Innehåll
Kosova förblir ockuperat
Den som har undrat över hur ett land skulle utvecklas som enväldigt styrs av Carl Bildt behöver inte anstränga sin fantasi. Det räcker med att ta en titt på Bosnien-Hercegovina där Bildt faktiskt var enväldig diktator från 1995 till 1997. Konsekvensen av hans och hans gelikars styre är framför allt landets fullständiga underkuvande under stora internationella banker och bolag. Till andra påföljder kan räknas skolans, vårdens och ekonomins sammanbrott samt en uppdelning av befolkningen i en liten korrumperad och stövelslickande kapitalistklass, ett talrikt och ytterst parasitärt skikt av byråkrater och olika tjänstemän i anslutning till den utländska beskickningen samt det stora flertalet av befolkningen som lever i fullständig misär. Det är uppenbart att Bildt och kompani också har planerat en liknande terapi för de svenska arbetarna.
Den högsta makten i Bosnien ligger enligt fredsavtalet från Dayton hos Office of High Representative eller OHR. Den "höge" representanten själv väljs såklart inte av Bosniens befolkning, som inte anses vara mogen för ett sådant "högt" beslut. Han tillsätts genom ett enkelt dekret från Peace Implementation Council, som är en organisation där alla imperialistmakter finns representerade, fast den verkliga makten nu i princip befinner sig i EU:s händer. Befogenheterna för OHR inbegriper allt ifrån rätten att straffa politiska partier till att skapa godtyckliga lagar och hålla finanserna under kontroll. De politiska grupper som får för sig att konsekvent kritisera Daytonavtalet, dvs. kolonialadministrationens rättsliga grund, finner sig mycket snabbt uteslutna från valprocessen. Vi ska anföra ett exempel på hur den "höge" representanten, som just nu är slovaken Miroslav Lajcak, utövar sin makt - en färsk order från den 9 januari 2008:
Ordern om beslagtagande av resedokument för personer som obstruerar eller hotar att obstruera fredsprocessen
Med tanke på de maktbefogenheter som den Höge Representanten erhåller från Paragraf V i Tillägg 10 till Dayton-avtalet; (..)
Ordern
Härmed beordras:
1. Att personer som är listade i Tillägget som bifogas härtill(..) inte ska tillåtas att passera gränsen till Bosnien-Hercegovina i syfte att lämna Bosnien-Hercegovina.
2. Resedokumenten för personer som är listade i tillägget till denna order ska omedelbart beslagtas
(..)
4. Bosnien-Hercegovinas gränspolis ska se till att hindra personer som är listade i Tillägget till denna order att lämna Bosnien-Hercegovina (..)
Och så vidare (OHR:s hemsida på Internet: http:// www.ohr.int/decisions/war-crimes-decs/default.asp?content_id=41111, vår övers.)
Översättningen är ordagrann. Det ska påpekas att "fredsprocessen" här betyder imperialisternas fredsprocess, med vilket menas deras makt över Bosnien. På detta sätt utfärdar alltså den "höge" representanten order till polisen i ett land som antas vara självständigt.
Och så här låter det när ekonomiska beslut ska tas:
Beslut om förlängning av mandatet för hr Peter Nicholl som förste ordförande i Styrelsen för Myndigheten för indirekt skatt
Med tanke på de maktbefogenheter som den Höge Representanten erhåller från Paragraf V i Tillägg 10 (..) till Dayton-avtalet, i enlighet med vilken den Höge Representanten är den högsta instansen i tolkningen av Tillägget 10 (..)
Beslut
(..)
Paragraf 1
Detta beslut utnämner härmed hr Peter Nicholl till förste ordförande i Styrelsen för Myndigheten för indirekt skatt (..) till och med 30 juni 2008 (..).
(http://www.ohr.int/decisions/econdec/default.asp?content_id=41106, vår övers.)
Vi ser att EU inte bara har befogenheter som tillkommer en kolonialmakt, utan att de utövar dem också. "Den högsta instansen" - det är en utmärkt beskrivning av EU:s roll i Bosnien. För att det inte ska finnas någon tvekan om att diktatorns befogenheter kommer att respekteras av infödingarna har man till hands flera tusen vältränade och välbeväpnade soldater från olika europeiska arméer, däribland den svenska.
OHR tillhandahåller på detta sätt för den bosniska befolkningen en allsmäktig diktator som verkställer EU:s öppna kolonialvälde i landet. Borta är den tid då man i Bosnien med avsmak och hat påminde sig Berlinkongressen 1878 då ett annat europeiskt imperium - Österrike-Ungern, efter ett brittiskt förslag, fick rätten att ockupera och administrera landet. Borta är också den tiden då man öppet hyllade terroristen Gavrilo Princip som i Sarajevo sommaren 1914 sköt och dödade den österrikiske tronföljaren, ärkereaktionären och utsugaren Franz Ferdinand och hans hustru.
Den nuvarande bosniska statsmakten är inget annat än en underdånig knähund till de nya herrarna. De maktlösa ministrarna utövar alla sorters politiska akrobatkonster för att tillfredsställa sina herrar, också när det gäller att ta ordentliga smällar i deras ställe. Men ack, landet består inte bara av byråkrater, vilket ger oss en hel del hopp in för framtiden.
Detta framgångsrika, men knappast originella, koncept har man sedan valt att i alla väsentliga detaljer tillämpa på Kosova. Skillnaden ligger helt och hållet i att man i Kosovas fall inte säger att imperialisternas representant är "hög", utan att han är "speciell" - nämligen Special Representative of the Secretary-General. Den "specielle" representanten heter Joachim Rücker, en på inget sätt speciell och tämligen grå tysk byråkrat som för uppdraget har tränats hos OHR i Sarajevo. Han är chef för United Nations Mission in Kosova (eller UNMIK) som representerar de samlade imperialistmakternas ockupation av landet. Man kan tillägga att makten på Balkan sedan början av 2000-talet mer och mer har skiftat till EU:s fördel i och med att USA är upptaget med mycket större och viktigare byten som Irak.
Med tanke på att Rückers befogenheter inte är mindre än Lajcaks måste man dra slutsatsen att även Kosova är en koloni. På UNMIK:s hemsida sammanfattas dessa be fogenheter på följande sätt:
För att implementera sitt mandat har UNMIK sammanfört fyra "stöttepelare" under sin ledning (..) I nuläget är dessa stöttepelare:
Pelare I: Polis- och rättsväsendet, under FN:s direkta styre
Pelare II: Civiladministrationen, under FN:s direkta styre
Pelare III: Demokratiserings- och institutionsbyggandet, som leds av Organisation for Security and Cooperation in Europe (OSCE)
Pelare IV: Återuppbyggnad och Ekonomisk Utveckling, som leds av Europeiska Unionen (EU)
UNMIK:s chef är den Specielle Representanten för FN:s generalsekreterare i Kosovo. Som den högste internationelle funktionären i Kosovo leder han de fyra stöttepelarnas arbete och främjar den politiska process som är avsedd att bestämma Kosovos framtida status.
(http://www.unmikonline.org/intro.htm, vår övers.)
Vi finner här statens alla funktioner: polisen, byråkratin och den ekonomiska kontrollen eller, med andra ord, ett kortfattat och öppet program för en kolonialdiktatur. UNMIK har ingen tanke på att kalla sig själv för en provisorisk regering - det finns inget provisoriskt eller tillfälligt hos UNMIK. Man har för avsikt att stanna i Kosova i all framtid. Men inte desto mindre kallar UNMIK de folkvalda kosovaalbanska myndigheterna för provisoriska!
Hur delas makten mellan UNMIK och det kosovaalbanska parlamentet? Föga förvånande har denna maktdelning också fastställts av imperialistmakterna. Det var nämligen UNMIK själv som utvecklade konstitutionen för det provisoriska kosovaalbanska självstyret. I denna konstitution läser vi bland annat följande om maktdelningen:
Den konstitutionella grunden för det provisoriska självstyret
UNMIK/REG/2001/9 - den 15 maj 2001
(..)
Avsnitt 8
Befogenheter och skyldigheter reserverade för den Specielle Representanten
8.1 Det provisoriska självstyrets befogenheter och skyldigheter ska inte innehålla vissa förbehållna befogenheter och skyldigheter som förblir uteslutande i händerna på den Specielle Representanten. Dessa förbehållna befogenheter inkluderar:
(..)
(b) Upplösning av (Kosovos) parlament och utlysning av nyval i fall att det provisoriska självstyret bedöms agera på ett sätt som inte står i överensstämmelse med FN:s resolution 1244(1999) (..)
(c) Den slutliga fullmakten att bestämma finansiella och politiska parametrar för, och att godkänna, Kosovos budget (..)
(d) Monetär politik (..)
(g) Utövandet av den slutgiltiga fullmakten beträffande utnämning, avsättning och disciplinering av domare och åklagare; (..)
(j) Utövandet av makten över polis- och rättsväsendet och kriminalvården, vilka båda inkluderar och understöds av inhemsk personal; (..)
(http://www.unmikonline.org/constframework.htm - vår övers.)
osv., osv. till och med punkt (z) då man inser att det provisoriska "självstyret" saknar några som helst avgörande befogenheter ... att styra. Nej detta är ingen fars. Åt det provisoriska "självstyret" i Kosova lämnar UNMIK ingen makt man kan tala om. Skulle det exempelvis plötsligt falla Kosovas parlament in att artigt visa FN på dörren så skulle det omedelbart finna sig upplöst. För detta har Rücker tillräckliga medel - 16 000 utländska soldater, bland andra 330 från Sverige. Ett parlament som kan upplösas av en diktator är inget annat än ett marionettparlament och en president som inte har någonting att säga till om den monetära politiken eller rättsväsendet är likaså bara en marionettpresident. Likaså är Kosovas självständighetsförklaring från den 17 februari värdelös för att den antogs och utropades av ett i verkligheten maktlöst parlament. Ingenting har förändrats - UNMIK finns kvar med alla sina befogenheter intakta.
Med detta vill vi inte säga att vi har några illusioner om Kosovas nuvarande parlament eller regering. De är på inget sätt representanter för arbetarnas intressen, snarare tvärtom - ty samma parlament finner sig i allt detta utan att så mycket som protestera. Vi vill bara påpeka att inte ett spår av en delvis självständig borgerlig stat, en halvkoloni, existerar i Kosova, utan att det handlar om en regelrätt koloni.
Låt oss komma ihåg att den svenska staten medverkar i allt detta genom att hålla UNMIK med soldater, byråkrater och resurser. I exemplen Kosova, Bosnien, Afghanistan och numera Tchad kan man därför verkligen beskåda hyckleriet i den svenska demokratin som i ord inte finner några gränser för sin avsky mot kolonialismen, men samtidigt själv upprätthåller ett flertal kolonier. På samma sätt som de franska och engelska imperialisterna i början av 1900-talet rättfärdigade sina kolonialvälden genom att hävda att de för med sig civilisationen till infödingarna rättfärdigar samma imperialister idag, Sverige inberäknat, sina nya kolonier genom att påstå att de skapar demokrati och fred.
Det är i sammanhanget också mycket instruktivt att påminna sig vad Kommunistiska Partiet nyligen skrev i Proletären om Kosovas självständighetsförklaring. I ledaren från den 19 februari, som vi redan har kritiserat (se Arbetarmakts nyhetsbrev 269), och som är så välförsedd med kärleksförklaringar till den borgerliga lagen, står det bland annat att "en självständighetsförklaring måste ske inom ramarna för internationell lag". Vi frågar oss följande: Om UNMIK representerar FN och den internationella lagen i Kosova, tillsammans med ovan nämnda resolution 1244 (1999), hur ska då kosovaalbanerna göra sig självständiga från UNMIK utan att bryta mot den internationella lagen? Det går helt enkelt inte. Handlar man mot den enväldige representanten och mot UNMIK, då handlar man mot FN och imperialismen och bryter således mot deras internationella lag.
Till en början kan det verka förbryllande att kosovaalbanerna firar sin självständighet samtidigt som de oförändrat förblir under imperialisternas ockupation. Det hindrar dem heller inte från att under firandet vifta med imperialistiska flaggor och hylla USA, som om de på något sätt vore omedvetna om att deras självständighet är en fars. Men frågan får en självklar lösning så snart man tillämpar den historiska materialismens metod och inser att kosovaalbanerna består av flera ekonomiska grupperingar av vilka var och en har sina egna intressen och perspektiv. Ingen annan metod kan förklara gåtan.
De kosovaalbanska kapitalisterna och profitörerna ville befria sig från den serbiska statens förtryck så att de kunde ordna sina affärer i enlighet med sin egen vilja. Därför slöt de under slutet av 1990-talet en klasspakt med de kosovaalbanska arbetarna, bönderna och fattiga massorna, mot vilka det mesta av det serbiska förtrycket till att börja med utövades. Men kapitalisterna var, tack vare sin obetydlighet, ur stånd att lita på de fattiga massor som de ledde i frihetskampen och denna misstänksamhet var på inget sätt utan grund. Det är nämligen så att de kosovaalbanska massorna varken hade eller har något verkligt behov av de kosovaalbanska kapitalisterna, något som dessa kapitalister själva förstår. Olyckligtvist för kapitalisterna är detta något som massorna brukar inse snabbt, speciellt när de en gång har blivit beväpnade och lärt sig lösa sina problem med vapenmakt. Å ena sidan vill kapitalisten befria sig från Serbien, men han förstår samtidigt att för att det ska bli möjligt måste han engagera och beväpna massorna fullt ut, vilket, å andra sidan, återigen innebär hans egen undergång. Det är verkligen ett grymt dilemma som historien ställer honom inför.
Men just i denna kvalfyllda stund kom räddningen från ovan. Världsimperialismen, med USA i spetsen, gör ett förslag, som vi kan föreställa oss är allt utom välmenande, till Kosovas kapitalister, och som låter ungefär så här: "Vi tar hand om den serbiska armén åt er, och vi tar hand om era massor också, om ni i gengäld går med på att foga er under vår makt, så länge vi vill ... och sen kan vi kanske (men bara kanske) diskutera möjligheten att skänka er en liten del av de profiter som vi i framtiden kommer att utvinna från Kosova." Resten är historia. De kosovaalbanska kapitalisterna accepterade tacksamt, Serbien blev sönderbombat, och i stället för gamla herrar anlände nya, med allehanda speciella och höga representanter. Men en klass skulle inte kallas för historiskt oduglig om den kunde gå framåt...
Det är just denna Kosovas elit som står för, anordnar och mobiliserar för självständighetsfirandet med hyllningar till sina nya herrar. När de gör så uppfyller de bara sin del av avtalet med imperialismen - att vilseleda massorna och förse dem med en illusion om nationell självständighet.
De kosovaalbanska arbetarna, fattiga och arbetslösa massorna har å sin sida inget att vinna på denna lösning. Men de har ett alternativ som den kosovaalbanska eliten bara kan drömma om. De kan nämligen fraternisera med i första hand de serbiska arbetarna i Serbien som också de lider både under imperialisterna och under den serbiska bourgeoisien. Det skulle inte finnas någon mäktigare och mer självklar allians. Bara på detta sätt kan de kosovaalbanska arbetarna och fattiga verkligen uppnå sin frihet från den serbiska och den egna bourgeoisien och därtill även från imperialismen. En sådan allians skulle med lätthet garantera alla nationella rättigheter för alla kosovaalbaner och serber i Kosova, ty arbetarna har inget objektivt intresse av att förtrycka varandra. Samtidigt skulle den utgöra ett kraftfullt exempel för arbetarna över hela Balkan och injaga skräck i alla utsugare. En sådan röd allians måste vara huvudpunkten i de kosovaalbanska och serbiska arbetarnas program.
Vi vet att det är bara arbetarna som är den klass som har medlen och styrkan att vinna verklig nationell självständighet för hela nationen. På denna, den nationella befrielsens väg, kommer de att vara tvungna att röja både de utländska ockupanterna och deras inhemska medhjälpare - de kosovaalbanska och serbiska kapitalisterna - ur vägen. Men när de väl har uppnått detta kommer hela makten att ligga i deras händer.
Senad Kadic
Upplopp skakar den kinesiska ockupationen
Det som började som en fredlig demonstration med 300 munkar i den tibetanska huvudstaden Lhasa har på mindre än en vecka växt till en omfattande rörelse mot Kinas ockupation av Tibet. Rörelsen har även spritt sig till själva Kina. Peter Main hävdar att massorna måste göra dessa modiga protester till de första stegen i en revolution i Tibet och i hela Kina.
Protesternas tillväxt har drivits fram av det långvariga nationella förtrycket av det tibetanska folket och den våldsamma repression som mötte de första fredliga demonstranterna. Fredagen den 14 mars förvandlades protesterna i Lhasa till regelrätta bataljer med polisen och senare med enheter ur den kinesiska armén, den så kallade "Folkets befrielsearmé". Rapporter talar om ett stort antal döda i striderna. Svaret från invånarna i de äldsta kvarteren i staden, Barkhor, blev att låta sin ilska gå ut över företag och affärer som ägas av kineser. Lösöret brändes på stora bål på gatorna.
När nyheterna om dessa händelser blev kända demonstrerade etniskt tibetanska områden i provinserna Sichuan, Qinhai och Gansu i solidaritet och i Xiahe, i Gansu, angrep demonstranter polisen och officiella byggnader. Den 10 mars markerar årsdagen både av den kinesiska invasionen 1950 och det nationella upproret 1959 mot den fortsatta ockupationen. I år planerade motståndare till regimen helt riktigt att använda publiciteten kring olympiaden i Beijing för att dra världens uppmärksamhet till sin sak.
Men detta är inte första gången sedan 1959 som sådana protester har ägt rum. Den största utmaningen mot Beijing sedan dess var 1989 när, liksom nu, missnöje med det kinesiska styret förstärktes av motstånd mot ökad ekonomisk ojämlikhet, officiell korruption och stigande inflation inte bara i Tibet utan över hela Kina. Den blodiga repression som utmättes i Tibet var den omedelbara föregångaren till massakern på Himmelska fridens torg i juni 1989 - och Kinas guvernör i Tibet vid den tiden var Hu Jintao, som idag är president i Kina.
Sedan dess har Beijing följt en politik som reducerat de etniska tibetanerna till en minoritet i deras eget land genom storskalig bosättning av hankineser för att skapa tilltro till deras hävdande av att Tibet bara är en del av Kina. Det påstådda rättfärdigandet av detta är att Tibet historiskt sett var en del av det "kinesiska imperiet" och att kinesiskt styre idag innebär sociala framsteg för Tibets folk. Båda argumenten är felaktiga.
Även om Tibet länge har haft förbindelser med Kina och betalat tribut till kejsaren, förflöt århundraden utan något direkt beroende och det tibetanska samhället var alltid mycket tydligt annorlunda än det i Kina. Även om Beijing har investerat speciellt i utveckling av infrastruktur som vägar, bostäder och, allra senast, en järnvägsförbindelse till Lhasa, har dessa inte varit till tibetanernas fördel, utan är avsedda att underlätta Beijings kontroll och tillgodose de hankinesiska bosättarnas behov.
Även om argumenten var sanna, är de ovidkommande. Många av dagens nationer var en gång i tiden integrerade delar av förkapitalistiska imperier. De mest omedelbara parallellerna är Korea, Japan och Vietnam, som också betalade tribut till den kinesiske kejsaren men som idag är självständiga. Detsamma gäller givetvis för många nationer i Europa eller Mellanöstern som en gång i tiden var delar av det heliga romerska, habsburgska eller ottomanska imperiet. Britterna byggde också järnvägar i Indien och Afrika men det var inte för att de brydde sig om folken i områdena som de erövrat. Järnvägarna fanns där för att transportera trupper och föra ut rikedomar - liksom i Tibet idag.
Det är verkligen sant att det traditionella tibetanska samhället förblev outvecklat. Under det styre som dominerades av Dalai lama och den omfattande kasten av föreståndare för klostren och feodala godsägare var Tibet inget paradis. Det var tvärtom ett brutalt och utsugande system för den stora majoriteten av bönderna - ett system som bara de kinesiska stalinisternas brutala förtryck kunde få att framstå som idylliskt. Den kinesiska statens framtvingande utifrån av "framsteg" har bara bidragit till att binda folket närmare den traditionella eliten. Detta var sant även när den kinesiska ekonomin var organiserad på grundval av en plan (som förvisso var korrumperad och byråkratiserad) och är dubbelt sant i dagens kapitalistiska Kina.
I och med kapitalismens återupprättande under Deng Xiaoping i början av 1990-talet försvann varje möjlighet till en planerad utveckling som skulle kunna vara till nytta för befolkningen i Tibet. Medan det kinesiska kommunistpartiets diktatur och förbudet mot all oberoende politisk aktivitet gör det omöjligt att mer exakt mäta omfattningen och djupet i det folkliga stödet för den "landsförvisade andlige ledaren", är resandet av den nationalistiska tibetanska flagga som förknippas med hans rörelse under den senaste veckans demonstrationer bevis nog för att han fortsätter att åtnjuta ett omfattande stöd. Den hastighet med vilken protesten omvandlades till konfrontation och upplopp pekar inte desto mindre på att Dalai lamas förtröstan på en pacifistisk taktik och politisk strategi för kompromiss med Beijing börjar förlora inflytande över dagens generationer inne i Tibet.
Tibetanerna får inte heller ha några illusioner om de västerländska imperialisterna - som hur som helst bara riktar försiktig kritik mot den kinesiska repressionen. De vill bara använda Tibet som påtryckning för att öka Kinas ekonomiska tillgänglighet. Inflöde av mer västkapital skulle knappast vara till nytta för Tibet. Det kinesiska kommunistpartiets ledning är, som det nu ser ut, mycket värdefullare för dem än Dalai lama.
Rörelsen i Tibet har skakat om ockupationen och skickat chockvågor genom hela Kina och till och med hela Asien. Den kan inte komma vid en sämre tid för ledningen i Beijing när den - under olympiadens år - får sitt efterlängtade ögonblick i världens strålkastarljus. Protester från arbetarna och bönderna i hela Kina kan mycket väl bryta ut "när världen ser på". Angrepp på kinesiska bosättare är emellertid en strategi som inte leder någonstans för den stora massan av tibetaner. Att butiker och företag som ägs av kineser blivit måltavlor antyder att den ledande kraften i Lhasa kan vara tibetanska butiksägare som inte kan konkurrera om det ökande antalet huvudsakligen kinesiska turister. De kommer bara att hjälpa kommunistpartiet att isolera upproret i Tibet från de protester och sociala omvälvningar som är allt vanligare i hela Kina.
Vi måste vara helt klara över att det tibetanska folkets, och de kinesiska invandrarnas, verkliga fiende är det kinesiska kommunistpartiet. Kampen för självbestämmande måste vara en demokratisk mass- och klasskamp, med en social revolution i hela Asien som mål. För att vinna nationell frihet kommer det tibetanska folket att behöva stöd från arbetare och bönder i hela Kina. De tibetanska massorna måste ta upp tydliga, radikala mål. Dalai lamas återkomst som en "gudakung" i en återupprättad teokrati skulle vara en katastrof - som inte skulle vara något annat än skapandet av en reaktionär despoti.
Ekonomisk utveckling för att höja levnadsstandarden och möjligheterna för folkets massa är ett gemensamt intresse för både tibetaner och hankinesiska bosättare. Men den utveckling av kapitalismen som Beijing påtvingat Kina, och nu uppmuntrar i Tibet, kan enbart medföra välstånd för en liten minoritet och ökad fattigdom för majoriteten. Samhälleligt ägande av både jord och modern industri och dess utveckling genom demokratisk planering är det enda program som kan säkra materiella framsteg och samtidigt respektera olika folkgruppers rättigheter.
När världen nu står inför en växande ekonomisk kris kommer de härskande klasserna i hela Asien att göra allt som står i deras makt för att få regionens arbetare och bönder att betala för den. Men även under åren av relativ ekonomisk uppgång har de redan stått inför ökade utmaningar. Det nepalesiska folket har störtat den hatade monarkin, i Pakistan har det ägt rum en rad djupgående sociala och politiska kriser, samtidigt som även Indien upplevt ett växande uppror bland bönderna. Det kan, kort sagt, inte finnas någon bättre tid för att förbinda den demokratiska och nationella kampen med kampen mot kapitalismen och för en social revolution i hela Asien. På samma sätt kan bildandet av ett revolutionärt parti, och ett nytt världsparti för social revolution, Femte Internationalen, som kämpar för detta program inte vara mer brådskande.
- Ner med den kinesiska ockupationen av Tibet
- Ovillkorligt stöd för alla som kämpar för att göra slut på ockupationen
- Nej till återupprättande av Dalai lamas teokrati
- För en suverän konstituerande församling som kan avgöra landets framtid
- För en arbetar- och bonderegering i Tibet
- Imperialister - bort med tassarna från Tibet
- För globala protester i solidaritet med det tibetanska folket
Peter Main
Workers Power e-news 18 mars 2008
LCR och det nya partiet
Fjärde Internationalens flaggskepp, franska Ligue Communiste Révolutionnaire (LCR), beslutade på sin 17:e kongress i januari att organisationen ska delta i byggandet av ett brett antikapitalistiskt parti. Bakgrunden är kampen mot Sarkozys planerade angrepp på arbetarklassens levnadsstandard, misslyckandet för den traditionella vänstern, dvs. socialistpartiet (PS) och kommunistpartiet (PCF), och den ställning som LCR och dess språkrör Olivier Besancenot nu intar inom vänstern.
Nu är det inte helt nytt för LCR att understryka behovet av ett nytt parti. Det är snarare LCR:s agerande i sammanhanget som förändrats. En av LCR:s ledare, François Duval, skriver i International Viewpoint 397 (februari 2008):
Det som nu behövs är ett parti som kan bidra till sammanstrålningen av motstånd och kamp. Det måste kunna bygga en generaliserad rörelse för att förändra styrkeförhållandet och tvinga den politiska makten och kapitalisterna att hejda sig. Vår uppfattning är att detta slags parti måste vara ett användbart verktyg för att organisera kamp och förbereda en radikal och/eller revolutionär förändring av samhället.
Kommer det att vara ett "revolutionärt parti" i enlighet med ordets traditionella innebörd? Det vi har för avsikt att bygga är ett parti för klasskamp, ett självständigt parti för arbetarklassen, ett parti som huvudsakligen är fokuserat på mobilisering snarare än val, ett parti för radikala och/eller revolutionära förändringar i samhället och för en ny politik som förbinder sig att tillfredsställa sociala behov istället för privata vinster, ett antikapitalistiskt parti. Det mest sannolika är att många frågor som har med strategi att göra kommer att förbli öppna. En fråga måste klargöras i processens början: det slags förbindelse som detta parti kommer att ha med det nyliberala så kallade socialistpartiet och dess allierade. Ett sådant partis politiska grundval måste vara en överenskommelse om ett program med sociala nödåtgärder och en tydlig brytning med alla nyliberala partier, även de som definierar sig som vänster, socialistiska eller socialdemokratiska partier.
LCR:s kongress röstade med en majoritet på drygt 80 procent för att upplösa organisationen och delta i bildandet av ett nytt parti antingen i slutet av 2008 eller i början av 2009. Det kommer dock att behövas ännu en kongress för att upplösa LCR.
För den som följt Fjärde Internationalens och LCR:s utveckling kan detta knappast komma som en överraskning. Sedan mitten av 1990-talet har FI och dess största sektion LCR kännetecknats av en djup pessimism om möjligheterna att bygga ett revolutionärt parti för socialistisk revolution, dvs. det mål som den ursprungliga Fjärde Internationalen föresatte sig.
Efter Sovjetunionens upplösning drog man slutsatsen att Oktoberrevolutionens epok är över, liksom att motsättningen mellan reform och revolution har tappat sin betydelse när det gäller att bygga arbetarpartier. Periodens uppgift var istället, hävdade de, "omgrupperingen" av arbetarrörelsen, dvs. att återuppbygga arbetarrörelsen tillsammans med de arbetare, ungdomar, grupper, fackliga aktivister och partier som motsätter sig nyliberalismen och kämpar mot den. LCR stödde tidigt den antikapitalistiska rörelsen, redan från "euromarscherna" 1997 i Amsterdam och 1999 i Köln, och lider inte alls av den rigida och sekteristiska ekonomism som präglar Lutte Ouvrière.
Inte desto mindre har alltid enhet i den antikapitalistiska rörelsen för LCR inneburit att släppa viktiga delar av det revolutionära programmet och att aldrig kräva att de reformistiska ledningarna, om det så är i fackföreningarna, europeiska vänsterpartiet i ESF, eller Lulas anhängare i det sociala världsforumet (WSF), att gå längre än vad de var beredda att göra vid varje givet tillfälle.
Trots LCR:s uppfattning att de "breda partier" som de föreslår inte ska identifieras vare sig som reformistiska eller revolutionära, innebär detta i verkligheten en strategisk inriktning mot byggandet av nya reformistiska partier. Deras ledande teoretiker har, som en återspegling av detta, reviderat avgörande inslag i den klassiska marxismen, såsom teorin om staten (se Luke Coopers Daniel Bensaïd och strategins återkomst) och vidareutvecklade idéer om Gramscis hegemoni som hämtats från 1970-talets eurokommunister.
Centrala delar i bolsjevismen, som proletariatets diktatur eller arbetarråden som grundvalen för arbetarstaten, övergavs till förmån för utopiska halvmesyrer som samexistensen mellan arbetarråd och parlamentariska församlingar. Även om dessa idéer om periodens och partibyggets uppgifter inte har kodifierats i någon väldefinierad form, finns det ett helt spektrum av olika ståndpunkter som härrör ur dem i de olika tendenserna inom LCR. I själva verket utgör de organisationens grundläggande och vägledande principer. LCR:s djupt ingrodda opportunism innebär dessutom att ledningen kan använda detta flexibla schema för att rättfärdiga nästan vilken taktisk inriktning som helst, om det så är åt vänster i arbetarnas och ungdomens kamp eller i valallianser.
Under 1990-talet letade LCR frenetiskt efter en större reformistisk partner som man kunde gå samman med. Detta var på den tiden när den stalinistiska vänstern fortfarande var både politiskt och numerärt stark men samtidigt genomgick en period av tillbakagång och kris efter Sovjetunionens sammanbrott.
Under ett antal år var Fjärde Internationalens främsta exempel på den nya taktiken italienska Rifondazione Comunista, vari deras sektion förblev en tendens från grundandet i början av 1990-talet till för kort tid sedan. Även om denna taktik också tillämpades "framgångsrikt" av många av systerorganisationerna (i Mexiko, Spanien och Portugal) till den grad att en del av dem nu är i det närmaste utplånade, friade LCR förgäves.
Varken PCF eller de gröna var beredda att gå samman med en relativt stor och sammansvetsad grupp som skulle kunna ha ett betydande inflytande i en gemensam organisation. Inte desto mindre svalde LCR en splittring från Lutte Ouvrière och andra mindre centristiska grupper under "omgrupperingens" år efter 1995.
LCR inriktade sig, vilket var betydelsefullare, på arbetarnas kamp och de nya rörelserna mot globaliseringen. I mitten av århundradets första årtionde hade LCR en attraktiv framtoning med sin nya presidentkandidat Olivier Besancenot, som blivit mycket populär även utanför extremvänstern och som möter sympati även i traditionellt fientliga miljöer, inklusive bland hårdföra stalinister.
Trots en stark numerär tillväxt var LCR:s övergripande strategi långt ifrån tydlig, även vad gäller ledningen. Majoriteten vacklade mellan två taktiska förhållningssätt: valallianser med Lutte Ouvrière (som 2004) eller att söka efter partner inom vänstern i socialistpartiet och med PCF. Dessa två inriktningar förkroppsligas i halvt permanenta tendenser i LCR.
Fram till slutet av 2006 försökte LCR fortfarande sy ihop ett parti med vänsterreformister. Det innefattade Attac, grupper runt facket SUD och José Bové från den radikala bonderörelsen Conféderation Paysanne. LCR trodde att detta mål var inom räckhåll i och med vänsterns nej-kampanj mot EU:s konstitution 2005. Flera hundra kollektiv bildades i landet och mobiliserade tusentals medlemmar från PCF, Attac och LCR plus Bovés anhängare, liksom gamla medlemmar, sympatisörer och kontakter. Inför det presidentvalet ville LCR:s ledning befästa alliansen runt en gemensam "enhetskandidat". Denna dröm bröt samman av två orsaker.
Först exploderade Attac kring en skandal med uppgjorda interna val. Attac hade som sitt motto att politiken "måste bli annorlunda" och skandalen blev en dödsstöt. Sedan manövrerade PCF för att få sin kandidat (Marie-George Buffet) till gemensam kandidat för hela rörelsen, samtidigt som PCF ville ha händerna fria att förhandla om ministerposter med en regering som domineras av socialisterna. LCR vägrade helt riktigt att underkasta sig denna kupp. Resultatet blev istället tre kandidater: Besancenot för LCR, Buffet för PCF och Bové; dessutom tillkom Arlette Laguiller för Lutte Ouvrière.
Besancenot fick ensam fler röster än de andra tre kandidaterna sammantaget. Det var en avspegling av att han inför radikaliserade arbetare och ungdomar framstod som den kandidat som stod närmast kampen och som lovade att inte förråda deras kamp genom att ingå i en nyliberal regering med socialistpartiet.
Efter denna framgång beslutade LCR att ta ett nytt initiativ. I juni 2007 uppmanade Besancenot till bildandet av ett nytt antikapitalistiskt parti. Detta är ett ovanligt drag från LCR:s sida. Istället för att anpassa sig till en del av den existerande reformistiska ledningen, tilldelar de sig själva en ledande roll.
Samtidigt som det nya partiet ska vara många olika saker - "guevaraistiskt", "feministiskt", "ekologiskt" m.m. - insisterar LCR på att det inte ska vara trotskistiskt eller leninistiskt. De föreslår ett program med minimi- och maximikrav, dvs. en rad vänsterreformistiska krav som kombineras med krav på ett nytt socialistiskt, antikapitalistiskt samhälle. Därmed släpper de den metod för ett övergångsprogram som utvecklades av Kommunistiska Internationalen under dess första år och som sedan vidareutvecklades av Leo Trotskij.
Trots deras uppenbara entusiasm har LCR:s första steg för att genomföra den här politiken varit försiktiga. Även om en omfattande strejkvåg som mobiliserade hundratusentals arbetare och studenter i hela landet ägt rum, har inga mötesserier eller konferenser organiserats för partiprojektet. Istället har varje lokalavdelning lämnats åt sitt eget öde och förväntas ta egna initiativ. I många fall har de ingen aning om hur de ska gå till väga. På nationell nivå är övergången till ett nytt parti långt ifrån att accepteras med entusiasm och en betydande minoritetstendens inom LCR är offentligt och högljutt emot.
Efter Sarkozys seger i presidentvalet har LCR helt riktigt uppmanat till socialt motstånd mot hans reaktionära program. LCR har fördömt klasskaraktären i hans åtgärder och har vänt sig till alla sektorer som kommer att drabbas av hans politik: arbetare, ungdomar, invandrare. Under oktober och november 2007, mitt i den första stora striden, manade LCR:s tidning Rouge till allmän mobilisering. LCR var emot förhandlingarna, för en breddning av kampen för att få in andra sektorer och för strejk på obestämd tid. Uppmaningen att bilda ett nytt parti placeras slutligen i samband med den vidare politiska kampen mot Sarkozy: vi behöver ett nytt parti för att vinna denna kamp.
Men bakom dessa helt riktiga ståndpunkter är det slående hur LCR:s politik saknar varje konkret genomförande. Hur kan vi göra kampen allmän? Kring vilka krav? Hur ska vi kunna organisera oss för att vrida kontrollen över strejken ur händerna på fackbyråkraterna? Enkla och tydliga paroller som "obegränsad generalstrejk", "bygg strejkkommittéer och samordningar", för att inte tala om självförsvar och arbetarmilis, är alla noterbara genom sin frånvaro. I det här avseendet svarar LCR huvudsakligen på den ökade mobiliseringen genom att helt enkelt politiskt förmedla de existerande idéerna och medvetandet hos det breda, politiskt mycket heterogena avantgarde som vill bekämpa Sarkozy. Ett revolutionärt partis roll måste vara att hjälpa detta avantgarde att ta de närmaste stegen, varna för fackbyråkraternas förräderi och erbjuda de konkreta politiska och organisatoriska medlen för att kunna slå tillbaka.
Om LCR lämnas åt sina egna initiativ, är det svårt att se hur organisationen ska kunna förbereda något bättre än ett nytt vänsterreformistiskt parti. Deras perspektiv består i slutändan av ökat stöd i valen under en lång period.
Det LCR inte ser är i slutändan det som Georg Lukács karaktäriserade som utmärkande för Lenins metod - "revolutionens aktualitet", dvs. dess objektiva möjlighet i den kamp som idag äger rum mot Sarkozy. Vi har många gånger upprepat att det behövs ett nytt parti som kan kämpa för ett revolutionärt program som kan generalisera var och en av dessa strider och tvinga fram en konfrontation med regeringen. Inte desto mindre måste LCR:s initiativ välkomnas, eftersom det inleder en diskussion om behovet av ett nytt parti, åtminstone i den utsträckning som det öppet kräver en splittring mellan arbetarklassens avantgarde och PCF:s och socialistpartiets förrädiska ledare.
I samband med ilskan och revolterna mot regeringen, och ett socialistparti som ständigt går längre åt höger, kan LCR:s initiativ, om det drivs kraftfullt, mycket väl attrahera tusentals arbetare och ungdomar. En sådan rörelse för ett nytt parti kan bli en viktig arena för kampen för ett revolutionärt program och ett leninistiskt kampparti under den närmaste perioden. Men den kampen kommer inte LCR:s ledning att ställa sig i spetsen för. Den måste ledas av revolutionära militanter som beslutsamt ger sig in i rörelsen och vägrar att ställa sig vid sidan av.
POM (utifrån artiklar av Marc Lassalle)
Nya publikationer
Det första numret av tidningen Arbetarmakt publicerades inför 8 mars och innehåller artiklar om kampanjen Stoppa våldtäkterna, Vart går Sverige?, Bolivia, Chavez, Irak, Gaza och sovjetmaktens första månader 1917. Nummer 3 av tidskriften Revolutionär Marxism har också anlänt från tryckeriet. Den innehåller en större artikel av Jeremy Dewar om striden inom den första arbetarinternationalen mellan Marx och Bakunin och Jens-Hugo Nybergs ingående analys av den finska revolutionen 1918 - för nu 90 år sedan. Dessutom recenseras en tysk bok om trotskisternas kamp mot Hitler och Andreas Malms bok om förändringarna i klimatet. Ett nytt nummer har dessutom kommit av Förbundet för Femte Internationalens engelskspråkiga tidskrift Fifth International. Numrets tyngdpunkt är klimatförändringarna och i den längsta artikeln behandlar Luke Cooper "Progress versus Nature? Can Marxist theory and class struggle avert environmental catastrophe?" Därutöver finns en uppföljning av föregående nummers artikel om kapitalismens införande i Kina, en minnesartikel om PFLP:s ledare George Habash, kampen för ett nytt arbetarparti i Frankrike och en diskussion mellan vår internationella tendens och Comité impulsor del Partido de la Revolución Socialista i Venezuela.
Alla tre publikationerna kan beställas genom att kontakta oss.
|
