Innehåll
Kravallerna i Ronna
Kravallerna i Ronna har väl knappast undgått någon. Händelserna har
debatterats flitigt- och som vanligt har korrekta iakttagelser
friskt blandats med reaktionära uppfattningar. Sexistiska påhopp
är mycket allvarligt och måste fördömas - inte minst när de görs av
en grupp killar som även använder fysiskt våld i form av kastade
saker mot en ensam tjej. Att killarna har svåra bakgrunder som
invandrare i segregerade, fattiga områden är inte en ursäkt, och
många anser förståeligt nog att de bör tillrättavisas för detta och
liknande angrepp. Må så vara, men att tro att polisen kan komma
tillrätta med problemet är farligt.
Polisen är ingen kraft för att bekämpa kvinnoförtryck, tvärtom är
kåren genomsyrad av sexism. Många kvinnliga vänsterdemonstranter
t.ex har erfarenheter av att kallas hora och utsättas för för
fysiskt våld - dessa gånger i form av batongslag i huvudet - av
just poliser. Även rasism är vanligt, och alla befogenheter för
polisen att husera fritt i förorterna kan drabba alla progressiva
krafter. Än en gång visas nödvändigheten av att ordningen
upprätthålls inte av polismakten, inpyrd av högeråsikter och med
uppgift att försvara just det här samhället, utan organiseras av
arbetarrörelsen och kommittéer i bostadsområdena.
Som vanligt när invandrare gör något drar vissa rasistiska
slutsatser, från de rena nazisterna till det mer salongsrasistiska
folkpartiet. Nationaldemokraterna har gått ut hårt och hävdar att
det är invandrare som står för kvinnovåldet. De förtiger förstås
inte bara all statistik om svenska män som misshandlar sina fruar -
de glömmer alltid att nämna att deras dåvarande partiorganisatör
Tor Paulson häromåret, mellan sina fördömanden av kvinnofientliga
invandrare, upprepade gånger misshandlade sin sambo. Deras
rasistiska lögner kan bara avvisas med förakt.
Även mer salongsfäiga rasister tycker om att hävda att vår svenska
eller västerländska kultur är överlägsen deras - särskilt
Mellanösterns - kvinnoförtryckande dito. Islamistiska grupper är
djupt kvinnofientliga. Ingen socialist kan se något progressivt i
talibanerna, eller Irans och Pakistans reaktionära regimer. Detta
betyder inte att kristendomen är mer progressiv än islam, eller
"vår" kultur i grunden överlägsen. Även bibeln uttalar sig klart
och tydligt för kvinnoförtryck och att kvinnan finns till för att
behaga mannen - och det är faktiskt inte så länge sen det var
tillåtet att slå sin fru i Sverige.
Det finns progressiva och reaktionära sidor av alla kulturer, och
det är marxisters plikt att stödja alla progressiva. Detta innebär
att vi både måste ta avstånd i från alla rasistiska uppfattningar
om att "vår" kultur är överlägsen, och avvisa alla
kulturrelativistiska försöka att ursäkta kvinnoförtryck med att "det
ligger i deras kultur". Att Sverige har kommit längre från
fundamentalism och för allmänna mänskliga rättigheter än länder i
Mellanöstern beror på att Västeuropa är mer ekonomiskt utvecklat -
vilket bl.a hänger samman med att imperialismen har hindrat eller
förvridit all utveckling i halvkoloniala länder - och att
arbetarrörelsen här har drivit fram förändringar. Och faktiskt har
länder som USA direkt stött islamistiska grupper i länder som
Afghanistan, Saudiarabien och Turkiet, som ett sätt att slå mot
vänstern - så islamismen är till stor del direkt en produkt av vår
"västerländska kultur"
Bland dem som numera alltid dyker upp när invandrare gör något är
folkpartiet, som på sistone har profilerat sig på hårda tag mot
invandrare. Naturligtvis bara mot dem som inte sköter sig - som
muslimska skolbarn - och inte alls mer exemplariska invandrare som
folkpartiets egen talesman Mauricio Rojas. Men bakom alla fraser om
rättvisa visar det sig klart att våra liberaler vill behandla
äktsvenskar och invandrare annorlunda - det är kriminella
invandrare som ska utvisas, inte svenskar. Och det är helt
patetiskt att de försöker få sin flirt med främlingsfientliga
krafter att verka mer legitim för att de har en egen invandrare,
samme Mauricio Rojas, som för fram dem. Att Rojas inte är född i
Sverige innebär på intet sätt att han med sin höga lön i sitt
glassiga villaområde kan tala för invandrare i förorten.
Alla sexistiska påhopp måste bekämpas, och det är nödvändigt att
redan nu börja bygga en ordningsmakt, kontrollerad underifrån och
baserad på arbetarrörelsen, bostadsområden, etc., som verkligen kan
skapa rättvisa och som inte tvekar att tillrättavisa sexistiska
missdådare. Och som även kan försvara förorterna mot angrepp från
såväl fascister som polisen.
Uttalande från Arbetarmakt angående avskedandet av Per Johansson
Ett angrepp på en är ett angrepp på alla - slå tillbaka attacken
mot fackföreningsrörelsen!
Det kan knappast ha undgått någon att Per Johansson, stridbar
ordförande för SEKO:s klubb 119, avskedats av sin arbetsgivare
Connex. Företaget hävdar att "illojalitet" och "kränkande
behandling av arbetskamrater" är skälen till avskedet. Per
Johansson själv och många med honom har dock tydligt visat vad som
ligger bakom anklagelserna: den påstådda illojaliteten handlar helt
enkelt om att Per Johansson, efter att fruktlöst försökt få Connex
att lyssna, har gått ut i media med avslöjanden om hur Connex
negligerat livsviktiga säkerhetsaspekter i tunnelbanan.
Avskedandet av Per Johansson handlar inte bara om en person.
Händelsen visar istället, med all önskvärd tydlighet, hur de
demokratiska rättigheterna i ett borgerligt samhälle hela tiden
hänger på en skör tråd. Närhelst kapitalisternas representanter
tror sig kunna avskaffa en rättighet som arbetarklassen tillkämpat
sig, kommer de att göra just det. Om Connex går i hamn med sin
skamlösa attack på Per Johansson öppnar det för fler, liknande
försök att krossa fackförenings- och arbetarrörelsen.
Om SEKO och arbetarrörelsen istället lyckas besegra Connex, tvinga
dem att återanställa Per Johansson, betala skadestånd och dra
tillbaka sitt förtal, kommer det att skapa en motsatt effekt. Det
skulle kunna bli en styrkeinjektion för en arbetarrörelse soma
alltför länge tvingats på defensiven. Därför uttalar Arbetarmakt nu
sitt fulla stöd för Per Johansson, som har agerat precis så som en
fackföreningsordförande ska göra - i lojalitet med resenärerna och
sina arbetskamrater. De vilda strejker som redan utbrytit är ett
tecken i rätt riktning. Vi uppmanar alla progressiva människor att
sluta upp bakom Per Johansson och gå till motangrepp mot Connex.
- Ut med Connex och alla privata intressen ur tunnelbanan
- Återanställ Per Johansson omedelbart
- Om Connex fortsätter vägra att återanställa Per Johansson måste
SEKO formellt bryta avtalet med arbetsgivaren. Connex har redan
brutit avtalet och därför måste facket ta konsekvenserna.
Organisera en politisk strejk med krav på återanställning av Per
Johansson och stärkt skydd för fackliga företrädare. Kräv också att
hela LO backar upp SEKO-klubben och Per Johansson. Låt dem inte
krypa bakom lagar och paragrafer. Om de verkligen vill företräda
arbetarintressena, måste de ställa sig i spetsen för kampen. Om de
backar inför Connex framfart, måste medlemmarna ta saken i egna
händer och fortsätta att organisera kampen på egen hand. Med
fackbyråkraterna om de stöder kampen, mot dem om de ställer sig i
vägen.
Intervju med Per Johansson: "Jag känner tilltro till arbetarklassen"
Följande intervju gjordes av Svante från Arbetarmakt med Per
Johansson i tisdags.
AM: Vad betyder stöduttalanden från andra klubbar och individer i
ditt läge?
Per: Det känns kanon att det kommit in så mycket stöduttalanden.
Det har kommit från hela Sverige, och från hela världen. Från
fackklubbar, kollegor, icke-anslutna kollegor, syndikalister, med
flera, med flera. Det har även hållts en stöddemonstration. Jag
känner tilltro till arbetarklassen - när något händer sluter folk
upp.
AM: Från SEKO:s håll har man utlyst förhandlingar. Din kommentar?
Per: Det blir överläggningar nu på torsdag, kl 13. Då organiseras
också en demonstration utanför huvudkontoret. Förbundet driver nu
en allmän kampanj, inte bara till försvar av mitt jobb utan för ett
allmänt försvar av våra rättigheter. Internationella
transportfederationen har kontaktas och kommer trycka på, och alla
klubbar i branschen samlades idag med krav på politisk strejk.
Möten hålls hela tiden, aktioner planeras. Kampen går vidare - det
är tuffa tag som gäller.
AM: Hur är säkerhetsläget och arbetsmiljön i t-banan idag?
Per: Vi har anledning att vara allvarligt oroade. Det har varit ett
trendbrott de senaste året; man sätter pengar före säkerhet. Senast
var det en brand vid Rinkeby där rutinerna inte alls fungerade. Och
trots detta är arbetsgivarna helt oengagerade. Det krävs dödsfall
eller att man går ut i media för att de ska lyssna, vi måste slåss
för varenda millimeter. Och vår arbetsmiljö handlar ju om allas
säkerhet. När företaget kopplar ur brandvarnare eller vägrar att
montera in nya
brandvarnare i äldre tåg riskerar man livet också på resenärerna -
en brandutveckling i en tunnel utvecklar sig otroligt snabbt.
AM: Hur kommenterar du Connex påståenden om att du ska ha varit
"illojal"?
Per: Detta är det nya sättet att klippa vingarna av och tysta
facket. Vi vet ju vad som ligger bakom, vi vet hur säkerhetsläget i
t-banan ser ut. Man försöker svärta ner vårt namn för att komma
undan.
AM: Till sist får vi önska dig lycka till. Och vi kommer följa upp
kampen framöver.
Arbetsrätten och fackbyråkratin
Tunnelbaneförarnas vilda strejk reser åter frågor om arbetsrätten.
DN anklagade exempelvis på ledarplats LO för dubbelmoral vad gäller
kollektivavtal. När Byggnads blockerade i Vaxholm försvarade de
kollektivavtalen, nu försvarar de - om än lite halvhjärtat vill man
tillägga - tunnelbaneförarna som strejkar vilt, och underminerar
kollektivavtalet. Inte ens ur formell synpunkt är DNs argument
riktiga. Vilda strejker är förbjudna enligt de arbetsrättsliga
lagarna, men detsamma gäller om godtyckliga avskedanden av
anställda, inte minst fackliga företrädare. Det är inte förbjudet
att strejka mot företag som bryter avtal, och inte heller är
politiska strejker förbjudna - om agerandet formellt är lagligt
eller inte avgörs av Arbetsdomstolen(AD). LO-klubbar har inte
lokal strejkrätt förvisso, men formellt är det inte heller Seko
klubb 119 som organiserar strejken.
Fackföreningsrörelsen leds av välbetalda byråkrater som oftast
intar en ganska konservativ position gentemot arbetarnas kamp, och
upprepade gånger har visat sig beredda att förråda strejker o.dyl.
Det ligger dock i deras intresse att hindra arbetsgivarnas rätt att
godtyckligt avskeda fackliga företrädare - fackbyråkraternas egen
position är hotad. Därför ser LO oroligt på Connexs agerande.
Exempelvis SEKO Stockholm kräver att Connex återanställer Per
Johansson, och uppmanar SEKO att undersöka möjligheten till
politisk strejk för att säkra yttrandefriheten och förtroendevaldas
rätt att kritisera brister.
Socialister antar dock inte ett formellt synsätt. Vi är inte för
någon formell rättvisa mellan arbetare och arbetsgivare - vi anser
att arbetarna ska ta över samhällsmakten och samla ekonomin under
sin ledning. Det innebär att vi stöder allt i arbetsrättslagarna
som är bra för arbetarna - som att arbetsgivarna inte har rätt att
godtyckligt avskeda besvärliga arbetare, att de fackliga
organisationerna har rätt till information och förhandligar om alla
viktiga förändringar, att fackliga företrädare har rätt till
fackligt arbete på betald arbetstid och att de skyddas mot avsked,
rätt till politiska och solidaritetsstrejker - mot alla attacker
från abetsgivare och borgare. Men det innebär också att vi
förkastar allt i lagarna som hindrar arbetarnas kamp - som
avskaffade av strejkrätten under avtalsperioder och att det är
arbetsgivarna som har den faktiska makten på arbetsplatserna.
Att fredsplikt råder är formellt rättvist, arbetarna får inte
strejka och arbetsgivarna får inte lockouta arbetarna. Men medan
arbetarna under dessa förhållanden endast han argumentera och
förhandla - i förhandlingar där arbetsgivaren har sista ordet - kan
arbetsgivaren lägga om produktionen, avskeda personal, ge nya
arbetsuppgifter. Med andra ord, på hundra sätt helt lagligt angripa
arbetarna.
Vi är inte för samförstånd utan kamp - kamp för bättre
arbetsvillkor och löner, och kamp för hela samhällsmakten. Vi
stöder av princip varje kamp av arbetare mot kapitalister. Vi är,
precis som majoriteten av fackföreningsrörelsen var exempelvis när
kollektivavtalslagen 1928 kraftigt begränsade strejkrätten, för
arbetarnas oinskränkta strejkrätt under kapitalismen. Vi är också
emot att konflikten avgörs av AD och för att den avgörs av
arbetarnas direkta kamp. Mot en enad och kampinriktad
arbetarrörelse har varken Connex eller andra arbetsgivare något att
sätta emot. Om LO-byråkraterna hindrar eller förråder kampen visar
det åter behovet av att byta ut fackförningarnas reformistiska
ledarskap mot en revolutionär ledning baserad på fackens
mobiliserade medlemskår.
Ett år till valet: borgarna segerrusiga
Inför den segerrusiga borgerligheten, den så kallade alliansen, kan
det vara klokt att påminna sig den gamle centerledaren Gunnar
Hedlunds ofta upprepade påpekande: man ska inte sälja skinnet innan
björnen är skjuten. Hur många gånger har vi inte bevittnat scener
som den på folkpartiets landsmöte. Segervissa sjunger liberalerna,
som allt färre godkänner som liberaler: We are the winners.
Förutom det faktum att mycket få lönearbetande i det här landet har
något att glädja sig åt inför utsikten av en borgerlig valseger,
brukar det straffa sig att räkna ut socialdemokratins vallokomotiv
innan det ens kommit igång. Dess kraft och förmåga att än en gång
utöva utpressning mot arbetare och ungdomar är välkänd: även om ni
inte har mycket till övers för s-regeringens politik, är det
verkligen en borgerlig regering ni vill ha? Vill ni verkligen se
Reinfeldt som statsminister...
Det är självklart att vi inte vill se en regering med Reinfeldt som
statsminister. Om vi börjar gissa vilka som i övrigt skulle ingå i
en borgerlig regering, stiger adrenalinet snabbt. Jan Björklund,
den gamle militären, som skolminister, kristdemokraten Göran
Hägglund som etikminister, Leijonborg själv som den fuskminister
han gärna vill se, Mauricio Rojas som integrationsminister, Johan
Pehrsson som justitieminister...
Den socialdemokratiska regeringen för inte någon arbetarpolitik.
Den för en borgerlig politik präglad av anpassning till den svenska
kapitalismen, det kapitalistiska EU-projektet och imperialismens så
kallade krig mot terrorismen. Men den skiljer sig från de
borgerliga partierna på en enda punkt, som är mycket betydelsefull
för socialister som vill främja arbetarklassens sak.
Socialdemokratin, och i mindre utsträckning även Vänsterpartiet, är
helt beroende av sina väljare och dessa väljare är i mycket hög
grad arbetare och ungdomar.
En s-regering är inte till någon nytta för kapitalismen om dess
politik leder till att den förlorar sin väljarbas och därmed inte
vågar driva igenom avregleringar och andra nyliberala åtgärder. Då
kräver kapitalet andra företrädare och är mindre beredda att
kompromissa. Det är just vad som händer i Tyskland. Kapitalet tror
inte längre att socialdemokratin (SPD) och dess gröna
koalitionspartner kan genomföra för kapitalismen nödvändiga
nyliberala avregleringar. Orsaken är att SPD tycks ha förlorat
delar av sitt starka stöd bland löntagarna. Om socialdemokratin,
vilket hände under 90-talet i Nya Zealand, slår för hårt mot sina
egna väljare, splittras den och en vänsterflygel avsöndras.
I Tyskland har den processen lett till en omgruppering inom
arbetarrörelsens vänsterflygel. Fackbyråkrater på olika nivåer och
vänstergrupperingar har bildat Valalternativet för arbete och
social rättvisa (WASG). Den tidigare finansministern Lafontaine har
brutit med SPD. Slutligen har det gamla stalinistpartiet försökt
reformera sig och döpt om sig till Vänsterpartiet. Dessa tre
grupperingar har ingått en allians för det tyska valet i september.
Det råder inget tvivel om att alliansen kring det tyska
Vänsterpartiet representerar en potentiellt stark kraft i tysk
arbetarrörelse. Det återstår att se hur stark, men stödet
återspeglar en reell strävan efter brytning med SPD:s nuvarande
politik och sökandet efter ett politiskt alternativ. Samtidigt är
alliansens program reformistiskt. Våra kamrater i Arbeitermacht
förespråkade trots det en kritisk röst på Vänsterpartiet i valet
eftersom de vill delta i den omgruppering och omvärdering som äger
rum i tysk arbetarrörelse. Deras mål är att inom rörelsen kring det
nya partiet förespråka ett revolutionärt program. Krav ska aktivt
ställas på Vänsterpartiets företrädare att kämpa mot den nyliberala
politiken.
I flera andra europeiska länder finns liknande konstellationer. I
Frankrike, Italien, Danmark med flera länder finns allianser eller
partier som representerar betydande delar av arbetarklassens
politiskt mest medvetna skikt. I Sverige finns ingen sådan rörelse
eller ens en antydan till en brytning med s-regeringens politik
utanför de organiserade vänstergrupperna. Därför är vi helt
avvisande till alla eventuella försök från olika
vänstergrupperingar - Rättvisepartiet Socialisterna, Socialistiska
Partiet, Kommunistiska Partiet eller andra - att driva en
valkampanj för dessa små organisationers egna program. Vi betecknar
deras program som centristiskt - vacklande mellan revolution och
reform - eller vänsterreformistiskt. De representerar enbart sig
själva och ingen bredare rörelse.
Arbetarmakt kommer att diskutera nästa års val på årsmötet i början
av 2006, men vår metod för att förhålla oss till en situation som
den nuvarande är helt klar. Vi gör hellre gemensam sak med alla
arbetare och ungdomar som ännu inte är beredda att bryta med s
eller v, än vi ger stöd till en valkampanj för ett program som vi
anser vara förödande för socialismens framtida möjligheter i svensk
arbetarrörelse.
Vi kan inte heller tänka oss att ge kritiskt stöd till rörelser
eller partier som hävdar att de står utanför höger-vänsterskalan.
Miljöpartiet må vara radikalt i vissa sammanhang, men det
representerar ändå småborgerliga skikt och solidariserar sig med
småföretag mot fackliga rättigheter. Junilistan försöker lyfta upp
EU-frågan över klasserna och hävdar att ’vi alla’ har intresse av
att motarbeta integrationen i EU. Vårt alternativ är definitivt
inte ett påstått självständigt Sverige med bibehållen kapitalism.
Vi förordar gemensam kamp för socialism i hela Europa.
Förtrycket av kvinnor är en mycket central del av kapitalismen i
vår del av världen. Vi hävdar dock att kvinnoförtrycket är en
integrerad del av kapitalismen och att det inte kan bekämpas
isolerat. Rörelser som Feministiskt Initiativ formulerar och
artikulerar en rad väsentliga inslag i dagens kvinnoförtryck. Vi
står helt främmande inför den borgerliga kritiken av feminismen.
Inte desto mindre är FI ännu ett försök att isolera en del av
förtrycket under kapitalismen och delvis ställa det i motsättning
till kampen för socialism. FI har redan från början haft konflikter
mellan olika inriktningar och det står utom allt tvivel att det
kommer att vara omöjligt att under någon längre tid hålla ihop ett
parti som vägrar ta ställning. Vem - kvinna eller man - vill rösta
på ett parti som vägrar ta ställning till om det kommer att vara
emot en borgerlig regering eller inte?
Arbetarmakts arbetsutskott
Bokrecension: Maos okända historia
Den här politiska biografin om Mao Zedong - Mao: The Unknown Story
(London 2005) av Jung Chang och Jon Halliday har mötts av
kritikernas gillande. En del beskriver dess avslöjanden och
anklagelser mot Maos tyranni som bombnedslag, vilka avslöjar den
verkliga omfattningen av Maos förtryck och folkmordiska manier och
som kastar nytt ljus över varje episod i hans omtumlande liv och
reviderar den kinesiska historien.
Chang och Halliday baserar sitt arbete på intervjuer med Maos
samtida och deras familjer liksom utländska källor och en rad
kinesiska och utländska arkiv. Resultatet är en kronologisk
berättelse som i detalj återger en litania med Maos brott: hans
principlösa manövrer och manipulering av sovjetisk hjälp för att få
kontroll över röda armén i sina ansträngningar att ta makten; hans
förkärlek för att använda våld, tortyr och död mot sina
motståndare, inklusive medlemmar i kommunistpartiet, både före och
efter revolutionen; hans dragning till det goda livet och
byråkratiska privilegier i kontrast till hans grymma likgiltighet
för sina anhängares välfärd i de röda baserna och sina undersåtar
efter revolutionen; hans förfalskningar av viktiga episoder i
partiets historia såsom den långa marschen; hans promiskuitet och
brist på personlig hygien.
En stor del av materialet är verkligen nytt. Om det tvingar de som
accepterade Maos revolutionära kreditiv att tänka om, är det
välkommet. Samtidigt är det faktum att Mao steg till makten över
sina rivalers lik, att han trampade på demokratin i partiet - och i
samhället i stort - att han, väl vid makten, drog igång
voluntaristiska kampanjer som ledde till miljoner människors död,
är inte alls nytt. Men den här boken handlar emellertid inte om att
rätta till historieskrivningen beträffande "den store rorsmannen".
Att Mao var en skurk är absolut inte nytt för trotskister. Bland de
intervjuade som citeras finns Zheng Chao-lin, som beskrivs som en
av Maos ”gamla vänner och kolleger", och Wang Fan-xi, ett "högt
uppsatt nyckelvittne till de historiska händelserna". Författarna
verkar vara okunniga om att både Zheng och Wang var oppositionella
trotskister inom kinesiska kommunistpartiet (KKP) och hade så varit
sedan slutet av 1920-talet. Efter 1949 fortsatte de och deras
kamrater att organisera inom den urbana arbetarklassen tills deras
organisation undertrycktes 1952. Zheng fängslades av Maos regim
under 27 år och Wang tillbringade 40 år som politisk flykting och
kunde inte återvända till Kina eftersom han inte accepterade
erbjudandet om rehabilitering genom att fördöma sina kamrater.
Denna uppenbara försummelse tjänar emellertid ett syfte. Genom att
operera bort inte bara det politiska innehållet i konflikterna inom
KKP, utan hela följden av massrörelser och revolutionära kriser som
skakade Kina och skapade den kontext i vilken Mao kom till makten,
försöker Chang och Halliday i sin redogörelse framställa Mao
Zedongs megalomani som den kinesiska revolutionens enda drivkraft.
Det är detta som, trots författarnas flitiga efterforskningar, gör
boken till ett ihåligt och intellektuellt otillfredsställande
arbete. Det är historieteorin om de "onda individerna" i stort och
långt format. Författarna kan på 800 sidor inte förklara hur en man
kunde påtvinga folket i världens folkrikaste land sin vilja.
Ändå är en sådan förklaring inte svår: KKP:s urartning till en
byråkratisk diktatur har många gemensamma drag med det sovjetiska
kommunistpartiets degenerering. Under krigskommunismens regim, från
1918-21, verkade delar av det sovjetiska partiet och staten,
framför allt tjekan och dess besläktade byråkratiska institutioner,
praktiskt taget autonomt och genomdrev ofta skoningslösa lagar för
att bevara den revolutionära regimen. Med tiden kom detta att ge
upphov till en mäktig kader, som identifierade sig med
revolutionens öde. Under 1920-talet blev detta skikt inom
sovjetstaten det viktigaste stödet för Stalins fraktion och under
tvångskollektiviseringen av jordbruket och industrialiseringen
tillhandahöll den både modellen för partiorganisationen och den
repressiva apparaten.
Trots de uppenbara skillnaderna, skapade partiorganisationens
utveckling i Kinas så kallade "basområden" i slutet av 1920-talet
och under 1930-talet en jämförbar dynamik. En delvis militär,
delvis politisk och helt igenom hierarkisk partiregim, som
upprätthölls i en potentiellt fientlig bondeomgivning genom ett
elitistiskt politiskt medvetande och ett program för nationell
modernisering och industrialisering. Hierarkier behöver emellertid
en källa till yttersta auktoritet - och gestalter som Stalin och
Mao fyller den rollen.
Genom att vända på verkligheten och betrakta KKP som ett uttryck
för Maos personlighet istället för tvärtom, reducerar författarna
hela den revolutionära rörelsen i Kina till en konsekvens av Maos
strävan efter makt. Genom att fördöma denna strävan, fördömer de
också hela rörelsen, och det är det verkliga syftet med boken.
Den är, till sin kärna, en polemik mot alla revolutionära
rörelser - och i förlängningen en lovsång till kapitalismens
återupprättande i Kina.
Din Wong
Workers Power (London) 298
Ännu en facklig aktivist mördad i Colombia
11:e september i år hittades Luciano Romero, en av ledarna för
Colombias livsmedelarbetares fackförening (SINALTRAINAL) mördad -
bunden och knivhuggen 40 gånger. Luciano, anställd på Nestlé tills
han sparkades för facklig aktivitet 2002, och som har hotats till
livet upprepade gånger, blev den 37:e fackaktivisten som mördades i
Colombia i år - hittills. Vissa år har 100-tals fackaktivister på
företag som Nestlé, Coca cola och BP hittats döda, eller bara
försvunnit - och många fler har hotats och trakasserats. De flesta
morden begås av paramilitära grupper med täta kontakter till det
formellt demokratiska Colombias armé - för övrigt en av de största
mottagarna av militärt bistånd från USA. Sedan 2002 har 2 300
människor dödats eller försvunnit i områden under paramilitär
kontroll, enligt Amnesty international. Gång på gång visar varken
staten eller företagen minsta intresse av att utreda morden -
företagen är mer intresserade av att avskeda fackliga aktivister
eller rent av fördöma dem som fiender till företaget.
SEKO Post Södermalm uttalar vårt fulla stöd till Colombias
fackföreningar och fördömer alla försök att hålla arbetarna nere.
Det finns ingen mer grundläggande demokratisk rättighet än att
organisera sig fackligt och politiskt. Då staten inte kan eller
vill skydda denna rättighet måste arbetarorganisationerna
organisera sitt eget försvar.
SEKO Post Södermalm
Teaterrecension: Brechts Tolvskillingsoperan i Stockholm
Bertolt Brechts Tolvskillingsoperan på Stockholms stadsteater möter
med rätta stort gensvar från publiken. Flera av aktörerna gör
lysande insatser, framför allt Philip Zandén och Dan Ekborg.
Regissören Lars Rudolfsson har förlagt handlingen till New York
istället för London. Brecht bearbetade ett verk från 1600-talet av
John Gay, The Beggar’s Opera, som utspelar sig i Londons kriminella
kretsar. Brecht arbetade mycket ofta på det sättet. Han tog helt
enkelt ett redan existerande verk och arbetade om det.
Brechts ställning som den främste socialistiske dramatikern alla
kategorier har länge varit oomstridd. Det faktum att han efter
andra världskriget valde att bosätta sig i den östra delen av
Tyskland (DDR), gjorde Brechts rykte mycket sårbart efter die Wende
(återföreningen) 1989. En kampanj, främst från nordamerikanskt
håll, inleddes mot Brecht men tog aldrig riktigt fart. I samband
med 100-årsjubiléet av Brechts födelse 1998 stod det klart att han
inte längre bara accepteras som en av nittonhundratalssocialismens
främsta konstnärer. Det återförenade Tyskland hyllade honom i
samfälld kör med några få avvikande röster. Brecht blev närmast
över en natt tysk nationaldiktare och det återförenade landet slöt
honom till sitt bröst.
Här finns alltså en uppenbar risk för att den marxistiska udden i
mycket av Brechts dramatik tonas ned. Uppsättningen av
Tolvskillingsoperan på stadsteatern i Stockholm faller dock inte i
den fällan. Här finns udden kvar och Brechts analys av
kapitalismens natur och förbindelserna mellan olika skikt i det
borgerliga samhället förs fram med kraft: "Vem är mest kriminell?
Den som rånar en bank eller den som öppnar en bank?"
Handlingen kretsar kring borgaren Peachum (Dan Ekborg), som blir
rik på att organisera tiggare och slå mynt av medlidandet. Hans
dotter Polly (Helen Sjöholm från Kristina från Duvemåla) förälskar
sig i hallicken Mackie Kniven (Mackie Messer), som spelas av Philip
Zandén, vilket leder till abrupta förvecklingar. Både Peachum och
Mackie Kniven sysslar med affärer. Den ene innanför lagen och den
andre utanför men i maskopi med sin gamle kompis polischefen.
Peachum kan inte acceptera att hans dotter gifter sig med Mackie
och en konflikt uppstår där affärsverksamhetens moraliska och
ideologiska motiveringar ställs i centrum.
Brecht hade alltid som syfte att åskådaren skulle få material att
tänka på. Han skriver (nästan) aldrig agitationspjäser. Istället
vill han visa upp motsättningar och frågeställningar, bl.a. genom
sin berömda teori om en Verfremdungseffekt ("förfrämligande").
Teorin fanns inte utvecklad 1928 när Tolvskillingsoperan blev till,
men den halvt exotiska kriminella miljön och skådespelarnas sång
blir ändå distanserande effekter.
Föreställningen har några skönhetsfläckar. Pia Johansson som fru
Peachum har lite för lätt att tillgripa grepp från buskisteatern,
vilket inte alls behövs eftersom Brecht redan har lagt in en hel
del humoristiska inslag. De två slagen av humor tenderar att
krocka. Likaså blir Helen Sjöholms väna sång lite för smeksam,
åtminstone för den som lyssnat på inspelningar med Lotte Lenya, som
sjöng rollen 1928, eller Gisela May, DDR-tidens okrönta drottning
med sitt betydligt lägre röstläge.
Därmed inte sagt att föreställningen skulle vara försumbar.
Tvärtom. Den står sig mycket bra i konkurrens med andra
uppsättningar av Brecht, som nu definitivt tycks ha införlivats med
teatrarnas ständiga repertoar. Här finns flera sånger som för länge
sedan blivit klassiker, framför allt Die Moritat von Mackie Messer
(Mackie Kniven eller Mack the Knife som den heter på engelska) och
Lied der Seeräuber-Jenny (Sjörövar-Jennys sång). Inspelningarna av
dessa två sånger är oräkneliga och det är inte bara Brechts texter
som förklarar framgången. Även Kurt Weills musik, som 1928 var
revolutionerande, bidrar starkt till lyskraften i sångerna.
Den som vill fördjupa sig i Brechts tankar bakom sina pjäser
rekommenderas en utmärkt svensk bok - Rikard Schönströms En försmak
av framtiden. Bertolt Brecht och det konkreta (Symposion 2003).
Per-Olof Mattsson
Revo-kamrater överfallna
I Australien deltar våra kamrater i Revolution i en kampanj som
organiseras av CWRR (Campaign for Womens Reproductive Rights).
Under två månader har CWRR framgångsrikt försvarat en lokal
abortklinik i östra Melbourne från anhängare av en rörelse som är
mot aborter. I slutet av september angreps flera kamrater utanför
kliniken. Två Revo-kamrater plus ännu en försvarare överfölls
brutalt och skadades.
Kliniken har tidigare utsatts för ännu grövre angrepp. För drygt
fyra år sedan sköts väktaren Steven Rogers till döds av
abortmotståndaren Peter James Knigt, som nu avtjänar ett 23-årigt
straff.
Förövarna var antagligen inte anhängare till Helper’s of Gods
Precious Infants ("Guds värdefulla spädbarns hjälpare") och skrek
sexistiska och homofobiska tillmälen under överfallet.
Australienska Revolutions hemsida:
http://www.onesolutionrevolution.org
Utrikesminister tål inte sanningen
När det brittiska labourpartiet avhöll sin årliga konferens i
slutet av september visade utrikesminister Jack Straw hur svårt det
kan vara att höra sanningen.
När Straw talade inför partikongressen och sade att brittiska
styrkor befinner sig i Irak "av endast en orsak - att hjälpa den
valda irakiska regeringen att bygga en säker, demokratisk och
stabil nation" blev det för mycket för en av delegaterna. Den 82-
årige Walter Wolfgang, medlem i partiet sedan 60 år och judisk
flykting från Hitlers Tyskland, skrek: "Nonsens". Säkerhetsvakterna
släpade snabbt ut sanningssägaren ur lokalen. En annan delegat som
protesterade mot behandlingen av Wolfgang avvisades också från
konferensen.
Walter Wolfgang har själv redogjort för vad som hände. Han är djupt
upprörd över att ha kastats ut efter sitt korta inpass och menar
att "det är något djupt fel med kulturen i vår regering under Tony
Blair". Ledningen har "ljugit om kriget" och "partiet har blivit så
manipulerat att ingen ordentlig diskussion tillåtits av frågan".
"Jag hade ingen avsikt att häckla, och ännu mindre att göra mig
själv till föremål för nationell uppmärksamhet och en debatt om
huruvida det finns kvar någon yttrandefrihet i det moderna
labourpartiet. Men Jack Straw pratade så mycket strunt... att det
fick mig att gå över gränsen", skriver Wolfgang. Hans omdöme om
Tony Blair är inte nådigt: "Blair är den sämste ledare som
[partiet]... någonsin haft... Herr Blairs instinkter är i grunden
instinkterna hos en högerman... Jag misstänker att han är alldeles
för teatralisk för att ens inse att han ljuger."
Independent News & Media (UK)
Venezuela: På väg mot socialism?
Under de senaste åren har Sydamerika alltmer blivit en intressant
kontinent för revolutionärer att studera och lära av. Inte bara i
Bolivia, som Arbetarmakt tidigare rapporterat om, utan också i
flera andra länder har arbetarklassen gått på offensiven. Efter att
president Lula visat sig vara mer än villig att sälja ut Brasilien
genom en rad överenskommelser med den internationella kapitalismen,
har Venezuelas Hugo Chàvez blivit ett nytt affischnamn för vänstern
världen över. Den karismatiske presidenten slänger sig ofta med
fraser som socialism och antikapitalism, och har med starkt stöd
från den venezolanska arbetarklassen utdelat flera hårda slag mot
kapitalismen i det oljerika landet.
Innebär Chàvez fattigdomsbekämpande reformer alltså att Venezuela
nu automatiskt rör sig mot socialismen? Vilka hot finns mot landets
utveckling, och vilka misstag riskerar den vänster som rör sig
kring Chàvez att göra sig skyldig till? Låt oss först ställa upp en
kort kronologi med viktiga punkter i Chàvez "bolivarianska
revolution".
Som ung militär var Hugo Chàvez ärligt upprörd över Venezuelas
gigantiska klasskillnader. Ännu idag ägs 60 procent av all
jordbruksmark av endast 1 procent av befolkningen, och det var när
han ställdes inför en sådan fattigdom som Chàvez grundade sin
rörelse, Movimiento Bolivariano Revolucionario 200 (MBR). Rörelsens
namn anspelar på revolutionshjälten Simon Bolivar, som spelade en
viktig roll i Venezuelas självständighetskamp.
1992 ledde Chavez en militärkupp mot presidenten Pérez, men
misslyckades och fängslades. Efter att ha släppts ur fängelset
kunde han dock 1998 leda MBR till en massiv valseger på ett program
mot fattigdom och korruption. Redan efter några få år stod det
klart att Chàvez skulle komma i konflikt med Venezuelas
inflytelserika kapitalistklass, som understöddes av främst USA-
imperialistiska intressen. Efter att ha återvalts år 2000 genomdrev
han flera jord- och oljereformer inriktade på att förbättra
situationen för landets fattigaste. Det blev startskottet till en
kampanj mot hans styre, som tog sig uttryck i en strejkkampanj
styrd av landets arbetsgivare, och slutligen i en militärkupp år
2002.
Chàvez besegrade dock oppositionen, och återinsattes som president
efter en masskampanj organiserad av MBR:s stödtrupper i kvarters-
och kulturorganisationer och från de s.k. bolivarianska cirklarna.
Redan här visade Chàvez också vad hans syn var på arbetarklassens
roll; hans budskap till massorna var, så snart han återfått makten,
att gå hem igen. Några högre militärer, som stött kuppen, rensades
ut, men i övrigt lämnades armén och den kapitalistiska staten
intakt.
En viktig insikt vanns dock från händelserna 2001- 2002: Chàvez
förstod att han inte kunde lita på militären för att befästa sin
makt. Under åren som följde konsoliderades alltmer kvarters- och
kulturorganisationerna som stödtrupper till MBR, och MBR som
stödtrupp till Chàvez själv.
Efter att ursprungligen ha talat om den "bolivarianska
revolutionen" som en "medelväg mellan kapitalism och socialism",
har nu Chàvez också öppet förklarat att landets väg ska bli
socialismen. Utan tvekan finns också en livlig debatt inom
arbetarklassen om socialismen, och flera företag har ockuperats och
förstatligats. Vad kommer då hända härnäst? Vad finns bakom
fraseologin?
Först ska sägas att det som främst radikaliserat Chàvez är
motståndet från imperialismen. Blygsamma reformer av oljekapitalet
och jordägandet bemöttes av USA:s kapitalister och dess nickedockor
i Venezuela som ren kommunism, och fortfarande skyr USA inga medel
för att sabotera reformerna och Chàvez styre. Det är detta som mer
eller mindre tvingat Chàvez att basera sitt styre på folket, dock
hela tiden på de villkor som bestäms av honom själv och kretsen
kring honom.
Varje reform Chàvez genomdriver, om det så rör ytterligare steg mot
arbetarkontroll i delar av industrierna, utvidgat samarbete med
Kuba eller diplomatiska markeringar mot USA, möts av ett enormt
gensvar hos den venezolanska arbetarklassen. Här finns också något
av det paradoxala hos Chàvez-regimens bas i arbetarklassen; medan
regimen inte kan existera utan stödet, vill man inte att debatterna
eller klassens aktivitet ska gå utanför de ramar man satt upp.
Således ser Chàvez helst att de olika organisationerna kring MBR
fortsätter vara blott hans stödtrupper.
Många av förbättringarna för landets arbetare under Chàvez har
bekostats av oljepengarna. På så sätt har viktiga reformer kunnat
genomdrivas utan att kapitalistklassen egentligen konfronterats i
grunden. Och medan staten gått in och tagit över flera mindre
företag, finns fortfarande stora delar av bankväsendet,
mediaföretagen och andra enormt viktiga sektorer i
kapitalistklassens händer. Armén är idag till stora delar Chàvez-
vänlig, men de venezolanska arbetarnas organisationer förblir
obeväpnade. Statens militära arm kan alltså användas mot folket om
de går utanför Chàvez reformer.
Hur ska då revolutionära marxister förhålla sig till Chàvez regim
och situationen i Venezuela? Helt klart finns det goda chanser för
en verklig revolution i Venezuela just nu. Men, det är också
marxisters plikt att säga som det är, och inte smickra
reformistiska ledare. Medan vi naturligtvis försvarar alla reformer
som gynnar den venezolanska arbetarklassen och står fast i vårt
försvar av Chàvez gentemot USA-imperialismens försök att krossa
hans regim, vägrar vi undertrycka vår kritik mot den "bolivarianska
revolutionens" brister.
Man måste vara på det klara med att Chàvez är en oerhört känslig
populist. När han talar i Kina kan han framställa sig som maoist, i
kontakt med trotskister citerar han Trotskij, och när han sluter
avtal med Ryssland blir Putin en "bra president". Trots detta låter
sig många inom vänstern lockas av hans person. Bland dem som synts
mest i Venezuela-frågan är Internationella Marxistiska Tendensen
(IMT), vars svenska sektion är gruppen kring tidningen Socialisten.
I sin propaganda gör IMT just misstaget att inte tala ur skägget
för Venezuelas och världens arbetare om vad Chàvez regim egentligen
är. Medan man å ena sidan nämner att revolutionen måste gå längre
än enskilda förstatliganden, fortsätter man att lita på att Chàvez,
med sin "osvikliga revolutionära instinkt" ska drivas till vänster
och leda landet till en socialistisk revolution. Men detta är inte
vägen framåt.
Venezuelas massor kan inte förlita sig på en enskild ledares
välvilja för att segra i sin revolution. Populisten Chàvez ser
gärna att arbetarklassen stödjer honom när han anser det behövas,
men utan ett totalt krossande av kapitalistklassen i Venezuela
kommer hans reformer att skoningslöst undanröjas.
Att tro att Chàvez automatiskt kommer att leda revolutionen till
seger är livsfarligt. Med storkapitalets makt ohotad,
arbetarklassen obeväpnad och en imperialism som tydligt visat att
de inte kommer att acceptera fler reformer, måste Venezuelas
arbetarklass nu ta makten i sina händer och bryta med populism och
reformism.
Svante
Österrike: Kamp mot nedskärningar i utbildningen
EU:s byråkrati och den österrikiska regeringen valde datumet för
sina planer väl. När semestrarna inletts, den 7 juli, förklarade
Europadomstolen att Österrikes regleringar som styr tillträdet till
universiteten står i motsättning till europeisk lag. Dagen därpå
lade regeringen fram sina planer för en radikal förändring av den
högre utbildningen och röstade igenom den.
Med de nya lagarna tillåts universiteten att använda
gymnasiebetygen eller genomföra speciella tester i början av
terminen för att välja ut studenter. Även om det här systemet redan
finns i många europeiska länder, är det en viktig kontrarevolution
inom det österrikiska utbildningssystemet.
Från början har ArbeiterInnenstandpunkt och ungdomsorganisationen
Revolution stått i främsta ledet för att organisera en masskampanj
mot nedskärningarna och argumenterat för: strejk och ockupationer i
skolor och universitet i början av hösten, aktionskommittéer i
skolor och universitet och skapa band med arbetarrörelsen.
Vi bidrog till en enhetsfront, där vi samarbetar med Österrikes
största fackförening GPA, socialdemokratins ungdomsförbund och
olika vänstergrupper.
Reformisterna vill förstås begränsa kampen, men möjligheten att
facket organiserar en aktionsdag för lärlingar mot den ökande
ungdomsarbetslösheten gör det möjligt att skapa band med den
organiserade arbetarrörelsen.
ArbeiterInnenstandpunkt (Österrike)
|
