Innehåll
Den bolivianska revolutionen hotad
Kärnan i konflikten i Bolivia kan i korthet sammanfattas så här:
Landets nuvarande president, Evo Morales, vill genom sociala och ekonomiska reformer skapa förutsättningar för att sammanföra städerna och landsbygden i ett välfärdsprojekt som syftar till att i viss utsträckning motverka effekterna av den nyliberala offensiven från Bolivias härskande klass.
Morales är ingen socialist. Han skulle kunna beskrivas som en sorts socialdemokratisk politiker av populistiskt och reformistiskt snitt. Han har återkommande betonat att hans politik inte hotar privategendomen och kapitalismen.
Den härskande klassen, bestående av kapitalister och storgodsägare, allierade med imperialistiskt kapital, vill till skillnad från Morales fortsätta att driva på den nyliberala offensiven, vars innehåll innebär fortsatta privatiseringar, avregleringar och näst intill obegränsad utsugning av Bolivias fattiga massor. De ser varje reformförslag, hur urvattnat det än är, som ett slag mot sina intressen. Deras kompakta förakt och motstånd mot Morales regering förklaras därtill av att denne stödjer sig på den massrörelse som under de senaste åren avsatt samtliga av den härskande klassens egna presidenter genom radikala massaktioner.
Arbetarna och de fattiga massorna å andra sidan, är ofta öppet kritiska mot Morales då denne inte går tillräckligt långt för att råda bot på de omfattande behoven i Latinamerikas fattigaste land, där över en tredjedel av befolkningen lever under fattigdomsgränsen.
Bakgrunden till den nuvarande konflikten
Konflikten - som ytterst alltså bottnar i en oförsonlig motsättning mellan den härskande klassen och arbetarna och de förtryckta massorna - har en lång historia. Bolivia genomlevde revolutionära kampuppsving och omfattande mobiliseringar på 1950-, 70- och 80-talen. Efter en revolutionär period åren 1982-86 följde en omfattande nyliberal offensiv som möjliggjordes efter de nederlag som åsamkats vänstern.
Kort in på det nya seklet bröt återigen omfattande kamp ut mot privatiseringen av vattnet i det s.k. "vattenkriget" i Cochabamba år 2000. Staden blev ett slagfält när tiotusentals protesterande arbetare drabbade samman med polis och militär. Kampen ledde till en seger för arbetarna och det amerikanska storföretaget Bechtel förlorade kontraktet.
Sedan följde "gaskriget" i september 2003. Under en månad pågick strejker, vägblockader och massdemonstrationer mot den sittande regeringens planer på att rea ut landets naturgas till ett antal storbolag, där bl.a. British Gas och British Petroleum ingick. Sammandrabbningarna ledde till över 70 döda och hundratals skadade. Men återigen blev det seger. Den kom efter att gruvarbetarna organiserade en marsch genom landet till huvudstaden La Paz, vilket resulterade i den största demonstrationen i landets historia. Den sittande presidenten, Sanchez de Lozada, packade väskorna och flydde till USA!
Efter att ytterligare en nyliberal president, Carlos Mesa, på populistiskt manér försökt inkorporera rörelsen i högerns nyliberala projekt kom nästa revolutionära uppsving - i juni 2005. Återigen gick massrörelsen ut i dramatiska strejker, blockader och massdemonstrationer för att avsätta Mesa. Det blev ytterligare en stor seger. Det var denna rörelse, som inspirerat massorna till kamp även i de omkringliggande länderna, som sedan valde Evo Morales, ledare för Rörelsen för Socialism (MAS), till president.
Evo Morales kommer till makten
Evo Morales och hans parti MAS hade stora förväntningar på sig vid makttillträdet. Morales sade sig vilja bygga en regering baserad på de sociala rörelserna och föra en radikal reformpolitik. Hans bakgrund som representant för ursprungsbefolkningen gav honom också ett sken av att vara en typisk representant för rörelsen.
I själva verket hade han en långt mer moderat agenda än de revolutionära massorna. Hans parti MAS var och är en sorts folkfrontsparti. Med folkfront menar marxister en koalition som inkorporerar både vänsterkrafter och borgerliga krafter. Resultatet blir alltid en politik som kompromissar med de borgerliga krafterna - annars spricker fronten. MAS har flera kopplingar till de sociala rörelserna men inkorporerar inom sig även renodlat småborgerliga och borgerliga krafter, särskilt på ledande nivåer. Partiet är väl integrerat i den borgerliga statsapparaten och är helt inställt på att arbeta inom dessa strukturer.
Morales gick tidigt ut och uppmanade till ett avblåsande av strejkerna och masskampen. Han motsatte sig kravet på en nationalisering av naturgasen och förespråkade istället högre beskattning. Men just det faktum att Morales ändå stödde sig på rörelsen, och avsåg att bedriva en politik som åtminstone i vissa avseenden ville söka kompromisser åt vänster, förklarar det kompakta motståndet från Bolivias borgerlighet.
Otillräckliga reformer
När Morales i maj 2006, knappt ett år efter makttillträdet, proklamerade att tiden nu var inne för Bolivia att ta kontrollen över sina naturresurser var det en ännu mer urvattnad version av ursprungsförslaget som låg på bordet. Morales nöjde sig med att tvinga de multinationella företagen att sälja nyckeldelar till den bolivianska staten, och att höja skatterna för utnyttjandet av gasfälten, men fastslog också att de multinationella bolagen "hade rätt" att göra vinster, bara dessa låg på en "vettig nivå". Den fackliga federationen COB anklagade honom i samband med detta för att ha svikit "oktoberagendan", vilket syftade på kravet om fullständig nationalisering som formulerades av rörelsen 2003. Morales å andra sidan var angelägen om att ställa sig in hos och lugna Bolivias elit. På ett möte med företagsledare i Santa Cruz tidigare samma år hade han bedyrat att "[d]enna regering garanterar rätten till privata investeringar... vi ber bara om att dessa profiter ska ge vinst till entreprenörerna och till den bolivianska staten."
Morales uttryckte talande nog i en intervju med BBC att han kände sig "fångad av nyliberalernas lagar". Samtidigt ville han lugna sin massbas. Han bad dem att vänta på den konstituerande församling som skulle ge honom möjligheten att driva igenom lagar som stöder de fattiga. Han konstaterade: "I valet förra året tog vi bara regeringen - med den konstituerande församlingen vill vi ta den politiska makten".
Det är genomförandet av den konstituerande församlingen, i sig ett gammalt krav som restes redan under vattenkriget, och Morales genomdrivande av en ny konstitution inom denna som lett till de senaste sammandrabbningarna med högeroppositionen. Val av delegater till denna församling genomfördes under juli 2006 och församlingen tog vid i augusti förra året. Den pågick med vissa avbrott in i december. Vilket var resultatet?
Den nya konstitutionen
Om Morales med församlingen avsåg att skapa en konstitution som skulle ge de sociala rörelserna "den politiska makten", så var det en starkt begränsad makt han syftade på - helt inom ramarna för den ordning som Morales sedan länge accepterat. De fattiga folkmassor som drömde om att församlingen skulle vara ett led i upprättandet av en radikalt annorlunda ordning fick återigen se sig svikna av Morales. Han och MAS kapitulerade tidigt under förberedelsernas gång inför högerns krav på att inget parti skulle kunna ha fler än två tredjedelar av delegaterna. Han gick också med på att underordna alla viktiga beslut folkomröstningar där två tredjedels majoritet krävs. För högern innebar dessa åtgärder viktiga verktyg för att sabotera Morales och MAS reformprojekt. Åtgärderna innebar också att församlingens delegater dominerades av representanter för de olika mer eller mindre borgerliga partierna och att processen kom att präglas av försök till kompromisser mellan höger- och vänsterkrafter.
Utformningen av konstitutionen avspeglade församlingens otillräcklighet som ett tänkt vapen i händerna på de förtryckta. Konstitutionen ger förvisso staten ökad makt över naturresurser och ekonomin. Men det handlar fortfarande inte om någon fullständig kontroll, de privata bolagen lämnas fortfarande med en avgörande makt. Konstitutionen utökar självstyret för ursprungsbefolkningen, som genomlevt århundraden av rasistiskt förtryck från centralmakten. Men dess sammanlagda karaktär innebär att även dessa åtgärder infogas i Morales inomkapitalistiska reformprojekt - med tydliga begränsningar. Den ger t.ex. inget tillfredsställande svar på den brännande frågan om behovet av en verklig omfördelning av jordegendomarna. Förvisso innehåller den en paragraf som lagstadgad om en begränsning av de största jordegendomarna till 100 000 hektar, vilket förvisso skulle påverka de allra största jordegendomarna. Men godsägarnas omfattande makt, en källa till ett utbrett socialt och ekonomiskt förtryck mot ursprungsbefolkningarna, lämnas i övrigt orörd.
Konstitutionen fastslår slutligen i en artikel att man strävar efter en "blandekonomi" - privategendomen ska skyddas som tidigare. De sista veckorna av förhandlingar begränsades till den inte helt oviktiga men i sammanhanget rätt symboliska frågan om huruvida La Paz (där parlamentet är baserat) eller Sucre (där rättsväsendet har sin bas, och tillika den stad där högern har sitt starkaste fäste) ska vara huvudstad. De revolutionära krafter som ursprungligen kämpat för församlingen såg denna förvandlas till något som alltmer antog formen av det korrupta borgerliga system som församlingen skulle avskaffa. Desillusioneringen och besvikelsen beskrivs av olika källor som omfattande.
Högern revolterar
Trots att konstitutionen alltså inte innebär att de härskande klassernas makt på något avgörande sätt hotas har de vänt taggarna utåt. Högern, som länge rest högljudda krav på separation för de rika östliga provinserna (som står för två tredjedelar av landets BNP), fick extra vatten på kvarnen då kongressen i november beslutade om ett nytt pensionssystem. Detta syftade till att ge landets fattigpensionärer, som ofta lever i utpräglad misär, 26 dollar i månaden. Det var givetvis frågan om finansieringen som ledde till ilskan, de 215 miljoner dollar som systemet ska kosta årligen ska tas från delstatsdepartementens inkomster från gasindustrin.
Deklarerandet av motstånd mot "statens utsugning av delstatsdepartementen" och andra förevändningar föranledde till sist högern att bojkotta församlingen. Samtidigt gick dess stödtrupper ut på Sucres gator för att angripa sina politiska motståndare. Fyra döda blev resultatet av dessa sammandrabbningar. Församlingen, vars ursprungliga 255 delegater tills dess haft mycket svårt att komma överens i några av de mer avgörande frågorna, fick till slut, berövad sina mer uttalade högerkrafter, avsluta proceduren i ett militärläger i Oruro den 9 december.
Efter att MAS på detta sätt fick igenom sitt förslag, som alltså måste godkännas via en folkomröstning där den måste vinna två tredjedelars majoritet, utropade högerledare i Santa Cruz autonomi gentemot centralregeringen den 15 december. Man annonserade att en självständig polisstyrka skulle byggas upp och att särskilda ID-kort för Santa Cruz skulle börja tryckas, samt att man avsåg att upprätta en tevestation. MAS svarade godtroget med att visa kompromissvilja och vädjade om förhandlingar. Detta stoppade inte guvernörerna i de fyra östliga provinser där högern och dess parti PODEMOS har sina starkaste stödjepunkter (Santa Cruz, Beni, Pando och Tarija) från att i symboliska ceremonier kasta förslaget i papperskorgen. Inbördeskriget tycktes närma sig i rask takt.
Högerns våldsamma kampanj
De härskande klassernas benägenhet att gå till våldsamma angrepp mot vänstern är inget nytt i Bolivia. Men 2007 bevittnade en kvalitativ upptrappning av angreppen. Från att ha lidit av sviktande självförtroende, och ställda inför de omfattande massmobiliseringarna och kampviljan från arbetarna och de förtryckta under de senaste åren, har nu högern, under Morales mandatperiod, börjat återhämta sig på allvar. Slaget i Cochabamba runt förra årsskiftet, då den halvfascistiska ungdomsorganisationen "Ungdom för demokrati" mobiliserades av en högerguvernör för att slå tillbaka protester från arbetarna och de fattiga, markerade en kvalitativ förändring av konfrontationsnivån.
I Santa Cruz har "Cruzenistiska Ungdomsförbundet", som består av vältränade steroidstinna unga slagskämpar hämtade ur fotbollshuliganmiljöer, flera gånger använts för att backa upp högerns mobiliseringar med våldsamma och ytterst brutala angrepp som riktats mot vänstern och de sociala rörelserna. Dessa har marscherat sida vid sida med reaktionära skikt ur medelklassen, som av olika skäl upplever sin ställning som hotad av Morales regering. Kombinerat med detta har högern upprättat olika former av paramilitära styrkor på landsbygden, med namn som "Kommittén för försvar av jorden", som gått till angrepp mot fattigböndernas jordockupationer och dödat ett flertal. Bondeorganisationer, fackföreningar och andra organ för de sociala rörelserna har varit återkommande måltavlor för dessa krafter. Högerns slagord är ofta av utpräglad rasistisk karaktär, där ursprungsbefolkningarna beskrivs som "horder från bergen" som den ljushyade mer välbeställda minoriteten måste försvara sig emot.
Ny kompromiss - men hur länge varar den?
I nuläget tycks alltså Morales och MAS ha uppnått någon form av kompromiss med högern. Under trycket från de krafter som vill undvika splittring av landet lyckades man forcera fram ett möte med de upproriska guvernörerna den 7 januari. På mötet koncentrerade sig Morales på att informera om de relativt positiva tillväxtsiffror som Bolivia haft under hans regeringsperiod. Morales har nyligen slutit avtal med regeringarna i Brasilien och Chile om investeringar i infrastruktur (utbyggnad av motorvägar) och om utveckling av gassektorn. Han har också förhandlat med sydkoreanska och kinesiska företag som vill ha del av Bolivias gruvnäring. Högerguvernörerna är dock inte lättimponerade. Mötet, som skulle diskutera hur landets enhet ska bevaras, konstitutionens legitimitet mm, verkade inte komma fram till något av verklig betydelse. Det enda man kunde enas om var att fortsätta diskussionerna. Den diplomatiska tonen som färgade mötet till trots - det finns inget som talar för att grundvalarna för de hårda motsättningarna skulle ha förändrats.
Slå tillbaka kontrarevolutionen!
Det är tydligt att den härskande klassen, huvudsakligen baserad i de östliga provinserna i landet, är beredda att splittra landet som en del i att försvara sina privilegier. 2007 har sett en omfattande polarisering på båda sidor. Det är helt uppenbart att uppladdningen fortgår i bakgrunden.
Det avgörande problemet med Morales vid makten är att denne inte förmår att gå in i en avgörande strid med kontrarevolutionens krafter. Detta betyder att högern, med USA-imperialismen i ryggen, ges tid att samla kraft för att i ett gynnsamt läge gå på offensiven. Samtidigt betyder Morales politik, som bland arbetarna och de fattiga syftar till att sprida illusionen att det är möjligt med en fredlig revolution, ett avväpnande av det motstånd som måste till för att stoppa högerns planer.
Arbetarklassen och de sociala rörelserna i Bolivia är långt ifrån slagna. Massmobiliseringarna det senaste året och beredskapen till kompromisslös kamp är utan tvekan det som håller tillbaka högern. Gruvarbetarna, som återkommande tagit till dynamit för att försvara sina aktioner och strejker, marscherar i dess spets. Det är ur arbetarklassens och de förtrycktas massrörelse som ett alternativ till Morales kompromisspolitik kan växa fram. Vi har under de senaste åren sett tendenser till självständig organisering i strukturer som påminner om de sovjeter som förde den ryska arbetarklassen till makten 1917. Längst har organiseringen gått i El Alto, en förstad till La Paz, där en rådsstruktur baserad på direktdemokratiska grannskapskommittéer (som kallas Fejuve) växt fram som en direkt konkurrerande form av maktutövning gentemot den borgerliga statsapparaten. Sådana organ måste spridas och bli centrum för organiserandet av kampen på en nationell nivå. De sociala massrörelserna i Bolivia de senaste åren visat att detta, och att revolutionen är fullt möjlig - att det går att segra.
Det som dock saknas i Bolivia är ett revolutionärt parti, baserat på de revolutionära massorna, som kämpar för att rörelsen ska ta makten. Att bygga ett sådant parti, med ett revolutionärt ledarskap som kämpar för förverkligandet av ett socialistiskt program, ett parti som inte duckar för att säga sanningen om den borgerliga statens karaktär och behovet att krossa denna stat, som inte hymlar om nödvändigheten av att ersätta denna korrupta stat med en arbetarnas och de förtrycktas rådsmakt - understödd av ett folk i vapen, detta är en absolut nödvändighet om den bolivianska revolutionen slutgiltigt ska segra.
Avsaknaden av ett revolutionärt parti, som är ett problem som återkommande tagits upp av bl.a. ledarna för den fackliga federationen COB, får dock inte förhindra revolutionära krafter från att här och nu ställa krav på Morales regering - och även på de ledare som stödjer honom i arbetarnas och de förtrycktas massorganisationer, i El Altos Fejuve mm - att gå på offensiven. Försvaret av revolutionen kräver ett avväpnande av högerns kontrarevolutionära krafter. Pålitliga enheter inom den bolivianska armén måste sättas in och ges uppgiften att avväpna och upplösa dessa grupper, som förr eller senare annars kommer att användas som spjutspetsar för att krossa revolutionen. Opålitliga officerare och generaler med kopplingar till högern måste omedelbart avlägsnas från sina uppgifter. Arbetarklassen och de förtrycktas rörelse måste samtidigt beväpnas och tränas för att kunna försvara sin revolution. Detta är en omedelbar uppgift. Ingen mer tid åt kontrarevolutionärerna - förbered för strid!
Kommunister och progressiva människor i hela världen har nu ett särskilt ansvar att visa solidaritet med Bolivias kämpande massor. Ett nederlag för den bolivianska revolutionen skulle vara ett nederlag för alla progressiva krafter och på kort sikt innebära ett hårt slag mot de radikaliserade massorna i Latinamerika. En seger skulle dock ge en skjuts framåt och inspirera till intensifierad kamp mot det kapitalistiska system som i och med sin obönhörliga jakt på profit och sina återkommande krig driver mänskligheten mot avgrunden. Det är en seger värd att kämpa för.
Gunnar Westin
Ska vi försvara Iran mot imperialistiska angrepp?
Följande polemiska artikel från våra brittiska kamraters tidning riktar sig mot grupper och individer som inte har samma aktualitet här som i Storbritannien. Men deras argument finns företrädda även här, inte minst i den exiliranska vänstern.
Bushs administration nöjer sig inte med den katastrof som tillfogats Irak och Afghanistan och har nu börjat slå på krigstrummorna igen - och hotar med angrepp på Iran. På samma sätt som Saddam Husseins Irak påstods ha "massförstörelsevapen", får vi nu med samma tvivelaktiga övertygelse höra att Iran måste angripas eftersom landet utvecklar kärnvapenkapacitet. Det hyckleri med vilket George Bush och hans allierade behandlar dessa frågor upphör aldrig att förvåna. Det är inte bara det att de tycks glömma att de själva har omfattande arsenaler med kärnvapen, de tycks också upptäcka nyare och radikalare politik när krigstrummorna börjar höras: motståndaren till aborträtten George Bush upptäcker exempelvis plötsligt sin passion för kvinnors rättigheter.
Hela USA:s utrikespolitik och dess hot mot Iran bestäms inte av en önskan att ständigt kämpa för demokratiska fri- och rättigheter. Om det var så, skulle USA inte vara hårdnackade anhängare av Israel och dess terroriserande av palestinierna, inte stöda den reaktionära teokratin i Saudiarabien eller militärregimen i Pakistan.
Nej, USA:s utrikespolitik drivs av dess känsla för strategiska, geopolitiska intressen. När USA invaderade Irak och Afghanistan var det utifrån den strategiska kalkylen att invasionerna, om de lyckades, skulle kunna upprätta lojala lydregimer i en del av världen som blivit känd för sitt motstånd mot Pax Americana och samtidigt kunna kontrollera oljan. Dess ledande intellektuella hävdade att detta kunde garantera "amerikanskt ledarskap" i världen under åtminstone de närmaste 50 åren. Frågan är då: om vi motsätter oss USA:s motiv - olja, makt och profiter - ska vi kämpa för USA:s nederlag i dessa krig?
Revolutionärer säger utan att tveka "ja". USA:s handlingar handlar inte bara om val av reaktionär politik utan om det system vi lever i - imperialismen. Imperialismen är inte bara den ena statens dominans över en annan stat; den är det kapitalistiska världssystemets nuvarande stadium. Stora industri- och försäljningsföretag - som Siemens, Citigroup, HSBC, Halliburton, BP, Toyota, Wal-Mart - dominerar de globala marknaderna. Deras intressen bevakas av stormakternas militära, diplomatiska och politiska makt. Detta leder till en systematisk uppdelning av världen mellan imperialistiska stater och deras bolag, som tillsammans dominerar och exploaterar halvkoloniala länder vars självständighet mer finns på papperet än i verkligheten. Under det tjugoförsta århundradet har omfattande slag utdelats mot USA:s ockupationer på Iraks och Afghanistans slagfält. Det är inte bara segrar i kampen för att befria dessa stater utan för alla som lider av förtryck och utsugning under det imperialistiska världssystemet.
Politiska misstag
Alliance for Workers' Liberty (AWL) argumenterar mot detta. De motsätter sig kriget mot Irak men vägrar idag att kräva omedelbart tillbakadragande av trupperna. Tillbakadragande av trupperna från Irak, menar de, skulle innebära att reaktionära islamistiska krafter omedelbart skulle krossa arbetarrörelsen. Genom att inta denna ståndpunkt gör AWL USA:s trupper till arbetarrörelsens väktare - när de i själva verket är det främsta hotet. I det kommande kriget mot Iran hävdar AWL att vi varken ska stöda amerikanerna eller iranierna - istället säger de att vi ska stöda den internationella arbetarklassens "tredje läger". De menar att detta är den enda konsekventa inter nationalistiska ståndpunkten som principiellt motsätter sig båda sidor.
I deras rättfärdigande av sin ståndpunkt, hävdar de att det imperialistiska systemet, i vilket några mycket mäktiga stater lever väl på andras bekostnad, inte existerar på samma sätt som exempelvis vid tiden för första världskriget. De tvingas göra detta, eftersom de annars blottar sig för anklagelsen att de inte försvarar den demokratiska rätten till självbestämmande för nationer som förtrycks av imperialismen. Ändå är det detta som de gör sig skyldiga till!
Det låter radikalt att tala om arbetarklassens "tredje läger", men i verkligheten är den konsekventa internationalistiska ståndpunkten att försvara Irans självbestämmande, dvs. rätten för det iranska folket att besluta om sitt eget öde och kontrollera sina egna resurser fritt från USA:s inblandning och invasion.
Men vad skulle AWL:s argument innebära på marken när Iran angrips? I sådana situationer kommer förtryckta halvkoloniala borgerliga regimer försöka att mobilisera sin befolkning genom att använda antiimperialistisk retorik och inleda väpnade konflikter med imperiearméer. De kan göra detta framgångsrikt eftersom det iranska folket lider av förtryck och superexploatering i händerna på de imperialistiska länderna, och som därför kommer att inse det brådskande behovet att enas mot imperialismen. I denna situation kan revolutionärer inte agitera mot kriget, utan stöda motståndet mot USA:s angrepp - som en del av en enhetsfront för att slå tillbaka invasionsstyrkan. Innebär detta att vi stöder regimens reaktionära politik? Inte alls, men vi kan stöda dess militära handlingar mot den invaderande styrkan.
Vi kan dessutom använda krisen som skapas av konflikten till att kräva demokratiska rättigheter, inklusive för kvinnor och etniska minoriteter, arbetarnas rättigheter, inklusive kontroll över produktionen för krigsansträngningen och beväpning av arbetarklassen. Det förbinder den antiimperialistiska kampen med kampen för socialism genom kampen för en arbetarrevolution som kan försvara Iran. AWL däremot ställer kampen för socialism mot försvaret av Iran i händelse av ett imperialistiskt angrepp. Om arbetarklassen och socialister i Iran skulle anta denna ståndpunkt kan det antingen öppna vägen för imperialisternas seger eller avstå ledningen av den antiimperialistiska kampen till reaktionära delar av rörelsen såsom den iranske presidenten Mahmoud Ahmedinejads regim.
I Irak leder AWL:s metodologi till att avstå från kampen för att befria nationen från ockupation av västs militär och företag. Hemma i Storbritannien och andra imperialistiska nationer leder det till underförstått stöd till de im perialistiska arméerna och att undvika de svårare antiimperialistiska argumenten.
Nick Cohens rasistiska argument
Trots starkt motstånd i väst mot "kriget mot terrorn" hävdade en del som fortfarande beskriver sig som "tillhörande vänstern" till och med att vi skulle stöda kriget mot terrorn. De är egentligen f.d. vänsteranhängare. De inkluderar Nick Cohen i tidningen Observer och akademikern Norman Geras, som tillsammans skrev Eustonmanifestet, och många andra av deras sort.
Istället för att fokusera sin uppmärksamhet på den katastrof som pågår i Irak, vände de sin polemiska eld mot vänsterns "antiamerikanism". De gick så långt som till att göra rasistiska angrepp på vänstern för att den bygger en koalition mot kriget tillsammans med muslimer.
De hävdade att oavsett USA:s motiv, bör vi stöda denna demokratiska regim som försöker upprätta liknande demokratier i hela Mellanöstern. När detta "demokratibygge" började misslyckas, hävdade Cohen och de andra att det berodde på den islamska fanatism som enbart gjorde kampen desto viktigare. Nu gör de gemensam sak med USA:s administration i att angripa de som motsätter sig ett angrepp på Iran som apologeter för administrationens meritlista när det gäller kvinnors och arbetares rättigheter. Tror verkligen någon att USA har kvinnors rättigheter i åtanke när de angriper länder som Iran?
Josh Davies
Workers Power (London) 321
Kenya: Massaktioner kan göra slut på Kibakis styre!
Ännu ett felaktigt presidentval och, precis som i Mexiko 2006 och Nigeria förra året, är det den mest nyliberale kandidaten som vinner. Även om den populistiska ledaren Raila Odinga har uppmanat till ännu fler protester, måste massorna gå utöver hans försiktiga ledarskap, om de ska lyckas där den mexikanska och nigerianska oppositionen misslyckades - och verkligen störta regeringen.
Oppositionen i Kenya utlovar tre dagar med massprotester från 16 januari när försök att uppnå en förhandlingslösning med president Mwai Kibaki misslyckats. Ghanas president John Kufuor åkte hem efter att ha misslyckats att föra samman Kibaki och hans rival Odinga i Orangea Demokratiska Rörelsen kring frågan om det stulna valet. Kibaki har faktiskt gått vidare och tillkännagett sitt kabinett, när han nu är säker i presidentstolen för en andra period. Odinga och ODM, som sveptes till makten i det samtidigt avhållna valet till parlamentet, måste återuppliva en rörelse inför hoten från polisen och armén.
Valet blev ett förödande nederlag för Kibaki och hans Nationella Enhetsparti. PNU fick bara 37 platser (mot ODM:s minst hundra), 20 ministrar förlorade sina platser (av cirka 27 stycken), vicepresidenten åkte ut, tre medlemmar av förre presidenten och kleptokraten Daniel Arap Mois familj besegrades. Detta var ett folkligt uppror vid valurnorna mot dem som är befläckade av "den gamla regimens" korruption, storbolag och nyliberalism. Majoriteten av arbetarna och bönderna röstade för en ny riktning och ett slut på fattigdomen.
Presidentvalet gav emellertid ett annorlunda resultat. Efter att ha räknats dagen efter att resultatet för parlamentet tillkännagavs gav det segern med mer än 200 000 röster till Kibaki - trots undersökningar vid vallokalerna som förutspådde en stor seger för Odinga. Demonstrationer och protester mot det stulna valet följde omedelbart. Några dagar senare medgav ordföranden i den "oberoende" valkommissionen att han inte visste vem som vunnit, och att det fanns en del oegentligheter, inklusive en valkrets där 115 procents deltagande registrerats.
Kibaki svarade med ett brutalt tillslag av armén och polisen, utegångsförbud och stängning av media.
Så här långt har 600 dödats och 250 000 har flytt från sina hem. Västmedia fylls av berättelser om etniska konflikter och hur Kenya sjunker ned i stamkrig och inbördeskrig. Men sanningen är att en stor del, kanske huvuddelen, av våldet har utförts av statens styrkor. Polisen och armén har använt politiken att skjuta för att döda. En journalist från BBC vittnade om att ha sett mer än 40 döda kroppar på ett bårhus, alla med skottskador, i ODM-fästet Kisumu.
En snabb blick på undersökningar före valet visar att det är mer än bara den kamp mellan kikuyu och loa som västmedia ofta påstår. Kibaki hade stöd av 35-40 procent, vilket är mer än de 22 procent av den kenyanska befolkningen som utgörs kikuyufolket, medan Odinga hade 40-45 procent, vilket är betydligt mer än de 12 procent som har loaursprung. Kibakis stöd kommer i verkligheten från kikuyueliten och delar av den gamla regimen kring Kenyanska Afrikanska Nationella Unionen (KANU), medan Odinga stöds av ett stort antal människor som har misslyckats med att dra nytta av den ekonomiska uppgången i Kenya.
En del etniskt våld har förekommit, såsom brännandet av en kyrka som användes av flyktingar i vilken mer än 30 människor dog. Även om en del av detta våld har varit spontana utbrott mot anhängare till Kibaki, huvudsakligen riktat mot affärer ägda av kikuyuer, har en hel del eldats på av politiker på båda sidor under upptakten till valet och därefter.
Kenya sedan självständigheten
Kenya vann sin självständighet från Storbritannien 1963 efter det blodiga Mau Mau-kriget under 1950-talet. Britterna gick till offensiv mot kenyanerna, främst kikuyu. Från självständigheten och fram till 2002 styrdes landet av KANU, under ledning av president Jomo Kenyatta till hans död 1978, och sedan av Arip Moi fram till 2002. Trots att Kenyatta deltog i kampen mot britterna (han fängslades under åtta år), var han som president god vän med regeringar och storföretag i väst, som belönade ledningen i KANU med olagliga gåvor.
Under 1990-talet tvingade Världsbanken och Internationella valutafonden (IMF) Arap Moi att anta ett strukturellt anpassningsprogram som innebar en viss liberalisering. Ändå räckte inte detta och 2002 besegrade Mwai Kibaki och Nationella Regnbågskoalitionen Arap Mois efterträdare i presidentvalet. Vid makten har Kibaki fortsatt att privatisera ekonomin - förra året såldes järnvägarna - och uppvakta nya företag som finansbolag, banker och IT-bolag. Under hans styre har Kenya upplevt mer än 5 procents tillväxt i jämförelse med en stagnerande ekonomi under Arap Mois sista period som president.
Men Kibaki har fortsatt Arap Mois politik vad gäller korruption. Han var finansminister under Kenyatta och Arap Moi och var utan tvivel medveten om de multinationella bolagens och KANU-elitens plundring av landets rikedomar. Väl vid makten har Kibaki och hans regering, trots en avbruten undersökning av Arap Moi och hans familj, vilken hittade miljoner dollar på schweiziska bankkonton men som inte ledde någonstans, övervakat skandaler som berör mutor från bolag som Goldenberg, Anglo Leasing och Safaricom.
Regeringen producerade också sitt dokument Vision 2030, som har som mål att Kenya ska bli den främsta kapitalistiska ekonomin i Afrika 2030. Kenya ses redan av det internationella kapitalet som en avstamp för vidare investeringar på kontinenten. Frukterna av dess jordbruk (som fortfarande domineras av vita jordägare) kan ses på stormarknader i hela Storbritannien och står för en fjärdedel av landets inkomster, där resten utgörs av turism och servicesektorn.
Trots dessa siffror för tillväxt har många kenyaner ändå ställts inför större bördor. Nationalinkomsten per capita är omkring 550 USA-dollar om året, den genomsnittliga årslönen för de fattiga ligger kring 200 USA-dollar. Till och med Kibaki har medgett att 46 procent av befolkningen lever i fattigdom. Samtidigt tjänar parlamentsledamöter 60 000 USA-dollar per år, vilket antagligen gör dem till de mest privilegierade parlamentarikerna i världen. Och på landsbygden är det samma historia: vita jordbrukare dominerar fortfarande jordbruket trots några steg mot fler farmer ägda av afrikaner, medan bönderna har stått inför flera år av svält och torka.
Trots fattigdomen och den växande ojämlikheten är Kenya strategiskt viktigt för världskapitalismen i Afrika. Kenya är också en partner i George Bushs krig mot terrorn. Detta förklarar USA:s snabba erkännande av Kibakis regering och det senare uttalandet att det förekom valfusk på båda sidor. Och medan EU och andra internationella observatörer har talat om oegentligheter, har de i Kenya bara gjort så mycket som de gjorde kring de stulna valen i Nigeria 2005 och i Mexiko 2006 - dvs. ingenting.
Orangea Demokratirörelsen
Raila Odinga leder ODM och har varit inblandad i kenyansk politik i 40 år. Han tjänstgjorde både i Kenyattas regering och under Arap Moi. Han blev osams med Arap Moi om vem som skulle ställa upp som KANU:s kandidat i presidentvalet 2002. Uppdraget gick till slut till Kenyattas son Uhuru (som nu sitter i Kibakis regering). Odinga lovade sedan Kibaki sitt stöd i utbyte mot att han själv blev premiärminister. Efter valet belönades han bara med att bli transportminister. När han avvisats för andra gången, bildade Odinga ODM och drev en framgångsrik kampanj mot Kibakis förslag 2005 att ändra konstitutionen, vilket markant skulle ha stärkt en redan mäktig president).
Detta visar att kenyansk politik, istället för att slitas sönder av etniska konflikter, domineras av några få mäktiga gestalter och deras familjer, Kenyatta, Arap Moi, Kibaki och Odinga, som slutit sig samman eller splittrats om vem som har tillgång till makt och rikedom för sig själva och sina anhängare, och inte om några principiella politiska punkter.
Arbetarklassen och motståndet
Kenyas fackliga centralorganisation (COTU) har spelat en bedrövlig roll. Dess generalsekreterare sade att "problemet har uppkommit politiskt och måste lösas politiskt". Detta är korrekt, men sedan drar COTU den felaktiga slutsatsen att fackföreningarna inte ska ingripa. Istället har de uppmanat Kibaki att inleda samtal för att lösa krisen (trots att han är dess upphov) och krävt säkra gator och arbetsplaster för sina medlemmar, vilket i frånvaro av en arbetarmilis bara kan innebära att polisen och armén ska ge sig ut på gatorna med våld.
KANU har historiskt sett dominerat de kenyanska fackföreningarna. I regeringsställning under 1990-talet förbjöd KANU fackföreningar bland statliga tjänstemän. KANU har blandat sig i fackliga val, utnämnt ombudsmän och närt en underdånig byråkrati. Det har också förekommit anklagelser om korruption. Tryck från gräsrötterna tvingade slutligen fackliga representanter att dra sig ur styrelsen för den nationella socialförsäkringsfonden i slutet av 1990-talet, eftersom de vägrade att kämpa för arbetarnas intressen.
Under samma period ägde det, trots detta, rum viktiga strider om löner och arbetstillfällen i en sådan omfattning att IMF försökte beskylla arbetarna för den stagnerande ekonomin. En korrumperad, prokapitalistisk byråkrati kan hindra COTU, men det förblir en arena för kamp, där gräsrötterna kan trycka på med sina krav på handling och måste organisera sig självständigt för att kasta ut byråkratin och kontrollera sin egen kamp.
Under den nuvarande krisen har unga människor (medelåldern bland de 36 miljonerna kenyaner är 18 år) gått ut på sina gator i tusental. Men Odinga och människor runt honom är en del av den politiska kasten i Kenya och kommer inte att göra något för att utmana kapitalets herravälde, vilket ligger bakom massornas misär och fattigdom. Istället måste socialister gå ut på gatorna och argumentera för:
- Aktionskommittéer i städerna och på landsbygden för att samordna kampen mot det stulna valet. Ungdomar har redan satt upp vägspärrar och demonstrerar. De kan gå längre. Dessa kommittéer måste vara öppna för alla arbetare och bönder oavsett etnisk bakgrund. De måste också distribuera mat och vatten och organisera transporter eftersom landet står stilla och det talas redan om svält - ett hot som kan användas av regeringen för att skrämma människor tillbaka till arbetet.
- Arbetar- och bondemilis. Kommittéerna måste förena massorna i kamp och organisera försvar av demonstrationer mot angrepp från polis och militär. Milisen måste vara multietnisk och också skydda mot konflikter mellan olika folk.
- Generalstrejk. Landets två miljoner arbetare måste använda sin makt för att hindra regeringen att styra. Medan landet för närvarande står stilla, måste arbetarna organisera sig över fackliga gränser för att fortsätta strejken och bilda väpnade strejkvakter kring banker, företag och i hamnarna. Arbetarna måste också delta i demonstrationer och ge ledning åt de tusentals som redan är mot regeringen. Bilda en nationell gräsrotsrörelse för att kasta ut reformisterna och de korrumperade ledarna som vill dra sig ur den politiska frågan.
- Arbetar- och bonderegering. Kampen mot Kibaki får inte stanna vid valet av en Odingaregering eller en uppgörelse mellan de två sidorna. Odinga har redan sagt att han accepterar den fria marknaden och inte kommer att göra något för att stoppa privatiseringar och ökande ojämlikhet. En regering som kan ta över bankerna och börsen, expropriera de farmer och företag som ägs av vita, inklusive de imperialistiska multinationella bolagen och använda landets rikedomar för att höja de fattigas standard, istället för att göda några få rika kenyaners eller kapitalistiska företags bankkonton.
För att kunna genomföra en sådan strategi måste massorna bryta med alla illusioner om Odinga och bygga ett parti baserat på klass. Istället för ett moras av skiftande allianser och mängder av partier (det fanns mer än 100 i parlamentsvalet nyligen), måste ett arbetarnas parti byggas, som sedan kan erbjuda ledning åt andra fattiga delar av samhället, såsom bönderna eller ungdomarna i kåkstäderna.
Arbetarna måste också avvisa hjälp från NGO-organisationerna, som förstärker etniska skiljelinjer eller populistisk politik genom sitt regionala inflytande och kampanjer för reformer inom kapitalismen. Det var NGO-organisationerna som så skamligt genom höga inträdesavgifter såg till att fattiga kenyaner inte kunde delta i det sociala världsforumet förra året i Nairobi - ända till sista dagen när forumet stormades. Detta visar att det finns möjligheter för socialister att organisera, leda och lära av massorna i deras kamp mot kapitalistisk utsugning.
Den ryske revolutionären Leo Trotskij skrev i Resultat och framtidsutsikter 1906 om hur många ofullbordade uppgifter i den demokratiska revolutionen i imperialismens epok bara kan uppnås genom att arbetarna tar makten och genomför en socialistisk revolution. Hans analys bekräftades i den ryska revolutionen, som resulterade i en arbetarregering baserad på arbetarrådens (sovjeternas) makt och som slog in på vägen att lösa jordfrågan, införa rättigheter för etniska grupper och svepa undan återstoderna av feodalismen.
I Kenya kan arbetarna och deras allierade bara lösa massornas brännande demokratiska frågor genom att ta makten och slå in på vägen till socialismen. Men för att den kampen ska kunna lyckas, måste den sluta med att staten krossas och kapitalismen störtas, och ersätter den med en planerad socialistisk ekonomi. Den nuvarande krisen i Kenya erbjuder en möjlighet att arbeta mot det målet.
Keith Spencer
12 januari 2008
Klimatkrock i Malmö
Det nationella nätverket Klimax höll en av sina återkommande klimatkrockar i Malmö city den 14 januari. Cirka 60 personer tågade med plakat och stora växter från Triangeln genom gågatan upp till Regmentsgatans övergångsställe. Skanderande "Jorden, skogen håller på att dö. Inga bilar i innerstan, det gäller våra liv, det gäller våra barn!"
Vid det mest trafikerade övergångstället i Malmö, delade gruppen på sej så att de stannade bilarna från båda hållen. Övervakade av polisens stora insatsstyrka och en annan polisbil. Var de rädda för våldsamheter?
Förbipasserande antingen applåderade eller tittade lite surmulet under lugg. En man påstod att de inte hade någon trovärdighet. Men visst har de det, dessa unga människor i åldrarna 18-30 år, GÖR faktiskt något. De försöker fästa folks uppmärksamhet på vad som håller på att hända med jorden.
Framför den ena gruppen stod en kvinnlig polis med en ettrigt skällande schäfer iförd en kraftig munkorg. Demonstrationen förlöpte dock under mycket lugna och med tanke på syftet, glada förhållanden.
Dessa återkommande klimatkrockar skall genomföras den första måndagen i månaden. Förseningen denna gång berodde naturligtvis på alla helgerna den senaste tiden.
Senare under kvällen höll Andreas Malm, författare till boken med den långa titeln Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara för sent en föreläsning på Café Barbro.
Ingrid Sommarmo, Malmö
Insändare
Det står inskrivet i vår regeringsform (grundlag) att det allmänna, alltså socialtjänst och diverse andra myndigheter, "skall åläggas att trygga rätten till bostad, arbete, och utbildning". I FN:s allmänna förklaring om mänskliga rättigheter i artikel 25 står det att den enskilde har rätt till en viss levnadsnivå, en regel som ger rätt till ett "drägligt boende". Den här regeln får ytterligare stöd i 1966 års konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, som slår fast att den enskilde har rätt till en viss levnadsnivå. Också här ingår rätten till boende. I Europakonventionen, som sedan mitten av 90-talet gäller som lag i Sverige står det i ett juridiskt bindande tilläggsprotokoll: "Var och en som lagligen befinner sig inom en stats territorium har rätt att fritt röra sig där och att fritt välja sin bosättningsort". Och de mänskliga rättigheter vi skrivit under på gäller alla våra medborgare. Då även våra hemlösa!
Så vad vår personliga uppfattning är om dessa människor har i sak ingenting med denna fråga att göra. Trots alla dessa välformulerade och fina ord finns en massa människor som är tvingade att gå runt dag efter dag, natt efter natt, månad efter månad utan ett tryggt hem att bygga upp ett värdigt liv i. Detta är inget annat än en sys tematisk och utdragen tortyr vi utsätter våra medborgare för.
Men det finns ju hjälp att söka tänker säkert en del, vilket är sant ur ett perspektiv, men för vem är den hjälpen egentligen menad? Då den hjälp som finns tillgänglig inte har som uppdrag att förse människor med ett tryggt hem och därefter stödja med allt vad som krävs för att behålla det. Istället skapas en massa verksamheter för hemlösa där redan etablerade människor skaffar sig en inkomstbringande sysselsättning. Dessa yrken finansieras av våra politiker och tjänstemän i form av olika bidrag, vilket i sin tur leder till att de som har möjligheten att tillgodose människors behov av bostäder köpt sig fria från ansvar genom att flytta ner det till nästa "skylla på steg" i hierarkins demokratiska trappa. I den står nu allt oftare egna företagare och välgörenhetsorganisationer på led för att hjälpa våra hemlösa, men utan en tanke på att de ska komma ur sitt hemlösa tillstånd.
En annan fara som uppstår i och med denna hänsynslösa lek med andra människors liv, är att varken de privata företagen eller välgörenhetsorganisationerna har någon som helst skyldighet att följa socialtjänstlagen. I den står bland annat: "Socialnämnden skall i sin verksamhet främja den enskildes rätt till arbete, bostad och utbildning." Främja, alltså. Inte garantera. För hur skulle det se ut om alla kunde gå till socialtjänsten och kräva att få en bostad? Och lagstiftaren vill heller inte gå in med för långa pekfingrar mot kommunerna, som ju i Sverige anses ha en mycket långtgående självbestämmanderätt. Något som på allvar kan ifrågasättas när det är våra politiker som sitter och bestämmer i både allmännyttans och andra bostadsstiftelsers olika styrelser.
Men självklart dansas det av lycka hos kommunerna om andra aktörer tar över det som är deras ansvar i den rådande spariverns tider. För även om socialtjänsten inte är något gott exempel i denna fråga, så är de i alla fall minst sämst. Och så länge SoL finns, finns också möjlighet att överklaga de beslut som fattats. Men hur länge finns SoL när välgörarna står på kö? Och vad händer med våra redan nu utsatta och diskriminerade människor om den försvinner? Det här resonemanget har väl inte diskuterats efter Förenta Nationerna och professor Paul Hunts rapport om situationen i Sverige, i vilken Sveriges systemfel och kränkningar av bland annat hemlösa människors rätt till hälsa kritiseras. Har man som jag och många med mig levt i detta helvete under många år, eller väljer att se, är det brotten mot de mänskliga rättigheterna som är orsaken till den hemlöshet som människor plågas och lider av i Sverige. Man ser också att hemlösa människor i Sverige mot sin vilja, systematiskt och i vidsträckt omfattning, görs till föremål för sociala och medicinska experiment.
Rolf Nilsson
ordf. Föreningen Stockholms hemlösa
www.stockholmshemlosa.se
|
