Innehåll
USA och Israel bakom palestinskt inbördeskrig
16 juni 2007
Att beskriva Hamas övertagande i Gaza som en statskupp är ett cyniskt skämt, skriver Simon Hardy. Det är USA, Israel och deras hantlangare Abbas som genomfört en utdragen och våldsam statskupp mot det palestinska folkets demokratiska val.
Mahmoud Abbas, president i den palestinska myndigheten, har utfärdat undantagstillstånd och avsatt premiärminister Ismail Haniyas tre månader gamla "enhetsregering". Detta kommer efter sju dagar under vilka 110 människor dog i strider i Gaza mellan Hamas milis och styrkor lojala mot presidenten. När säkerhetstjänstens byggnad och underrättelsetjänstens högkvarter i Gaza City slutligen föll för Hamas var praktiskt taget hela Gazaremsan i deras kontroll.
I allt väsentligt har de palestinska territorierna delats upp där Hamas kontrollerar Gaza och Fatah fortfarande har greppet om Västbanken. Hamas har en kraftfull milis, Izz al-Din al-Qassam-brigaderna, med omkring 15 000 medlemmar. På Västbanken har Abbas en mycket större styrka inklusive hans 5 000 man i presidentgardet, som USA ger 43 miljoner dollar för bidrag till träning och beväpning, plus 30 000 i de nationella säkerhetsstyrkorna och ett liknande antal poliser och personal i säkerhetsstyrkorna. Dessutom arbetar de halvt oberoende Al-Aqsa-brigaderna, med flera tusen man, tillsammans med säkerhetstjänsterna.
Fatahs styrkor svarade på nederlaget i Gaza genom att rensa ut Hamas styrkor på Västbanken. Infångade kämpar från Fatah har summariskt skjutits i Gaza. Denna blodiga konflikt är alldeles klart en anledning till djup förtvivlan för många palestinier och deras anhängare i regionen och världen över. Det är också alldeles klart en orsak till glädje i det sionistiska och imperialistiska lägret. Deras politik att vägra erkänna en Hamasregering trots dess internationellt erkända valseger och genomföra en grym, kollektiv bestraffning av hela det palestinska folket genom att avbryta all hjälp, har slutligen burit frukt.
Det måste också sägas att orsaken till konflikten också är den förödande felaktiga politik som förs av båda flyglarna av det palestinska ledarskapet. I Fatahs fall sträcker sig detta till förrädiskt samarbete med imperialismen och sionismen och deras arabiska medbrottslingar, de saudiska, jordanska och egyptiska regimerna. Men Hamas islamistiska politik gör det omöjligt, trots deras fortsatta väpnade motstånd mot Israel, för dem att vinna över en stor del av de palestinska massorna - speciellt de sekulära, kristna och "icke-fundamentalistiska" muslimska elementen.
Detta trots deras valseger förra året, som var en röst för att avvisa det fredsanbud som Israel och USA erbjöd, och som accepterades av Abbas och Fatah, inte en röst för en "islamistisk stat". Och det finns verkligen ingen anledning varför majoriteten av palestinier ska behöva uthärda klerikal fundamentalism som priset för fortsatt motstånd mot Israel.
Det finns en fruktansvärd ledningskris i den palestinska nationella rörelsen. Borgerlig nationalism (Fatah) har visat sig vara en ledning för kapitulation. Men Hamas har, samtidigt som de fortfarande gör motstånd med vapen i hand, visat att de inte kan ena det palestinska folket bakom sitt motstånd. Det kan inte råda något tvivel om att Hamasregimen i Gaza och Gazaremsans hela befolkning kommer att bli måltavlor för ännu värre imperialistiska och sionistiska blockader och repression. Oavsett våra åsiktsskillnader med Hamas, är det den propalestinska rörelsens plikt att världen över kräva ett slut på blockaden och angreppen.
Den palestinska enhetsregeringens sönderfall och vändningen mot öppet krig mellan Hamas och Fatah är det naturliga resultatet av den misslyckade "tvåstatslösningen" i den enda form som Israel och dess amerikanska uppbackare kommer att tillåta - isolerade "bantustans" inringade av apartheidmuren. Israels tillbakadragande från Gazaremsan 2005 för att, som det påstods, ge palestinierna mer utrymme för självstyre har faktiskt gjort det möjligt för israelerna att använda den som en hävstång för att slå sönder det palestinska motståndet och få det att vända sig mot sig själv.
Hamas är det största politiska partiet i Gazaremsan, och har ett massivt stöd bland invånarna i den överbefolkade slummen och flyktinglägren, men säkerhetsapparaten kontrollerades av Fatah, den fraktion av det palestinska motståndet som tidigare dominerade, som är avskydda för sin ekonomiska och politiska korruption och dess öppna roll som agenter för USA och Israel.
Det fullständiga övertagandet av kontrollen i Gazaremsan ses av Hamas som helt enkelt att utöva den regeringsmakt som de är berättigade till som ett resultat av valet i januari 2006. Men Hamas gick i en noga förberedd fälla när de gick med på att styra inom ramen för en "stat" under kontroll av imperialismen, sionismen och dess palestinska agenter. Fatah vägrade resolut att ge den Hamasledda regeringen någon som helst kontroll över den officiella säkerhetsapparaten. I Gaza gav Fatah ansvaret för att hålla befolkningen i schack till Mohammed Dahlan, som uppträdde som en krigsherre med en egen personlig armé av "säkerhetspersonal", för att se till att kapitulationens "fredsprocess" genomfördes.
Israel rör sig således allt närmare slutmålet att isolera militanterna i Gaza och bygga en hög mur kring tre osammanhängande delar av Västbanken, annektera all bra jord och lämna palestinierna med dessa "bantustans". En sådan "stat" kommer att bestå av överbefolkade, inte sammanhängande kantoner, de flesta med dålig jord, berövade det mesta av sina vattenresurser, genomskurna av israeliska militärvägar och punkterade av militariserade bosättningar. Den kommer att vara utsatt för ständiga militära inbrytningar av israeliska armén. Den kommer att vara ekonomiskt livsoduglig och beroende av internationell hjälp för att kunna överleva.
Detta är, kort sagt, ett långsiktigt folkmördande försök att utplåna det palestinska folket som en nationell enhet med någon form av oberoende politiskt uttryck (en stat). Varför fortsätter sionisterna med denna rasistiska bosättarpolitik? Helt enkelt därför att den judiska befolkningen, trots alla av USA sponsrade och betalda bosättningar, knappast förblir en majoritet i Palestina som helhet. Palestinierna utgör fortfarande nästan hälften av befolkningen i mandatet Palestinas territorium. Den judiska befolkningen i Israel utgör 5 313 000 och palestinierna omkring 5 218 000 (3,9 miljoner på Västbanken och Gaza och 1,318 miljoner inom Israels gränser före 1967). Därtill kommer 4 520 000 palestinska flyktingar i omgivande arabiska stater - Jordanien, Libanon, Saudiarabien och Egypten. Den sionistiska staten kan inte enbart överleva genom enbart förflyttning av dessa människor utan den fortsatta exproprieringen av deras territorium.
Omedelbart efter att Hamas vann valet i januari 2006, erbjöd de sig att bilda en bred koalitionsregering med Fatah och med Abbas som president. Men USA invände våldsamt och Israel förklarade att varje regering med deltagande av Hamas är en terroristregering. Israel gick vidare med att kidnappa 64 medlemmar av det palestinska parlamentet inklusive 8 regeringsmedlemmar och 22 medlemmar av det palestinska lagstiftande rådet. USA stödde också Israel i blockaden mot palestinska skatteinkomster och stoppade själva all hjälp. EU som är palestiniernas största bidragsgivare avbröt sitt bistånd - 600 miljoner USA-dollar per år. Israel blockerade utbetalningen av mer än 50 miljoner USA-dollar per år i tullintäkter som de samlar in åt de ockuperade områdena och som ska levereras till den palestinska regeringen. Väst vet mycket väl att genom att avbryta det ekonomiska biståndet till den palestinska regeringen skulle 140 000 anställda bli utan lön för att försörja sina familjer. Tjugotre procent av befolkningen är beroende av dessa löner. FN rapporterade att 65 procent av palestinierna i Gaza och 48 procent av dem på Västbanken redan levde under fattigdomsgränsen. Ändå beskrev ett språkrör för den israeliska armén blockaden som att "sätta palestinierna på diet".
Sist men inte minst uppmuntrades Abbas att föra krig mot Hamas i Gaza. Att efter allt detta beskriva Hamas övertagande som en statskupp är ett cyniskt skämt. Det är USA, Israel och deras hantlangare Abbas som genomfört en utdragen statskupp mot det palestinska folkets demokratiska val.
Skulden för att stöda sönderdelandet av Palestina ligger i slutändan hos Fatahs ledare. Från Osloavtalet och framåt accepterade de Israels "rätt att existera", dvs. legitimiteten i erövrandet av palestinsk mark och den etniska rensningen av dess invånare 1948. De övergav de sex miljoner palestinier som lever som flyktingar utan någon möjlighet att återvända till sitt hemland. Deras förräderi mot intifadan och deras korrumperade vanstyre av de palestinska områdena fick slutligen en majoritet av de palestinska väljarna att vända sig mot dem och till den radikala islamistiska gruppen Hamas. Spänningen mellan Fatahs gamla ordning med dess händer fast kring säkerhetsstyrkorna, och Hamas nyvalda regering, erbjöd sionisterna och de amerikanska och europeiska imperialisterna ett tillfälle att ingripa för att kompromettera Fatah ännu mer och förhoppningsvis krossa Hamas.
Eskaleringen av kampen spelar rakt i händerna på USA-imperialisterna och deras allierade Israel, men vems är den egentliga skulden? USA har tränat en elitgrupp i Fatahs säkerhetstrupper som kallas Force 17 i "kontraterrorism" och urban krigföring, primärt med sikte på "intern säkerhet". Deras mål har varit att skapa ett inbördeskrig på Gazaremsan och Västbanken och stöda den moderata flygeln i Fatah, med hoppet att de ska kunna krossa Hamas som det palestinska motståndets politiska och militära ledare. Fatahs ledare kan inte, efter att ha styrt det palestinska folket under åratal, klara sig utan makten och kommer att sälja sig till den som betalar bäst för att återfå den. Vem betalar bäst? Svaret är uppenbart. Det förakt med vilket israelerna, uppbackade av USA och EU, behandlar de bräckliga palestinska politiska strukturerna, är bevis för att ingen tvåstatslösning kan fungera. Vid sidan av ett mäktigt Israel beväpnat med kärnvapen, och som erhåller över 3 miljarder USA-dollar per år från USA:s regering plus stora privata donationer, kan ingen avväpnad och fragmenterad palestinsk stat överleva som något mer än ett koncentrationsläger utomhus.
Så snart som palestinierna valde en regering (dominerad av Hamas) i januari 2006 som israelerna inte gillade, försvann hela fasaden om att stöda demokratin. Hamas seger ledde till att Israel fördömde regeringen som terrorister. Detta var givetvis inget nytt. De karaktäriserade Yassir Arafats regim som terrorister, ända till slutet, trots hans smärtsamma och upprepade kapitulationer. Det var faktiskt deras ursäkt för att stänga in honom i hans "presidentbunker", bomba allt utom hans kontor i småbitar och egentligen jaga honom i graven. Alla tidigare fakta har inte ägt rum i ett vakuum; de har föregåtts av nästan sex år av intensifiering av konflikten. Omkring 4 000 palestinier har mördats i den israeliska ockupationsarméns (och de olagliga bosättarnas) angrepp. Israel har också tagit uppskattningsvis 10 000 fångar, förstört uppskattningsvis 8 000 hus, olagligt konfiskerat 250 000 dunam (en dunam är lika med tusen kvadratmeter) palestinsk jord och ryckt upp mer än en miljon citrus- och olivträd med rötterna.
Regeringens sammanbrott och glidningen mot inbördeskrig kommer antingen att ge Israel tillfälle att återockupera Gaza, eller det "internationella samfundet" (USA, EU och deras hantlangare i Arabförbundet) den ursäkt de behöver för att skicka in "fredsbevarare". Italien skickade en stor styrka till Libanon under Prodis regering och har redan sagt att de är för att spela en liknande roll i Gaza. En splittrad palestinsk rörelse som styr över snabbt minskande områden och ockuperat inte bara av israeliska armén utan av europeiska och/eller arabförbundets trupper skulle föra intifadan och kampen för frihet flera årtionden bakåt. Det är emellertid osannolikt att Israel skulle tillåta trupper som kan ha svårigheter med att genomföra tillräckligt blodig repression.
De politiska spänningarna inom själva Israel ökar. Efter nederlaget i Libanon förespråkar högern öppet ett blodbad i Gaza. Partier som Likud och Yisrael Beiteinu har uppmanat till en israelisk invasion av Gazaremsan för att krossa Hamas. Den nuvarande kampen i Palestina måste ses i sammanhang med resten av Mellanöstern. De ökade striderna i Libanon mellan den libanesiska armén och delar av de palestinska flyktingmiliserna och den fortsatta sekteristiska blodspillan i Irak pekar - oavsett vilka som är de direkta agenterna - mot kolonialisternas och deras lokala agenters klassiska strategi att splittra och härska.
Palestinierna måste se bortom de borgerliga nationalisternas eller de politiska islamisternas snäva politik. Ingen av dem har kunnat organisera ett massmotstånd i regionen mot Israel och en kamp för en rättvis lösning av jordfrågan och flyktingproblemet. Ett arbetarparti måste byggas, ett parti som kan förena arbetare och fattiga oavsett nationalitet, språk och religiös övertygelse, över hela regionen i en revolutionär kamp mot Israel. Det måste utgå från ståndpunkten att ingen nationalitet, inget språk och ingen religiös grupp kommer att vara vare sig privilegierad eller förtryckt. Detta är kärnan i arbetarklassens internationalism. Den är möjlig eftersom arbetarklassen, även om den stöder varje förtryckt folks kamp för frigörelse, inte har något fädernesland och inte kommer att ha något innan den själv tar makten.
Den israeliska staten måste krossas och ersättas med en arbetarstat. De arabiska arbetarna kan leda denna kamp, men då måste de hela tiden sträva efter att främja och stöda klasskamp i själva Israel, att vända de fattiga, de arbetslösa, de lågavlönade israeliska arbetarna mot sina egna kapitalister. Klasskamp kan skapa en schism i det sionistiska projektet, men i slutändan kan bara den arabiska arbetarklassens massaktioner besegra det.
Sist men inte minst måste den internationella solidaritetsrörelsen motsätta sig alla försök att blockera eller invadera Gaza, att skicka in en "internationell fredsbevarande styrka" och den måste avslöja imperialismens och dess sionistiska agenters sammansvärjningar och planer.
Simon Hardy
www.fifthinternational.org
Arbetsgivardomstolen ger Connex rätt
Onsdagen 13 juni skulle Arbetsdomstolen (AD) slutligen meddela sitt utslag i fallet Per Johansson - Veolia (fd Connex). Veolia/Connex, deras arbetsgivarorganisation Almega samt en stor del av alla borgare ansåg att avskedandet av Per Johansson hade saklig grund då han hade varit otrevlig - i vilket fall hade han inte lojalt gått på företagets linje. Arbetarrörelsen, alla med progressiva åsikter samt en stor befolkningsmajoritet ansåg tvärtom att Connex agerande var ett angrepp på de fackliga rättigheterna, och att han avskedades just för att han som ordförande för tunnelbaneförarnas fackklubb, SEKO klubb 119, hade försvarat sina medlemmars intressen och kämpat för att säkerhetsbrister i trafiken skulle åtgärdas.
Som man kan vänta sig av en tillfällig privat entreprenör i tunnelbanan var Connex dock inte alls så intresserat av att lägga pengar på underhåll, utan ignorerade mycket hellre riskerna, även om det hände att tåg började brinna, och det visade sig att tunnelbaneförarnas utrymningsväg - som även kan bli passagerarnas räddning - inte fungerade. Tack vare att topparna inom LO drog sig för att mobilisera till strid för att försvara de fackliga rättigheterna - trots ett massivt stöd inom fackföreningsrörelsen och i befolkningen i stort - hade frågan alltså gått vidare till den så kallade "Arbetsdomstolen". Denna kunde emellertid inte ha dömt Veolia att återanställa Per Johansson, då paragraf 39 i LAS ger utrymme för arbetsgivarna att i sådana fall helt enkelt köpa ut den jobbige fackordföranden, mot en ersättning på en årslön eller två - ett löjligt lågt pris för arbetsgivarsidan i sin kamp mot facket.
SEKO klubb 119 hade organiserat flera aktiviteter - samling när AD läste upp domen, en presskonferens efteråt, en manifestation på Mynttorget kl. 18 samt ett avslutande samkväm. Klockan 14 lät Arbetsgivardomstolen föga överraskande masken falla - den i teorin "neutrala" instansen ställde sig helt på Veolias/Connex sida och godkände avskedandet. I domen framgår att arbetsgivarsidan har större rätt att säga till på skarpen än vad facket har - så mycket för lika parter.
Klubb 119 hade uppmanat folk att komma på manifestationen på Mynttorget, men i övrigt hade ingen mobilisering skett. Samlingen blev därför inte så stor - ett 30-tal kom dit. En representant från SEKO Stockholm höll ett kortare anförande där han beklagade domen, och Per Johansson höll ett lite längre tal - bilen med högtalare hade inte kommit fram, men i den lilla folksamlingen gick hans med rätta uppretade stämma fram ändå. Helt korrekt framhöll han att detta var en klassdom - AD har ställt sig på arbetsgivarnas sida, godkänt denna attack på de fackliga rättigheterna och signalerat grönt ljus för fler attacker.
Tilläggas kan: det var så här långt vi kom med förhandlingar. Marxister har alltid hävdas att klasskampen inte kan föras med medling. När situationen så kräver måste vi förstås vara beredda på uppgörelser och taktiska reträtter, men vi kan inte godta att klasskampens högsta instans ska utgöras av en förment neutral domstol. Vår utgångspunkt är arbetarrörelsens direkta kamp mot kapitalisterna.
Efter manifestationen tog jag tunnelbanan hem, utan minsta tanke på att betala Veolia för tjänsten.
J-H
Fackligt stöd för lastarna på Arlanda
Avtalen för transportarbetarna inom flyget har löpt ut, och förhandlingar kommer att påbörjas senare under juni. För Transports 5 000 lastare, och i synnerhet för SAS lastare på Arlanda har situationen försämrats under de senaste åren. Lönerna har hållits tillbaka, och framför allt har arbetsbelastningen ökat, genom minskad personal o.d. Lyft på 15-20 ton per dag, närmare 50 arbetsskador på 500 anställda förra året samt en sjukfrånvaro på 15,9% under februari -07 talar sitt tydliga språk. Efter att lönerna under flera år har hållits tillbaka - en grundlön på 18 000 efter tre års arbete innebär en löjligt låg ersättning per lastat ton bagage - och arbetssituationen försämrats reses nu krav på
- Minskad arbetsbelastning
- 38 timmars-vecka
- Alla eventuella lokala tillägg, som annars riskerar att försvinna, ska tas med i nästa kollektivavtal
- Löneökningar på minst 825 kr.
Det borde vara en självklarhet för hela arbetarrörelsen att ställa sig bakom lastarnas krav. I det här fallet finns det verkligen inte någon prutmån. Transport har uttryckt stor förståelse för kraven, och hela fackföreningsrörelsen borde på alla sätt uppmuntra dem att inte vika en tum - hellre lamslå flygtrafiken än att svika lastpersonalen. Vi uppmanar alla, enskilda medlemmar och fackklubbar såväl som förbundsledningar - allt stöd till lastarnas krav.
SEKO Post Södermalm
Protestera mot massgripanden i Pakistan
Vi protesterar å det kraftigaste mot gripandet av motståndare till general Pervez Musharrafs militärregim i Pakistan. Vi protesterar alldeles särskilt mot gripandet av Farooq Tariq, generalsekreterare för Pakistans Labourparti, och domen om tre månaders inspärrning av honom. Sådana gripanden är inte bara i sig ett brott mot elementära demokratiska rättigheter, deras mål är också att störa proteströrelsen mot suspensionen av Pakistans högste domare Mohammed Chaudhry och kraven på ett slut för den olagliga militärregimen.
Utöver gripandena förekommer det också rapporter om dålig behandling av Farooq Tariq och andra gripna, speciellt att de spärrats in i överbefolkade celler med överdrivet hög temperatur och polisaktioner som syftar till att få de gripna att tro att deras liv är i omedelbar fara (dvs. psykologisk tortyr).
Det är mycket viktigt att få slut på alla brott mot Farooq Tariqs och de andra politiska fångarnas mänskliga rättigheter, att med en gång ge dem en human behandling och drägliga förhållanden. Det är likaså väsentligt att de ges fullständig, daglig tillgång till sina familjer och advokater. Vi kräver dessutom att de omedelbart och ovillkorligt friges och att alla påhittade anklagelser mot dem dras tillbaka.
Dessa flagranta och upprepade brott mot demokratiska rättigheter är bevis för att hela denna regim måste bort, att enbart massornas aktioner på gatorna, arbetarnas aktioner, kan få bort den. Förhandlingarna mellan Musharraf och politikerna i den gamla och korrumperade "demokratiska oppositionen" med USA-imperialisterna som "ärliga medlare" är helt enkelt utformade för att till varje pris undvika detta.
Bushs administration har, trots sitt bluffande om demokrati, bara ett enda intresse: att "stabilisera" Pakistan som ett verktyg för sitt krig för att ockupera och kontrollera oljereserverna och strategiska punkter i Centralasien och Mellanöstern. Den sanna karaktären av USA:s politik visas av det faktum att en kommitté i kongressen återställde 50 miljoner dollar i militärhjälp till Pakistan för att "hjälpa det att uthärda dess nuvarande politiska oväder" medan dess demokratiska ordförande gav uttryck åt den fromma förhoppningen att Msuharraf "tillåter lagligt styre att råda med hänsyn till den suspenderade domaren och tillåter fullständiga och rättvisa val att äga rum utan dröjsmål."
Vi är övertygade om att rörelsen mot militärregimens odemokratiska aktioner kommer att fortsätta och kommer att lyckas med att uppnå frigivning av alla gripna, men det är vår internationalistiska plikt att göra allt vi kan för att genomdriva detta. Vi uppmanar alla socialister och fackliga aktivister världen över att protestera hos de pakistanska myndigheterna, till ambassader, etc. Vi uppmanar alla fackliga och parlamentariska representanter för arbetarrörelsen, faktiskt alla ärliga demokrater och anhängare av mänskliga rättigheter, att protestera offentligt mot repressionen och med stor kraft så att alla de gripna friges snabbt och militärregimen avhåller sig från att upprepa sådana brott.
14 juni 2007
Förbundet för Femte Internationalen
Angrepp på fackliga aktivister
Den 7 juni blev Michail Chesalin, ordförande i det lokala hamnarbetarfacket i ryska Kaliningrad, svårt knivskuren och slagen utanför fackföreningens kontor. Ett okänt antal förövare angrep Chesalin när han klev ur sin bil, knivskar honom ett flertal gånger i ryggen och slog honom våldsamt i huvudet. Han lämnades liggande med ansiktet nedåt, medvetslös, i en blodpöl. Chesalins arbetskamrater anser att angreppet dirigerades av Vladimir Kalinitjenko, direktör för den kommersiella hamnen i staden där hamnarbetarnas fack för närvarande bedriver en kampanj för att organisera arbetarna.
I Indonesien greps Sarta bin Sarim, ordförande i sin lokala fackförening vid en möbelfabrik i Jakarta, av polisen på första maj. Han blev slagen och sparkad i polisens förvar och tvingades erkänna att han hade organiserat en fredlig protest på första maj. Han anklagas enligt en gammal holländsk lag från kolonialtiden. I fängelset fortsätter polisen att regelbundet misshandla honom.
Från labourstart.org
Solidaritet med Cobas-facket mot polisens repression!
I Italien har inte alla arbetare grundläggande rättigheter som att hålla fackliga möten på arbetstid, och att själva välja fackförening. I kamp för sina rättigheter har aktivister från facket Confederazione Cobas inlett en hungerstrejk.
8 juni 2007
Vi uttrycker vår fullständiga solidaritet med Cobas hungerstrejkare, som kämpar för arbetarnas demokratiska rättigheter i den privata sektorn att hålla möten på arbetstid och att själva välja fackförening.
Polisen har brutalt överfallit en av de hungerstrejkande, Nicola Gina, med allvarliga konsekvenser för hans hälsa. Därtill har de med våld gripit Piero Bernocchi och andra medlemmar i nationella ledningen för Confederazione Cobas.
Detta är skandalöst och fackliga aktivister och aktivister i den antikapitalistiska rörelsen måste omedelbart protestera inte bara i Italien utan över hela Europa och därutöver. Vi skickar vår varmaste solidaritet och önskningar om välgång till alla hungerstrejkare och de som gripits för att stöda dem.
Det är skandal att Romano Prodis regering, som påstår sig "tillhöra vänstern", vägrar att tillgodose deras krav, omedelbart och ovillkorligt. Det uppenbarar på tydligast möjliga vis att denna regering egentligen är storkapitalets tjänare. Detta senaste brott kommer efter deras underdånighet inför Bush genom att gå med på utbyggnaden av USA:s stora flygbas nära Vicenza, sändandet av trupper till Libanon och det fortsatta deltagandet i ockupationen av Afghanistan.
Vi stöder helhjärtat demonstrationen som organiseras den 9 juni i Rom mot ärkekrigsförbrytaren Bushs besök. Kampen mot de nyliberala angreppen på offentlig och social service, mot demokratiska och fackliga rättigheter, mot invandrare och andra minoriteter, är oupplösligt förbunden med motstånd mot imperialistiska krig. Det är en gemensam kamp, både i Europa och i världen i övrigt.
Massmobiliseringarna mot G8-brottslingarna, från Genua 2001 till Rostock nyligen, visar att det finns en omfattande potential för samordnat motstånd över nationella gränser och för att besegra de kapitalistiska globaliserarna måste vi smida kraftiga solidaritetsband. Vi uppskattar att Cobas alltid har stått i främsta ledet bland dem som strävar för att uppnå detta.
- Seger åt Cobas i dess kamp för arbetarnas rättigheter!
- Seger åt alla som kämpar mot Italiens inblandning i G8:s och deras allierades bombningar, ockupationer och invasioner!
Förbundet för Femte Internationalen
Chávez, RCTV och Internationalen
Flera av landets vänstertidningar har uttryckt någon form av stöd till Chávez beslut att inte förnya sändningstillståndet för den privata tevekanalen RCTV, även om ingen har varit lika konsekvent som Arbetarmakts nyhetsbrev (se nummer 248).
Vi anser att det är på tiden att RCTV:s rika ägare förlorar sina möjligheter att med lögner och halvsanningar hetsa mot alla försök från Venezuelas arbetande massor (även om det kan erkännas att Chávez helst lägger så mycket som möjligt av den bördan på sina egna axlar) att förbättra sin situation, och hoppas att fler av de rikas privatkanaler stängs - eller ännu hellre, tas över och används av progressiva krafter.
Och det gäller förstås inte bara Venezuela - över allt innebär den formella och lika rätten att starta tevekanaler och tidningar att överklassen har enormt mycket större möjligheter än alla andra att göra sin stämma hörd, eller med andra ord försvara sina klassintressen. Marxister, som inte ser det här ur ett abstrakt, allmänmänskligt perspektiv, utan som en klassfråga, har inget emot att borgarklassens formella rättigheter kränks till förmån för de arbetande klassernas rätt att föra fram sina intressen, utan förespråkar att arbetarorganisationerna tar över kapitalisternas massmediekoncerner.
Socialistiska Partiets tidning Internationalen har dock valt en annan inriktning. De stöder berövandet av RCTV:s sändningstillstånd, på grund av TV-kanalens stöd till kuppförsöket mot Chávez 2002, och de pekar även på de oerhörda problemen med att den stora merparten av Venezuelas media ägs av ett fåtal kapitalister, som är svurna fiender till arbetarnas strävanden. Men vad gäller medel för att råda bot på detta skriver de:
Fortfarande är yttrandefriheten i Venezuela, liksom i Sverige, i hög grad underordnad penningen. Regeringens strategi för att råda bot på denna ojämlikhet är dock inte [såsom borgerlig media rapporterat /AM] att underkuva borgerliga oppositionsmedia, utan istället att stödja alternativa media - vilket rimmar bra med hur demokratiska socialister bör agera.
I sin strävan efter den rena, demokratiska socialismen, som stöter sig med så få som möjligt har de nu nått fram till att på ledarplats avsvära sig konfiskering av kapitalisternas massmediajättar och borgarnas tidningar, till förmån för att nöja sig med att stöda alternativ. Tanken är inte ny, och därifrån är steget inte långt till en annan kär gammal vän i den utopiska socialismens arsenal - vi ska inte expropriera kapitalisterna, utan bara skapa alternativ såsom arbetarkollektiv som kommer att tränga ut dem. Är det månne dit Internationalen siktar?
JHN
Bokrecension: Deltagänget
Deltagänget heter en bok av debutanten Salka Sandén som nyligen har släppts på Vertigo förlag. Den är självbiografisk och handlar om en ung tjejs politiska och personliga utveckling inom anarkistmiljön i Sverige. Därigenom beskriver den också 90-talets vänstervåg, åtminstone de anarkistiska och autonoma aspekterna av den vågen. Författaren klargör också i förordet att varje detalj i boken inte nödvändigtvis är sann. Det här är en roman som ska ge uttryck för, som Sandén säger, de typsituationer och mekanismer som slutligen skulle kulminera i massdemonstrationer, gatukamp och skottlossning i Göteborg 2001 i samband med EU-toppmötet.
Bokens titel kommer från namnet på en av de polisenheter som skulle bevaka de autonoma i Göteborg under en period på 1990-talet. Deltagänget omfattar nästan 300 sidor. Den som inte gillar långa politiska texter behöver inte känna sig ett dugg orolig över det. Handlingen är i centrum. Politiken serveras i lagom dos för att göra detta till en snabb bok. För oss som inte är eller har varit insyltade i anarkoträsket är det dessutom en viss inblick i deras värld.
Just nu kan det vara intressant att ta del av en skildring inifrån den miljö som huvudsakligen bygger upp det svarta blocket. Detta block har ju i dagarna nämligen återigen utmärkt sig på ett tveksamt sätt. Under demonstrationerna mot G8 i Rostock har de agerat spontanistiskt och sekteristiskt. Deltagänget ger en trovärdig version av vad som rör sig i huvudet på en deltagare i svarta blocket.
Det kan verka orättvist att jämföra Deltagänget med klassiska revolutionära självbiografier som Treppers Röda kapellet eller Valtins Out of the night. Men förutom grundtemat - en beskrivning av de erfarenheter en revolutionär tillägnat sig - så har de det gemensamt att de gör anspråk på att behandla ett avgörande händelseförlopp över en period. När det gäller Valtins och Treppers och andras böcker som kommer ur historiska strider för arbetarklassen känns de höga anspråken helt rätt.
Men Sandéns övertygelse om sin och kamraternas viktighet framstår som mer malplacerad. I Sverige har klasskampen, för att inte tala om den revolutionära kampen, länge varit satt inom parentes. Hennes bok handlar därför inte om något betydande skeende för de förtryckta klasserna och den revolutionära förtruppen. Nej det speglar en liten grupperings egen kamp, inte mer. Ljudvolymen är dock uppskruvad på max vilket gör att man lätt får intrycket att det är något väldigt dramatiskt och omskakande det hela handlar om, vilket alltså inte är fallet. Det här är inte en stilistisk anmärkning. Det är ett politiskt konstaterande.
Deltagänget är en ytterst instruktiv skildring av psykologin hos en självtillräcklig ultravänstersekt som konsekvent ersätter massans kamp med sin egen. Den upphaussade självglorifieringen, paranoian, verklighetsflykten - allt finns med. Deltagänget ger en bra bild av självtillräckligheten som råder i den anarkiserande subkulturen.
Ett exempel på det frapperande ointresset för allt utom den egna klickens förehavanden ges när Sandén ska ge sig på att förklara vad trotskism är och vilka Iranska flyktingrådet var. Då blir allt fel.
Historiskt uppstod trotskismen som en fortsättning på marxismen och leninismen i kamp mot stalinismens byråkratism, chauvinism och i slutändan deras proimperialistiska reformism. Det här lyckas Sandén inte säga någonting om. Däremot påstår hon utan vidare att trotskister är "infiltratörer". Det är sant att den så kallade Offensiv-gruppen (numera kända som Rättvisepartiet Socialisterna) arbetade inom socialdemokratin på 70-talet. Arbetarmakt har kritiskt behandlat denna taktik, och den opportunism den ledde till, på annat håll. I sammanhanget räcker det med att konstatera hur befängt det är att Offensiv-gruppens arbete på 1970-talet ska representera allt som alla andra grupper ur trotskismens tradition gör.
"Frihetliga" av Sandéns typ borde för övrigt sluta kasta sten i glashus. De autonoma ägnade sig under 1990-talet åt att ta över flera lokala Ung Vänsterklubbar och göra de till delar av det autonoma nätverket. Västerås är det mest kända exemplet. Anklagelser om infiltration faller helt tillbaka på de "frihetliga" själva. Sandén blandar också ihop saker och ting när hon utnämner Iranska flyktingrådet till trotskister. Var får hon det ifrån? Det var en kampanjorganisation som startats av iranska kommunister som distanserat sig från Moskvatraditionen men utan att ens vara i närheten av att närma sig trotskismen. Snarare fanns det vissa beröringspunkter med vänster- och rådskommunism.
Flyktingrådet hade för övrigt en allmänt öppen och osekteristisk inställning och arbetade konstruktivt tillsammans med många grupper i den svenska vänstern. I Deltagänget är Sandén och hennes vänner ofta så väldigt ensamma och missförstådda av omvärlden, inklusive den övriga vänstern. Men när det gäller att själv försöka förstå och få fakta rätt i förhållande till vänstern så är det inte så nogräknat, vilket exemplen med trotskismen och Iranska flyktingrådet får illustrera.
Ultravänsterism brukar ofta gå hand i hand med opportunism. Det gäller även för de autonoma i Deltagänget. Sandén beskriver ett planeringsmöte i Göteborg inför en antifascistisk demonstration. Iranska flyktingrådet drar på sig anarkoträskets irritation genom att våga argumentera för att man borde ta upp klasskampsfrågor som nedskärningar, bostadsbrist och arbetslöshet. Men dessa områden har inte alls med saken att göra enligt de autonoma. De vill att man bara ska skrika rena antifascistiska slagord i kombination med lite opolitiskt moraliserande till förbipasserande av typen "stå inte där - kom med här".
Varför Göteborgs arbetarklass skulle vilja göra gemensam sak med en grupp ungdomar som av romantiska skäl maskerar sig förklaras inte. Det är här som flyktingrådets argumentation kommer in i bilden. Det räcker inte med så kallad ren antifascism. En sådan politik ligger millimeter från vad humanister, liberaler och andra världsförbättrare predikar just för att stänga klassfrågorna ute. Men precis som andra småborgare tror de anarkiserande förmyndarna att sådana frågor är för "komplicerade" och "svåra" för arbetarna att förstå. De autonomas politik visar sig vid närmare betraktande bestå av tre ingredienser: abstrakta revolutionära floskler i proklamationer, vänsterliberalism i dagspolitiken och anarkistiska arbetsmetoder för att omsätta det hela i praktiken. En av Deltagängets förtjänster är att den så tydligt visar detta.
En recensent i en av de stora tidningarna kallade Deltagänget för en generationsroman och en modern Jack. Det är det nu inte fråga om. Vänsterrörelsen i den mest breda bemärkelsen hade förvisso ett visst uppsving bland ungdomen under 1990-talet. Men den präglade knappast en generation. De autonoma smågrupperna inom den marginaliserade "frihetliga" vänstern gjorde det absolut inte. Deltagänget uttrycker erfarenheterna och förhoppningarna hos en mycket liten fraktion av 1990-talets ungdomsvänster. Förlaget marknadsför boken som en bakgrund till Göteborgskravallerna. Det kan väl stämma om man tar hänsyn till att den ensidigt beskriver enbart en fraktions väg till konfrontationerna i Göteborg 2001.
Deltagänget är i slutändan en läsvärd bok. Den är visserligen skriven av en autonom för andra autonoma. Men det är det som gör den intressant för oss andra.
Eduardo Montero
Sabotörer frikända
Phil Pritchard och Toby Olditch, kallade Fairford Two, frikändes i maj av domstolen i Bristol, trots att de erkänt att de brutit sig in på brittiska flygvapnets bas i Fairford i samband med invasionen av Irak. Deras avsikt var att utföra sabotage av stridsplanen.
Den brittiska staten har ännu inte lyckats hitta en enda jury som velat döma de som genom direkt aktion försökte stoppa kriget. Juryn höll i det här fallet med de två åtalade om att de hade försökt förhindra en krigsförbrytelse.
ur Workers Power (London) 316
|
