argument för idéer som kommer att stärka SSP och mot idéer som kommer att försvaga eller skada partiet."

Och vad är det för fel på att arbetarklassen genom media skulle få höra att SSP är för dödandet av brittiska soldater? Om man, som CWI, ger stöd till den väpnade kampen i Irak borde man veta att det innebär precis dödandet av så många brittiska soldater att den brittiska militärmakten bryts, att dess moral sjunker till botten och att den på sådant sätt blir oanvändbar för de brittiska imperialisterna (givetvis spelar antikrigsrörelsen lika stor roll i den uppgiften). Här borde man omigen påpeka att stödet för den väpnade kampen är nånting helt annat än stödet till det irakiska motståndet. Även AKPI är för den väpnade kampen men mot det irakiska motståndet. Om CWI verkligen stödjer den väpnade kampen då innebär det ovanstående att de för de skotska arbetarna bakom ljuset.

Som om det inte var tillräckligt, så räddade dessutom CWI Skotska Socialistiska Partiet från en storm i den borgerliga pressen och politiska angrepp! Vilken fars, vilket kryperi för den borgerliga pressen, för de värsta bedragarna och professionella missledarna av arbetarklassen!

Vilken taktik, vilken ställning till det irakiska motståndet borde revolutionära marxister ha? Ska vi, som stalinisterna, ge motståndet okritiskt stöd? För att svara på det måste man fråga sig för vem kan taktiken i frågan om motståndet vara av praktisk vikt? För det första så är frågan av vikt för kommunister i Irak och för det andra för antikrigsrörelsen. För de irakiska kommunisterna är frågan viktig för att de ska kunna välja rätt taktik när de försöker vinna massorna på sin sida, dvs. för den proletära revolutionen. För antikrigsrörelsen är frågan viktig av samma ursak, dvs. i relation till de irakiska massorna. Med andra ord handlar inte frågan om vår inställning till motståndet om ett moraliskt ställningstagande bara för vår egen skull. Det handlar om en mycket praktisk uppgift som kommunisterna i Irak och i världen har och det är att göra slut på islamisternas/nationalisternas inflytande över massorna.

RS:arnas argument för det villkorliga stödet är att vissa motståndsgrupper genomför handlingar som försvårar en maximal kraftsamling, men de ser inte att det ligger i hela det nuvarande motståndets natur att försvåra en maximal kraftsamling. Annars skulle vi för länge sedan haft ett massuppror och ett snabbt slut på ockupationen i Irak.

Det finns tre möjliga vägar man kan ta. Det första är att kommunisterna, som RS gör i sin uppgift att ta ledningen i kampen, skulle välja att förkasta en del eller hela det irakiska motståndet. Att föra fram ett sådant budskap i en situation då alla kan se klart att det islamistiska motståndet ytterst hjältemodigt kämpar mot ockupationen, det betyder att man begår politiskt självmord inför massorna. I massornas ögon kommer man att på sådant sätt ställa sig på ockupationens sida.

Den andra möjligheten är att vi ger motståndet ett okritiskt stöd på samma sätt som stalinister gör. En sådan inställning skulle för de irakiska kommunisterna innebära att man politiskt utlämnar massorna till islamister och nationalister, dvs. till en borgerlig eller småborgerlig ledning. Samtidigt underordnar man också sig själv en borgerlig ledning. En sådan kamp är dömd till undergång.

Nu ser man tydligt att den enda framkomliga vägen för kommunister är att ge kritiskt stöd till hela det irakiska motståndet Det innebär å ena sidan stöd till alla motståndsgrupper i deras kamp så länge de kämpar mot ockupationen, å andra sidan en kritik av motståndsgruppernas politik och handling. Vårt stöd är inte blint, vi ger inte stöd till individuell terror mot civila eller motståndets organisering efter religiösa och etniska linjer. Det är precis det vi måste kritisera.

Det verkligt avgörande problemet i Irak idag utgör varken de små fundamentalistiska gruppernas individuella terror eller wahhabiternas reaktionära politik. De är däremot symptom på att de irakiska borgarna och småborgarna misslyckats med att organisera och leda motståndet. Och däri ligger det avgörande problemet. Att proklamera behovet av en socialistisk lösning och arbetarorganisering medan man samtidigt vägrar ge stöd till motståndet kommer inte i praktiken att leda oss en millimeter närmare lösningen.

Marxister får inte falla på knä inför massornas tillfälliga stämningar när det gäller att fastställa sin principiella ställning i en fråga. Detta gäller även frågan om den individuella terrorismen. Att knäfalla inför massornas rädsla för individuell terror, en rädsla frampiskad av borgerliga media, innebär renodlad opportunism. Vi vill inte säga att marxister ska bortse från massornas stämningar, men de kan endast ha någon betydelse i valet av taktiken. Marxisternas principiella ståndpunkter bestäms däremot uteslutande av vetenskapliga fakta.

Ett villkorligt stöd till motståndet innebär i första hand att RS intar, för övrigt på samma sätt som Malm gjorde på IrakSolidaritets första möte i Stockholm, en sekteristisk ställning gentemot den nya antikrigsrörelsen. De bojkottar helt enkelt rörelsen politiskt. Men ett villkorligt stöd till motståndet innebär inte bara sekterism gentemot motståndet och antikrigsrörelsen utan också opportunism gentemot massorna i Sverige. Det underlättar värvningen till partiet, eftersom det gör RS politik mer acceptabel för gemene man.

Att den nya antikrigsrörelsen i Sverige för närvarande domineras av stalinister, befriar inte marxister från deras plikt att medverka i rörelsen och försöka ge den en korrekt inriktning. Den nya antikrigsrörelsen är ett faktum. Den har inte uppstått för att någon eller några har fått en idé utan ur det historiska behovet av en rörelse som kan lösa de problem som arbetarklassen nu ställs inför be träffande Irak och kampen mot imperialismen. Den gamla rörelsen kan inte göra det, det har klart bevisats av de två gångna årens händelser. Vi hoppas att RS kommer att inse detta snart och ansluta sig till kampen för att leda den nya rörelsen på rätt väg. Nu finns det fortfarande en god chans att göra det. Annars kommer den nya rörelsen att gå förlorad till stalinisterna på samma sätt som FNL-rörelsen gjorde på 1960-talet.

Stockholm 23 maj: Protestmöte mot ockupationen av Irak

24-25 maj samlas 46 utrikesministrar från Nato och dess partnerländer i Åre. Bland annat väntas USA:s utrikesminister Condoleezza Rice att delta. Vi protesterar dagen innan i Stockholm mot Bush-administrationen och dess imperialistiska politik.

• USA ut ur Irak
• Stöd den irakiska motståndskampen mot imperialismen
• För en socialistisk motståndsrörelse som ett alternativ till det islamistiska och borgerligt-nationalistiska motståndet

Måndag 23 maj
kl 17.30
Sergels torg, Stockholm

Till sist...

Ber vi våra läsare att begrunda två citat ur Vänsterpartiet Storstockholms propaganda inför första maj:

"går det inte att låta bli att imponeras över att de fackliga organisationerna inte kastar in handduken… Det känns oerhört upplyftande att facken tar kamp för sina rättigheter och inte viker ner sig." (Thomas Magnusson, ordförande Vänsterpartiet Storstockholm)

"Sedan valet 2002 styr vi Stockholm tillsammans med socialdemokraterna och miljöpartiet. Vi tycker att vi har nått en bit på vägen med arbetet att bygga ett rättvist Stockholm…" (Ann-Margarethe Livh, gruppledare i Stadshuset).