Innehåll
Bygg en massrörelse mot imperialistiska krig och global kapitalism
Uttalande från Förbundet för Femte Internationalen till den internationella konferensen "Med motståndet - för en rättvis fred i Mellanöstern", den 24-25 mars i Italien. Det här flygbladet distribuerades av våra kamrater som deltog i den internationella motståndskonferensen.
USA och Storbritannien förlorar kriget i Irak. De extra 21 500 soldater som skickades i januari var i stor utsträckning reservister från nationalgardet. Fronttrupperna består av krigströtta reguljära soldater, som nekats permission under lång tid. En undersökning nyligen avslöjade att bara 17 procent av dem fortfarande stöder kriget.
Ett elitteam som ger råd till USA:s befälhavare i Bagdad, general David Petraeus, har talat om för honom att han bara har sex månader på sig att "stabilisera" Irak innan han står inför ett sammanbrott av samma slag som i Vietnam. USA:s trognaste allierade Storbritannien kommer att dra bort 1 500 soldater i april och ytterligare 1 500 senare i år. En USA-rapport som nyligen läckt ut fastslår att britterna har blivit ordentligt besegrade i södra Irak.
USA och dess europeiska allierade har inga avsikter att dra sig tillbaka från en så strategiskt central region, som är avgörande för att det 20:e århundradet ska bli ännu ett amerikanskt århundrade. Ingen president i USA - demokrat eller republikan - kan riskera att vara den som "förlorade Mellanöstern".
USA och dess sionistiska gendarm kan inte tolerera utsikterna, hur avlägsna de än är, att någon stat i regionen har det slags vapen som kan hindra deras expansion och dominans i området. Av den anledningen planerar Pentagon en omfattande bombning mot det "olydiga" Iran.
Om den iranska regimen inte kapitulerar, avsvär sig sitt nukleära upparbetningsprogram och underkastar sig "internationell" (dvs. USA:s) inspektion är ett angrepp förr eller senare oundvikligt.
Bush har redan beordrat två hangarfartyg att ansluta sig till krigsflottan i Persiska viken. FN:s säkerhetsråd - tjuvarnas kök för de ledande imperialistiska makterna - har beslutat om sanktioner för att försöka svälta Iran till underkastelse. Ekon av förberedelserna inför Irakkriget är tydliga och omisskänneliga. Oavsett hur den exakta tidsplaneringen ser ut, befinner vi oss på startbanan till ett nytt imperialistiskt angrepp.
Ändå har den sociala basen för krig i hög grad försvagats tack vare motståndet i Irak och antikrigsrörelsen i de imperialistiska kärnländerna. Med tydliga majoriteter i USA och Storbritannien för tillbakadragande från Irak, och med ockupationstrupperna kokande av missnöje, är det dags att trappa upp aktionerna, att gå utöver marscher till direkta åtgärder för att stoppa krigsmaskinen.
Utifrån lärdomarna av Vietnamkriget kan detta endast göras genom omfattande störningar av krigsansträngningen på hemmaplan, genom ovilja och ordervägran från själva soldaterna, och stöd till motståndets fortsatta hjältemodiga kamp.
Sedan den världshistoriska aktionsdagen den 15 februari 2003 och de aktioner som följde på invasionen av Irak den 20 mars har det ägt rum flera internationella mobiliseringar. Men dessa isolerade protestdagar har inte stoppat krigsmakarna. Det kunde dem inte heller ha gjort. Imperialisterna bryr sig inte om vad människor i deras egna länder tycker, så länge de inte gör något för att stoppa dem.
Vad måste göras?
Enkelt uttryckt - massdemonstrationer då och då och "direkt aktion" av små grupper av modiga individer räcker helt enkelt inte. Endast klasskampens fulla kraft kan besegra imperialisterna på hemmaplan. De vågor av kamp mot nyliberala reformer som vi bevittnat i Grekland, Italien, Frankrike och Tyskland visar att krafterna finns för att få ner de krigshetsande regeringarna på knä. Vi behöver skapa förbindelser mellan nyliberalism och globalisering "på hemmaplan" och den "nya" imperialismen i "kriget mot terrorn". Modern kapitalism och imperialism är ett och detsamma. Man kan inte bekämpa och besegra den ena utan att ta itu med den andra.
Inte heller kan vi ducka för frågan att vi vill se ett nederlag för de ockuperande makterna, USA och deras europeiska allierade. Vi vill se dem bli utdrivna ur Irak, Afghanistan, Libanon, ja från alla deras baser i Mellanöstern och Centralasien. Våra aktioner syftar till att bidra till detta.
Lenin uttryckte det så här:
"En revolutionär klass kan inte annat än önska nederlag för sin regering i ett reaktionärt krig, kan inte undvika att se att dess militära motgångar gynnar dess störtande." (Socialismen och kriget)
Massförsamlingar måste hållas i varje stad för att planera och samordna motståndet. De måste föra samman delegater från fackföreningar, invandrargrupper, ungdomsorganisationer och kvinnoorganisationer. Vi måste nu kämpa för att varje facklig federation förbinder sina medlemmar till strejkaktioner i händelse av luftangrepp mot Iran. Medlemmar i nationella parlament som fördömt kriget måste använda dessa tribuner för att samla människor till aktioner.
Den dag när USA, Storbritannien och Israel angriper Iran, måste arbetare, elever och studenter lämna sina arbetsplatser och ockupera centra i städer och samhällen. Försök måste göras att hindra transporter av militär materiel, blockera flygbaser och transporternas knutpunkter. Vi måste uppmana trupperna att själva vägra lyda order att bomba och mörda civila, att vägra bekämpa motståndets kämpar som försvarar sina egna hemländer. Vi måste försvara alla soldater som vägrar att lyda order.
De imperialistiska härskarna och deras diplomater diskuterar, samordnar och planerar regelbundet sina aktiviteter. Men vi - den antiimperialistiska och antikapitalistiska rörelsen och antikrigsrörelsen - gör det inte. Vi träffas regelbundet och inte ens då fattar vi egentligen några praktiska beslut. Detta måste förändras. Det måste förändras nu!
Vi måste skapa ett verkligt internationellt och effektivt centrum för motstånd mot imperialismen och dess krig, mot det kapitalistiska system som driver fram dem. Detta innebär en massrörelse som handlar globalt och lokalt kring gemensamma krav och med en gemensam taktik.
Förbundet för Femte Internationalen manar som ett steg i denna riktning till:
- Bort med tassarna från Iran och Syrien. Nej till FN-sanktioner.
- Avsluta den imperialistiska ockupationen av Irak och Afghanistan NU.
- Solidaritet med motståndet i Irak, Palestina, Libanon och Afghanistan.
- Besegra imperialismen på alla fronter i dess "ändlösa krig".
- Vinn arbetarklassens och de förtrycktas massorganisationer för direkt massaktion den dag när ett angrepp på Iran äger rum.
- Ut med alla FN-trupper från Libanon.
- Stoppa Israels strypning av det palestinska folket! Kasta ut de israeliska ockupanterna från Palestina.
För att samordna aktioner kring dessa krav och för att reagera snabbt om nya situationer uppstår, föreslår vi att en internationell samordning skapas med delegater från alla länder, vilken möts flera gånger om året och upprätthåller regelbunden kontakt mellan sina medlemmar.
Förbundet för Femte Internationalen
Ge G8 ett varmt välkomnande i Tyskland
Den årliga samlingen av världens härskare äger i år rum i Tyskland. Det tyska ordförandeskapet i G8 har utformat ett recept för att föra dagordningen för globalisering och projektet för att stärka EU mot sina imperialistiska rivaler framåt.
Den tyska kapitalistklassen är besluten att driva fram Lissabonagendan med nyliberala angrepp på arbetarnas sociala rättigheter över hela kontinenten. De vill också återuppliva det nyliberala förslaget till konstitution för EU och göra ett stort språng framåt i det imperialistiska förenandet av Europa under tysk och fransk hegemoni för att kunna utmana USA i världsskala.
Hela dagordningen är också starkt fokuserad på säkerhet - en eufemism för ockupationen av Afghanistan, Irak, Palestina eller Kosovo och angreppet på demokratiska rättigheter i själva G8-länderna.
Mot den bakgrunden är det inte någon överraskning att det europeiska socialforumet och den tyska arbetarrörelsens vänsterflygel, gräsrotsaktivister i fackföreningarna och unga antikapitalister från hela kontinenten planerar en rad aktioner för att ge G8 ett varmt välkomnande i juni.
En hel rad mobiliseringar planeras för att förbereda protesterna mot G8-mötet i Heiligendamm, nära Rostock.
Lördagen den 2 juni förväntas en demonstration i Rostock attrahera allt från 100 000 till 150 000 deltagare. Den kommer att inleda en hel vecka med möten och aktioner. Det kommer att inkludera ett alternativt toppmöte och, onsdagen den 6 juni, en massblockad av toppmötet. Dessutom kommer det att bli aktionsdagar mot klimatförändringar, rasism, imperialistiska krig och ockupationer.
Antiimperialistiskt nätverk
Förbundet för Femte Internationalen stöder det antiimperialistiska nätverk som upprättades vid Europas socialforum i Aten 2006. Vi är övertygade om att det är avgörande för antiimperialister att ingripa i dessa massförsamlingar trots att de, för ögonblicket, leds av reformistiska "kommunister" och socialdemokrater som bara pratar vänster tills de hamnar i regeringen.
Antiimperialister som vägrar att delta i dessa forum överger i praktiken kampen mot reformismen och de miljoner arbetare som den missleder. Eftersom vi behöver dessa miljoner för att besegra imperialismen, måste vi kämpa mot dem i varje forum, nationellt och internationellt.
I Italien, Tyskland och Frankrike marscherade Europeiska Vänsterpartiets sektioner med antikrigsrörelsen men när de, som Rifondazione Comunista i Italien, inkluderas i regeringen, har de stött sina egna länders imperialistiska politik.
Vad är Förbundet för Femte Internationalen?
Förbundet för Femte Internationalen är en revolutionär kommunistisk organisation. Vi kämpar för en ny international som förenar militanter i kampen för socialismen. Vi är övertygade om att detta måste baseras på den politik som utvecklats av de fyra tidigare internationalerna före deras urartning och sammanbrott. Således befinner vi oss i traditionen från Marx, Engels, Lenin och Trotskij.
Vi är övertygade om att proletariatet måste leda den revolution, som är nödvändig i alla länder. Den kan inte stanna i ett demokratiskt eller kapitalistiskt stadium utan måste kulminera i arbetarklassens makt, proletariatets diktatur. Inte heller kan uppgiften att bygga socialismen fullbordas inom ett land. Revolutionen kan bara fortskrida utan avbrott mot detta mål om den sprids i internationell skala.
Vi är övertygade om att kapitalistisk globalisering är en ny period med intensifierad imperialistisk utsugning och krig, en period som skapar massrörelser för motstånd i global skala. Men denna kamp har ett brådskande behov av politisk och organisatorisk samordning.
Vi behöver inte bara enade aktioner mot imperialismen, som de vi diskuterar här i Chianciano, vi behöver ett världsparti för socialistisk revolution som är beväpnat med ett program för kapitalismens revolutionära störtande. Förbundet för Femte Internationalens program "Från protest till makt" och andra politiska dokument, plus täckning av världshändelserna kan läsas på nätet - http://www.fifthinternational.org.
Vi stöder alla nationella motståndsrörelsers kamp mot imperialistisk ockupation och militarism. I alla antikrigsrörelser i Europa och i de europeiska socialforumen reste vi parollen för seger åt motståndet i Irak, Afghanistan och Libanon.
Vi är övertygade om att om dessa rörelser ska lyckas driva bort imperialisterna från Mellanöstern, måste de kämpa inte bara mot den militära ockupationen av deras länder utan också den imperialistiska kapitalismen och dess lokala agenter. Arbetarklassen måste tillgripa självständiga aktioner, som en del av motståndsrörelserna, för att kämpa för en antikapitalistisk lösning på imperialismen. Det innebär en socialistisk revolution!
Förbundet för Femte Internationalen stöder kampen för kvinnans frigörelse världen över. Överallt lider kvinnor av förtryck. De arbetar inte bara i utsvettningsfabrikerna och på fälten, de utför också arbetet i hushållet, där de ofta utsätts för sexuella och fysiska trakasserier och isolering. Vi kämpar som socialister för alla kvinnors frihet och jämställdhet, och för att kvinnor ska inta sin plats i den rörelse som kämpar mot kapitalism och imperialism.
Vi stöder den palestinska intifadan och palestiniernas kamp för alla flyktingars rätt att återvända, lika rätt till arbete, bostäder och jord i Palestina. Vi uppmanar till ett slut på den israeliska staten och upprättandet av en sekulär, proletär stat i Palestina för judar och araber.
Endast en världsomfattande socialistisk revolution, som förenar den kamp som förs av världens arbetarklass och alla förtryckta folk, kan göra slut på imperialism och krig och bygga ett klasslöst samhälle - kommunismen.
Ner med G8! Ner med den imperialistiska världsordningen!
G8:s krig mot världens folk
Gömda bakom ett 15 kilometer långt och 2,5 meter högt "staket", som bevakas av hundratals specialtrupper och mellan 12 000 och 15 000 vanliga snutar, med krigsfartyg som patrullerar kusten och flygvapnet som upprätthåller en flygfri zon övanför dem - kommer ledarna för de åtta mäktigaste länderna i världen att mötas mellan den 6 och 8 juni.
Det är ingen överraskning att de varje år förbereder för sitt möte som om det vore ett krig. Det beror på att de för krig - mot oss - världens arbetande människor och ungdomar.
Sedan sekelskiftet har deras krig ökat både i antal och i tusental dödade och sårade:
De av USA och Storbritannien ledda invasionerna och ockupationerna av Afghanistan och Irak.
Det av USA beväpnade och understödda sionistiska angreppet på Libanon.
De imperialistiska ingripandena i Afrika - den av USA uppbackade invasionen i Somalia och EU:s ingripande i Kongo.
EU:s och USA:s pågående ockupation av Kosovo.
Bush och hans allierade har för avsikt att göra tillägg till listan under månaderna och åren framöver.
Samlandet av krafter för ett flygkrig mot Iran pågår. Målen kommer inte bara att vara centra för forskning om kärnkraft utan också landets militära installationer och infrastruktur.
USA, EU och Israel har gått samman för att kräva att den demokratiskt valda Hamasregeringen i Palestina avsätts.
Syrien och Nordkorea har också hotats med angrepp om de inte lyder USA och EU-makterna.
Det finns planer för ett ingripande i Sudan/Darfur från FN/Nato.
Bush försöker sig på "en sista framstöt" för att krossa det irakiska motståndet, Blair överför sina trupper till Afghanistan med övertygelsen att "detta krig kan vinnas".
Trots att Vita huset har händerna fulla med Mellanöstern, fortsätter de att hota Venezuela och blockera Kuba.
Kriget "på hemmaplan"
Det nuvarande kriget för att upprätta en ny imperialistisk världsordning påstås ska pågå i årtionden - till och med vara "utan slut". Detta krig har också "kommit hem" i form av massiva angrepp på medborgerliga och demokratiska rättigheter. Listorna med "terroristorganisationer" innefattar dussintals nationella befrielserörelser som kämpar mot diktaturer eller ockupationsmakter.
EU, USA och deras allierade vänder sig mot organisationer som FARC, det baskiska motståndet, de palestinska befrielserörelserna och turkiska och kurdiska vänsterorganisationer. Allt motstånd mot förtryckare och ockupanter, oavsett om det är väpnat eller inte, betecknas som terrorism. Dess mest ohyggliga uttryck är det "extraordinära överlämnandet" av krigsfångar eller enbart misstänkta till länder där de torteras brutalt. Guantanamo Bay är ett koncentrationsläger utom räckhåll för nationell eller internationell lag.
I förtryckets främsta led i de imperialistiska "demokratierna" finns sedan länge inflyttade grupper från andra länder liksom mer senkomna invandrade arbetare, asylsökande, muslimer, vilka alla kan smädas som terroristmisstänkta, underkastas häktning eller deportering utan normala rättigheter.
Men detta är inte den enda aspekten av våra härskares krig "på hemmaplan". I alla länder för de krig mot alla de arbetande klassernas, böndernas och de arbetslösas ekonomiska, sociala och politiska landvinningar. Genom trycket från de internationella finansinstitutionerna och deras agenter, de kapitalistiska härskarklasserna, är faktiskt också samma nyliberala offensiv på väg i de länder som utsugs av imperialismen.
Privatisering, "utflyttning", avreglering, lönesänkning, ökad arbetslöshet och osäkra arbeten utgör huvuddelen i den nyliberala offensiven. Doharrundan om handeln har inlett en ny våg av "liberalisering" av världshandeln, en ny omgång av framtvingad försäljning av statliga tillgångar och öppnande av den så kallade tredje världens naturresurser för de imperialistiska bolagen.
Ett system i tilltagande kris
Trots allt deras tal om en "bättre framtid", står G8 för ett system som leder till en miljökatastrof under årtiondena framöver, om de och deras system inte stoppas.
EU har under sitt tyska ordförandeskap satt upp dagordningen för att åter öppna den så kallade "konstitutionella processsen", dvs. driva igenom den nyliberala konstitution som avvisades i Frankrike och Holland 2005. De ökar farten i processen för att uppfylla Lissabonagendan som ska göra det kapitalistiska Europa till det mäktigaste och mest dynamiska kapitalistiska blocket, dvs. en verklig utmanare av USA:s imperium i strävan efter världsdominans.
G8 representerar världens härskare. Men deras styre, hur allsmäktigt det än förefaller, skakas i allt högre grad av sina egna inre motsättningar och kriser. Ett allt mindre antal stora, multinationella bolag - Wal-Mart, Microsoft, Siemens, Nissan, ExxonMobil - som alla drivs till allt skarpare konkurrens i jakten efter vinster, strävar efter att riva ner alla barriärer mot utsugningen: staters oberoende, skyddande lagstiftning, statlig social välfärd och statliga system för utbildning.
De stagnerande profitnivåerna i Amerika, Europa och Japan har lett till massiva utflöden av kapital till Kina, Indien, Östeuropa, på jakt efter "billig" arbetskraft, billiga råvaror och nya marknader. Men detta har inte fått stopp på överackumuleringen av kapital i systemets kärnländer. Tvärtom skärps det kapitalistiska systemets inre motsättningar: konkurrensen mellan de stora monopolen, angreppen på halvkoloniala länder och den växande rivaliteten mellan de imperialistiska makterna. Den osannolika rikedomen för de få och ökad utarmning för massan av världens befolkning går hand i hand.
Kvinnor har stått i globaliseringens eldlinje. Nyliberala reformer har slaktat sociala välfärdssystem, offentligt tillhandahållande av daghem, utbildning och hälsovård som kvinnor med ansvar för barn och äldre i familjen är beroende av. I Afrika och Asien har AIDS och andra epidemier vältrat över stora bördor på kvinnorna i och med den sammanfallande offentliga sjukvården. Globaliseringen har emellertid dragit in många miljoner kvinnor på arbetsplatser i Kina och Sydasien, till långa arbetsdagar för minimala löner. I det "civiliserade" Europa jagas muslimska kvinnor och unga flickor för att de bär islamsk klädsel. I länder där patriarkala och religiösa auktoriteter är starka, förnekas de social och politiska jämställdhet i religionens namn.
I de imperialistiska kärnländerna skapar skattesänkningar och privilegier för arbetskraftens utbildade elit, åtminstone i goda tider, en "massbas", en falsk offentlig opinion till förmån för deras reformer och krig. De reformistiska socialist- och kommunistpartierna vilar på detta skikt. Men dessa partiers medlemsmassor minskar snabbt och de diskrediteras inför sina väljare genom sin underdånighet inför nyliberalismen och imperialistiska krig, speciellt när de sitter i regeringen.
Afrika - en kontinent som ständigt finns med på G8:s, IMF:s och andra imperialistiska institutioners dagordning - förgiftas av IMF:s och de europeiska och nordamerikanska "bidragsgivarnas" nyliberala medicin. I verkligheten pumpar de ut värdefulla mineraler och jordbruksresurser liksom återbetalningar av skulder ur den fattigaste kontinenten.
Även där världsekonomin expanderar snabbt som i Kina och Indien, gör den det på grundval av superexploatering av arbetarklassen, som går hand i hand med en "överbefolkning" som räknas i miljoner och den omfattande förstörelsen av jorden, förgiftningen av floder och utsläppen av giftiga gaser.
I Europa är massarbetslöshet, låga löner, utplånande av sociala skyddssystem, grym rasism, skapandet av ett "fort" Europa - en daglig erfarenhet för miljoner, till och med i den nuvarande ekonomiska konjunkturen "uppåtgång".
Bara mediernas cyniska dussinjournalister kan se en rosig framtid för ett sådant system, kan upptäcka "demokratins" framåtmarsch i Irak eller Afghanistan. Det är bara socialdemokratiska partier och NGO-organisationer som kan föreställa sig att detta system kan "förmänskligas" och civiliseras genom att vädja till G8 och andra imperialistiska institutioner för att "göra fattigdomen till historia".
Nej. Den globala kapitalismen, imperialismen, är ett system med ökande utsugning, permanenta krig, tortyr och ockupationer och alltmer barbariska metoder för att säkra världsdominansen för en handfull imperialistiska makter. Dess misslyckande med att på allvar ta itu med frågan om miljöförstöringen, som genom klimatförändring hotar världens folk med tilltagande "naturliga" katastrofer - orkaner, översvämningar, utbredning av öknar, epidemier, m.m. kommer att garantera ett fruktansvärt öde för kommande generationer om inte miljarderna tar makten från miljardärerna.
Motståndet växer
Men dagens globala kapitalism är också en värld av kamp, massivt motstånd, revolutioner, vilka i allt större utsträckning utmanar den imperialistiska och kapitalistiska världsordningen.
I Europa inledde folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna 2005 om den nyliberala EU-konstitutionen en politisk kris för Europas imperialistiska förenande. Den franska ungdomens kamp i förorterna, kampen mot CPE, hamnarbetarnas internationellt samordnade strejker mot det nyliberala hamnpaketet visade att segrar är möjliga - om vi använder klasskampens metoder. Om vi går vidare från delsegrar till att utmana bankernas och bolagsherrarnas själva styre.
I detta motstånd har kvinnor spelat en roll mitt i kampens främsta led. I Sydasien har kvinnliga arbetare i textilindustrin och utsvettningsfabriker organiserat sig och hjältemodigt kämpat emot. I Latinamerika har kvinnor spelat en roll som förtrupp i de massomfattande folkliga rörelserna mot nyliberala regeringar, privatisering av vatten och IMF:s program. I varje kamp på varje kontinent är en ny generation av unga kämpar i färd med att återuppbygga revolutionens krafter.
Det väpnade motståndet och försvaret i Libanon, Irak och Afghanistan har lett till viktiga politiska nederlag för USA och dess sionistiska gendarm Israel. De har åter demonstrerat att även de mäktigaste arméer och högteknologiska vapenarsenaler kan besegras av beslutsamt motstånd som är rotat bland massorna.
De revolutionära situationerna i Latinamerika under de senaste åren - från Argentina till Bolivia, Venezuela, Mexiko - har inte enbart skakat USA:s grepp over sin så kallade "bakgård" på ett sätt som var oförutsebart för ett årtionde sedan, utan också bevittnat utvecklingen av massrörelser bland arbetare, bönder, ursprungsbefolkningar, de fattiga i stad och på land, och ställer därmed behovet av ett "socialistiskt projekt", en samordnad och världsomfattande kamp mot imperialismen och för en ny international i öppen dager.
Vad vi kan göra i Heiligendamm
Vid G8:s toppmöte i Heiligendamm den 6-8 juni kommer presidenterna, premiärministrarna eller kanslerna i de mäktigaste kapitalistiska länderna alldeles säkert föra fram sig själva som "världens frälsare". Vad de vill säkra är emellertid sitt eget ägande och dominans över denna värld, de stora multinationella kapitalens stora vinster, deras fria tillgång till världsmarknaden och deras "rätt" att med alla medel genomdriva detta.
Det är detta de menar med att "förbättra den ekonomiska stabiliteten", "frihet för investeringar" och "säkrande av energiresurser"; det är därför som Mellanöstern, Afghanistan och Sudan är de heta punkter där imperialisterna vill "säkra" sitt välde.
När de talar om "säkerhet", menar de deras egen säkerhet och hur vår kamp ska kunna hindras från att bli framgångsrik, hur våra landvinningar ska kunna utplånas, hur vi ska kunna besegras.
Därför vill vi mobilisera så många arbetare, ungdomar, invandrare, kvinnor, människor, aktivister från alla länder som möjligt mot G8:s toppmöte i Heiligendamm. Vi uppmanar till en internationell massdemonstration den 2 juni och vi bygger för en massiv antiimperialistisk, antikapitalistisk och internationalistisk kontingent i demonstrationen. Vi uppmanar också till massdeltagande på aktionsdagarna, i försöket att blockera toppmötet och militärbasen nära Rostock, en av Nato:s stora baser i norra Europa.
Vi kommer att delta aktivt i aktionerna och debatterna och föra fram behovet av kamp.
Vår kamp mot G8 och det system de försvarar börjar inte med mobiliseringen mot toppmötet, inte heller kommer den att sluta med toppmötet.
G8 är en internationell samordning av de härskande klasserna i de stora imperialistiska makterna, där de försöker lösa sina egna konflikter, definiera sina gemensamma mål, utarbeta en strategi för att öka utsugningen och utplundringen i jakten efter ännu mer vinster.
Vi - arbetarna, ungdomen, förtryckta - saknar en sådan samordning. Trots framgångarna på senare år blir vår kamp alltför ofta missledd, utsåld eller förlorad därför att den förblir isolerad.
Under det senaste årtiondet har många ansträngningar gjorts för att sammanföra vår kamp, att samordna den - exempelvis i socialforum på global eller kontinental nivå.
Men trots de hundratusentals som deltog i dem, har de förblivit pratförsamlingar eftersom de domineras av reformistisk och vänsterborgerlig politik och inte av gräsrötterna. Vid G8:s möte kommer de, liksom de gjorde i Edinburgh 2005, försöka inrikta mobiliseringen mot återvändsgränden att ge den nyliberala kapitalismen ett mänskligt ansikte, uppmana dem att reformera eller utvidga G8, istället för att kämpa för att bryta sönder detta tjuvarnas kök och det system det står för.
Dessa missledare i våra led - fackliga byråkrater, ledarna för Europeiska Vänsterpartiet eller det brasilianska PT, direktörerna i de stora NGO-organisationerna, akademiker från Attac eller populistiska ledare i den halvkoloniala världen - är politiskt ansvariga för att hindra att motståndet mot kapitalismen blir mer samordnat, beslutsamt och internationellt. Idag står vi inför utsikten av ett nytt krig och en ny nyliberal offensiv inom EU nästan lika oförberedda som vi var 2001-2002. Än en gång måste vi improvisera. Återigen kommer det att bli de antikapitalistiska och antiimperialistiska krafter som tar ledningen. Men den här gången måste vi skapa mer permanenta och mer demokratiska kamporganisationer.
För att åstadkomma denna förändring, uppmanar vi alla krafter som vill bedriva klasskampspolitik, antiimperialistisk och antikapitalistisk kamp att förenas i:
- att bygga samordningar av kampen på global, kontinental, regional och nationell nivå;
- att bygga kämpande organ, som drar in alla delar av de utsugna och förtryckta och som står under deras kontroll - som de franska ungdomarnas aktionskommittéer i deras kamp mot CPE eller som kommunen i mexikanska Oaxaca.
Men för att ta itu med det imperialistiska systemet, för att göra motstånd mot den imperialistiska offensiven, behöver vi inte bara bättre organisering och samordning, vi behöver också ett tydligt politiskt alternativ till kapitalismen som system, inte bara nyliberalismen. Kapitalismen i dess imperialistiska stadium kommer inte att lösa ett enda av de problem som mänskligheten står inför, inbegripet det växande hotet om en global miljökatastrof.
Endast om vi övervinner detta system som är baserat på jakten efter vinst, skoningslös konkurrens, ett system som oupplösligt är förbundet med krig, hunger, fattigdom och miljöförstöring, och ersätter det med ett som är baserat på medveten planering. Vi kan organisera livet så att det tillmötesgår allas väsentliga behov, avskaffa klasser och utplåna alla former av social ojämlikhet grundad på kön, rasism, nationell eller etnisk identitet.
Om vi vill detta mål, måste vi vilja medlen för att åstadkomma det. Vi behöver politiska verktyg som kan utplåna den gamla världen och bygga upp den nya: en ny ungdomsinternational, en internationell proletär kvinnorörelse och framför allt en ny massomfattande arbetarinternational, som är värdig sina föregångare, som kämpar mot imperialismen och för socialistisk revolution!
En annan värld är möjlig - en socialistisk värld. Vi kan bara nå den genom världsrevolution.
Förbundet för Femte Internationalen
Presidentvalet i Frankrike: Den "enade vänstern" splittras
Valkampanjen inför det franska presidentvalet, som kommer att äga rum den 22 april och 6 maj, är i full gång. De två största namnen, Ségolène Royal från socialistpartiet (PS) och Nicolas Sarkozy från högerpartiet UMP har redan dragit igång sina respektive kampanjer. Sarkozy leder än så länge. Valet kommer att äga rum kort efter den intensiva klasskamp som rasat de senaste två åren - den framgångsrika kampanjen mot EU-konstitutionen, ungdomsupproret i storstadsförorterna - banlieues, och masskampen mot regeringens förslag om den så kallade CPE-lagen, som skulle luckra upp anställningsförhållandena för ungdomar, år 2006.
Mot denna bakgrund skulle man kunna förvänta sig en optimistisk vänster. Men det ser istället i ökande grad ut som att de fem kandidaterna till vänster om socialistpartiet kommer att få minskat stöd. Detta har lett till en bitter diskussion inom den antikapitalistiska vänstern, och inom Ligue Communiste Révolutionnaire (LCR), ett av de största vänsterpartierna och systergrupp med svenska Socialistiska Partiet.
Under vänsterns kampanj för ett franskt "Non" i folkomröstningen om EU-konstitutionen år 2005 växte en allians fram kring en begränsad kritik av nyliberalismen mellan det franska kommunistpartiet (PCF), antiglobaliseringsgruppen Attac, LCR, och även en liten del av PS. I städer och bostadsområden landet runt bildades vad som uppgick till hundratals kollektiv som drev ett kontinuerligt kampanjarbete också efter folkomröstningen.
LCR uttryckte stora förhoppningar om alliansens fortsatta framgångar, och såg den till och med som fröet till ett nytt parti som skulle inkludera både PCF, LCR och andra grupper. Sedan Sovjetunionens fall har LCR upprepade gånger sagt att skillnaden mellan reform och revolution inte är grundläggande för ett nytt parti eller en ny regering. Man behöver bara vara "anti-nyliberal".
En enad vänster?
En komisk serie misstag följde så från LCR:s sida, grundat i en total missuppfattning av vad som var PCF:s sanna avsikter. Efter ett antal lokala och riksomfattande möten med kollektiven slog PCF fast att de inte skulle gå med på att skriva under ett uttalande som hindrade dem från att gå med i en nyliberal regeringsbildning tillsammans med PS. PCF, med sitt mycket större om än mer passiva medlemskap, kunde lätt mobilisera en majoritet stor nog att besegra LCR.
Detta borde inte ha kommit som någon överraskning för LCR. Sedan 80-talet har PCF flera gånger gått med i PS-koalitioner, och stött reformer från socialistpartiet som Jospin-regeringens stora privatiseringar. PCF behöver sin pakt med PS för att bevara sin krympande bas i stadshus och regionala församlingar, för att inte tala om i det franska parlamentet. Det är, kort sagt, ett reformistiskt parti för vilket sådana här saker är det allra viktigaste.
Men när LCR plötsligt utträdde ur kollektiven, och bestämde sig för att kandidera i valet med sin egen representant Olivier Besancenot, verkade det som att anledningen till uppbrottet var frågor man dittills sagt var oviktiga. Det är därför inte överraskande - med tanke på att deras valprogram bara skiljer sig i hur radikala reformer man föreslår - att LCR-högern, ledd av Christian Piquet, och likaså franska anhängare av Internationella Socialistiska Tendensen, har uppmanat Besancenot att avstå sin kandidatur till förmån för bondeledaren José Bové. Vissa har till och med hotat med att öppet gå med i Bovés kampanj.
Det är naturligtvis inte principiellt att ge politiskt stöd till en kandidat som, liksom kommunistpartiets Marie-George Buffet, har sagt sig vara villig att gå med i Royals sosseregering vid första bästa tillfälle. Men det vore principlöst att gå med i någon kapitalistisk regering överhuvudtaget, till och med en självuttalad "anti-nyliberal" utan PS. Varför då? Jo, eftersom en sådan regering fortfarande skulle angripa de framsteg arbetarna vunnit och försvara storföretagarnas intressen. En sådan regering skulle stå bakom Frankrikes militära agerande, dess profitdrivna plundring av den halvkoloniala världen. Händelserna i Italien visar detta klart och tydligt.
Efter den enade kandidaturens sammanbrott måste LCR nu uppfylla den odemokratiska regel som kräver stöd för kandidaturer från femhundra borgmästare eller regionala representanter. Sista datum för att skicka in de obligatoriska namnunderskrifterna var den 16 mars och LCR klarade provet.
LCR:s program
Oliviers valmanifest kräver fast anställning åt alla, ett slut på "flexibla" arbetsvillkor och övertidsarbete och en minimilön (den så kallade SMIC) på 1 500 euro, eller runt 14 000 svenska kronor i månaden. Vidare krävs åternationalisering av tidigare privatiserade industrier, att nyliberala reformer i hälso- och utbildningssektorn stoppas, medborgarskap för de papperslösa invandrarna, att den franska senaten och presidentens "kungliga makt" avskaffas, samt en konstituerande församling för att ersätta den franska statens nuvarande statsform, den så kallade femte republiken.
Men programmet säger ingenting om hur kampen för dessa kravs genomförande ska utföras. Till exempel krävs ett "förbud mot [mass]uppsägningar." Vem som ska förbjuda detta och hur ingår inte i programmet. Ska parlamentsledamöterna helt enkelt rösta i frågan? Eller ska det ske genom arbetarklassens direkta aktion, genom införandet av arbetarkontroll och skapandet av en arbetarregering? Samma sak gäller avskaffandet av femte republiken: vilken slags republik ska den då ersättas med - en kapitalistisk eller en baserad på arbetarråd?
Olivier hävdar att det program han för fram är "antikapitalistiskt". Men programmet säger ingenting om den revolutionära kamp som behövs för att krossa den borgerliga statens repressionsorgan, för att expropriera kapitalisterna och skapa en samhällsägd och planerad ekonomi. Ett sådant program är vänsterreformistiskt, inte revolutionärt.
Men trots vår kritik av LCR:s valprogram och taktik, anser vi att Olivier Besancenot är den enda valkandidaten som kan sägas stå för nyckelstrider i klasskampen under de senaste åren, och som kan samla de mest klassmedvetna och handlingsberedda krafterna till sin kampanj.
Därför bör revolutionärer ge kritiskt stöd till Besancenot, delta i hans kampanj, och förbereda sig för nästa serie angrepp mot arbetarklassen, oavsett om de kommer från gaullisten Sarkozy eller "socialisten" Royal. Vi kommer att förorda ett aktionsprogram som kan kontra Sarkozy och Royal, och argumentera för ett nytt arbetarparti, grundat i fackens massmedlemskap och medlemmarna i de antikapitalistiska och antirasistiska rörelserna, samt antikrigsrörelsen. Vi säger redan från början att ett nytt parti, som det vi föreslår, måste ha ett revolutionärt program och organiseras efter den demokratiskt centralistiska modellen.
Marc Lasalle
Förbundet för Femte Internationalen, Frankrike
Italien: En parlamentarisk fars
Den plötsliga döden för Romano Prodis center-vänsterregering, som orsakades av att senatorer på vänsterkanten avstod från att rösta för att godkänna italienskt stöd till kriget i Afghanistan, och dess lika snabba återuppståndelse avslöjar bristen på principer inte bara i Rifondazione Comunista utan också i Fjärde Internationalen.
Den 2 mars förde en förtroendeomröstning i deputeradekammaren, det italienska parlamentets underhus, krisen för Romano Prodis L’Unione-regering till ett slut. Den bröt ut den 21 februari när koalitionen av borgerliga partier och reformistiska arbetarpartier, förlorade en viktig omröstning i senaten. Omröstningen gällde godkännande av Italiens stöd till den imperialistiska ockupationen av Afghanistan. Två senatorer, Franco Turigliatto och Ferdinando Rossi, både från vänsterpartier i koalitionen, vägrade att rösta för Prodi. Ledningen i Rifondazione tog omedelbart itu med att utesluta Turigliatto från partiet. Han avgick i sin tur från sin plats i senaten, något som inte omedelbart träder i kraft.
Premiärministern överlämnade, i en manöver som grymt avslöjade den grundläggande bristen på allvar hos hans motståndare, sin avgång till president Giorgio Napolitano som, efter några dagar av konstitutionella formaliteter, avvisade den och inbjöd honom att gå tillbaka till kammaren och senaten för en ny förtroendeomröstning.
En vecka efter att krisen inleddes, onsdagen den 28 februari, gav senaten sitt förtroende med 162 röster mot 157. Turigliatto och Rossi röstade den här gången för Prodi. Den 2 mars godkände underhuset Prodi med siffrorna 342 mot 253.
Prodi formligen sken av triumf. Om Afghanistan - varifrån 62 procent av alla italienare och 73 procent av regeringens anhängare vill att alla italienska trupper dras bort ifrån - och utbyggnaden av USA:s bas i Vicenza, som 200 000 demonstrerade mot i februari, sade han:
"Jag står för Italiens val att alliera sig med de största understödjarna av Förenta nationerna, att positionera sig i hjärtat av ett Europa som är förbundet med Förenta staterna och att förbli en trogen allierad i de allianser vi anslutit oss till."
Beträffande liberaliseringen och avregleringen av ekonomin antydde han sitt förakt för fackföreningarna och gräsrotsmedlemmarna i koalitionens arbetarpartier:
"Att öppna vägen för större konkurrens irriterade en del kategorier men vi gick vidare ändå. Och vi kommer att fatta andra utomordentligt viktiga beslut."
Han skröt till och med:
"Genom avregleringen har vi börjat att frigöra en del historiska intressen, intressen som till och med är legitima och etablerade men som hindrade Italiens utveckling."
Premiärministern hävdar också att han har bundit fast sina nio allierade i koalitionen vid ett program i 12 punkter som "inte är förhandlingsbart". Det förbinder dem att stöda regeringens utrikespolitik, inklusive ockupationen och kriget i Afghanistan, att stöda utbyggnaden av militärbasen i Vicenza, byggandet av en järnvägsförbindelse för höghastighetståg (TAV) till Frankrike och "reformering" av det italienska pensionssystemet. Det genomdriver, kort sagt, en kapitulation i alla stora frågor som den italienska vänstern drivit under det senaste året.
Farsen med Turigliattos och Rossis "störtande" av Prodi, den förres teatrala avgång från sin plats i senaten, sedan deras förtroenderöst för honom, är värdig Dario Fo - vilket är ironiskt eftersom Fos fru också är senator och också varit inblandad i hoten att "rösta mot Prodi". Dessutom är Turigliatto inte bara medlem i Rifondazione Comunista, dess vänsterfraktion Sinistra Critica (Kritiska vänstern), han är också medlem i Fjärde Internationalen.
Han förklarade sin fega avgång i en intervju den 27 februari:
"I morgon kommer jag att rösta ’ja’ men jag är mycket kritisk (till regeringen) och kommer att behålla fullständig frihet när det kommer till att rösta om enskilda åtgärder."
Vad gäller Rossi, medlem i Italienska Kommunisternas Parti (PDCI), släpades samma patetiska ursäkter fram: "I sådana frågor som kriget (i Afghanistan), kommer jag bara att rösta för regeringen om det är en förtroendeomröstning... I andra fall förbehåller jag mig rätten att tycka annorlunda."
Det står alltså klart att ett sådant oliktänkande är helt platonskt. Det får inga verkliga konsekvenser. I handling tillåter dessa herrar Prodi att genomföra sina arbetarfientliga och imperialistiska åtgärder mot arbetarna i Italien och byborna i Afghanistan.
Vid sin senaste konferens sade Sinistra Critica om Rifondaziones deltagande i Prodis regering: "Bokslutet... är katatrofalt." Ändå stöder dessa "kritiker" i handling nyliberalism på hemmaplan och imperialistiskt krig utomlands. Visst är de motståndare i ord, men ord utan åtföljande handlingar är det bara luft.
I Socialist Worker (brittiska Socialist Workers Partys veckotidning) hänvisar en korrespondent från Italien till situationen på följande sätt:
"Detta är sorgliga dagar eftersom de signalerar slutet för det vänsteralternativ som Rifondazione representerat under de senaste åren. Men det är också en tid när vi kan lägga grunden för en alternativ vänster och verklig opposition mot högern. Denna grund är Sinistra Critica."
Men detta har inte varit "sorgliga" dagar. Vad är det för slags språk att använda för revolutionärer? Det är inte sorgligt att frigöra sig från ogrundade och dåraktiga illusioner om sådana som Fausto Bertinotti. Men uttalandet att Sinistra Critica är det nya alternativet visar att illusionerna om reformismen, parlamentarismen och deltagande i borgerliga regeringar inte har skingrats, och inte ens har ifrågasatts på allvar.
Detta är den nödvändiga och oundvikliga utgången av att ha skjutit åt sidan den revolutionära marxismens kompass, de principer som utvecklats av Luxemburg, Lenin och Trotskij för hundra år sedan. Är det verkligen överraskande att dessa människor gått vilse i den borgerliga parlamentarismens snårskog? De ser sina röster, sina avgångar och uteslutningar som tragedi. Nej, kamrater, det är låg fars. Italienska arbetare måste nu söka efter ett seriöst allvar någon annanstans.
Dave Stockton
Tiina Rosenberg avvisar systerskapet
Tiina Rosenberg, genusprofessorn som introducerade queerteori i Sverige och tidigare aktiv i Feministiskt initiativ, deklarerade i Arbetarens 8 mars-nummer i en intervju att hon brutit med den feministiska idén om ett systerskap. Hon menar att Fi misslyckades att mobilisera arbetar- och invandrarkvinnorna ytterst för att man valde kön som främsta utgångspunkt, och därmed medelklassens perspektiv. I intervjun säger hon bl.a:
"Jag blir så arg när jag tänker på det, det är en sån sorglig historia hur de lågavlönade kvinnorna har sparkats i huvudet så länge - det är de som behöver stöd. Det betyder att vi inte kan visa systerskap över klassgränserna. Vi kan inte solidarisera oss med borgerliga kvinnor! Det finns vd-kvinnor som har det svårt inom sin arena, men det är inte de lågavlönade kvinnorna som ska solidarisera sig med dem - i så fall är det de som ska solidarisera sig längre ner i klasshierarkin."
Tiina Rosenbergs uttalanden är intressanta, dels som ett symptom på den kris och den återvändsgränd som Fi betytt för kvinnokampen, dels för att hon är en av få som öppet dragit ovanstående slutsats apropå samarbete med borgerliga kvinnor. I denna framstår hon som mer radikal än de allra flesta vänsterfeminister, som fortfarande biter sig fast vid en strategi som siktar på att skapa "breda" feministiska allianser, baserade på en klasskompromiss. Detta perspektiv, som knappast innebär något brott, utan snarare en fortsättning på det klassamarbete som radikalfeminismen inneburit för kvinnorörelsen, förenar fortfarande mer borgerligt inriktade feminister som Fi:s Sofia Karlsson och vänsterpartiets vanligtvis radikalare Josefin Brink.
Tiina Rosenbergs slutsats, att inriktningen på samarbete med borgerliga kvinnor är en återvändsgränd, påminner om den som tidiga socialistiska kvinnokämpar som Alexandra Kollontaj också hävdade. Kollontaj tog uttryckligen avstånd från idén att kvinnors frigörelse skulle kunna nås genom en allians mellan kvinnor oavsett klass. Hon betraktade den feministiska rörelsen som en borgerlig rörelse, en rörelse som ytterst representerade de borgerliga kvinnornas kamp för att få del i de klassprivilegier som var reserverade för deras män. Även om Kollontaj menade att "de närmaste uppgifterna för både borgerliga och proletära kvinnor i viss mån sammanfaller", så påpekade hon att "[d]e skilda uppfattningarna om målet och de skilda sätten att använda de politiska rättigheterna skapar en oöverstiglig klyfta mellan de borgerliga och de proletära kvinnorna." (Kvinnans kamp för politiska rättigheter, Avesta 1977, s.17).
Kollontajs argument, med omkring hundra år på nacken, har bevisligen bevarat sin aktualitet. De breda feministiska allianserna har alltid i slutändan upprättats på bekostnad av arbetarkvinnornas intressen, det har närmast varit en förutsättning. Bevarat sin aktualitet har också den strategi som hon och andra socialistiska kvinnokämpar förespråkade, nämligen inriktningen på att bygga en proletär kvinnorörelse - en kvinnorörelse baserad på och ledd av arbetarkvinnorna som förenar kampen för att flytta fram kvinnors positioner mot fullständig social och ekonomisk frigörelse med kampen för arbetarklassens frigörelse genom en socialistisk revolution.
Så långt sträcker sig inte Rosenbergs radikalism. När hon i Arbetarens intervju får frågan om vilka strategier som finns att välja på är hennes svar istället den småborgerlige akademikerns och reformistens, med den ohejdade tilltron till den borgerliga demokratins och borgerliga lagstiftningens presumtiva kraft: "Vad sägs om att följa de svenska lagarna kring jämställdhet? Revolutionen står skriven i svensk lag." Denna lag ska enligt Rosenberg också "tvinga Metalls män på knä så att kvinnornas löner höjs."
Förvisso kan en radikal rörelse appellera till rådande lagstiftning. Lagarna om jämställdhet bör givetvis både försvaras och även åberopas i kampen för att förverkliga progressiva krav. Men en kvinnorörelse som vill kämpa för kvinnofrigörelse kan inte dra sig för att i samma andetag peka på otillräckligheten i den formella lagstiftningen - otillräckligheten i det borgerliga jämställdhetsprojektet som sådant. Denna jämlikhet kan bara uppnås på riktigt och komma alla kvinnor till del om produktionsmedlen övergår i arbetarklassens kontroll. Detta är en förutsättning för att dessa ska kunna utnyttjas på ett sätt som lyfter arbetarkvinnorna ur deras ekonomiska förtryck och förtrycket i familjen - grunden till kvinnoförtrycket. Men för detta krävs en socialistisk revolution, ett krossande av den borgerliga statsapparaten och ersättandet av denna med en socialistisk ordning.
Metalls skråmässiga agerande i avtalsrörelsen är givetvis förkastligt. Som så många gånger förr sätter man det egna manligt dominerade och relativt privilegierade kollektivets intressen före arbetarkollektivets intressen i sin helhet. Men Rosenbergs uttalande har en svaghet. Logiken i resonemanget är precis densamma som Fi:s politik i frågan om höjda kvinnolöner gentemot facket. Detta skall ske genom att de bättre avlönade männen inom arbetarklassen ska stå tillbaka i löneökningar till förmån för de sämre avlönade kvinnorna. Detta är, taget som en utgångspunkt, en otillräcklig strategi då den håller sig inom ramar som ytterst sätts av kapitalet, av arbetsköparna. En progressiv, mer offensiv strategi skulle istället vara att sikta på att höja alla lägstalöner till den högre nivån.
Rosenberg tycks inte heller helt bryta med tanken på ett feministiskt parti, bara det har ett klassperspektiv. Rosenberg tycks även se ett samarbete med män inom vänstern och arbetarklassen som näst intill omöjligt. De lågavlönade kvinnor står i Rosenbergs ögon alldeles själva: "Det är den hemska sanningen, det är något alldeles ohyggligt."
Denna inställning är inte så förvånande efter så många upprepade svek från män inom arbetarrörelsen. Historiskt har vid olika tidpunkter manligt dominerade fackföreningar bekämpat de steg som kvinnoarbetare försökt ta i riktning mot högre löner och större möjligheter att slå sig in i traditionellt manligt dominerade yrken. Ett exempel är den reaktionära kampanj som manliga lärare bedrev mot kvinnliga lärares krav på bl.a. högre löner under 1930-talet, eller LO-ledningens instämmande i ropen på förbud mot kvinnors rätt att sysselsätta sig med nattarbete på 1910-talet. En lista över alla de gånger den manligt dominerade arbetarbyråkratin gått mot arbetarkvinnornas jämlikhetssträvanden skulle bli mycket lång. De senaste årens socialdemokratiska regering och LO:s ledning har också gång på gång svikit arbetarkvinnornas kamp, med nedskärningarna av offentlig sektor på 1990-talet och sveket mot Kommunals strejk 2003 som de tydligaste och mest framhållna exemplen på bristande solidaritet.
Men det finns andra historiska exempel där det omvända förhållandet har gällt. Manligt dominerade arbetargrupper har mer än en gång gett sitt stöd till arbetarkvinnors kamp för frigörelse. Den frihetliga socialisten Hinke Berggren kan nämnas, som agiterade för såväl kvinnors lika rösträtt som rätt till abort och preventivmedel. Ett annat exempel, hämtat från den brittiska arbetarrörelsens historia, var hamnarbetarna i London, som under tiden vid första världskriget återkommande visade prov på sin solidaritet med de brittiska arbetarkvinnornas kamp, anförda av kämpar som Sylvia Pankhurst.
Även i dagens svenska arbetarrörelse finns manligt dominerade arbetargrupper som är beredda att visa sin solidaritet med arbetarkvinnors kamp för högre löner. Ett exempel var det fackliga uppropet från IF Metall-klubben på Volvo lastvagnar i Umeå inför nuvarande lönerörelse där krav på en uppvärdering av kvinnors löner fördes fram, ett upprop som sedan fick stöd från kvinnodominerade Kommunals avdelning 26.
Dessa positiva exempel lyfts inte fram för att på något sätt förminska behovet av en särskild kamp för att bygga en särskild kvinnorörelse. Men de vittnar om möjligheten att vinna manliga arbetare för kvinnors krav. En sammansmältning av kvinnokampen med klasskampen är en absolut nödvändig strategisk inriktning om vi ska kunna konfrontera den socialdemokratiska mansdominerade arbetarbyråkratins politik - en politik som bygger på förment samförstånd med kapitalet och som bidrar till arbetarklassens nuvarande splittring längs köns- och andra linjer.
Gunnar Westin
Fackligt upprop från Metall i Umeå
I slutet av februari antog metallklubben på Volvo lastvagnar i Umeå följande uttalande, som de försökte sprida till andra fackklubbar:
Vi viker inte en tum - Nu är det vår tur
Vi är två miljoner medlemmar i LO som otåligt väntar - på vår tur.
Förutsättningarna för ett bra avtal har sällan eller aldrig varit bättre. Industrin går på högvarv. Vi ser fyllda orderböcker, rekordvinster och aktieutdelningar på över 250 miljarder. Tillväxten i ekonomin och ökade skatteinbetalningar gynnar även kommuner och landsting. Dessa hade tvåsiffriga miljardöverskott 2006 och allt pekar på liknande siffror de kommande åren. Vi må jobba inom industri, offentlig verksamhet eller handel - det finns utrymme för ett avtal som flyttar fram positionerna för oss ALLA. Möjligheten finns också att minska lönegapet mellan män och kvinnor.
Men arbetsgivarsidan drar åt rakt motsatt håll. De skär guld med täljkniv men vill ha ännu mer. Med regeringens goda minne vill de öppna för sänkta lägstalöner och uppluckrade arbetstidsregler. Med försämringen av a-kassan vill regeringen skapa en låglönemarknad som sätter en allmän press nedåt på lönerna. Samtidigt är arbetsgivarna rädda för konflikt. En strejk skulle hota vinsterna och tvinga dem på knä. Därför kräver de fleråriga avtal - utan att erbjuda bättre villkor.
Vi ställer inte upp på detta. Efter år av återhållsamhet från vår sida, men med höga lönelyft, jättebonusar och rekordutdelningar för beslutsfattare, direktörer och aktieägare, kräver vi nu vår del av vinster och överskott. Vi är beredda på en hård avtalsrörelse. Provocerar arbetsgivarna fram en strejk så är vi LO-medlemmar redo. Vi viker inte en tum.
- Avtalskraven från LO saknar varje prutmån
- Rejäl låglönesatsning krävs. Lönerna inom kvinnodominerade yrken måste uppvärderas.
- Arbetstidsregler och arbetsvillkor ska förbättras - inte luckras upp
- Information om vad som pågår måste ut - och medlemmarna måste dras in i avtalsrörelsen, genom möten och aktiviteter på alla nivåer inom facket.
IF Metallklubben Volvo Lastvagnar AB, Umeå
Som vi vet skrev IF Metall, med gruvfacket som hedervärt undantag på ett betydligt sämre avtal - treårigt dessutom - än vad radikala fackaktivister krävde. Avtalet skrevs på snabbt, innan någon större diskussion - för att inte tala om opposition - hann spridas bland medlemmarna. Uppropet kommer förstås därigenom i ett nytt läge, men det innebär inte att det helt har blivit inaktuellt. Resterande LO-förbund har inte skrivit på nya avtal än, även om pressen för liknande uppgörelser ökar även för dem i och med IF Metalls agerande. Och dessutom är det alltid nödvändigt att dra lärdomar från både fram- och motgångar.
Naturligtvis är det obligatoriskt för socialister att stödja uppropet. Storföretagen formligen badar i pengar och aktieägarna bjuds på ett helt absurt guldregn - så alla påståenden om att pengar saknas är uppenbar lögn. Intressant och glädjande är också att uppropet inte på minsta sätt ger uttryck för att bara metallarbetarna ska få bra avtal. Tvärtom betonas speciellt behovet av en rejäl låglönesatsning, särskilt nämns kvinnodominerade låglöneyrken. Behovet av att dra in och aktivera LO-medlemmarna i rörelsen uttrycks också.
Dessa mycket positiva sidor hindrar dock inte att det finns brister. Fackföreningarna är inte bara sina basmedlemmar, de har också en ledning som består av högavlönade byråkrater, som till stor del har andra intressen än de vanliga medlemmarna. LO-topparna har löner som är mångdubbelt större än de medlemmar de säger sig representera, och de behöver inte leva under de avtal de ordnar fram. LO- och sosseledningen, vilka lever i nära symbios, har en position som gör att det dels ligger i deras intresse att de fackliga organisationerna är starka och har många medlemmar, men samtidigt är de intresserade av att medlemmarna håller sig passiva och inte tillsätter en ledning som verkligen representerar deras intresse.
Denna dubbla position gör att det i viss mån är möjligt att pressa LO-ledningen till att försvara medlemmarnas intressen, men samtidigt gör den att det arbetarna inte det minsta kan lita på dessa byråkrater. Vi har ju redan sett att ledningen för IF Metall sålde ut allt utom de mest modesta kraven. Samma sak skedde under kommunalstrejken 2004 - och det har hänt och kommer att hända varje gång som medlemmarna inte hindrar dem. Det behövs därför en medveten kamp mot de reformistiska byråkrater som styr arbetarklassens massorganisationer. Basmedlemmarna måste aktiveras, men inte bara aktiveras i största allmänhet, utan för ett visst syfte: de måste mobiliseras för att byta ut alla överbetalda ledare som helst ser att medlemmarna betalar sina avgifter och sen håller tyst, och ersätta dem med en kampinriktad, radikal ledning, en ledning som lever under samma materiella villkor som medlemmarna, och som har medlemmarnas stöd samtidigt som de står under deras kontroll underifrån.
Arbetarmakt anser att bara en medveten revolutionär ledning konsekvent kan kämpa för arbetarrörelsens intressen, men vi är villiga att samarbeta med alla fackliga krafter som vill se radikalare krav, mer demokratiska fackföreningar och avskaffade privilegier för de fackliga ledarna. Ett steg i den riktningen är att stödja och sprida alla upprop som det från Volvo lastvagnar i Umeå.
JHN
Demonstrationer mot krig och ockupation
Stockholm: Den 17 mars demonstrerades det runt om i landet och i hela världen mot USA:s ockupation av Irak och Afghanistan, mot USA:s hot gentemot Iran och mot Israels förtryck av palestinierna. REVOLUTION deltog i demonstrationen i Stockholm. Här följer en rapport från demonstrationen!
Mellan 2 000 och 3 000, samlades på Norra Bantorget för att delta i demonstrationen som anordnas med anledning av årsdagen av USA:s invasion av Irak. Arrangerade gjorde organisationen Nätverket mot krig. Det större antalet jämfört med förra året, då ca 2000 demonstrerade, förklaras inte minst av ett större deltagande från somalier och irakier. Etiopiens USA-sponsrade attack mot Somalia i december, liksom tillströmningen av irakiska flyktingar har självklart bidragit till detta positiva inslag. Efter många tal och trevlig musik från Jan Hammarlund och Ska n’ ska på Norra Bantorget marscherade demonstrationen till Raul Wallenbergs torg vid Berzelii park via Vasagatan, Kungsgatan och Stureplan.
Solidariteten med Irak känns mer angelägen än någonsin. Ockupationen har dödat hundratusentals irakier - enligt en CIA-rapport dör 60 irakier dagligen. Enligt andra rapporter dör så många som 3 000 i veckan. Ockupationsmakten har under det senaste året trappat upp antalet flygangrepp mot tätbefolkade områden. För tillfället hålls över 17 000 irakier fängslade utan att vara formellt anklagade för något, utan att några rättegångar hålls. Varje vecka mördas och torteras hundratals människor av styrkor som jobbar på direkt kommando från ockupationsmaktens irakiska inrikesministerium. Det framhöll inte minst Efthikar Hashem Alhusainy från Iraksolidaritet i sitt tal.
Thage G. Peterson, socialdemokraterna, riktade elden mot den svenska truppnärvaron i Afghanistan och krävde att soldaterna ska tas hem. Socialdemokratin, som tog beslutet om att skicka trupperna i den s.k. ISAF-styrkan, som numera deltar i väpnade angrepp på afghaner och arbetar direkt under den blodsbesudlade amerikanske generalen Dan K. McNeils kommando, är själva splittrade i frågan.
Ali Esbati, f.d. ordförande för Ung Vänster, pekade i sitt tal på hur ockupationsmakten nu plundrar Irak på landets naturtillgångar, något som vittnar om ockupationens och mördandets drivkraft. Några få multinationella oljebolag äger nu all olja i Irak enligt en lag skriven av amerikanska konsulter och antagen av ockupationsregeringen, som har garanterat äganderätten för dessa i minst 30 år framöver. Det största väpnade rånet i modern tid är ett faktum, påpekade Esbathi.
Solidariteten med det irakiska motståndet mot ockupationen, den enda kraft som bekämpar ockupationsmakten och fungerar som en motvikt till det sekteristiska våldet som frampiskats av ockupationsmakten själv, känns mer angelägen än någonsin. Samtidigt är just frågan om denna solidaritet en känslig fråga inom vänstern. Flera organisationer på vänsterkanten drar sig för att uttala någon konkret solidaritet med den motståndskamp som faktiskt pågår här och nu av rädsla för att, i vissa fall, förknippas med reaktionära islamister, eller som i andra fall, att förknippas med stöd till väpnad kamp överhuvudtaget.
Större organisationer som Vänsterpartiet och Ung Vänster drar sig för ett konkret stöd och talar istället om att "försvara rätten" att göra motstånd. Men vilket motstånd är det man tar ställning för i praktiken? Denna fråga måste tydliggöras. Är det den variant av "motstånd" mot ockupationen som förespråkas av partiledare Mona Sahlin, som på partiets extrakongress i helgen återigen proklamerade sin opposition mot Irakkriget som "folkrättsvidrigt" och talar vurmande för ett "planerat" tillbakadragande till förmån för en "FN-lösning". En FN-ockupation är självklart inte bättre än den nuvarande amerikanska. Vi som är antiimperialister måste fördöma varje inomimperialistisk "lösning".
Vi i REVOLUTION menar därför i konsekvensens namn att det är varje socialists plikt att stödja det existerande motståndet. Att inta en pacifistisk position kan i detta läge bara betyda att vi vägrar erkänna de förtrycktas rätt att göra motstånd. Det finns heller inget som säger att vi måste stödja den politik som de olika grupper som befinner sig i dess spets står för, vi kan fortfarande behålla vår självständighet såsom rätten att kritisera och argumentera för vår egen politik. I kampen mot ockupationen är varje kula som avlossas mot ockupationsmakten en kula i rätt riktning. Om inte socialister stödjer och deltar i motståndet kommer den internationella vänstern och arbetarrörelsen aldrig att kunna vinna stödet från de massor som kämpar i Irak, i Afghanistan och i Mellanöstern idag. Kampen är för viktig för att lämnas i händerna på islamister och borgerligt inriktade nationalister som inte står på klasskampens grund.
Det var inte bara frågan om ockupationen av Irak som uppmärksammades. Även hotet från USA om att angripa Iran togs upp av talare och på demonstrationen, liksom Israels förtryck av palestinierna. REVOLUTION skanderade bl.a. "Försvara Iran mot imperialismen" utöver "Seger åt motståndet", "USA ut ur Irak" och andra klassiker. Vi hade ett mycket livligt och militant block, kanske det mest högröstade i hela demonstrationståget. Vi tog verkligen i för arbetarklass och proletär internationalism!
Väl framme vid torget avslutade REVOLUTION med att bränna en USA-flagga efter att en appell lästs upp. I denna deklarerades vår solidaritet med den globala kampen mot USA-imperialismen. Den förklarade också att brännandet av USA-flaggan inte skall betraktas som ett angrepp på det amerikanska folket, som i stora antal samtidigt deltog i protester i amerikanska städer.
REVOLUTION spred under demonstrationen ett flygblad med information om och en uppmaning till deltagande i de planerade massprotesterna mot G8-toppmötet som planeras i tyska Rostock i juni. Där kommer den globala antiimperialistiska rörelsen att samlas för att gemensamt marschera.
Kampen fortsätter! USA-imperialismen ska krossas!
www.revolution.se
Recension: Friheten får vänta av John Pilger
John Pilger, Friheten får vänta
Ordfront 2007
John Pilger är med sina artiklar på Aftonbladets kultursidor det mest radikala regelbundna inslaget i svensk dagspress. I alltid välskrivna och läsvärda artiklar avslöjar han utan förbarmande Bush, Blairs och andras lögner och krigsförbrytelser. Att en ny bok av honom har kommit på svenska är därför välkommet.
Boken består förutom förord av fem kapitel av olika längd. Första kapitlet handlar om när brittiska regeringen på 60-talet (Labour - märk väl för dem som inte uppfattat att Labour hade en helt igenom imperialistisk ledning redan då, och faktiskt långt tidigare) tvångsevakuerade hela befolkningen på ön Diego Garcia för att ge den till USA som militärbas. Utan att bemöda sig om att gå via parlamentet - faktiskt utan att informera detta - utnyttjades möjligheterna till kungliga dekret för att med lögner tvångsförflytta tusentals människor till en framtid i slummen i Mauritius. Alltsedan dess har det ofta lögnaktigt påståtts att Diego Garcia var obebott redan tidigare. Och trots ihärdig kamp för sina rättigheter har de tvångsförflyttade inte fått återvända.
Kapitel två handlar om Israel och Palestina. Perspektivet är inte nytt, men det är välskrivet och innehåller på de över 100 sidorna fler detaljer än de flesta av oss känner till eller lyckas komma ihåg. Om man någon dag har problem med att rikta sin ilska åt något bestämt håll kan redogörelser för den palestinska skolflickan som sköts med flera skott i huvudet och ännu fler i kroppen - naturligtvis utan att någon israelisk soldat straffades - eller för den systematiska förstörelsen av palestinska bibliotek och skolor rekommenderas. Om någon har glömt varför Palestinafrågan ständigt är aktuell ger Pilger ett svar så gott som någon.
Det kortare kapitel tre handlar översiktligt om baksidorna av det indiska ekonomiska undret, som liberaler ser som ett exempel på globaliseringens välsignelser, men som inte alls har minskat den enormt utbredda fattigdomen i landet.
Det långa kapitel fyra handlar om Sydafrika, och alla svikna förhoppningar efter apartheids fall. Det är det kanske mest intressanta kapitlet, just för att det är så lite uppmärksammat, även inom vänstern.
ANC, när det ännu var en befrielserörelse, hade ju inte bara som mål att avskaffa det formella apartheidsystemet. De hade även ett socialt program, som åtminstone formellt var socialistiskt - även om det som Pilger påpekar inte var så väl utvecklat. När apartheidstaten var i gungning nöjde sig ANC-ledarna med en rutten kompromiss - all laglig diskriminering avskaffades och fria val hölls, vilket naturligtvis innebar att ANC kom till makten. De ekonomiska förhållanden som lett till att apartheid uppstod, all mark och alla rikedomar som de vita kapitalisterna stulit från den stora svarta majoriteten lämnades orörda.
Resultatet vi ser i dag är att de vita kapitalister vars egendomar apartheid slog vakt om sitter orubbade, medan fattigdomen som apartheid skulle hålla den stora massan av svarta arbetare nere i inte angreps. Fattiga svarta fortsätter att vräkas från jorden som stals av kolonialisterna, och fler svarta sitter i fängelse nu än då. Naturligtvis var det progressivt att apartheid avskaffades, men det hindrar inte alls att det var en rutten kompromiss att nöja sig med att ändra det politiska systemet, och inte satsa på att omvälva hela ekonomin - som tydligare än i de flesta andra länder var grundad på ren plundring. Att den vita kapitalistklassen och dess politiska representanter gick med på eftergifter innebar att den var hårt pressad, både av oron inom landet och en massiv internationell opinion.
Det är just i sådana situationer revolutionärer försöker störta sina fiender, inte ge dem en chans att sitta kvar på sin makt och sina egendomar genom att bara modifiera styret. Arbetarmakts internationella organisation, som då hette Förbundet för en Revolutionär Kommunistisk International (numera Förbundet för Femte Internationalen) fördömde redan då uppgörelsen. Den övriga vänstern var ovillig att haka på, så en mer samlad kritik av ANC publiceras är välkommet.
Kapitel fem handlar om Afghanistan, som fortfarande är mycket långt från att vara befriat. USA:s direkta inblandning har pågått sedan slutet på 70-talet - den började före Sovjetunionens militära inmarsch 1979 - och då som nu med förödande konsekvenser för hela landet.
Bokens mottagande har som väntat blivit blandat. I Svenska Dagbladet anklagades han för konspiratoriskt USA-hat samt, i lätt förtäckta ordalag, antisemitism. I Aftonbladet däremot fick han en i stort sett positiv recension, även om hans brist på nyanser ifrågasattes med den lärda tillrättavisningen att allt inte är svart eller vitt. Jag förstod inte till fullo den kommentaren. Om man ska skriva en bok som angriper imperialistiska krig i Afghanistan och Israels apartheidpolitik är knappast huvudfokus att visa hur komplext allting är, och att allt kan ses ur olika synvinklar, utan just att angripa den rasistiska politiken och lögnerna den försvaras med. Polemik kallas det visst.
Som kommunist kan man förstås undra var Pilgers mer konkret står politiskt. Han är uppenbarligen socialist, och en radikal sådan. Han angriper konsekvent imperialistiska missdåd, oavsett om de döljs under socialdemokratisk flagg - och han ger ofta utan att tveka sitt stöd till kamp underifrån, som motståndet i Irak. Han saknar också Chomskys behov av att då och då slänga in omotiverade angrepp på Lenin och ryska revolutionen. Men man kanske får acceptera att Pilger inte ser som sin uppgift att förespråka ett konsekvent program för samhällsomvandling, och istället uppskatta den insats han gör med sina avslöjanden av Bush, Blair och Sharon, eller vadhelst våra fiender för stunden heter.
Jens-Hugo
|
