Innehåll
Vi tvångsansluter ingen till vårt nyhetsbrev!
Nyligen har ett stort antal människor från vänstermiljön i Sverige blivit uppsatta som prenumeranter på vårt nyhetsbrev mot sin vilja. Arbetarmakt har inget med detta att göra! Vi ber den/dem som sysslar med detta att upphöra omedelbart. Vi ber även den som har information om vem som kan ligga bakom detta att höra av sig till oss för att hjälpa oss att lösa detta problem. Under tiden ber vi alla som har blivit prenumeranter mot sin vilja om ursäkt. Ni kan säga upp prenumerationen själva via vår hemsida eller svara på detta nyhetsbrev så fixar vi saken
Redaktionen
Folkomröstning skakar Chávez projekt
Den 2 december led Hugo Chávez sitt första nederlag vid valurnorna i en omröstning om föreslagna reformer av den bolivariska konstitutionen från 1999 sedan han vann valet 1998. Chávez hade lovat att tilläggen skulle "fördjupa revolutionens rötter" och förankra "folklig makt".
Hans förslag avvisades med 49.3 procent mot 50.7 procent. 45 procent av väljarna avstod från att delta.
Detta nederlag hälsades med besvikelse av det stora antal venezolaner som samlas bakom Chávez och hans "bolivariska socialistiska revolution", och det kommer att uppmuntra högern. Det kommer också att hälsas med tillfredsställelse i Vita huset. Det kan mycket väl användas som utgångspunkt för att destabilisera Venezuela och till och med för att inleda en kupp mot Chávez. Men detta nederlag är till stor del Chávez eget fel. Det är ett nederlag för hans populistiska och bonapartistiska metoder och kan bara bemötas med klasskampens metoder.
Varför var Chávez användning av folkomröstningen och tillägg till konstitutionen ett felaktigt steg som bäddade för nederlag? För det första blandade Chávez i sina förslag till tillägg samman positiva men begränsade reformer - vilka kunde stödas - med odemokratiska åtgärder som skulle stärka den ännu kapitalistiska staten i Venezuela och kunde därför inte stödas.
De positiva åtgärderna utlovade social trygghet för de som arbetar i den informella sektorn (50 procent av arbetskraften), förbjöd diskriminering på grund av kön eller sexuell läggning, förstärkte resultaten av tidigare jordreformer och lovade att "avskaffa storgodsen", införa en 36-timmarsvecka och fri högskoleutbildning som en rättighet för alla. Dessutom siktade tilläggen på att sänka rösträttsåldern till 16 år och erkänna skapandet av "kommunala råd". Fem procent av statens budget skulle avdelas till dess gräsrotsorgan.
Allt detta kunde revolutionärer ge kritiskt stöd. Vår kritik är att de är för modesta, att de inte avskaffar skyddet av privatägandet av jorden, fabrikerna, bankerna, media m.m. i konstitutionen från 1999.
Men paketet med tillägg strävade också efter att stärka presidentämbetets makt. Förslaget att förlänga presidentens ämbetstid från sex till sju år och kraftigt öka hans makt under ett undantagstillstånd kan vi inte stöda. Rätten till juridisk behandling av dem som grips under ett undantagstillstånd togs bort, liksom den garanterade rätten till information och en tidsbegränsning på 180 dagar.
Dessa förändringar ökar, kort sagt, presidentämbetets redan betydande auktoritet. Det argument som fördes fram av Chávez och hans anhängare var givetvis att dessa åtgärder bara skulle ha använts mot högern, mot en kupp från oligarkin med stöd från USA-imperialismen. Men om Chávez mördas, själv går åt höger eller ersätts i en palatskupp av någon som general Isaías Baduel, hans tidigare försvarsminister som spelade en framträdande roll i besegrandet av försöket till kupp 2002 men som nu gått åt höger? Då skulle alla dessa drakoniska maktbefogenheter kunna användas mot arbetarklassen.
Leo Trotskij är en gestalt som Chávez har lovordat och citerat. Apropå krav att stärka staten "mot fascismen", skrev han en gång: "vi måste rösta mot alla åtgärder som stärker den kapitalistiska-bonapartistiska staten, även de åtgärder som för ögonblicket kan förorsaka fascisterna temporärt obehag."
Presidentämbetet förblir - oavsett vem som innehar det - en institution i den borgerliga stat som revolutionärer är för att helt avskaffa och inte stärka.
Större delen av vänstern, inberäknat majoriteten i den oberoende och militanta fackföreningsfederationen UNT lät sig övertygas av Chávez populistiska retorik och stödde en ja-röst i folkomröstningen. Ett undantag var Orlando Chirino, nationell samordnare för UNT, som uppmanade till en nedlagd röst. Detta var, enligt vår uppfattning, den korrekta ståndpunkten.
Trots Chávez radikala retorik kvarstår den grundläggande ekonomiska ojämlikheten i det venezolanska samhället. Inom landsbygdssektorn är det samma historia: trots löften att omfördela jorden har reformerna begränsats till att expropriera "improduktiv" jord. Samtidigt hotas jordlösa lantarbetare som ockuperar jord utan regeringens tillstånd med fängelse.
Regeringen föreslår dessutom att militären ska politiseras utan att i grunden förändra dess borgerliga karaktär. Arméns högsta kommando, som i slutänden är lojalt med kapitalismen, även när det gör läpparnas bekännelse till Chávez och bolivarismen, har inte försvagats. Inte heller har det brutits sönder vilket är nödvändigt om arbetarna och bönderna ska kunna ta makten och bygga ett verkligt socialistiskt samhälle.
Händelser sådana som Baduels fanflykt visar på motsättningarna inom Chávez läger. Dessa motsättningar har också en klasskaraktär inom den bolivariska rörelsens massbas. Det pekar på möjligheten av en brytning mellan de chavistiska ledarna och basen, en brytning som arbetarrörelsen måste uppmuntra istället för att behandla den "bolivariska socialismen" som en enhetlig och statisk enhet som det inte går att ställa krav på. En annan fara skulle vara att betrakta dess utveckling till revolutionär socialism som en oundviklig produkt av den objektiva processen.
Samtidigt som arbetarklassen försvarar sin rätt att organisera sig oberoende i den typ av organisationer som UNT gått i spetsen för, måste den se till att på gatorna och arbetsplatserna socialt besegra den bourgeoisie och imperialism som står bakom "nej"-kampanjen. Men detta måste göras genom att beröva reaktionärerna alla deras återstående maktpositioner, deras kontroll över media, ekonomin och armén.
Genom mobiliseringen för att besegra de reaktionära sektorerna kan den venezolanska arbetarklassen befästa sina hittills uppnådda landvinningar och kräva infriande av de löften som getts. För det kommer det att krävas att delegatsråd skapas bland arbetarna, bönderna, de fattiga i städerna och meniga soldater. Det kommer att krävas en demokratiskt kontrollerad milis. Framför allt kommer det att behövas ett revolutionärt parti. Kampen för ett sådant parti kan för närvarande föras inom Chávez PSUV och i fackföreningarna. Reaktionens krafter har fått nytt mod av Chávez självförvållade nederlag och tiden för att genomföra dessa brådskande uppgifter är inte obegränsad.
Tim West
Workers Power (London) nr 321
Franska fackledare förråder kampen
Fackliga medlemmar och ungdomar befinner sig under omfattande angrepp från Frankrikes självutnämnda Thatcher, Nicolas Sarkozy. I november slog de tillbaka. Den våg av stora nyliberala angrepp som inletts av den reaktionära presidenten har framkallat massomfattande motstånd. Än så länge har motståndet emellertid saknat två faktorer som är avgörande för seger: fast organiserad enhet i kampen och en beslutsam ledning.
Huvudstriden bröt ut kring Sarkozys beslutsamhet att göra slut på pensionsscheman för anställda vid järnvägarna, tunnelbanan och elverken, det så kallade regimes speciaux. Gräsrötterna var beredda på en lång och bitter kamp och förenades kring kravet på att skrota "reformen" av pensionerna. Ledarna för de stora fackliga federationerna såg emellertid saker och ting helt annorlunda.
De är alla, förutom det mindre SUD, övertygade om att Sarkozys reform är oundviklig och att deras roll inte är att organisera motståndet mot det nyliberala angreppet utan "följa med" genom att förhandla fram mindre eftergifter för sina medlemmar.
CGT (Conféderation Generale du Travail) är den näst största fackliga federationen och den starkaste inom den militanta järnvägssektorn - tunnelbanan i Paris, pendeltågen RER och den statliga järnvägen SNCF. CGT har rykte om sig att vara den mest militanta av de stora fackliga federationerna. Ändå har den under ledning av Bernard Thibault rört sig åt höger men inte utan internt motstånd. Sedan Sarkozy blev president har Thibault flera gånger åkt till Elyséepalatset för vänskapliga diskussioner. CGT deltar dessutom helt och fullt i förhandlingar som kommer att leda till en ny arbetsmarknadslag, en lag som med stor säkerhet drastiskt kommer att minska arbetarnas rättigheter.
CGT-ledarnas långt ifrån kampberedda inställning till Sarkozy framgår tydligt i en välunderrättad artikel nyligen i dagstidningen Le Monde:
"Nicolas Sarkozy har upprätthållit goda förbindelser med Frederick Imbrecht, generalsekreterare för CGT inom energisektorn, med vilken han står på familjär fot och som han regelbundet öser beröm över." (26 november)
Hur kunde då de fackliga ledarna lyckas få strejken att spåra ur trots den ökade beslutsamheten och kampviljan hos deras medlemmar? För det första: istället för att förena alla arbetare som angrips mobiliserade de dem separat och i isolering. Efter en framgångsrik strejk och en dag med demonstrationer den 18 oktober förlängde järnvägsarbetarna sina aktioner under flera dagar. Men fackledarna fick tillbaka dem till arbetet med argumentet att de skulle "förbereda sina styrkor" för ännu en strejk och dag med massaktioner nästa månad.
Men federationerna gjorde återigen allt de kunde för att splittra sina krafter. Arbetarna vid järnvägen och i tunnelbanan skulle strejka den 14 november och resten av offentlig sektor den 20 november. Fackledarna hoppades att strejken vid järvägarna skulle ebba ut mellan dessa datum och därmed omintetgöra enade aktioner mellan olika sektorer. Istället förlängde järnvägsarbetarna, som dagligen fattade beslut vid stormöten, sin aktion. Studenter och gymnasister gick ut i ockupationer och strejker som protest mot Loi Precresse, en nyliberal reform av utbildningsväsendet.
Därför var den 20 november - aktionsdagen för arbetare i offentlig sektor, speciellt inom utbildning, post och telekommunikationer - den dag när de tre huvudsektorerna i kampen slutligen marscherade tillsammans. Demonstrationerna bestod av arbetare från järnvägarna och tunnelbanan, posten, gasverket och elverken, lärare och studenter och var en stor framgång: 700 000 i hela landet, med 80 000 i Paris. Vid demonstrationen i Paris höll CGT:s ordningsvakter med kraft isär ungdomarna och arbetarna. Fackföreningsledarna var från början helt emot "politiseringen" eller radikaliseringen av strejken och ville inte ha en upprepning av de framgångsrika protesterna mot CPE (lagen om försämringar av unga arbetares rättigheter) 2006.
Även innan strejkerna inleddes hade fackföreningsledarna redan signalerat att de var beredda att ge efter för Sarkozy. På tröskeln till strejken antydde Thibault för pressen att han skulle acceptera förhandlingar grupp för grupp och därmed effektivt desorganisera den enade aktionsfronten mot reformerna. Det verkar som om det ägde rum en kamp mellan Didier Le Reste, ledare för CGT:s järnvägsfack och CGT:s generalsekreterare Thibault. Le Reste stod under mycket starkare tryck från sina egna militanta medlemmar, liksom från den mindre men radikalare fackföreningen SUD. Thibault försökte 2005 (utan framgång) förhindra att federationen motsatte sig den nyliberala europeiska konstitutionen. Vid det tillfället besegrades han av Le Reste. Den här gången vann Thibault och ledde en delegation från CGT till arbetsminister Xavier Bertrand den 13 november.
Thibaults erbjudande uppfattades omedelbart av järnvägsarbetarna som ett knivhugg i ryggen. Deras ilska och misstro kom till starkt uttryck under demonstrationerna. Det var inte bara François Chereque, CFDT:s ledare, som jagades bort från demonstrationen i Paris av ursinniga arbetare utan även Thibault blev utvisslad på det stormöte vid SNCF där han talade. Demonstranterna ropade ursinnigt: "Sarkozy-Thibault - meme combat" (Sarkozy-Thibault samma kamp).
Sarkozy förstod snabbt att han behövde göra något för att rädda sin värdefullaste tillgång i arbetarnas led och anmärkte ironiskt nog: "Vi måste rädda menige Thibault". (Le Monde, 26/11)
Detta gjorde han genom att omedelbart erbjuda sig att inleda förhandlingar med facken. Alla federationerna förutom SUD tog chansen. SUD sade först att man inte skulle ansluta sig till förhandlingarna men ändrade sig sedan.
Dessa samtal kommer att pågå i en månad och avslutas först några dagar innan jul. Därmed blockeras varje försök att förnya kampen eller länka den till studenterna, lärarna eller arbetarna inom post och telekommunikationer.
Tack vare sina ledares uppenbara förräderi och i brist på centraliserade medel för att stoppa det, försvagades järnvägsarbetarnas moral och de följande dagarna röstade isolerade lokala stormöten, under dolt men starkt tryck från CGT, för att "skjuta upp" strejken.
De fackliga ledarna hyllade givetvis förhandlingarnas inledning som en stor framgång. Under tiden hyllade inte bara den franska högerpressen utan borgerliga media världen över Sarkozys seger som om den var deras egen.
Även om inget avtal som uppger pensionsrättigheterna ännu undertecknats har möjligheten till en förenad kamp, en kamp som gick framåt och växte i styrka, för tillfället förslösats. I oktober och november fanns möjligheten att besegra pensionsreformen, liksom arbetarna gjorde 1995 och återigen med CPE 2006. En massiv politisk kamp som kulminerade i en generalstrejk var helt och hållet möjlig. Men fackföreningarnas ledare var inte intresserade av denna möjlighet: tvärtom fruktade de den som pesten och gjorde allt de kunde för att förhindra den.
Var en generalstrejk mot Sarkozy ändå möjlig? Ja, det var den. Det element som saknades var en politisk kraft som kunde kämpa för den politiken på ett konsekvent sätt, ett revolutionärt parti med verkliga rötter i arbetarklassen. Ligue Communiste Révolutionnaire (LCR, fransk sektion av Fjärde Internationalen) begränsade sig, trots att de gör anspråk på att vara "100 procent vänster" och inriktade på massrörelser och social kamp, till att säga att "järnvägsarbetarna har inte besegrats" och "kampen fortsätter". Det som saknades var varje form av verklig och hörbar opposition mot CGT:s och de andra federationernas förräderi.
En korrekt politik skulle ha varit att utöver stormötena kämpa för arbetarnas självorganisering, för strejkkommittéer på lokal, regional och nationell nivå. De kunde ha brutit den fackliga byråkratins kontroll över rörelsen. Dessa organ för gräsrötterna skulle ha övertagit rätten inte bara att besluta om hur strejken skulle spridas, att besluta om dess mål, utan också att välja när och hur man skulle förhandla.
Framför allt skulle ett sådant parti ha betonat den politiska, klassomfattande karaktären av kampen mot Sarkozy: nödvändigheten att slå hela hans arbetarfientliga program i småbitar, störta hans regering och öppna vägen till arbetarklassens makt.
Att få igenom pensionsreformen är en tydlig seger för Sarkozy. Men det är emellertid inget strategiskt nederlag för den franska arbetarklassen. Detta är bara den första i en lång rad strider mot hans nyliberala dagordning. Sarkozys rätta ansikte står nu klart för alla och fackledarnas förräderi har också uppenbarat deras karaktär. De är ett hinder för arbetarnas seger. Järnvägsarbetarna har visat att det är möjligt att göra motstånd och för att göra det framgångsrikt måste arbetarna organisera sig demokratiskt underifrån. Arbetarnas förtrupp behöver bygga ett revolutionärt parti för att stoppa fler förräderier och för att leda kampen till seger.
Marc Lasalle
Workers Power (London) 321
Kampanjen Stoppa våldtäkterna
Fyrtio personer slöt upp och deltog i den demonstration i Sundbyberg centrum i måndags kväll som Kampanjen Stoppa Våldtäkterna anordnade. Demonstrationen anordnades med syfte att uppmärksamma det sexistiska rättsväsendets sätt att hantera det flertal anmälningar som inkommit gentemot en serievåldtäktsman boendes på orten och för att uttrycka solidaritet med mannens offer.
De samlade fick först lyssna på tre tal. Först upp var Maryam Ghasemi som representerade kampanjen. Hon berättade om bakgrunden till kampanjen, om vår solidaritet med våldtäktsmannens offer och om vår kritik mot rättsväsendet. Maryam förde också fram de krav som kampanjen ställer på samtyckeslagstiftning Hon avslutade med en uppmaning till alla att gå med i kampanjen för att göra den större och starkare.
Sedan var det dags för Leila Qaraee, representant för Kvinnors Nätverk, en organisation som jobbar aktivt med att stödja kvinnor som faller offer för mäns våld och som är specialiserade på att ta emot kvinnor med invandrarbakgrund. Leila kritiserade rättsväsendets ovilja att ta våldtagna kvinnor på allvar och krävde att samtliga våldtäktsanmälningar borde leda till åtal.
Sist ut var Gunnar Westin från Arbetarmakt. Gunnar talade om kampen mot våldtäkter och mäns våld mot kvinnor, och betonade det ansvar som män har i kampen mot sexismen. Han avslutade med att argumentera för behovet av antisexistisk kamp inom arbetarrörelsen och av en kämpande kvinnorörelse baserad på och ledd av arbetarklassens kvinnor. En sådan, fortsatte han, har en avgörande uppgift för att kunna bekämpa såväl det sexistiska rättsväsendet som det kapitalistiska samhälle som tjänar på upprätthållandet av kvinnoförtrycket.
Efter de tre talen ställde vi upp för en högljudd och kampinriktad marsch genom Sundbybergs centrum. Vi skanderade slagord som "Vad vill vi ha - kvinnofrid", "Stoppa våldtäktsmannen", och "Krossa kapitalismen - roten till sexismen". Demonstrationen passerade det företag som mannen äger, som var stängt för dagen. Vilket var synd då vi planerat att gå in och dela ut flygblad till anställda och besökare. Senare under kvällen lär några av demonstrationens deltagare ha gått tillbaka till platsen och klistrat upp plakat på rutorna.
Kampanjen Stoppa Våldtäkterna
http://stoppavaldtakterna.wordpress.com
Debatten om de papperslösas kamp
SAC:s organisering av papperslösa arbetare har gett upphov till kritik - det mest vildsinta angreppet torde vara det från Ung Vänsters förbundsledning, som hävdar att SAC ställer sig på moderaternas och arbetsköparnas sida och "organiserar blatterean".
Ung Vänster betonar kollektivavtalens betydelse och framhåller LO:s linje, som påstås vara att kräva att det blir lagligt för papperslösa att ta arbete, vilket i sin tur medför att de kan föra fram lönekrav retroaktivt. Ung Vänster glömmer dock att nämna att LO-ledningens linje inte innehåller kravet att de papperslösa ska få stanna i landet. LO:s Erland Olausson framhåller istället att skadeståndet och den retroaktiva lönen som de papperslösa med LO:s hjälp kan få kommer dem väl till pass om de skickas tillbaka dit de kom ifrån.
LO organiserar inte papperslösa, och Erland stödjer detta med argumentet att fackmedlemskap skulle göra dem offentliga, med ty medföljande risk för utvisning. Wanja Lundby Wedin själv förklarar att det inte går att organisera arbetare utan uppehållstillstånd, då det inte går att förhandla fram lagliga avtal för dem.
Den uppenbara lösningen - att kräva uppehållstillstånd för de papperslösa - nappar inte Erland på. En amnesti skulle enligt honom innebära att arbetsköparna uppmuntras att anställa fler papperslösa. LO-toppen fortsätter att kombinera internationalism med chauvinism på vanligt byråkratmanér. De organiserar alla arbetare som har fått uppehållstillstånd, de vill inte i onödan skicka "hem" folk och när de ändå skickas tillbaka kan de gärna få ett ordentligt plåster på såren. Men att kräva att alla arbetare ska få uppehållstillstånd, så långt tänker de inte gå. Har Ung Vänsters ledning missförstått LO:s hållning, eller varför ger de sken av att byråkraterna konsekvent kämpar för de papperslösa intressen?
En mera sansad kritik av SAC framfördes av Göte Kildén i Internationalen 29/11-07. Han har onekligen rätt när han betonar nödvändigheten av att försvara kollektivavtalen gentemot alla angrepp från arbetsköpare och borgare. Däremot saknas något i hans inlägg - hur ska vi hjälpa de papperslösa? För en socialist, och jag utgår från att Göte håller med, borde det vara en självklarhet att försvara rätten för alla länders arbetare att komma hit, samtidigt som vi ovillkorligt kräver att dessa ska omfattas av samma avtal som gäller för infödda svenskar.
Arbetare utan uppehållstillstånd utgör dock ett speciellt problem: så länge de inte har uppehållstillstånd kan vi inte kräva samma villkor för dem. Den uppenbara lösningen är att kräva uppehållstillstånd åt alla papperslösa, och att kräva att hela arbetarrörelsen med LO i spetsen med kraft för fram detta. All kritik från socialistiskt håll mot SAC:s arbete som inte betonar detta får en besk eftersmak. Och vad ska de papperslösa göra i väntan på uppehållstillstånd? Är det fel att de ska kunna arbeta alls? Gör SAC fel om de lyckas höja lönen från 35 till 75 kr/timme, istället för att tipsa snuten?
Kravet på uppehållstillstånd för de papperslösa måste vara en självklarhet för alla arbetar- och socialistiska organisationer. Likaså måste vi på alla sätt försvara arbetarnas kollektiva trygghetsnivåer. Däremot bör detta inte innebära att vi lämnar villkoren för de "illegala" arbetarna därhän. Även innan de har fått uppehållstillstånd är det bra att de organiseras av någon del av arbetarrörelsen, och det är bättre att de får 75 kr/timmen än 35. Att mobilisera papperslösa för sina intressen är inte bara bra för dem själva - att dra in ett potentiellt militant skikt i kampen kan vara välgörande för hela den svenska arbetarrörelsen.
Låt oss inte utmåla de papperslösa som hoten mot kollektivavtalen - vi bör ha full förståelse för att de har sökt sig till Sverige, vad de än har för personliga anledningar. Avslutningsvis bör socialister vara helt för att arbetsköparna tvingas betala retroaktiva löner och skadestånd för utnyttjande av billig arbetskraft - liksom konfiskering av egendom och fängelsestraff beroende på graden av brottet. Till skillnad från Erland Olausson vill vi dock inte ge detta som en avskedsgåva när de oönskade arbetarna kastas ur landet.
När de papperslösa har fått uppehållstillstånd eller åtminstone ett bättre jobb och en ny bostad som snuten inte känner till bör hans/hennes tidigare arbetsköpare krävas på vad de är skyldiga. Fram till dess kräver dock den elementära solidariteten att vi försvarar deras rätt till en dräglig tillvaro.
JHN
Salem 2007: Ungdomar i spetsen mot nazisterna
"Bara en sak kunde ha stoppat vår rörelse - om våra motståndare hade förstått dess principer och från första dagen hade krossat rörelsens kärna med den största brutalitet."
- Citat tillskrivet A. Hitler
Under lördagen den 8 december samlades återigen anti-fascister i Salem för att protestera och agera mot den nazistiska paraden, officiellt en "sorgemarsch" för att hedra en ung nasse som dödades i ett ungdomsbråk för sju år sedan. Enligt Motkrafts egna beräkningar deltog 1 250 i motdemonstrationen, arrangerad av Nätverket mot rasism, vilket i så fall är något fler än förra året. Flertalet var ungdomar. Detta trots att länsrätten tidigare under förra veckan försökte förbjuda alla demonstrationer som planerades i Salem. Det är ett gott tecken att denna skrämseltaktik inte tycks ha burit någon frukt. Om Motkrafts siffror stämmer betyder det att antifascisterna var fler än nazisterna, som enligt de flesta nyhetskällor samlade max runt 800-1 000 rasister.
Demonstrationen dominerades precis som tidigare av frihetliga grupper. SUF, AFA och RF var tongivande och hade medlemmar från olika håll i landet på plats. Omkring 150-200 danskar med rosa flaggor gjorde även de sitt för att sätta färg på demonstrationen. De frihetliga var dock inte ensamma på plats. I år fanns utöver REVOLUTION, som deltagit i Salem alla år då demonstrationer anordnats där, även Elevkampanjen på plats med egen banderoll. Ungsocialisternas flaggor syntes också i tåget.
Det var dock synd att inte fler vänstergrupper slöt upp, tyckte vi. Var fanns t.ex. Ungsocialisternas moderparti, Socialistiska Partiet? I deras tidning, Internationalen, uppmanade man till deltagande i Salem, men själva lyste de med sin frånvaro. Detsamma gäller de stalinistiska grupperingarna. Mest skandalöst var kanske att Ung Vänster (och Vänsterpartiet) återigen uteblev. Och värre ändå: De valde att delta i en mycket mindre antirasistisk demonstration i centrala Stockholm, som i sitt mobiliseringsmaterial överhuvudtaget inte nämnde att en av de största nazistiska manifestationerna i Norden ägde rum på samma dag. Den opportunistiska "tig ihjäl fascismen"-taktiken som större delen av den övriga vänstern sysslar med är en återvändsgränd.
Två undantag bland den vänster som valde att strunta i årets största nazistsammankomst var dock SSU-Malmö och Vänsterns Studentförbund - Stockholm, som deltog i motdemonstrationen. Fler lokalorganisationer, i UV och SSU, borde följa deras exempel, och fråga sig själva om ledningens vägran att konfrontera fascisternas terror verkligen är rätt väg att gå.
När nazister marscherar på gatorna är det en plikt för alla progressiva och inom vänstern att försöka mobilisera till motaktioner, göra motstånd och om möjligt stoppa dem. I valet mellan den reformistiska miniprotesten inne i sta'n, och den frihetligt betonade, konfrontativa motdemon i Salem, stod svaret klart för oss: Även om vi kritiserar delar av anarkisternas taktik, och starkt lyfter fram att kampen mot fascismen måste vara en masskamp, är Salem-demon den plats dit de mest militanta, mest beslutna aktivisterna och ungdomarna samlas.
Vi i REVOLUTION var i år inte lika aktiva i mobiliseringskampanjen som tidigare. Dels eftersom vi har arbetat med Septemberalliansens mobiliseringar, dels har vi involverat oss i Kampanjen Stoppa Våldtäkterna, vilket tagit tid och resurser. Trots det var vi fler än förra året som gick i REVOLUTION:s block. Vi var också bättre samordnade och mer förberedda på vad som skulle inträffa. Utöver medlemmar från Stockholm fanns kamrater från Katrineholm och Göteborg på plats och deltog.
Under samlingen innan demon sålde vi tidningar och delade flygblad (sammanlagt 800 stycken) inför antivåldtäktsdemon som Kampanjen Stoppa våldtäkterna anordnade på måndagen (läs mer om det i denna rapport). Sedan började vi ställa upp för demonstrationen. Med två megafoner till hands körde vårt block slagord mot fascism och kapitalism och för internationell solidaritet och klasskamp. Vi ledde också slagord mot USA:s imperialistiska krig i Irak, ett krig som resulterat i växande islamofobi, reaktionära vindar som också förstärker rasism och fascism.
Bland de många olika slagord som ekade i tåget hördes flera våldsromantiska och liknande paroller, om att misshandla nazister och så vidare. REVOLUTION delar naturligtvis idén om att en antifascistisk kamp också måste konfrontera fascisterna på gatorna, men i det här fallet tror vi att sådana slagord mer skrämmer bort potentiella medkämpar än peppar till kamp.
När tåget åter började närma sig Salems centrum sköts två lysraketer upp i luften. På denna givna signal bröt sig merparten av vår grupp tillsammans med några hundratal övriga ut ur demonstrationen. Syftet var att förhindra polisen från att bussa iväg folk vid demonstrationens slutpunkt. Kamrater i REVOLUTION återsamlades uppe på ett litet berg varifrån vi hade god utsikt. Vår grupp fick också sällskap av ett flertal andra. Efter att ha ätit och druckit begav vi oss ner mot centrumområdet. Civilsnutar hade vid det laget tagit sig upp på berget och börjat trakassera folk. Planen för oss var att efter en viss tidpunkt försöka ta oss till en av skolorna, där vi siktade på att möta upp med andra grupper som planerat ta sig dit. Vi skickade ut kamrater som kollade att det var fri väg från snuten och, då detta var fallet, gav vi oss sedan av i samlad trupp.
Vi tog oss så småningom till skolan, efter olika strapatser, och efter att ha skakat av oss polisen, som vid ett tillfälle fick korn på oss. Väl där var vi dock i stort sett ensamma. Ytterligare en grupp på omkring 20 personer hade också tagit sig dit, men det var allt. Vi beslöt oss för att bege oss närmare nazistdemonstrationen, som ännu inte börjat. Vi fortsatte sedan genom olika bostadsområden, ofta jagade av snuten, som med hjälp av värmekameror följde våra rörelser via helikopter. Det roliga slutade vid 17-tiden, då vår grupp fastnade vid en annan skola där polisen stängde in de flesta av oss. Vi var ändå sammantaget rätt nöjda vid det laget. Även om marschen inte stoppades, betydde de olika gruppernas aktiviteter i Salem att nazisterna fick stå och frysa ett par timmar längre än planerat, innan de kunde genomföra sin marsch med stor polisbevakning.
En försening av marschen är antagligen allt som går att uppnå med nuvarande taktik och förutsättningar. Det samlade intrycket är att polisen, som kallat in 500 extra snutar för att skydda nazistmarschen, inte hade några större svårigheter att på några timmar gripa flertalet av dem som deltog i smågruppsaktionerna. Små grupper av antifascister, som dessutom är dåligt samordnade i förhållande till varandras aktiviteter, kan inte komma särskilt mycket längre än till att störa ordningen för en begränsad tid.
Vi har också synpunkter på de metoder som vissa aktivister använde sig av. Den stenkastning som förekom mot brandmän som kallades in för att släcka mindre bränder och vädra ut en skola som träffats av en rökbomb, tillhörde bottennappen. Att låta ändamålet helga medlen måste inte betyda att allt taktiskt tänkande ersätts av dårskap. I princip skulle mycket värre attentat kunna legitimeras på samma vis.
Denna konfrontation visar på vissa anarkisters bristande insikt om behovet av att vinna arbetarrörelsen för den antifascistiska kampen. Antifascister måste tvärtom i varje situation försöka agera på ett sådant sätt att solidariteten mellan oss och arbetare stärks. Det gör den inte genom den typen av aktiviteter. Liknande kritik kan riktas mot vältandet av folks soptunnor i syfte att blockera vägar i radhusområden. Blockader kan naturligtvis vara nödvändiga, och man kan inte alltid göra alla boende i Salem nöjda när man under hetsjakt från snuten försöker stoppa en nazistdemonstration. Men aktivisterna måste försöka ta så stor hänsyn som möjligt. Alla handlingar som innebär förstörelse av boendes egendom måste övervägas noga. Tanklösa aktioner är ett uttryck för en antisocial politisk inställning som är utmärkande för aktivister som ser den nuvarande antirasistiska rörelsen som tillräcklig - trots att vi uppenbarligen är marginaliserade i samhället.
Den antifascistiska rörelsens mariginalisering är dock inget vi kan lösa enbart genom att ge efter för borgarnas hetspropaganda mot alla antirasister. De borgerliga partierna, som säger sig vara mot rasism och främlingsfientlighet, lyfter inte ett finger när nazister marscherar på gatorna. Helst skulle de vilja att ungdomarna i det här landet var lika passiva som dem. Deras "antifascism" är inte värd någonting. Media följde naturligtvis upp denna linje, och i allt från Dagens Nyheter till Aftonbladet skrevs upprörda rapporter där antifascister och nazister målades upp som likvärdiga "extremister". Folkmordsförespråkarnas och mördarnas marsch, som inte mötte protester från etablissemanget, beskrevs med en fin och oskyldig omskrivning som en "högerdemonstration".
Vi vet att borgarna inte är intresserade av antifascism. Vi vet att ledningen för Ung Vänster, ledningen för SSU, inte gör något för att konfrontera fascisterna i praktiken. Och vi vet att den rasistiska snuten, som försvarar de rika i samhället, inte kommer att göra det. Vi stödjer militanta aktioner mot fascismen. Direkt aktion av en minoritet kan i många lägen vara helt korrekt som ett sätt att slå mot våra fiender. Men detta års Salem, liksom förra, lär oss att vi med intensifierad kraft måste satsa mycket mer av arbetet på att försöka få med oss den organsierade arbetarrörelsen i de massaktioner som är nödvändiga om vi verkligen ska kunna stoppa fascismen.
Krossa fascismen, leve kommunismen!
REVOLUTION
2007-12-12
Hot om uteslutning i Kommunal
Bilbo Göransson, ungdomsansvarig i Kommunal sektion 28 hotas med uteslutning ur facket. Anledningen till detta är att han använde Kommunals resurser - i form av kopieringsapparaten och kuvert - och bifogade information om Septemberalliansens demonstration mot regeringen 18 september i ett utskick till sektionens unga medlemmar. Med andra ord använde han resurserna till just det de ska användas: försvara Kommunals och hela arbetarrörelsens medlemmars intressen genom att mobilisera till en protest mot regeringens arbetarfientliga politik. Styrelsen för Kommunal sektion 28 hade dessutom ställt sig bakom demonstrationen.
Om ledningen för Kommunal ens överväger att utesluta Bilbo bekräftar de bara vad socialister har hävdat länge: den fackliga ledningen utgörs av byråkrater som är intresserade av sina positioner och höga löner, och de tänker inte riskera dessa genom att tillåta någon oberoende medlemsaktivitet.
Istället för att stödja mobiliseringen mot regeringens högerpolitik ska nu Kommunals förbundsstyrelse utreda om de på lösa grunder kan utesluta de medlemmar som försökt organisera någon kamp. Om Bilbo utesluts visar de, tydligare än några argument i nyhetsbrevet kunnat göra, att de fackliga byråkraterna är ett absolut hinder för all demokrati och kamp inom facket. För att rädda sina organisationer måste fackmedlemmarna organisera sig för att slänga ut byråkraterna, och ersätta dem med en kampinriktad ledning som utan några privilegier har som sin uppgift att mobilisera mot alla angrepp som riktas mot arbetarna - vare sig angreppen kommer från arbetsköparna eller från regeringen.
Vi ställer oss helt bakom den protest mot hoten som gruvfacken i norr antagit och uppmanar alla att föreslå liknande uttalanden i sina fack. Uttalandet följer nedan.
Vi kräver att Kommunal omedelbart avbryter sin skandalösa utredning!
Vi kräver att Kommunal omedelbart avbryter sin skandalösa utredning om att utesluta Bilbo Göransson, ungdomsansvarig i Kommunal sektion 28 i Stockholm. Bilbo Göransson tog i våras intiativ till ett fackligt upprop för en LO-ledd massprotest mot högerpolitiken och var sedan en av dem som startade Septemberalliansen, ett gräsrotsinitativ som den 18 september samlade 5-6000 till en stor demonstration i Stockholm på dagen för riksdagens öppnande. För det förtjänar han uppskattning, inte uteslutningskrav.
Kommunal Stockholms läns ledning valde tyvärr att motarbeta demonstrationen trots starkt stöd i flera sektioner. Och nu ska Kommunals förbundsstyrelse i januari ta ställning till om Bilbo Göransson ska uteslutas för att ha använt fackets kuvert och kopieringsapparat för att bifoga information om demonstrationen den 18 september i ett utskick till sektionens ungdomar. Att denna anklagelse framförs som grund för uteslutningskrav, trots att styrelsen i Kommunal sektion 28 sagt ja till en mobilisering, är fullständigt absurt.
Begäran om uteslutning kommer från samme SSU:are i Stockholm som gjort sig beryktad för att i en blogg ha angripit alla de som samlades till en stor antivåldsprotest efter mordet på Riccardo och som kallat Stockholms Citys chefredaktör nazist.
Det är upprörande att Kommunals ledning på sådana grunder kan använda fackets resurser till maktspråk mot en ung fackligt aktiv som gjort sitt allra bästa både i sitt reguljära fackliga arbete och i försöken att sätta fart på protesterna mot den arbetarfientliga högerregeringen. Demonstrationen den 18 september bidrog verksamt till opinionsbildningen mot högerregeringen runt årsdagen av dess valseger.
Vi kräver:
- Stoppa omedelbart den destruktiva utredningen om uteslutning av Bilbo Göransson.
- Kommunal och hela fackföreningsrörelsen måste använda hela sin förenade styrka till att slå tillbaka mot högerregeringen. Fackföreningar är och skall vara Kamporganisationer, glöm aldrig detta!!
Fackliga hälsningar,
Tomas Nilsson
ordförande/Gruv 4:an
Harry Rantakyrö
ordförande/Gruv 12:an
Arbetarmakt på Stockholms filmfestival
Bara för att Arbetarmakt har den svenska vänsterns bästa politiska och historiska analyser försummar vi minsann inte kulturen. När årets filmfestival gick av stapeln var vi naturligtvis på plats.
The war on democracy
Dokumentär av John Pilger. Filmen behandlar USA:s interventioner i Latinamerika, och med hjälp av ögonvittnen, öppenhjärtiga CIA-agenter, kalla fakta samt en och annan person som på grund av klassintressen eller "USA:s nationella intressen" helt väljer att bortse från verkligheten, får vi många intressanta inblickar. Dokumentären är ungefär vad man väntar sig av Pilger. Vi får historien om Pinochets kupp i Chile 1973, och om dagens formella demokrati med de fattigas maktlöshet - komplett med en självgod amerikansk tjänsteman som till publikens munterhet hävdar att de som kom i kläm när Pinochet räddade landet på sin höjd kan räknas i några hundra, och att Amnesty International är del i en konspiration för att förvränga verkligheten. Vidare får tittaren en kort genomgång av hur den folkvalde, försiktigt reforminriktade Arbenz i Guatemala störtades i en CIA-dirigerad kupp 1954, med årtiondens inbördeskrig som följd, liksom om hur nunnor och andra civila mördades i El Salvador med benäget bistånd av liberalernas älskling Reagan.
Mest utrymme ges åt Venezuela. Det är förstås både intressant och glädjande att se den gamla fattiga tanten som äntligen får möjlighet att lära sig läsa, andra exempel på de sociala framstegen i landet, liksom det vettlösa hatet från Venezuelas överklass, nu när deras position är hotad. Pilger intervjuar en kapitalist som förklarar att det är precis som i Ryssland under revolutionen. Pilger framhåller, märkbart road, att varken snubbens lyxlägenhet eller hans fabriker har några revolutionära massor som dunkar på dörren, men borgaren ger ingen närmare utläggning om sina historiska analogier. Vidare får vi se exempel från de privata tevekanalerna, som trots den censur som folkpartister upptäcker så lätt så fort någons vinster är hotade får fortsätta med sina lögnaktiga sändningar där Chávez anklagas för att vara bland annat nazist. Vi får också en redogörelse för kuppförsöket 2002, där Chávez räddades av lojala delar av armén och en massiv folklig mobilisering.
Det är just den massiva folkliga mobiliseringen, i Chile, Venezuela och Bolivia med flera länder som Pilger vill göra till huvudperson i filmen. Tyvärr, men kanske inte förvånande, leder detta till en okritisk skildring av Chávez, som får förklara att hans enda mål är att göra allt för folket. Pilger är som alltid en effektiv och skoningslös kritiker av imperialismen, men vad gäller att föra fram ett program för kampen har han mindre att säga - bortsett från att vara för folkets kamp. Detta är dock ingen anledning att inte se filmen. Den är informativ, och inte minst underhållande, som när överklasstanten förnekar tortyr i Pinochets fängelser med orden: "varför tortera när man kan döda dem?"
Kritik mot Chávez från socialistiskt håll kan man läsa någon annanstans. Pilger själv nöjer sig med att avsluta med att om Chávez skulle avvika från att försvara de fattigas intressen är det nog från dem det främsta hotet mot honom kommer.
Välkommen till Hebron
I denna svenskproducerade dokumentär (kommer på SVT inom kort sägs det) får vi följa 17-åriga Leila i Hebron - en stad vars 150 000 palestinier på grund av 500 bosättare lever under militär ockupation. Leila bor dessutom i en del av Hebron som helt domineras av bosättare - som gärna vill ha bort alla araber från grannskapet. På väg till skolan varje dag måste de palestinska barnen, inklusive de yngsta, passera den militära spärren och få sina väskor kontrollerade av soldater med automatvapen. Mest chockerande är dock bosättarnas rasism. Leila och de andra barnen, som förståeligt nog går till skolan i grupp, passerar varje dag bosättarglinen som skriker "Slakta araberna" och kastar sten - utan att varken deras föräldrar eller soldaterna anstränger sig så hårt för att ingripa. Palestinier som bor granne med bosättare får ständigt stenar, flaskor och sopor kastade på huset. Terje Carlsson som har gjort filmen gör inte anspråk på att skildra hela verkligheten, utan nöjer sig med att skildra just dessa människors vardag. Men utan tvekan kommer många folkpartister att upprört utbrista "ensidig propaganda!" när bosättarnas barn med sina föräldrars stöd så öppet får komma till tals. Vi andra tycker att filmen är väldigt intressant.
La zona
I en priviligerad del av Mexico City har de välbärgade fått skapa en egen zon, omgärdad av taggtråd, med egna vakter och dit snuten inte får åka utan särskilt tillstånd. En nedblåst reklampelare ger några fattiga ungdomar möjlighet att ta sig in och sno lite av de rikas tillgångar. De ertappas av en beväpnad kvinna, och i tumultet som uppstår dödas hon, två av de fattiga pojkarna samt en säkerhetsvakt. Zonens ledande invånare vill inte ha några problem utan bestämmer sig för att tysta ner händelsen - vilket innebär att forsla bort liken samt spåra upp och röja undan den återstående besökaren, som själv bara försöker ta sig ut ur den hårt bevakade zonen. Väldigt välspelad och spännande film, och som marxist får man som extra bonus ett strålande exempel på att autonomi kan ha ett reaktionärt likaväl som ett progressivt innehåll.
Persepolis
Tecknat, självbiografiskt om en iransk flickas uppväxt, från störtandet av shahens diktatur, till mullornas maktövertagande och hennes exil. Både lärorik, gripande och inte minst rolig. Speciellt nu när de USA:s konservativa gärna vill bomba Iran är det närmast en plikt att se den.
4 månader, 3 veckor och 2 veckor
Årets vinnare av filmfestivalen högsta pris, bronshästen, liksom av guldpalmen i Cannes. Rumänsk film om ung kvinna som under Ceausescus diktatur ska genomgå en abort - vilket var strängt förbjudet. Mycket välspelad och stark film, dessutom spännande, trots det till synes låga tempot. Dock kan jag inte låta bli att störa mig lite på alla recensenter som går igång på det faktum att filmen handlar om en östeuropeisk diktatur, och ser som sin plikt att därför betona det så mycket som möjligt. Naturligtvis har jag inte mycket till övers för de styrande i det stalinistiska Rumänien, och jag blir inte speciellt upprörd över paret Ceausescus snöpliga slut under julhelgen 1989. Men regissören hade knappast några ambitioner att ge en heltäckande skildring av diktaturen, och brist på märkesvaror, legitimationstvång och otrevliga receptionister i all ära - det absolut största problemet för filmens huvudpersoner var totalförbudet och de absurt stränga straffen för aborter. Och det förtjänar att framhållas: hotet mot aborträtten idag kommer knappast från stalinistiskt håll, utan ifrån högern, från nykonservativa och religiösa fundamentalister
An American crime
Om ni vill se en riktigt obehaglig film, som dessvärre bygger på en sann historia kan An American crime rekommenderas. Ett par med viljan att rädda sitt äktenskap, men med lite mindre omdöme bestämmer sig för att frun ska följa med sin man på turné med cirkusen han jobbar på. De ser det som en bra idé att lämna de båda döttrarna i de lägre tonåren hos en kvinna de inte känner mot en månatlig ersättning. Kvinnan visar sig dock vara psykiskt störd, vilket i synnerhet den ena av de bortlämnade flickorna får erfara. Som extra bonus efter det avsedda lidande som filmen skänker tittaren har ni chansen att överglänsa Svenska dagbaldets recensent, som inte förstod slutet på filmen.
REC
Välgjord och obehaglig spansk skräckfilm som bjuder på både action, spänning och ett av de senaste årens bästa rysarupplösningar att mysa åt i veckor efteråt. Eller få nattsömnen förstörd av, individuell variation kan förekomma.
Under the bombs
Välspelat och gripande när kvinna efter Israels krig sommaren 2006 återvänder till södra Libanon för att leta efter sin son som för tillfället bodde hos hennes syster.
Jack Brooks, Monster Slayer
Robert Englund (Freddy Krueger, duh!) i högform råkar hitta ett demonhjärta, och förvandlas till årets schysstaste monster. Tur då att en av hans elever på kvällskursen är den motvillige Jack Brooks, som har varit våldsbenägen sen hans familj dödades av ett odjur när han var liten. Att åter stöta på monster kanaliserar hans aggressivitet i mer konstruktiva banor. De som inte gillar splatter kanske bör hitta en annan film, vi andra har roligt.
Mister Lonely
För alla som är sugna på att ödsla tid och pengar på en pretentiös och tråkig uppvisning i sugighet kan Mister Lonely rekommenderas. Alla andra gör bäst i att hitta på nåt annat.
JHN
|
