Innehåll
Vårdförbundet i kamp: "Lyssna nu eller ta konsekvenserna!"
Den första april skulle Vårdförbundet ha slutit nya avtal med arbetsköparnas organisationer. De som har varit med förut vet vad som stod på dagordningen: fortsatt låga löneökningar, om ens några alls. Förbundets nära 100 000 medlemmar, förutom sjuksköterskor även biomedicinska analytiker, röntgensjuksköterskor och barnmorskor, är till stor del kvinnor, och förväntas se på sina jobb mer som ett kall än ett yrke. Trots flera års högskoleutbildning och hög stressnivå ligger ingångslönerna runt futtiga 18 000, och någon drastisk höjning är inte att tala om. Flera decenniers erfarenhet i yrket ger kanske några få tusen mer i lönekuvertet.
Det som var annorlunda i år var att medlemmarna inte tänkte ge sig med de vanliga ursäkterna. I mars lade två arga sjuksköterskor i Västerås upp en hemsida (http://www.upproret.se) med krav på kraftiga förändringar. "Hur går det logiskt eller moraliskt att försvara att sjuksköterskorna på centrallasarettet i Västerås har erbjudits tre procent i löneförhöjning, samtidigt som en landstingsdirektör fått en 50-procentig löneförhöjning?", frågade man. De berättade om kronisk överbeläggning, nedskärningar och ett tålamod på bristningsgränsen, och avslutade med en utmaning: "Lyssna nu eller ta konsekvenserna!"
"Konsekvenserna" är ett hot om massuppsägningar om inte lönerna höjs dramatiskt. Samma taktik utnyttjades av de finska sjuksköterskorna förra året, och de nådde då löneökningar på 22-28 procent. I skrivande stund har nära 5 000 vårdstuderande skrivit att de är beredda att flytta utomlands om inget händer, över 10 000 arbetande inom vården sagt sig vara redo att säga upp sig, och över 15 000 från allmänheten - allt från industriarbetare till pensionärer och studenter - skrivit under till stöd för de kämpande.
Ställda inför sådan massiv press kunde Vårdförbundets förhandlare inte göra annat än att säga nej till arbetsköparnas bud i förhandlingarna. De varslade om strejk för 3 500 medlemmar, och demonstrationer har följt i flera städer. Kommunister måste stödja sjuksköterskornas kamp, en verklig kvinnokamp, och understödja den massiva solidaritet som växer fram. Facktopparnas förräderi i Kommunalstrejken är ett varnande exempel. Det får inte hända igen!
Arbetarmakt har pratat med två sjuksköterskor om kampen. Mona Welin är fackligt aktiv sjuksköterska i Falun, och har 35 års erfarenhet i yrket.
-Varslet kommer att leda till strejk med stor sannolikhet. Vi måste också trappa upp efter en viss tid, genom att ta ut fler sjuksköterskor.
Att regeringen är öppet borgerlig påverkar kampen, menar Mona.
-Denna regering har tydligt visat att var och en får sköta sitt, kommuner och landsting får inte stöd från nationell nivå. Och ekonomin i många kommuner och landsting är svag. Jag anser att pengar till oss "fattiga" kommuner mycket väl kan komma från staten. Just nu finns pengar som alldeles utmärkt skulle kunna användas till ett bra avtal för oss: Dels de skatteinbetalningar som man nyligen "hittade" samt vinstförsäljningen av Vin och Sprit.
Mona berättar vidare att Vårdförbundet centralt har varnat medlemmarna att det är förbjudet med kollektiva massuppsägningar.
-Jag har påtalat att det faktiskt bara står: "Jag är beredd att säga upp mig om inte..."
-Här i Falun tänker vi organisera en demonstration, lördagen den 19 april, där vi vänder oss till lokala politiker. Vi vill också få ut information till allmänheten. Vet de hur lång utbildning vi har? Och vilken lön vi har? Dessutom har jag tänkt peppa mina kollegor att skicka vykort till våra politiker här och försöka få dem att ta hjälp av sina respektive partibröder/systrar på riksnivån.
Johan Thorssin är 27 år, och har varit sjuksköterska i ett år. På hans arbetsplats, Södersjukhuset i Stockholm, har stämningen tidigare varit ganska låg.
-Enligt vad jag har förstått har det inte hänt så mycket med löneutvecklingen sedan 2003. Man märker på folk att de har varit väldigt uppgivna. Men nu börjar vi få mer hopp.
-Vårt yrke är ju att vi tar hand om människor, och det känns som att samhället tar vår yrkesgrupp, och alla inom vården, för given. Man klappar oss på huvudet och säger att "ni är så duktiga, och gör ett så bra jobb". Men just att vi vårdar människor gör också att opinionen kan vända. Vid en hård strejk skulle borgerliga media kunna måla ut oss som inhumana.
Att bara runt 3 500 sjuksköterskor har varslats ser Johan som en droppe i havet.
-Ett halvdant försök, nu när man har chansen. När Kommunal gick ut i strejk var det också i små portioner, och det blev bara väldigt kraftlöst. Man måste gå ut och sätta hårt mot hårt. Det är ju en fråga om att bevara Vårdförbundet också. Vi har redan tappat många medlemmar i och med borgarnas avgiftshöjningar.
-Jag tror tyvärr att ledningen kommer att försöka sälja ut kampen. Jag har märkt att mina medarbetare, ute på min arbetsplats, har börjat få tillbaka gnistan mer och mer. Folk börjar agera, och blir mer positiva till facket. Men om facket lägger sig platt nu, kommer folk att bli så jäkla besvikna. De borde förstå själva att om de vill vara ett starkt fackförbund så måste de ge något tillbaka till medlemmarna, och det är nu de har chansen.
Stödet från allmänheten är så klart viktigt för en seger.
-De demonstrationer som har ägt rum har tyvärr fått dåligt massmedialt utrymme. Alla borde delta i dem. Det är ju det som får politikerna att förstå, det blir lite tryck, och då händer det saker.
Vi är många som kommer att följa Vårdförbundets kamp och göra allt för att den ska bli framgångsrik. En seger för Vårdförbundet nu skulle visa att det går att vinna, visa arbetare att facket har ett existensberättigande i borgarnas "fria marknadsparadis", och peppa andra underbetalda yrkesgrupper att också gå ut i kamp.
Men att förbundets ledning alltid automatiskt står på medlemmarnas sida är naturligtvis inte självklart. Sjuksköterskor och andra vårdarbetare måste kräva att de fackliga ledarna inte backar en tum för arbetsköparnas skambud. Med de fackliga ledarna om det går, och mot dem om det behövs! Om nödvändigt måste strejkerna utvidgas tills arbetsköparsidan ger med sig. Vi i Arbetarmakt önskar Johan, Mona och deras många kollegor all framgång i sin kamp. Det är alla socialisters och arbetares plikt att stödja dem!
SW
Se även: Seger åt strejken! Det flygblad Arbetarmakt kommer att sprida vid Vårdförbundets demonstration i Stockholm den 22 april. I PDF-format, kräver Acrobat Reader.
Tibets historia och dagsläge
Tibet grundades på 600-talet under ledning av kung Songtsen Gampo och har sedan dess haft en historia som präglats av konflikter med grannländerna. Utöver Kina har Tibet varit i konflikt med Mongoliet, Manchuriet och Turkestan. Konflikten mellan Kina och Tibet av idag är alltså inte den första i Tibets historia. Under början av nittonhundratalet har även Storbritannien varit på väg att invadera Tibet. 1903-1904 attackerade brittiska trupper Tibet och lyckades efter hårda strider nå Tibets huvudstad Lhasa. En av anledningarna till invasionen påstods vara att Ryssland också hade planer på att invadera Tibet. Efterhand erkänner Storbritannien i ett avtal, där även Ryssland medverkade, Kina som härskare över Tibet. Under tiden före Kinas invasion 1949 var Tibets nationella status omtvistad även om en studie utförd av The International Commission of Jurists drar slutsatsen att Tibet haft en allmänt accepterad status som land enligt internationell rätt mellan 1913 och 1950.
1949 invaderades alltså Tibet av kinesiska trupper och man förmådde bara mycket litet militärt motstånd. Fram till 1955 var relationerna mellan Kina och Tibet relativt goda men sedan försämrades relationerna betydligt. Efter ett uppror som utlösts av rykten att Kina hade planer på att mörda Dalai lama tvingades han 1959 gå i exil i Indien. 1987 bryter protester ut i Tibet som uppmärksammas av omvärlden, så den senaste tidens protester i Tibet är på intet sätt de första.
Sedan Kinas invasion har tibetanerna utsatts för ett brutalt förtryck. Det finns uppgifter om att ockupationen kostat hundratusentals, ja, t.o.m. miljoner tibetaners liv. Tibetaner blir också på olika sätt systematiskt diskriminerade, de har svårare att få utbildning och arbete än kineser och deras religionsfrihet kränks etc.
De protester som nu skakar Tibet måsta naturligtvis ovillkorligen stödjas och rätten till självförsvar mot repressionen från den kinesiska staten erkännas. Arbetarmakt är för ett slut på den kinesiska ockupationen av Tibet utan att för den sakens skull vara för ett återupprättande av den närmast feodala teokrati som rådde i Tibet under lamastyret. Vi har heller inga illusioner om att västmakterna skulle lösa problemen i Tibet. Vad som behövs är ett socialistiskt motstånd som förenar kampen mot ockupationen av Tibet med andra förtryckta klassers kamp i regionen, t.ex. de kinesiska arbetarna och fattigbönderna.
Johan Karlsson
Innebörden av fenomenet Obama
Barack Obamas kampanj för att bli demokratiska partiets kandidat i presidentvalet har omkullkastat experternas beräkningar. På tre korta månader sedan den överraskande segern den 3 januari i primärvalet i Iowa har Obama blivit den ledande kandidaten, med en knapp ledning över Hillary Clinton i antalet delegater inför demokraternas konvent i augusti. Han har dessutom framträtt som ett politiskt "fenomen" med en ungdomlig rörelse bakom sig av en omfattning som inte setts sedan 1960-talet.
Båda de demokratiska kandidaterna vädjar i ökad utsträckning populistiskt till arbetarväljarna för att dra nytta av den djupa ilskan och frustrationen i USA inför gungflyet i Irak, de stagnerande lönerna och nu krisen i ekonomin. En opinionsundersökning i New York Times (3 april) fann att 81 procent av amerikanerna tror att USA "på allvar" befinner sig på fel spår, en ökning från 35 procent år 2003 och den högsta siffran sedan undersökningarna inleddes 1993.
Men deras kampanjer har varit mycket olika. Hillary Clinton har betonat sin erfarenhet som pålitlig och etablerad politiker med åtta års erfarenhet i Vita huset under Bill Clintons tid som president. Kontinuiteten understryks av den dubbla kampanjen, där den förre presidenten driver kampanj lika aktivt som hon själv. Hon försöker vinna röster som gått över till republikanerna genom att framställa sig som kompetent och "hård" i frågor om nationell säkerhet.
Obama har bara varit senator sedan 2004 och är en relativ nykomling. Han har vunnit miljontals nya och unga väljare. Han framställer sig som en kandidat som började i gräsrotskampanjer i Chicago, som är mot klimatförändringarna och kriget i Irak och för ekonomisk och social rättvisa.
På massmöten har han trollbundit åhörarna med krav på "förändring" och den brådska som präglar nuet, vilket understryker den känsla av kris som många amerikaner känner. Han vädjar om att "bota nationen" och "förändra hur saker och ting görs i Washington", för enhet som kan göra slut på uppdelningen mellan konservativa, republikanska "röda stater" och demokratiska "blå stater", och att bygga "en koalition med vita och svarta, spansktalande och asiater, rika och fattiga, unga och gamla".
Detta är riktat mot den djupa avskyn inför etablissemangets politik, där republikaner och demokrater under valen pucklar på varandra under veckor och månader med oupphörliga smutsiga annonskampanjer. Resultatet blir i slutändan samma borgerliga politik för storfinansen. Demokraterna har speciellt stött bort miljoner väljare med den strategi som inleddes av Bill Clinton och som syftade till att återta makten efter tolv år med Reagan och Bush den äldre.
Denna strategi (triangulation) innebär att böja knä inför republikanerna och att ta rösterna från arbetare, kvinnor och etniska minoriteter för givna, eftersom de sannolikt ändå inte skulle rösta republikanskt och inte har något annat alternativ. Under tiden gjorde demokraterna sig själva "mer republikanska än republikanerna" i frågor som reformering av välfärden och balansen i budgeten på bekostnad av sociala program, för att vinna tillbaka stödet från storfinansen. Hillary Clinton har gjort karriär med denna principlösa strategi. Men den blev till katastrof i valet 2004, när John Kerry gick mot nederlaget genom att stöda Irakkriget med påståendet att han skulle sköta det bättre än Bush.
Obamas kampanjretorik, hans "budskap", har däremot, tillsammans med den historiska möjligheten av en svart president, skapat skyhöga illusioner bland ungdomar, svarta väljare och aktivister mot kriget i Irak. Tusentals frivilliga ger Obamas kampanj karaktären av en gräsrotskampanj och hjälpte honom att mobilisera tillräckligt för att besegra Hillary Clinton, som under 2007 betraktades som den "givna" demokratiska kandidaten.
Istället har Obama gått vidare med att vinna de flesta av demokraternas primärval, vilket gett honom 1 418 delegater mot Clintons 1 250. Allt fler av tungviktarna i demokratiska partiet ansluter sig till hans kampanj. Det inkluderar Ted Kennedy, som jämför honom med den mytiske JFK som en historisk gestalt som bara framträder en gång under en livstid.
Den 4 mars fick Clintons kampanj en livlina när hon vann primärval i Texas, Ohio och Rhode Island på en och samma dag och därmed bröt en rad segrar för Obama under februari. Nu förbereder sig kampanjerna för primärvalet i Pennsylvania den 22 april, en stor stat som är värd 188 delegater.
Clinton måste få stopp på Obamas framgångar och visa att hon fortfarande är en aktuell kandidat. Obama har vunnit insteg i Clintons bas bland kvinnor och spansktalande arbetare, men behöver visa att han kan vinna vita arbetare i nyckelstater som Pennsylvania. Högutbildade vita män föredrar Obama, men vita män utan högre utbildning föredrar Clinton, vilket ger henne en fördel i gamla industristater i rostbältet som Ohio och Pennsylvania.
Opinionsundersökningar visar nu att Clintons ledning på 15 procent över Obama i början av mars nu har minskat till 5 procent när Obama nu använder sin stora krigskassa. Han har samlat in 40 miljoner dollar i mars (dubbelt så mycket som Clinton), delvis genom små bidrag på Internet men också för att han i verkligheten, faktiskt mer än Clinton, erhåller miljoner från storfinansen och finansiärer vid Wall Street. Bakom armén av frivilliga finns en sofistikerad, väloljad kampanjmaskin, som kan betala en oupphörlig spärreld av annonser i radio och teve. Det är lika mycket detta maskineri som hans budskap och rörelse som har låtit honom ta ledningen.
Vad står då den verklige Obama för, bakom budskapet om förändring och den skickliga retoriken, och kommer han att infria de omfattande illusioner som hans unga aktivister har om honom?
Under det senaste året har den huvudsakliga debatten varit fokuserad på Irak som ett kriterium på påstått olika inställningar till utrikespolitiken. Obama talade 2002, när han var medlem i delstaten Illinois senat, mot Irakkriget medan Clinton som bekant röstade för det och gav Bush, med dennes ord, en "osignerad check för krig". Men sedan dess har Obama i intervjuer sagt att om han sett underrättelsetjänsternas rapporter kanske hade tänkt annorlunda beträffande invasionen - vilket knappast är ett konsekvent motstånd mot kriget mot terrorn!
Obama har varit lika snabb med att underteckna Bushs begäran att finansiera ockupationen av Irak. Han har en meritförteckning som är identisk med Clintons när det gäller frågor om nationell säkerhet. Han tänjer sin retorik för att tävla med Clinton och uttalar sitt stöd för Israel mot "den radikala islams perversa och hatfylla ideologier". Obama är beredd att lämna tusentals USA-soldater i Irak samtidigt som kriget i Afghanistan stadgas upp.
Obama har även haft en presskonferens fullproppad med flaggor och pensionerade generaler och amiraler för att tillbakavisa Clintons påståenden att han inte är något material för en "överbefälhavare", för att visa kapitalisterna i USA att han är ett säkert kort för USA:s imperieintressen utomlands och för att dämpa varje farhåga om hans populistiska retorik och stödet från stora delar av antikrigsrörelsen. Om Obama blir president, kommer det inte, trots all hans retorik, medföra något betydande tillbakadragande från USA:s ockupationer i Mellanöstern.
Både Clinton och Obama har sedan krisen på Wall Street i mitten av mars och inför den kommande tävlingen i Pennsylvania övergått till att bearbeta väljarnas oro över den kommande recessionen. De senaste siffrorna visar att 80 000 arbetstillfällen gick förlorade bara i mars och att arbetslösheten stigit till 5,1 procent, den högsta siffran på tre år, medan krisen för bostadslån fortsätter att förvärras.
Samtidigt som Obama och Clinton har slagit mot "Bushonomics", har de ännu så länge inte gjort mer än att stöda regeringens försiktiga åtgärder. Regeringen har gått i borgen för investerarna på Wall Street med närmare 1 000 miljarder dollar i billiga lån eller mer direkt stöd, såsom de 29 miljarder dollar som använts för att garantera Bear Stearns skakiga investeringar så att JP Morgan kunde ta över det bankrutta bolaget.
Clinton och Obama har hållit populistiska tal och krävt att regeringen ska hjälpa de miljoner vanliga amerikaner som förlorat sina jobb och hem, och inte bara de rika och storfinansen. Med Obamas ord: "Om vi kan sträcka ut en hand till bankerna på Wall Street, kan vi sträcka ut en hand till amerikaner som kämpar på utan någon egen skuld."
Men ingen av dem har lagt fram en hållbar lösning på krisen. Clinton föreslår en frysning av utmätningar och en nationell fond för att köpa upp skulder och lösa ut bankirerna tillsammans med husägarna. Obamas politik är ännu mer försiktig och föredrar nationellt stöd för en privat lösning och föreslår starkare reglering av finanssektorn - men utan att lägga en allt för tung hand på ekonomiska uppfinningar. Denna politik är ingenting i jämförelse med de summor som överlåtits åt Wall Street de senaste månaderna, och de kommer varken att dämpa krisen eller lätta bördan för arbetare som står inför en härdsmälta i ekonomin.
De skenheliga planerna för omedelbar lindring, liksom Obamas kampanj i dess helhet, förminskas genom löften om vad som ska komma, bara han blir vald till president. Han utlovar skattelättnader för "arbetande familjer" och pensionerade arbetare, liksom överkomlig sjukvård, en återuppbyggd infrastruktur och skolor och gymnasier. Var pengarna till detta ska komma ifrån, när han också lovat att balansera budgeten, förblir utan svar.
Obama som president skulle vara fångad mellan recessionen och de 9 400 miljarder dollar i skuld som Bush samlat på sig, vilket innebär att varje omfördelning till arbetarklassens fördel slår hårt mot kapitalisternas vinster. Efter 35 år med stagnerande vinstnivåer under vilka USA-kapitalismen oupphörligen har exporterat arbetstillfällen, slaktat pensioner och hälsovård, hållit lönerna nere och drivit igenom skattesänkningar för de rika, kommer kapitalisterna inte att stå vid sidan av och utan strid se denna politik ändras. Men detta är en strid som populisten Obama varken vill eller kan leda.
USA-kapitalismen kan inte reformeras till förmån för majoriteten av amerikaner samtidigt som den härskande klassen förblir lycklig och deras vinstnivåer upprätthålls. Obamas löften att omvandla politiken och inleda en ny epok är grundade på den här typen av illusion, och de går inte ihop. Och hans uppmaningar till tolerans och enhet klingar tomma, när han exempelvis vägrar låta sig intervjuas av gaypressen för att undvika att beröra ett känsligt ämne.
Ingen av dem kan bita den hand som föder dem - större delen av storfinansens bidrag har övergått från republikanerna till de två främsta demokratiska kandidaterna. Båda leder vad gäller bidrag från banker, hedgefonder, privata börsbolag och andra finanshus som är ansvariga för oredan. För USA:s kapitalism är en demokratisk regering det bästa sättet att ta sig ur den återvändsgränd som orsakats Bush och Irak.
Obama vinner anhängare bland allt fler inom det demokratiska etablissemanget, som behöver den mobiliserande kraften i hans budskap för att vinna. De behöver den också för att förvirra och missleda arbetarklassen - för att utså illusionen att deras liv är på väg att förändras till det bättre medan de tvingas betala för den smärtsamma recession som USA är på väg in i.
Socialister måste under 2008 kämpa för att avslöja bluffen Obama inför de tiotusentals progressiva aktivisterna och anhängarna till hans kampanj - svarta, spansktalande, ungdomar och arbetare. Vi måste tydligt förklara varför Obama inte förtjänar vårt stöd, och vi måste vara beredda på att leda alla de som oundvikligen kommer att tappa sina illusioner under de kommande åren i förnyad kamp och uppbygget av ett nytt arbetarparti med massanslutning som kan leda en socialistisk revolution i USA.
Workers Power (London)
nr 324
Arbetarna kan tvinga bort Mugabe
En sak står klar i Zimbabwe: ZANU-PF och dess åldrade diktator Robert Mugabe - som suttit vid makten i 28 år - förlorade både valet till parlamentet och presidentvalet. Vägran att offentliggöra valresultatet kan bara bero på att resultatet inte är det som ZANU-PF ville ha. De förlorade trots att oppositionen bojkottades av media, trots trakasserier från polisen och trots valfusk i områden där de kunde gå iland med det.
Å andra sidan står det klart att Mugabe inte kommer att lämna med värdighet. Om han kan klamra sig fast vid makten - dvs. om armén och polisen är beredda att skjuta på folket - kan han överväga att antingen förfalska valet eller utfärda undantagstillstånd.
Han har bara en allierad, även om det är en ovillig och omedveten allierad - ledningen för Movement for Democratic Change (MDC). Deras taktik och strategi - som är koncentrerad på strikt lagliga och fredliga medel - inbegriper att vägra uppmana till massmobiliseringar. Detta spelar Mugabe i händerna, liksom flera gånger tidigare.
Idag hoppas MDC:s ledare återigen att de djupa sprickor som rapporteras i ZANU-PF:s hierarki, tillsammans med yttre tryck från imperialisterna i USA och Storbritannien liksom från andra afrikanska stater, ska räcka för att vinna presidentposten, kanske med någon form av medverkan från ett reformerat ZANU-PF. Storbritannien och USA förstärker i sin tur budskapet att MDC enbart ska använda fredliga medel.
Även om en lösning genom förhandlingar inte är helt utesluten, kan den bara bli en kompromiss med den härskande klassen. Det är sannerligen bara rädslan för en revolution som kan få till stånd även de minsta förändringarna i regeringens politik. Försäkringar åt alla håll att man bara ska hålla sig till fredliga (dvs. passiva) medel, oavsett vad som händer, kommer bara att stärka Mugabes beslutsamhet att riskera en kupp och hjälpa honom att samla armén och polischeferna för att göra jobbet.
MDC bildades 2000 som ett alternativ till att bilda ett arbetarparti - ett projekt som Zimbabwes fackliga landsorganisation (ZCTU), vars ordförande var Morgan Tsvangirai, hade omfattat. Mäktiga kapitalister gjorde dock sitt inträde i partiet, sådana som Eddie Cross, jordbruksekonom som står de stora vita jordägarna nära, och Roy Bennett, som är dess kassör och tidigare kapitalistisk farmare. MDC är, kort sagt, en folkfront: ett parti som säger sig stå över klasserna men överlämnar ledningen i kampen för konsekventa demokratiska rättigheter och ekonomisk makt till en del av kapitalisterna.
Innan 2000 fördömde ZCTU kraftigt Mugabes misslyckande med att överta vita bosättares och affärsmäns stora farmer, men MDC vände ryggen åt radikala jordreformer. De överlät därmed en snabb jordreform åt Mugabe som ett vapen att använda mot MDC.
När Mugabe trappade upp repressionen, uppmanade MDC upprepade gånger Storbritannien, USA och de andra imperialisterna att ingripa i Zimbabwe. Plötsligt kunde Mugabe återigen framställa sig som antiimperialist och revolutionär.
De proletära inslagen i MDC berövades två av sina främsta vapen för att kasta ut Mugabe: jordfrågan och kampen för att befria landet från de multinationella bolagens och utländska bankernas grepp.
Idag finns det bara ett sätt att hindra Mugabe från att använda sina gamla fula trick. Det kan inte göras genom förhandlingar med generalerna och polischeferna, utan genom att mobilisera massorna för att vinna över arméns meniga soldater till den progressiva rörelsen. Tsvangirai har låtit avgörande dagar gå, dagar när massorna var lättrörliga eftersom de insåg att Mugabe hade förlorat. Under dessa dagar sågs knappast armén och polisen alls till. Då var ögonblicket för ett relativt oblodigt erövrande av gatorna, för stora demonstrationer som kräver offentliggörande av valresultatet och tyrannens avgång.
Nu har atmosfären redan tillåtits att svalna. Massorna är i allt högre grad besvikna och förvirrade, och de har inte fått någon uppmaning till handling. Mugabe har till och med kunnat mobilisera sin milis med "krigsveteraner", gäng med slagskämpar som han använt många gånger för att slå ned motstånd. Han har släppt lös polisen mot MDC:s kontor och utländska journalister.
Om Mugabe tillåts offentliggöra ett förfalskat resultat i presidentvalet och utlysa ett snabbt nyval, ett val som kommer att genomföras med hans "krigsveteraners" klubbor, knivar och gevär och den paramilitära kravallpolisen, då kommer återigen en djupgående revolutionär situation att ha glidit tillbaka in i en kontrarevolutionär situation.
Enbart om arbetarklassen omedelbart inleder en kampanj med ockupationer av arbetsplatser, strejker, vägblockader, gatudemonstrationer och konfrontationer med armén med vädjanden att soldaterna inte ska öppna eld mot sina systrar och bröder - dvs. en generalstrejk - kommer det att vara möjligt att vända på situationen. Detta innebär också att organisera aktionsråd i städerna och på landsbygden och att bilda arbetarnas och fattigböndernas miliser.
Men om arbetarna därigenom kratsar MDC:s kastanjer ur elden åt dem, då får de inte för en minut stöda dess verkliga program som kommer att användas som en ursäkt för att betala de vita jordägarna kompensation, acceptera ett IMF-paket för återhämtning och inleda försäljning av statliga tillgångar till multinationella bolag.
Arbetarklassen måste, kort sagt, bryta med MDC och skapa ett arbetarparti med ett handlingsprogram för en socialistisk lösning på Zimbabwes nedbrutna ekonomi. Arbetarna måste kämpa för att ta makten, oavsett om det är från Mugabe eller Tsvangirai.
Dave Stockton
Workers Power (London) nr 324
Bakgrunden till den nuvarande krisen i världsekonomin
Den nuvarande krisen, som började förra året i USA, är långt ifrån över. Tvärtom har vi bara sett början. De flesta experter är ense om att recessionen i USA kommer att fortsätta åtminstone en bra bit in i 2009. Osäkerheten är stor över hur stora de verkliga förlusterna är. Finansjätten Goldman Sachs uppskattar dem till 500 miljarder dollar, en gigantisk summa i paritet med den amerikanska militärbudgeten. En annan borgerlig ekonom som rör sig i de högre kretsarna, professor Nouriel Roubini (anställd vid New York University's Stern School of Business), hävdar att slutnotan kan komma att landa på så mycket som 3 000 miljarder dollar, en astronomisk summa som enligt en kommentator för Financial Times skulle betyda en fullständig avkapitalisering av det finansiella systemet.
Samtidigt börjar vi skymta en anhopning av orosmoln över Kina. Kinas ekonomi brottas med en alltmer omfattande överkapacitet i produktionen. Denna omständighet förenklas inte av minskande exportintäkter (en konsekvens av krisen i USA), ökade priser på råvaror och stigande arbetskraftskostnader. Till detta kan nu läggas en snabbt ökande inflation: matpriserna i Kina har t.ex. stigit med hela 21 procent bara under de tre första månaderna detta år.
Är vi på väg mot "den perfekta stormen"? Om detta må de lärde tvista. Men oavsett hur djup och hur allvarlig den nuvarande krisen i USA är, och hur stora återverkningarna blir, kan vi med stor säkerhet säga att den kommande perioden kommer att utmärkas av fortsatt ökade motsättningar mellan de imperialistiska makterna och fortsatta angrepp på arbetarklassen och de förtryckta i global skala när kapitalisterna försöker dumpa över sina kostnader på sina fiender. I den kommande perioden är det därför viktigt för revolutionära marxister att inte bara kunna peka på en väg framåt i motståndet mot dessa attacker, utan också att vi förklarar orsakerna till kapitalismens återkommande kriser. Detta är viktigt för att skärpa medvetenheten om nödvändigheten av att arbetarklassen gör upp med kapitalismen en gång för alla och ersätter den med ett system baserat på demokratisk planering.
Följande text är en bearbetad översättning av ett föredrag som Peter Main, från Förbundet för Femte Internationalen, höll i samband med att delegater från förbundets olika sektioner sammanträdde i Berlin under påskhelgen tidigare i våras. Föredraget var en inledning till en studiedag som behandlade den kapitalistiska globaliseringen och världsekonomin. Det syftade till att förklara den nuvarande ekonomiska krisen inom ramen för den period vi lever i. I sitt pedagogiska utförande tjänade föredraget sitt inledande syfte väl, vilket bestod i att skapa en grundläggande klarhet i en av vår tids svåra frågor, om kapitalismens nuvarande kris, vart vi är på väg och hur vi kan förstå detta med hjälp av den marxistiska teorin om imperialismen.
Gunnar Westin
Hela texten kan läsas på http://www.arbetarmakt.com/texter/0804/krisen.php
Sexistisk rättspraxis och kravet på samtyckeslagstiftning
Kampanjen Stoppa Våldtäkterna har sedan starten fört fram kravet på att en paragraf om samtycke borde tillföras den gällande sexualbrottslagstiftningen. Kravet kan tyckas okontroversiellt. Att man alltid borde försäkra sig om samtycke och ömsesidighet från den man har sex med kan tyckas självklart. Men olika röster, inte bara från bakåtsträvare och mansgrisar på högerkanten, har höjts mot en samtyckeslag. Bland motståndarna finns även radikalfeministiska Kvinnofronten och Riksförbundet för Sexuell Upplysning (RFSU). Vilka argument har förekommit i debatten? Bör vi som kämpar för kvinnofrigörelse och mot sexismen i rättsväsendetresa kravet? För att svara på detta vill jag i den här artikeln först klargöra hur den nuvarande lagstiftningen fungerar. Jag vill också diskutera sexismen i rättsväsendet och ställa detta mot sexistiska attityder i det borgerliga samhället. Sist men inte minst vill jag redogöra för några av de vanliga argumenten i debatten om samtyckeslagstiftning och visa varför kommunister bör ställa sig bakom ett krav på samtyckeslagstiftning.
I den gällande lagstiftningens definition av en våldtäkt ingår att våld eller hot om våld måste ha brukats för att en person ska kunna hävda att denne blivit våldtagen. Med våld jämställs att försätta någon i vanmakt. Att ha tilltvingat sig sex av någon som motsatt sig detta innebär alltså våldtäkt enligt den nuvarande lagtexten. Efter den senaste revideringen av lagtexten 2004 räcker det med att ett offer knipit med benen för att det ska anses att denne gjort motstånd. Även övergrepp som sker i de fall då offret av något skäl försatts i en hjälplös situation (och därmed inte kan göra motstånd) skall klassas som våldtäkt. Detta tillägg har ansetts viktigt då den tidigare formuleringen i praktiken innebar att den som mot sin vilja tvingats eller pressats till sexuella handlingar och av olika skäl (exempelvis rädsla) inte kunnat göra aktivt motstånd inte klassats som ett våldtäktsoffer.
Hela texten av Gunnar Westin kan läsas och laddas ned (i PDF-format) här.
Inbjudan: Heldag med REVOLUTION i Stockholm
Lördagen den 26 april samlas revolutionärt sinnade medlemmar, sympatisörer och intresserade för en heldag tillsammans i Stockholm. Dagen bjuder bl.a. på följande:
- ESF (Europas Sociala Forum) kommer till Malmö!
Vi berättar om den globala antikapitalistiska rörelsens och de sociala forumens historia. Och brottas med frågan: Hur kan forumet i Malmö bli en del av motståndet mot kapitalisternas krig mot terrorismen och angrepp på arbetarklassen?!
- Den svenska vänstern och behovet av ett revolutionärt alternativ
Varför är vänstern så splittrad? Vad står olika grupper för och vad skiljer REVOLUTION från dessa?
- AGERA 2008: Våra kommande uppgifter
Gemensam diskussion om vad vi som är unga och kampvilliga kan göra för att bjuda revolutionärt motstånd mot borgarnas offensiv under den kommande perioden.
Dessutom: WORKSHOPS!
- Hur håller man ett tal? Efter en liten genomgång i vad som är bra att tänka på tränar vi vår talförmåga inför mindre grupper. Alla kan lära sig att hålla ett engagerande tal!
- Hur skriver man en artikel? Vad bör den revolutionäre journalisten tänka på? Vi får tips av rutinerade skribenter och gör gemensamma skrivövningar!
- Hur arbetar man utåtriktat? Hur bygger man upp en lokalgrupp från grunden? Hur gör man för att vinna nya medlemmar? Här brainstormar vi ordentligt och inspirerar varandra till handling!
På kvällen: FEST! Musik och partybränsle till låga priser utlovas.
VAR: I en gemensamhetslokal i norra Stockholm. Mer får du veta om du anmäler ditt deltagande till info(at)revolution.se.
NÄR: Vi börjar kl.11.00. Så ställ mat- och sovklockan!
Bor du utanför Stockholm och har ont om pengar men vill ändå komma? Vi har en solidaritetsfond för behövande.
Deltagaravgift: 50 kronor eller frivilligt bidrag. Mat ingår.
REVOLUTION
Till sist...
noterar vi med tillfredsställelse att Familjens, privategendomens och statens ursprung av Friedrich Engels har kommit i en ny upplaga på Murbruk förlag. Förordet är skrivet av Tiina Rosenberg.
|
