Innehåll
Stoppa nazisternas parader!
Då har det blivit dags igen. På nationaldagen den 6 juni marscherar återigen fascister på gatorna i Stockholm. Marschen innebär för fascisterna en möjlighet att visa sin styrka utåt, att stärka sammanhållningen i leden och att sprida sitt rasistiska gift i offentligheten. Låt dem inte arbeta ostört! Gå med i Nätverket mot Rasisms motdemonstration - Slussen kl. 11 för avmarsch mot Medborgarplatsen. Slut upp!
Fascisternas rörelse är baserad på terror, terror mot de förtryckta. Den syftar till att bygga en gatukampsrörelse som kan sättas in mot invandrare, homosexuella, kvinnokämpar, socialister och antifascister. I slutändan är rörelsens mål att krossa arbetarklassens självständiga organisering och dess landvinningar och inrätta en blodig diktatur baserad på våld och angiveri.
Nazisterna får näring av Sverigedemokraternas framgångar. Den "snällare" mer populistiska varianten av rasism gynnar den mer hårdföra. De närs också av den borgerliga nyliberala offensiven - som innebär mer utanförskap för invandrare och överhuvudtaget ökad ojämlikhet, fördjupade klassklyftor osv. Den närs av USA-imperialismens "krig mot terrorn" som underblåser islamofobi, och av Israels förtryck av palestinierna - ett förtryck som på en och samma gång bidrar till att stärka rasismen mot människor i Mellanöstern och till att ge bränsle åt antisemitiska strömningar.
I denna situation, när vänstern och arbetarrörelsen för att försvara sig måste ta upp kampen, syftar rasismen och fascismen till att splittra oss. I hela Europa vinner fascistiska eller högerextremt populistiska rörelser kraft i den desperation som växer i den nyliberala offensivens spår. Fascismen och extremhögerns populism vinner anhängare bland dem som känner sig överkörda av kapitalistiska politiker och svikna av arbetarrörelsens nuvarande reformistiska ledarskap. Främst rekryterar den från de konservativa mellanskikten och bland arbetslösa ungdomar. En och annan arbetare faller också för fascismens falska löften.
Mot detta måste vi bygga en rörelse där vi kan enas över etniska gränser i kampen mot den verkliga fienden - kapitalet och dess regeringar! Klasskampen är det mest effektiva sättet att bryta ner etniska motsättningar samtidigt som en kamp mot kapitalismen - för socialismen - erbjuder den enda möjliga strategin för att utrota förutsättningen för fascismen - klassamhället och den imperialistiska världsordningen. Låt oss dra upp fascismen med rötterna!
Här och nu måste vi kämpa för att stoppa fascisterna var de än visar sitt fula tryne. Vi måste mobilisera bland invandrare, arbetare och ungdomar för att bygga upp en rörelse som har kraften att störa och om möjligt stoppa deras demonstrationer och möten. För att lyckas behövs organiserat självförsvar, ett försvar som också kan användas offensivt. Vi tvekar inte i frågan om nödvändigheten av att använda fysiska metoder mot fascisterna. Den fascistiska rörelsen måste slås tillbaka på ett så tidigt stadium som möjligt. Vi kan inte heller sätta någon tillit till polisen i denna fråga - imorgon sätts polisen in mot vänstern och arbetarrörelsen.
Men minst lika viktigt är att vi går på offensiven mot den borgerliga regeringen och det system som denna företräder - kapitalismen och den imperialistiska världsordningen.
REVOLUTION
Lyckat möte inför Rostock
Cirka 30 personer, inklusive en reporter från Sveriges Radio, besökte REVOLUTION:s och Arbetarmakts möte på ABF-huset i Stockholm.
Matthias, medlem i Arbeitermacht (tysk sektion av Förbundet för Femte Internationalen) och fackligt aktiv metallarbetare i Stuttgart, inledde med att berätta om G8-mötets betydelse för den tyska borgarklassen. Denna strävar efter att Tyskland ska bli den ledande imperialistiska stormakten i EU och sedan några år tillbaka pågår en omfattande nyliberal offensiv för att angripa arbetarklassens levnadsstandard och på så sätt öka det tyska kapitalets vinster.
G8-toppmötet innebär ytterligare en chans för Angela Merkels regering att driva projektet framåt. Därför, betonade Matthias, är det av största vikt att den tyska vänstern och arbetarrörelsen mobiliserar och försöker sätta stopp för Merkel och de andra G8-ledarna. Därtill är G8-protesterna ett bra tillfälle för rörelsen att diskutera och debattera vilket program vi behöver i kampen mot borgarnas nyliberala attacker.
Han berättade också om den våg av repression som mötte vänstern för några veckor sedan och vad polisens uppladdning betyder för de protesterande i Rostock. Polisattacken mot 40 vänsterlokaler har blivit något av ett fiasko - det enda man kunnat hänvisa till är några tomma flaskor och ett urverk vilket sägs utgöra material för en bomb, vilket framstått som mycket godtyckligt. Men nu är risken stor att polisen, delvis för berättiga dessa provokationer och delvis för att sätta ner foten mot rörelsen, kommer att försöka provocera fram bråk för att få en förevändning att gå på offensiven. Därför, betonade Matthias, är det viktigt att de som beger sig till Rostock organiserar sig på ett bra sätt. Detta blir ännu viktigare med tanke på att mycket av den gemensamma planeringen inför Rostock inom den tyska vänstern skett på ett mycket byråkratiskt sett vilket innebär lite inflytande för vanliga aktivister.
Gunnar från REVOLUTION talade sedan om den politiska utmaning som möter aktivister i Rostock. Han började med att summera kampuppsvinget i Europa och globalt de senaste två åren. I Europa har flera viktiga försvarsstrider ägt rum varav kampen mot CPE-lagstiftningen var den mest omfattande. I Sydamerika har vänsterpopulistiska ledare valts fram av massrörelser och arbetaruppror har ägt rum i Oaxaca i Mexiko och i Cochabamba i Bolivia. Samtidigt har USA:s hegemoni kraftigt börja ifrågasättas i och med motgångarna i Irak och Afghanistan samt Israels nederlag mot Hizbollah.
Trots detta sitter borgerliga regeringar vid makten i flera länder och vänstern har inte lyckats formulera en klar motstrategi. Gunnar tog upp de förräderier som de olika partierna i Europeiska Vänsterpartiet gått med på och framhöll bl.a. Rifondazione Comunistas roll i Italien, där partiet efter att tidigare ha lovat den antikapitalistiska rörelsen att man inte skulle ställa upp på att stödja en borgerlig regering nu precis gör detta i och med stödet till nyliberalen Romano Prodi och även röstar för krigskrediter för italiensk truppnärvaro i Afghanistan och i södra Libanon.
Gunnar fortsatte sedan att tala om bristen på perspektiv för många vänstergrupper när det kommer till hur man ska utmana socialdemokratins kris och staka ut en väg för seger mot borgarna. Han avslutade med att redogöra för hur REVOLUTION planerar att ingripa i G8-protesterna. Dels handlar det om att ta debatten med dem som tror att det är möjligt att få G8-ledarna att lyssna på rörelsen. Sådana illussioner är meningslösa och direkt kontraproduktiva. G8-mötet kan inte ges någon legitimitet och borde stoppas.
Men REVOLUTION kommer också att utnyttja tillfället att försöka samla ungdomar i rörelsen för att tillsammans diskutera och debattera om ungdomars kamp för att göra våra röster hörda i rörelsen. Vi tror att ungdomars självständiga deltagande i en revolutionär internationell organisation, en ungdomsinternational, skulle kunna spela en nyckelroll i kampen för ett globalt parti för socialistisk revolution - en Femte International.
Ett steg mot revolutionär enhet
Förbundet för Femte Internationalen har beslutat om ömsesidiga relationer med Socialistiska Partiet i Sri Lanka. Detta är ett viktigt steg framåt för den internationella organisationen och utvecklingen av revolutionära organisationer i södra Asien. Vi återger en politisk rapport om situationen av Simon Hardy och den resolution som överenskommits mellan Internationella sekretariatet och Socialistiska Partiets centralkommitté.
25 maj 2007
Det första politiska parti som grundades i den brittiska kolonin Ceylon 1935 var ett arbetarparti, Lanka Sama Samaja Party (LSSP), Ceylons parti för ett jämlikt samhälle. Det första kommunistiska (stalinistiska) partiet på ön hade sitt ursprung i en minoritetssplittring i LSSP 1940. Under andra världskriget splittrades själva LSSP och en del av partiet - Bolsjevikiska Samasamajapartiet - anslöt sig till Fjärde Internationalen. En återförening av BSP och LSSP ägde rum 1950 och LSSP blev en sektion av Fjärde Internationalen.
Höjdpunkten i dess inflytande i klasskampen var dess ledning av den stora hartal (generalstrejk) 1953. Under de följande åren degenererade emellertid LSSP, först in i centrism, och slutligen in i reformism. LSSP inträdde 1964 i en borgerligt nationalistisk regering. Olika splittringar till vänster, som försökte återuppbygga den revolutionära trotskismen, fortsatte att bryta sig loss från LSSP. En sådan splittring 1977 gav upphov till Nava Sama Samaja Party (NSSP) som var allierat med den brittiska Militanttendensen, under ledning av Ted Grant. NSSP fick i sin tur bevittna en utbrytning 1982 för att bilda en lankesisk sektion av Fjärde Internationalen (under ledning av Ernest Mandel).
NSSP gick själv över klassgränsen i slutet av 1980-talet när partiet stödde fredsfördraget mellan Indien och Sri Lanka, vilket innebar placering av indiska soldater i Sri Lanka. En minoritet i NSSP bröt sig då ur och bildade Marxistiska Arbetartendensen. Efter ett misslyckat försök till entrism i det borgerliga Sri Lankas Frihetsparti lyckades de lansera en ny organisation, Förenade Socialistpartiet (USP). Den organisationen var ansluten till Kommittén för en arbetarinternational (CWI) och var faktiskt en av dess mest framgångsrika sektioner i den halvkoloniala världen. De ställde upp i presidentvalet 2005 och kom trea med 35 000 röster.
Den politik som drevs av USP:s generalsekreterare Siritunga Jayasuriya ledde emellertid till ännu en splittring. Utan någon egentlig demokratisk debatt i partiet inledde han en folkfrontspolitik med högerpartiet Förenade Nationella Partiet (UNP). UNP kan inte spela någon progressiv roll i kampen för tamilernas rättigheter eller för att få slut på kriget - endast arbetarrörelsen kan skapa en varaktig fred i landet genom att tvinga kapitalisterna att erkänna tamilernas rättigheter, inklusive nationellt avskiljande om de så önskar. CWI-ledningen tog parti för den nuvarande generalsekreteraren mot de erfarna militanter som hjälpt till att bygga upp CWI under mer än 20 år.
Många av de ledande medlemmarna, halva centralkommittén och betydelsefulla fackliga ledare lämnade CWI för att bilda en ny organisation - Sri Lankas Socialistiska Parti (SPSL).
I internationalistisk anda började kamraterna omedelbart söka efter en internationell organisation som kan hjälpa dem i den svåra uppgiften att bygga upp ett trotskistiskt parti i Sri Lanka. Eftersom de kommer från ett land där Fjärde Internationalen en gång i tiden hade massanslutning, ledde deras politiska undersökningar till Förbundet för Femte Internationalen. Efter flera månaders korrespondens mellan Förbundets internationella sekretariat och SPSL:s ledande kommittéer, vilket kulminerade med ett besök av en representant för Förbundet i maj, kom vi överens om en deklaration om ömsesidiga förbindelser som vi återger nedan.
Kamraterna i SPSL är för närvarande sysselsatta med att göra en ordentlig politisk analys av den centristiska politik som finns bakom CWI. Speciellt var de överraskade av djupet av den anpassning till reformismen som ledande medlemmar i CWI som Ted Grant och Peter Taaffe var inblandade i när de var en del av Labourpartiet i Storbritannien.
Förbundet kommer att arbeta med SPSL:s ledare och medlemmar under de kommande månaderna för att hjälpa dem att fördjupa sin analys av Fjärde Internationalens centristiska urartning. Utvecklingen av våra band med den trotskistiska rörelsen i Sri Lanka och de förbindelser som SPSL har med viktiga krafter i arbetarklassen (speciellt i sjukvårdsarbetarnas fack) öppnar möjligheten för att betydande antal arbetarmilitanter i Sri Lanka kan vinnas för uppmaningen att bygga upp en femte international.
Den oberoende ungdomsrörelsen Revolution, som är i politisk solidaritet med Förbundet, hoppas också kunna arbeta med SPSL:s unga medlemmar för att bygga en sektion av Revolution. Fortsatta diskussioner kommer, om de leder till en sammanslagning av våra två organisationer, att göra det möjligt för kampen för en femte international att ta fler viktiga steg framåt i södra Asien, en region som kommer att vara en avgörande stridsplats i kampen för socialismen under det tjugoförsta århundradet.
1. Det imperialistiska världssystemet befinner sig i ett stadium av globalisering. Hinder för kapitalistisk utsugning rivs ner över hela världen. På varje kontinent angriper bourgeoisien arbetarklassen, försöker privatisera och bryta sönder den offentliga sektorn och drastiskt minska den sociala välfärden. Regeringen i USA och dess allierade för sitt "krig mot terrorismen" mot de som motsätter sig deras dominans, hemma och utomlands. De har ockuperat Afghanistan och Irak, och hotet om krig används för att tvinga länder som Iran att underkasta sig USA:s dominans. Syftet är att förlänga det "amerikanska århundradet" - dvs. USA:s dominans över den halvkoloniala världen, bortrövandet av dess naturresurser och utsugningen av dess arbetare och bönder. Samtidigt uppträder återigen rivalitet mellan imperialistiska makter. EU, Japan och Ryssland ökar alla drastiskt sina militära utgifter.
2. Från och med 1991 hävdade kapitalismens propagandister att en ny epok med global utveckling och fred hade inletts med kapitalismens återupprättande i Sovjetunionen och de andra byråkratiskt degenererade arbetarstaterna, och med "öppnandet" av länderna i "tredje världen" för multinationellt kapital. Inom ett årtionde hade denna lögn exploderat av kriser och krig (såsom den "asiatiska kraschen", krigen på Balkan och i Mellanöstern). Trots den nuvarande uppgången i de imperialistiska kärnländerna, och i länder som Kina och Indien, är ytterligare globala kriser, också mer destruktiva kriser, oundvikliga. Imperialismen förblir kapitalismens slutgiltiga, nedåtgående stadium.
3. Massrörelser föddes snabbt för att motsätta sig "globaliseringen" och den "nya imperialismen". Hundratusentals protesterade mot de rika och mäktiga staternas toppmöten, G8, Världsbanken och Internationella valutafonden. Miljoner demonstrerade över hela världen mot invasionen av Irak. Motstånd mot kriget har vuxit i takt med att dödstalen stigit. I Latinamerika, Afrika och Asien har rörelser bland arbetare och bönder mobiliserat för att motsätta sig att deras naturresurser övertas, deras offentliga service privatiseras och deras arbetskraft superexploateras.
4. I Palestina, Libanon, Irak och Afghanistan har motståndet ökat mot imperialisternas och deras sionistiska agenters invasioner och ockupationer. Vi förklarar vår solidaritet med kampen för att kasta ut de imperialistiska arméerna från Mellanöstern och kräver stängning av alla marin- och flygbaser från vilka imperialisterna försöker dominera de halvkoloniala länderna.
5. I södra Asien tornar en social kris upp sig. I Pakistan växer en folklig massrörelse för demokrati fram för att utmana general Musharaffs diktatur - proletariatet måste organiseras oberoende av de borgerligt demokratiska krafterna och måste ta sig fram till täten i rörelsen för att driva bort honom. I Nepal har arbetarnas och städernas massor störtat kung Gyanendras absoluta monarki, men monarkin finns kvar och de borgerliga partierna behåller makten. I Indien har industrins snabba tillväxt utökat arbetarklassen - men i Västbengalens regering har arbetarpartiet, Communist Party of India (Marxist), återigen uppenbarat sitt fullständigt borgerliga program genom att angripa arbetarna och fattigbönderna och genomföra en nyliberal politik.
6. I Sri Lanka har valet av den nya koalitionsregeringen - där de vildsinta sinhalachauvinisterna i JVP deltar - inlett en ny och farlig fas i inbördeskriget. Inflationen har ökat massivt; regeringen slösar de pengar den har på militären i dess krig mot tamilerna. Medborgerliga rättigheter urholkas när polisen slår till mot dem som inte instämmer i regeringens rasistiska krig. Underblåsandet av sinhalesisk chauvinism bland arbetare och ungdomar är ett medvetet försök från regeringen att avleda ilskan mot fattigdom, bristen på arbeten och socialt förfall mot de tamilska arbetarna istället för mot den verkliga orsaken till dessa missförhållanden: bourgeoisien.
7. Alternativet till den brodermördande nationella konfliktens mardröm är bildandet av ett revolutionärt arbetarparti i Sri Lanka. Ett sådant parti måste försvara det tamilska folkets rätt till självbestämmande - ända fram till och inklusive bildandet av en separat stat om de så önskar - och det tamilska folkets rätt att göra motstånd mot de sinhalesiska chauvinisternas och regeringens repression. Det måste sträva efter att föra fram arbetarklassen i täten av kampen mot nationellt förtryck, och med Karl Marx ord förklara att "en nation som förtrycker en annan kan aldrig själv vara fri".
8. I denna kamp måste arbetarklassen bevara sin självständighet. Vi avvisar helt folkfrontens politik att bilda ett politiskt block med demokratiska borgerliga partier, såsom det fördes fram 2006 av Förenade Socialistpartiet (USP, lankesisk sektion av Kommittén för en arbetarinternational, CWI), ett övergivande av klassprinciper som ledde till bildandet av partiets proletära flygel i det nya Sri Lankas Socialistiska Parti. Detta ledde till att USP:s generalsekreterare försökte bilda en allians med det borgerliga UNP och inte i första hand med vänstern. Endast genom klassoberoende och ett avvisande av folkfrontens politik kan arbetarpartiet förbinda kampen mot chauvinism och nationellt förtryck med kampen mot kapitalistisk utsugning och förtryck av hela öns arbetare och landsbygdens fattiga. På detta sätt strävar Socialistiska Partiet efter att förena arbetande människor från tamilska, sinhalesiska och alla etniska och religiösa folkgrupper för att bryta med den härskande klassens och deras imperialistiska herrars makt.
9. Vi kämpar för ett slut på kapitalismen och för att arbetarklassen tar makten och bygger upp ett nytt samhälle grundat på en demokratiskt planerad ekonomi. Vi anser att endast en sådan arbetarmakt helt och fullt och slutgiltigt kan befria alla som lider av utsugning och förtryck på grundval av kön, etnisk tillhörighet, nationalitet eller sexuell inriktning. Vi ser upp till den ryska revolutionen för 90 år sedan som modellen för arbetarklassens revolution. Vi ansluter oss till Trotskijs teori om den permanenta revolutionen och använder metoden i Trotskijs övergångsprogram och den tidiga Fjärde Internationalen. Höjdpunkten i vårt program är skapandet av arbetarråd och en beväpnad arbetarmilis och kampen för proletariatets diktatur.
10. Det är vår plikt att varna arbetarklassen för att världens härskande klasser, imperialistiska och halvkoloniala, aldrig kommer att tillåta att arbetarklassen tar makten enbart genom fredliga medel, genom att vinna majoriteten i parlamentet osv. De kommer att tillgripa våld långt innan dess och arbetarklassen måste vara förberedd på detta. Idag försöker politiska tendenser som Fjärde Internationalen eller Kommittén för en arbetarinternational - av vilken SPSL tills nyligen var en del - avsiktligt att dölja denna grundläggande sanning. En sådan tvetydighet är inte leninism eller trotskism utan centrism, som utan hopp vacklar mellan revolutionära ord och reformistiska handlingar.
11. Vi kan inte kämpa för socialism bara i Sri Lanka, eller i något isolerat land. Det är nödvändigt för världens arbetarklass att bygga upp en ny revolutionär international för att kämpa för socialism världen över. Efter diskussioner med Förbundet för Femte Internationalen, anser SPSL att Förbundet för fram den tydligaste revolutionära metoden som detta nya världsparti kan byggas upp på idag. Därför uppmanar vi alla politiska organisationer som kämpar för arbetarklassens makt och kapitalismens störtande, alla militanta fackföreningar som kämpar i klasskampen, att ansluta sig till oss i deklarationen om bildandet av en femte international och i att diskutera den programmatiska och organisatoriska grund på vilken ett nytt världsparti kan byggas upp.
12. Vi är överens om att upprätta ömsesidiga relationer mellan SPSL och Förbundet för Femte Internationalen med målet att fördjupa den politiska och metodologiska förståelsen av dess program. Med detta som syfte kommer SPSL att översätta Förbundets program Från protest till makt till sinhala och tamil.
13. Vi är överens om att SPSL ska diskutera med rådet i Revolution - den internationella socialistiska ungdomsrörelsen som arbetar i politisk solidaritet med Förbundet för Femte Internationalen - om möjligheten att bygga upp en sektion av Revolution i Sri Lanka.
14. SPSL och Förbundet kommer att föra denna process för revolutionära förening framåt: Förbundets internationella exekutivkommitté kommer att diskutera med SPSL hur de ska kunna bli en sympatiserande sektion av Förbundet och i slutänden antas som en fullvärdig sektion vid Förbundets nästa internationella kongress. Vi kommer att arbete i förbindelse med andra anhängare till Förbundet i södra Asien för att finna meningsfränder i så många länder som möjligt i regionen och förhoppningsvis bygga upp sektioner där som kommer att arbeta i närmast möjliga solidaritet.
- Ned med imperialismens offensiv för superexploatering och krig
- Ned med regimens chauvinistiska krig för nationellt förtryck mot det tamilska folket i Sri Lanka
- Länge leve arbetarnas och fattigböndernas kamp för kapitalismens störtande och skapandet av en socialistisk ordning
- Framåt mot en socialistisk federation i södra Asien
- Framåt mot bildandet av en Femte International - ett nytt världsparti för social revolution!
Ännu en skolmassaker: Hur stoppa våldet?
Följande artikel baserar sig delvis på artikeln “Guns, crime and revolution" i Workers Power (London) nr 315.
Den 16 april skedde “det otänkbara" återigen på Virginia Tech-universitetet i USA. En ung student, Seung-hui Cho, mördade 32 studenter och lärare på skolan, och begick sedan självmord. Mellan de två första morden och de senare skickade han ett videoband till TV-kanalen NBC, där han höll ett brandtal mot "bortskämda ungar", "snobbar" och "rikingar". Morden var även med amerikanska mått skrämmande i sin omfattning.
Givetvis orsakade händelserna i Virginia, precis som efter skolmassakern i Columbine, en ny debatt om USA:s vapenlagar och vapenlobby, och hur man ska kunna förhindra att sådana här saker händer igen. Tidigare har filmmakaren Michael Moore diskuterat samma fråga, i sin Bowling for Columbine från 2002.
Vad säger kommunister om den här debatten? Har folk rätt att bära vapen? Och hur ska samhället i så fall kunna skydda sig mot mördare? Vad är det som får ungdomar att ge sig in i våldsam kriminalitet? Ska vi klandra kärnfamiljens påstådda sammanbrott, eller finns det andra, underliggande skäl?
Krönikörer och hobbysociologer tar gärna upp hur våld avbildas i populärkulturen. I allt från gangstarap till Hollywoodfilmer framställs skjutvapen som en statussymbol, och därigenom kommer svarta och invandrare att se på grovt våld som något att sträva efter, sägs det.
Nästa steg för borgerliga politiker blir såklart att kräva att föräldrarna i dessa familjer måste ta ansvaret för att stoppa brottslighet där skjutvapen är inblandade. När en 15-åring sköts till döds i London i februari blev den konservative ledaren David Camerons svar att angripa frånvarande fäder, och att kräva skattelättnader för gifta par - som om barnens väl skulle gynnas av att föräldrar tvingas kvar i olyckliga förhållanden. Tony Blair avvisade först Camerons utspel, men ändrade sig sedan. "Vi stoppar inte den här utvecklingen genom att låtsas som att det inte är svarta ungdomar som står för våldet", sa han, och fortsatte med att de svarta i samhället "måste mobiliseras för att stoppa den gängkultur som tar livet av svarta ungdomar".
Medan andra europeiska länder, framför allt Storbritannien, har ökande problem med mord och hotelser där skjutvapen är inblandade, har Sverige än så länge varit relativt förskonat från just våldsutbrott med skjutvapen. Anledningarna till detta är inte tillgången till vapen så mycket som samhällsstrukturen. Vi har helt enkelt inte hunnit lika långt vad gäller social nedrustning. Nedskärningar i mentalvården, ökad fattigdom och utslagning, och hela områden där samhället dragit sig tillbaka orsakar alla en ökning i kriminalitet och vanvettsdåd.
Men skjutvapen, knivar och kamphundar är fortfarande ett problem i många arbetarområden, och kan öka i omfattning också i Sverige i och med den borgerliga regeringens offensiv mot arbetarklassen och de fattiga. Kommunister är definitivt motståndare till den kriminalitet som förstör så många unga liv, men vi menar också att polisen inte kan skydda ungdomarna just för att de är outsiders, en del av den kapitalistiska staten. Rasistiska attityder och fördomar mot arbetarungdomar blomstrar inom svensk polis, trots att en andel av polisen rekryteras från arbetarskikt. Som den ryske revolutionsledaren Leo Trotskij uttryckte det: "Den arbetare som blir polisman i den kapitalistiska statens tjänst är en borgerlig snut, inte någon arbetare."
I kampen mot våld och förtryck i samhället förespråkar kommunister att arbetarklassen koordinerar självförsvarsorganisationer, vars medlemmar är demokratiskt valda från arbetsplatser och folkrörelser, och som bekämpar organiserad brottslighet. Sådana organisationer måste ha fullgoda medel i form av beväpning och utbildning, och kan också skydda lokalsamhället från polisangrepp och det rasistiska och fascistiska slöddret, som är en evig pina i många områden.
Eftersom dessa grupper inte skulle stå ovan och mot folket, som polisen gör, utan vara en del av arbetarrörelsen, skulle de kunna samla in information, ta itu med problem innan de hunnit växa sig stora och hindra skjutvapen från att ta sig in i samhället. Istället för att bara förfölja och fängsla ungdomar, eller att som i Storbritannien dela ut ASBO:s, en slags gummiparagraf som ger polisen rätt att bötesfälla och fängsla människor för aktiviteter som inte är olagliga i sig (se Arbetarmakts nyhetsbrev nr 218), skulle en arbetarnas egen försvarsorganisation kunna fokusera på vad som verkligen är samhällsstörande brott.
Sådana här organisationer är inget nytt. De har uppstått tidigare i historien, när klasskampen nått sin höjdpunkt: under generalstrejker och i revolutionära situationer. Det är inte så att arbetare motsätter sig disciplin i allmänhet. Det är förtryck arbetarklassen avskyr, oavsett om det kommer från den kapitalistiska staten eller från kriminella.
Det som behövs för att bekämpa spridningen av skjutvapen är massiva upprustningsprogram för de eftersatta områdena, kontrollerade av lokalsamhällena själva. Studerande, lärare och föräldrar måste få makten över skolorna, och ingen kan tillåtas att gå ut i arbetslöshet och meningslöshet efter skolan.
Blair hade rätt i att det är främst svarta ungdomar som blir offer för skjutvapnens effekter. De är också hårdast utsatta för rasismen i samhället. Samma sak gäller för många invandrarungdomar i Sverige. Invandrare löper mycket större risk än etniska svenskar att trakasseras av polisen, har mycket svårare att få jobb och får ett mycket sämre bemötande i samhällsinstitutionerna. En stor antirasistisk rörelse, stödd av fackförbunden, måste byggas, och den måste aktivt ingripa mot alla rasismens yttringar.
Många är de arbetarfamiljer som slitits sönder på grund av pressade ekonomiska förhållanden eller arbetslöshet. Kapitalismen är skyldig till detta, samtidigt som man kräver att kärnfamiljen ska "ta ansvar". Unga som försöker ta sig ur förtryckande familjeförhållanden hamnar ofta i drogmissbruk eller prostitution.
Som vi skriver i vårt handlingsprogram, bekämpas den ojämlika arbetsdelningen mellan könen i hushållet, och söndrade hem- och familjeförhållanden bäst genom att barnomsorgen och hushållsarbetet socialiseras, det vill säga att statligt subventionerade tvättinrättningar, matserveringar och liknande organiseras av arbetarrörelsen. Gratis barnomsorg, tillgänglig dygnet runt, är ett annat krav som skulle bli ett starkt stöd för familjer på drift. Ungdomar som flyr sina hemförhållanden måste ges tillgång till säkert boende, och stigmatiseringen av dem som drivs in i drogmissbruk eller prostitution måste upphöra.
Låter det som en utopi? Det behöver det inte alls vara. Ungdomar kan, och måste, organisera och ta ledningen för kampen mot det förtryck som slår mot dem. En revolutionär ungdomsrörelse med massomfattning skulle kunna slå rot i alla bostadsområden, grund- och högskolor, och rikta ilskan och kampviljan mot kampen för en bättre värld, för socialismen.
Så skulle socialister bekämpa problemet med skjutvapen och vansinnesdåd. Eftersom vi kämpar för arbetarrörelsens egna självförsvarsorganisationer (och i slutändan för en socialistisk revolution) blir vår position i debatten om vapenkontroll att vi motsätter oss den borgerliga statens rätt att säga vem som ska ha rätt att bära vapen och vem som inte har det. Det handlar inte om våldsromantik, utan om ett mycket verkligt behov av att försvara sig och kämpa mot staten. Som revolutionärer alltid har påpekat är statens våldsmonopol, den stående armén och poliskåren, kärnan i kapitalisternas förtryck av arbetarklassen.
Men hur blir det då med mördare, som Seung-hui Cho? Vi kan väl inte förespråka att alla fritt ska ha tillgång till vapen?
Visst behövs kontroller, men frågan är vem som ska ha rätt att kontrollera. Kapitalisterna och deras stater har våldsmonopol i nästan alla länder i hela världen. Och vad gör de med det? De har dödat mellan 750 000 och en miljon människor i Irak, indisk polis skjuter mot fredliga demonstranter i Indien, och CIA driver ett hemligt nätverk med tortyrläger.
Vi förespråkar att fackförbunden och arbetarrörelsen börjar bygga en arbetar- och folkmilis, det vill säga en väpnad självförsvarskår. Det är inte galenskap att förespråka ett folk i vapen. Borgarna själva kämpade för samma sak i sin revolution mot den feodala härskarklassen. Sedan förstod de att de själva kunde störtas av arbetarklassen - och det är därför de inte gillar tanken på att vi också skulle kunna beväpna oss.
Kommunister vill inte ha mer våld eller mord. Nidbilden av blodtörstiga kommunister har alltid drivits av borgarna, rädda för att förlora sin makt, och förstärktes i och med stalinismens blodiga diktatur i "kommunismens" namn. Vi menar att det är den borgerliga staten som står för våldet, för mördandet och krigandet. Att ge dem makt över vem som har rätt att bära vapen för att försvara sig är en återvändsgränd.
Men den svenska borgerligheten står fast vid tuffare tag och än mer nedskärningar. Även delar av vänstern tycks ha ryckts med i hysterin om "vapenkontroll", det vill säga den borgerliga statens rätt att avväpna arbetarklassen. Efter Virginia-massakern var t.ex. Aftonbladets ledande korrespondent på plats en Malin Beeck - tidigare chefredaktör för Socialistiska Partiets veckotidning Internationalen. Beeck fick mycket utrymme i tidningen, och deltog bland annat i en läsarchatt som var toppnyhet på tidningens hemsida ("Massakern har utlöst en stor landssorg", Aftonbladet.se, 18 april). Vad sa då denna revolutionära socialist om vapenlagarna i USA, när hon tillfrågades av en läsare? "Jag tycker att de amerikanska vapenlagarna över huvud taget är för liberala. Tyvärr är det också jättesvårt att ändra på, eftersom vapenlobbyn hänvisar till konstitutionen. Men de extra lösa lagarna i Virginia borde definitivt ändras. Problemet är att det inte finns majoritet för det, vad jag förstått."
Men frågan är om det verkligen är ett problem, och om mer kontroll är lösningen. Givetvis är vapenlagarna i USA ur borgarnas synpunkt en fråga om att skydda sin egendom mot arbetare, och vapenlobbyn är högerreaktionär och rasistisk. Men ett socialistiskt svar är inte att hoppas på att den borgerliga staten ska avväpna kapitalisterna. Som Leo Trotskij skrev i Övergångsprogrammet: "Reformisterna inpräntar systematiskt den idén hos arbetarna, att den heliga demokratin bäst bevaras om bourgeoisien står beväpnad till tänderna och arbetarna förblir obeväpnade." Dessa ord verkar SP ha glömt idag. Men det gäller idag lika väl som för 80 år sedan.
Det är därför vi stödjer arbetarklassens beväpning - eftersom vi kommer att behöva stå emot den våldsamma reaktion som alltid följer när kapitalistklassen är hotad eller förlorar makten. Och ta makten från dem måste vi, om vi vill befria världen från kapitalismen.
Svante Persson
Tevekonflikten i Venezuela
Venezuelas president Chavez beslut att inte förnya den privata tevekanalen RCTV:s sändningstillstånd har som väntat väckt stor förfäran hos liberaler och andra, som har kallat detta ett angrepp på yttrandefriheten. Marxister delar dock inte liberalers förenklade och formella syn på vad frihet är.
Redan Marx visade att kapitalismen bygger på formellt rättvisa överenskommelser mellan arbetare och kapitalister - men det faktum att kapitalisterna äger företagen och arbetarna inte gör det, utan måste sälja sin arbetskraft, gör det i praktiken till en allt annat än rättvis relation. För att hävda sina intressen och sin frihet kämpar arbetarklassen kollektivt och organiserat, och kommer oundvikligen att kränka vissa liberala uppfattningar om personlig frihet - särskilt då kapitalisternas personliga frihet.
I fallet med pressfriheten innebär det formellt rättvisa förhållandet att alla har lika stor rätt att starta en tidning eller en tevekanal i praktiken att en rik individ har enormt mycket större möjlighet att göra sin röst hörd än en fattig - något som ingen socialist kan acceptera som rättvist. Vi stöder inte de rikas rätt att obehindrat och under alla omständigheter starta tevekanaler eller andra medier. Tvärtom inser vi att privatägda och vinstmaximerande massmediajättar är ett hot mot all folklig demokrati - det innebär att ett fåtal ägare och några fler annonsörer till stor del kan kontrollera nyhetsflödet. Och strävan efter att maximera antalet sålda lösnummer eller tittare skapar en press på sensationella nyheter, oavsett sanningshalt. Resultatet blir ett överflöd av borgerlig propaganda, ytliga nyheter och många rubriker om exempelvis Iraks påstådda massförstörelsevapen och andra lögner som tjänade till att rättfärdiga ett blodigt kolonialkrig.
I fallet Venezuela har de privatägda tevekanalerna länge hetsat mot Chavez med lögner och halvsanningar och tydligt uttryckt överklassens intressen. Särskilt stod de på kuppmakarnas sida i det misslyckade kuppförsöket mot Chavez 2002. Att RCTV förlorar sina möjligheter att stöda den odemokratiska överhetens intressen är därför inget som socialister behöver uppröras över. Tvärtom - det var på tiden.
På samma sätt är det en självklar demokratisk uppgift att konfiskera massmediakoncerner som Murdochs, Berlusconis och Bonniers, för att bara nämna några. Demokratiskt i det här fallet innebär inte att låta de rika hållas, utan att skilja all ledande nyhetsrapportering från privat vinstintresse.
JHN
Konflikten mellan Fatah och Hamas
Den senaste tidens nyhetsrapportering från Palestina har fokuserat på det ökade våldet palestinier emellan, i vad som kallats inbördeskrig under uppsegling. Dessvärre handlar det inte om det inbördeskrig som kommunister har pratat om alltsedan Marx och Engels Kommunistiska manifestet, i meningen starkt stegrade klassstrider, där arbetarklassen och andra förtryckta tar strid mot den härskande klassen för sin egen frigörelse. På den närmaste dagordningen står inte de palestinska massornas frigörelse, utan det ökade våldet kommer att innebära ett reaktionärt dödande som kommer att försvåra varje progressiv utveckling.
Den ena sidan i konflikten leds av islamistiska Hamas - en ledning med många reaktionära drag som kan vändas mot varje progressiv kamp. Det mest tragiska är emellertid att den andra parten i konflikten är mer reaktionär - den forna befrielserörelsen Fatah, Arafats gamla ledarfraktion av PLO. Det är just Fatahs ökade korruption som ledare för den palestinska myndigheten, och dess motvilja att mobilisera till försvar mot Israels attacker som tvingade de tidigare sekulära palestinska massorna att ge Hamas segern i senaste valet.
I sin strävan att behålla sina maktpositioner och privilegier har nu president Abbas och de andra ledarna för Fatah tagit begreppet rutten kompromiss till nya höjder och reducerats till föga mer än ett instrument för staten Israels strävan att kontrollera Palestina. Hamas, med sina mindre positiva drag, representerar ändå ett visst mått av verklig kamp mot de israeliska förtryckarna, och är därför den minst dåliga sidan i konflikten. I den mån de för en verklig försvarskamp mot den israeliska ockupationen är det revolutionärers plikt att ge dem sitt stöd. Men framför allt visar den senaste tidens utveckling tydligare än någonsin det akuta behovet av att bygga en sekulär, revolutionär och socialistisk ledning för kampen, i Palestina liksom i hela regionen.
Jens-Hugo
Spänningsroman om dansk flyktingpolitik
Många brukar läsa deckare och annan spännande litteratur under sommaren. I år finns det en mycket bra spänningsroman, som nyligen kommit i pocket, som inte bör saknas i "hängmattan". Olav Hergel är en dansk journalist - som givetvis skriver i Politiken - som gjort sig känd för att skriva bra artiklar om flyktingärenden och som ofta angriper den borgerliga danska regeringens rasistiska politik.
Hans första roman Flyktingen (Pocketförlaget 2007) är den roman som Jan Guillou gärna skulle ha skrivit om han var dansk författare. Det meddelas i en av kommentarerna längst bak i boken. En annan kommentar kommer från den reaktionäre präst som anses vara det rasistiska Dansk Folkepartis ideolog, Søren Krarup. Han är inte lika förtjust.
Krarup och många andra kända danska politiker finns med i bokens handling, men inte med sina riktiga namn. De är dock lätta att känna igen för den som är hyggligt bekant med dansk politik. På en punkt har dock författaren, eller är det översättaren Maj Sjöwall, fått en sak helt om bakfoten.
En politiker vid namn Søren Sørensen nämns och påstås vara partiledare för Socialistisk Folkeparti och ledare för Enhedslisten. Den som avses bör vara Søren Søndergaard, ledamot i folketinget för Enhedslisten och känd företrädare för svenska Socialistiska Partiets danska systerorganisation SAP. Socialistisk Folkeparti deltar inte alls i Enhedslisten, vilket däremot SAP gör.
Bortsett från denna malör är romanen ett rakryggat inlägg - utifrån en borgerligt humanistisk ståndpunkt - mot den nuvarande danska regeringens politik, den danska tidningsvärlden och den danska socialdemokratins kryperi inför rasismen. Boken är något så ovanligt som en roman som både är spännande och som har en sympatisk politisk hållning. Författaren har uppenbarligen stora illusioner om den svenska asylpolitiken, men det är klart i jämförelse med den danska kan den utgöra skillnaden mellan liv och död.
POM
Rapport från Rostock, dag 1 och 2: Massdemo, polisrepression och revolutionär politik
Den första dagen av demonstrationer var fantastisk på många sätt. Tiotusentals eller hundratusentals samlades vid olika knutpunkter i Rostock för den stora demonstrationen mot G8-ledarna. REVOLUTION marscherade med olika grupper som formerade sig som ett revolutionärt antiimperialistiskt block i demonstrationen.
När demon väl började röra på sig var det riktigt bra stämning. Det var packat med folk, det var omöjligt att få en överblick på alla. Vårt eget block var mycket välorganiserat och militant. Många bra slagord, fem megafoner allt som allt och ett hundratal medlemmar marscherade i ett färgstarkt och livligt block. ONE SOLUTION - REVOLUTION! Vi marscherade tillsammans med turkiska kamrater i ILPS (International League of People’s Struggle - en maoistisk organisation) bakom oss och den radikala italienska fackföreningen Cobas vid vår sida.
Tillsammans med kamraterna i Cobas skanderade vi många slagord, även radikala italienska som var nya för de flesta av oss. Tillsammans sjöng vi också Internationalen på många olika språk.
När vi väl började närma oss hamnen i Rostock, där demonstrtionen avslutades, bröt kaoset loss. Vad som startat konfrontationen med polisen var oklart. Att polisen attackerade mycket hårt fick vi snabbt erfara. Svarta blocket befann sig i full konflikt med poliser och stenar kastades. Polisen svarade med rusningar och misshandlade aktivister så gott dem kunde.
Svarta blocket agerade på sitt vanliga mycket individualistiska sätt utan någon större tanke på konsekvenserna. De kastade stenar och flydde sedan och försökte gömma sig bakom oss och andra aktivister - med konsekvensen att polisen attackerade oss - fullständigt ansvarslöst. Vid första attacken tvingades vi åt sidan av vägen. Snabbt tog vi ett initiativ med kamrater fran ILPS och Cobas och gick organiserade i armkedjor upp på vägen. Sen kom nästa attack. Polisen rusade rakt in i oss med knutna nävar. Vi kämpade tillbaka. De lyckades slå enskilda kamrater men ingen blev gripen och vi klarade oss bra och höll vår position.
Det finns inte mycket tid att skriva nu. Indymediacentret på campingen har just börjat fungera med Internetanslutningar och köerna är långa. Men i korthet: resten av dagen ägnades bl.a. åt att, väl tillbaka i anti-G8-campingen, ta initiativ till att organisera ett delegatsystem där olika avdelningar på campingen (barrios) skickade delegater till ett organisationsmöte som behandlade försvaret av campingen - fysiskt och politiskt. Vi har nu ett fungerande system för försvar (8 000 eller så bor på campingen) - och skydd för de som av olika skäl inte kan delta i försvaret. Och vi är välorgniserade.
Idag, söndag, har vi haft politiska möten på campingen. Revolution har tillsammans med andra ungdomsgrupper haft ett möte om kampen för en revolutionär ungdomsinternational. Mötet var mycket välbesökt, militärtältet var fullpackat med ca 100 pers, och stämningen hög. Flera av de andra ungdomsgrupper som deltog delade sina erfarenheter med oss och debatterade perspektiven för kampen, och nu kan vi förhoppningsvis bygga vidare pa detta samarbte med gemensamma kampanjer (inte minst i Tyskland mot borgarnas offensiv).
Ett möte med Cobas och Förbundet för Femte Internationalen diskuterade sedan kampen i rörelsen, behovet av ett revolutionärt alternativ till reformismen osv - mot bakgrunden av den kris som råder inom rörelsen (som består i vänsterns oförmåga att utveckla alternativ till den borgerliga politiken och rentav klassamarbete i och med vänsterpartiers inträdande i borgerliga regeringar i bl.a. Italien och lokalt i Tyskland). Alvlaret i frågan stod också tydligt i fråga om Frankrike - där Sarkozy förbereder ett frontalangrepp på den franska arbetarklassen.
I morgon demonstrerar vi för flyktingars rättigheter. Hotet är dubbelt. Polisen har genom sitt agerande igår visat att de har en mycket aggressiv taktik mot rörelsen - det är så här, med våld och hetsjakt, borgarna i det borgerligt demokratiska väst behandlar de sociala rörelserna! Poliserna fyller så gott som varenda gata i Rostock. Dessutom ordnar fascisterna, som är starka i Rostock, en motdemonstration.
Vi är mycket entusiastiska. Vi samarbetar med varandra och med andra, stämningen är mycket hög och militant, och vi kommer att göra så gott vi kan. Dem kan inte tysta oss. Demon i morgon följs av blockader av en NATO-bas och knutpunkter som förbinder Rostock med Heiligendamm de följande dagarna.
Kampen har börjat! Följ vidare rapporter på www.revolution.se.
Till sist
...noterar vi att Jan Myrdal kommer att tala i Säter den 6 juni, och har stött på kritik för detta från ett oväntat håll. En moderat kommunpolitiker protesterar mot hembygdsföreningens val av talare, enligt lokaltidningen på grund av Myrdals "homofobiska uttalanden och extrema politiska åsikter". Myrdal kontrar med att i Aftonbladet (070605) kalla kommunpolitikern för "trångsynt".
Myrdal uttalade ju sig som bekant mot homoäktenskap i den Livets Ord-anknutna, högerkristna tidningen Världen Idag, och är en av undertecknarna av ett upprop för att "bevara äktenskapet". Enligt Världen Idag-intervjun anser Myrdal att homosexualitet blivit till norm i samhället: "Det är fel. Det är därtill direkt socialt och individuellt skadligt."
Efter sådana uttalanden kan man fråga sig vem som är trångsynt. Och det är rent tragikomiskt när moderater kan kritisera en "progressiv" författare från vänster.
SW
|
