Innehåll
6 juni: Litet men tydligt steg i rätt riktning!
1 800 antirasister samlades vid Slussen idag för att delta i Nätverket Mot Rasisms demonstration – för internationell solidaritet mot fascism. Det var varmt, närmare 30 grader, och stämningen var hög. Deltagarantalet var det största på flera år, ett tecken på att den antirasistiska rörelsen går framåt.
Deltagandet från flera vänsterorganisationer vittnade om att rörelsen har blivit bredare. På plats fanns bland annat Syndikalistiska Ungdomsförbundet, Revolutionära Fronten, Antifascistisk Aktion, Ingen människa är illegal, vi i Revolution, Ungsocialisterna, Ung Vänster, Elevkampanjen och Rättvisepartiet Socialisterna. Talen, som genomgående var radikala och sammanförde kampen mot rasism och fascism med kampen mot borgarna och kapitalismen, var fokuserade, höll hög klass och var mycket uppskattade. Flera av talarna påpekade att vi nu måste fortsätta att bygga rörelsen. Nätverkets talare sammanfattade uppgiften för den antirasistiska rörelsen bra: ”Vi kan inte sikta lägre än att bygga en massrörelse mot fascism och kapitalism! Det är vi själva som måste genomdriva förbudet mot nassarna.”
”Arbetarklassen har ingen nation – internationell revolution!”
Revolution hade ett bra och mycket livligt block i främre delen av tåget. Vi marscherade bakom en banderoll med texten ”Svarta och vita tillsammans mot de rika”. Stämningen var hög och kamrater skrek sig ordentligt hesa under marschvägen på Söder. Antifascistiska slagord varvades med slagord mot den svenska imperialismen, mot USA:s krig, mot den borgerliga regeringen och för internationell solidaritet. Framför oss gick RS och Elevkampanjen, som hade ett bra block och bidrog med slagord och livlighet. Närmast bakom oss gick bl.a. SUF, RF och AFA som även dem ställde upp med stora block. Vid avslutningen i Tantolunden höll en av våra medlemmar, Maryam, ett bejublat tal.
Motvind för fascisterna
Fascisterna hade det motigt. De tvingades marschera på praktiskt taget folktomma gator på Östermalm (passande nog för detta småborgerliga och reaktionära pack). De fick bara visa upp sig inför oss som samlats för att markera vårt motstånd och inför de 300 poliser som vaktade dem. Fascistgrupperna Svenska Motståndsrörelsen (SMR), Nationalsocialistisk Front (NSF) och Info 14, som slagit på stortrumman och mobiliserat intensivt den senaste tiden, samlade omkring hälften så många som Nätverket Mot Rasisms demonstration. ”Folkets marsch” samlade i år omkring 800–1 000 deltagare enligt de flesta uppskattningar, vilket är ett eller ett par hundra färre än förra året. Den ”folkliga” karaktären framgick med all tydlighet när Svenska Motståndsrörelsens avdelning skanderade namnet på en av världens mest hatade historiska personer (Hitler). Efter sin marsch avbröts deras ”folkliga” firande till råga på allt av ett massgripande av medlemmar i SMR, som (inte så förvånande) misstänktes för hets mot folkgrupp.
Till fascisternas förtret fick de även utstå att bli ordentligt häcklade och utbuade av hundratals antirasister längs med hela marschrutten – fler än på länge. Häcklandet var mycket lyckat. Vi var många som stod upp mot nassarna och det var en känsla som stärkte! De samlade tog i så det stod härliga till. Även om merparten av antirasisterna som deltog var ungdomar syntes också flera äldre bland de protesterande. Slagorden förföljde nassarna längs med hela Valhallavägen: ”Klassförrädare”, ”Nassesvin”, ”Inga nazister på våra gator” och ”Alerta – Alerta – Antifascista”. Själva svarade de huvudsakligen med patetisk tystnad. När de någon gång tog upp slagord dränktes detta i burop och visslingar.
En del flaskor, smällare och bengaliska eldar fick de ta emot, men merparten av de protesterande begränsade sig till att skrika ut sin vrede. Polisen agerade trots detta vid ett flertal tillfällen mycket aggressivt. De ökända rötäggen i polisens ”kilo”-styrka angrep oss helt oprovocerat med batonger åtminstone ett par gånger.
En stor del av oss blev efter att ha förföljt nassarna längs med marschvägen stoppade av polisen. Ett 50-tal av oss bussades iväg till Söderort. Med hög moral började vi sedan bege oss hem efter en lyckad dag. Tack alla som deltog, särskilt alla tillresta som kommit utifrån!
Ett litet men viktigt steg är taget – låt oss nu fortsätta!
Avslutningsvis kan vi konstatera att årets antirasistiska demonstration, och häcklandet av nazisterna, var ett litet men tydligt steg i rätt riktning. Samarbetet mellan olika antirasistiska organisationer har ökat, och det verkar finnas en bred uppfattning om behovet av att bygga en rörelse som samlar kraft bland arbetarna och ungdomarna i förorterna. Det politiska budskapet är mer fokuserat, nu gjordes genomgående en tydlig koppling mellan den antifascistiska kampen och klasskampen. Det bådar gott inför framtida mobiliseringar. Vi i Revolution tackar för gott samarbete med alla de grupper och individer som deltagit i mobiliseringen. Nu måste vi fortsätta på samma väg. Tillsammans är vi många och starka, och vi kan bygga den rörelse som krävs för att krossa rasismen!
www.revolution.se
Barack Obamas dilemma med ras och klass
Inför sitt nederlag har Hillary Clinton tillgripit rasfrågan och hävdar att hon, nästan oavsett resultaten i primärvalen, bör vinna nomineringen eftersom en svart kandidat inte kan vinna presidentvalet. Valet i West Virginia (13 maj) och Kentucky (20 maj) resulterade i höga röstetal för Clinton (67 och 65 procent) i stor utsträckning tack vare rasism bland fattiga vita väljare: Hennes andel bland vita med bara grundskola steg till 69 procent i Kentucky, bland vita med en samlad inkomst för familjen under 50 000 dollar per år vann hon 75 procent av rösterna. I en vallokalsundersökning som utfördes av CBS sade åtta av tio som röstat på Clinton att de inte skulle bli glada om Obama blir demokraternas kandidat. Bara 33 procent sade att de är beredda att rösta på Obama medan 41 procent sade att de skulle rösta på McCain.
Obama: en kandidat ”bortom rasfrågan”
Med tanke på landets förflutna står det klart att rasfrågan skulle bli en stor fråga i kampanjen. Obamas strategi har varit att erkänna frågan men tona ned den. Han pekade på sin egen kampanj som bevis för att USA har förändrats eftersom en svart man nu kan ställa upp som presidentkandidat. I samband med sin första seger i Iowa, hävdade han: ”Människor är beredda att se förbi rasfrågan, speciellt i frågor som är så viktiga som vem som ska leda landet.” Han hävdade att hans kampanj skulle vända sig till alla, rika och fattiga, svarta och vita, unga och gamla, demokrat och republikan, med målet att förena ”ett splittrat Amerika” kring en ny inriktning och under slagorden ”hopp” och ”förändring” och löftet ”att bota nationen och reparera världen”.
Samtidigt insisterar han på att han inspireras av medborgarrättsrörelsen men balanserar sina hänvisningar till de svartas historia och kamp, den historiska möjligheten att en svart kan bli president, med en bredare, populistisk appell till de fattiga och arbetarklassen som helhet. Allt detta kombineras mede en kodad försäkran till de rika och mäktiga att hans ”bondförnuftiga, praktiska lösningar utan ideologi” inte kommer att inkräkta på deras rikedomar. Han har därmed kunnat inte bara skapa en svallvåg av ”hopp”, dvs. illusioner, bland svarta och ungdomar, utan också få stora ekonomiska bidrag från bankirer, finansiärer och riskkapitalister.
För att skapa en personlighet som är acceptabel för media i mittfåran har Obama också hållit sig borta från kampanjer som bekämpar etnisk orättvisa såsom Jena Sex (svarta tonåringar som felaktigt anklagas för att ha slagit en vit studentkamrat på en high school i Louisiana som framkallade en protestmarsch med 20 000 i september 2007). När tre polismän som var inblandade i den ödesdigra nedskjutningen av Sean Bell i New York City frikändes, kallade Obama det en tragedi. Men han hävdade att utslaget måste respekteras eftersom USA är en ”rättsstat”! När det gäller ekonomin har Obama ingen politik för att avskaffa den fruktansvärda fattigdom, den bostadskris och de misslyckade skolor som svarta tvingas utstå. Hans kandidatur ”bortom rasfrågan” innebär inte att lägga rasismen bakom sig, utan att lämna dess rötter orörda och strunta i dess brott.
Själva idén om en kandidat ”bortom rasfrågan” har redan körts över av rasismens realitet i USA. Det är inte bara många vita väljare som vägrat rösta på honom, alla högermedia letar också upp och cirkulerar historier i villiga media i huvudfåran som granskar Obama mer än någon annan kandidat. Newsweek varnade för att ”ju mer han stöder traditionella svarta frågor som positiv särbehandling, desto mer kommer det att nagga hans stöd bland vita”. Varje gång en rasistisk incident inträffar kräver media att han ska kommentera det, och fördömer honom för att ha fördomar om han intar en hård hållning mot rasism. Hilary Clinton har också, för att främja sin egen kampanj, deltagit i uppståndelsen nyligen över hans pastor Jeremiah Wright.
Wright var svart kyrkoledare i Chicago och Obamas mentor och påstås ha inspirerat den unge advokaten att bli bekännande kristen. Medlemskap i Wrights kyrka gav Obama, vilket var ännu viktigare, utbildning på elituniversitetet Harvard och ordförandeskapet i Harvard Law Review och självförtroendet att inleda sin politiska karriär. Wright lärde honom den svarte predikantens kraftfulla retoriska skicklighet och gjorde honom förtrogen med historien om svart lidande, kamp och frälsning som, uppblandat med den amerikanska drömmen, har givit honom en så effektiv populistisk attraktionskraft. Obama fick därmed en inträdesbiljett till de svartas samhälle, plus de religiösa kreditiv som media i USA kräver av alla politiker.
Obamas ögonblick av sanning
I början av mars blev den politiska opportunismen emellertid en politisk mardröm när media slog tillbaka mot ”fenomenet Obama” och cirkulerade videoklipp med Wright som fördömde Amerikas rasism och imperialism. Han hävdade att USA självt dragit på sig 11 september genom sin utrikespolitik och att dess stöd för ”statlig terrorism mot palestinierna och svarta sydafrikaner” dödade långt fler än al-Qaida. Han gav uttryck åt livets realiteter för många svarta amerikaner och fördömde rättssystemets rasistiska karaktär och de miljarder som används på kriget i Irak samtidigt som miljoner försmäktar i fattigdom på hemmaplan. Högerns radio- och kabelkanaler sände bilder på Wright när han inte predikade ”Gud välsigne Amerika” utan ”Gud fördöme Amerika”! Givetvis var allt som Wright sade helt sant, men för USA:s härskande klass är ”kriser” som skapas av media ett sätt att pröva kandidaternas pålitlighet. Var stod Obama? Skulle han fångas i motsättningen mellan det svarta samhället och det bredare samhället i USA och tvingas välja? Eller var han en tillräckligt skicklig politiker för att behålla sitt svarta stöd samtidigt som han visade sin fullständiga uppslutning bakom staten?
Obama konfronterade slutligen detta den 18 mars i Philadelphia, i ett tal som betraktas som något av ett mästerverk. Istället för att ge efter för högern, förklarade han rättframt att diskrimineringen inte har försvunnit i USA och att även om han inte instämde i Wrights uttalanden, kunde han ”lika lite förneka honom som jag kan förneka de svarta” – precis det som media, republikanerna och Hilary Clinton krävde. Men sedan använde han incidenten för att vädja till vita arbetare och medelklassen genom att visa att de också lider av globaliseringens effekter som avskedanden och utflyttningar:
”En liknande ilska finns faktiskt inom delar av det vita samhället. De flesta arbetande eller medelklassamerikaner känner inte att de har haft några speciella fördelar av sin ras. Deras erfarenhet är invandrarens erfarenhet – vad dem anbelangar, har ingen gett dem något, de har byggt allt från noll. De har arbetat hårt hela sitt liv, många gånger bara för att se hur jobben skeppats till andra kontinenter eller deras pensioner försvinna efter en livstid av arbete. De är oroliga för sin framtid och känner hur deras drömmar glider bort. I en tid av stagnerande löner och global konkurrens ses möjligheter som ett nollsummespel i vilket dina drömmar förverkligas på min bekostnad.”
Obamas tal hyllades som ett bevis på ovanlig ärlighet, och att det gav ett konsekvent budskap till både svarta och vita, istället för det vanliga dubbla budskapet hos politiker som uttrycker sig mer radikalt när de talar till en speciell publik medan de blir mer i mittfåran på teve. På samma sätt hade han i sitt tal på Martin Luther Kings dag i en svart kyrka i Alabama, helt riktigt, öppet tagit itu med antisemitismen, invandrarfientliga uppfattningar och homofobi hos en del i det svarta samhället, som en del av sitt argument att svarta inte kan ”vandra ensamma” i kampen för etnisk rättvisa.
Den inställningen slutar emellertid med att rasismen nedtonas och minimeras och samtidigt avleder det vita arbetares uppmärksamhet från kapitalismens fördärvlighet som system och mot en snäv uppmärksamhet på globaliseringen. Det är säkrare mark och något som delas av kapitalister och fackbossar i USA. Hans betoning av att diskriminering och ojämlikhet ska upphöra vad gäller bostäder, skolor och arbeten åtföljdes inte av några tydliga förslag om var resurserna ska komma ifrån för att rycka upp etniska och sociala orättvisor med rötterna.
Det räckte för att desarmera frågan i mars. Pastor Wright slog dock tillbaka i april med en rad intervjuer och presskonferenser där han försvarade sina åsikter och antydde att Obamas avståndstagande bara var en politisk manöver. När han ställdes inför detta, bröt Obama slutligen med sin tidigare pastor den 29 april och fördömde hans åsikter som ”splittrande och destruktiva… som tröstar de som faller offer för hat.”
Demokraterna och vita arbetare
Om Obama vinner demokraternas nominering kommer republikanerna att spela ut rasfrågan på ett sätt som kommer att ställa Clintons ansträngningar i skuggan. Media kommer att ställa honom i ljuset i varje fråga som reser rasfrågan.
Det finns redan initiativ som motsätter sig positiv särbehandling i fem staters folkomröstningar. De stöds av mäktiga personer som Rupert Murdoch och de tevestationer och tidningar han äger i hela USA. I stater som Iowa, Vermont och Wyoming motsätter sig inte desto mindre ända upp till 70 procent av de vita män som stödde Obama positiv särbehandling. Därför har Obama strävat efter att undvika en tydlig politik i frågan. De som kände honom vid Harvard säger att han stod utanför de stora striderna om positiv särbehandling under 1980-talet. Om han böjer sig i denna fråga leder det emellertid till att han förlorar stöd bland de svarta.
Kan Obama undgå att ramla under sin dans på lina? Hans förhoppning är att många demokrater i den vita arbetarklassen och den lägre medelklassen som röstade på Clinton ska rösta för honom när de ser McCain och den republikanska kampanjen. Han hoppas att budskapet om enhet ska göra det möjligt för honom att överskrida denna splittring:
”Grundfrågan är att jag tror att människor över hela linjen funderar på hur vi sänker bensinpriset, hur vi får tillbaka människor i arbete, hur vi verkligen ser till att hantera kriget i Irak och börjar ta hem våra trupper nu. Jag tror inte att det finns någon stor skillnad mellan den svarta, den vita arbetarklassen, förorten, staden, landsbygden. Jag tror att människor vill se att landet gör framsteg. Därför kommer jag att fortsätta att ta itu med frågor som påverkar människors grundfrågor, de frågor de talar om kring köksbordet.”
Än så länge har Obama kostat på sig verbalt stöd för arbetare, som bilarbetarna som strejkar i Axle, men hållit inne med fördömanden av kapitalisterna som tvingat dem och andra att strejka.
Hur är det med sociala frågor där religiös konservatism låser fast många både i fattiga vita och svarta samhällen? I frågor som homoäktenskap har Obama varit otydlig. En av hans största så kallade ”tabbar” – egentligen ett enkelt fastslående av sanningen – var när han sade att människor i Pennsylvanias småstäder ”klamrar sig fast” vid religionen på grund av ekonomisk förtvivlan. Media anklagade honom för marxism (”religionen är folkets opium”) och han bad omedelbart om ursäkt.
Han anklagas för att vara svag beträffande nationell säkerhet och rör sig bort från sina löften att villkorslöst börja tala med Kuba, Iran och Hamas i Gaza. Med tanke på betydelsen för svarta väljare av sådant som positiv särbehandling och liknande frågor, kan Obama tvingas att försvara dem när de ställs tydligt. Han kan emellertid bara hindra högern från att få igång en rasistisk backlash bland delar av de vita arbetarna om han också kan ta upp deras elementära klassintressen, löneförhöjningar, skydda arbetstillfällen, erbjuda överkomliga bostäder och skydd mot bankernas övetaganden av bostäder och gratis medicinskt skydd. Att tillhandahålla resurserna bara för sin föregångare Roosevelts (1930-talets New Deal) eller Johnsons (1960-talets ”starka samhälle”) reformpaket skulle idag innebära att bryta med de ekonomiska intressen och företag som finansierar honom.
Obamas lojalitet mot kapitalismen och hans entusiasm för den fria marknaden inom sjukvården eller för att ta itu med bostadskrisen, klargör att detta är omöjligt. Samma sak gäller naturligtvis för utrikespolitiska frågor som att ta sig ur den irakiska kvicksanden utan att undergräva USA-imperialismens intressen i Mellanöstern. Detta kommer att visa sig vara lättare att ta itu med i retorik än i verkligheten.
Miljoner arbetare, svarta och vita, har tagit till sig Obamas budskap om ”förändring” och ”hopp” om ett bättre liv. De ser hans kandidatur som ett sätt att börja vända trenden med sjunkande reallöner och en samhällsstruktur i förfall som årtionden av nyliberal politik har tillfogat arbetarklassen i USA. Obama och demokratiska partiet är emellertid borgerliga rakt igenom och är helt och hållet bundna till den amerikanska kapitalismen och dess imperialistiska utsugning av jorden. Ändå tills arbetarklassen i USA bygger ett nytt parti som kämpar för socialismen, kommer valen att fortsätta att avleda energin hos hundratusentals aktivister i fackföreningarna, antikrigsrörelsen och rörelsen för invandrarnas rättigheter in i demokraternas återvändsgränd.
Andy Yorke
Barack Obama: sionismens "sanna vän"
I och med nomineringen av USA:s första svarta kandidat som deltar med en verklig chans att vinna presidentvalet, ser många antirasistiska, progressiva aktivister upp till Barak Obama som en inspirationskälla och en möjlig ledare för att rätta till orättvisor och förtryck i USA och världen över. De hoppas att Obama kommer att medföra förändring i Vita huset och en ny administration som kan försöka korrigera en del av de värsta överdrifterna under Bushs år. De kommer att bli djupt besvikna.
Nu när Obama är en verklig kandidat och kan bli nästa president, måste han arbeta hårt för att försäkra USA:s kapitalister och etablissemang att han är ett säkert kort för att styra världens mäktigaste imperialistiska land.
I ett tal inför American Israel Public Affairs Committee (AIPAC) bekräftade Obama sitt stöd för USA-imperialismens projekt och dess sionistiska ombud Israel. Han förklarade att USA:s stöd till Israel är ”obrytbart idag, obrytbart i morgon, obrytbart för alltid” och sade att han talade som en ”sann vän” till Israel.
Han sade att Jerusalem ska förbli Israels huvudstad och att staden ”måste förbli odelad” och att varje avtal mellan Israel och palestinierna måste bevara Israels identitet som judisk stat. Vad innebär detta för Obamas utrikespolitik och hans ståndpunkt beträffande Israels fortsatta ockupation och förtryck av palestinierna? I grund och botten en fortsättning av USA:s hittillsvarande politik. Han har lovat att fortsätta finansiera Israel med 30 miljarder dollar under de närmaste tio åren och sade att Israels säkerhet är ”okränkbar” och ”inte förhandlingsbar”. Det är långt från när han var senator från Illinois och gärna blev förknippad med personer som Edward Said och försökte framställa sig som att han föredrog en opartisk inställning i konflikten.
Samtidigt som Obama försöker framställa sig som den mer rationelle, realistiske kandidaten när det gäller utrikespolitik, och även säger sig vara villig att samtala med Iran med användning av ”tuff och principfast diplomati”, säger han samtidigt att han kommer att ”göra allt som står i min makt” för att hindra Iran att få kärnvapen. Om den första kommentaren är en eftergift till de illusioner om honom som miljoner progressiva arbetare och ungdomar har om att han ska förhandla med dessa regimer och inte dra in USA i ännu ett blodigt och fruktlöst erövringskrig, är det andra en försäkran till hans kapitalistiska uppbackare att han vill göra allt för att genomföra deras önskningar och garantera USA:s fortsatta dominans i Mellanöstern. Det är ett tydligt tecken på att Obama är beredd att vara en hök om det krävs för att USA:s etablissemang att stöda honom.
För palestinierna har hans förklaringar utplånat alla förhoppningar om att Obama skulle kunna vara en allierad och hjälpa till att framtvinga en rättvis lösning på den palestinska konflikten. Det kan inte bli någon verklig fred för palestinierna utan att flyktingarna ges rätten att återvända. Ingen rättvis fred kommer att bevara Israels judiska identitet som bevaras artificiellt genom ett apartheidsystem med lagar och invandringskontroll som hindrar de palestinier som kastades ut från sitt land 1948 att återvända, medan judiska personer världen över tillåts bosätta sig i Israel. Obamas stöd för en tvåstatslösning är helt enkelt ett stöd för Israels fortsatta dominans och förtryck så länge Israel existerar med sin stora militära kapacitet, som betalas av imperialismen, kommer ockupationen och förtrycket av palestinierna att fortsätta. Israels existens och fortsättningen av det sionistiska projektet förhindrar bildandet av en livskraftig palestinsk stat. Den sionistiska staten kommer bara att låta palestinierna existera om de förblir inspärrade i ett nätverk av isolerade enklaver där alla transporter och handelsvägar kontrolleras av Israel.
Obamas öppna stöd till Israel gör honom till en fiende för antirasister överallt och alla som motsätter sig förtrycket av det palestinska folket och USA-imperialismens fortsatta inblandning i Mellanöstern. Det står klart att demokraterna hoppas framställa sig som det ”progressiva valet” mot republikanerna, men också som ett parti som med tusen band är bundet till USA:s kapitalistklass och affärsintressen. Det är dessa band som kommer att kontrollera Obama om han blir president. Den enda lösningen för den amerikanska arbetarklassen är att se på den kamp som förs av hamnarbetarfacket ILWU och invandrarnas rörelse som organiserade ”dagen utan invandrare” 2007 som ett sätt att förverkliga sina krav. Det som kommer att bli absolut nödvändigt är att bygga upp ett verkligt arbetarparti, med ett revolutionärt program, för att inleda en verklig politisk opposition mot demokraternas falska politik.
Mark Booth
Hizbollahs kompromiss är en illusion
Libanons nedglidande i inbördeskrig förefaller ha avstannat. Hizbollah besegrade den proamerikanska regeringens angrepp men gick vidare till att ingå en konstitutionell uppgörelse med regeringen.
På ena sidan stod Hizbollah, den shiabaserade rörelse som drev ut den israeliska ockupationen 2000 och besegrade Israels invasion 2006. På andra sidan stod sunnimuslimska och drusiska miliser som stöder den regeringsvänlige miljardären Sa’ad Hariri, son till förre premiärministern Rafiq Hariri – vars död framtvingade tillbakadragandet av syriska styrkor från Libanon 2005.
I maj stod landet på tröskeln till inbördeskrig när Hizbollah och deras allierade erövrade det övervägande sunnimuslimska västra Beirut och avväpnade milisen som tillhör Hariris Framtidsrörelse, innan de överlämnade den till en libanesisk armé som var ovillig att ta parti för regeringen. De lyckades också besegra den regeringsvänlige drusledaren Walid Jumblatts kämpar, även om det skedder utan att skada hans folkliga bas i samma utsträckning. Samtidigt hämnades Hariris anhängare i landets norra del på den lilla alawitiska minoriteten i Tripoli och massakrerade 14 prosyriska aktivister i Halba.
Fredsavtalet gav den av Hizbollah ledda oppositionen praktiskt taget alla krav de ställt sedan beslutet i december 2006 att dra sig ur regeringskoalitionen och inleda massprotester på gatorna. Hizbollah har nu en tredjedel av platserna i en övergångsregering (med veto i kontroversiella frågor) fram till parlamentsvalet som ska hållas i enlighet med en ny vallag som är fördelaktig för Hizbollahs kristna allierade (förre arméchefen Michel Aouns Fri Patriotiska Rörelsen).
I utbyte har oppositionen lovat att samarbeta med den regeringsvänliga 14 mars-koalitionen i valet av en ny president (ett ämbete som varit vakant sedan den prosyriske presidenten Emile Lahouds period tog slut i november 2007), och lovade att i framtiden inte använda ”motståndets vapen” för att lösa interna konflikter.
Det är givetvis ett tomt löfte, liksom det underförstådda att den nyligen utnämnde premiärministern Fouad Seniora inte heller ska använda våld. När allt kommer omkring har regeringen – och de sekteristiska sunni-, drus- och kristna partier som stöder den – precis försökt lösa sin legitimitetskris genom användning av våld, i ett misslyckat försök att stänga Hizbollahs telekomnätverk. Det var detta nätverk som Hizbollah använde så effektivt i landets försvar mot Israels bombardemang 2006 under 33 dagar. Omfattningen av den senaste provokationen, och de officiella och regeringsvänliga krafternas fullständiga avsaknad av beredskap för verklig kamp med Hizbollah, tyder på att regeringen kan ha räknat med att USA eller till och med Israel skulle ingripa mot en ”terroristisk statskupp”. Hur som helst bestämde sig George Bush och Ehud Olmert för att diskretion var den bättre taktiken.
Åtgärderna från Sinioras regering var ett öppet försök att inleda avväpningen av Hizbollah, det enda verkliga militära motståndet mot den sionistiska staten. Detta är ett av de främsta målen för USA:s politik sedan Israels nederlag 2006, och det första steget mot att föra in Libanon i ett proamerikanskt block gentemot Syrien, Iran och det irakiska motståndet. I detta block finns också reaktionära arabiska regimer, huvudsakligen Saudiarabien, Jordanien och Egypten.
Det var korrekt av de proletära krafterna i Libanon att ta parti för Hizbollahs motstånd mot regeringens försök att avväpna dem. Ändå måste Hizbollahs ruttna uppgörelse som ger dem ett större utrymme i Libanons odemokratiska konfessionella system (där makten delas på grundval av religiös tillhörighet) fördömas. Den islamistiska rörelsen blockerar faktiskt verkliga demokratiska och sociala reformer, och ger ny kraft åt ett system som splittrar arbetarklassen och de folkliga massorna längs religiösa linjer. Trots dess militära motstånd mot Israel, försvagar Hizbollahs politik i slutändan de libanesiska massornas förmåga att motsätta sig Israels aggression och USA-imperialismens regionala planer. Oavsett modet hos dess motståndskämpar, är Hizbollahs islamistiska politik inte svaret på Libanons och Mellanösterns problem.
Ett arbetarparti i Libanon skulle – samtidigt som det förenade sig i handling med alla krafter som bekämpar israelisk och amerikansk aggression – sträva efter att bygga upp en radikalt annorlunda moståndsaxel, ett alternativ till Hizbollah och islamisterna.
Istället för cirkusen med val, vallagar och konstitutionella kompromisser, skulle det resa parollen om en konstituerande församling som väljs på grundval av en person en röst, utan religiös viktning, i vilken relationen mellan Libanons minoriteter, förhållandet till Syrien, Palestina och arabvärlden, och frågan om vilket slags social och ekonomisk regim landet ska ha – kapitalistisk eller socialistisk – öppet kan debatteras inför hela folket.
Sammankallandet av en konstituerande församling kräver en kamp från arbetarklassens sida mot det konfessionella systemet, mot det kapitalistiska utsugarsystem som det döljer och skyddar, mot alla arabiska länders underordning i förhållande till imperialismen under den sionistiska statens väpnade vakthållning.
Den kamp som förs av arbetarna och de utsugna klasserna (inom alla religioner) kan bli en utgångspunkt för at bekämpa den utarmning som orsakats av den nyliberala globaliseringen. Den politiska krisen i Libanon hör samman med en omfattande ekonomisk kris – en stor statsskuld, inflationen och sammanbrottet för offentlig service som har drabbat städernas fattiga särskilt hårt – en fråga som inte allas berördes i de så kallade ”fredssamtalen” i Qatar.
Ekonomen Karim Makdisi har påpekat att ”oppositionen… är mer eller mindre överens med regeringen beträffande den sociala och ekonomiska politiken… Båda… har försökt att sopa under mattan de stora sociala och ekonomiska frågor som Libanon står inför”.
Att shiamuslimerna utgör en stor del av städernas fattiga – och att Hizbollahs allierade Amal mer eller mindre kontrollerar fackföreningarna – har gjort det möjligt för oppositionen att utnyttja arbetarnas missnöje i sin strävan efter makt. Arbetarnas strejker för minimilön och mot elavbrott har själva slagits av och på, när oppositionen har försökt att hindra dem från att få en egen slagkraft
Det libanesiska kommunistpartiet har för sin del misslyckats med att både ge ett klassvar på striderna och att utveckla en kraft som är oberoende av de religiösa partierna. Det är en konsekvens av dess teori om ”två stadier” – ett arv från stalinismen – som insisterar på att kampen för demokratiska krav och nationell frihet är ett separat stadium som måste fullbordas innan arbetarklassen kan kämpa för sin egen regering.
Leninismens och trotskismens program baserar sig däremot på den permanenta revolutionens strategi, dvs. erkännandet av att de borgerliga partierna – oavsett religiös form – i länder som Libanon inte kan och inte kommer att leda kampen för demokrati och nationellt oberoende till ett framgångsrikt slut. Därför måste arbetarklassen ställa sig i spetsen och, när den erövrar makten, eftersträva sina egna klassmål: kapitalismens avskaffande i Libanon, den sociala revolutionens spridning i hela regionen, bildandet av Mellanösterns förenade socialistiska stater.
Marcus Hallaby
Bolivia: Godsägarna hotar med inbördeskrig
I maj deltog strax över 50 procent av befolkningen i provinsen Santa Cruz i en folkomröstning om självstyre för provinsen från den bolivianska staten. Omkring 85 procent av dem som röstade stödde ett faktiskt avskiljande. Prefekten i Santa Cruz, högerns Rubén Costas, sade till ett rusigt segermöte: ”Idag inleder vi i Santa Cruz en ny republik, en ny stat.”
Högerns mål är enkelt: att lägga beslag på landets olje- och gasreserver, och att förhindra en jordreform som skulle drabba de stora ranchägarna i den mest produktiva delen av landet.
Santa Cruz är den folkrikaste av de fyra departement som utgör den så kallade Media Luna (halvmånen) i Bolivias östra provinser – de andra är Pando, Tarija och Beni. De tre andra departementen planerar att hålla omröstningar om självstyre i juni. Media Luna står för omkring 60 procent av landets BNP, medan den bara har 35 procent av befolkningen.
President Evo Morales har gått med på det bolivianska parlamentets plötsliga genomförande av ett omval till hans post, liksom vicepresidentens och prefekternas i alla landets nio departement. Morales tror, antagligen helt riktigt, att han lätt kommer att besegra sina motståndare och därmed förstärka sitt demokratiska mandat.
Omvalet ska äga rum den 10 augusti. Givetvis måste socialister uppmana bolivianerna att rösta ”nej”, eftersom de som kommer att rösta ja syftar till att avbryta Morales försök till jordreform och förstatligande av landets energiresurser. I omröstningarna i departementen kommer socialister givetvis att driva kampanj för en ja-röst, för att bli av med de prefekter som vill beröva massorna landets rikedomar.
Men hur är det med Morales strategi? Hela spelet med omröstningar, de poänglösa försöken att vinna demokratiska mandat när majoriteten av massorna upprepade gånger har uttryckt sitt stöd för jordreform och förstatligande av de stora olje- och gasreserverna, är en farlig och onödig lek. Det ger separatisterna mer tid för att kunna demobilisera och demoralisera massorna.
Högern bryr sig helt enkelt inte om det finstilta i den bolivianska konstitutionen och kommer att fortsätta med sina planer på att bilda sin egen stat. De sätter redan upp en parallell administration, skattesystem, polis och början till en väpnad styrka – allt i maskopi med USA:s ambassad och med stöd från latinamerikanska och amerikanska affärsintressen som vill åt landets mineralrikedomar. USA:s ambassadör Philip Goldberg har förmedlat pengar och logistiskt stöd till separatisterna.
Istället för att bemöta dessa planer med beslutsam handling, fortsätter Evo Morales att tala om en uppgörelse genom förhandlingar med de rasistiska, antidemokratiska oligarkerna. Det bolivianska folkets massor, arbetarna, bönderna, majoriteten av ursprungsbefolkningen, kan inte kosta på sig en sådan försoning. De måste kräva att Evo Morales och Movimiento al Socialismo hjälper till att mobilisera och beväpna massorna för att bekämpa högern. I annat fall kommer de att vara försvarslösa inför ett faktiskt avskiljande eller en militärkupp som gör anspråk på att ”försvara den nationella enheten” genom att ge högern allt den vill ha.
Kuppmakarna och separatisternas ledare måste häktas, deras uppbackare berövas sin egendom, deras ”seger” i folkomröstningen förklaras ogiltig, deras marscher förbjudas och deras reaktionära anhängare drivas bort från gatorna. Separatisternas stöd måste undergrävas genom att ge jord till de fattiga bönderna i Santa Cruz, och genom att vädja till arméns meniga att motsätta sig uppdelningen av landet.
Genom hela den politiska krisen under de två senaste åren har Morales och MAS erbjudit förhandlingar med oligarkerna. De har skjutit upp omröstningar om konstitutionen och jordreformen, undergrävt pensionsreformen och slagit till reträtt beträffande fullständigt förstatligande av olje- och gasindustrin, som den revolutionära massrörelsen kämpat för under årtiondets första hälft. Stora delar av böndernas och ursprungsbefolkningens organisationer och fackföreningsfederationen Central Obrera Boliviana (COB), har fördömt dessa eftergifter och mobiliserat för mer beslutsamma åtgärder.
Arbetarna och ursprungsbefolkningen måste kräva att MAS helt genomför sina utlovade reformer och utan att betala något alls i kompensation till de reaktionära kuppmakarna. Jordlagen måste genomföras nu; den kommer att visa sig vara överväldigande populär och slå mot oligarkernas kärna, deras sociala bas på landsbygden skulle i hög grad försvinna. MAS måste också helt förstatliga produktionen av energi – utan kompensation – inte bluffen med höjda skatter. Oligarkernas jord och företag måste också övertas och drivas av arbetar- och bondekommittéer.
COB och de lokala samordningsorganen, som Fejuve i El Alto, måste ta ledningen i bildandet av en enhetsfront av arbetarnas, böndernas och ursprungsbefolkningens organisationer för att besegra de kontrarevolutionära krafterna och deras komplott för att behålla landets naturrikedomar för sig själva. De måste bilda miliser som en brådskande fråga för att försvara progressiva krafter mot jordägarna och fascistiska ungdomsorganisationer.
Även om armén än så länge hållit sig utanför politiken, huvudsakligen för att Morales inte bett den att genomdriva centrala beslut mot separatisterna, kan inte det bolivianska folket förlita sig på den under dess nuvarande officerskår och ledning. De meniga soldaterna måste emellertid vinnas för folkets sak, ges politiska och demokratiska rättigheter, inklusive rätten att välja sina egna officerare och underbefäl och göra gemensam sak med arbetarnas och böndernas miliser.
Bolivianerna behöver, sist men inte minst, sitt eget revolutionära massparti som är berett att bedriva klasskampen mot oligarkerna och de multinationella bolagen till slutet, till erövringen av makten, inrättandet av en arbetar- och bonderegering och kapitalismens avskaffande i Bolivia. COB och andra arbetarorganisationer har debatterat skapandet av sitt eget instrumento politico (politiska instrument) – nu är det tid att bilda det!
Keith Spencer
LCR:s antikapitalistiska partiprojekt
Intervju med anhängare till Förbundet för Femte Internationalen i Frankrike
Martin Suchanek talar med Marc Lassalle och Inès Fertin
För några månader sedan uppmanade LCR och Olivier Besancenot till uppbygget av ett nytt antikapitalistiskt parti. Vilket slags svar har kommit på uppmaningen från arbetare, ungdomar och sociala rörelser?
Marc: Olivier Besancenot uppmanade första gången till att bygga ett antikapitalistiskt parti i en intervju efter förra årets presidentval. Sedan utfärdade LCR:s ledning en mer formell appell i juli. På marken har reaktionerna från LCR:s medlemmar varit ojämna och i en del fall mycket långsamma. De första öppna mötena för det nya partiet ägde rum först under de senaste månaderna. LCR hävdar att 3 000 personer i 350 lokala kommittéer nu är aktiva med att bygga det nya partiet. Detta representerar bara hälften av Frankrikes departement men siffrorna fortsätter att stiga. det är emellertid svårt att säga huruvida denna appell har en stor klangbotten utöver LCR:s sympatisörer. Vad som kan sägas är att Olivier Besancenot är mycket populär bland ungdomar och arbetare därför att han betraktas som den mest seriöse motståndaren till Sarkozy inom vänstern. Och det nya partiet kan fylla ett stort vakuum som uppstått genom socialistpartiets och kommunistpartiets utveckling högerut.
Inès: LCR:s mål är emellertid just att få människor som kämpar i olika föreningar (mot diskriminering, mot fascism eller som arbetar i sociala föreningar i allmänhet) och unga människor från den nya dynamiska generationen (på gymnasierna och vid universiteten).
Martin: Hur har den franska vänstern reagerar på initiativet?
Marc: Den reformistiska vänstern är tydligt rädd för att LCR kan växa snabbt under nästa period. Socialistpartiet tar LCR på allvar. Andra har försökt kopiera appellen för ett nytt parti. Det gäller för lambertisterna, som nu kallar sig Kommittéer för ett nytt arbetarparti, kommunistpartiet PCF, som överväger att byta namn och upplösa sig i ett nytt parti. Och ett antal intellektuella och kända personer runt Politis, en politisk vänstertidskrift, har lanserat ett upprop för en alternativ vänster. Det är försök från många av dessa grupper att med en viss rätt gå med om LCR verkligen lyckas lansera ett nytt parti. Det visar att initiativet överensstämmer med klasskampens verklighet idag. PCF är dock alltför komprometterat genom sin inblandning i reformistiska regeringar för att vara trovärdiga som en kraft som kan lansera detta parti. Alla dessa krafter spelar verkligen rollen som parasiter.
Inès: Det andra viktiga vänsterpartiet i Frankrike, Lutte Ouvrière, har fullständigt avvisat att delta i LCR:s process för att bygga upp ett nytt parti, i praktiken varje process för något nytt, förutom att förändra sin politiska strategi till att alliera sig med socialistpartiet i val.
Marc: Oppositionen inom Lutte Ouvrière, den fraktion som suspenderats därför att den motsatte sig vändningen till en allians med socialistpartiet, har förklarat sig vara intresserade av det nya partiet. Tillsammans med andra mindre grupper, tror de emellertid att detta parti är en ny version av ”revolutionär omgruppering”. Det visar å ena sidan att de inte förstår möjligheten att organisera bredare skikt av arbetare i ett sådant parti. Å andra sidan överskattar dessa grupper betydelsen av att ena ortodoxa eller ”principfasta” trotskister, vilket för dem representerar den enda vägen framåt för att bygga upp ett revolutionärt parti och en international.
Martin: Under hösten 2007 kunde Sarkozys regering driva igenom sina angrepp på arbetarna och studenterna trots en del omfattande strider. Vilka planer har den franska regeringen nu för fortsatta angrepp? Vilka kommer uppgifterna att bli för ett nytt parti i byggandet av en front för att göra motstånd?
Marc: Sarkozy befinner sig mitt i ännu en omgång angrepp mot pensionerna (41 års arbete innan pensionering med hel pension), 35-timmarsveckan, avskedanden i offentlig sektor och andra åtgärder mot skolor och universitet. Han måste emellertid göra detta vid en tidpunkt när han är mycket impopulär, just därför att de flesta arbetare och ungdomar nu helt och hållet inser vilka hans planer är. Han lovade exempelvis att bli köpkraftens (pouvoir d’achat) president men hans första åtgärd var att sänka skatterna för de rika. Levnadsförhållandena blir allt svårare för arbetarklassen eftersom lönerna praktiskt taget stått stilla under flera år medan priserna skjuter i höjden. Sarkozys lögner är alltså nu helt avslöjade. Och nu hotar även de fackliga ledarna, som var ivriga att diskutera och förhandla med honom för några månader sedan, med att gå ut på gatorna. Flera aktionsdagar planeras i juni av järnvägsarbetarna och mot angreppen på pensionerna.
Inès: Sarkozy planerar också att reducera strejkrätten genom att framtvinga en ”minimiservice” i hela den offentliga sektorn, dvs. tvinga en del av arbetarna på en arbetsplats (skolor, järnvägen och alla andra transportmedel) att arbeta när en strejk äger rum, samtidigt som regeringen vill avskeda 13 000 offentligt anställda. För närvarande slår den sönder forskningssystemet genom att helt enkelt avskaffa CNRS, den offentliga organisation som finansierar den. Det ska också komma nya kvoter för räder mot papperslösa, invandrare som saknar fullständig dokumentation. Polisprefekten i Paris förklarade förra veckan att han vill ha 64 gripanden och deportationer per vecka i staden.
Martin: Vilket slags parti har LCR i åtanke?
Marc: LCR skulle vilja bygga upp ett parti kring en minimigrund. Det ska vara antikapitalistiskt, avvisa varje koalition med socialistpartiet och det ska vara ett uttryck för kampen. Det troligaste är att plattformen kommer att likna LCR:s programme d’urgence (nödprogram) i senaste valet. Du kan se att allt ifrån ett vänsterreformistiskt parti till ett fullt revolutionärt parti skulle uppfylla dessa villkor. LCR förblir därför mycket ambivalenta i de mest avgörande frågorna och försöker hitta formuleringar som fångar in det mesta. Istället för att säga att de är för en revolution, står de för ett parti som ”revolutionerar samhället” Istället för expropriering av kapitalisterna talar de om partage des richesses (dela på rikedomarna). Istället för att organisera en tydlig debatt om reform eller revolution, vill LCR opportunistiskt ta med alla, med andra ord bygga upp ett centristiskt massparti.
Martin: Vad anser ni om denna strategi, vilket slags parti vill ni se?
Marc: Vi har välkomnat LCR:s appell för ett nytt parti. LCR har verkligen ett ansvar att ta upp den politiska sympati som de lyckades skapa kring sin ledare Olivier Besancenot, eftersom han ses som språkrör inte bara för LCR utan för de strider som förts på senare år och arbetarnas och ungdomens rörelser i allmänhet. LCR har ett politiskt ansvar att organisera förtruppen bland de 1,5 miljoner röster de fick i det senaste presidentvalet. Lutte Ouvrière fick ett liknande resultat 1995 och uppmanade till att bilda ett nytt arbete, höll ett antal framgångsrika offentliga möten om ämnet och beslutade sedan, på ett mycket fegt sätt, att avsluta det kapitlet. LCR har visat mer mod (liksom kanske en skickligare opportunism). Det som tydligt saknades i de senaste striderna var en politisk kraft som kunde ge en tydlig politisk ledning åt massorna i deras mobiliseringar. Fackföreningarnas byråkrater lyckades bromsa den senaste striden, avleda den och i slutet förråda den, eftersom det inte fanns någon organiserad politisk kraft som utmanade deras missledarskap. Att få igång ett starkt motstånd mot Sarkozy innebär också att förena alla sektorer under angrepp för att bygga en kämpande solidaritet (ungdomar, papperslösa, arbetare i offentlig och privat sektor). Detta är den roll som detta nya parti skulle kunna spela och av den orsaken välkomnade vi dess lansering och ingriper i det idag. Detta ingripande har tre axlar:
a) det nya partiet måste baseras på ett handlingsprogram som kan mobilisera mot Sarkozy och arbetsgivarnas angrepp men som också föreslår arbetarna de politiska instrumenten för hur de själva ska kunna organisera kampen. Handlingsprogrammet måste vara ett övergångsprogram, från de defensiva krav som reses idag till en generaliserad offensiv mot kapitalismen och den borgerliga stat som försvarar den,
b) det nya partiet måste öppet utmana den reformistiska byråkratins styre i fackföreningarna och dess ”monopol” på arbetarkampen. Ett viktigt steg i den riktningen skulle vara att bygga en gräsrotsrörelse mot byråkratin med målet att omvandla fackföreningarna,
c) det nya partiet måste organisera en demokratisk debatt om reform kontra revolution. Vi kommer givetvis att kämpa för att det blir ett demokratiskt centralistiskt, internationalistiskt, revolutionärt kommunistiskt parti baserat på ett revolutionärt program.
Rapport om LCR:s möte den 30 maj i Paris
Omkring tusen personer lyssnade till en mycket lång lista med talare, inklusive veteranerna från 1968 Daniel Bensaïd och Alain Krivine. Ett språkrör för LCR:s politiska byrå rapporterade om tillståndet för de pågående striderna mot Sarkozy liksom en uppsättning med krav (en löneförhöjning med 300 euro, SMIC höjs till 1 500 euro, försvar av pensioner etc) som ingår i LCR:s så kallade nödplan. LCR föreslår helt klart en liknande grund för det nya antikapitalistiska partiet och också mer allmänt för initiativ i övriga Europa. Det följdes av ett skamligt tal av Flavia D’Angeli, ledare för Sinistra Critica, som beskrev katastrofen för den italienska vänstern i valet nyligen. Hon fördömde helt korrekt Bertinottis hyckleri när han påstod att Italiens militära ingripande i Libanon (som stöds av Rifondazione Comunista) var en framgång för antikrigsrörelsen.
Hon ”glömde” emellertid att nämna att Sinistra Critica var en del av Rifondazione Comunistas ledning på senare år, att deras parlamentsledamöter, även om de protesterade mot några av de värsta angreppen på arbetarklassen, röstade för att stöda Romano Prodis regering i förtroendeomröstningar.
Mötet avslutades med Olivier Besancenots tal. Hans tal var som vanligt livligt och effektivt vad gäller det retoriska. Innehållet var dock helt annorlunda än LCR:s vanliga blandning av vänsterreformism och vaga uttalanden om omstrukturering av arbetarrörelsen och att vara tous ensemble (alla tillsammans) i nästa omgång av kamp. Denna gång hamrade Besancenot fram en del grundtankar i marxismen, som den oundvikliga konflikten mellan kapital och arbetarklass. Flera gånger upprepade han att proletariatet aldrig varit så stort i numerära termer. Även om det uppenbart är sant föredrar LCR att tala om ett mångfacetterat samhälle som måste återspeglas i partiet (miljökämpar, feminister, ungdomar, m.m.).
Istället för vaga formuleringar som att revolutionera samhället och omfördela välståndet, talade Besancenot öppet för revolution och expropriering av produktionsmedlen. På samma sätt skröt Besancenot i en intervju innan mötet att: ”Det är inte längre revolutionärer mot reformister utan revolutionärer mot systemets chefer. Det finns ingen plats längre för reformism.”
Vad är orsaken till denna plötsliga ”vänstersväng”? Inom den franska extremvänstern är det en vanlig kritik av LCR att de planerar att likvidera sig själva i ett reformistiskt parti. Detta kan också ha en del ekon i LCR:s egna led. När LCR öppnade den europeiska antikapitalistiska konferensen ville man uppenbart imponera på delegationerna inte bara med sina numerära framgångar (deras höga valresultat i både lokalvalet och presidentvalet, engagerandet av 3 000 personer och bildandet av 350 lokalkommittéer) utan också försäkra dem om sina fortsatta ”revolutionära” kreditiv.
Detta innebär givetvis inte att LCR verkligen är ett revolutionärt parti. Det visar bara flexibiliteten i deras centrism och deras fortsatta förmåga att röra sig såväl åt höger som vänster under trycket från arbetarklassens och ungdomens masskamp. I samma tal upprepade emellertid Besancenot LCR:s högertema om att ”epoken 1917” är avslutad. Inte heller förde han fram särskilt mycket vad gäller konkreta politiska perspektiv och det nya partiets programmatiska innehåll. Det enda nya förslaget var att utsträcka taktiken till hela Europa med ett europeiskt antikapitalistiskt parti som mål.
Trots mötets ”internationalistiska” karaktär nämndes knappast alls idén om en internationell organisation, inte ens LCR:s egen tendens Fjärde Internationalen.
Den europeiska antikapitalistiska vänsterns konferens
Konferensen hölls den 31 maj och den 1 juni och tillkännagavs för flera månader sedan på hemsidor för LCR:s systerorganisationer i Europa. Trots upprepade anspråk på att ”en ny dialog behövs mellan alla krafter i den revolutionära och antikapitalistiska vänstern”, att ”ingen organisation kan förbli inom sin nationella ram eller i sin internationella strömning” (François Sabado i Rouge nr 2252, s. 11), eller att ”för första gången sedan maj 68 var nästan hela den antikapitalistiska vänstern närvarande” (LCR:s rapport), var konferensen bara öppen för organisationer som inbjudits av LCR. LCR var faktiskt de enda som var närvarande från hela den franska vänstern. Internationellt var de inbjudna Fjärde Internationalens sektioner, deras valallierade och ”stora spelare” som brittiska Socialist Workers Party. Många organisationer, inklusive Förbundet för Femte Internationalen, var, kort sagt, inte inbjudna. Vår förfrågan fick inte ens något svar.
Det stod klart att organisationer till vänster om LCR och som är kritiska till den politiska grundvalen för förslaget om ett antikapitalistiskt parti, alldeles tydligt inte var välkomna. Det visar att LCR:s anspråk på att förena revolutionärerna och att bryta med reformisterna är en bluff. Påståendet att reformismen inte längre har någon grund eller är omöjlig är egentligen en ursäkt för att begränsa kampen mot reformismen till den formella frågan att inte stöda socialistpartiet och dess projekt med att komma till makten på en nyliberal grund. De reformistiska partierna finns fortfarande och har, speciellt genom den fackliga byråkratin, djupa och kraftfulla rötter i arbetarklassen vilka de använder gång på gång för att sabotera kampen. Om du inte inser det, kommer du inte att kämpa mot den.
Omkring 100 delegater från de 36 grupper som släpptes in diskuterade vad de såg som en påstått liknande utveckling som i LCR:s projekt i olika europeiska länder, karaktären av kontinentala kapitalistiska angrepp, socialdemokratins utveckling och klasskampens dynamik. Alla organisationer var överens om att de viktigaste antikapitalistiska kraven mot nyliberalismen och nödvändigheten av en tydlig politisk självständighet i förhållande till socialdemokratin. Diskussioner om imperialistiska krig, klimatförändringar och rasism följde. Men resultaten av allt detta var verkligen magra. Bland de beslut som fattades märks:
• organiserandet av en internationell demonstration i Strasbourg och Kiel i samband med Nato:s 60-årsjubileum
• deltagande i Europeiska Socialforumet i Malmö
• något slags gemensam aktivitet för det europeiska valet i juni 2009 (detta var långt ifrån enhälligt enligt den officiella rapporten)
• nästa konferens med den europeiska antikapitalistiska vänstern hålls 2009 om krig och Nato.
Frånsett en punkt finns det inget nytt i detta. Framför allt finns inget upprop för att samordna enade aktioner i europeisk skala mot EU:s pågående Lissabonagenda. Inte heller för enat motstånd mot den framväxande högern i hela Europa. Återigen medför LCR:s och Fjärde Internationalens rädsla för att konfrontera de mäktigaste reformistiska krafterna i arbetarrörelsen, dvs. kontinentens fackliga byråkratier, krafter som lamslår och förråder motståndet, att de inte erbjuder något tydligt strategiskt alternativ till reformismen eller någon ansats för att bygga upp en internationell organisation för denna kamp. Det är en uppgift för revolutionärer.
Marc Lassalle
Berlin: Skolelever mot nedskärningar
Mellan 8 000 och 10 000 skolelever deltog den 22 maj i demonstrationen mot nedskärningar inom utbildningen, mot privatiseringar och stängningen av skolor, överfyllda klasser, ökat provstress, förkortning av examenstiden till 12 år (med samma stoff) och mot det tredelade skolsystemet. Eleverna solidariserade sig också med lärarna och deras kamp mot nedskärningar av personalen och för nyanställningar liksom förkortad arbetstid.
Strejken och demonstrationen organiserades av alliansen ”Bildungsblockaden einreißen” (Riv utbildningshindren; www.schulaction.de). Alliansen omfattar hela Berlin och består av företrädare för olika skolkommittéer, elevorganisationen LSV, olika vänstergrupper (bland annat Revolution och Arbeitermacht), aktionsförsamlingar på universiteten och Aktionsgemenskapen mot studieavgifter. Den stöddes dessutom av ungdomssektionen i tyska landsorganisationen DGB och fackförbundet för utbildning och vetenskap GEW.
Det är en framgång att mellan 8 000 och 10 000 elever deltog efter en relativt kort mobilisering under två månader och repressionen och skrämseln mot mobiliserande eller strejkande elever. Det är också ett bra steg på vägen till organiseringen av en längre och landsomfattande skolstrejk i oktober/november 2008.
Vid sidan av elever från gymnasier och realskolor fanns också påbyggnadsskolorna företrädda och fler invandrare än vid tidigare mobiliseringar.
Den 22 maj mobiliserades det massivt i skolorna, framför allt i norra Berlin. Där organiserade strejkaktivister demonstrationståg som innan den egentliga demonstrationen gick runt i skolor och klasser för att sprida kampen och kunde därmed – ofta under motstånd från rektorer och lärare – mobilisera hundratals elever.
Många aktivister var bokstavligen aktiva med mobilisering till sista minuten. Demonstrationen startade därför något försenad vid Potsdamer Platz, eftersom man väntade på elever som ”besökt” fler skolor i Pankow och Prenslauer Berg.
Demonstrationen var högljudd, kampinriktad och militant. Den var också mer politisk och beslutsammare än demonstrationerna de senaste två åren med flera bidrag som betonade sammanhanget mellan kapitalism och nedskärningar inom utbildningen, bland dem också Revolutions.
Från Potsdamer Platz gick det över Friedrichstraße och Unter den Linden framför Humboldtuniversitetet. Där ägde ett första möte rum. Ännu ett följde framför Roten Rathaus, där Berlinsenaten har sitt säte.
Avslutningen blev ett möte framför senatens förvaltning för utbildning vid Spittelmarkt. Där – och vid Roten Rathaus – förekom provokationer och gripanden från polisens sida. Sammanlagt blev fem ungdomar offer för ”polisiära åtgärder”. Vi solidariserar oss med de fem ungdomarna och kräver att alla åtgärder mot dem läggs ner!
Detta visar ännu en gång var snutarna i Berlin står: på senatens och polisens sida.
Frågan behöver också ställas var DGB och studentkårerna på universiteten står, eftersom dessa organisationer praktiskt taget inte mobiliserade alls, även om DGB:s ungdomssektion hade en högtalarbil bakom demonstrationen. GEW i Berlin försummade, liksom vid den senaste skolstrejken, att uppmana lärarna att stöda strejken och gå emot försök från skolförvaltningen att kriminalisera de strejkande och hindra deltagande genom hastigt fattade beslut. GEW hade också kunnat knyta ihop skolstrejken med andra strejker inom utbildningen.
Medan dessa krafter gjorde för lite och att mer kan krävas av dem, kan vänsterpartiet Die Linkes hållning bara betecknas som ett cyniskt och makabert skådespel. Vid slutmötet skulle ett bokbord uttrycka deras ”solidaritet” med de strejkande. Under tiden fortsätter Die Linkes och socialdemokraterna SPD:s majoritet i senaten att bedriva sin politik med nedskärningar och privatiseringar även inom skolans område. Inte heller följdes skolförvaltningens eller snutarnas repression av någon kritik från Vänstern.
Med strejken och demonstrationen lades en betydelsefull grundsten för kampen mot de nyliberala utbildningsreformerna – på skolorna och i förening med studenter, lärare liksom hela arbetarklassen.
Det gäller nu att använda modet och kraften för vidare aktioner under den landsomfattande strejkdagen den 12 juni, då elever i många andra städer går ut på gatorna. Målet måste vara en landsomfattande strejk och demonstration i oktober eller november, men också att förbereda radikalare aktionsformer som ockupation av skolor. Potentialen för detta finns i ordets verkliga mening på gatorna.
www.onesolutionrevolution.de
Livsmedel: 2000-talets första globala kris
• Varuprisindex i The Economist: livsmedel: 69 procents ökning under det senaste året, råolja, 84,4%.
• Enligt Financial Times nådde priset på ris den 17 april 1 000 dollar per ton i Hongkong, 1 200 dollar per ton i Manila.
• Förra året ökade mjölk och ost i EU med 33 procent, ägg med 17 procent.
• Enligt Världslivsmedelsprogrammet: ”Den tysta tsunamin” – varje 20-procentig ökning av priset på livsmedel ökar antalet människor som tvingas leva på 1 dollar per dag med 100 miljoner
Det som startade som kreditfrossan under 2007 har snabbt utvecklats till en stor kris, som påverkar inte bara världens banker, utan nu även tömmer risskålarna för fattiga människor i hela världen. Den kapitalistiska globaliseringen, som en gång förespråkades av George Bush, Tony Blair och Gordon Brown som en lösning på tredje världens fattigdom, är nu avslöjad som något helt motsatt – fattigdomens huvudsakliga orsak.
Wolfgang Münchau, som är associerad redaktör på Financial Times, skrev den 29 april: ”Det är ingen tillfällighet att våra olika kriser – fastigheter, krediter, bankväsendet, livsmedel och handelsvaror – har inträffat samtidigt. Den enkla orsaken är att de alla är en del av en och samma övergripande historia.”
Denna historia har som sin kärnpunkt det som marxister kallar för kapitalismens motsättningar.
Ett exempel på dessa är Kina som har varit i stånd att tillverka lågprisvaror för export till USA och Europa tack vare sin tillgång på billig arbetskraft. Fram till förra året visade sig detta vara en deflatorisk faktor i västerländska ekonomier. Men Kinas massiva import av råvaror, som stål eller olja, och dess växande efterfråga på kött och vete för den inhemska konsumtionen betyder att dess nuvarande inverkan är desto mer inflatorisk.
Medel som är mest grundläggande för livet – livsmedel – står nu i centrum för denna kris. De 2,6 miljarder av världens 6,6 miljarder människor som lever på mindre än 2 dollar per dag gör av med 60 till 80 procent av sina inkomster på att köpa mat. Inflationen på matpriserna driver nu många av dessa människor till hunger och till och med svält. Enligt The United Nations Food and Agriculture Organisation (FAO) (FN:s organisation för livsmedel och jordbruk) har priserna under de 12 månaderna från mars 2007 till mars 2008 stigit med 88 procent för säd, med 106 procent för matolja och matfett, och med 48 procent för mejeriprodukter. FAO:s totala livsmedelsprisindex ökade med 57 procent på ett år.
I Thailand – en av världens största exportörer – kostade riset för 5 år sen 198 dollar per ton, och för ett år sen 323 dollar per ton. Den 24 april i år nådde priset 1 000 dollar. På Haiti fördubblades priset på en femtiokilos rissäck bara på en vecka i slutet av mars.
Inte heller är den här krisen begränsad till ”utvecklingsländer”. US Food Research and Action Centre (USA:s centrum för livsmedelsforskning och åtgärder) beräknar att 35 miljoner amerikaner – eller med andra ord 10,9 procent av alla hushåll – anstränger sig redan till det yttersta när det gäller att skaffa tillräckligt med mat på bordet. Just nu finns det 200 regionala matförråd som delar ut mat till 30 000 soppkök i USA.
Hungerupplopp
Medan Georg Bush ger råd om att genetiskt modifierad säd är lösningen på problemet – en åtgärd som skulle tvinga de halvkoloniala länderna ännu längre in i klorna på den biotekniska jätten Monsanto, har världens fattiga gått ut på gatorna. Haiti, Egypten, Indonesien och Zimbabwe har sett några av de mäktigaste upploppen. Människor vars levnadsstandard har förbättrats bara marginellt, eller till och med har minskat efter 10 år av globalisering, har nu blivit mer och mer desperata allt eftersom deras mest grundläggande behov blivit hotade.
Demonstranter världen över har bemötts med våld från statens sida. I Haiti försökte demonstranterna, som BBC kallade för en ”hungrig pöbel” (”hungry mob”), inta presidentpalatset i huvudstaden Port-au-Prince. Fem demonstranter sköts till döds och många fler blev sårade. I Kamerun blev 40 mördade under februari månad i år. Haitis president Rene Préval, som först hävdade att det fanns inget han kunde göra, tillkännagav snabbt en 16-procentig minskning av priset på ris i grossistledet.
”Hungerupplopp” har ägt rum i Kambodja, Kamerun, Elfenbenskusten, Etiopien, Honduras, Indonesien, Madagaskar, Mauritanien, Mexiko, Niger, Pakistan, Peru, Filippinerna, Senegal, Thailand, Uzbekistan och Zambia.
Dessa uppror från de fattigas sida har injagat skräck i Internationella valutafondens och Världsbankens sammanträden, vars direktörer och deras politiska herrar fruktar en ökning av osäkerheten, utöver den skada som kreditkrisen redan har vållat storföretagen runt om i världen.
Varför har då den här matkrisen inträffat? Torka – som exempelvis den i Australien som har halverat väteskörden i New South Wales under de sista två åren – hjälper till att driva upp priserna. Men detta är inte den främsta orsaken. Kapitalismens kriser, inte ens dess jordbrukskriser, förorsakas av uteblivna skördar som fallet var under de tidigare produktionsformerna.
Matbrist?
Faktum är att det inte finns någon verklig livsmedelsbrist i världsskala – jordbruket producerar tillräckligt med livsmedel för att förse varje människa i världen med minst 3 500 kalorier per dag, vilket är betydligt mer än vad en genomsnittlig individ behöver. De här livsmedlen är naturligtvis inte jämnt fördelade. I Europa och Nordamerika förstör man fortfarande livsmedel och bönderna får subventioner för att inte odla så mycket mat som de kunde för att hålla priserna höga. I resten av världen svälter människor, inte eftersom det finns för lite med mat, utan eftersom konsumenterna inte har råd att köpa maten och småbönderna inte har råd att investera tillräckligt för att odla den.
Ekonomer som Jeffrey Sachs som har brutit med den neoliberala ortodoxin pekar på att länderna i tredje världen, i synnerhet i Afrika, har förbjudits från Världsbankens och Internationella valutafondens sida att subventionera gödningsmedel, förbättrade sädesslag, infrastrukturen (förråd, tillfartsvägar, transportnätverk, osv.) för småbönder. Under tiden förblir sådana investeringar kraftigt subventionerade i Nordamerika och Europa.
Till och med 1995 producerade haitiska bönder, utan subventioner, 95 procent av allt ris som konsumerades i landet, men då var deras tillträde till de lokala marknaderna skyddat genom importtullar. Samma år tvingade Internationella valutafonden Haiti att sänka sina importtullar för ris från 35 till 3 procent genom att ställa det som ett krav vid beviljandet av ett lån som landet desperat behövde.
Riset som var importerat från USA, och som kostade bara hälften så mycket som det inhemska riset, översvämmade marknaden. Haitis risbönder ruinerades och landet importerar nu 75 procent av sitt ris från USA, vars egna risodlare subventioneras med så mycket som en miljard dollar per år, och är själva skyddade med höga importtullar, dvs. exakt samma statliga åtgärder som Internationella valutafonden krävde att Haiti skulle avskaffa.
Tillväxten av jordbruket i Indien och Kina har inte kunnat mäta sig med tillväxten i deras industriella produktion. Under det sena 60-talet och under 70-talet har den indiska regeringen, oroad av missnöjet från böndernas sida, med hjälp av utländskt bistånd, företagit massiva investeringar i jordbruket i regioner som Punjab. Nya sädesslag, gödningsmedel, pesticider och jordbruksmaskiner togs i bruk. Resultatet var en väldig utveckling av jordbruksproduktionen – den så kallade gröna revolutionen.
Men efter nyliberalismens seger har man påbörjat få sådana projekt. The Economist intygar att ”andelen av de statliga avgifterna som avsattes för jordbruket i utvecklingsländer har halverats mellan 1980 och 2004.”
Spekulation
De nuvarande prisökningar har flera orsaker, av vilka en är omvandlingen av jordbruksmark till mark för odling av biobränsle. Klimatförändringar har också lett till en ökning av torrperioder och översvämningar som båda leder till ruinering av jordbruksmark.
Men den dramatiska prisökningen som vi har sett under förra året beror också direkt på kreditkrisen. Medan de komplicerade derivativa investeringarna blir allt mer riskfyllda, har roffarna på Wall Street och i Londons City börjat ägna sig åt det som de ser som ett säkrare alternativ – att tjäna pengar genom uppköp av ”commodity futures”.
I verkligheten har hedgefonderna hållit på att köpa nästa års skörd. Detta driver upp priserna, vilket i sin tur sätter fart på mer spekulation och ännu större prisökningar. Handlarna kvarhåller också livsmedel så att de kan sälja det senare för ett högre pris
Allt fler länder har blivit tvingade att ta till olika åtgärder för att slå vakt om sina minskande livsmedelsreserver. Vietnam och Egypten, som är två stora exportörer av livsmedel, har begränsat exporten av de viktigaste livsmedlen; medan sådana handlingar är helt nödvändiga för deras egen befolkning, har de också effekten att ytterligare driva upp priserna på världsmarknaden, vilket i sig leder närmast till svält i exempelvis Afghanistan, som är beroende av Pakistan för import av väte. Indien överväger nu att införa ett fullständigt förbud mot handel med värdepapper som har att göra med livsmedel, och det bara fem år efter att man infört sådan handel som en del av de neoliberala riktlinjerna för att bygga upp Indien som centrum för världsfinanserna.
Revolution
På samma gång som marknaderna misslyckas med att garantera någon som helst typ av rättvis fördelning av de mest nödvändiga varorna, blir det globala kapitalistiska systemet för varje dag mer och mer tydligt avslöjat som helt oförenligt med mänsklighetens behov. Livsmedel, olja och andra nödvändiga varor måste tas ifrån de spekulativa marknaderna, så att parasiterna i den finansiella sektorn berövas möjligheten att profitera på andras svält.
Bistånd räcker inte; världens arbetare och bönder måste få kontrollen över tillgångarna som de producerar. Tredje världens länder har rätt att försvara sina bönders jordbruksprodukter från de imperialistiska ländernas dumpning (försäljning av livsmedelsöverskottet under kostnaden för dess tillverkning) på deras marknader.
Arbetarna och stads- och landsbygdens fattiga borde kräva konfiskering av stora jordbruk, som för närvarande ägs av multinationella jordbruksföretag och jordägande borgare, och se till att dessa jordbruk omdanas för produktion i enlighet med en demokratisk plan, för att i första hand tillgodose människornas behov, och inte för att tjäna pengar.
Men en återgång till den gamla utvecklingsmodellen för tredje världen på 60- och 70-talet kommer inte heller att hjälpa. Dessa länder kan inte ta sig ur sin nuvarande position på egen hand. Om de förblir kapitalistiska kommer de att hamna i klorna på den förlamande utlandsskulden, på samma sätt som de gjorde förr. Vad de verkligen behöver är just de resurser som de har blivit bestulna på under två århundraden av kapitalism och imperialism. Frågan är hur man ska göra det här på ett sätt som inte på nytt medför ökade utlandsskulder och handelsförhållanden som inte är jämlika.
Arbetarna i imperialistiska centra måste kräva att utlandsskulden avskrivs fullständigt för dessa länder. Vi måste kämpa för utbetalningar av omfattande skadestånd till länder som har blivit plundrade så lång tid, och det utan några som helst krav av den sort som Internationella valutafondens brukar ställa. Vi måste avslöja superexploateringen som bedrivs av de multinationella livsmedelsbolagen och biotekniska jättar som Monsanto. Vi måste kämpa för arbetarmakt så att de väldiga resurserna, som idag satsas på börser, eller blir förintade i krig och ockupationer, används för att upphäva det nuvarande tillståndet där ett fåtal frossar medan miljarder går hungriga.
Men kampen att slå tillbaka kommer att vara mest våldsam just där krisens effekter känns som mest. Revolutioner föds i kriser som denna och kan skaka kapitalisternas makt i själva dess grundvalar. Arbetarna och bönderna i de länder som just nu står inför hunger är inte bara offer för den globala kapitalismen, de är potentiellt också kapitalismens dödsgrävare. När de en gång tagit makten kan de:
• Lansera en utvecklingsplan med syftet att öka jordbrukets avkastning och förbättra infrastrukturen på landet.
• Skapa ett statligt monopol på utrikeshandeln, under arbetarnas och fattigböndernas kontroll, för att försäkra sig om tillräckligt med mat hemma och för att kunna skicka mat till de länder som behöver den.
• Bygga upp den kooperativa produktionen och en demokratisk plan för att tillfredsställa mänsklighetens behov och göra slut på marknadens vansinne en gång för alla.
Kam Kumar/Simon Hardy, Workers Power 325
Socialistiska Partiet till försvar för statens våldsmonopol
Socialistiska Partiets tidning Internationalen har numera även en egen blogg – Intisbloggen. I en artikel postad där den 19 maj skriver David Munck om ”Rödebydomen och rätten att bära vapen” (http://www.internationalen.se/blog/?p=103). Munck berättar om hur den så kallade Rödebypappan, trots att han var diagnostiserad med Tourettes syndrom och ADHD, och regelbundet brukade alkohol och lugnande medel, innehade både vapenlicens och flera skjutvapen, och menar att det var ”grovt oaktsamt” av honom att behålla vapnen trots sina problem. ”Därför borde åklagaren i andra hand ha åtalat för vållande till annans död”, menar Munck.
En åsikt man kanske kan hålla med om. Munck fortsätter med att oroa sig för en reaktionär opinion som, i likhet med amerikanska National Rifle Association, försvarar varje medborgares rätt att bära vapen. Och: den ”ultravänster som, oberörd av Columbine och Northern Illinois University, försvarar var mans rätt att bära vapen i väntan på revolutionen”.
Vilken ”ultravänster” är det som åsyftas här? Jo, med ”försvarar var mans rätt att bära vapen” avser Munck dem som försvarar den grundläggande, marxistiska ståndpunkten i frågan om statens våldsmonopol, dvs. att vi avvisar detta och förespråkar att arbetarklassen själv bygger upp försvarsorganisationer.
Till skillnad från Socialistiska Partiet, som anser att ”polisen behövs i dagens samhälle” (http://www.zaramis. nu/blog/2008/04/14/tips-och-vittnesmal-nonchaleras-ofta/), att ”fler poliser på gatan är vad som behövs” (http://www.zaramis.nu/blog/2008/03/10/fler-poliser-pa-gatan-ar-vad-som-behovs/), som förespråkade fler närpoliser när man hade kommunfullmäktigemandat i Köping, och vars schweiziska sektion hade en minister för den borgerliga statens polis på 90-talet, står Arbetarmakt bakom den ryske revolutionären Leo Trotskijs ord: ”en arbetare som blir polisman i den kapitalistiska statens tjänst är en borgerlig snut, inte någon arbetare”.
Detta betyder inte att vi aldrig kan behöva polisen. Polisen är den befintliga makt som finns i samhället idag, och som har resurserna, verktygen och manskapet för att lösa även brott som riktar sig mot arbetarklassen – även om de ofta är grovt inkompetenta och hopplösa på detta område, något vi upplevt när vi deltog i Kampanjen Stoppa våldtäkterna. Men poängen, och detta vet alla som kan marxismens ABC, är att denna polismakt ju i grunden försvarar borgarstaten, och att vi måste sträva efter att avskaffa den. Ett steg mot detta är naturligtvis att bygga en egen organisation som kan försvara våra möten och demonstrationer mot angrepp från polisen och nazister, och som kan utreda brott i våra lokalsamhällen.
Det handlar inte om enskilda, beväpnade män som försvarar sin ”egendom”, som den reaktionära versionen är, utan om att kollektivt träna och förbereda arbetarklassen för kommande angrepp från vår fiende, den borgerliga staten. Självklart ska vi kontrollera vapeninnehav, och självklart skulle inte Rödebypappan få ha vapen. Men ska vi låta den borgerliga staten sköta detta? Ska vi stärka borgarnas våldsmonopol och förneka arbetarna möjligheten att försvara sig? Socialistiska Partiet menar tydligen det.
Som Leo Trotskij uttrycker det i Övergångsprogrammet: ”Reformisterna inpräntar systematiskt den idén hos arbetarna, att den heliga demokratin bäst bevaras om bourgeoisien står beväpnad till tänderna och arbetarna förblir obeväpnade.”
Och det är precis vad David Munck också gör. Om en avvikande åsikt från SP:s stöd för den borgerliga statens våldsmonopol är att vara ”ultravänster”, om Leo Trotskij alltså var ultravänster, om alla de arbetare som genom historien har använt vapen för att försvara sina strejker och sin kamp mot borgarstatens våld är ultravänster, är vi stolta över att vara ultravänster.
Svante Persson
Mer läsning om SP, skolskjutningar, rätten att bära vapen, kriminalitet och den borgerliga staten: ”Ännu en skolmassaker: Hur stoppa våldet?”, Arbetarmaks nyhetsbrev nr 248 http://www.arbetarmakt.com/nyhetsbrev/nr248. php#4
Österrike: antinationella huliganer misshandlar LSR-aktivist
Under samlingen vid Südbahnhof i Wien inför mötet för frigivning av djurrättsrörelsens politiska fångar den 25 maj i Neustadt ägde en incident rum. Michael Pröbsting, aktivist i Liga der Sozialistischen Revolution (LSR), deltog i samlingen och delade ut flygblad i solidaritet med fångarna.
Plötsligt kom två, senare cirka 15 till 20 antinationella – dvs. de som stöder USA:s och Israels krigspolitik med pseudovänsterargument – fram till honom och frågade om han är den där ”Michael Pröbsting” (!) och krävde att han ”i de fängslades namn” och utan någon anledning omgående skulle lämna mötet. När vår kamrat Pröbsting svarade att de knappats kan tala i de fängslades namn, eftersom de inte kunnat få deras åsikt och därför inte tänkte gå, slog en av de antinationella honom med knytnäven i ansiktet och lämnade sedan snabbt platsen. När de ställdes till svars, rättfärdigade sig de antinationella huliganerna med ”känslomässiga undantagstillstånd” men utan politiska argument.
Trots flerfaldiga försök från Michael Pröbsting att få den antinationella gruppen att ange någon politisk grund för sin fega våldshandling, kom inget mer därur än hotet att hans ”liv skulle bli ett helvete” om han vågade åka till mötet i Neustadt. Därmed hade den antinationelle slagskämpens ”hjältemodiga” uppträdande – som uppenbarligen bara kan samla mod i en större grupp för att gå lös på en enskild person – kommit till sitt slut och de gav sig av.
Händelsen visar ännu en gång att de antinationella förbinder sitt stöd för USA:s och Israels krigs- och ockupationspolitik och sitt hat mot muslimer och antiimperialistiska motståndsrörelser med försök att undertrycka den demokratiska yttrandefriheten och nu också rått våld mot vänstern.
Slutligen är detta bara den konsekventa följden av de antinationellas politik, som rättfärdigar utsvältningen av palestinierna i Gaza, som 2006 bejublade Israels angrepp på Libanon eller som nu kräver ett imperialistiskt kärnvapenkrig mot Iran. De är också beslutna att förhindra arrangemang i solidaritet med Gaza genom administrativa påtryckningar.
Nu övergår de alltså till att i större grupper och med våld angripa enskilda vänsteraktivister.
För djurrättsrörelsens aktivister står nu frågan om de ska tolerera sådana antinationella slagskämpar på sina möten och om det inte främjar uppbyggandet av en bred proteströrelse för frigivning av de politiska fångarna att avsluta samarbetet med dylika sekteristiska och huliganaktiga element.
Alla krafter inom vänstern – exempelvis ledningen för österrikiska kommunistpartiet KPÖ – måste nu dra slutsatser av de antinationellas hållning. De måste slutligen avbryta sitt samarbete med dessa krigshetsare och slagskämpar, istället för att genomföra gemensamma aktiviteter med dem (KPÖ:s universitetsgrupp KSV-Lili anordnade exempelvis den 8 maj ett gemensamt möte med de antinationella; likaså understöder den ledande KPÖ-funktionären Walter Bauer den antinationella hetskampanjen mot Iran (Stop the Bomb). Även SLP fortsätter att bjuda in Andreas Peham, tidigare ordförande i KSV och antinationell chefsideolog, som arbetar vid DÖW (Dokumentationsarkiv för den österrikiska motståndsrörelsen) under pseudonymen Heribert Schiedel, som talare på sina möten.
De antinationella befinner sig uppenbarligen i ett kollektivt ”känslomässigt undantagstillstånd” och blir därmed mer aggressiva och våldsbenägna. Skärpningen av den amerikanska och israeliska krigskursen mot Iran och Gaza finner i de österrikiska antinationellas mikrokosmos sitt uttryck i administrativa påtryckningar för att förhindra progressiva arrangemang och våldsamma angrepp på enskilda. Detta kan inte vänstern längre bara se på utan att beslutsamt försvara sig!
Konkret betyder detta:
• Inga gemensamma arrangemang mellan vänsterorganisationer och antinationella krigshetsare!
• Inget stöd till kampanjen Stop the Bomb!
• Vänstern får inte upplåta utrymme för krigspropaganda!
• För uppbyggandet av en vänsterns ordningstjänst mot antinationella våldsverkare, som kan skydda vänsterns möten och demonstrationer!
LSR, Wien 26 maj 2008
Rasismens historia
Det har pratats på sistone om att lägga ner Kunskapskanalen. Att detta vore olyckligt visades inte minst av den utmärkta BBC-dokumentären i tre delar om rasismens historia som kanalen visade nyligen. Dokumentären knöt från början den systematiska rasismens uppkomst till sociala intressen, och började därför med slaveriet, som blev en stor angelägenhet för de europeiska stormakterna efter upptäckten av Amerika. Det framhölls att rasismen hade en direkt funktion i att rättfärdiga såväl den direkta plundringen av urbefolkningen som det lönsamma slavarbetet, då tiotals miljoner afrikaner rövades bort och skeppades över Atlanten.
Glädjande nog begränsade sig inte heller dokumentären till det så vanliga sentimentala, pacifistiska perspektivet, enligt vilket de förtrycktas väg till frigörelse bara består i att väcka ”sympati” – istället framhölls det hur slavarnas kamp faktiskt starkt bidrog till att undergräva slaveriets lönsamhet. Inte minst visades detta i historiens mest framgångsrika slavuppror, i vilket slavarna i Europas lönsammaste koloni, Saint Domingue – dagens Haiti – tog makten. Varken Storbritannien eller Frankrike under Napoleon lyckades återta kontrollen, trots flera års krig. Detta och andra uppror bidrog till att den massrörelse – den tidens största – som samtidigt uppstod i Storbritannien, och som krävde ett slut på slavhandeln, blev framgångsrik. 1807 förbjöds all slavhandel i det brittiska imperiet. Efter detta gick rörelsen vidare och kunde lägga kompromissen med de mera moderata elementen bakom sig och kräva även förbud mot själva slaveriet. Detta uppnåddes 1838, då alla brittiska slavar frigavs.
Dokumentären framhöll dock att slaverimotståndet i detta skede inte alls nödvändigtvis var antirasistiskt, samt att den formella frigörelsen långt ifrån alltid ledde till en förbättring av de forna slavarnas liv. Att de alltjämt fattiga, numera formellt fria arbetarna nu tvingades jobba av ekonomiskt tvång behövde inte alls innebära att arbetet blev mindre hårt. I förbifarten nämndes kristendomens motsägelsefulla roll. Kväkarna kämpade tidigt oförsonligt mot slaveriet, medan andra kristna strömningar bestämt hänvisade till Bibeln för att visa att slaveriet var något helt naturligt. Som vanligt går det att hitta stöd för de mest skilda uppfattningar i Bibeln. Även om de absurda och reaktionära ståndpunkterna överväger – i synnerhet i Gamla testamentet – styrs många religiösa av önsketänkande snarare än vad som står i deras heliga skrifter. Kväkarna är värda en eloge i sammanhanget.
Del två
Dokumentärens andra del tog upp viktiga delar av historien som i stor utsträckning är okända – betydligt mer okända än de stalinistiska massmord som borgarna alltid tjatar om att ingen någonsin har hört talas om – men på intet sätt mindre förödande. Allt eftersom 1800-talet fortskred, växte rasismen i dess mest förödande form: uppfattningen om ”mindervärdiga” raser som är dömda att utrotas. Denna uppfattning fick näring dels av en grotesk misstolkning av naturvetenskapliga rön, men ännu mer av erfarenheterna av de europeiska makternas utrotningspolitik gentemot icke-européer. Inte minst nämndes de brittiska bosättarnas fullständiga utrotning av hela befolkningen på Tasmanien.
Vad gäller det naturvetenskapliga rättfärdigandet framhöll dokumentären naturligtvis Charles Darwin. Han förtjänar givetvis att nämnas, då han gav evolutionsteorin en konsekvent vetenskaplig utformning, och därför mer än någon annan kom att användas som förment naturvetenskapligt stöd för rasläran i dess mer mordiska former. Däremot överdrivs ofta hans roll. Det förtjänar också att sägas att uppfattningen om den biologiska evolutionen var äldre än Darwin – en annan förklaring till evolutionen hade tidigare utvecklats av Lamarck – och ännu äldre var uppfattningen om att arter dör ut och försvinner.
Dokumentären nämnde korrekt att socialdarwinismen var en ovetenskaplig förvrängning. Den kunde också ha kostat på sig att framhålla att Herbert Spencer, som vi fick se skymta förbi, faktiskt var socialdarwinist redan innan Darwin gav ut Om arternas utveckling – även om ordet socialdarwinist förstås inte användes då. Framför allt var det inte i första hand Darwins korrekta iakttagelser och slutsatser om den biologiska utvecklingen i sig som ledde till den mordiska rasismen, utan den rådande sociala och ekonomiska maktstrukturen, med slaveri och kolonialism – och de europeiska kolonialherrarnas behov av att upprätthålla sin ställning gentemot dem som kämpade emot. Det är förstås sant att Darwin själv talade om utdöendet av vissa ”människoraser” som något oundvikligt, men han skrev inte om detta förrän 1871, så han var långt ifrån först med den tillämpningen.
Den i antalet döda räknat kanske värsta följden av detta var de enorma svältvågor som kom under 1800-talets senare del, som en följd av torka orsakad av El Nino, och som dödade uppskattningsvis 30–60 miljoner människor i Indien, Kina, Ryssland, Brasilien med flera länder – föredömligt skildrat i Mike Davies bok Folkmord och kolonialism. Att så många dog var inte alls bara en följd av torkan. Återkommande torka var naturligtvis inte något nytt fenomen, och fungerande samhällen har i alla tider skapat buffertar för sådana krisperioder. Problemet nu var dock att kolonialismens framfart hade underminerat dessa samhällen, så att de inte längre i så hög grad var fungerande.
Dokumentären nämnde enbart Indien, som vid den tiden stod under brittiskt styre. Detta innebar – som en slående parallell till vårt nuvarande sekel – att Indien inte skulle nöja sig med att i första hand producera mat till de egna invånarna, utan de skulle satsa på export. Med andra ord skickades stora mängder mat till Storbritannien och gödde den brittiska överklassens vinster – samt, även om det inte nämndes i dokumentären, finansierade Storbritanniens kolonialkrig mot Afghanistan – alltmedan Indiens fattiga svalt ihjäl i miljontal.
De hjälpinsatser de välvilliga kolonialherrarna inrättade åt de svältande var i själva verket tvångsarbetsläger med groteskt hög dödlighet. Denna politik, som innebar att många miljoner dog, rättfärdigades med rasistiska argument – samt, även om det inte heller nämndes i dokumentären, med Adam Smiths liberala teorier. Där skulle Forum för levande historia ha något att bita i, om de inte hade reducerat sig själva till en antikommunistisk kampanj, tämligen usel sådan dessutom. Den koloniala rasismen samt liberala teorier ledde till att tiotals miljoner dog, vore inte det något att upplysa i skolorna om?
Dokumentären påpekade också korrekt – även om det brukar få mången rättänkande liberal att se rött (eller möjligtvis brunt) – att den europeiska koloniala folkmordsrasismen hade ett direkt, starkt inflytande på nazismen. Det sambandet utreds för övrigt mer utförligt i Sven Lindqvists utmärkta Utrota varenda jävel. Nazisterna drog saker till sin spets mer än några andra, men de hade flera föregångare som rasistiska folkmördare i de andra europeiska kolonialmakterna.
Sista delen
Dokumentärens avslutande del fortsatte med flera exempel. Den tyska kolonialmakten påbörjade ett rent utrotningskrig mot hererofolket i tyska Sydvästafrika, ungefär dagens Namibia, under 1900-talets första år. Inte minst olycksbådande var deras koncentrationsläger. Begreppet koncentrationsläger var förvisso inte något nytt i historien, men här fick de mer än någon gång tidigare karaktären av rena utrotningsläger. Det har gjorts försök att frikänna de ”mer demokratiska” västimperialisterna från den sortens missgärningar – det var ju ändå tyskar om härjade i Sydvästafrika. Det groteskt lögnaktiga i denna historieskrivning visas inte minst i fallet belgiska Kongo. Den vedervärdige men PR-begåvade kung Leopold II lyckades göra området till en belgisk koloni 1880. Trots alla fagra utfästelser om den civilisation han skulle sprida till infödingarna blev följden ett enda stort slavläger. Det ”demokratiska” Belgiens favoritmetod för att få slavarna att jobba hårdare med gummiskörden var att hugga handen av dem som inte förmådda upprätthålla det omänskliga arbetstempot. Detta gjordes även på barn i stora mängder!
Kung Leopold den überblodige dog välförtjänt 1907, men inte ledde detta till någon förbättring i Kongo. Mellan 1880 och 1920 minskade befolkningen i den belgiska kolonin från uppskattningsvis 20 miljoner till 10 miljoner. En minskning med tio miljoner således – offer för imperialismen. Forum för levande historia, hallå? Så gick det till när det ”demokratiska” Belgien ”civiliserade” Kongo. Civilisation, frihet, demokrati… vilket imperialistiskt brott har inte begåtts under dessa paroller?
Efter att ha nämnt andra folk som drastiskt decimerats av den europeiska civilisationen, gick så dokumentären vidare till den amerikanska södern. Efter nordsidans seger i inbördeskriget 1865 frigavs alla slavarna. Efter en kort period av verkliga förbättringar kom så bakslaget – de reaktionära krafterna fick åter överhanden i sydstaterna. Detta skedde med tillräckligt mycket av tyst bifall från de styrande i Washington för att de skulle kunna få hållas, och de groteska, rasistiska ”Jim Crow”-lagarna infördes.
Om någon hade missat det, så styrdes USA:s södra delstater när de deltog i andra världskriget – och enligt borgerlig historieskrivning tappert kämpade mot Hitlers rasism – av riktigt absurt rasistiska lagar. Det handlade inte bara om var i bussen de svarta fick sitta – rasblandning var förbjudet i den amerikanska södern! På åtminstone ett sätt hade de dessutom strängare lagar än Nazityskland. Under Hitler såg de ”bara” några generationer tillbaka för att avgöra vilka som var judar – i USA:s sydstater var principen: om du har en droppe svart blod är du svart. Det blev något av ett folknöje bland den rasiska sydstatspöbeln att titta på när svarta dödades – fotografier av lynchningar såldes öppet! Faktiskt var det ett antal svarta soldater i den amerikanska armén, som när de återvänt från kriget, och överlevt dusten med de nazistiska horderna, lynchades när de återvände till det ”demokratiska” USA:s sydligare delstater.
En aspekt som dokumentären inte gick in på, men som Arbetarmakts nyhetsbrev förstås inte kan låta bli att nämna, är att nordsidan i amerikanska inbördeskriget långt ifrån var någon homogen kraft som satte slaveriets avskaffande i första rummet. Det fanns en radikal demokratisk falang, som var väldigt stark i kongressen, som krävde ett ovillkorligt frigivande av alla slavar och möjlighet för dem att försörja sig genom att ge dem jord vid frigivningen. Många av dem var revolutionära i sina metoder, som John Brown, vars namn odödliggjordes i nordstaternas paradlåt Glory, Glory Halleluja. Det framgår inte av låttexten, men John Brown stupade när han försökte skaffa vapen för att sätta igång att beväpna ett slavuppror.
Gentemot den revolutionärt demokratiska delen av nordsidan stod en mer kompromissinritad falang kring president Abraham Lincoln. Förutom att Lincoln var en rasist av stora mått – vilket förstås var normen bland vita statsmän på den tiden – såg han upprätthållandet av unionen som en betydligt viktigare fråga än slaveriet. Han hade inga problem alls med att göra ordentliga eftergifter till slavägare som stödde honom, och förklarade att om unionen bäst upprätthålls genom att slaveriet bevaras, så får det bli så. Marx och Engels, och med dem den första Internationalen, ställde sig bakom nordstaterna i inbördeskriget. Som det anstår marxismens grundare nöjde de sig dock inte att hålla på yankeesidan, utan de engagerade sig lika hårt för att stödja dess radikala falang. Tyvärr var dock Lincoln och hans kompromissmakare tillräckligt starka för att hindra ett ordentligt undanröjande av de reaktionära godsägarnas makt – vilket banade väg för de rasistiska Jim Crow-lagarna.
Föredömligt nog tog den brittiska dokumentären också upp specifika brittiska problem, som gäng av rasistiska skinnskallar i brittiska städer, samt en djupt rasistisk polismakt och domstolsväsende.
Dokumentären avslutades genom att åter hålla fram kopplingen mellan rasism och sociala problem. I genomgången av den amerikanska medborgarrättsrörelsen gjordes för ovanlighetens skulle rättvisa åt att Martin Luther King inte begränsade sig till att bekämpa den öppna rasismen, utan ansåg att fattigdom och alla former av diskriminering var lika nödvändiga att avskaffa. Vad är det för mening med att få sitta var man vill i hamburgerrestaurangen, frågade han, om man ändå inte har råd med någon hamburgare?
Även i fallet Sydafrika framhölls kopplingen mellan den vita minoritetens privilegier och det rasistiska apartheidsystemet, och tittarna fick klart för sig att ANC hade ett socialt program för att avskaffa fattigdomen. Dessutom poängterades det att ojämlikheten och fattigdomen faktiskt inte har minskat sedan apartheids fall, utan upprätthålls minst lika effektivt nu, trots ANC:s tidigare mål. Dock visade sig här de reformistiska tillkortakommandena i den i övrigt utmärkta dokumentärserien: vi fick kort förklarat för oss att ANC inte hade haft något val, och att alla försök att avskaffa de rikas privilegier bara skulle ha lett till kaos. Det gamla vanliga argumentet som riktas mot alla radikala rörelser således. Men man kollar knappast på BBC-dokumentärer i förhoppningen att få ett revolutionärt program som leder framåt, utan för att få viktiga fakta och analyser – och det kravet klarade Rasismens historia galant.
Jens-Hugo Nyberg
Ny bok om papperslösa
Recension av Kristina Mattssons De papperslösa och de aningslösa (Leopard förlag, 2008)
Begreppet papperslös var tills ganska nyligen okänt för de flesta i Sverige, men har den senaste tiden börjat nämnas allt mer. Det är inte minst genom sin egen aktivitet som de papperslösa – de som bor i landet utan att ha någon laglig rätt därtill – har börjat visa att de finns. Genom SAC, den hittills enda fackförening som har ansträngt sig för att organisera papperslösa arbetare, har många börjat kämpa för bättre villkor, och samtidigt har organisationen Papperslösa Stockholm demonstrerat varje vecka på Mynttorget utanför riksdagen. I maj i år antog riksdagen integrationsminister Per Billströms lagförslag om vem som ska ha rätt till vård i Sverige och inte. Den rätten, bestämde en majoritet av det politiska etablissemanget, ska inte papperslösa som har fyllt 18 år ha – med undantag av akutvård om de kan betala hela kostnaden själva, med andra ord: papperslösa som uppnått myndighetsåldern ska inte ha rätt till någon svensk vård överhuvudtaget, då de papperslösa är fattiga, och akutingrepp är dyra. Vårdpersonal har protesterat: vårt jobb är att ta hand om sjuka och skadade har de framhållit, inte att agera snutar och avgöra vilka som ska ha rätten att omfattas av vår barmhärtighet. Billström och hans medbrottslingar i såväl moderaterna som sossarna lät sig dock inte bevekas: må vara att detta inte är någon stor ekonomisk fråga – ingen hävdade i själva verket att det skulle utgöra någon betydande del av vårdbudgeten – men det är viktigt vilka ”signaler” vi skickar ut.
Andra hävdade att förvägra sjuka och skadade människor vård inte är några bra signaler att skicka ut, men dylika argument föll på döva öron hos Billström och hans kumpaner bland samhällets stöttepelare. Om någon kommer hit utan vårt tillstånd, sa signalen de så gärna vill skicka ut, ska denne åtminstone inte ha rätt till någon vård, oavsett hur sjuk han/hon blir. De får väl åka hem om de vill ha vård, som Fredrik Federley, ledare för Centerpartiets tokhögerfraktion, uttryckte saken.
Om man vill orientera sig i frågan om de papperslösa är Kristina Mattssons nya bok De papperslösa och de aningslösa (Leopard, 2008) ett av de bästa ställena att börja på. Mattssons reportagebok beskriver verkligheten för flera papperslösa arbetare, som vi får följa i kortare reportage, samt fyller på med statistik och fakta. Hon påpekar att undersökningar visar att de flesta papperslösa inte har tvingats hit genom olika former av människohandel, och de flesta har inte heller flytt för livet från blodiga diktaturer.
De flesta kommer till västvärlden på grund av de groteska skillnaderna mellan rika och fattiga länder. Om de i sina ursprungsländer inte kunde hitta något arbete, skulle tvingas jobba betydligt mer än 8 timmar per dag om de ens fick något jobb, och sedan ändå knappt skulle ha råd att försörja sig själva, än mindre någon familj, är det naturligtvis förståeligt om de vill prova något nytt. Och trots att de papperslösa i Sverige för att överleva tvingas arbeta under förhållanden och till löner som ingen svensk medborgare skulle acceptera, så kan de tjäna betydligt mer här än hemma, ofta tillräckligt för att kunna skicka hem välbehövliga bidrag till sin familj. Så länge detta förhållande kvarstår, påpekar Mattsson korrekt, kommer gränskontroller och avvisningslystna snutar inte att kunna förhindra att arbetare från fattiga länders kommer hit för att jobba.
Häri ligger också hennes viktigaste poäng. De flesta kommer hit för att jobba, samtidigt som andelen av befolkningen i icke-arbetsför ålder ökar i Västeuropa. Med andra ord: eftersom det föds allt färre barn här, har vi ett faktiskt behov av arbetskraft. En beräkning som hon nämner kommer fram till att Västeuropa kommer att behöva ett tillskott på uppemot 80 miljoner människor från övriga världen under de närmaste 40 åren. Detta, argumenterar Mattsson, borde vara den viktigaste poängen i debatten: det handlar inte om hur mycket det kostar oss att de kommer hit, utan om att vi – i betydelsen vi som bor i Sverige – tjänar på att det kommer hit arbetsvilliga människor. Humanitära argument i all ära: större betydelse har att slå hål på påståenden om att ”vi inte har råd”.
Behovet av en strategi
Jag tänker inte kräva att en reportagebok ska ge det fulla programmet för hur dessa frågor ska lösas. De papperslösa och de aningslösa är informativ och välskriven, och är en bok jag verkligen kan rekommendera. Den ger en förståelse för vilka de papperslösa är och under vilka villkor de lever, och innehåller även bland annat välbehövlig kritik av hur LO hittills har behandlat frågan – även om dess hållning förändras till det. bättre Samtidigt skulle vänstern och arbetarrörelsen behöva en mer genomarbetad strategi – något som den hittills inte har lyckats formulera. Det finns ett problem att, som Mattsson, ha som huvudargument att den svenska ekonomin behöver arbetskraft utifrån. Givetvis ska det påpekas att en allt högre andel av befolkningen inte längre är arbetsför vilket, om inget tillskott utifrån sker, innebär att färre människor måste göra allt jobb. Men som socialist kan man inte begränsa sig till att argumentera utifrån den kapitalistiska ekonomins behov.
Om fler människor kommer hit så innebär det att fler behov skapas, och därmed finns möjlighet att skapa fler arbetstillfällen, det är korrekt. Detta utesluter dock inte att den irrationella marknadsekonomin kan misslyckas med att skapa arbete till en stor mängd människor – trots att det skulle behövas mer vårdpersonal, fler lärare, upprustning av bostadsområden och en ordentlig omställning till mera miljövänlig produktion. En socialists svar måste då vara tydligt: vi lägger inte skulden på dem som misslyckas med att hitta något jobb, utan på det ekonomiska system som utesluter dem från jobb – vi kräver att storföretagens feta vinster används till att sätta människor i arbete för att fylla verkliga behov, vi kräver kortare arbetsdag med bibehållen lön, utan att bry oss om hur det går med vinstmaximeringen.
Debatten om organisering
Jag har respekt för det arbete SAC har gjort med att ta strid för papperslösa, höja deras löner eller rent av se till att de får någon lön alls. En brist har dock varit att de inte tillräckligt har insett behovet av att i den nuvarande situationen, när arbetarklassen främst måste skydda sig mot attacker snarare än att kunna gå på offensiven, skydda kollektivavtalen. Andra socialister har invänt att billig illegal arbetskraft spelar arbetsköparna i händerna. Detta avspeglar en verklig motsättning: svartjobb är de facto ett hot mot kollektivavtalen.
Ett möjligt sätt att slå vakt om kollektivavtalens nivåer är därför att bussa snuten på alla företag som anställer svart arbetskraft, även om detta innebär att papperslösa arbetare grips och kastas ut ur landet. LO-förbund har tidigare faktiskt genomfört en sådan linje. Problemet med detta borde stå klart för varje progressiv människa: det innebär att slå vakt om en privilegierad grupps förmåner – i det här fallet svenska, till skillnad från utländska, arbetare – genom att alla andra utestängs. Istället för att se behovet av internationell kamp försöker man skydda ”sina” arbetare genom en trångsynt nationell politik. LO har nu tagit avstånd från att skicka snuten på papperslösa, och förespråkar nu att det ska vara förbjudet att utnyttja papperslösa, med risk för skadestånd, men att papperslösas arbete helt ska avkriminaliseras.
Den ena delen av detta är jag utan tvekan för: Jag har naturligtvis inget alls emot att arbetsköpare får betala skadestånd till de papperslösa som de har utnyttjat till hårt underbetalt arbete. Ett exempel som Mattsson nämner är Reinfeldts förra minister, Maria Borelius, som gav sin filippinska hemhjälp mindre än hälften av vad den norrländska, likaledes svartjobbande barnflickan fick. Förslaget bortser dock från den viktigaste frågan: de papperslösas rätt att stanna kvar här och arbeta. Detta tar LO inte alls upp. Istället säger vice ordförande Erland Olausson cyniskt att skadeståndet kan bli en bra grundplåt när de skickas hem till sitt ursprungsland – vilket blir följden av LO:s förslag, när det inte kombineras med kravet att de papperslösa ska få papper.
Ett vanligt argument är det fackliga löftet – dvs. att arbetarna vägrar att arbeta till löner under avtalet. Absolut, detta är något vi måste slå vakt om gentemot Svenskt näringsliv och deras springpojkar borgarna. Problemet för de papperslösa är dock att de inte kan arbeta till avtalsenliga villkor, då de inte har någon laglig rätt att stanna.
SAC har i flera fall lyckats pressa upp lönerna till motsvarande kollektivavtalens – med den skillnaden förstås att inga skatter och sociala avgifter betalas, och således innebär det en lönedumpning. Detta föranledde Ung Vänster till debattens kanske osmakligaste påstående, att ”SAC organiserar blatterean”. Ung Vänster framhöll LO:s hållning, till synes som sin egen – utan att på minsta sätt föra fram kravet på att de papperslösa ska få stanna i landet. Är detta inte att se helt ensidigt på det fackliga löftet? De papperslösa förväntas solidariskt ställa upp på att inte medverka till någon lönedumpning – även om de faktiskt behöver ett jobb för att få pengar till mat – samtidigt som den svenska arbetarrörelsens ledande organisationer inte ska känna sig tvingade att återgälda tjänsten genom att kräva papper till de papperslösa.
Ännu en gång ser vi prov på det kanske sämsta återkommande inslaget i arbetarrörelsens tradition: att slå vakt om sin egen, privilegierade grupp. Gentemot detta har arbetarrörelsens internationalistiska och radikala delar krävt att alla delar av arbetarklassen ska dras in i kampen. För att de rika ländernas arbetarrörelse inte ska kunna beskyllas för chauvinism krävs att de tar upp de papperslösas krav som sina egna, släpper in dem i sina organisationer och kräver att de ska få stanna. Kräver som i kräver oeftergivligt, inte som i utgångspunkt i förhandling med motparten.
LO:s ledande byråkrater tycker om att, när krav på handling framförs, hävda att fackföreningsrörelsen inte är tillräckligt stark för att göra det. Detta är uppenbart nonsens. LO har nära 2 miljoner medlemmar, och tillsammans med TCO:s medlemmar är det vi som gör det mesta jobbet. Det svenska samhället skulle inte fungera en dag utan oss. För LO-förbundens ledningar är det naturligt att tveka länge och väl innan någon verklig kamp organiseras. Fackbyråkraterna har en dubbel position: det ligger i deras intresse att de fackliga organisationerna är tillräckligt starka för att de ska ha en fortsatt god förhandlingsposition, och tillräckligt många medlemmar för att bekosta sina feta löner – men samtidigt vill de inte riskera det oftast gemytliga förhållandet till arbetsköparna, och framför allt vill de inte att fackets basmedlemmar ska inse att de klarar sig utan ett välavlönat skikt som sköter fackföreningarnas affärer. För den stora massan av fackmedlemmarna är situationen en annan: det ligger i deras intresse att de fackliga organisationerna stärks, men samtidigt är det dags att inse att de inte är betjänta av en överbetald klick som ständigt håller tillbaka kampen.
Genuin oro för fackets styrka
Många arbetare är förståeligt nog oroliga över borgarnas attacker på våra rättigheter. Att därför tro att kampen nu bara handlar om kollektivavtalen, och att frågan om de papperslösas rättigheter därför måste komma i andra hand, eller åtminstone inte behöver resas just nu, är felaktigt. För en marxist måste det vara självklart att vi kämpar med full kraft för att försvara arbetarklassens positioner mot borgarnas attacker, samtidigt som vi drar in arbetarklassens mest förtryckta skikt i kampen. För fackbyråkraterna är det naturligt att nöja sig med argument om vilka problem detta skulle medföra i praktiken. För kampvilliga arbetare är detta en dålig undanflykt. Naturligtvis går de praktiska organisatoriska problemen att lösa, frågan är: ska vi dra in arbetarklassens mest utsatta skikt i kampen, och i våra organisationer? För varje radikal arbetare borde svaret vara uppenbart.
Det är vår internationalistiska plikt att kämpa för alla papperslösa arbetares rätt till papper, samtidigt som vi utan att godkänna några eftergifter kämpar för att de ska jobba under samma villkor som alla andra arbetare. Det måste också påpekas att detta inte är en uppoffring från vår sida – klasskampen är internationell, och kräver internationell organisering. Och för kampen i Sverige behöver vi verkligen dra in nya skikt av förtryckta, och potentiellt väldigt radikala skikt, som allierade i kampen mot de byråkrater som jobbar hårt för att hålla klasskampen på en så låg nivå som möjligt.
Till de socialister som ensidigt betonar behovet av att försvara kollektivavtalen och bekämpa svartjobb, och därför avstår från att – ”just nu” åtminstone – resa krav på att organisera de papperslösa arbetarna och ge dem fulla rättigheter måste vi fråga: anser ni verkligen att det svartjobb som de papperslösa tvingas till är ett större hot än den högerreformistiska byråkratin? Som svar på Svenskt näringslivs krav på att ytterligare begränsa fackets konflikträtt har LO:s ordförande Wanja Lundby Wedin svarat att hon är beredd att kompromissa – eller med andra ord, beredd att schackra bort ännu mer av våra rättigheter hellre än att blåsa till kamp.
Att tillsvidare avstå från att resa krav på papper till de papperslösa, likväl som öppna paroller mot fackbyråkratins övergivande av ännu mer av strejkrätten till förmån för att ensidigt kämpa mot svartjobb, oavsett om de som jobbar svart har något val – är inte det att föra kampen helt på byråkratins villkor? Borde vi inte snarare dra in de papperslösa i kampen, och som en del av detta kräva – nu genast – att alla arbetarrörelsens företrädare ställer sig bakom detta krav? Tills vi har gjort detta kan vi inte rimligtvis vare sig begära att de papperslösa ska sluta arbeta eller att de ska avstå från att kräva högre lön – och inte heller att svenska socialister ska låta bli att stödja dem i den kampen.
Jens-Hugo Nyberg
Repression mot vänstern i Zimbabwe
En vänsterorganisation i Zimbabwe, International Socialist Organisation (ISO), har fått sitt kontor i Harare utsatt för en polisräd. Polisen anlände på morgonen och krävde att få träffa flera av ledarna. De tog med sig arkivmaterial. Polisen hävdade att det senaste numret av ISO:s tidning var ”upprorisk”. De krävde att få reda på vem som skriver i tidningen, var den sätts och var den trycks. Kontorets enda dator räddades dock från polisen.
Med anledning av detta har vår internationella organisation den 8 juni skickat följande uttalande:
Kära kamrater,
Vi har fått reda på den repression som er organisation genomlider på grund av brottsliga aktioner från Mugabe, hans styrande parti och deras slagskämpar. Räden mot ert kontor är en del av Zanu-PF:s strategi för att krossa motstånd och opposition mot deras avskyvärda regim. Förbundet för Femte Internationalen är helt och hållet emot förföljelsen av er organisation… Därför uttalar vi också vår solidaritet med er. Vi kommer att göra allt i vår makt för att sprida kunskap om detta och delta i protester mot repressionen.
Kamratliga hälsningar
Simon Hardy
för Förbundet för Femte Internationalen
|
