Innehåll
Stockholm: DEMONSTRATION 8 mars
Kampanjen Stoppa Våldtäkterna arrangerar demonstration med parollerna:
- Bekämpa sexistisk rättspraxis
- Stoppa det sexuella våldet
- Agera mot högerns kvinnofientliga politik
Tid och plats: lördag 8 mars - kl. 13 på Sergels torg.
Läs mer på: www.stoppavaldtakterna.tk.
Kampanjen Stoppa Våldtäkterna
"Kampanjen Stoppa våldtäkterna - Bekämpa sexismen i rättsväsendet" är en kvinnokampsorganisation som från första början haft ambitionen att attackera det patriarkala samhället på flera nivåer. Förutom att vi arbetar med att sätta fast den serievåldtäktsman som i pressen numera är känd som "Bilskolläraren i Västerort" kommer vi att med utgångspunkt i detta mycket konkreta fall driva en skoningslös kampanj mot det borgerliga samhället som livnär sig på kvinnoförtryck och som ett led i upprätthållandet av detta förtryck låter kvinnor våldtas och våldtäktsmän gå fria.
På den internationella kvinnodagen kommer kampanjen att arrangera en demonstration som avslutas med att vi överlämnar en protestskrivelse till justitiedepartementet. Denna protestskrivelse kommer att innehålla krav på förändringar i lagstiftning och i rättsväsendets arbetsrutiner. I sina ansträngningar att skydda landets kvinnor från "Bilskolläraren" har kampanjen dragit en rad lärdomar om hur kvinnans position kan flyttas fram inom ramen för det nuvarande samhället, naturligtvis utan att vi gör oss några illusioner om att jämlikhet mellan könen kan uppnås under kapitalismen.
Kampanjen har under sin korta existens fått väldigt stor uppskattning inom breda kretsar. Att det finns ett akut behov av en kvinnokampsorganisation som inte bara pratar utan även agerar är uppenbart för de flesta. De flesta inom vänstern inser att det är de förtrycktas egen uppgift att befria sig från sina bojor och således att kvinno- och arbetarrörelsen måste agera på egen hand eftersom den borgerliga staten finns till just för att upprätthålla den förtryckande kapitalistiska samhällsordningen. Och ett ofrånkomligt led i kampen mot kvinnoförtryck i allmänhet är naturligtvis kampen mot enskilda våldtäktsmän.
Tvärtemot vad man kanske hade kunnat tro så delas inte dessa slutsatser av alla inom "vänstern". Kampanjen har utsatts för kritik från flera håll (alltifrån postmodernistiska kulturradikaler till socialister) för att den varit för individinriktad och för att den koncentrerar sig på en enskild våldtäktsman i stället för problemet med våldtäktsmän i allmänhet. Man menar att vår verksamhet är missriktad då den i stället för att behandla fenomenet våldtäkter som det samhällsproblem det är, strävar efter att piska upp lynchstämning mot en enskild våldtäktsman.
Denna kritik kan för vissa kanske framstå som djuplodande eller rent av marxistisk, men vid närmare granskning visar den sig vara oerhört banal, för att inte säga idiotisk.
För hur bekämpar man "våldtäkter i allmänhet" utan att slå emot enskilda våldtäktsmän? Om man vill befria kampen mot våldtäkter ifrån alla typer av aktioner mot våldtäktsmän har man inte mycket kvar att göra förutom att sitta och vänta på att problemet ska lösas av sig självt. Detta är också den strategi som stora delar av vänstern traditionellt haft i förhållande till frågan om kvinnans frigörelse. Man har (förvisso korrekt) förväntat sig att den slutgiltiga kvinnofrigörelsen ska vara resultatet av den socialistiska revolutionen., men ignorerat att denna revolution inte kan genomföras utan deltagande av kvinnor, som utgör åtminstone hälften av arbetarklassen.
Och hur vinner man då arbetarkvinnorna för socialismen? Naturligtvis genom att ta strid för deras intressen och i praktiken bevisa att dessa står i motsättning till den kvinnoförtryckande kapitalistiska ordningen. Utifrån enskilda strider för t.ex. högre kvinnolöner eller varför inte kampanjer mot enskilda våldtäktsmän som mobiliserar massorna till kamp för sina intressen är det revolutionärers uppgift att påvisa att det förtryck som plågar kvinnan finns inbyggt i det kapitalistiska samhällets struktur och att detta förtryck kan avskaffas endast genom en revolutionär kamp mot borgarklassen.
Detta är den revolutionära arbetarrörelsens metod. Med utgångspunkter i konkret kamp mot borgare pekar man på det allmänna mönstret och gör kampen till en kamp mot borgarklassen som helhet - med andra ord en klasskamp. Med utgångspunkt i kampen mot "Bilskolläraren i Västerort" pekar vi i kampanjen på hur kvinnor systematiskt förtrycks under kapitalismen och därigenom förenar vi kvinnokampen med klasskampen.
Avslutningsvis bör några ord sägas om varför stora delar av vänstern avviker från den revolutionära arbetarrörelsens metod när det kommer till försvar av kvinnans rättigheter. Vi vågar påstå att ingen inom vänstern är så dum att hon eller han skulle argumentera emot enskilda strejker eller kampanjer mot enskilda hyreshöjningar med motiveringen att kapitalister bara skall bekämpas "i allmänhet" och inte i konkreta fall. Att denna absurda linje inom vissa vänsterorganisationer kan vinna sådant genomslag i kvinnofrågan att den ger intryck av att vara officiell partilinje kan vi inte tolka på annat sätt än att dessa organisationer själva inte gjort upp med den sexism som genomsyrar alla aspekter av livet under kapitalismen.
För en revolutionär kvinnorörelse!
Bolivia: Rapport från Sucre
En kamrat i REVOLUTION i Sverige är för närvarande på rundresa i Bolivia. Han kommer kontinuerligt att rapportera till REVOLUTIONS hemsida. Här kommer hans första rapport, från borgarnas fäste Sucre.
Nästan samtidigt som den franska revolutionen skedde heroiska resningar i det område som idag tillhör Bolivia. Aymaras, quechas och andra ursprungsfolk revolterade under ledning av Tupac Amaru II och Tupac Katari - idag historiska hjältar for Bolivias ursprungsfolk. Revolutionen mot det spanska kolonialväldet misslyckades emellertid - upproret krossades och Tupac Katari blev torterad till döds for att han vägrade erkänna sig besegrad.
Det skulle dröja fyrtio år innan kolonialisterna äntligen drevs ut, men nu under ledning av Simón Bolivar, som representerade den kreolska eliten. Döpt efter denna "befriare" skapades nationalstaten Bolivia 1825. Dess huvudstad blev Sucre, som döptes efter Bolivars kollega Antonio José de Sucre. Huvudstaden hade tidigare hetat La Plata ("silvret") och sedan mitten på 1500-talet varit regionens juridiska, religiösa och kulturella centrum. Den fortsatte denna tradition fram till 1898, då Bolivias regering flyttade till La Paz på grund av att Sucres geografiska läge inte längre var gynnsamt efter nedgången för silverindustrin i det närliggande gruvområdet Potosí.
Idag bevittnar Bolivia återigen resningar från dess förtryckta befolkning - denna gång är det dock inte kolonisatörerna utan imperialisterna och deras nyliberala politiker som ska kastas ut eller fråntas sin makt. Sedan "Vattenkriget" I Cochabamba år 2000, då vi såg en progressiv resning som mobiliserade hundratusentals människor och sparkade ut det USA-ägda vattenbolaget, har Bolivias radikala ursprungsrörelser, arbetare och studenter fört en kamp som avsatt nyliberal politiker efter nyliberal politiker och som fört Evo Morales och MAS till makten, med krav på sig att skriva om den borgerliga konstitutionen, nationalisera gas- och oljeindustrin, expropriera de stora jordägarnas jordar och andra revolutionära åtgärder. För att citera historikerna Forrest Hylton och Sinclair Thomson: "The election of Evo Morales did not bring about a revolution. It was a revolution that brought about the government of Evo Morales".
Detta otroligt progressiva kampuppsving och dess potential för en social revolution har emellertid helt gått Sucre-borna förbi. Den politiska mentaliteten här är kvar på 1800-talsnivå. Om man lyssnar på en Sucre-bo tror man lätt att regeringens säte flyttade till La Paz igår och inte 1898.
Den osannolikt starka "regionala nationalismen" som finns här är svår att beskriva och helt omöjlig i Sverige (till och med Skåne och Norrland bleknar i jämförelse). "¡Sucre capital plena!", Sucre fullständig huvudstad, är ett oerhört populärt slagord som präglar många väggar i staden. Ofta följs det av begrepp som "democratia", "libertad" och "autonomia". Andra populära teman är rasistiska tillmälen mot ursprungsbefolkningen I La Paz och teorier om ett homosexuellt förhållande mellan Hugo Chavez och Evo Morales. En central händelse för den regionalistiska kampen är "Noviembre Negro": Sucre-högerns motsvarighet till arbetarklassens och fattigböndernas heroiska mobiliseringar de senaste åren. Under november 2007 utvecklades studentbaserade demonstrationer till drabbningar med polis vilket ledde till tre studenters död. Vad gav dessa studenter sina liv för? En värdelös, reaktionär sak.
Den regionalistiska rörelsen har vunnit mycket folkligt stöd tack vare dessa "martyrer". Under demonstrationerna fanns det naturligt nog folk som filmade och detta material distribueras for närvarande i minst tre olika dvd- och vcd-upplagor och är ett lika vanligt inslag i Sucre-medelklassens hem som Disney-filmer är för den svenska. I den version jag har sett är materialet passande ackompanjerat av Sucre-nationalistisk musik och två Sucre-flaggor och parollen "SUCRE CAPITAL PLENA" inklippta i bildens hörn under hela filmens gång. Ett ofräscht inslag är infångandet av tre "MAS:istas" som av folkhopen blir tvingade att halvnakna skrika de borgerliga parollerna.
Ett annat påtagligt fenomen för Sucres reaktion är förstås rasismen. Har man bara lite tålamod och låter borgare tala till punkt utvecklar sig de mest absurt förlegade tankegångar. En pensionerad lärare beklagade sig över hur lata indianerna är nuförtiden och hur folk minsann jobbade under "la epoca colonial". Pa denna djupsinniga tanke kan man replikera att nej, slaveri är olagligt idag. Ytterligare ett exempel är en välbeställd kvinna som pedagogiskt redogjort för hur alla indianer är onda människor och att det ar fruktansvärt att en sådan nu blivit president. Hon skulle i dagarna bege sig till USA med videomaterial till CSN som "bevisar" hur hemskt läget ar i Bolivia på grund av MAS. Jag måste också nämna den avskyvärda men förekommande liknelsen mellan aymara och djur. Dessa exempel är inte tagna från enstaka galningar. Sucre ar helt enkelt en outtömlig källa för rasmässiga argument för att nedvärdera de förtryckta som nu reser sig.
Vad gäller ungdomsrörelser är den mest utåtriktade rörelsen fascistorganisationen FALANGE, som satt upp sin propaganda i hela centrum. Däremot har jag aldrig sett dem manifestera offentligt men enligt en andrahandskälla består rörelsen av cirka 40 militanta ungdomar och 4 äldre ledare. FALANGE har ej överraskande sin nationella ledning i Santa Cruz (den bolivianska högerns starkaste fäste) och sin kontinentala ledning i Chile.
Ett stort och glädjande ljus i mörkret är emellertid "Lustrabotas" - de unga skoputsarna på Plaza Mayor, som har sin egen demokratiska organisation ansluten till en större fackförening som omfattar samtliga unga arbetare i Sucre. Här är stämningen en annan - på frågan om vad han tyckte om den nya regeringen svarade presidenten for Lustrabotas (13 år gammal) att de äntligen har fått en president med samma bakgrund som de själva och som nationaliserar landets resurser och motarbetar sociala orättvisor.
Det ska tydligen finnas en studentbaserad kommunistisk grupp som enligt ett vittne satte upp flygblad under Noviembre Negro som korrekt förklarade situationen, men som blev nedrivna efter 30 sekunder. Tyvärr har jag inte fått tillfälle att leta upp denna grupp på universitetet och vet inte ens vad de är anslutna till för organisation. Mitt intryck är att de inte är särskilt utåtriktade då det inte finns någon propaganda överhuvudtaget - kanske för att den rivs ned direkt. Har läsaren vägarna förbi Sucre lär de hur som helst hålla till i fakulteten för juridik på universitetet San Francisco.
Varför är så många så fanatiskt positiva till Sucre som huvudstad och så livrädda för de radikala ursprungsrörelserna och arbetarrörelsen? Det är på grund av ett systematiskt fördummande från demagoger inom privat media, politisk elit, katolska kyrkan och universitetets ledning.
Borgarna i Sucre och Medialuna (de sex östra provinserna där oligarkerna, katolska kyrkan, storgodsägarna och extremhögern har sin bas) vill ha ett Bolivia där deras makt och privilegier inte är hotade. Medan de förbereder en kontrarevolution, men är i TILLFÄLLIG brist på stöd från nationens militär, försöker de att genom en folkomröstning få igenom sina krav på autonomi och Sucre som fullständig huvudstad.
Kravet på folkomröstning om autonomi för Sucre och Medialuna är inget annat än ett sätt för borgarna att använda sig av den parlamentariska demokratin för att förhindra den ekonomiska och kulturella. Detta gör man genom att anspela på folks primitiva regionalism och rädsla för de fattiga massorna i La Paz. Autonomi för de östra provinserna skulle innebära en barriär mellan dem och den reformistiska regeringen, vilket är precis vad oligarkerna och storgodsägarna vill. De vill förstås inte samarbeta med en regering som hotar deras makt och som vilar på de radikala folkmassor som de föraktar. Tillgång till oligarkernas och storgodsägarnas naturresurser och rikedomar är dock avgörande för att kunna förbättra situationen for Bolivias fattiga massor. Därför är autonomi för Medialuna oacceptabelt och inget som en konsekvent revolutionär regering skulle sätta på spel.
I detta perspektiv är frågan om Sucre som huvudstad inte bara ett uttryck för dum regionalism. På ett djupare plan har frågan om var regeringen sitter stor betydelse genom att den, om den satt i Sucre, lättare skulle kunna avsättas av reaktionära mobiliseringar. Statsmaktens nuvarande säte kokar av progressiva rörelser som försvarar revolutionen och utövar ett radikalt tryck på regeringen.
REVOLUTION stödjer regeringens progressiva reformer, dvs. de som förbättrar läget for Bolivias fattiga massor och arbetarklassen, men kritiserar djupt regeringens tillvägagångssätt och strategi. Regeringen pratar inskränkt om "andinsk kapitalism" som mål och anpassar sig på socialdemokratiskt manér gentemot borgarna. MAS kommer att svika arbetarklassen och de förtryckta. Revolutionen får därför inte sluta med att Evo Morales och Garcia Linera sitter på makten: Samtidigt som Bolivias progressiva organisationer och fackföreningar ställer krav på MAS måste de gå vidare med byggandet av demokratiska rådsmakter som Fejuve i El Alto i hela landet. De måste också pressas att ta initiativ till byggandet av ett nytt arbetarparti. Ett sådant måste vara ett demokratiskt centralistiskt parti som organiserar de mest revolutionära arbetarna i kampen för ett revolutionärt socialistiskt program för Bolivia och för revolutionen i Latinamerika.
www.revolution.se
Danmark: Ungdomsuppror i förorterna
Under hela förra veckan förekom upplopp och kravaller i flera danska städer. Brandkåren har fått rycka ut för att släcka ett stort antal bränder. Bara under natten mellan fredagen och lördagen 14-15 februari brändes ett trettiotal bilar på olika håll i framförallt Köpenhamn och Århus.
De som revolterade under förra veckan utgörs främst av ungdomar i segregerade områden i de större städerna. Invandrare och ungdomar har länge varit en måltavla för den danska regeringen rasistiska politik. Under förra veckan kokade det över och den följande revolten i områden i över tio danska städer tog sig uttryck som liknar de franska förortsungdomarnas uppror på hösten 2005.
Precis som i Frankrike var det provokationer från polismakten som tände den avgörande gnistan. Polisen, som har en lång meritlista av att trakassera förortsungdomarna på olika vis, har sedan en tid tillbaka fått ökade maktbefogenheter. Den danska regeringen, som tror att den ska kunna bekämpa alltifrån drogmissbruk till ungdomsvåld med mer repression, har tidigare gett polisen möjlighet att införa s.k. visiteringszoner i socialt utsatta områden. Detta har inneburit att polisen getts den högst godtyckliga rätten att dra ned byxorna på folk utan att behöva styrka sitt agerande med några formella misstankar. Precis som aktivistgruppen "Oorganiserade antifascister" skriver i ett uttalande på danska Motkrafts hemsida så har detta betytt att polisen i flera månader kunnat "sätta stövlarna i ansiktet på folk i deras visitationszoner".
Det drabbade bl.a. en palestinsk man på Nørrebro som förnedrades av polisen fredagen den 8 februari, en enskild händelse som pekats ut som den som fick bägaren att rinna över.
Det våld som använts har riktats mot olika måltavlor. Kommunister kan inte ge något stöd till polisens repression och vi måste försvara ungdomar som går till motangrepp då statens väpnade styrkor invaderar förorterna och angriper ungdomar.
Ren vandalism är givetvis ett illa valt medel för den som vill förändra det rasistiska och repressivt ungdomsfientliga högerklimatet i Danmark. Nedbränningarna av över 10 skolor är tilltag som dessutom på ett direkt sätt drabbar danska arbetare och ungdomarna själva. Att inte markera mot detta vore att ge efter för antisociala stämningar som frodas bland ungdomar i segregerade arbetarförorter. Samtidigt måste vi tillägga att sådana attityder har sin grund i klassamhället med alla dess produkter. Arbetslöshet, polisens rasism och diskriminering inom skolväsendet spelar sin roll i att befästa utanförskapet och i att forma metoderna i förortsungdomarnas revolt.
Det är inte svårt att i medierapporteringen och debatterna som förts under den gångna veckan se vem som bär skulden. Det är samma politiker och poliser som nu gör allt för att rentvå sig själva och det borgerliga etablissemanget. I en strid ström av reaktionära uttalanden har högerns gaphalsar och dess apologeter (bl.a. imamerna i de muslimska samfunden, men även flera av regeringens liberala och vänsterinriktade kritiker) öst ut fördömanden av ungdomarna, som i sedvanlig anda beskrivs som "ouppfostrade", "ansvarslösa", "likgiltiga" och "bindgalna". Skulden läggs vidare på ungdomarnas föräldrar.
Dansk Folkeparti, som anstränger sig mer än något annat parti för att skapa bilden av förortsungdomarna som en samling icke-danska undermänniskor som invaderat från yttre rymden, har också tagit tillfället i akt och uppmanat till mer repression. Partiets företrädare har under den senaste veckan lagt flera motioner som krävt att polisen ska utrustas med vattenkanoner som ska kunna skjuta tårgas för detta syfte.
Hyckleriet är minst sagt motbjudande. Reaktionen från politiker och etablissemang påminner om den uppfostrare som agat sitt barn under en hel uppväxtperiod för att sedan slå ifrån sig ansvaret för barnets "oansvariga" revolt. Istället för självkritik tar man istället till mer våld och moraliserande grepp för att slå ner på revoltörens försök att hävda sig och göra sin röst hörd.
Precis som mer klarsynta bedömare har pekat på är upploppen inte ett problem som går att reducera till vanlig antisocial kriminalitet. Det är i högsta grad ett politiskt problem. De ungdomar som revolterar mot polis och brandkår i kvarteren på Nørrebro och i andra danska städer gör det för att de upplever ett djupt svek och ett förtryck från det offentliga danska samhället. Klimatet har onekligen förvärrats flerfaldigt i och med framgångarna för den danska högern och Dansk Folkeparti på senare år. Kriget mot terrorismen och Danmarks uppslutning bakom USA, där den danska regeringen utgjort något av en islamofobisk spjutspets, har också bidragit till ett hårdare rasistiskt klimat. Ett exempel på detta, och något som ledde till en intensifiering av förortsungdomarnas revolt, var när 17 danska tidningar åter publicerade rasistiska karikatyrer på Muhammed.
Den enda kraft som på allvar kan slå tillbaka högerregeringen, som alltjämt tillåts fortsätta sin nyliberala politik, är den danska arbetarrörelsens organisationer. Det är också bara arbetarrörelsen som, om den agerar kollektivt och i enlighet med sina intressen, kan komma ungdomarna till undsättning och omvandla upproret till en bredare offensiv, inte bara mot den rasistiska polisen, utan även mot högerregeringen och den kapitalistiska ordning som denna försvarar.
Revolutionärer bör inte spilla någon tid. Tvärtom måste största möjliga enhet mellan alla progressiva arbetarorganisationer komma till stånd för att undsätta ungdomarna i deras revolt. Det kan man göra genom att gemensamt direkt ingripa i de områden som drabbats. Ett steg i rätt riktning genomfördes av upp emot 300 antirasister som organiserade en demonstration på Nørrebros gator. Det positiva gensvaret från områdets invånare vittnar om potentialen i sådana aktioner. Det borde nu upprepas och genomföras i större skala. Initiativ till massmöten där man samlar invånarna borde snabbt tas för att diskutera orsakerna till den uppkomna situationen och för att formulera ett politiskt svar på de uppgifter som ungdomarnas uppror innebär.
En demokratiskt organiserad gräsrotsrörelse behövs i förorterna. Här och nu för att slå tillbaka polisens repression och eventuellt för att stävja missriktade protestyttringar. Idag och imorgon för att samla en rörelse i samma områden för att integrera den i klasskampen, för att på allvar kunna utmana den borgerliga regeringen och dess rasistiska politiker.
Gunnar Westin,
Revolution Stockholm
Kommer den "perfekta stormen"?
Det brantaste fallet på världens börser sedan 11 september möttes med paniksvar från dem som utformar ekonomisk politik och enstämmigt pessimistiska bedömningar av tillståndet i USA:s banker från bankirer, aktiemäklare och bourgeoisiens ekonomiska analytiker. De herrar som insisterade på att "grunderna i USA:s ekonomi är sunda" talar plötsligt om en recession som närmast oundviklig. Några använder till och med d-ordet: "depression".
När han skrev mitt under fallen på börserna, noterade Richard Crossely, ledande analytiker och trendspanare på NCB, att svagheter i de globala gruvbolagen och finansföretagen tillsammans med starkt stigande priser på livsmedel gav upphov till "en tydlig framtidsbild av recession och inflation". Morgan Stanleys chefsstrateg i Europa förklarade: "Fler dåliga nyheter om den globala tillväxten. Vi tror att det är helt säkert att inte börja köpa aktier innan USA:s ekonomiska svaghet tydligt sprider sig."
När Morgan Stanley hänvisar till den idé som omfattas av en del att Kinas uppgång kan motstå en recession i USA, vilket kallas för tesen om "löskoppling" (decoupling), tillfogar man: Vi tror inte på löskoppling, och intressant nog är det just där som vi får det största gensvaret för närvarande, vilket visar att löskoppling skulle bli en obehaglig överraskning för investerare. Investerare är väl medvetna om recessionen i USA, men de förefaller inte förvänta sig att den på ett meningsfullt sätt ska sprida sig globalt. Det gör vi."
Sandy Chen, bankanalytiker vid Panmure, ökade på nedstämdheten: "Vi tror att det kommer betydligt mer smärta. Om/när de stora aktieförsäkrarna nedvärderas kommer en virvelvind med nedvärderingar och nedskrivningar att sätta igång…". Denna virvelvind med stigande svårigheter att betala skulder skulle riskera att störta en av de allra största strukturerna - USA:s 45 biljoner i kontrakt med kreditderivat. Ambac, den största försäkraren av obligationer, har nedvärderats av värderingsagenturerna senaste veckan.
Den hotande kollapsen för de "monoförsäkrarna" som utställer säkerheter som underbygger kreditvärdigheten hos deltagarna i stora projekt för byggnation och infrastruktur, sätter fullständig skräck i kapitalisterna. En kollaps i denna sektor skulle allvarligt drabba ett stort antal mycket betydande projekt världen över och utvidga åtstramningen av krediter ännu längre in i den "verkliga ekonomin". Det är ingen tillfällighet att enbart tillkännagivandet av att USA:s regering och centralbanken Federal Reserve var medvetna om problemet och försökte sätta ihop ett räddningspaket för monoförsäkrarna fick börserna att sluta falla och börja stiga igen i januari. Men återigen visar aktiemarknadernas intensiva känslighet precis vilken instabil situation vi befinner oss i, och hur desperata kapitalisterna är att organisera dessa räddningspaket med miljarder dollar. Det finns ännu inga tecken på att en sådan räddning kommer att vara mer framgångsrik än försöken att bryta upp den existerande åtstramningen av krediter har varit.
David Buik vid Cantor Fitzgerald talade om den "bittra stank av rädsla" som genomsyrar Londons finanskvarter, medan Michael Metx, chefsstrateg för investeringar vid Oppenheimer i New York, sade att amerikanska centralbanken inte hade "någon makt att stoppa det som enligt min åsikt är den värsta recessionen efter kriget".
I och med att huspriserna rasar, detaljhandeln stagnerar och med den högsta inflationen på 17 år, tror många kommentatorer - inklusive investeringsbanken Merrill Lynch - att USA redan befinner sig i recession. Världens största bank, Citigroup, förutspår nu negativ tillväxt i USA under första kvartalet 2008.
Asiatiska marknader föll hastigt. Indiens börs föll med mer än 7 procent under två dagar i rad och ett lika stort fall ägde rum för de kinesiska aktier som förtecknas av Hang Seng-börsen i Hongkong.
Uppgången i Kina skapade inte förutsättningarna för en "lång våg" av ekonomisk uppgång i världen. Det den skapade var ett starkt deflationistiskt tryck genom exporten av billig tillverkning och kinesiska köp av USA:s statsobligationer. Det fick effekten att avvärja den inflation som annars skulle ha skapats av amerikanska centralbankens låga räntor. Sedan april 2007 har emellertid kinesiska priser stigit och effekten att motverka inflationen har tagit slut.
En omfattande recession i USA kommer att ha en avgörande inverkan på världsekonomin i sin helhet - vilket finansmarknaderna redan har signalerat. De industriella cyklerna i USA och de andra stora imperialistiska blocken (Japan och EU) är dock ännu inte synkroniserade. Det kontinentala Europa - speciellt Tyskland och Frankrike - tog mycket längre tid på sig att komma ut ur recessionen i början av årtiondet. Men även eurozonens stora block skulle allvarligt påverkas av en stark minskning av sina marknader i Nordamerika.
Kan recessionen återigen skjutas upp? Svaret är ja, även om detta långt ifrån är det mest sannolika resultatet. Idén om att tillväxten i Kina och Indien skulle vara tillräcklig för att erbjuda en alternativ "huvudmotor" för världsekonomin, som skulle göra den immun mot effekterna av en recession i USA, tycks minst sagt vara fantasifull. Howard Davies, rektor för London School of Economics, har pekat på att konsumenten i USA är åtta gånger mäktigare än den kinesiske konsumenten - inhemsk konsumtion i Kina skulle vara långt ifrån tillräcklig för att avvärja inverkan av ett sammanbrott för efterfrågan i USA i en kommande recession.
Det som är möjligt är att sänkningar av räntorna i USA ännu en gång som 2001 kan få effekten att öka efterfrågan på hemmaplan, och att billiga pengar kan tillåta en ny expansion av produktionen i USA. Kapitalisternas drömscenario skulle då vara att låga räntor och en fallande dollar uppmuntrar USA:s export, snabbt får igång tillverkningen i USA och ökar produktionen. En stigande export skulle då kunna bidra till att återställa dollarns värde, vilket i sin tur skulle pressa ned inflationen på hemmaplan.
Detta rosenskimrande perspektiv förefaller mycket osannolikt. Just nu uppmuntras inflationstrycket av den sjunkande dollarn och de räntesänkningar som genomförts i all hast för att avvärja en recession och åtstramning av krediterna. Med en inflation i USA som är den högsta på 17 år känner fler och fler konsumenter i arbetarklassen och den lägre medelklassen av plågan. Detta kommer att öka trenden med oförmåga att avbetala hus och sprida den från enbart "dåliga bostadslån" till mer vanliga huslån. Åtstramningen av krediterna kommer att fördjupas av detta. Inte undra på att så många kommentatorer betraktade den hastiga räntesänkningen som en vild chansning.
Åtstramningen av krediter har redan haft effekt på den "verkliga ekonomin". Trots försök från borgarnas ekonomer att påstå att låga nivåer i företagens skulder innebär att finanskrisen kommer att få små effekter på andra företag än finansbolag, föll vinsterna drastiskt i USA under sista kvartalet 2007. Även i Storbritannien är vinstvarningar från börsnoterade företag på sin högsta nivå under sex år. Revisionsbyrån Ernst & Young säger att nästan 400 varningar utfärdades under 2007, en ökning med mer än 10 procent sedan 2006. Under sista kvartalet ökade varningarna med mer än 20 procent "till stor del beroende på åtstramningen av krediter". Siffrorna för 2007 är de högsta sedan recessionen 2001. BBC rapporterade att "en av fem varningar skyllde på utfallet av krisen för dåliga bostadslån i USA och kreditåtstramningen. De flesta var från företag utanför finanssektorn."
Detta kommer att få effekt på konsumenternas efterfrågan och utgifter, och detta har redan börjat. I Storbritannien rapporterar nationella kontoret för statistik att julhandeln var de sämsta på 13 år och faktiskt sjönk i december. Huspriserna sjunker liksom värdet på kommersiella fastigheter.
Hur är det i USA? Handelsdepartementet säger att handeln sjönk med 0,4 procent i december i jämförelse med 2006. Detaljhandeln utgör två tredjedelar av USA:s inhemska produktion och var en nyckelfaktor för tillväxten i den av krediter underblåsta uppgången 2004 och 2005, vid sidan av bostadsbyggande och försvar. Firas Askari vid BMO Capital Markets sade: "Detta visar oss att USA:s konsument, som varit den stöttepelare som på senare tid upprätthållit USA:s ekonomi, börjar här vika sig."
Marxismen och kapitalistiska kriser
Krisen kan bara, som vi förklarat i tidigare artiklar sedan finanskrisens början (juni 2007), förstås genom att använda den marxistiska teorin om ackumulation av kapital och sammanbrott. För precis 150 år sedan skisserade Marx skyndsamt det första utkastet (Grundrisse) till sin analys av det kapitalistiska systemet genom den stora krisen 1856. I det första kapitlet analyserade han den "åtstramning av krediter" som påskyndade denna kris innan han analyserade kapitalet i ett andra kapitel som avslutades med anteckningar om varors innersta karaktär. Marx skrev i marginalen "Den här avdelningen förs framåt", och detta blev verkligen också utgångspunkten för första volymen av Kapitalet.
Och av goda skäl. Hans abstrakta analys av varan kan utvecklas för att ge oss en kraftfull förklaring av kapitalistiska kriser som är påfallande relevant för dagens finansiella oro.
Marx teori är grundad på arbetsvärdeläran. Varors värde bestäms av den genomsnittliga arbetstid som använts för deras framställning ("samhälleligt nödvändiga arbetstiden"). Varor byts i genomsnitt till detta värde, och detta är också sant för varan arbetskraft, den enda vara som arbetarklassen äger och säljer. Denna vara är den enda som faktiskt tillför värde när den används i produktionen. Arbetskraftens värde bestäms också av den arbetstid som är nödvändig för dess produktion: i arbetskraftens fall är detta det ungefärliga värdet av de varor som behövs för att reproducera arbetskraften, dvs. för att arbetaren ska kunna hållas vid liv och kunna återvända till arbetet nästa dag, att kunna leva på eller kring den allmänna kulturnivån som uppnåtts av arbetarklassen i varje givet land. Arbetskraftens värde styr lönerna och är mindre än det värde som arbetaren tillför den produkt som framställs. Skillnaden mellan värdet på arbetarens lön och värdet på de varor som tillverkas är mervärdet - kapitalisten ackumulerar detta som vinst.
Under kapitalackumulationens gång höjer kapitalisten produktiviteten genom användning av nya och mer avancerade maskiner. Det minskar den tid det tar för den genomsnittlige arbetaren att framställa produkten och ökar därför andelen mervärde som produceras av en arbetare under en given dag. I denna oupphörliga jakt efter större vinst har kapitalet därför en allmän tendens att öka andelen konstant kapital (maskiner och råmaterial) i förhållande till levande arbete (variabelt kapital). Även om detta ökar på vinstens storlek på kort sikt, minskar det den andel av kapitalistens investering som ger upphov till vinst (det levande arbetet).
I industricykelns expansiva fas stiger vinsterna men under cykelns gång bekräftas profitkvotens fallande tendens. Det ger upphov till en överackumulering av kapital när kapitalisten upptäcker att han har mer kapital än som kan investeras på ett lönsamt sätt i ännu mer produktion.
En del av detta överflöd kan givetvis spenderas på de lyxvaror och de livsstilar som alltid kännetecknar "uppgångens år" i en cykel, men mycket mer kanaliseras in i alternativa investeringar: kapital exporteras till ekonomier utomlands med låga löner där högre profitnivåer kan hittas på grund av lägre nivå på teknologin, det används för att köpa aktier och det som Marx kallade "vansinniga former av kapital" såsom dagens Collateralised Debt Obligations genom vilka dåliga bostadslån i USA såldes till banker världen över, det kan underblåsa spekulation i fastigheter, tvinga huspriserna allt högre och det kan leda till en allt mer hänsynslös användning av kreditsystemet för att hålla systemet igång. Mot cykelns höjdpunkt stimulerar, kort sagt, överskottskapitalet utvecklingen av vitt spridda former av fiktivt kapital som inte är relaterat till verkliga varors underliggande värde.
Marx insåg att detta inte var en enkel och okomplicerad process, eftersom det ekonomiska framåtskridandet medförde "motverkande tendenser", såsom billigare varor som för en tid kan skjuta upp profitkvotens fallande tendens, men de kunde inte för evigt skjuta upp räkenskapens dag. Industricykelns uppgångsfas utvecklas till en spekulativ feber som slutar med kris. Åtstramningen av krediterna exploderar när man upptäcker att banklån och komplicerade finansverktyg i hög grad är övervärderade. Kapitalets cirkulationsprocess upphör abrupt; systemet förefaller ha drabbats av ett slags hjärtattack. En process med traumatiska nedskrivningar av värdet på kapital inleds. Kapitalisterna börjar slåss inbördes om vem som ska bära kostnaden för verkliga lokaliteter och verklig tid. Valutor devalveras (som dollarn idag), lån avtar (åtstramning av krediter), inte bara nivån utan volymen på vinsterna faller (vinstvarningar) och kapitalisterna börjar se efter hur de kan bli av med "överflödig" kapacitet. Krisen övergår i recession när effekten av nedskrivningarna träffar efterfrågan och produktionen drastiskt krymper och orsakar en kraftig ökning av arbetslösheten. Slutligen börjar kapitalisterna - och krisens och recessionens längd och djup beror på breda geopolitiska faktorer - återinvestera i billigare anläggningar, maskiner och arbetare och en återhämtning inleds. Cykeln börjar på nytt.
Under den senaste perioden har cyklerna i USA och Storbritannien formats av situationen i världen. Deflationistiskt tryck från utvecklingen i Asien tillät räntorna att förkorta recessionen 2001 genom billiga krediter. Men den uppgång som underblåstes i USA 2004 och 2005 ägde huvudsakligen rum i fastigheter, detaljhandel och försvar: tillverkningen fortsatte att minska starkt under denna period. I och med att inflationen är tillbaka på dagordningen och nu drivs på av Kina, är chanserna för en upprepning av en återhämtning som underblåses av krediter små. När den nuvarande krisen övergår i en ekonomisk nedgång finns det alla möjligheter att den denna gång blir allvarlig.
Med tanke på att den marxistiska teorin kan leverera en så övertygande förklaring av den nuvarande krisen, är det vid första anblicken överraskande att det inte bara är borgerliga kommentatorer som är oförmögna att förklara hur deras "högst perfekta" system så abrupt kan ha inträtt i en ny fas av kris. En del skribenter som arbetar inom marxismens ramar verkar också förvirrade. Costas Lapavitsas, som är expert på den marxistiska teorin om pengar och som arbetar vid School of Oriental and African Studies i London, har skrivit om den nuvarande krisen att "det står klart att detta inte är samma mekanism som beskrivs i den klassiska marxistiska analysen där det kapitalistiska bolaget skulle låna, överexpandera produktionen, inte kunna sälja sina produkter och därför finna det omöjligt att betala sina skulder till banker och andra." Det är klart att om den marxistiska teorin definieras på det sättet förefaller den nuvarande krisen vara konstig, eftersom bankkrisen har framträtt innan sammanbrottet för konsumenternas efterfrågan. Åtstramningen av krediter förefaller driva fram sammanbrottet för huspriser och inte tvärtom.
Faktum är att Lapavitsas missförstår "den klassiska marxistiska analysen", i vilken kollapsen för konsumentens köpkraft inte är krisens orsak. Den här idén - underkonsumtion - är en förvrängning av Marx teori och leder till den reformistiska slutsatsen att allt som behövs för att undvika krisen bara är bättre löneavtal.
Marx teori är kraftfullare än så. Genom att inte lokalisera krisens orsak i konsumtionen utan i produktionen - lagen om profitkvotens fallande tendens - fokuserar den inte bara på överproduktionen av varor utan överproduktionen av själva kapitalet. På det sättet kan bankkrisen 2007 förstås som en slående bekräftelse av Marx teori. När krisen med dåliga bostadslån och återkomsten för en global strukturell inflation blev uppenbar förra året, konfronterades bankerna plötsligt med det faktum att den omfattande expansionen av spekulativt fiktivt kapital var ohållbar. Precis som i det fall som Marx analyserade i Grundrisse var bankkrisen startskottet för traumatiska nedskrivningar, som drevs fram av överackumulation i den underliggande ekonomin och orsakades av kapitalets allra innersta motsättningar.
Sammanbrottet för fastigheternas värde kan också enbart förklaras av den marxistiska teorin. Hur många gånger har vi inte under detta årtiondes uppgång hört att värdet inte ska sjunka på grund av brist på hus och kontor? Denna ursäkt istället för teori har nu avslöjats av hårda fakta när värdet inte bara faller i USA utan också i Storbritannien.
Marx teori om jordränta förklarar detta. För Marx är jordräntan ett avdrag från vinsterna som markägarna kräver av kapitalisterna i utbyte mot användning av marken. Marx beräknade "den absoluta jordräntan" som det genomsnittliga avdrag från vinsten som krävs för användning av den sämsta marken. Två kategorier av "differentiell jordränta" införs sedan och låter markägaren kräva en större summa i jordränta från kapitalisten: en differentiell jordränta är baserad på markens bördighet, en annan kategori av differentiell jordränta, och den är mest intressant för vår nuvarande diskussion, härrör från lokaliseringens fördel för kapitalisten av en speciell bit mark.
Det är därför som den senare formen av differentiell jordränta i uppgångsfasen så starkt har drivit upp värdena för kommersiella fastigheter i städernas centra, varför de har varit högst i de finanscentra där superprofiter görs. Men kom ihåg det viktigaste - alla dessa räntor är baserade på differentiella anpassningar till den absoluta ränta som är ett avdrag från vinsten. När mängden profit börjar falla vid uppgångens höjdpunkt, börjar arrendevärdena att falla. Likadant är det med jordens och byggnadernas värden med full besittningsrätt, vilka i Marx system uppfattas som inget annat än jordränteinkomster som omvandlats till kapital.
Idag faller verkligen värdet av kommersiella fastigheter. Financial Times rapporterar, tillsammans med alla specialister i tidskrifter för fastighetsmarknaden och rapporter i stora översikter, att "kommersiella fastigheter i Storbritannien befinner sig i fritt fall", och tillägger att senaste data från IPD, industrins index, "visade att december var den värsta månaden någonsin och de senaste 12 månaderna noterade kraftiga fall".
Vad behöver vi analysen till?
Frågan om huruvida vi för närvarande tekniskt sett befinner oss i en recession, eller hur lång tid det kommer att ta för den att uppträda, är visserligen viktig, men den är emellertid inte den viktigaste frågan. Vi befinner oss helt enkelt i en krisfas, och det kommer vid en viss punkt helt enkelt att bli en nedgång. Kapitalisterna kommer att angripa arbetarna för att få oss att bära huvuddelen av krisen och för att se till att de mest gynnsamma förhållanden upprättas för att cykeln ska kunna börja om. Systemets underliggande tendens till stagnation och sammanbrott kommer inte att övervinnas. Vi befinner oss inte i en lång period av uppgång i vilken Kinas och Indiens tillväxt kommer att skjuta upp en allvarlig kris till mitten av nästa årtionde. Det finns alla möjligheter inte bara till en kraftig recession i år eller nästa år, utan en recession som också påverkar världsekonomins stora hävstänger i Europa och Asien.
Marxisternas uppgift i denna situation är:
- att fortsätta analysera krisen, visa hur enbart den marxistiska analysen av kapitalismen kan förklara dess dynamik och konsekvenser,
- att varna arbetarklassen för angreppen på arbetstillfällen och levnadsstandarden som bourgeoisien kommer att inleda mot oss och de ökade globala spänningarna mellan de stora kapitalistiska och imperialistiska makterna som kommer att följa under krisens gång,
- att visa hur de existerande "moderata" ledarna för arbetarklassen inte är beredda att göra motstånd mot en ökad våg av angrepp, inte har någon teori för att förklara krisen och framför allt inte förstår krisens ursprung i det kapitalistiska systemets inre natur.
En del av Fjärde Internationalen antog, efter splittringen 1953, en "katastrofinriktad" ram som påstod att kapitalismen befann sig i något slags permanent kris. Detta är inte och kan aldrig vara fallet. Under kapitalismen är en permanent ekonomisk kris en självmotsägelse. Å andra sidan betraktar idag en del grupper inom vänstern, som demoraliserats av nederlagen på senare år, allt tal om en framväxande kris med misstänksamhet och förklarar att alla analyser som förutspår en global kris och recession på något sätt är "katastrofistiska". Det är en felaktig användning av terminologin och ett hinder för en förståelse av den verkliga krisfas som för närvarande bryter ut runt oss.
Marxisternas uppgift är, som vi sagt tidigare, inte att förklara att krisen på något sätt ska lösa arbetarklassens politiska kris och leda till socialismen - för att det ska kunna inträffa, måste revolutionärer kämpa i arbetarnas och ungdomens rörelser för ett program för motstånd mot krisen och som inriktar klasskampen mot revolution och socialism. Det är emellertid inte heller vår uppgift att underskatta de verkliga kristendenserna och påstå att vi inte kan förvänta oss så mycket under perioden framöver på grund av den bländande hastigheten i Asiens utveckling. Det är att propagera för överdrivna förväntningar på kapitalismens förmåga att undvika kriser, att missförstå hur den asiatiska utvecklingen nu inte driver på stabilitet utan kris i väst och att vagga arbetarklassens organisationer till sömns.
Vårt motto måste vara: låt inte kapitalisterna tvinga arbetarna att betala krisens kostnader. Förbered för kamp, och förbered för att dra fördel av krisen genom att aktivt diskreditera kapitalismen som system, att främja revolution mot detta instabila och ohållbara system.
Richard Brenner
Nej till rasism - ja till klasskamp!
En debatt har rasat i media kring tidningen Mana. Statens kulturråd påstår att Manas kritik mot Israel och ibland tillspetsade språkbruk är "förnedrande för kvinnor", "antisemitiskt" (rasistiskt mot judar) och till och med "rasistiskt". Detta trots att Manas redaktion till en majoritet består av kvinnor och invandrare.
I debatten som följt har diverse borgerliga skribenter passat på att än mer koppla ihop vänstern med rasism. Den 26 januari skrev journalisten Johan Romin, under rubriken Vänsterrasism är inget nytt, i Expressen om påstådd rasism hos FNL-rörelsen i Sverige på 70-talet. FNL-rörelsen var alltså den massrörelse som arbetade till stöd för den vietnamesiska FNL-gerillan, mot USA:s ockupation och krig.
Romin skriver:
När Richard Nixon tillträdde som president 1969 utnämnde han den svarte professorn Jerome Holland till Stockholmsambassadör. Holland var en opolitisk universitetsrektor från Virginia, sociolog och även en framstående sportstjärna i amerikansk fotboll. Han hade inte sysslat med diplomati eller politik tidigare. Denne akademiker utsågs till Stockholmsambassadör 12 januari 1970. Men redan då Holland kom till Arlanda flygplats möttes han av demonstrerande FNL-grupper som skrek 'housenigger' efter honom. 'Res hem housenigger' skrek en demonstrant. Man syftade på svarta personer som likt bokens Onkel Tom (skriven strax före amerikanska inbördeskriget 1852) ansågs hjälpa plantageägare i den amerikanska södern. Stämningen var så hotfull att polisen fick ta ut Holland bakvägen. Överallt där Holland kom möttes han av en lynchstämning präglad av äggkastning, buanden, slagord och skrik: nigger! housenigger! nigger go home!
Om det ligger någon sanning i Romins anklagelser är det såklart förkastligt. Rasistiska angrepp är inte bara något vänstern måste ta avstånd från, utan till och med rakt motsatt vår marxistiska analys. Som vi ser det är den grundläggande samhällsindelningen klass, inte ras.
När rasister och borgare pratar om olika "raser", om olika folk, nationer och etniska grupper, gör de det för att ställa olika folkgrupper mot varandra, och splittra arbetarklassen. Invandrare ska till exempel acceptera lägre lön än svenskar födda här, eftersom invandrare är "mindre värda". En person som är född i Sverige förväntas med samma argument känna mer samhörighet med sin svenske chef än jobbar- eller skolkompisen som råkar vara född i ett annat land. Och arbetare i olika länder ska hetsas att kriga mot varandra för kapitalisternas skull.
Det här är bullshit! En svensk arbetare har såklart mycket mer gemensamt med till exempel en polsk arbetare än med en svensk VD, och vice versa. Och med exakt samma argument kritiserar vi USA:s utrikesminister Condoleezza Rice, inte för att hon råkar vara svart, utan för att hon leder imperialistiska krig och ockupationer mot Irak och Afghanistan. En svart arbetare i USA har mycket mer gemensamt med en vit arbetskamrat än med någon som den borgerliga presidentkandidaten Barack Obama.
Nu verkar Romins anklagelser om rasism i den svenska FNL-rörelsen också vara falska. Stefan Lindgren, vänsterförfattare och aktiv i solidaritetsrörelsen med Afghanistan, svarade den 29 januari och avfärdar alla Romins anklagelser (publicerades bara i pappersversionen). Lindgren skriver att den enda som använde begreppet "house nigger" var en svart amerikan som deserterat från USA, Sherman Adams.
Det är ändå värt att citera mer ur Romins artikel om USA-ambassadören Holland:
Då Holland skulle överlämna sina kreditivbrev till kungen och färdades från amerikanska ambassaden på Gärdet till Stockholms slott vågade inte polisen låta ambassadören resa i den traditionella sjuglasvagnen… När Holland skulle inviga ett kulturcenter var det dags igen. FNL:are och maskerade demonstranter mötte upp med äggkastning och fönsterkrossning. Även i Örebro möttes Holland av äggkastning och tillmälen innan polisen bröt upp aktionen och aktivisterna skingrades… Trakasserierna av USA-ambassadören Jerome Holland fortsatte ända till dess att han gav upp och reste hem till USA, två år efter det att han anlänt. I intervjuer berättade han om sin besvikelse över mötet med det demokratiska Sverige. Det förödmjukande sätt som denne ambassadör bemöttes i Sverige saknar motstycke i historien.
Vi måste såklart ha nolltolerans mot alla rasistiska angrepp från folk som säger sig vara "vänster". Men behandlingen av Holland - minus de påstådda rasistiska angreppen - är beundransvärd. Det är imperialisterna och borgarna som står för rasismen. Och precis så som Holland bemöttes borde dagens antiimperialistiska rörelse behandla alla representanter för imperialism och utsugarkapitalism. Svarta, vita, amerikanska eller israeliska - om de har blod på sina händer ska de inte ges en lugn stund, och kastas ut ur landet, precis som Jerome Holland!
Svante Persson
Svar till Göte Kildén om papperslösa
Jag noterar att Göte i sitt svar till mig i Internationalen 24/1 drar till med den gamla käpphästen "Vill du ha med hela övergångsprogrammet i varje artikel?" - ett beprövat knep när man vill få någon att verka sväva i det blå. Men Göte, jag har svårt att se papperslösas rätt att stanna i landet som en andra- eller tredjehandsfråga i sammanhanget, i nivå med banknationalisering eller arbetarmilis.
När organiserandet av papperslösa och dess inverkan på försvaret av kollektivavtalen diskuteras - är inte då deras rätt att stanna i landet helt central? Anledningen till att vi inte genast kan kräva samma villkor för dem är ju just att de inte har någon laglig rätt att arbeta här. Borde det inte vara alla internationalisters plikt att kräva detta? Den officiella arbetarrörelsen, i form av LO och Ung Vänster visar tydligt att de inte kommer att kämpa för de papperslösas rätt till papper. Men Göte, när menar du då att det är korrekt att föra fram detta krav? När de svenska kollektivavtalen slutgiltigt har försvarats från alla hot? Snarare än att handla om huruvida hela övergångsprogrammet måste nämnas i varje andetag verkar frågan vara: kan man angripa en fråga från mer än en aspekt åt gången?
Om arbetarrörelsen hade haft en internationalistisk ledning skulle den med kraft ha krävt att alla som arbetar här ska ha rätt att stanna, med samma rättigheter som alla vi andra. Då skulle det vara självklart att inte tillåta någon att arbeta för nivåer under avtalen. Men när arbetarrörelsen vägrar att försvara de papperslösas rätt att stanna, är det då rimligt att kräva att dessa ska åsidosätta sitt behov av ett jobb för att inte svika ett fackligt löfte som inte ens omfattar dem själva? Är inte det att se lite ensidigt på solidariteten?
Göte, som anser sig stå för realismen gentemot min surrealism, förklarar att viktigare än enskilda individers personliga situation är intressena för arbetarklassen i dess helhet. Jag håller med. Dock kräver klassens intressen att vi internationalister nu, idag, bekämpar alla nationella fördomar som finns bland skikt av arbetare, och framför allt att vi utmanar byråkraternas ständigt återkommande chauvinistiska drag. Med andra ord: att vi kräver av den svenska arbetarrörelsen att den försvarar de papperslösas intressen som sina egna. Kräver - inte bara tycker. Detta perspektiv erbjuder inte Göte som, att döma av det han skriver, begränsar sig till att kämpa för kollektivavtalen enligt de gamla metoderna, utan att försöka dra in dessa nya, potentiellt militanta skikt i kampen, och utan att på denna fråga utmana den arbetarrörelsens ledning som fortsätter att dela upp klassen i legitima och illegala arbetare.
Den internationella solidariteten är emellertid ingen princip som har kommit till för att vara snäll i allmänhet, utan är en förutsättning för den faktiska kampen. Naturligtvis är varje kamp konkret, och jag är medveten om att det i praktiken kommer att uppstå avvägningar där enskilda utsatta arbetares intressen ställs mot hela klassens positioner. Att i den konkreta kampen ständigt kräva att fackföreningsrörelsen inkluderar de papperslösa arbetarna, och med all kraft försvarar deras rätt att stanna i landet är däremot inte surrealism, utan en plikt för varje internationalist. Så länge den svenska arbetarrörelsen inte uppfyller denna internationalistiska plikt har den ingen rätt att anklaga de papperslösa för att vara osolidariska när de bara försöker överleva under drägliga förhållanden. Det finns redan ett skikt av underbetalda papperslösa arbetare i landet, och ur synpunkten att försvara kollektivavtalen kan det problem som dessa utgör lösas på ett progressivt och ett reaktionärt sätt: de kan integreras i arbetarrörelsens kamp eller de kan skickas tillbaka ut ur landet. Det är om detta frågan handlar, lika mycket som bara om att behålla kollektivavtalens nivåer. Så länge den svenska arbetarrörelsen inte med kraft tar upp de papperslösas intressen tänker jag inte förebrå de kamrater som försöker göra detta i praktiken.
Jens-Hugo Nyberg
Nyliberaler segrade i Tjeckien
Vi återger här en text från våra kamrater i Förbundet för Femte Internationalens tjeckiska sektion, Socialistická Organizace Pracujících (Socialistiska Arbetarorganisationen).
Fredagen den 15 februari gjordes ett andra försök att välja president i Tjeckien, efter sex tidigare röstomgångar. Vaclav Klaus är sedan länge ledare för det största tjeckiska högerpartiet (ODS - Demokratiska medborgarpartiet) och en av arkitekterna bakom återupprättandet av kapitalismen i Tjeckien. Klaus är annars ökänd som en av få politiker som fortfarande förnekar att klimatförändringarna beror på mänsklig påverkan. Hans EU-skepticism och motstånd mot euron gör att hans enda allierade förmodligen är brittiska Torypartiet - och det är föga överraskande att han också är en stor beundrare av Margaret Thatcher.
Klaus motståndare, Jan Svejnar, som kandiderar för De Gröna och socialdemokraterna (CSSD), är däremot en stark förespråkare för det nyliberala EU-projektet. Svejnar, som är ekonomiprofessor vid Michigans universitet och styrelseordförande i en av Tjeckiens största banker, bidrog också han till att återupprätta kapitalismen. Båda kandidaterna stödjer USA:s planer på att upprätta en militärbas i Tjeckien som en del av National Missile Defence System, en fortsättning på Reagans Star Wars-projekt.
Tjeckiens två reformistiska partier, socialdemokraterna i CSSD och kommunistpartiet KSCM, spelade en svekfull roll och uppmanade till en röst på Svejnar, trots att KCSM inte "gav honom sitt stöd" (sic!). CSSD stödde Svejnar ända från början, och sökte därigenom skapa missnöje i det regerande ODS-partiet genom att göra sig av med Klaus. Den principlösa manövern misslyckades naturligtvis, och resulterade bara i att ännu en socialdemokratisk parlamentsledamot hoppade av.
Ingen arbetarkandidat fanns från "kommunistpartiet". I första valomgången röstade KCSM på Svejnar i de första två omgångarna, för att avstå i den tredje. Innan den andra omgången presenterade de sin "egen" kandidat, en "oberoende" EU-parlamentsledamot och före detta medlem från högerflanken, den före detta ODS-medlemmen Jana Bobosikova. Anledningen till detta, uppgav kommunistpartiet, var att "en vänsterkandidat skulle vara chanslös". Men Bobosikova hoppade av kampanjen innan andra valomgången hade påbörjats, och bekräftade att KCSM bara var på jakt efter en bättre ställning i manövrerandet, och mot sitt stöd för Svejnar hoppades på "ökad respekt" - från högern.
Under presidentvalet fick flera medlemmar i den lagstiftande makt som skulle utse presidenten mordhot och brev med kulor i. Anklagelser om korruption, som för det mesta var berättigade, förekom mellan samtliga läger, och än så länge har tre socialdemokratiska parlamentsledamöter bytt sida och lämnat partiet.
I utländska media har valet beskrivits som viktigt eftersom den tjeckiska presidenten "har lite makt men traditionellt sett stor moralisk auktoritet". Inget av dessa två påståenden är sanna. Presidentens makt är såklart inte lika stora som i länder med presidentstyre (som USA), men presidenten kan fortfarande - helt obehindrad - utse domare, påverka den ekonomiska politiken genom att utse styrelseledamöter till den tjeckiska riksbanken, benåda dömda brottslingar och så vidare.
Vår organisation har alltid stått för avskaffandet av presidentadministrationen, denna kvarleva från monarkins dagar. Precis som senaten, parlamentets överhus, är presidenten en säkerhet kapitalisterna har gentemot upprorsstämningar bland massorna. Presidentens makt måste övergå till parlamentet.
Det är skamligt att den tjeckiska vänstern inte har använt denna fråga för att få igång en diskussion om demokratins begränsningar under kapitalismen. För att inte tala om den skändliga roll reformisterna spelade i parlamentet. Om vänstern alls reagerat har det varit för att ge stöd åt Jan Svejnar, som man beskrivit som den "minst dåliga" av två dåliga alternativ.
Större delen av vänstern har i sin handlingsförlamning instämt i den liberala högerns kampanj för direkta presidentval, där presidentmakten eventuellt stärks. Det verkar faktiskt även som att majoriteten av befolkningen håller med - i alla fall om förslagets första del. Och det är inte konstigt heller, vi har full förståelse för längtan efter att få göra det vi för det mesta nekas under kapitalismen - att vara med och bestämma. Det är förståeligt. Men direkta val av presidentmakten skulle bara tjäna till att legitimera den.
Så, återigen - vi argumenterar för att presidentadministrationen upplöses och att dess makt överlämnas till parlamentet. På samma gång måste vi använda de möjligheter som väckts av frågan för att starta en än större diskussion om borgerlig demokrati, vilken skulle kunna leda till en konstituerande församling, som i sin tur fritt och oberoende kan avgöra frågan om vem som ska ha makten.
Socialistiska Arbetarorganisationen, Tjeckien
|
