Innehåll
Beijings reaktionära festival
OS i Beijing kommer att visa upp många sorters atletiska prestationer och fysisk skicklighet – men det är inte huvudsyftet. För mindre än 20 år sedan ekade samma stad av ljudet från stridsvagnar när det kinesiska kommunistpartiet massakrerade sina motståndare bland studenter och arbetare. De kapitalistiska makterna var enade i sitt fördömande och hotade med sanktioner och bestraffningar för att störta diktatorerna. Men så snart diktatorerna började montera ned planekonomin och öppna landet för utländskt kapital vändes kritiken till beröm.
I grunden är OS ett firande av att det kinesiska kommunistpartiet (KKP) överlevde. KKP vakar inte alls över någon socialistisk stat och har återinfört kapitalismen i Kina. Dess diktatur styr åt de utsugande kapitalisterna, inte åt arbetarna. Årets OS liknar inte något annat än olympiaden i Berlin 1936 när stormakterna signalerade att de accepterade nazisterna. Precis som då är uppvisningen av rikedom och sportlig skicklighet och en spärreld av chauvinistisk propaganda avsedd att dölja en verklighet med diktatur och ökad ekonomisk ojämlikhet.
Till skillnad från Tyskland 1936 lever inte Kina under en nyligen påtvingad diktatur vars motståndare fortfarande slickar såren efter ett nederlag. Hastigheten på sociala förändringar, med hundratals miljoner som flyttat till nya städer under mindre än ett årtionde, har försvagat partiets sociala kontroll. Även om strejker är olagliga är de en daglig företeelse i Kina. Trycket från arbetarna är så starkt att en ny lagparagraf i det stora industricentrat Shenzhen, nära Hongkong, som behandlar konflikter på arbetsplatser praktiskt taget erkänner rätten att strejka.
Mot den här bakgrunden behöver regimen förstärka sin egen prestige och avleda uppmärksamheten från konflikter genom att presentera ett spektakel med patriotisk yra och nationell överlägsenhet. Sedan årsskiftet har Beijing drabbats av dåliga nyheter. Inflationen nådde nya höjder i januari och inhemsk brist på livsmedel och internationella energipriser samverkade för att driva upp det officiella prisindexet till 6,5 procent, det högsta sedan ett årtionde. Och det har fortsatt att stiga och nådde i maj 8 procent.
I februari medförde svåra snöstormar kaos i transporterna och avslöjade undermåligt material och undermålig konstruktion i systemet för elförsörjning. I mars uppstod en politisk opposition i Tibet som snabbt spred sig in i Kinas västra provinser med stora grupper av etniska tibetaner. Direkt repression mot demonstranterna kombinerades med en samordnad mediakampanj som framställde opposition som förräderi inriktat på att förstöra ”den kinesiska nationens” enhet.
Beijings internationella rykte skadades också av tyfonen som drabbade Myanmar i april, eftersom man inte kritiserade militärjuntans hantering av krisen.
Den efterföljande jordbävningen i provinsen Sichuan kom vid en läglig tidpunkt för Kinas härskare. När jordbävningen slog till den 12 maj såg premiärminister Wen Jibao möjligheten att förbättra bilden av regimen. När den fulla omfattningen av katastrofen stod klar, ägde en förändring rum i Beijings politiska strategi. När en ännu kraftigare jordbävning 1976 utplånade staden Tangshan och dödade 250 000 var nyheter om katastrofen praktiskt taget en statshemlighet – men i år fick även utländska nyhetsmedia i stort sett obegränsat utrymme.
Ett nyligen inrättat system för katastrofkontroll gick i gång. Statliga media var fulla av bilder av ”farfar Wen” som besökte platserna för jordbävningen, uppmuntrade soldaterna och tröstade de drabbade. Det fria tillträdet varade emellertid inte länge. Inom några dagar medförde det uppenbara faktumet att många av de 70 000 offren var skolbarn och lärare, som krossades när dåligt byggda skolor föll samman, allt fler beskyllningar om korruption inom byggnadsindustrin. I Kina kan detta bara betyda korruption i partiet.
När offer och kommentatorer började resa krav på en undersökning stängdes media ute. Uppmärksamheten vändes till människors spontana solidaritet i hela Kina och som jämställdes med regeringens mobilisering av resurser och de ofta heroiska insatserna från militära räddningsteam. Plötsligt var regeringen stundens hjälte och Kina var återigen ”ett folk förenat inför motgångar”.
OS är utformat för att just visa detta. Även om det förekommit omfattande repression mot kända dissidenter, finns det alla möjligheter att motstånd mot KKP, oavsett om det kommer från förtryckta nationaliteter, demokratiaktivister, fackliga aktivister eller till och med reaktionära religiösa rörelser som Falun Gong, kommer att göra sig hörda under spelen.
Vi vet inte om sådana protester, eller regimens svar på dem, kommer att öppna ett nytt kapital i Kinas politiska historia, men vi vet att realiteterna på längre sikt kommer att göra det. Inverkan av kreditåtstramningen och den sannolika recessionen i USA, nedgången i andra större ekonomier och effekterna av Kinas egen pågående ekonomiska cykel kommer oundvikligen att öka de sociala spänningarna och underblåsa politiska konflikter. Regimens ökade förlitan på en främlingsfientlig nationalism är inte en kalkylerad förberedelse för utländska äventyr utan för interna konflikter.
När spelen är slut kommer de underliggande spänningarna och konflikterna att finnas kvar. Det gäller inte minst jordbävningens efterverkningar och kraven på undersökning av den korruption som var den verkliga orsaken till så många döda. Överallt i Kina har miljoner tvingats från sina hem och lurats på kompensationen av just den korruptionen i just det partiet. Ännu fler miljoner arbetar för rena brödfödan utan säkerhet eller ens den lagliga rätten att hålla till i Kinas nya städer.
Uppgiften för revolutionärer i Kina är att ge röst åt alla dessa miljoner, att ta ledningen i att mobilisera dem mot enpartidiktaturen, att skola dem mot maoisternas främlingsfientliga chauvinism och organisera dem i oberoende fackföreningar, arbetar- och bonderåd och deras egna styrkor för självförsvar. Därför måste revolutionärerna själva organisera sig som ett politiskt parti med målet att störta partiets styre, självbestämmande för nationella minoriteter, expropriering av kapitalisterna, arbetarkontroll över produktionen och en verkligt socialistisk republik.
Peter Main
Workers Power (London) 327
Varför stiger priserna?
De flesta kommentatorer hävdar att orsaken till inflationen, speciellt oljeprisets ökning – bara är en fråga om att efterfrågan överstiger tillgången. Den cykliska uppgången som nådde sin högsta punkt 2005–06 drog till sig alltmer olja – speciellt till Kina och de sydasiatiska ekonomierna, vilket drev upp priserna. Ännu fler begränsningar i och med kriget i Irak, som ordentligt har minskat oljeproduktionen där, oroligheter i Nigeria och det ständiga hotet att Hugo Chávez ska skära av leveranserna till USA, bidrar också till prishöjningar.
Men faktum är att tillgången på olja har varit större än efterfrågan under de senaste åren.
USA:s energidepartements administration för energiinformation sade nyligen att den nuvarande överskottsproduktionen av olja på 3 till 5 miljoner fat om dagen kommer att fortsätta att öka fram till 2010, vilket ”ordentligt kommer att förstärka överskottskapaciteten”.
I juni 2006 slog en rapport från USA:s senat fast: ”Det finns tillräckligt med bevis som stöder slutsatsen att den stora omfattningen av spekulation på den nuvarande marknaden i betydande grad har höjt priserna.” (The Role of Market Speculation in Rising Oil and Gas Prices)
Av de 60 dollar per fat som utgjorde priset på olja i juni 2006 var omkring 25 dollar spekulation, sade rapporten. Det skulle alltså utgöra omkring 40–45 procent av dagens pris på 140 dollar per fat, om allt annat är lika.
Men det har ägt rum en massiv ökning i handeln med framtida oljepriser.
The Economist skrev nyligen: ”Antalet transaktioner som gäller framtida oljepriser på New Yorks merkantila börs (NYMEX), den största marknaden för olja, har nästan tredubblats sedan 2004.” (29 maj)
I juni sade OPEC:s generalsekreterare att ”oljekonsumtionen i världen på 87 miljoner fat per dag överträffas av pappersmarknaden för olja, vilken uppgår till 1,36 miljarder fat om dagen, eller mer än 15 gånger den faktiska efterfrågan på marknaden.” (Reuters 10 juni)
Även om OPEC:s generalsekreterare kan ha intresse av att skylla på spekulanter, har USA:s kongress inte det. Den inledde utfrågningar i juni för att finna vägar att ”skärpa restriktionerna för pensionsfonder, investeringsbanker och andra investerare som de säger driver upp bränslepriset.” (New York Times 24 juni)
Det här årtiondet har bevittnat en stor ökning i handeln med optioner (köp och försäljning av varor utifrån förväntningar på framtida priser, inte det nuvarande priset). Oljan har stått i främsta ledet i och med skapandet av flera nya börser för optioner.
Resultatet är det vi nu ser när varor byter händer så snabbt och så många uppgörelser görs att mängden pengar som det handlas med långt överskrider värdet på faktiska varor. All denna ökade spekulation på jakt efter varor driver upp priset på olja, och tidigare i år på livsmedel.
Spekulationen orsakas av att för mycket kapital i världen finns i händerna på de rika, som försöker finna en sektor eller en produkt där de kan sätta in sina pengar för att få vinster. Men eftersom utdelningen sjunker hoppar de från en marknad till nästa, skadar och ruinerar ekonomier och driver in människor i allt större fattigdom.
Det här är det som Marx kallade en överackumulationskris – för mycket kapital som finner alltför låg utdelning.
Det bekymrade honom inte att det först uppträdde inom kreditens område och inte i produktionen av verkliga ting eller varor; det var när allt kommer omkring bara det första framträdandet av ett mycket större problem.
Snarare än att de nuvarande prisökningarna på olja och livsmedel helt enkelt är produkten av att efterfrågan överstiger tillgången, brist på investeringar eller alltför höga understöd, är det verkligen ett stadium i den pågående kapitalistiska krisen – en kris där det finns för många” varor och ”för mycket” kapital.
Det är bara kapitalismen med sina utsugande produktionsförhållanden som kan ha en kris som beror på ”för mycket”. Det är upp till socialister att påskynda den dag när det enorma överflödet i händerna på de rika och mäktiga kan tas ifrån dem och användas för att för alltid befria världen från fattigdom.
Keith Spencer
Workers Power (London) 327
Chávez hugger colombianska motståndet i ryggen
Det har varit ett fruktansvärt år för Colombias revolutionära väpnade styrkor – FARC. I februari ägde för första gången stora folkliga mobiliseringar rum mot FARC:s politik att ta gisslan. Den 1 mars överträdde colombianska trupper grannlandet Ecuadors gränser för att döda 12 FARC-kämpar – bland dem den näst högste ledaren Raúl Reyes.
En vecka senare dödades Ivan Rios, också medlem av FARC:s sjumannasekretariat, av sin egen livvakt i utbyte mot en belöning på 1 miljon USA-dollar från regeringen. Sedan gav den karismatiska kommendanten Nelly Avila Moreno, känd som Karina, upp efter en uppgörelse med regeringen. Slutligen dog den 26 mars FARC:s historiske ledare, den 77-årige Manuel Marulanda, av en hjärtattack.
Den colombianska militären omfattar 250 000 man och hävdar att den betydligt reducerat de områden som FARC kan operera i och att många gerillakrigare deserterar och ansluter sig till program för ”återintegrering”. Även vänligt inställda kommentatorer som den marxistiske skribenten James Petras medger att FARC har minskat till 10 000 kämpar från den högsta siffran på 20 000. Det tycks som om dess två åtskilda fronter, området vid Andernas fot och den sydöstra djungeln, inte längre har regelbunden kommunikation med varandra.
FARC växte fram som en reaktion på imperialismens brutala utsugning av landet och den colombianska oligarkins exploatering av bönderna. Den populistiske presidentkandidaten Jorge Eliecer Gaitan mördades 1948 av högerkrafter som upprörts av hans appeller till arbetarklassen och fattigbönderna. Colombia gick in i en lång period av ökad polarisering, speciellt på landsbygden, när allt mer utfattiga, hungriga och jordlösa bönder – varav många var ättlingar till före detta slavar – konfronterats med att jorden monopoliserats av en superrik och liten elit. Omkring 300 000 dödades av armén när bönderna – som då huvudsakligen satte sitt hopp till det liberala partiet – brutalt besegrades. Men grupper av gerillakrigare fortsatte att göra motstånd.
FARC grundades 1964 som den väpnade grenen för Colombias kommunistiska parti ur resterna av den väpnade oppositionen mot oligarkin, statsapparaten och det konservativa partiet som vuxit fram under 1940- och 1950-talet. Den hade sina rötter i bondeorganisationer vilka gjorde det möjligt, med liten eller ingen hjälp utifrån, att upprätthålla en 44-årig kamp. Från sin början var emellertid FARC isolerat från den urbana arbetarklassen och använde en strategi med gerillakrig på landsvägen med målet att slutligen omringa städerna.
FARC följde den officiella stalinistiska strategin med ”stadieteorin” – en i grunden mensjevikisk strategi som först främjar ett demokratiskt stadium med oberoende kapitalistisk utveckling av Colombia genom en allians mellan arbetarklassen och de ”patriotiska” liberala kapitalisterna. Socialismen skulle vara ett stadium att eftersträva i en avlägsen framtid när väl det borgerligt demokratiska stadiet hade fullbordats. Strategin innebar att FARC:s mål var att tvinga den colombianska kapitalistklassen att förhandla, att bryta loss landet ur USA-imperialismens grepp och genomföra progressiva jord- och demokratiska reformer. Trots hjältemodet i dess strid mot ett brutalt militärmaskineri och två misslyckade fredsprocesser under 1980- och i början av 2000-talet – vilka båda bröt samman på grund oförsonligheten hos den colombianska högern och dess uppbackare i USA – har FARC drivit in i ett starkt beroende av impopulära kidnappningar för lösensummor och andelar från den omfattande narkotikahandeln.
Under de senaste åren tycktes FARC få nytt stöd från valda vänsterledare i Venezuela (Hugo Chávez), Ecuador (Rafael Correa), Nicaragua (Daniel Ortega) och Bolivia (Evo Morales). Även om dessa ledare inte uttryckligen stödde FARC, fördömde de den colombianska regimens brott mot mänskliga rättigheter och uppmanade till fredsförhandlingar.
Spänningar byggs upp
För ett kort ögonblick föreföll det till och med som om Venezuela befann sig nära ett krig med Colombia. Chávez blev ursinnig av överträdandet av ecuadorianska gränser när colombianska styrkor gick över gränsen och dödade FARC-ledarna, och uppretad av beskyllningar från den colombianska regeringen att datorer som hittats i Ecuador visade att Chávez finansierade FARC i storleksordningen 300 miljoner USA-dollar, utvisade den venezolanske presidenten Colombias ambassadör och mobiliserade trupper vid Venezuelas gräns till Colombia. Han krävde dessutom erkännande av FARC som ”en krigförande styrka” och uttalade en rad glödheta fördömanden av den colombianske presidenten Alvaro Uribe.
När Chávez sedan, i sin teveshow Alo Presidente, plötsligt uppmanade FARC att ensidigt frige all gisslan och upphöra med den väpnade kampen, var det en chock för alla och ett kraftigt slag mot FARC, vars kämpar ofta lyssnar till Chávez utsändningar. Han sade:
”Vid den här tidpunkten i Latinamerika är en beväpnad gerillarörelse inte vad som behövs. Gerillakrig tillhör historien. Det räcker med alla dessa krig. Tiden har kommit för att sätta sig ned och tala fred.”
Chávez tillfogade att FARC:s kamp har blivit ”ett rättfärdigande av amerikansk närvaro i Colombia, och därmed ett hot mot Venezuela.”
Han fortsatte: ”Jag anser att tiden har kommit för FARC att frige alla de har i bergen. Det skulle vara en stor humanitär gest i utbyte mot ingenting.”
Han påstod att Venezuela och ett antal andra länder var beredda att hjälpa till med deras återintegrering i Colombias demokratiska liv efter att ett fredsfördrag undertecknats. BBC kommenterade med rätta att ”effekterna på FARC:s moral skulle sannolikt vara förödande.” Inte undra på att Colombia och USA skyndade sig att prisa den venezolanske presidenten för första gången på många år.
Chávez kliv tillbaka kommer när Uribe har fört ett vildsint ordkrig med Nicaraguas president Daniel Ortega och med president Rafael Correa i Ecuador och anklagat båda för att stöda FARC. Han har sin enhetsfront med dem just när nyheter cirkulerar att USA har för avsikt att öppna en stor militärbas i Colombia som ska ersätta den i Ecuador som Correa har vägrat förlänga avtalet för.
Revolutionärer måste otvetydigt fördöma Hugo Chávez uppmaning till FARC att ge upp.
FARC:s program
FARC:s gerillastrategi, deras tagande av gisslan i massomfattning och deras inblandning med drogkartellerna är djupt felaktig. Det är på ett grundläggande sätt den felaktiga vägen att störta den mordiska colombianska eliten och dess uppbackare i USA. Men vår kritik av FARC har inget gemensamt med Chávez eländiga vädjan. Kritik utifrån en alternativ revolutionär strategi, baserad på den heroiska colombianska arbetarklassens ledning i allians med bönderna, är något helt annat.
En sådan strategi måste bryta med idén om de stalinistiska stadierna och basera sig på teorin om permanent revolution, dvs. det enkla erkännandet av att den nationella kapitalistklassen i länder som Colombia är för svaga och för hårt bundna till USA-imperialismen för att driva en ”borgerligt demokratisk revolution” till sitt slut. För att vinna verkligt oberoende från imperialistisk underordning, för att upprätta varaktiga demokratiska friheter, för att genomföra en revolution i jordbruket som kan befria bönderna från underutveckling – allt detta är beroende av arbetarklassens förmåga att ställa sig i spetsen för revolutionen. När den gör det, kommer arbetarklassen att kunna störta kapitalisterna och ta makten och egendomen i sina egna händer i en socialistisk revolution.
En sådan strategi kan inte avsvära sig allt gerillamotstånd från bönderna och ursprungsbefolkningen, som står inför de colombianska godsägarnas notoriska dödsskvadroner och USA-stödda armé. Den kan inte avsvära sig väpnat självförsvar för arbetarklassen och fackföreningarna med tanke på regimens mordiska meritlista.
Men Chávez uppmaning gäller inte en bättre revolutionär strategi utan en reformistisk kapitulation. Frånsett det faktum att socialismen, vare sig av 1800-, 1900- eller 2000-talsvarianten, aldrig, någonstans, kan komma via fredliga och demokratiska medel – i Colombia av alla platser! – skulle en inbjudan till avväpnade styrkor att delta i val vara ett självmord och skulle prisge partiet, fackliga militanter och aktivister i bondefackföreningarna till gruvägarnas och godsägarnas dödsskvadroner.
Under de senaste 15 åren har mer än 4 000 fackliga aktivister och bondeaktivister fallit offer för högerns dödsskvadroner, till vilka Uribe otvivelaktigt har band. Vi behöver bara se på de senaste fallen för att få exempel på den legalitet och de mänskliga rättigheter som arbetare upplever i Colombia. I mars 2008 deltog mer än 200 000 människor i ”Marschen mot statsterror”. Mellan den 4 och 11 mars 2008 hotades ändå hundratals organisatörer och människorättsaktivister. Marschens organisatör och fyra andra språkrör för mänskliga rättigheter dödades, tillsammans med fyra fackliga ledare i Colombianska arbetares konfederation.
Chávez idé att FARC.s kapitulation skulle minska trycket från USA på Venezuela, Ecuador, Bolivia och Nicaragua är också löjlig och reaktionär. Det förhåller sig tvärtom. Colombia är den amerikanska politikens viktigaste agent i Latinamerika och har erhållit miljarder dollar under det senaste årtiondet, i och med den ökända Plan Colombia. I verkligheten har det projektet resulterat i utplåning av försörjningen för oräkneliga colombianska bönder i Amazonas. Uppemot tre miljoner bönder har fördrivits från sin jord när flygplan släpper ned gifter och förstör skördar i mängder, liksom de förgiftar människors tillgång till livsmedel och vatten.
James Petras fördömande av Chávez klingar sant:
”Att säga att FARC:s väpnade kamp är en förevändning för imperialismen är ren dumhet… Chávez förklarar inte hur FARC ska kunna överlämna sina fångar när 500 gerillakrigare försmäktar, torterade, undernärda och sjuka, i Uribes fängelsehålor. Jag tror att min fråga är varför president Chávez vill offra livet på gerillafångar och höja Uribes, Sarkozys och andras fana: en fullständig och ensidig kapitulation.”
FARC har idag ett sjunkande medlemstal och lider upprepade militära nederlag, och dess popularitet är lägre hos de colombianska massorna än den någonsin varit. Dess ideologi och taktik är ett hinder för bildandet av ett massparti för arbetarna och bönderna och isolerar bönderna från arbetarklassen i de områden de kontrollerar. Organisationen är ett verktyg för en byråkratisk ledning som manipulerar massbasen för en strategi som inte ens sätter upp socialismen som mål för de colombianska massorna.
Inte desto mindre förblir ett nederlag för FARC ett nederlag för bönderna mot deras klassfiende. Vi får inte glömma FARC:s rötter som en kraft för folkliga rörelsers självförsvar mot brutal repression från högern, och som en reaktion mot de usla levnadsförhållandena för Colombias bönder – som finns kvar idag trots miljarder dollar i hjälp från USA, vilka eliten stoppat i egna fickor. Vårt mål måste vara att till FARC:s desorienterade kämpar och deras anhängare i städerna: hitta en bättre väg. De kommer inte att kunna hitta någon bättre än Leo Trotskijs strategi för permanent revolution.
Till skillnad från Hugo Chávez måste vi ha klart för oss att det inte kan bli någon ”fred” utan rättvisa och att den colombianska terrorstaten och de imperialister som plundrar landet aldrig kommer att låta kontinentens massor leva i fred och säkerhet. Den måste störtas och krossas i en socialistisk revolution som sprider sig över hela kontinenten och skapar Latinamerikas förenade socialistiska stater.
Tim West
Workers Power (London) 327
Efter valbluffen: Hur kan Mugabe störtas?
Robert Mugabe har lurat och terroriserat sig till ännu en period som president. Trots kritik från FN:s säkerhetsråd eller gemenskapen för utveckling i södra Afrika (SADC) står folket i Zimbabwe inför fyra år till med misär, svält, våld och fattigdom. Den strategi som följs av Rörelsen för demokratisk förändring (MDC) – att förlita sig på påtryckningar från det ”internationella samfundet” – har visat sig vara ett eländigt misslyckande. Endast massaktioner – från arbetare, småbönder och det stora antalet arbetslösa kan få bort tyrannen.
Valterror
MDC har gjort en specialitet av att missa båten. Efter MDC:s seger i presidentvalets första omgång föreföll det som om en skakad Mugabe funderade över att dra sig tillbaka och en del av hans viktigaste anhängare ville bli av med honom. MDC höll massorna borta från gatorna och därför kunde regimen omgruppera sig och gå till offensiv.
Torsdagen efter valet genomförde polisen en räd mot MDC:s kontor och misshandlade och grep anhängare. Morgan Tsvangirai flydde landet för att vädja till SADC:s ledare.
Mugabe inrättade sedan ett kommando för gemensamma operationer (JOC) med fem av sina mest betrodda anhängare, som är indränkta i blod och korruption, och chefen för statsbanken, som låter tryckpressarna rulla för att underblåsa hyperinflationen för att betala armén och Zanu-PF:s miliser. Rapporter som läckt ut visar att JOC släppte lös en våg av terror för att driva bort MDC:s parlamentsledamöter och företrädare från deras valkretsar, misshandla och döda deras anhängare, bränna ner hus och byar och driva bort valövervakare. Det fanns också planer för att marschera väljare till vallokalerna och tvinga dem att rösta för Mugabe genom att bevaka dem när de röstar eller slå dem om de inte visar ett finger med rött bläck (vilket var beviset på att de röstat).
Polisen förbjöd eller skingrade oppositionens möten, medan Zanu-PF höll ”omvalsmöten” där MDC-anhängare misshandlades för att tvinga tillbaks dem till Mugabe i omvalet.
MDC:s nationella valansvarige Ian Makone tvingades gå under jorden och kan bara möta partiarbetare på natten. Partiets generalsekreterare Tendai Biti hölls i fängelse anklagad för högförräderi. En annan parlamentsledamot, Prosper Mutseyami, sade till den brittiska tidningen Guardian att armén kom för att söka efter honom tre gånger, grep 28 av hans ledande partiarbetare och drev bort alla oberoende valövervakare. En advokat inriktad på mänskliga rättigheter sade till samma tidning att fängelserna är fulla av MDC-anhängare, i åldern från 14 till 94. ”Under alla mina sexton år som advokat i mänskliga rättigheter, har jag aldrig sett något liknande”, sade han.
Fackliga företrädare greps också och vänsterorganisationer som International Socialist Organisation fick sina kontor genomsökta och sönderslagna.
Inledningsvis utvecklades terrorn på landsbygden men spred sig snart till förorterna i Harare och Bulawayo och in i stadskärnorna där MDC är starkast. Söndagen innan valet ockuperade slutligen miliser ett stadion i Harare för att hindra MDC från att hålla ett möte. Det var detta som slutligen övertygade Tsvangirai om att dra sig ur valet.
Än så länge hävdar MDC att omkring 80 människor har dödats (även om andra källor beräknar det till 500), 10 000 har skadats, 20 000 hus har förstörts och 200 000 människor har flytt från sina hem. Siffrorna stöds av Human Rights Watch och andra ansedda organ.
Den statliga teven och radion sänder propaganda för Zanu-PF dagen i ända medan oppositionen inte har något tillträde – inte ens Tsvangirais beslut att dra sig ur nämndes. Efter all denna terror kunde Mugabe säga när han gick för att rösta att ”han kände sig mycket säker” på att vinna.
MDC:s svar
MDC:s svar var återigen att avstå från kamp med regimen. Tsvangirai drog sig ur valet med hänvisning till säkerheten för hans anhängare. Beslutet fattades i samråd med flera andra regionala MDC-företrädare som sade att det var omöjligt att delta i valet.
En del människor kritiserade emellertid tillbakadragandet. Medlemmar på gräsrotsplanet rapporterades säga att: ”MDC fanns inte där för att inge oss förtroende… vad förväntade man sig att vi skulle göra” och andra sade: ”Människor skulle ha röstat, Tsvangirai har förrått oss.”
Istället för att erbjuda en ledning har MDC övergivit många av sina anhängare, vilket mynnade ut i Tsvangirais bisarra uppmaning att rösta på Mugabe för att garantera den egna säkerheten, en uppmaning som de flesta inte följde. De föredrog istället att stanna hemma och ta konsekvenserna snarare än att rösta på diktatorn.
MDC:s vägran att slå tillbaka mot Zanu-PF och röra sig utanför vanliga valkampanjer har misslyckats. Men det är inte första gången det händer.
Hela MDC:s existens har kännetecknats av vägran att mobilisera massorna i det kritiska ögonblicket. Istället har man förlitat sig på diplomati inriktad på ekonomiska påtryckningar från imperialisterna, vinna över Sydafrika och hoppas på en splittring i Zanu-PF.
När MDC första gången ställde upp i ett bluffval, gjorde man mycket lite för att organisera massomfattande motstånd, medan man under det följande året avblåste en masskampanj mot regeringens ekonomiska politik.
MDC motsatte sig 2002 övertagandet av de vita farmarnas jord trots att det var populärt (och det byråkratiska sätt som det genomfördes på för att belöna Mugabes närmaste anhängare) och krävde istället en ”kommission”. MDC stödde också en nyliberal politik med privatiseringar och frihandel, vilket bara skulle ha skadat landets folk.
MDC gjorde inte mycket 2005 när Mugabes hantlangare drev ut omkring 700 000 invånare från Harares kåkstäder, vilka huvudsakligen var anhängare till MDC.
Förra året gjorde MDC många av sina anhängare besvikna genom en uppgörelse med Zanu-PF, som övervakades av Sydafrikas Thabo Mbeki, om en ny konstitution och en ny vallag. Antalet ledamöter i parlamentet dubblerades från 110 till 220, huvudsakligen på landsbygden där Zanu-PF är starkast. Även om vallagen smugglade in några eftergifter som skulle garantera ”rättvis röstning” mot statens makt, var lagen en meningslös hög med papper.
I kölvattnet av presidentvalets första omgång i mars organiserades slutligen en två dagars strejk, men Tsvangirai lämnade landet för en sex veckors turné i regionala huvudstäder på jakt efter ett gäckande stöd.
Ändå kunde MDC ha varit annorlunda. Organisationen föddes ur arbetarnas motstånd mot 1990-talets program för strukturell anpassning, som angrep levnadsstandarden, löner och välfärdsservice och såg till att statlig industri såldes ut. Zimbabwes fackföreningskongress (Zactu) hade brutit med Zanu-PF om den politiken och inledde från 1995 en rad militanta strider, inklusive generalstrejker. Det var under den perioden som Zactu:s generalsekreterare Morgan Tsvangirai blev känd.
Men rörelsen för ett parti blev snart övertagen av NGO-grupper, multinationella bolag och vita farmare som samlades för att ersätta arbetarmilitans med valaktiviteter och mobilisering av internationella påtryckningar. Istället för att skapa ett arbetarparti med stöd bland de fattiga och jordlösa bönder, med inriktning på att expropriera de rika vita farmarna, byggdes ett folkfrontsparti för arbetare, affärsmän och vita farmare. Resultatet blev det vi sett under hela det senaste årtiondet: MDC stöder de vita farmarna, de multinationella bolagen och en nyliberal politik vilket tillåter Mugabe att förklä sig till nationell befriare, antiimperialist och till och med socialist.
Och som avslutning på det hela misslyckades de internationella påtryckningarna med att rädda Zimbabwes folk från ekonomisk katastrof. MDC:s ledning offrade folket åt denna hägring istället för att leda arbetarna och bönderna i en revolutionär kamp mot Zanu-PF.
Den strategin har misslyckats. Det enda alternativet är att återgå till målet att bygga ett arbetarparti med ett revolutionärt program, inte en koalition med ”progressiva” kapitalister.
Vad händer nu?
Tsvangirai har nyligen, från säkerheten på holländska ambassaden, uppmanat till att bilda en övergångsregering, dvs. en som skulle inkludera Zanu-PF. Men varje försök att bilda en sådan regering kommer att äga rum bakom ryggen på massorna och kommer med nödvändighet att bevara mycket av Mugabes korrumperade regim. Den skulle antagligen underordna landet ännu mer i förhållande till imperialisterna eftersom deras ”humanitära hjälp” kommer att vara bunden till ekonomiska villkor som kommer att öppna landet för ännu större utsugning. Istället måste arbetarna i Zimbabwe genom sina fackföreningar och politiska organisationer att kämpa för:
• Frige alla politiska fångar inklusive fackliga aktivister och vänsteranhängare. Avbryt repressionen. Avväpna ”krigsveteranerna”, polisen och tillbaks med armén till barackerna.
• Nej till utländskt ingripande och inga ”samtal” eller ”övergångsregeringar” för att rädda Mugabes skinn. Ställ Zanu-PF inför rätta.
• För aktionskommittéer för att organisera strejker, protester och demonstrationer mot Zanu-PF:s stöld av valet.
• Sådana kommittéer måste också organisera distributionen av livsmedel och bränsle, vrida den ur händerna på byråkraterna i Zanu-PF och multinationella bolag och ge den till folket.
Fackföreningarna och ungdomen måste bygga en arbetarnas försvarsmilis för att försvara sig mot trakasserier och mord.
Den internationella solidaritet som Zimbabwes folk behöver är solidaritet från regionens arbetare, såsom de sydafrikanska hamnarbetarna när de vägrade lossa kinesiska vapenleveranser till Zimbabwe. Nu organiserar den sydafrikanska fackföreningsfederationen Cosatu demonstrationer till stöd för Zimbabwes folk och planerar att blockera gränsen för att hindra import som används för att stärka Mugabes regim. Detta exempel måste följas av andra fackföreningar i länder som gränsar till Zimbabwe. Cosatu uppmanar till bojkott av Mugabe och hans närmaste överallt när de tar ett steg utanför landet.
Zimbabwes arbetare måste också kämpa för:
• En ekonomisk katastrofplan: hjälp utan villkor och avskrivning av alla skulder. Förstatligande under arbetar- och bondekontroll av multinationella bolag och företag som ägs av byråkraterna i Zanu-PF. Bankerna måste förstatligas: det är enda sättet att stoppa hyperinflationen. Samhällets ekonomiska hävstänger måste ställas under arbetarkontroll och användas för att förse massorna med livsmedel och bostäder och ge arbetslösa arbeten.
• En jordrevolution baserad på expropriering av alla stora farmer och ledarna för Zanu-PF som lurat till sig jord. Jord till dem som brukar den, både småbönder och jordbruksarbetare.
• Endast en arbetar- och bonderegering kan genomföra en sådan omfattande plan och kämpa mot kapitalisterna och imperialisterna för att försvara den. Sparka ut kapitalisterna och byråkraterna; nej till påtvingade lösningar från väst.
Allt detta kräver att massorna bryter med MDC och bildar ett revolutionärt arbetarparti. Genom att lova jord till bönderna kan ett sådant parti vinna stöd på landsbygden, bland Zanu-PF:s anhängare och även delar av armén. De flesta soldaterna är fattiga bönder som betalas med nästan värdelösa sedlar.
Endast ett massomfattande och revolutionärt arbetarparti kan hoppas på att besegra Zanu-PF och göra slut på imperialistisk utsugning av landet genom att krossa den kapitalistiska staten och inrätta arbetarrådens makt – och därigenom skicka ut en maning till revolution i hela södra Afrika.
Keith Spencer
Workers Power (London) 327
Österrike: Nyval och vänsterkandidatur
Resolution från Liga der Sozialistischen Revolution (österrikisk sektion av Förbundet för Femte Internationalen
1. Efter en lång period av kriser i den stora koalitionen mellan socialdemokraterna i SPÖ och det borgerliga ÖVP är nu nyval till hösten så gott som säkert. Idag meddelade ÖVP:s ledare Wilhelm Molterer att ÖVP kommer att föreslå nyval vid nationalrådets sista session innan sommaruppehållet. Det är en konsekvent följd av regeringens inre kris, som blivit en osäkerhetsfaktor för de styrandes strategiska projekt i Österrike och Europa.
2. Det kapitalistiska systemet, som uteslutande kan bestå på grundval av internationella marknader, kräver allt starkare angrepp mot löntagarna i Österrike och världen över. Framför allt i kristider försöker kapitalisten vältra över sina förluster på andra delar av samhället.
a) Till en del utgörs detta av småborgerligheten (dvs. självständiga småföretagare, småbönder m.m.), som drivs mot avgrunden genom högre priser. Det är ingen tillfällighet att vi på senare tid upplevt ökade protester från dessa skikt (exempelvis protesterna från åkerier mot de stigande bensinpriserna eller mjölkböndernas protester mot de stigande omkostnaderna).
b) Till största delen vältras dock denna kris över på arbetarklassen. Den träffar till största delen arbetarklassen eftersom den lättare kan angripas kollektivt. Höjning av pensionsåldern, sänkning av reallönen genom sämre kollektivavtal, flexibilisering av arbetstiden, höjning av skatter och avgifter och liknande åtgärder säkrar de stora koncernernas profiter, medan löntagarna realt sett får allt mindre. Genom angrepp på arbetarklassen kan alltså profiterna höjas. Samtidigt innebär det kollektiva angreppet dock möjligheten till kollektivt motstånd.
3. För att genomföra detta projekt fordras det en regering som kan hålla kursen och som gör sig till en funktionsduglig partner för de härskande. Under de senaste månaderna har man kunnat se att det inte alltid varit fallet. Problemen i SPÖ var uppenbara. Dessutom fanns det också friktioner inom ÖVP:s ledning…
4. Samtidigt kan man inte bortse från att den österrikiska bourgeoisien också kunnat göra strategiska framryckningar med den av SPÖ ledda koalitionen. Lagen om flexibilisering av arbetstiden är godkänd och därmed 8-timmarsdagen undergrävd, militariseringen genom inköp av Eurofighter och insatsen i Tchad har genomförts, EU:s reformfördrag har godkänts (även om det nu ligger på is), anställningstrygghet för lärlingar har upphävts och affärernas öppettider har förlängts.
5. De härskandes recept för sin önskeregering efter valet i oktober 2006 var tydligt. Det som behövdes var framför allt: Direkt inflytande på regeringsarbetet genom bourgeoisiens traditionella parti ÖVP för att genomdriva strategiska angrepp; deltagande från SPÖ i regeringen för att ha ännu ett parti i regeringen som är berett att genomföra storkapitalets dagordning, men som ändå tack vare sin historiska karaktär och sin dominans kan hålla arbetarrörelsen lugn.
6. Samtidigt som detta koncept delvis lyckats…, har motsättningarna inom SPÖ skärpts och orsakat regeringskrisen. Bakom denna skärpning befinner sig det kapitalistiska systemets motsättningar. Den oöverbryggbara motsatsen mellan löntagarnas intressen å ena sidan och kapitalisternas intressen å den andra har manifesterat sig i SPÖ:s och landsorganisationen ÖGB:s kris. SPÖ sitter på de båda stolarna lönarbete och kapital och tvingades göra en rad retoriska eftergifter. Avvisandet av pensionsautomatiken (som utarbetades av SPÖ-ministern Buchinger), försäkran om en folkomröstning om EU-fördraget (61 dagar efter att SPÖ avvisat en folkomröstning och tillsammans med ÖVP och de Gröna beslutat mot en sådan) och förnyandet av SPÖ-ledningen med Werner Faymann och införandet av dubbel ledning.
7. På alla dessa sätt försöker SPÖ-ledningen bemöta det massiva missnöjet i stora delar av arbetarklassen med den socialdemokratiska politikens brutna vallöften och fortsättningen på koalitionspolitiken med ÖVP. Det är slutligen också ett försök att behålla SPÖ:s bas – när man samtidigt måste hålla arbetarklassen lugn och inte kan företräda dess intressen på grund av integrationen i den kapitalistiska profitlogiken, men också för att inte ännu mer tunna ut skiktet av trogna väljare. Detta steg måste förbli ett obegripligt mysterium när man – som en del av vänstern – hävdar att SPÖ är ett klassiskt borgerligt parti. Detta steg visar att reformismen inte bara går åt höger (även om det varit en förhärskande tendens på senare år), utan också – om den befinner sig under starkt tryck – är tvungen att åtminstone retoriskt bjuda motstånd. SPÖ:s vacklanden är en klassisk utveckling i borgerliga arbetarpartier, som å ena sidan genom sin integration i det kapitalistiska systemet bedriver borgerlig politik, men å den andra genom socialt tryck inom den egna organisationen ändå tvingas till den ena eller andra eftergiften.
8. Den österrikiska bourgeoisien har därmed förlorat en funktionsduglig ”statsbärande” partner och fått en osäkerhetsfaktor. Samtidigt öppnar sig i och med FPÖ:s framgång i opinionsundersökningarna återigen perspektivet med en ny upplaga av den svart-blåa regeringen, dvs. en koalition mellan ÖVP och FPÖ. Samtidigt är givetvis inte heller en ÖVP/FPÖ-koalition – framför allt efter att det populistiska FPÖ återigen efter splittringen börjat med EU-fientlig propaganda – en variant som är säker för stora företag. Även de Gröna, som ju bildat en koalition med ÖVP i landsregeringen i Övre Österrike, flörtar med deltagande i regeringen. Enligt opinionsundersökningarna är det mycket osäkert om det går att få till stånd tydliga majoriteter.
9. Det är utifrån denna politiska kalkyl – som i slutändan är ett uttryck för önskan om politisk ”stabilitet” i en tid av ekonomisk kris – som ÖVP:s krav på nyval måste uppfattas. På samma gång uttrycker det avsaknaden av stora alternativ liksom den österrikiska bourgeoisiens brist på inriktning.
Nyval och nytt arbetarparti
10. Det är uppenbart att SPÖ genom brottet med centrala vallöften och fortsättningen på den borgerliga angreppspolitiken inte bara förlorat stort i alla val (kommunvalet i Graz, lantdagen i Nedre Österrike och Tyrolen), utan också stöter bort allt fler medlemmar och undergräver sin egen bas. Medlemstalet i SPÖ har som ett resultat sjunkit till 250 000. Bara för 30 år sedan hade partiet mer än dubbelt så många medlemmar.
11. Det står klart att socialdemokratins nyliberalisering öppnar ett vakuum till vänster. I detta sammanhang ägde den 5 juli en första samling rum med ”Initiativ för ett vänsterprojekt”, vid vilket 70 personer deltog och som tillstyrkte skapandet av ett politiskt alternativ. Naturligtvis visste man vid den tidpunkten ännu inte om det verkligen skulle bli nyval. Nu står vi inför en förändrad situation. Den utgör ett historiskt prov för vänstern och progressiva krafter. Beslutar man sig för att gå vidare till ett konkret projekt eller begränsar man sig till diskussioner och överläggningar. Tiden har kommit för att våga steget och med en kandidatur ge sig in i de samhälleliga striderna. Även om den vidare utvecklingen av ”vänsterprojektet” inte kan överblickas idag, ställer vi oss bakom initiativet att eftersträva en kandidatur för att inte låta tillfället gå förbi.
12. Samlingen den 5 juli var ett första viktigt steg för att nå detta mål. Konferensen har dock gjort det tydligt att en rad frågor om innehållet måste klargöras. Det kan man inte blunda för. Det står klart att det är omöjligt att klargöra alla programmatiska frågor innan valet i september.
13. Samtidigt får inte frågan om politisk homogenitet uteslutande utgöra grundvalen för frågan om en ny politisk krafts kandidatur, samtidigt som vi står för ett revolutionärt program för kapitalismens störtande och försöker omsätta det i konkreta krav i praktisk politik. Andra faktorer måste också tillfogas som har betydelse för ett sådant partis allmänna perspektiviska inriktning. De viktigaste är:
a) Vi befinner oss i en ovanlig fas i den politiska utvecklingen som kännetecknas av kapitalismens allmänna krisbenägenhet. Genom socialdemokratins kris samtidigt med stigande tryck på arbetsplatserna och allmänt stigande osäkerhet söker tusentals löntagare efter en ny politisk företrädare. Det är en utveckling av medvetenheten som inte kan konserveras för evigt och som utan medvetet ingripande från vänsterkrafter drar sig tillbaka eller kan missbrukas av högerkrafter.
b) Ett möjligt nytt parti måste uppfatta sig som ett aktivt kampparti, för vilket parlamentet inte är slutmålet utan istället medel för stöd till arbetarrörelsens utomparlamentariska kamp. Det är en illusion att tro att den programmatiska punkten för ett sådant parti kan klargöras utanför den samhälleliga verkligheten – dvs. utanför sociala rörelser och strider. Dessutom är det samhälleliga klasstrider som ställer de konkreta frågorna om politisk taktik och strategi. Det är bara kring sådant som ett tydligare klargörande av programmatiska frågor kan följa, vilka som slutpunkt också måste ställa frågan om den politiska och ekonomiska makten. I detta sammanhang måste också omedelbart frågan ställas och besvaras om man verkligen ser utöver kapitalismens gränser och inte bara föreslår enskilda förbättringar, istället för att ifrågasätta den kapitalistiska egendomen i sig och går in för dess upphävande. Ett deltagande i valet kan i den nuvarande situationen dra med hela skikt av löntagare i skapandet av ett sådant parti och även formulerandet av dess program. Indragandet av nya skikt – framför allt de mest förtryckta skikten inom arbetarklassen (kvinnor, invandrare, ungdomar) – är centralt för att partiets sociala karaktär (inte bara basen!) från början ska vara proletär.
c) För att en kandidatur ändå ska vara möjlig är det inte desto mindre nödvändigt att binda tänkbara kandidater till bestämda politiska kärnpunkter och säkerställa att de kan avsättas om de avviker från dessa kärnpunkter. Liga der Sozialistischen Revolution föreslår den tänkbara kandidaturen för ett ”vänsterprojekt” följande krav efter vilka anhängare och kandidater bör gruppera sig:
i. Omfördelning av rikedomarna uppifrån och ner! Avskaffa de rikas och superrikas privilegier! Avskaffa kapitalägarnas rätt till att bilda stiftelser och inför progressiv beskattning som ett första steg! Nej till fler privatiseringar, istället återförande till offentlig ägo i statlig förvaltning och under de anställdas demokratiska kontroll! Konfiskera de översta 10 000 till förmån för de miljonerna fattiga! Säkrande och utvidgning av omfördelningen genom en arbetarnas regering, som stöder sig på kommittéer i stadsdelarna och på arbetsplatserna!
ii. Med de därur vunna resurserna: Arbetstidsförkortning till 30 timmar per vecka med full lön! Månadsvis uppräkning av lönen i förhållande till inflationen! Avskaffa alla avgifter i den offentliga utbildningen, bygg ut lokalerna och sänk storleken på klasserna till högst 20! Träng tillbaka privata intressen i sjukvård, pensioner och omsorg! Istället offentliga program för att säkerställa omsorgen!
iii. Nej till rasism och fascism! Avskaffa alla särbestämmelser för invandrare och asylsökande. Rätt för alla att stanna istället för avvisning!
iv. Nej till sexism och kvinnoförtryck! För jämställdhet på alla områden! Gör slut på det obetalda hushållsarbetet och barntillsynen! Massiv utbyggnad av nätet med statliga daghem!
v. Aktiv inriktning utåt för att genomföra dessa krav istället för koalitioner med de borgerliga partierna (också de Gröna!) och SPÖ! Sådana krav – som i slutändan riktar sig mot det kapitalistiska produktionssättets struktur – kan inte drivas igenom i parlamentet: de måste erövras i kamp! Dessutom: inriktning på kampåtgärder på arbetsplatser och universitet och i skolor; organisering av de anställda / studenter / skolelever i baskommittéer istället för byråkratisk kontroll ovanifrån!
Dessa kärnpunkter i ett progressivt program är oundgängliga. Om en enda av punkterna inte accepteras innebär det oundvikligen ett avlägsnande från ett progressivt perspektiv på det ena eller andra området. Om man förbinder sig till dem, är grundvalen för utarbetande av ett program garanterad som omedelbart för till frågan om egendomens form och inte bara – om de formulerade kraven uppfylls – sätter den ifråga utan också bekämpar den.
14. Inte bara frågan om grundläggande politisk inriktning, utan också frågan om strukturen i ett sådant nytt parti måste klargöras inför en tänkbar kandidatur. Grundpelarna i en sådan struktur måste byggas efter följande riktlinjer:
a. Avskaffa alla funktionärernas privilegier! För en genomsnittlig yrkesarbetares lön istället för direktörslöner! Om någon blir invald i nationalrådet: Ställ löneöverskottet till arbetarrörelsens förfogande och att dessa pengar förvaltas under demokratisk kontroll!
b. Alla funktionärer måste ständigt kunna avsättas för att förhindra byråkratisering! Istället för ett socialt upphöjt skikt av funktionärer: integrering av kämpande arbetare, ungdomar och invandrare i partiets ledning.
c. För rätten för organisationer, initiativ och enskilda att organisera sig kollektivt i ett sådant parti för att företräda sina ståndpunkter! Ingen inskränkning av diskussionsfriheten inåt, samtidigt dock enhetlig handling utåt!
d. För rätten för kvinnor, invandrare och andra i samhället marginaliserade grupper till egna träffar och egen organisering, för att kunna bemöta tänkbar diskriminering!
15. Sammanfattningsvis bedömer Liga der Sozialistischen Revolution situationen på följande sätt:
a. Det är nu många löntagare och förtryckta söker ett politiskt alternativ.
b. En kandidatur kan – om kandidaturen inte är det enda målet, utan ett medel för att skapa en aktionsinriktad rörelse – verka som stimulans för ett nytt arbetarpartis formeringsprocess.
c. Ett politiskt program kan inte vara en skrivbordsprodukt, utan är resultatet av konkret kamp och svaret på frågor som ställs i kampen. Dessutom: Samstämmighet kring politiska och strukturella kärnpunkter för en kandidatur!
16. För att säkerställa dessa punkter föreslår vi ”vänsterprojektets” förberedelsegrupp att organisera en konferens i slutet av juli. Den måste förberedas ordentligt. Inför konferensen måste man mobilisera på arbetsplatser och offentliga platser. På denna konferens ska formeringsprocessen för ett nytt parti för löntagarna inledas, som i en kandidatur i det kommande valet ser en möjlighet att i formeringsprocessen driva fram konkreta krav. Valet skulle därmed bli en fortsättning och inte en avslutning på formeringsprocessen och vidare kampanjer och aktiviteter kring konkreta frågor som prisstegringarna. En sak står klar: Om det inte finns något vänsteralternativ till socialdemokratin, kommer andra krafter på populistiskt och rasistiskt sätt att föra fram lösningar på berättigat missnöje. Nu finns möjligheten att presentera progressiva alternativ. Låt oss använda den!
Red Newsletter (Wien) 346
Bokrecension
Skapelsekonspirationen av Per Kornhall (Leopard förlag 2008)
Då och då hör man talas om det, även om det i Sverige inte på långa vägar har blivit en sådan farsot som i exempelvis USA: den så kallade ”intelligent design” (ID).
Dess förespråkare hävdar att begreppet står för ett vetenskapligt alternativ till Darwins evolutionsteori, ett sätt att förklara den biologiska världens mångfald som bättre stämmer överens med logik och fysiska bevis. Detta anspråk är dock rent nys – mer än så, det är en lögn. ID handlar inte om att genom noggranna undersökningar hitta den bästa förklaringen, utan är en del i en större fundamentalistisk dagordning – en andra försvarslinje mot den i dess förespråkares ögon så skadliga materialismen.
Kreationismen, de kristna fundamentalisternas försök att hålla fast vid sin bokstavliga tolkning av Bibeln – gud skapade jorden, växter, djur och människor på sex dagar för 6 000 år sedan – har en stor nackdel: vettiga människor tenderar att välja mer förnuftiga förklaringar. Trots alla mer eller mindre – eller inte alls – ärliga försök att tänja på logikens grunder för att kunna förklara geologiska fenomen med syndafloden, mirakel o.d., ville inte darwinismen släppa sitt grepp om den stora majoriteten av seriösa vetenskapsmän. Lösningen: en mindre uttalat religiös ”teori” som skulle kunna underminera tron på det naturliga urvalet – av många kristna fundamentalister ansedd som den stora boven i samhällets sekularisering. Detta är temat i Per Kornhalls bok Skapelsekonspirationen.
Intelligent design
Själva ”teorin” om intelligent design utgår ifrån att det finns strukturer i den biologiska världen som inte kan förklaras med stegvis utveckling, utan måste förklaras – enligt dess förespråkare är detta en helt logisk slutsats – med en intelligent skapare (Gud, vem trodde nåt annat?). Idén går tillbaka till den så kallade naturliga teologin, som hade sin främste förfäktare i William Paley i slutet av 1700-talet. Paleys mest kända exemplet är klockan han i ett tänkt scenario hittar på marken under en vandring. Han sluter sig snabbt till att den, med dess komplexa ändamålsenlighet, måste vara konstruerad av en medveten urmakare, och drar slutsatsen att samma sak måste gälla också alla levande varelser, som också de besitter en komplex ändamålsenlighet.
Paley, som var en betydlig mer seriös och ärlig herre än ID:s främsta förkämpar, kan åtminstone ursäktas med att han levde innan Darwin hade gett en annan förklaring – att biologisk komplexitet faktiskt kan utvecklas. ID bygger på den naturliga teologins metod. Kärnan i deras argument är att de pekar ut vissa biologiska strukturer som är för komplexa för att ha utvecklats. Ett kärnbegrepp är irreducerbar komplexitet: med andra ord, man kan inte förenkla eller ta bort någon del utan att helheten slutar fungera.
Ett klassiskt exempel, som fanns innan ID-begreppet var kläckt, är ögat. Man kan inte tänka sig att ta bort någon del, har evolutionens bekämpare länge hävdat, utan att ögat upphör att vara ett öga. Det stämmer visserligen att det inte är rimligt att tänka sig att synnerven kom vid ett tillfälle, så en dag tittade pupillen förbi, tätt följd av hornhinnan månaden efter – men ingen evolutionsbiolog skulle få för sig att tänka sig ett sådant förlopp. Däremot kan man inte bara beskriva en trovärdig stegvis utveckling för ögat: från en ljuskänslig cell, över till flera ljuskänsliga celler, som så småningom bildar ett hålrum som med optikens enkla lagar skapar en avbild av ett objekt framför ögat, och som kröns av en annan enkel fysisk konstruktion: linsen. Allt detta, och förfiningar av det, kan mycket väl beskrivas genom stegvis evolution. Dessutom, tyvärr för de skapelsetroende, kan man i djurriket hitta olika arter som uppvisar alla dessa steg i ögats utveckling, och fler därtill då olika ögonkonstruktioner finns.
ID hämtar sina exempel från modern vetenskap, som cellbiologi, biokemi och matematik. Detta har en fördel i att de flesta människor inte är så insatta i dessa ämnen, och ID-argumenten kan därför vara svåra att genomskåda. Men kärnan är densamma: detta är för komplext för att man ska kunna tänka sig att det har utvecklats – eller snarare, vi hävdar att det är för komplext, och därför måste det ha skapats av en intelligent skapare. Redan här blir ett problem med att hävda att ID är vetenskaplig uppenbar: till skillnad från att försöka hitta lösningar och förklaringar på problem, är målet för ID att hitta saker som inte kan förklaras – för om det är något vi inte förstår, kan man med ett logiskt hopp och lite god vilja sluta sig till att Gud måste ligga bakom, VILKET SKULLE BEVISAS. Och då är man bara en logisk kullerbytta ifrån den riktiga slutsatsen: alltså är det som står i bibeln sant.
ID och vetenskapen
Vad gäller målet att dra till sig nya skapelsetroende kan ID ha en viss effekt, och det återstår att se hur långt de kan nå på den vägen. Men ett annat mål har de misslyckats med: att vinna vetenskapligt erkännande. De enda vetenskapsmännen som är verksamma inom områden som berörs av ID:s argument som har accepterat dess utgångspunkter är de som ställer en kristen fundamentalism högre än den vetenskap de utövar. Även i USA är detta en mycket liten minoritet. Hos alla andra har ID helt enkelt misslyckats.
ID-utövarna gnäller hejdlöst om hur de missgynnas, ignoreras och mobbas i vetenskapliga publikationer som vägrar att publicera deras alster, och av andra vetenskapsmän som hårdhänt sågar deras teser. Detta har en enkel förklaring, utan att några anti-kristna konspirationer måste åberopas: vanlig vetenskaplig praktik. De seriösa vetenskapliga tidningarna har stränga krav för att ta in artiklar: man måste kunna uppvisa resultat, annars blir man inte publicerad. Ibland publiceras felaktiga resultat, och i sällsyntare fall rena bedrägerier. Andra vetenskapsmän granskar nya rön, och försöker upprepa eller vederlägga resultaten, vilket ger ytterligare nya rön, och sorterar bort felaktigheter. Naturligtvis är processen lång ifrån felfri, men det är obestridligt att den leder till framsteg i det mänskliga kunnandet. Det förklarar också varför ID-artiklar med få undantag inte blir publicerade i seriösa vetenskapliga sammanhang, och varför deras rön blir skoningslöst kritiserade: ID kommer inte fram till några övertygande vetenskapliga resultat. Då de inte kan övertyga några icke-fundamentalister om att de har rätt, återstår bara att gnälla.
Nonsens om evolutionen
Ett bärande ”argument” hos evolutionens svurna motståndare är att denna ”bara” är en ”teori”. Implikationen de försöker dra är att Darwin bara kom med en av många möjliga förklaringar, och att andra kan funka lika bra, eller bättre. Utgångspunkten här är ett felaktigt likställande av vetenskapliga teorier med teorier i vardagligt tal. Till vardags används ofta ”teori” i betydelsen gissning. Detta motsvarar i bästa fall en vetenskaplig hypotes. En vetenskaplig teori däremot bygger på en mängd observationer, och är en genomarbetad beskrivning av vissa fenomen. Utifrån en utarbetad teori, kan man formulera hypoteser som kan testas mot verkligheten.
Evolutionsteorin är således mycket långt ifrån en gissning, utan bygger på en oerhörd mängd observationer, inom geologi, paleontologi, genetik, likväl som direkta observationer av hur bakterier utvecklas, experiment etc. Utifrån evolutionsteorin kan man förklara en mycket stor mängd fenomen samt göra förutsägelser som kan verifieras. Oavsett vad darwinismens fiender försöker hävda, så slöt en mycket stor majoritet av vetenskapsmännen på kort tid efter Darwins Om arternas uppkomst 1859 upp bakom uppfattningen att evolutionen var ett faktum. Med undantag av marginella individer har detta inte vållat några större vetenskapliga dispyter sedan dess.
Större oenighet har rått om förklaringen till evolutionen. Där tog det lite längre tid, men efter några decennier hade en bred enighet nåtts bakom Darwins naturliga urval. Sedan dess har dispyter uppstått om detaljerna, och olika specifika förklaringar till vissa fenomen, men att hävda att evolutionen ”bara är en teori” är nonsens. Den biologiska evolutionen är ett av de mest välunderbyggda sambanden inom vetenskapen – i bjärt kontrast till kreationism och ID. Dessa kan vinna insteg endast genom blind tro, okunnighet om evolutionen och alla bevis därför (hos den stora massan av anhängarna), eller medvetna förfalskningar som en del av en fundamentalistisk dagordning (hos deras ledande förespråkare). Att kräva att dessa ska läras ut som ett alternativ till Darwin i skolorna är därför nonsens – lika lite som tron att jorden är platt, att förintelsen är en bluff eller alkemin kan göra anspråk på det minsta utrymme som seriösa alternativ i undervisningen.
Att det är fundamentalistiska kristna som ligger bakom ID, som en del i den bibeltrogna kampen visar Kornhall med all önskvärd tydlighet. Det är inte ens speciellt svårt. Inte nog med att kronologin är tydlig, att det är lätt att se vilka krafter som stödjer idéerna, och att medgivanden görs av företrädare lite då och då – ett grundläggande planeringsdokument (The Wedge) som förklarar upplägget råkade läcka ut. Det rör sig helt enkelt om en ovanligt väldokumenterad konspiration.
Det blir också snabbt uppenbart vilken grad av hyckleri ID:s argument bygger på. Förespråkarna hävdar med formellt demokratiska argument att alla måste få tal del av alternativa förklaringar, yttrandefrihet etc. Om dessa fundamentalister skulle ta över, skulle vi snabbt kunna glömma pratet om alternativa förklaringar och yttrandefrihet. Det vore sannerligen naivt att tro något annat än att darwinism och ateism omgående skulle bannlysas från allt vad utbildning heter. Också här bygger ID på rena lögner. Utan att ställa sig bakom den liberala käpphästen att alla skadliga samhällsfenomen kan motas bort med upplysning, är det uppenbart att ID, där den frodas, i hög grad lever på okunnighet. Ett viktigt sätt att bemöta detta försök att vrida samhället i fundamentalistiskt religiös riktning är därför att avslöja ID-rörelsen, och att sprida kunskap om vad evolutionsteorin faktiskt säger. En utmärkt början till detta är Per Kornhalls välskrivna bok.
Jens-Hugo Nyberg
|
