Innehåll
Georgien i krig med Ryssland
10 augusti 2008
• Georgien – bort med tassarna från Ossetien
• Ut med USA:s militära rådgivare från Georgien
• Ut med ryska trupper från Ossetien
• Självbestämmande för Sydossetien och Abchazien
• Ner med USA:s och Rysslands imperialistiska planer för det oljerika Kaukasus
Folket i Georgien och Sydossetien har dragits in i ett blodigt maktspel mellan USA och Ryssland om kontrollen över den oljerika regionen Kaukasus.
När världens ögon var riktade mot OS-spektaklet i Beijing inledde George Bushs nyliberala nickedocka i Georgien Mikhel Saakasjvili ett dödligt överraskningsanfall på Sydossetien, den georgiska region där majoriteten inte är georgier och som har krävt avskiljande från Georgien sedan 1992, och som tills i fredags morse stod under kontroll av styrkor som är för självständighet och som skyddas av 500 ryska ”fredsbevarande” militärer.
Videoinspelningar visar hur georgiska jetplan och artilleri bombarderar den sydossetiska huvudstaden Tskhinvali – krigsmateriel har tillhandahållits genom ovanligt generöst stöd från USA under de två senaste åren till den nyliberala, Nato-vänliga, repressiva regering som leds av Saakasjvili. Bombningarna och ockupationen av staden dödade hundratals civila och offren inkluderade ett antal ryska ”fredsbevarare”. Tusentals ossetiska flyktingar drevs från staden och från omkringliggande byar.
Ryssland lät sig dock inte luras av Saakasjvili och mobiliserade specialstyrkor och reguljära trupper och återtog snabbt den sydossetiska huvudstaden. De bombade också flygbaser utanför den georgiska huvudstaden Tbilisi och militära mål i staden Gori där det förefaller som om trupper samlades för att gå in i Ossetien. Det georgiska parlamentet förklarade krig och kallade in reservister. Saakasjvili vädjade om utländsk hjälp men krävde inte desto mindre eld upphör.
Medan striderna fortsatte misslyckades FN:s säkerhetsråd med att nå en överenskommelse om ett gemensamt uttalande. USA och Storbritannien har höjt sina hycklande röster med krav på Ryssland att respektera ”Georgiens territoriella integritet”, med vilket de egentligen menar Saakasjvilis rätt att slakta och undertrycka de separatistiska styrkorna i Sydossetien. USA:s och Storbritanniens inkonsekventa inställning till nationers rätt till självbestämmande är, vilket ryska medier oupphörligen påpekar, lika slående som det är i eget intresse. De erkänner Kosovo men vägrar erkänna Sydossetien. De kräver att Ryssland ska respektera Georgiens gränser men bryter själva med eftertryck mot Iraks och Afghanistans gränser.
Den ryska ståndpunkten är inte mindre hycklande. Dess delegat i FN stödde sydosseternas nationella rättigheter, liksom Abchaziens, Georgiens andra stora nationella minoritet i dess västra region. Men vem kan ta ryssarnas förpliktelse till nationernas rätt till självbestämmande när de fortsätter med blodigt förtryck av den tjetjenska nationen, som kämpat för avskiljande från Ryssland i åratal? Med en fullskalig rysk militärockupation kommer Sydossetiens självständighet i bästa fall att vara nominell.
Bakom detta krig, både på rysk och georgisk sida, ligger manövrerande från de imperialistiska makterna och deras multinationella oljebolag. Det som står på spel är oljereserverna i regionen kring Kaspiska havet och placeringen av nya oljeledningar för att pumpa det västerut, utom rysk territoriell kontroll.
En del av dessa manövrer var ”rosornas revolution” i Georgien 2003 som förde Saakasjvili, en västvänlig nyliberal, till makten. En NGO-organisation, Liberty Institute, baserad i USA, hjälpte till med att organisera den. USA har frestat den på hemmaplan alltmer impopuläre Saakasjvili med medlemskap i Nato – ett erbjudande som andra medlemmar i Nato nyligen lade in sitt veto mot. Ett villkor för att acceptera en ansökan är att inga pågående territoriella dispyter får finnas med grannstater. Det kan antagligen förklara Saakasjvilis misslyckade försök att erövra Sydossetien.
Socialister världen över måste inta en klar hållning i konflikten mellan Ryssland och Georgien. Vår utgångspunkt är två av leninismens grundläggande principer: motstånd mot imperialistiska makter när de försöker dela upp och omfördela världen, så de kan plundra dess resurser och konkurrera med varandra om regional hegemoni, och stöd för nationernas rätt till självbestämmande, ända fram till och inklusive rätten att bilda separata stater, om de så önskar.
Det innebär alldeles tydligt fullständigt motstånd mot den imperialistiska nickeodockan Saakasjvilis misslyckade försök att ”återta” Sydossetien och innebär stöd till regionens väpnade motstånd. Den georgiska minoritetens rättigheter måste emellertid bevaras och alla försök till etnisk rensning måste motarbetas var de än kommer ifrån.
Det var bara några veckor sedan som styrkor från USA deltog i en stor övning med georgiska trupper. Huruvida angreppet på Tskhinvali planerades i Pentagon, eller om Saakasjvili blev så uppmuntrad av USA:s stöd att han beslutade sig för att ge sig in i en provokation för att framtvinga stöd från Nato och tvinga in USA i en avgörande drabbning med Ryssland, är ännu inte klart.
Men internationalister i Georgien måste kämpa för tillbakadragande av alla georgiska trupper från Sydossetien, för utvisning av alla USA:s militärrådgivare och trupper från Georgien, och för störtandet av Saakasjvilis kriminella regim.
Men socialister kan inte heller stöda det ryska militära ingripandet, eftersom det enbart motiveras av Kremls stora planer för dominans i Kaukasus, dess rika oljereserver och dess strategiska ställning i förhållande till den stora kaspiska oljeledningen. Ryssland är ett kapitalistiskt land, en imperialistisk makt som själv förtrycker nationella minoriteter som tjetjenerna.
Samtidigt som vi ger fullt stöd till sydosseternas rätt till sin självständighet, måste socialister och internationalister i Ryssland motsätta sig Medvedevs och Putins militära planer. De har uppmuntrat osseterna att skaffa sig ryskt medborgarskap, för att därigenom ge dem själva ursäkten att ockupationen av det lilla landet är skydd av ”deras egna” medborgare. De ryska klepto-kapitalisterna och deras bonapartistiska regim har tagit tillfället i akt genom krisen för att försäkra sig om regional kontroll. Den ryske representanten vid extramötet med FN:s säkerhetsråd i fredags krävde inte bara helt riktigt att sydosseternas rättigheter ska respekteras, utan också det illavarslande påståendet att Georgien genom att angripa Tskhinvali hade satt ett frågetecken inför ”dess livskraft som stat”. Varje försök av ryska styrkor att genomföra en förändring av regimen i Georgien skulle vara ett tydligt brott mot landets nationella oberoende.
Kaukasus framstår idag, liksom Balkan under åren före första världskriget, allt mer som ett slagfält för inomimperialistisk rivalitet och krig genom ombud. När nu de ekonomiska orosmolnen fortsätter att hopa sig, avslöjar tecknen på ökad spänning mellan USA och Ryssland konturerna till mörkare tider som kommer. Arbetarklassen världen behöver nu, mer än någonsin, vägledas av internationalismens nyckelprinciper: stöd för förtryckta nationers rätt till självbestämmande och beslutsamt motstånd mot imperialismen.
Richard Brenner
www.fifthinternational.org
Karadzic och tribunalen i Haag
Karadzics gripande omgavs av samma bisarra stämning som hela hans tid vid makten – en stämning av fullkomligt förfall. Han levde som New Age-expert, praktiserade alternativmedicin och levde gott på att lura desperata människor i nöd, precis på samma sätt som han gjorde mot ett helt folk när han befann sig vid makten. Åtminstone så kan man säga att han förblev trogen sin egen personlighet.
Det i sig betyder inte att samhället rättar sig efter Karadzics personlighet, det är tvärtom så att ledarnas personlighet återspeglar det samhälle som frambringat dem. Och det samhälle som frambringat Karadzic som ledare – det restaurerade kapitalistiska samhället – var i förfallets tillstånd från första dagen den föddes 1990. Det kunde inte ha varit på annat sätt eftersom kapitalismen inte hade någonting att erbjuda människor på Balkan – alla problem som kapitalismen som samhälle överhuvudtaget kan lösa var redan lösta där för länge sedan. Samhället var både industrialiserat och arbetarklassen utgjorde en majoritet av befolkningen. Den nationella frågan var kapitalismen i stånd att göra bara mer komplicerad. För att hitta en funktion för sig, oavsett hur kortvarig, var kapitalismen tvungen att förstöra produktionen och försämra levnadsförhållandena så till den grad att den senare kunde återuppbygga dem på nytt. I detta ligger roten till allt samhälleligt förfall och alla krig i de forna stalinistiska länderna.
För att klart påvisa att den svenska kapitalismens företrädare på inget sätt ligger efter sina balkanska motsvarigheter vad gäller förfall, berättade Carl Bildt i Svenska dagbladet (25 juli) hur han försökte organisera en militärkupp i ett suveränt land som dessutom var medlem i Förenta Nationerna (så mycket för borgerligt suveränitet och FN). ”Under några dygn var jag nära att regissera en intern serbisk militärkupp riktad mot Karadzic” – skrev Bildt med en god dos självbelåtenhet. Den allmänna opinionen, dvs. den borgerliga opinionen, fann ingenting underligt i dessa ord och lade därför inte märke till dem till att börja med. Två dagar senare undervisade Sveriges utrikesminister alla rasister, den allmänna opinionen inberäknad, hur man gör riktigt rasistiska uttalanden när han påstod att det finns en ”tradition på Balkan som ser mörka konspirationer i allt.” (SvD 27 juli)
Kapitalismen på Balkan hade alltså ingenting att erbjuda de jugoslaviska folken, men desto mer hade den att skänka världens finanskapital. Det räcker att man kommer ihåg hur undanröjandet av de degenererade eller stalinistiska arbetarstaterna, från Sovjet i norr till Jugoslavien i söder, och ett återinförande av kapitalismen i alla dessa länder var en av de viktigaste förutsättningarna för genomförandet av en lyckad globalisering och därmed en av förutsättningarna för alla de otroliga profiter som globaliseringen levererade till världens finanskapital. De som däremot fick betala lejonparten av priset för denna fest var arbetarklassen.
Samma finanskapital, förkroppsligat i FN:s säkerhetsråd och säkerhetsrådets Internationella krigsförbrytartribunal i Haag, håller nu på att döma Karadzic, dvs. en man som på det mest oförbehållsamma sätt vigde sitt politiska liv åt att genomföra deras eget projekt, dvs. kapitalismens återinförande i Jugoslavien. Höjdpunkten av hyckleri måste nog vara nådd nu… fast man kan aldrig veta med säkerhet så länge kapitalismen består.
Hyckleriet i frågan är verkligen mångsidig. FN har som bekant genom sina sanktioner mot Irak mördat uppemot en halv miljon irakiska barn. FN har legaliserat och dessutom själv medverkat i ockupationen av Irak, som fortfarande genomförs med oförminskad grymhet av FN:s styrande imperialistmakt – USA. I denna ockupation har ytterligare över en miljon irakier blivit mördade. Och Irak är bara ett av många fall. Samma FN:s krigsförbrytartribunal kommer nu att på Karadzics fall återigen läxa upp serber, kroater och muslimer i demokratins ädla konst.
Men låt oss titta ännu närmare på FN och dess relation till Radovan Karadzic. De överlevande från Srebrenica, till nio tiondelar kvinnor som just nu lever under de mest bedrövliga omständigheter, har försökt dra FN och Nederländerna inför distriktsdomstolen i Haag för deras inblandning i Srebrenicamassakern 1995. Som bekant så tvingade FN 1993 under hot om flygbombning de bosniska försvararna av Srebrenica att överlämna det lilla av tunga och pansarbrytande vapen som de hade eftersom FN lovade dem skydd från Karadzics styrkor.
När sedan Karadzic under sommaren 1995 gick till attack så vägrade FN och dess holländska bataljon erbjuda det utlovade skyddet till dem som försökte fly undan Karadzics dödsskvadroner. De flesta försökte söka hjälp i FN:s högkvarter i Potocari ett par kilometer från staden. Det som FN gjorde då var att direkt utlämna dem till Karadzic och hans arméchef Ratko Mladic. Resultatet var att de flesta män och pojkar som då befann sig i Srebrenica mördades – de var uppemot 10 000. Det är det som utgör grunden till de överlevande kvinnornas rättsprocess mot FN och den holländska staten. Och vad gjorde FN – den organisation som nu ska döma Radovan Karadzic för samma massmord i Srebrenica? FN åberopade helt enkelt en paragraf i ett dokument från 1946 som utgör en av dess rättsliga grunder och som heter ”Konventionen om Förenade Nationernas privilegier och immunitet”. Där står det att både FN:s representanter och tjänstemän är immuna mot åtal så länge de inte åtalas av sitt eget land. Srebrenicakvinnornas rättsfall mot FN avslogs följaktligen den 10 juli i år med följande förklaring: ”Domstolen drar slutsatsen att FN:s absoluta immunitet under den internationella lagen är en norm och ska respekteras.” (AFP den 10 juli, vår översättning)
Det ska tilläggas att Nederländernas dåtida försvarsminister Henk Kamp år 2006 belönade alla holländska soldater från Srebrenica med en utmärkelse för att de utfört jobbet på ett utmärkt sätt. Han belönades i sin tur med en utmärkelse från den afghanske marionettpresidenten Karzai för sina truppers förstklassiga insatser i Afghanistan.
Det är tillräckligt tydligt att Haagtribunalens uppgift handlar varken om att straffa de ansvariga för krigsförbrytelser eller att främja försoning mellan folken. Idén bakom Haagtribunalen är på inget sätt originell, nyckeln till den hittar man i Nürnbergs krigsförbrytartribunal där de tyska nazisternas ledare åtalades och dömdes efter andra världskriget. Grundtanken är enkel: att överföra ansvaret för massmord och brott mot arbetarklassen från imperialismen och kapitalismen som system till väl utvalda enskilda människor, straffa dessa förbrytare och hoppas på att de utsugnas blickar har förflyttats från imperialismen som samhälle till några enskilda personers ondska samt att deras hämndbeger har stillats åtminstone till en del.
Sålunda är det Hitler, Goebbels och Göring som är skyldiga för utrotning av arbetarrörelsen, judar och romer, de japanska generalerna är skyldiga till Hiroshima och Nagasaki och Karadzic och Mladic är skyldiga för Srebrenica. I verkligheten är det däremot så att världskrig utgör en oundviklig konsekvens av själva det kapitalistiska samhället som nått sitt imperialistiska stadium. Och lika mycket var krigen i det forna Jugoslavien en oundviklig konsekvens av kapitalismens återinförande i landet, ett återinförande bakom vilket man återigen tydligt kan urskilja imperialismens svarta skugga. Att Karadzic sitter i ett fängelse kommer lika lite att leda till fred och försoning på Balkan som Hitlers och Görings död ledde till fred och försoning i världen efter andra världskriget.
Srebrenicakvinnorna känner detta instinktivt trots en hel del illusioner som de fortfarande har beträffande ”det internationella samfundet”. Deras illusioner är hur som helst äkta och uppriktiga. Trots det så har de lyckats hitta vägen till vad som är roten till deras olycka – det imperialistiska systemet förkroppsligat i Förenade Nationerna. Genom sitt försök att dra hela FN inför rätta har de satt sitt finger på alla världens imperialistmakter tillsammans, dvs. på imperialismen i sin helhet. På grund av det har hela saken blivit ytterst pinsam för ”det internationella samfundet”.
Det är mycket intressant att se hur utfattiga kvinnor, utan tak över huvudet och utan tid eller möjlighet att studera har uppfattat situationen korrekt medan en man som Andreas Malm som har haft all tid i världen att i lugn och ro begrunda imperialismen har misslyckats. I ledaren i den syndikalistiska tidningen Arbetaren (23 juli, www.arbetaren.se/articles/ledare20080723) uttrycker Malm sin glädje över Karadzics gripande och anser det vara en god nyhet. Vart ser han den goda nyheten? I det att:
”När Karadzic förs till Haagtribunalen är det en möjlig framtid för Europa som ställs inför rätta. Det tidiga 1990-talets folkmord i Bosnien visar vad som kan hända om islamhatet tar över ett samhälle.”
Det är alltså islamhatet som enligt Malm ledde till folkmorden på Balkan. Malm, som då och då stoltserar med att vara marxist, ser inte mycket längre än så. Det är ungefär som att skylla ett mord utfört med en revolver på revolvern själv. Borde inte ”marxisten” Malm veta att det bakom varje ideologisk rörelse, som islamofobin, alltid står en verklig klassrörelse. Visste han det – då skulle han inse att bakom Karadzics islamofobi står en mäktig klassomvälvning – kapitalismens restaurering på Balkan under imperialismens tillsyn. Men kärnpunkten är att det för Malm ser ut som om ingen avgörande vikt ligger i vem som har arresterat Karadzic, vem som kommer att döma honom och i vilka syften hans rättegång kommer att utnyttjas av dem som ska döma honom. Visste han något om det skulle han sluta ”jubla i sin soffa”.
Revolutionärernas uppgift är varken att överlåta åt imperialismen att undervisa Europas islamofober eller straffa Karadzic, som Malm gör, eller att fästa all vår uppmärksamhet enbart på att röja enskilda reaktionärer ur vägen. Vår uppgift är mycket svårare – att organisera arbetarklassen, de utsugna massorna och de förtryckta nationerna så att de kan krossa alla imperialistiska statsmaskinerier och deras lakejer världen över samt förstatliga produktionen och därigenom en gång för alla likvidera det samhällssystem som ständigt ger upphov till krig och massmord.
Senad Kadic
Vänstern ställer upp i Österrikes krisval
25 juli
Sammanbrottet för Österrikes koalitionsregering har påskyndat bildandet av en ny allians mellan krafter till vänster om det socialdemokratiska partiet som kan leda till bildandet av ett nytt arbetarparti. De första stegen mot en ny gruppering togs efter att socialdemokraterna (SPÖ) led förödmjukande nederlag i regionalvalen i maj.
I likhet med Labour i Storbritannien och socialdemokraterna i Tyskland har SPÖ i regeringsställning bedrivit en politik som inte går att särskilja från de öppet borgerliga partiernas, i Österrike Folkpartiet (ÖVP) som SPÖ bildade en koalition med i januari 2007. SPÖ har därför fått se sitt traditionella stöd i arbetarklassen falla som en sten. ÖVP:s ledare Willhelm Molterer grep initiativet, avbröt koalitionen och krävde nyval vilket kommer att äga rum den 28 september. Många av dem som är inblandade i ”vänsterprojektet” var först emot idén att anta den utmaning som den politiska krisen utgör genom att ställa upp kandidater i valet. Exempelvis avvisades förslaget eftertryckligt av kommunistpartiet (KPÖ).
Lördagen den 19 juli lades förslaget fram till ett möte med cirka 100 aktivister från fackliga organisationer, invandrargrupper, aktivister från kampanjer liksom från politiska grupper, inklusive den österrikiska sektionen av Förbundet för Femte Internationalen LSR. Efter en detaljerad debatt röstade en överväldigande majoritet – 87 mot 7 – för förslaget.
”Vänsterlistan” måste nu samla in 2 600 underskrifter för att kunna ställa upp kandidater i september. Samtidigt kommer en grundlig intern debatt om listans politiska program kulminera med en programkonferens i slutet av augusti.
LSR lade fram följande provisoriska plattform med nyckelkrav som en grund för diskussionen. Den har rapporterats brett i nationella media – tillsammans med närmast hysteriska ledarkommentarer, speciellt på grund av dess krav på expropriering av de rikaste familjerna och de stora företagen. Det följande förslaget ska ses som den inledande grunden för politiskt arbete under de kommande veckorna. Vid ett senare tillfälle, efter nödvändiga förberedelser i arbetsgrupper, bör ett mer fullständigt program diskuteras och antas av en konferens med vänsterlistan.
Vänsteralliansen deltar i valet för att bygga upp ett politiskt alternativ till den förborgerligade socialdemokratin, ett nytt vänsterparti. Ett sådant parti kommer inte att bli ett parti för byråkratiska representanter utan ett parti för arbetare, invandrare och ungdomar. Ett sådant parti kommer att vara ett parti för handling som stöder motståndet mot nedskärningar inom utbildning och sociala verksamheter, rasism och krig och ger dem ett politiskt perspektiv. Det kommer att vara ett parti som stöder självständig organisering av arbetare, studenter och skolelever i lokala kommittéer.
Deltagande i val och platser i parlamentet är inte ett mål i sig för oss, utan ett sätt att stärka motståndet på gatorna, i fabrikerna, i skolorna och på universiteten mot den styrande elitens angrepp. Vi inser att följande krav inte kan uppnås och upprätthållas under det kapitalistiska profitsystemet. Endast genom omfattande tryck från gatorna, exempelvis genom en bred strejkrörelse och demonstrationer, kan det ena eller andra kravet temporärt uppnås. I slutändan kan bara kapitalismens nederlag och uppbyggandet av ett socialistiskt samhälle befria oss från arbetslöshetens, fattigdomens och krigens fasor.
• För omfördelning av rikedomar från dem där uppe till dem där nere! Ner med de rikas och superrikas privilegier! Det första steget måste vara: avskaffande av skattelättnader och införande av progressiv beskattning av kapitalisterna. Inga fler privatiseringar, för återförande av offentlig egendom till statlig administration under demokratisk arbetarkontroll! Expropriering av de 10 000 rikaste och av alla banker och bolag till förmån för befolkningens breda lager!
• Använd dessa ekonomiska resurser till: en allmän minskning av arbetsveckan till 35 timmar utan lönesänkning! För månatlig indexering av lönerna gentemot inflationen! Avskaffa alla avgifter för utbildning, bygg ut lokalerna och minska antalet barn i skolklasser till högst 20! Bygg ut den offentliga sjukvården, pensions- och välfärdssystemen istället för att privatisera!
• Ner med privilegier för politiker! Yrkesarbetarlön för alla som innehar politiska uppdrag.
• Nej till rasism och fascism! Avskaffa alla speciella lagar som riktar sig mot invandrare och asylsökande! Rätt att stanna för alla istället för deportationer!
• Nej till förtrycket av kvinnor! För lika rättigheter på alla nivåer! För ett slut på det obetalda hemarbetet och omvårdnaden om barn! Istället: För en massiv utveckling av ett nätverk med statlig barnpassning!
• Nej till militarism, krig och ockupation: omedelbart tillbakadragande av federala trupper från Tchad och Kosova! Avsluta ockupationen av Irak, Afghanistan och Palestina! Inget krig mot Iran!
• För en arbetarregering baserad på lokala kommittéer i städerna och fabrikerna istället för en regering som bara handlar i enlighet med storföretagens intressen!
• Mot storbolagens och generalernas Europa: för ett förenat arbetarnas Europa!
www.fifthinternational.org
Mord för profitens skull
Ännu en arbetare dog förra månaden på sin arbetsplats då en stålkonstruktion under uppbyggnad i Kista Galleria plötsligt rasade ner. Den 32-årige montören begravdes omedelbart under tunga betongblock tillsammans med en annan 55-årig byggnadsarbetare och en bilist som bara råkade passera under bygget vid fel tidpunkt. Montören omkom medan hans kamrat och bilisten fördes till sjukhus med livshotande skador.
Snart var det klart att det inte alls handlade om någon olycka. För det första så ändrades ritningarna till bygget under själva byggprocessen så att bärande balkar gjordes smalare och svagare. För det andra så framkom det att arbetarna vid bygget som arbetade på hög höjd saknade säkerhetsselar, dvs. fallskydd som är livsviktigt om man i händelse av ett ras vill komma ovanpå och inte under rasmassorna. För det tredje så saknade Kista Galleria tillstånd att bygga över huvudleden i Kista så länge den var öppen för trafik. Syftet med allt detta var tydligen att spara pengar och ansvaret kan inte ligga någon annanstans än hos bossarna i Forsen Projekt AB och Ruuki Construction som utförde byggnadsarbetet åt sina kumpaner – bossarna på Kista Galleria. Den 32-årige arbetaren blev på så sätt slaktad för att göra ett par rika kapitalister ännu rikare.
Fallet är långt ifrån isolerat. Bara några dagar tidigare dog en 15-årig flicka när hon ramlade genom en öppen röklucka på taket till en fabrik som hon höll på att städa. Hon föll 7 meter ner och krossades mot cementgolvet. Det framkom omedelbart, vilket är för oss mycket intressant, att hon och hennes kamrater – alla ungdomar – arbetade på taket utan något som helst fallskydd på exakt samma sätt som byggnadsarbetarna vid Kista Galleria.
Efter att hela tiden stadigt ha minskat under perioden efter 1950-talet har antalet ”dödsolyckor” på arbetsplatsen börjat öka igen under 2000-talet. För arbetstagarna, dvs. i princip för arbetarklassen, var de enligt Arbetsmiljöverket år 2000 43, år 2003 50, 2005 53, 2006 54 och 2007 hela 65. Under första halvåret 2008 handlar det redan om minst 36 dödsfall vilket betyder att den kraftiga ökningen fortsätter. Som Arbetsmiljöverkets generaldirektör Mikael Sjöberg har påpekat: ”Det första halvåret har varit riktigt mörkt.” Bara i byggnadsbranschen har ökningen varit 30 % under de sista 3 åren (SvD, den 14 och 15 juli).
Själva ökningen bör inte förvåna någon, den är i slutändan en produkt av ett långt antal år av arbetarrörelsens tillbakagång och kapitalismens nyliberala offensiv. Att ökningen inträffar bara nu beror på att det krävs ett visst antal år för att förändringen i styrkeförhållandet mellan klasserna ska hinna ackumulera tillräckligt med försämringar för att antalet dödsfall ska börja öka på allvar.
Vilken rätt har man att hävda att dessa dödsfall är mord till skillnad från arbetsolyckor? I det att man kan tala om en olycka bara ifall ett samhälle har avlägsnat alla objektiva orsaker som ligger till grund för dessa dödsfall i den mån som samhällets tekniska nivå tillåter det. I dagens Sverige är det långt ifrån så. Inte bara är säkerhetsförhållandena i ett antal fall direkt och avsiktligt vidriga, som våra två exempel från ovan visar, men arbetarna tvingas dessutom i kapitalismen till ett liv som är som skapat för att framkalla misstag på arbetsplatsen. Långa och stressiga arbetspass, monotona arbetsuppgifter under hela arbetslivet, långa resesträckor mellan hemmet och arbetsplatsen, psykisk press från cheferna för att ständigt prestera mer, den undermåliga hälsovården, osv. och till slut det instängda, fattiga och maktlösa livet, allt detta tär både på nerverna och på hälsan. Och i vissa yrken räcker det att man förlorar uppmärksamheten för en liten stund. Det är inte alls konstigt att den största andelen dödsfall på arbetsplatsen inträffar när man förlorar kontrollen över ett transportmedel (enligt Arbetsmiljöverket 42 procent under perioden 2005–2007).
Kapitalisterna har inte bara skapat alla dessa missförhållanden, de profiterar dessutom direkt på att de upprätthålls och även förstärks. Så till den grad är detta sant att kapitalistklassen genom sin politiska ledning medvetet håller på att nedmontera Arbetsmiljöverket. Den borgerliga Alliansen har nämligen bestämt att under perioden 2007–2009 minska personalen på Arbetsmiljöverket med 35–40 procent. En fjärdedel av inspektörerna ska bort och i Stockholm har redan hälften av de sakkunniga på expertavdelningen redan försvunnit. Tore J Larsson, professor i arbetsskadeprevention vid KTH, tillika en hängiven tjänare av kapitalet, är ändå tvingad att medge i SvD (15 juli): ”om man desarmerar den tekniska kompetensen blir det bara jurister och det är svårt att se hur de ska kunna förebygga några skador.” Larsson tror inte att nedmonteringen av Arbetsmiljöverket har någonting att göra med den nuvarande uppgången av dödsfall. Dessvärre så har han rätt. Nedmonteringen kommer att märkas bara under de påföljande åren, vilket kommer att göra det nuvarande tillståndet ännu mycket värre. Det kan alltså inte bli fråga om några olyckor under kapitalismen.
Hur agerar det svenska samhället när det gäller arbetare som blir dödade på sin arbetsplats? Den omkomne byggnadsarbetaren tilldelades postumt en förundersökning om arbetsmiljöbrott från åklagarens och Arbetsmiljöverkets sida. Verkligen en upprättelse värdig det svenska rättsväsendet. Flickan å sin sida – en ung kvinnlig sommarjobbare utan fast anställning – kom inte ens så långt. Hennes och hennes likars liv är för staten Sverige inte värda ens en stinkande åtalsprövning i ett lika stinkande rättsväsende.
Statistiken som Brottsförebyggande rådet har sammanställt om rättsväsendets beteende i denna fråga är klar. Det fina namnet som den borgerliga lagen ger vissa av dessa mord är ”vållande till annans död i samband med arbetsolycka”. Vi ska som exempel ta året 2007 fast alla andra visar på samma mönster. Av 65 dödsfall blev bara 39 anmälda för brott (mycket värre var det 2006 då bara 15 anmäldes trots att 54 omkom). Med detta ska man jämföra antalet personer som lagfördes för brott, dvs. som på ett eller annat sätt befanns skyldiga. I statistiken över dessa personer finns det tyvärr hos Brottsförebyggande rådet inte kategorin ”vållande till annans död i samband med arbetsolycka” till skillnad från statistiken om anmälningar. Därför kan vi endast titta på antalet personer som befanns skyldiga för alla sorters vållande till annans död. Dessa var 2007 bara 57 stycken! Vi måste återigen betona att det handlar om ALL vållande till annans död av vilket kategorin ”arbetsolyckor” utgör en liten bråkdel (vad det gäller anmälningar så utgjorde ”arbetsolyckor” 2007 något mindre än 18 procent av allt vållande till annans död). Och av dessa 57 fick bara 13 någon sorts fängelsestraff. Även i det fullständigt otroliga fallet att alla 13 skulle vara kapitalister så har ändå 65 arbetare dött. Men låt oss vara realistiska. Vi är ytterst tveksamma i fall en enda av dessa 13 är en kapitalist som blev dömd för just vållande till annans död i samband med arbetsolycka. Så här effektivt försvarar det svenska rättsväsendet den svenska borgarklassen.
Vi kan därför lugnt hävda att polisens och åklagarens huvudsakliga uppgift i detta fall är att i enlighet med den borgerliga lagen företa en och annan förundersökning som egentligen nästan aldrig leder till åtal eller straff och på detta sätt låtsats som om de gör någonting viktigt. Detta uteslutande för att lätta på trycket och misstänksamheten bland arbetarna.
En annan viktig länk i samhället är borgerliga media. Dessa innefattar alla kommersiella och statliga TV kanaler, alla de största och viktigaste tidningarna samt lokaltidningar, radio, osv. Om den 32-årige montören skrev de ett par artiklar ty byggnadsarbetare är välorganiserade och raset inträffade ju på ett känt köpcentrum och kunde därför knappast gömmas undan. Den 15-åriga flickan å andra sidan fick bara 2–3 korta och okänsliga notiser där vi varken fick veta hennes namn eller på vilken exakt fabrik dödsfallet inträffade för att inte tala om namnet på den ansvarige borgaren.
Varför tar borgerliga medier i så fall upp frågan över huvudtaget? För att fria kapitalister från ansvaret genom att göra allt för att mord som dessa ska framstå som ”olyckor”. Lika viktigt är det att ge kapitalismens egen syn på saken, leda arbetarnas tänkande och all möjlig samhällsdebatt i banor som är ofarliga för systemet och på detta sätt försvåra för arbetarna att bilda sig en egen uppfattning som baseras på deras egna klassintressen. Då och då kan man också hänga ut en och annan enskild kapitalist eller hög tjänsteman för att skydda kapitalismen som helhet.
Det är ytterst lärorikt att se hur mordet på 15-åringen behandlades i jämförelse med hur samma medier behandlar mordet på Engla Höglund. Trots att mordet på Engla tillhör en ytterst sällsynt typ av mord (mord utförda av seriemördare äger rum någon enstaka per år, om ens det) så får det i borgerliga medier en stor del av utrymmet vanligtvis på förstasidorna i tidningar och i de första nyheterna på teve. Detta pågår dessutom dagligen. Mördarens och åklagarens varje ord och handling analyseras till det yttersta, de idisslas och serveras till arbetarna gång på gång. Englas bild följer med varje artikel som skrivs och den smärta som hennes familj upplever uppmärksammas gång på gång.
Det skulle helt enkelt vara ytterst skadligt för utsugarnas prestige och samhällsställning om medierna behandlade morden på arbetarna på samma sätt som de gör med seriemördarnas fåtaliga offer. I detta avslöjar sig medierna återigen inte som hela samhällets tjänare, som de själva hela tiden vill påstå, utan enbart som utsugarnas egna tjänare. Motargumentet att seriemord säljer bättre och därför också uppmärksammas mer är ytligt. Vad kan vara mer uppseendeväckande än att våra främsta och mest engagerade och framgångsrika medborgare, de som får samhället och ekonomin att fungera (som Muf skulle vilja ha det), och dessutom hängivna familjemänniskor, utför mord bara för att göra sina redan svällande bankkonton ännu tjockare.
Med tanke på det borgerliga rättsväsendets och statens natur i sin helhet samt medierna är det klart att arbetarklassen inte kan stödja sig på någon av dessa om vi vill stoppa morden på våra kamrater. Samtidigt kommer Arbetsmiljöverkets praktiska avveckling att få antalet dödsfall på arbetsplatserna att explodera. Utan motståndet från vår sida kommer situationen att nalkas den på 1950-talet då upp till 500 slaktade arbetare per år inte var ovanligt.
Den enda lösningen är att krossa den borgerliga staten och medierna och bygga en egen arbetarnas stat. Bara en sådan stat med ett verkligt arbetsmiljöverk styrt och kontrollerat av arbetarna själva, som dessutom erhåller ett överflöd av resurser, kan sätta stopp för morden och i längden reducera dödsfall på arbetsplatserna till ett fåtal verkliga olyckor. Under 1900-talet har vi redan sett hur arbetarna tvingade den borgerliga staten att inrätta ett arbetsmiljöverk och på flera olika sätt, också genom förbättringen av levnadsförhållandena för arbetarklassen, minska antalet mord på arbetsplatserna från 500 per år till 50 per år. Den som inbillar sig att det handlade om några fredliga påtryckningar misstar sig grovt. Fredliga påtryckningar fungerar inte på kapitalister. Genom den ryska revolutionen, genom en rad andra revolutioner i hela världen, genom hot om revolutioner och genom strejker som hela tiden hotar att utvecklas till generalstrejker satte världens arbetarklass i praktiken en revolver mot kapitalismens tinning.
Men inte ens det har varit tillräckligt som den nuvarande utvecklingen visar med all önskvärd tydlighet. Kapitalisterna kommer så länge de finns att försöka slå tillbaka oss på alla fronter och ta ifrån oss alla våra erövringar. De måste därför likvideras som klass en gång för alla. Och det kan man börja med att göra bara genom att utplåna den stat som de har konstruerat så att den kan utföra uteslutande deras uppgifter.
Det finns inget behov för oss att inbilla sig att arbetarstaten kommer att kunna avskaffa alla missförhållanden och dödsfall på arbetsplatserna den första dagen av sin existens. Kampen är inte alls över lika snabbt som revolutionen är över, som anarkisterna tror – ty i detta fall skulle vi inte ha något behov av en arbetarstat till att börja med. Det är egentligen bara efter revolutionen som den verkliga kampen börjar. Den kommer att föras mot alla de samhällsskikt och klasser som vill ha en återgång till det gamla läget. Denna kamps syfte kommer att gå ut på att ständigt förkorta arbetsdagen; att lyfta arbetarklassen från dagens fördärvade och mentalt förtryckta tillstånd så att den kan ta över ständigt nya, intressanta och skiftande uppgifter också i vetenskapen och i konsten; omorganisera hela boendet och eliminera långa och upprepade ressträckor; höja arbetets produktivitet till den grad att vi inte längre behöver pressa oss att ständigt prestera mer; göra slut på hemarbetet osv., osv. Bara en sådan slutlig seger över alla de gamla kapitalistiska förhållandena, som omöjligen kan uppnås under själva revolutionen, kommer att göra slut även på skador i arbetet.
Här som i alla andra delar av kampen är det självklart att den socialistiska revolutionen inte kan inträffa omedelbart – arbetarklassen måste först vinnas för den. I den processen är det viktigt att revolutionärer inte avskärmar sig från de mål och de delkamper som arbetarklassen kan acceptera i dagsläget. Ett sådant för varje arbetare även i dagsläget självklart mål är en återupprustning och utvidgning av Arbetsmiljöverket, hårda fängelsestraff för de skyldiga borgarna, en minskning av arbetsdagen till 6 timmar och en kraftig förbättring av levnadsförhållandena under kapitalismen med syftet att minimera till det yttersta antalet mord på arbetsplatserna. Vi talar här inte om att man ska uppmana eller bönfalla staten, vi talar om hårdnackad klasskamp för att tvinga den till förbättringar. Vi upphör inte med kampen när ett sådant mål eller reform är vunnen utan strävar efter att ytterligare fördjupa kampen och flytta fram arbetarklassens ställningar ännu mer tills dess att den blir redo för det slutliga angreppet på den borgerliga staten.
I detta sammanhang är kampen mot mord, lemlästning och skador på arbetsplatserna också ett viktigt argument för många andra delkrav, alltifrån 6 timmars arbetsdag till exempelvis en minskning av kapitalistens makt i företaget eller en förstklassig och allomfattande utbyggnad av dagisplatserna.
Till slut vill vi peka på det som tidningen Arbetarens chefredaktör Rikard Warlenius skriver i ledaren från den 28 maj (http://www.arbetaren.se/articles/ledare200805 27). I denna underdåniga artikel godtar Warlenius fullständigt borgerliga medias lögner om att de dödsfall som inträffar på arbetsplatserna bara är olyckor. I detta friar han kapitalister från ansvaret, leder arbetarnas tänkande in i de banor som är ofarliga för systemet och gör det svårare för dem att bilda sig en egen uppfattning som baserar sig på deras egna klassintressen. Man skulle kunna trycka hans artikel i SvD utan några som helst problem, ingen skulle märka någonting konstigt. Vad ska man göra åt problemet? Mer ”tillsyn” – svarar Warlenius, ”Satsningar på arbetsmiljöarbetet.” Satsningar och tillsyn från vem? Warlenius har nämligen glömt att den svenska staten är en kapitalisternas stat, att den inte finns för att tjäna arbetarna och att den måste tvingas genom hård klasskamp även till de minsta förbättringar för arbetarklassen.
Om krossandet av den borgerliga staten kan det så klart inte ens vara tals om i Arbetaren. I sin vanmakt utbrister Warlenius: ”Det minsta man kan begära av ett civiliserat samhälle är att man ska kunna gå till jobbet utan att frukta för sitt liv.” Han vänder sig i denna uppmaning (som i resten av sin artikel) inte till arbetarna utan till kapitalisterna – dvs. till det ”civiliserade samhället” – och bekänner på så sätt sina verkliga färger. Ett civiliserat samhälle – det är så denne herre ser Sverige. Är det det civiliserade samhället som ockuperar Afghanistan, Kosova och Bosnien samt skickar sina knektar till Tchad, eller är det det civiliserade samhället som möter fredliga protester med polisvåld? Kanske handlar det om det civiliserade samhället som sköt ner människor i Göteborg 2001? Eller kanske det civiliserade samhälle som skickar sina poliskräk till varenda syndikalistisk blockad? Så snabbt glömmer man saker när man inte befinner sig på golvet.
Senad Kadic
Ännu en bok om spanska inbördeskriget
Snart sagt varje årtal framkallar numera en ström av böcker om nittonhundratalets mest kända händelser. Ännu ett bidrag till litteraturen om spanska inbördeskriget är en ny bok som publicerats av Svenska Spanienfrivilligas vänner med titeln ¡No Pasarán! Spanska inbördeskriget och uppgörelsen med fascismen (Nixon 2008). Redaktörer är Patrik Helgeson, Richard Jändel och Nils Weijdegård.
Tanken bakom boken är att låta alla riktningar inom arbetarrörelsen komma till tals. Det är naturligtvis en vällovlig tanke. Men även om det anges att trotskister samsas med kommunister, socialdemokrater, vänsterpartister och syndikalister inom bokens pärmar, går det knappast att upptäcka något specifikt trotskistiskt.
Håkan Blomqvist, mångårig medlem i Socialistiska Partiet, är antagligen den som avses med beteckningen trotskist, och även om hans inledande historiska beskrivning av upptakten till spanska inbördeskriget är välskriven finns det inget trotskistiskt i den. Den analys som trotskister av olika slag försvarat under alla år sedan inbördeskrigets utbrott 1936 lyser helt med sin frånvaro. Istället får vi en föregivet objektiv beskrivning av vad som hände i Spanien.
Boken blir istället ett försök från olika håll att hitta en gemensam nämnare och den kan bara bli försvaret av antifascismen och republiken minus stalinismens terror och lögner. Det kan i och för sig ses som ett framsteg. Flera bidrag tar uttryckligen avstånd från stalinismens terror i Spanien. Det var dock inte bara stalinismens terror mot andra inom republiken som var problemet. Det var istället den politik som vägledde majoriteten i den spanska arbetarrörelsen, dvs. att underordna arbetarklassens intressen försvaret av den borgerliga demokratin, som var problemet.
Stalinisterna blev den politikens spjutspetsen i kampen mot POUM och FAI/CNT när dessa vägrade att till vilket precis som helst underordna sig. Stalinisterna blev kontrarevolutionens mest framskjutna front mot arbetarklassens mest medvetna delar. Det var därför som Trotskij och den internationella trotskistiska rörelsen betecknade spanska inbördeskriget som den punkt där stalinismen inte längre utgjorde en centristisk kraft utan definitivt gick över till bourgeoisiens läger.
Richard Jändel hävdar i sitt bidrag att det finns lärdomar att dra av spanska inbördeskriget. Men den lärdom han själv anger är inte mycket att hålla sig i. Det faktum att kommunister, socialdemokrater och anarkosyndikalister bekämpade varandra spelade fascisterna i händerna, hävdar han. Han menar också att det är ointressant vem som hade störst skuld. Arbetarrörelsens enda möjlighet att segra var och är att samarbeta. Frågan är dock kring vad samarbetet ska äga rum. Stalinisterna försvarade uttryckligen den borgerliga ordningen mot alla arbetare som strävade efter socialism. Det är lätt att tala om behovet att hitta en ”minsta gemensamma nämnare” utan att ange vad den skulle kunna bestå av.
Det framgår mycket tydligt i ett av bidragen att Komintern rekryterade till internationella brigaderna utifrån en borgerligt demokratisk grund. Per Eriksson (Frisco-Pelle) berättar att den som skulle bli frivillig i Paris fick underteckna ett papper ”där vi lovade att kämpa för den spanska lagliga regeringen. Vi skulle alltså inte slåss för socialism utan för att återupprätta regeringsmakten över hela Spanien.”
De tiotusentals kommunistiska arbetare som åkte till Spanien för att bekämpa fascismen avtvingades alltså en försäkran om att de inte tänkte kämpa för socialismen!
I boken finns också intervjuer med frivilliga från internationella brigaderna, den svenska vänföreningens historia och ett intressant bidrag om den inställda uppgörelsen med fascismen i dagens Spanien. Även här har det spanska kommunistpartiet spelat en förrädisk roll innan det föll sönder under stalinismens tilltagande kris under förra århundradets två sista årtionden.
Boken är alltför disparat och fragmentarisk för att kunna ge en ordentlig överblick och skribenterna försöker alla balansera kring den gemensamma minsta nämnare som Richard Jändel efterlyser. Det var den nämnaren som garanterade republikens nederlag. Bokens bildmaterial är dock mycket intressant och värdefullt.
Per-Olof Mattsson
|
