Innehåll
ESF i Malmö
Europas Sociala Forum (ESF) äger den här gången rum i Malmö den 18–21 september. Arbetarmakt och ungdomsorganisationen Revolution kommer att delta, liksom kamrater från olika sektioner av vår internationella organisation Förbundet för Femte Internationalen.
Nyhetsbrevet kommer i nästa nummer att informera om våra aktiviteter.
Stöd septemberalliansens mobilisering mot högerpolitiken den 16 september 2008!
Appell till alla fackliga, organisationer, grupper och enskilda i opposition till högerpolitiken
Septemberalliansen, som förra hösten genomförde en stor demonstration i samband mer riksdagens öppnande ett år efter valet, har beslutat att genomföra en ny stor demonstration mot högerpolitiken när riksdagen öppnar i höst två år efter valet, vilket är onsdagen den 16 september.
Demonstrera mot högerpolitiken – för rättvisa och gemensam välfärd.
Samling 16 september kl. 17:30 på Sergels torg
Avmarsch till Mynttorget kl. 18:00
Vi ber alla som vill stödja kampanjen att sätta in bidrag till PG 456214-6.
OBS! Märk talongen eller din Internet-inbetalning med ”Septemberalliansen”.
Allas och var och ens stöd är avgörande för hur stor mobiliseringen kan bli och hur effektfull den kan bli.
Alla bidrag är välkomna!
Deltagande organisationer i Septemberalliansen rekommenderas bidra med 1000 kr för större, resursstarkare organisationer och 500 kr för mindre (avgör själva vilket).
För mer info, kontakta: info@18september.se, www. 18september.se
Efter två år med högeralliansen hopar sig skälen att protestera mot bland annat:
• Attackerna på de sjuka och sjukförsäkringen.
• Raseringen av a-kassan och trakasserierna mot de arbetslösa.
• Angreppen på allmännyttans hyresgäster.
• Privatiseringen av vård, skola, omsorg och statliga företag.
• Den nya reaktionära skolpolitiken.
• EG-domstolens attacker mot kollektivavtalen och de fackliga rättigheterna att bekämpa social dumpning.
• Övergreppen på asylrätten och de papperslösa.
• Den nya imperialistiska utrikespolitiken.
• FRA-lagen i allmänhet och hela övervakningssamhället i synnerhet
Vi vill inte bara byta regering – vi måste byta politik.
Hjälp till att sprida denna appell till alla potentiellt intresserade!
Tack på förhand.
Vi ses!
/Septemberalliansen den 20 augusti 2008
För mer info, kontakta: info@18september.se,
Hemsida: www.18september.se
Inomimperialistiska spänningar växer
22 augusti 2008
Konflikten i Georgien
Den georgiska konflikten (eller mer korrekt den sydossetiska konflikten) slutade med ett förkrossande nederlag för Georgien, som inte kunde stå emot den ryska militären under mer än en dag innan de slog till reträtt från Sydossetien. Konflikten inleddes av ett georgiskt bombardemang med missiler in i Sydossetien vilket följdes av en invasion i den utbrutna regionen för att ”återupprätta ordningen”. Det var ett brott mot en överenskommelse med Ryssland sedan ett årtionde att inte skicka in militära styrkor i regionen. Det var planerat att sammanfalla med den inledande ceremonin vid OS i Beijing; de flesta viktiga statsöverhuvudena var bortresta och bevittnade fyrverkerierna när Georgien inledde sitt angrepp på Tschinvali, huvudstaden för de georgiska osseterna.
Georgien är desperat att bli en klientstat till USA för att säkra sig mot hotet om ett ryskt övertagande. Med det som mål har landet sökt medlemskap i Nato och arbetat hårt för att upprätta nära förbindelser med västmakterna. För att kunna bli medlem i Nato får en medlemsstat emellertid inte ha en inre konflikt inom sina egna gränser – något som hindrar Georgiens inträde i Nato (men märkligt nog inte Turkiet, som för ett våldsamt krig mot den kurdiska minoriteten). Georgiens militär tränas och utrustas av USA och Israel. Den militära närheten visas av USA:s luftbro med 800 georgiska soldater från Irak (där de utgjorde den tredje största komponenten i invasionsstyrkan 2003) till Georgien för att hjälpa till att bekämpa ryssarna.
När Ryssland ingrep i Sydossetien tvingades den georgiska armén tillbaka och dämde snabbt upp anstormningen av internationella media. Georgiens president Mikheil Saakasjvili uppträdde upprepade gånger i internationella nyhetsprogram med direktintervjuer och vädjade om hjälp från världen utanför för att stoppa den ryska aggressionen. I likhet med en översittare som slår ett litet barn och sedan springer till läraren när barnets storebror ger sig in i striden, ville Georgien använda detta för att tvinga USA att isolera Ryssland ännu mer.
De mest proamerikanska staterna anslöt sig inför utsikten att komma åt Ryssland. Den brittiske ministern Jim Murphy hänvisade till Georgien som en ”liten vacker demokrati” och struntade helt i den brutala repressionen mot demonstranter som protesterade mot regeringen i november 2007, vilken resulterade i att 600 personer fick uppsöka sjukhus och kritiska journalister angreps av de georgiska säkerhetsstyrkorna. Många ministrar skyndade sig att fördöma rysk aggression och ryskt våld. USA försökte få igenom en resolution i FN:s säkerhetsråd, ett hopplöst företag eftersom Kina och Ryssland skulle ha inlagt sina veton utan en sekunds tvekan.
De ryska målen återspeglar alldeles klart deras önskan att bevara hegemonin i det ”nära utlandet”. Efter att ha ”förlorat” de baltiska staterna till Nato och USA i färd med att stationera sitt försvarssystem mot robotar i Polen, är inte bara Georgien utan också Ukraina genom USA på tur med att få medlemskap i Nato. Ukraina har en stor rysk minoritet och Krim (till stor del rysktalande) är den viktigaste hamnen för Svartahavsflottan. I och med att Ryssland uppträder på ett sätt som stöder de ossetiska och abchaziska kraven på självbestämmande utan att gå så långt som att militärt annektera regionerna ”för deras eget bästa”, försätter det Georgien i ett ständigt tillstånd av inre konflikt. Detta bidrar till att neutralisera Georgien och hindra dess inträde i Nato. Men det är i ännu högre grad en underförstådd varning till Ukraina.
Den militära konflikten kom inte oväntat för USA. Det var inte bara den georgiska regeringens snabba och smarta propagandakampanj som avslöjade den föregående planeringen av ”informationskriget”. Flera källor rapporterade också om den gemensamma militärövningen mellan USA, Georgien och Israel under veckorna innan. Militärövningen avslutades en vecka innan angreppet med missiler mot Tschinvali. Rysk militär uppträdde vid gränsen mot Georgien som ett svar på övningen och organiserade sin egen ”övning”. Det förklarar den snabbhet med vilken den ryska armén kunde genomföra en invasion av den sydossetiska regionen.
Israel har spelat en inte obetydlig roll i konflikten. Israel är partner i oljeledningen Baku–Tiblisi–Ceyhan, en avgörande transportväg för olja och gas till östra Medelhavet, vilket är ett av den amerikanska regeringens största affärsföretag vid sidan av Bechtel, Turkiet, Azerbajdzjan, Frankrike och flera andra. Israel har, enligt BBC och andra nyhetskällor, militära rådgivare i Georgien liksom ett militärt samarbete som innefattar uppgradering av georgisk militär utrustning och att förse det georgiska flygvapnet med flygplan.
Sydossetien
Sydossetien är en liten och bergig region i centrala Georgien med en gräns mot Ryssland, där många ”nordosseter” lever. Den representerar en minoritetsnation inom själva Georgien. De är ättlingar till ett nomadfolk – alanerna – som rörde sig från de sydryska stepperna till den ungerska högplatån. De har varit bosatta i Kaukasus i mer än tusen år.
Röda armén gav 1921 osseterna självstyre, efter att ha invaderat det mensjevikiska Georgien till stöd för ett bolsjevikiskt uppror, som en ”autonom oblast”, en provins som utövade ett visst mått av autonomi och tilläts använda sitt eget språk i skolor, på teatrar och i publikationer. På så sätt bevarade de sin nationella identitet under Sovjetunionens 70 år.
Sydosseterna röstade 1990 för självständighet efter Sovjetunionens upplösning. Men georgierna – som invaderade 1991 och inledde ett 17 månader långt krig mot den lilla minoriteten – vägrade kategoriskt att erkänna detta. Våldsamma strider följde mellan den georgiska militären och de sydossetiska ”rebellerna”. En omröstning genomfördes 2006 med ett deltagande på 99 procent som överväldigande röstade för självständighet från Georgien. Det internationella samfundet som vägrade erkänna dess giltighet struntade i omröstningen. Nationernas rätt till självbestämmande – som finns innesluten i så många förklaringar om mänskliga rättigheter, inklusive FN:s, erkänns sällan eller aldrig och överflyglas av den motstridiga principen om okränkbarheten hos suveräna staters gränser.
Osseterna är en majoritet i Sydossetien, där georgierna bara utgör en tredjedel av befolkningen. Deras önskan om självständighet, eller att ansluta sig till nordosseterna i Ryssland, och det hot de känner från Georgien, visas av det faktum att de flesta av de 70 000 osseterna har ryska pass och föredrar att använda rysk valuta istället för georgisk.
Abchazien
En liknande kamp, som närmast betraktas som en mindre attraktion vid sidan av kriget i Sydossetien, äger rum i Abchazien, som ligger väster om Georgien. Det abchaziska motståndet har drivit bort georgiska trupper från viktiga positioner i regionen och återtagit kontrollen över strategiska områden under de senaste veckorna.
Abchazien var också autonomt i Sovjetunionen – från 1921 fram tills Stalin införlivade det med Georgien 1931. Även om det formellt fortfarande var autonomt, blev dess språk kraftigt undertryckt och georgiska lärdes ut i skolorna och var det enda lagliga språket i tryck.
Regionen hade samma anspråk på oberoende som Sydossetien och bröt sig loss 1991 men förnekades, liksom Sydossetien, varje formellt erkännande av någon som helst regering. Den förklarade sig helt självständig 1999, efter att ha drivit ut de georgiska styrkorna några år tidigare. Det förekom också betydande etnisk rensning från abchaziernas sida för att garantera anspråket på nationellt självbestämmande.
Situationen i Abchazien kompliceras av det faktum att abchazierna själva är en minoritet inom regionen och bara utgör 43,8 procent av befolkningen enligt folkräkningen 2003. Georgierna utgör 23 procent, armenierna 20,8 procent och ryssarna 10,8 procent. Många fördrevs under striderna 1993, omkring hälften har nu återvänt, en del av dem som arbetare som regelbundet går över gränsen mellan Georgien och Abchazien för att arbeta i jordbruket.
Medan Abchaziens anspråk på självbestämmande kompliceras av dessa faktorer är det fortfarande nödvändigt att respektera rätten att utöva självbestämmande i den abchaziska regionen genom en fullständig och rättvis folkomröstning utan inblandning från vare sig Ryssland eller Georgien.
Ökade spänningar mellan Ryssland och USA
Sedan Sovjetunionens fall 1991 har Ryssland emellertid lidit allvarliga förluster vad gäller inflytande i hela Baltikum och länderna i Östeuropa. De flesta av de nya kapitalistiska demokratierna kastade sig i armarna på väst, eftersträvade ”välstånd” genom medlemskap i EU och ”säkerhet genom att gå med i Nato. Väst – framför allt alliansens amerikanska storebror – har lyft fram utsikterna för att Georgien och Ukraina ska följa efter Östeuropa och de baltiska staterna och förklarar med hisnande cynism att Nato inte längre är riktat mot Ryssland. Det föranleder givetvis frågan om vem den i så fall är riktad mot? Och om det är så, varför då inte inbjuda Ryssland att bli medlem?
Den av väst uppbackade självständigheten för Kosovo är bara en av de senaste i en rad av nederlag för rysk politisk hegemoni och återspeglar i viss mån att styrkeförhållandet redan på andra sidan de ryska gränserna fortfarande är till USA:s fördel. USA har aggressivt salufört program för att vinna över stater från Rysslands inflytelsesfär, inklusive partnerskap för fred och nätverket GUUAM med Georgien, Ukraina, Uzbekistan, Azerbajdzjan och Moldavien.
USA genomförde, genom förmedling av sina NGO-organisationer och emigrantbefolkningar, en rad ”civilsamhälleliga revolutioner” (ofta uppkallade efter färger eller blommor) i länder som angränsar till eller med regeringar som är sympatiska till Ryssland. Revolutionen i Serbien den 5 oktober 2000, som störtade Slobodan Milosevic, fungerade som en sporre för rosornas revolution i Georgien där den häftigt antiryske Mikheil Saakasjvili ersatte den lätt proryske Eduard Sjevardnadze. I Georgien var den amerikanske miljardären George Soros inblandad i finansieringen av västvänliga politiska rörelser med flera miljoner dollar. Den största av dem alla var den orangea revolutionen i Ukraina 2004–2005, under vilken den västvänlige Viktor Justjenko ersatte den proryske Viktor Janukovitj. Tulpanrevolutionen i Kirgizistan följde sedan 2005.
Ryssland har rört sig mot allt mer fientliga förbindelser med stater som har blivit, eller som eftersträvar att vara, USA:s klientstater: ”gaskrig” med Ukraina, militära hot mot Georgien, m.m. USA införde som svar ekonomiska sanktioner mot Vitryssland, som traditionellt är en mycket mer lojal allierad till Moskva.
Expansionen av stora militärbaser över hela Centralasien och Östeuropa, som placerar bombplan och trupper i ett nät runt Rysslands västra gräns, är kopplat till detta. Den tuva som fick lasset att välta är utvecklandet av USA:s sköld för missilförsvar, vilket trots förnekanden från Pentagon primärt är riktat mot att neutralisera Rysslands nukleära vapen för avskräckning (dess interkontinentala ballistiska robotar). En situation som låter världens enda supermakt använda nukleär utpressning utan rädsla för vedergällning gör inte världen säkrare, inte minst efter att USA nyligen har upprepat sin vägran att utesluta möjligheten att slå till först. Det är när allt kommer omkring den enda staten som faktiskt använt detta massförstörelsevapen. Rysslands vägran att låta sig utsättas för USA:s välvilja är rationellt och förklarar dess tryck mot Tjeckien och Polen, nyckelländer i missilsköldens nätverk, för att överge projektet. I mitten av augusti hotade Ryssland att göra Polen till måltavla om de placerade ut missilerna på sitt territorium: något som Murdochs press i Storbritannien förutsägbart formulerade i rubriken ”Ryssland ska atombomba Polen!”
George Bushs kommentar att ”Georgien är en suverän nation och dess territoriella integritet måste respekteras”, måste givetvis också ses i ljuset av invasionerna i Afghanistan och Irak och hotet om krig mot Iran. USA spelar den gode demokraten när de så vill och trampar brutalt på dessa principer när det passar dem.
Den roll som spelats av de ledande EU-staterna – Frankrike och Tyskland – i konflikten, pekar på att de inte är lika hökaktiga eller benägna till militärt poserande som administrationen i USA. Sarkozy, som nu är EU:s ordförande, skyndade sig till Moskva för att inleda en politisk dialog med Kreml. Merkel var mycket försiktig och lade skulden ”inte bara på en sida”; hon ville inte leta efter någon att skylla på, utan ville ha en ”konstruktiv lösning”. En del ledande italienska, franska eller tyska politiker uttryckte öppet sin ”förståelse” för den ryska ståndpunkten.
Det beror inte på att EU är mindre imperialistiskt än den transatlantiska kolossen utan snarare på att dessa makter är beroende av Ryssland som källa till olja, gas och andra råvaror och även som en framtida allierad, en motvikt till USA. De är dessutom medvetna om att USA:s planer för att skapa ett bälte av proamerikanska klientstater runt Ryssland också är utformade för att stänga in en framtida europeisk superstat. Den konflikten har redan fått öppna uttryck vid Nato:s toppmöte i april 2008, då Tyskland blockerade ett initiativ från USA att inleda förhandlingar med Georgien om medlemskap i Nato.
Ryssland: en växande makt
Nedgången för den ryska hegemonin inleddes med Sovjetunionens spektakulära sammanbrott men förvärrades av den ryska kapitalismens strukturella svaghet under den eftersovjetiska perioden. Den kännetecknades av korruption, mygel, nepotism och kriminalitet. IMF:s ”chockterapi” resulterade i ett årtionde i ödemarken för Ryssland ifråga om dess förmåga att bevara sin roll som en global makt. Ryssland framträdde ur Sovjetunionen som en mindre imperialistisk makt med en snabbt krympande inflytelsesfär.
Situationen förändrades under 2000-talet när Ryssland började spänna sina muskler. De höjde rösten beträffande USA:s inblandning och politiska engagemang på Balkan och Östeuropa. Flygningar på lång distans med bombflyg återupptogs 2007. Från och med 2006 inleddes en allt bittrare diplomatisk konflikt med britterna, inklusive mord på kritiker av Putins regim i London, som orsakade en omfattande ryssfientlig kampanj i media. I juli 1007 utvisades till och med fyra diplomater från Moskva. Ryssland ”visar upp sin tyngd” på den internationella scenen.
Den ekonomiska grunden för detta var krisen 1998, som bevittnade devalveringen av rubeln och inledningen av en expansion i den ryska ekonomin. Den ryska ekonomin inledde 2000 en tydlig utvecklingskurva som pekade uppåt. BNP steg med nästan 7 procent 2006. Ökningen av priserna för olja och gas bidrog till att fylla dess kassakistor ännu mer. Det är emellertid mindre industrialiserat och mindre rikt än de flesta andra G8-länderna (2005 var BNP bara något större än exempelvis Brasiliens).
Internt i Ryssland finns det emellertid en allt tydligare tendens till en bonapartistisk regim, som använder repressiva åtgärder mot all opposition som kan försöka sig på en ”sammetsrevolution”. De första tecknen på att USA och dess Institute for Democracy visade intresse för det kommande valet, att de eftersträvade en allians med de avsatta oligarkerna från Jeltsins tid, framkallade en våldsam reaktion från Putin – som 2001 utropades som personlig vän till Bush och allierad till USA i ”kriget mot terrorismen”. Reaktionen i Moskva mot att USA lägger näsan i blöt har varit till stor nackdel för verkliga anhängare till demokratiska rättigheter.
Valet av Medvedev i slutet av 2007 var till sin kärna ett överenskommet överlämnande av makten från Putin till hans utvalde efterträdare, som underlättades av omfattande inblandning från regeringens sida i media för att se till att publiken fick rätt budskap. Internationella observatörer beskrev valet som ”inte rättvist” och fördömde Putins roll i affären. Demonstrationer mot regeringen har undertryckts brutalt och ledare för oppositionen burats in. Reaktionära rörelser har tillåtits att blomstra, vilket nyligen nådde de internationella rubrikerna när marschen för gayrättigheter angreps av fascister, reaktionära kristna och polisen.
Rysslands ekonomi är emellertid ännu för svag för att verkligen kunna konkurrera långt bortom sin egen region – det nära utlandet i de tidigare sovjetiska staterna. Aktiemarknaden i Moskva har fallit flera gånger under den senaste perioden och många banker befinner sig i allvarliga ekonomiska problem. Ryssland investerade till och med 100 miljarder av sina guld- och valutareserver (omkring 18 procent av helheten) i Fannie Mae och Freddie Mac, bostadslåneinstituten i USA, ännu ett exempel på Rysslands otur på den ekonomiska fronten.
De växande förbindelserna mellan Ryssland och Kina, exemplifierat av gemensamma militärövningar och handelsavtal om olja och gas, liksom en gemensam uppfattning att respektera varandras politiska handlingar, återspeglar de växande spänningarna mellan de uppåtstigande makterna och den överviktiga världshegemonen, begäret hos utmanarna att samarbeta mot världens översittare, så länge detta samarbete ligger i deras intresse.
Slutsatser
Vi kan därför dra slutsatsen att händelserna i Georgien visar att det finns en tendens till växande inomimperialistisk rivalitet mellan USA och Ryssland. USA är den primära antagonisten, eftersom de opererar mer öppet på Rysslands bakgård. Ryssland anstränger sig för att hinna ikapp, men den globala militära maktbalansen kommer att vara mycket svår att ändra till dess fördel inom den närmaste framtiden och utanför dess egen region. Men där har de emellertid visat att de inte kommer att acceptera någon mer expansion från Nato:s sida. Om USA skulle driva på införlivandet av Ukraina, kan vi förvänta oss en omfattande kris som kan leda till landets sönderfall. Vi kan åtminstone förvänta oss växande diplomatiska spänningar, politiska manövrer om positioner och fler militära äventyr som kommer att kräva en försiktig balansakt från båda sidor för att besluta om hur långt de kan drivas och hur svaret ska se ut.
Det är ett misstag av socialister som är motståndare till USA-imperialismen att se den ryska militära inblandningen som ett slags filantropisk åtgärd från en ”bekymrad granne” eller att ta parti för Ryssland eftersom det är den svagare imperialismen och i stor utsträckning offer för USA:s expansion. De stödde och uppmuntrade självbestämmande för sydosseterna därför att det är en nagel i ögat på en av USA:s allierade, men de avvisar det kraftfullt för Kosovo, eftersom Kosovo är en nagel i ögat på Serbien, en av Rysslands allierade. Det mest skandalösa av allt är att de är beredda att bedriva nästan folkmordsaktig terror i Tjetjenien, deras egen utbrytarregion, ett brott som väcker mycket liten uppmärksamhet, för att inte tala om protester från det internationella ”samfundet”. Ryssland är en imperialistisk makt som i den här konflikten liksom i alla andra motiveras av viljan att dominera och utnyttja, inte för att försvara demokratiska rättigheter, och måste därför bekämpas.
Vi måste som socialister lika mycket motsätta oss USA:s och Rysslands imperialism, samtidigt som vi har klart för oss att den huvudsakliga huvudagenten i global skala fortfarande är USA. USA:s geopolitiska intresse är att säkra sina egna energileveranser och hindra att Ryssland och Kina framträder som allvarliga rivaler i global skala.
När imperialisterna manövrerar för överhöghet kommer de små nationerna i allt högre grad att fångas mitt emellan varefter uppdelningen och omfördelningen av världen fortskrider. På lång sikt kommer detta att leda till någon form av imperialistisk konflikt som det redan gjort två gånger. Den nuvarande fasen som vi befinner oss i kännetecknas emellertid av USA:s aggression världen över och cyniska manövrer från andra imperialister för att undergräva den globala hegemonen.
Socialister måste upprätthålla en principiell ståndpunkt mot alla försök att förneka nationella minoriteter självbestämmande. När vi försvarar denna rätt och uppmanar den internationella arbetarrörelsen att ge dem direkt hjälp, råder vi dem på det allvarligaste att inte förbinda sin kamp med det ena eller imperialistiska lägret. Om de är konsekventa i försvaret av inte bara varandras demokratiska rättigheter utan också av sina nationella minoriteter (inklusive att ge dem rätten att avskiljas om de så önskar), då kommer ”stormakterna” (”stora översittare och stora chauvinister” som Lenin kallade dem) ha mindre möjligheter att ingripa och få dem att vända sig mot varandra. Den långsiktiga lösningen på underblåsandet av nationell fiendskap utifrån är en socialistisk federation i Kaukasus, liksom på Balkan.
I de imperialistiska kärnländerna måste vi motsätta oss alla militära äventyr från våra styrande, även om förtryckta nationella minoriteter eller hotade småstater ber om inblandning från den ena eller andra militärmakten. Vi är för nedmontering av Nato, skölden som ska skydda mot robotar och upprivandet av alla militära avtal mellan USA och dess klienter och Ryssland och dess allierade i ”det nära utlandet”.
Internationella sekretariatet
Förbundet för Femte Internationalen
Bolivia: Arbetarna och fattigbönderna besegrade högern i folkomröstning
14 augsuti 2008
President Evo Morales har vunnit mer än 63 procent av rösterna i folkomröstningen om att avsätta honom, en ordentlig ökning sedan presidentvalet 2005 (över 54 procent). Till och med i Media Luna, de rika områden i låglandet som domineras av rasistiska separatister vann Morales mer än 40 procent av rösterna.
Inför valet förklarade Morales: ”Om det bolivianska folket ber oss om socialism, kommer vi att fördjupa [processen] mot socialism.” Det bolivianska folket har alldeles tydligt svarat ”ja”. Morales och MAS-regeringen (Rörelsen mot socialism) bör hålla sitt ord.
Men Morales skickar redan ut sina vanligtvis motstridiga budskap: ett till de folkliga masskrafterna och ett helt annat till den härskande klassen i Bolivia.
Först sade han till en hurrande folksamling utanför presidentpalatset: ”Vi är här för att gå framåt med återvinnandet av våra naturresurser, konsolideringen av nationaliseringarna och statens övertagande av företagen.” Sedan gick han vidare till att tacka de andra guvernörerna, inklusive reaktionärerna i Media Luna, och uppmanade dem att ”arbeta tillsammans” med honom.
Och vilken var reaktionen från de stora jordägarna och bourgeoisien – oligarkerna?
Ruben Costas, den segrande guvernören i Santa Cruz, i reaktionens hjärta, sade att hans bud om avskiljande skulle gå vidare med ”val till den lagstiftande församlingen i Santa Cruz; skapandet av ett säkerhetsorgan parallellt med den nationella polisen och ett skattedepartement som ansvarar för att samla in skatter”. Högerns projekt att bryta loss de olje- och gasrika provinserna under sitt styre kommer, kort sagt, att gå vidare, oavsett folkomröstningens resultat.
Arbetarna och bönderna har väntat och lidit i händerna på sina plågoandar. Det är nu tid för Morales att belöna dem. Han måste omedelbart:
• Bekräfta den nya konstitutionen; konstituerande församlingen godkände den för länge sedan och högern har allt sedan dess förhindrat den; inför den nu!
• Genomför lagen om jordreform och förstatligande av olje- och gasindustrierna utan någon kompensation till jordägarna eller utländska oljebolag.
• Inför pensionslagarna med alla tillägg som föreslagits av Central Obrera Boliviana (COB – Bolivias LO).
• Inför en minimilön och socialbidrag som går att leva på genom att beskatta de rika oligarkerna och de multinationella bolagen.
Oligarkerna organiserar
Ursprungligen stödde oligarkerna, som fram till valet av Morales var den styrande eliten, förslaget med en folkomröstning om att avsätta Morales. Men när det stod klart att Morales skulle vinna, och att flera högerguvernörer kunde förlora, inledde de en kampanj med våld och blockader.
Veckan innan folkomröstningen blev kulmen för deras kampanj. I Santa Cruz blockerade den fascistiska ungdomsrörelsen Union Juvenil Cruceñista Morales på flygplatsen. I Trinidad, huvudstaden i Beni, en av staterna i Media Luna, hindrade demonstrationer och sammandrabbningar Morales från att tala till sina anhängare på en idrottsstadion.
Till och med presidenterna Hugo Chávez (Venezuela) och Cristine Fernández (Argentina) hindrades från att landa på flygplatsen i Tarija i söder på grund av sitt stöd till Morales.
Morales hindrades på landets självständighetsdag från att tala i Sucre efter hot om våld från högerns slagskämpar, under ledning av en tidigare medlem i MAS, guvernören i Chuquisaca, Sabina Cuellar. Cuellar är en kvinna ur ursprungsbefolkningen som hävdar att högern inte misshandlar anhängare till MAS:
”Det enda som [högermännen] gjorde mot dem där bönderna den 24 maj var att ta av dem deras skjortor och tvinga dem att gå runt på torget… men de behandlade dem inte illa.”
Cuellar, som inte var aktuell för omval, tar aktivt parti för högern när den förödmjukar människor ur ursprungsbefolkningen genom att tvinga dem att ta av sig sina kläder. När oppositionen måste gömma de vita rasisterna i sina led, hittar de en anhängare i ursprungsbefolkningen, som klättrat över böndernas kroppar för att komma till makten.
Säkerhetsstyrkorna tillät dessa motdemonstranter som bestod av några hundra personer att ockupera och trakassera bönder i ursprungsbefolkningen, medan de angrep gruvarbetarnas demonstrationer. Detta borde få varje anhängare till MAS eller varje socialist att avvisa militärens anspråk på att vara neutral.
Före folkomröstningen uppmanade Percy Fernandez, borgmästare i Santa Cruz, åtföljd av guvernören Ruben Costas och den civile ledaren Branco Marinkovic (två ledande oligarker), de väpnade styrkorna att ”störta republikens president” och tillade olycksbådande: ”Vi kommer att få uthärda en ännu fler döda”.
Rapporter avslöjar att åtminstone en av förre presidenten Sánchez de Losadas generaler har tagit fasta på förslaget genom att träna unga slagskämpar att ta över Santa Cruz. De har redan ockuperat och slagit sönder flera regeringsbyggnader och misshandlat anhängare till MAS.
Så mycket har de till övers för demokratin och lagarna.
Hur högern kan besegras
Omröstningen kommer att få båda sidor att förskansa sig och öka rörelsen mot inbördeskrig. Vinnaren kommer att bli den sida som tar beslutsamma steg för att besegra motståndaren.
Arbetarna och bönderna röstade bort oppositionen i La Paz och den hatade Manfred Reyes Villa i Cochabamba. Där MAS faktiskt förlorade ett guvernörsval i Oruro, fick Morales ändå 78 procent av rösterna, vilket tyder på att problemet var den enskilde guvernören och inte programmet med reformer.
Även i de fem staterna i Media Luna, där högern angrep och trakasserade MAS-anhängare, fick Morales respektabla röstetal: hälften av de avgivna rösterna i Pando och Chuquisaca stödde Morales, medan över 40 procent röstade på honom i Santa Cruz, Beni och Tarija.
Nu behöver MAS – som nu har stöd från en stor majoritet av befolkningen – omvandla rösterna till handling och krossa högern. Både den regionala arbetarcentralen i El Alto och konfederationen av kolonisatörer (en bondeorganisation huvudsakligen i Media Luna) uppmanade till mobiliseringar under folkomröstningen. Nu måste de få sällskap av COB och andra arbetar- och bondeorganisationer för att förhindra varje rörelse mot utbrytning i Media Luna med demonstrationer, blockader och en generalstrejk för att paralysera oligarkernas ekonomi.
De måste också kräva vapen – och skaffa dem med alla nödvändiga medel – för att försvara sig mot de rasistiska slagskämparna och för att möta angrepp från armén eller polisen. De måste kräva att Morales inför demokratiska rättigheter i armén, inklusive val av officerare och bildandet av råd med soldatdelegater. Endast ett beväpnat folk, som befriat från rädslan för militärkupper liksom fascistiska gäng, kan helt och fullt genomföra jordreformen och exproprieringen av olje- och gasreserverna.
Folkliga kommittéer måste etableras för att organisera mobiliseringar och försvar i enlighet med modellen från Federación de Juntas Vecinales i El Alto (Fejuve – Federationen av kvarterskommittéer).
Men förutom dessa mobiliseringar måste massorna kräva att MAS exproprierar oligarkerna och kapitalisterna:
• Ta all jord och överlåt den till bönderna.
• Förstatliga oligarkernas banker och affärsrörelser och ställ dem arbetarnas kontroll.
• Ta över energiproduktionen: inga förseningar, inget gemensamt ägande, fullständigt förstatligande utan kompensation.
• Avskeda de reaktionära domarna och statstjänstemännen som försöker blockera folkets vilja. Rena upp i kuppmakarnas armé och bland de reaktionära officerarna.
Cochabamba: klasskamp i en stad
Guvernören i Cochabamba, den hatade Manfred Reyes Villa, har avsatts genom folkomröstningen. Han säger att han inte tänker avgå och kan ta strid om det.
Men det fanns en utmärkt möjlighet att bli av med honom i januari 2007 när han förklarade sig vara för autonomi. Tusentals gick ut på gatorna mot honom och etablerade en kortlivad kommun.
Tragiskt nog undergrävdes och förråddes kommunen av MAS och Morales själv, som sade att upproret stred mot konstitutionen. Resultatet blev att Reyes Villa smög sig tillbaka som guvernör en månad senare och han har ända sedan dess angripit vänstern.
En av MAS representanter, Gonzalo Lema Vargas, som var ordförande i den delstatliga valkommittén under Banzer Suarez och Sánchez de Lozadas nyliberala regeringar, har dessutom bytt sida. Vargas framträdde i teve och fördömde folkomröstningen med exakt samma argument som Reyes Villa och hans anhängare. Han fördömde också MAS vice ordförande Garcia Linera som ”terrorist” och ”kriminell”.
Vargas var en av högeroppositionens långvariga företrädare och togs om hand av MAS ledning för att vinna röster från medelklassen i staden. Ledningen för MAS i Cochabamba domineras delvis av dessa nyliberaler eller ”partibaroner” som lämnade sina diskrediterade partier för att slå följe med MAS. Detta är det slags människor som angrep kommunen i början av 2007 och som har undergrävt motståndet mot Reyes Villa. Nu har en av dem gått tillbaka till sitt traditionella politiska hem.
En hungerstrejk har också ägt rum av arbetare vid en kanadensisk skofabrik i staden. Den 12 dagar långa hungerstrejken under 28 dagar om trakasserierna mot en arbetare som var anställd vid fabriken var delvis framgångsrik.
Under ledning av det lokala facket för fabriksarbetare (CGTFB) krävde en handfull arbetare, inklusive Oscar Oliviera, som var en ledande aktivist i vattenkriget 2003, fullt fackligt stöd och ingripande från regeringen för att skydda arbetaren Alejandro Saravia. Strejken fäste uppmärksamheten på hur arbetare måste avsäga sig sina rättigheter när de anställs, hur övertid inte betalas, hur de hotas och trakasseras av ledningen och de stora löneskillnaderna.
I slutändan gjorde ledningen en del eftergifter och arbetsdepartementet har utlovat en kommission. Lokala aktivister kräver att CGTFB vidtar åtgärder mot den existerande ledningen för den fackliga avdelningen, som tog parti för kapitalisterna under strejken.
Vid en presskonferens efter strejken, sade arbetarna: ”Strejken visade hur vår belägenhet faller på de döva öronen hos den påstådda regeringen för förändring… den enda vägen som var möjlig för nationens arbetare var att mobilisera sin egen styrka.”
En rad möten och konferenser äger rum i hela Bolivia för att sprida lärdomarna av strejken. Förhoppningsvis kommer det att leda till att fackföreningarna och COB vidtar mer omfattande aktioner mot arbetsgivarna, och faktiskt verkställer sina olika uttalanden och förslag under de senaste åren som uppmanat till bildandet av ett politiskt verktyg för arbetarklassen, dvs. ett arbetarparti.
Detta är alltså Cochabamba fem år efter att staden ledde kampen för nationalisering av vattnet, och Bolivia efter mer än två år med Morales regering. Där kapitalisterna och guvernörerna fortfarande utsuger och offrar arbetare, där det fortfarande finns omfattande fattigdom och där delar av MAS och en del av de fackliga ledarna lyder borgarnas befallningar.
Cochabamba förkroppsligar vändningarna i klasskonflikterna och den revolutionära kampen i Bolivia. Staden var en gång den mest upproriska staden i landet, men har under de senaste åren stått under kontroll av en högerguvernör, som i avgörande ögonblick har fått hjälp och medhjälp av ledningen i MAS. Förhoppningsvis kommer staden att inta sin rätta plats i den bolivianska revolutionens främsta led.
Internationella dimensioner
Den kamp som äger rum i Bolivia är avgörande för socialismens utveckling i Latinamerika. Masskamp äger rum över hela kontinenten, när gamla regimer kastas åt sidan och radikala regeringar röstas fram, såsom i Venezuela och på senare tid i Ecuador och Paraguay.
Bolivia må vara en lillebror till Venezuela, men landet har varit en fyrbåk av kamp mot nyliberalismen under det senaste årtiondet och har uppnått en del viktiga segrar. De stora tillgångarna på olja och gas skulle kunna vara till nytta för dess eget folk och tillhandahålla billig energi till andra latinamerikanska länder. Det är därför som kampen om utbrytningen är så viktig.
Även om USA var snabba att erkänna den demokratiska omröstningen och önskar en fredlig lösning på Bolivias problem, har deras ambassadör givit råd till och organiserat oligarkerna om hur de ska bryta sig loss. Såsom alltid i Latinamerika måste man se till imperialismens handlingar för att upptäcka klasslinjen.
Även om staterna i Media Luna inte har några vänskapliga grannar, har de olja och gas. Många latinamerikanska stater kan med retoriken angripa bourgeoisien i Media Luna, eftersom de inte vill uppmuntra regionalism i sina egna länder, men skulle gärna göra affärer med dem.
Brasiliens president Lula har redan fått MAS att respektera uppgörelser som inte tjänar Bolivia; att handskas med en ny regering som kanske erbjuder mer fördelaktiga villkor i utbyte mot större vinster för några få oligarker kommer inte att vara något problem för honom. Argentina har också visat sig kapabelt att stöda sina egna företag som utsuger arbetare, såsom Sidor i Venezuela. Mexiko, Colombia och Peru kan också komma att i praktiken stöda Media Luna.
En federation i Media Luna skulle snabbt bli en USA-bas mot Venezuela och varje annan progressiv regim i Latinamerika, inklusive det som skulle återstå av Bolivia. Det skulle i sin tur otvivelaktigt knuffa Chávez och Morales ännu längre åt höger. Det är därför som det inte får lyckas.
• Socialister, aktivister och fackliga aktivister i andra latinamerikanska länder måste blockera alla varor eller utrustning som skulle kunna gå till oligarkerna i deras nya stat.
• Varje försök till utbrytning och ett erkännande från USA eller EU måste mötas av massmobiliseringar i hela Amerika, inklusive i USA, där protester redan organiserats mot USA:s inblandning. I USA finns miljoner fattiga latinamerikaner som förnekas sina rättigheter och trakasseras; arbetarrörelsen måste ge dem sitt stöd och bekämpa den politik som leder till en sådan fattigdom.
Vad händer nu?
Kommer Morales att styra för arbetarna och bönderna med sitt nya mandat? Nej. Han leder ett klassöverskridande parti som både har en vänster- och en högerflygel inom sig, och som konsekvent ger efter för högern. Arbetarna och deras anhängare bland bönderna, ursprungsfolken och kåkstädernas invånare behöver sitt eget parti.
Fackföreningarna och COB behöver ett eget parti. Avsaknaden av ett arbetarparti innebär att de inte kan kämpa effektivt för enhet mellan arbetarklassen och andra förtryckta delar av samhället, som bönderna. Istället kan fackföreningarna tyckas följa en snäv ”facklig” strategi som kan separera dem från massorna, som i fallet nyligen med en strejk om pensionerna under tiden före folkomröstningen, vilken regeringen framställde som en del av en konspiration från högern.
Ett politiskt arbetarparti skulle kunna driva förbättringar av socialbidragen, pensionerna, utbildningen och sjukvården. Det skulle stöda förstatliganden av energiproduktionen, storföretagen och godsen. Det skulle stå i främsta ledet i kampen för ursprungsbefolkningens rättigheter, inklusive där det krävs nödvändigt självbestämmande och avskiljande.
Ett arbetarparti måste stöda MAS-regeringen när den genomför åtgärder till förmån för arbetarna, bönderna och ursprungsbefolkningen, och försvara den mot högern och USA-imperialismen. Men de måste bekämpa den under varje steg bakåt som den tar, alla dess vacklanden, alla dess kapitulationer.
Men ett arbetarparti kan inte ge något politiskt stöd till MAS förvirrade och klassöverskridande reformism. Det måste kämpa för att ersätta den med en arbetar- och bonderegering, en regering som är bredd att beväpna arbetarna och bedriva kampen mot oligarkerna och sätta stopp för privategendomens och kapitalismens dominans. Det måste kämpa för verklig socialism, förstatligande av de stora bankerna och industrierna och planera för att avskaffa ojämlikhet och fattigdom.
Medan socialister måste kräva att arbetarrörelsens reformistiska ledare hedrar COB:s egen politik och omedelbart sammankallar en konferens för att bilda ett arbetarparti, måste de kämpa för att ett sådant parti antar en tydlig revolutionär strategi för att störta den kapitalistiska staten – dess reaktionära domare, byråkrater och arméofficerare – och skapar en arbetar- och bonderegering som vilar på beväpnade folkkommittéer, dvs. en arbetarstat.
• Bygg ett revolutionärt arbetarparti
• För en revolutionär arbetar- och bonderegering
Keith Spencer
www.fifthinternational.org
Insändare: Lika inför lagen och människors lika värde
De flesta hemlösa människor skyr idag de sociala myndigheterna och allmänna sjukhus på grund av ett ovärdigt och kränkande bemötande där. Denna systematiska diskriminering av hemlösa måste vara välkänd av både politiker, tjänstemän och frivilligorganisationer. Då de istället för att se sin egen del i problemet och tar tag i det, stöts de redan utsatta människorna ännu längre ut ur samhället, det här gäller då inte minst det ökande antalet hemlösa kvinnor och barn.
Detta görs genom att vi bygger upp speciella enheter och vårdinrättningar endast för hemlösa människor, utan en tanke på det primära behovet av ett tryggt integrerat hem. Så skapar vi utsatta människor med ännu mindre självkänsla än från första början. Innebär det att alla ”hjälpsamma” inblandade har samma vidriga diskriminerande människosyn till hemlösa? Om det inte vore så, varför innefattas inte människor, som inte har ett tryggt hem, av de lagar och mänskliga rättigheter som den övriga befolkningen bygger sin tilltro till? När detta problem påtalas kopplas blixtsnabbt de automatiska politiker/ tjänstemannafraserna fram: ”de vill ju inte anpassa sig”, ”de är ju inte samarbetsvilliga” eller ”vi har ju våra regler att följa”.
Istället för dessa tomma intetsägande fraser, skulle de hjälpsökande kunna erbjudas ett ”medborgarvittne” till mötet. Vittnet bör av ovanstående skäl inte tillhöra någon myndighet eller frivilligorganisation, utan kan kanske vara en vän som den sökande själv bestämmer och känner förtroende för. Betraktaren ska då under mötet registrera att myndigheten följer den lag som de själva ”vakar” över. Det borde ligga i allas vårt intresse, om vi nu väljer att åtnjuta den trygghet som lagen ger. Har man gjort det valet så är nästa steg att värna varandras rättssäkerhet.
För om inte alla medborgare får samma rättigheter så urholkas den lag som man själv väljer att luta sig mot. Antingen väljer man lagen som verktyg för vår trygghet eller så väljer man laglöshet. Och eftersom alla officiella institutioner, föreningar och ”medborgare” uttryckligen accepterat lagen, så ligger det i det egna intresset att se till att den åtlyds. Det som råder nu är laglöshet i skydd av lagen. Där lagbrotten göms bakom myndighetspositioner och andra ”cover up’s”. Integriteten får prövas i lagboken och regeringsformen är utgångspunkten för medborgarvittnet.
Rolf Nilsson
Ordf. Föreningen Stockholms hemlösa
|
