Innehåll
Europas Sociala Forum i Malmö: En försummad möjlighet!
Den femte upplagan av Europas Sociala Forum (ESF) hölls under föregående vecka i Malmö. För femte gången samlades deltagare i de sociala rörelserna (från partier, fackföreningar, kvinnoorganisationer, miljörörelser m.m.), en uppsjö av vänstergrupper och mer eller mindre avpolitiserade NGO-organisationer (t.ex. Miljöförbundet Jordens Vänner, Amnesty). Närmare 280 seminarier och workshops trängdes i det program som sträckte sig över de fyra dagar som forumet hölls. Utöver dessa möten organiserades en större demonstration med mellan 10 000 och 15 000 deltagare på lördagen, och en rad mindre aktiviteter. En demonstration organiserades under torsdagen med omkring 500 deltagare. Den riktade sig mot rasistisk flyktingpolitik och blockerade Migrationsverkets lokaler under ett par timmar. En klimatprotest organiserades under fredagen. En gatufest, Reclaim the City, hölls samma kväll och samlade något tusental ungdomar.
Vår egen insats på forumet
REVOLUTION hade medlemmar från Stockholm, London och Prag på plats. Vår mobilisering var mindre än vid tidigare forum, främst p.g.a. att kamrater i England, Tyskland och Österrike haft viktiga åtaganden i kampen i de respektive länderna. Med relativt små resurser fick vi ändå mycket gjort. Vi var bl.a. med och arrangerade ett möte tillsammans med turkiska Revolutionary Proletariat, ungerska socialforumets samordningskommitté, ryska NGO-gruppen Rule of Law Institute och Nätverket mot Rasism. Mötet, som samlade över 70 personer i en mindre lokal på källarplanet i Rosengårds Folkets hus på torsdag kväll, präglades av en radikal atmosfär och en vilja till motstånd mot den rasistiska våg som sveper över Europa. Stämningen var genomgående antikapitalistisk, insikten att kampen mot rasism måste sammanföras med klasskampen delades av de flesta som gjorde inlägg på mötet. Allvaret i situationen för invandrare, flyktingar och minoritetsgrupper i Östeuropa och Ryssland kom till uttryck i många av inläggen från deltagare från dessa länder. En lista skickades runt och en rad kontakter knöts. Förhoppningen är att vi framöver ska kunna få ta del av rapporter om vad som händer i länder som t.ex. Ryssland (där den antifascistiska rörelsen är mycket isolerad och inte uppmärksammas), och att kontakterna ska kunna leda till fortsatt samarbete internationellt.
Utöver mötet deltog REVOLUTION:s medlemmar på flera andra möten. Vi argumenterade för en antikapitalistisk politik på möten som handlade om studentkamp och om krig. Vi delade ut två flygblad som informerade om organisationens syn på kampen mot fascism och kampen för en internationell revolutionär ungdomsrörelse. Vi spred också Nätverket mot Rasisms material. På demonstrationen organiserade vi ett antirasistiskt block där vi marscherade bakom en banderoll med parollen ”Svarta och vita tillsammans mot de rika”.
Forumet – kritik
Forumet beskrivs i den övriga vänsterpressen som en framgång, och det stämmer nog att forumet var en positiv injektion i ett svenskt politisk klimat som i övrigt präglas av en relativt låg nivå av klasskamp. Här möttes en rad fackliga organisationer och diskuterade gemensamt motstånd mot EU:s försök att angripa strejkrätten, här samlades klimataktivister och planerade mobiliseringen inför FN:s klimattoppmöte i Köpenhamn 2009 (i december). Aktivister i antikrigsrörelsen diskuterade också kommande aktioner mot NATO-toppmötet i Kiel/Strasbourg i april nästa år, och mot G8-toppmötet i Italien en kort tid därefter i början av juli. Demonstrationen på lördagen var den största i Malmö på mycket länge och visade på en bredd i forumrörelsen som fortfarande imponerar.
Samtidigt finns det anledning att förhålla sig kritisk till den utveckling som skett inom sociala forumrörelsen de senaste åren. ESF har blivit mindre beträffande antalet besökare. Det har i högre utsträckning blivit en angelägenhet som främst berör aktivister och de ledande skikten inom fackföreningsrörelsen. Denna nuvarande inriktning på forumet märktes på flera plan. Inte minst i infrastrukturen: inget enande centralt ställe fanns i Malmö. Forumet var istället utspritt på mindre platser. Demonstrationen blev därmed det enda tillfället där forumets deltagare kunde känna sin gemensamma styrka. Att planera på detta sätt är att bygga in fragmentisering och uppsplittring. Det tycktes också helt onödigt. Man borde t.ex. ha kunnat använda Folkets park, med sin stora yta, som den enande punkten. Istället splittrades forumet upp på en mängd mindre platser förlagda i områdena Möllevången, Sofielund och Rosengård.
Reformistiska krafter dominerade
Radikalismen, som ofta kom till uttryck på de seminarier som handlade om exempelvis kampen i Latinamerika, lyste med sin frånvaro på de plattformar där talare kunde nå ut till en majoritet av dem som samlats på forumet. Invigningstalade gjorde t.ex. LO-ledaren Wanja Lundby-Wedin och hennes partikamrat från Malmö, Ilmar Reepalu. Lundby-Wedin har bl.a. visat sig beredd att diskutera konflikträtten med Svenskt Näringsliv, och hon har aktivt gått emot alla initiativ till politisk strejk mot borgarnas angrepp under de senaste två åren. Reepalu har under sin tid i Malmö kommuns ledning bedrivit nedskärningspolitik och argumenterat för ett invandringsstopp. I praktiken har han därmed sällat sig till de rasister som lägger skulden för allehanda sociala och ekonomisk problem som högerpolitiken skapar på invandrare. Efter lördagens demonstration talade också en mängd ledande figurer inom rörelsen. Ingen avvek från att i mer eller mindre entusiastisk anda sälla sig till den tämligen intetsägande parollen om att ”ett annat Europa är möjligt”.
Det är så klart inte ett problem i sig att arbetarrörelsens och den internationella rörelsens nuvarande ledare (vad vi än tycker om dem) är med på forumet. Om inte annat så innebär det en möjlighet för revolutionära krafter att ställa dessa mot väggen och avslöja ruttenheten i deras reformistiska politiska projekt. Det vore sekterism att kräva att arbetare som fortfarande har vissa illusioner om sina ledare ska lämna dem hemma. Det avgörande problemet är istället att ingen möjlighet finns att hålla de krafter som i praktiken styrt över forumrörelsens utveckling ansvariga inför samma rörelse.
Lobbymetoder istället för klasskamp
På ESF fanns ingen möjlighet till en gemensam demokratisk diskussion om de lärdomar vi måste dra av de gångna årens strider, och ingen möjlighet fanns att demokratiskt resa och avhandla förslag till en gemensam strategi mot den nuvarande högeroffensiven från forumrörelsen. Detta betydde återigen att forumets potential att bli ett centrum för organisering av motstånd i alleuropeisk skala i hög grad försummades. Istället fortsätter det att tjäna som en diskussionsklubb. Detta kom tydligt till uttryck på den avslutande församlingen för de sociala rörelserna, den struktur inom forumet som har rätt att ta gemensamma beslut, då den deklaration som de ledande krafterna i forumrörelsen enats om lästes upp. Deklarationen är författad av ledande personer i de organisationer som står till höger i rörelsen: representanter för franska ATTAC, ledande representanter för reformistiskt kontrollerade fackföreningar som italienska CGIL, franska SUD m.fl. Det kan tyckas vara en motsägelsefull text. Först beskrivs den pågående högeroffensiven och allvaret i den:
”På den europeiska nivån bevittnar vi en liberal och antisocial front på alla områden: den ekonomiska finanskrisen, prisökningar, matburen sjukdomsspridning, privatiseringar och uppbrytandet av offentlig service, rörelser mot sociala reformer på arbetsmarknaden, nyliberala beslut av EU-domstolen, nedmontering av den gemensamma inställningen till jordbruksfrågor, ett förstärkande av Fort Europa mot invandrare, ett försvagande av mänskliga rättigheter och växande repression, ekonomiska ramavtal, militär intervention i externa konflikter, militära baser. Allt detta i en värld där ojämlikhet, fattigdom och tendensen mot globala permanenta krig växer dag för dag”.
Sedan fortsätter deklarationen med att beskriva den i förhållande till situationens allvar tämligen uddlösa kampanj man enats om: En europeisk mobilisering av de sociala rörelserna i olika steg som ska erbjuda ett alternativ till den nuvarande inriktningen. Den ska bl.a. bestå av uppvaktning av beslutsfattare i Bryssel i december och sammankallandet av en europeisk ”strategisk” konferens för de sociala rörelserna i mars nästa år. Deklarationen uttalar också stöd för de mobiliseringar mot NATO, G8 och FN:s klimatmöte som nämnts ovan. I allt väsentligt är det en mobiliseringskampanj som med lobbymetoder som planeras (demonstrationer är de radikalaste yttringar som man kan enas om). Behovet av arbetarenhet för att bemöta offensiven, för vilken bygget av en internationell facklig gräsrotsrörelse och samordnandet av strejkaktioner, blockader och ockupationer är en absolut nödvändighet, lyste med sin frånvaro i dokumentet. Det ”sociala Europa” som man talar om definieras inte heller. Det man menar är ett socialdemokratiskt Europa. Och det är så klart en utopi i dessa dagar. Ett ”socialt Europa”, om det ska betyda något, kan bara vara ett socialistiskt arbetarstyrt Europa.
De enda som tjänar på den här uddlösa inriktningen är de reformistiska krafter som räds att öppet ta ansvar för sin politik. Flera av ledarna för olika fackliga organisationer är allierade med olika reformistiskt inriktade vänsterpartier som är helt inriktade på att vinna tillräckligt med röster för att kunna ta del av köttgrytorna i kapitalistiska regeringar i kommande val. De vill inte kännas vid några förslag som går på tvärs med sin egen uppfattning om hur politik ska bedrivas – inom de snäva ramar som den borgerliga demokratin ställer upp. Ironiskt nog är samma ledande personer inte sällan tillfreds med det partiförbud som återinfördes i Malmö (efter att ha åsidosatts i Aten 2006).
De reformistiska krafternas inflytande är farligt och kommer, om det inte utmanas, att leda till allvarliga bakslag och nederlag. Exemplet med Italien, där ännu fler rasister nu tagit plats i parlamentet efter att Vänsterpartiets motsvarighet Rifondazione Comunista diskrediterats grundligt genom stödet till den tidigare nyliberala regeringen, borde tjäna som en varningsklocka. Med den ekonomiska kris som nu är under uppsegling är det inget mindre än ett förräderi när de ledande vänsterpartierna deklarerar sin beredskap att ingå i kapitalistiska regeringar. Dessa kommer, oavsett om de ingående partiernas representanter vill det eller inte, tvingas att föra en politik som låter arbetarna betala notan.
Framtiden för forumrörelsen
ESF:s nuvarande karaktär har inneburit att det blivit allt mindre angeläget som ett instrument för organiseringen av klasskampen. Det betyder så klart inte att forumen inte har något att erbjuda dem som vill kämpa mot kapitalismen. Men om forumen ska kunna spela en mer fruktbar roll så måste det bli mer än bara ett möte. Som en aktivist från Turkiet uttryckte det i vänstertidningen Internationalen: ”Det måste vara ett verkligt alternativ för fattiga och förtryckta.” Det kan det bara bli om forumets radikalare krafter går på offensiven inför förberedelserna för nästa forum (som ska hållas i Istanbul 2010) och kämpar för att forumet öppnar upp en demokratisk och inkluderande debatt om den strategi som vi behöver för att kunna slå tillbaka kapitalets attacker och gå på motoffensiven. Det kräver en debatt om det Europa, och den värld, vi ska kämpa för.
Det kommande året kommer med all sannolikhet att bestå i en fördjupning av kapitalisternas offensiv mot arbetarnas rättigheter och levnadsstandard. Arbetarungdomen kommer tillsammans med de mest förtryckta grupperna att få betala det största priset om borgarna får som de vill. I de kommande mobiliseringarna, som de mot NATO:s och G8:s toppmöten, kommer REVOLUTION och våra kamrater i Förbundet för Femte Internationalen att oförtrutet fortsätta att resa frågan om behovet av ett revolutionärt alternativ till arbetarnas och den internationella sociala forumrörelsens nuvarande ledare.
Redaktionen
Förbundet för Femte Internationalen; Uttalande till det femte ESF i Malmö
För ett socialistiskt Europa och en internationell samordning av kampen
De styrandes projekt att omvandla EU till en imperialistisk superstat har fått problem. Deras mål är att under nästa årtionde skapa en kontinental inhemsk marknad, fri från regleringar och föreskrifter om social välfärd som hindrar deras stora multinationella företag från att mäta sig med sina nordamerikanska och östasiatiska rivaler.
Det politiska projektet att skapa en europeisk verkställande makt – ett slags federal regering – och en militär styrka som i slutändan kan uppträda oberoende av det amerikanska Nato-förmynderiet. Kärnan till en sådan styrka har redan skapats i och med den europeiska ”stridsgruppen” och den skaffar sig erfarenheter av den ”globala användningen av våld” genom dem påstått humanitära ingripandena i exempelvis Tchad. Det är dessa mål som förklarar de upprepade försöken att driva igenom en konstitution eller ett fördrag.
Det irländska nej:et till EU-fördraget representerade därför, när det läggs till det franska och holländska nej:et till konstitutionen 2005, ett betydande nederlag för den franska och tyska imperialismen, som är huvudkrafterna bakom projektet med en superstat.
Nu har fördjupningen av tendenserna till recession i Europa avbrutit den europeiska uppgången. I början av september var OECD:s prognoser om tillväxten i eurozonen för de två sista kvartalen av 2008 0,4 procent och 0,8 procent. Tysklands BNP förutspås att helt stagnera på 0 procent och 0,1 procent och Frankrike kommer bara marginellt att ligga över (0,2 procent och 0,6 procent) under samma kvartal. Ett stort problem som alla Europas ekonomier står inför är den starka ökningen av inflationen: för eurozonen som helhet 4 procent, dubbelt så mycket som de 2 procent som är europeiska centralbankens mål.
Genom den sjunkande dollarn har USA försökt stärka sin export, dvs. att exportera sin kris som de gjorde vid sekelskiftet. Dess kris för bostadslånen har emellertid, efter att ha tvingat fram förstatligande av de stora utlånarna Freddie Mac och Fannie Mae, skapat en världsomfattande kreditkris som nu förvandlas till en recession.
Även de ”officiella” förutsägelser som gjorts på senare tid utelämnar den sannolika fördjupningen av kreditkrisen och de av många förväntade problemen för stora banker i EU och Nordamerika. De kommer med stor sannolikhet att leda till kollaps för börserna och inleda en verklig och utdragen världsrecession.
Utöver allt detta har de fransk-tyska planerna för närmare ekonomiska band med Moskva rubbats av USA, följt av dess alltid trogna brittiska allierade, och framkallat en kris med Ryssland om ”sommarkriget” i Georgien.
Inte desto mindre förblir bildandet av ett europeiskt kapital och en europeisk imperialism det strategiska målet för de tyska och franska kapitalistklasserna, deras stater och regeringar. De angrepp som inletts av EU med Lissabonagendan, Bolkesteins direktiv för tjänster och den inre marknaden och Bolognaprocessen för att göra utbildningen till en marknad, går alla vidare. De nationella regeringarna försöker dessutom avbörda sig krisen på arbetarnas ryggar genom att hålla nere lönerna i namn av att bekämpa inflationen.
Bakom den överhängande krisen ligger ett strukturellt problem i den kapitalistiska världen, en stark tendens till stagnation. Detta beror på en långsiktig tendens, som utvecklas genom cyklerna, till överackumulation av kapital och fallande vinstnivåer i de imperialistiska kärnländerna.
Det är knappast förvånande att inledningen på en ekonomisk kris medför en intensifierad kontinental offensiv mot arbetarklassen, dess löner, dess sociala service, dess välfärd, utbildning och sjukvård, dess jobb och dess pensioner. Det har lett till massivt missnöje och en legitimitetskris för borgerlig politik och hela EU-projektet.
När den härskande klassen ställs inför denna politiska kris tillgriper den sina beprövade metoder, framför allt rasismen, för att splittra arbetarklassen och stärka sitt eget styre. Över hela Europa, men i Italien med speciell brutalitet, försöker staterna släppa lös de stigande sociala spänningarna på de flyktingar och invandrare. Invandrade arbetare från Östeuropa är ofta de första som blir utsatta. De uppmuntrades av kapitalisterna som billig arbetskraft under den korta uppgången i årtiondets mitt, men betraktas nu som ”mer än vad som behövs” och ”uppmuntras“ att åka hem och inte bli en ”börda” på Västeuropas välfärdssystem.
Denna utveckling bevisar att kraven på ett ”socialt Europa” som vilar på en ”marknadsekonomi”, som de flesta vänsterreformister förespråkar, är en önskedröm. Det kan inte finnas en kapitalism i vilken det inte finns någon överackumulation av kapital, ingen framväxt av monopol, ingen konkurrens till döds och inga kriser. Kriserna, massarbetslösheten, de sjunkande lönerna och rasismen är alltihop en del av systemet. Antingen måste systemet angripas och slås sönder eller också kommer dess fördärvliga sidor aldrig att övervinnas. Men deras svårigheter är våra möjligheter. En kapitalistisk krisperiod är en tid då ett större antal arbetare inser nödvändigheten och möjligheten för en revolutionär taktik och revolutionära lösningar. Den kräver bara att militanta antikapitalister vågar säga som det är och föra fram sådana krav, istället för att låtsas vara gårdagens socialdemokrater.
Motstånd
Frankrike har – med sin framgångsrika kampanj för ett ”vänster-nej” 2005, sina vågor av strejker, sina mobiliseringar i skolor och på universitet, sina uppror i förorterna – stått i kampens främsta led. Italien, Tyskland och på senare tid Grekland har upplevt liknande massiva strider. Men även i andra europeiska länder som Storbritannien, där mobiliseringarnas omfattning inte varit så imponerande, finns det nu en verklig uppgång i motståndet.
Lissabonagendan har som mål att göra EU till den starkaste och mest dynamiska ekonomiska makten i världen år 2010. Den har hamnat långt från målet, men det är inte övergett. Miljoner arbetare, elever, studenter och pensionärer har tvingats acceptera en försämring av sin levnadsstandard, även under den begränsade ekonomiska återhämtningen på senare år.
I en tid av kris kommer offensiven mot arbetarklassen att genomföras över hela Europa med ökad hårdhet. Den imperialistiska ockupationen av Irak, Balkan och Afghanistan, liksom nationellt och etniskt förtryckt i EU eller vid dess gränser, kommer att fortsätta.
Ändå är de stora fackföreningarnas politik, som i bästa fall består av enstaka aktionsdagar, strejker utan någon morgondag, farlig i en tid av upptornande kris. De kan trötta ut arbetarna men inte vinna några avgörande strider medan våra led ännu inte tunnats ut av arbetslöshet. Vi behöver intensifiera kampen från protester under en enda dag eller varningsstrejker till en kraftfull, klassomfattande, faktisk kontinental, motståndskamp.
ESF kommer utan tvivel att samla fackföreningar från hela kontinenten. Det är av stor betydelse att de använder möjligheten att diskutera strategin för motståndet och av varandra lär sig de effektivaste metoderna.
Men det fackliga motståndet räcker inte. Vi behöver den samordning och den snabbhet i svaren som bara kan komma från politiska partier. Vi behöver ett politiskt alternativ, en vision om hur Europa och världen kan förändras så att detta ruttna system inte gång på gång ska kunna slita sönder de landvinningar som vunnits genom kampen.
En ny vänster?
I många länder var socialdemokratins högersväng (Demokratiska vänstern i Italien, socialistpartiet i Frankrike, Labourpartiet i Storbritannien, socialdemokratin i Tyskland) förkroppsligad i deras entusiastiska stöd för den nyliberala Lissabonagendan. Blair och Schröder var dess främsta förespråkare. Den ”reformpolitik” som bedrevs i regeringsställning av dessa traditionella borgerliga arbetarpartier framkallade splittringar som ledde till nya politiska formationer eller samlade allianser runt äldre, tidigare stalinistiska partier.
I Italien föreföll det äldsta av dessa ”nya partier”, Rifondazione Comunista (RC), under en period vara en modell som inte bara hyllades av vänsterreformister utan också av många i yttersta vänstern. Den europeiska antikapitalistiska vänstern, som domineras av Fjärde Internationalen, försökte locka in Rifondazione i sin allians. RC var också från sekelskiftet framträdande i den antikapitalistiska rörelsen, deltog i uppbyggandet av lokala socialforum i Italien, hjälpte till att organisera det fantastiska första ESF i Florens och de kolossala aktionsdagarna mot kriget 2003. Fausto Bertinotti lovade faktiskt i Florens att han aldrig mer skulle göra misstaget att stöda en nyliberal regering som Prodis Olivkoalition.
Rifondazione började ändå, nästan med detsamma, röra sig tillbaka till sin koalitionspolitik med resterna av kristdemokraterna (Prodis Margherita) och vänsterdemokraterna (DS) som var på väg att bryta sina sista organiska band med arbetarklassen. De har nu tillsammans bildat Demokratiska partiet, efter modellen från det amerikanska originalet. RC bedrev, kort sagt, sedan 2003 en politik som var ett förräderi mot den italienska arbetarklassen och den ungdomliga rörelsen mot kapitalets globalisering. Vad bestod denna politik av? Med ett ord: klassamarbete, inträde i en borgerlig regering, ledd av Lissabonagendans själva arkitekt Romano Prodi.
Denna regering angrep och demoraliserade omedelbart de rörelser som gjort Italien till förtruppen i vår kamp. Ursäkten var behovet att ”hålla högern borta”. I verkligheten slutade detta förödande återupplivande av stalinisternas gamla folkfront med att Rifondazione raderades ut i årets val. ”Inte en enda kommunist i det italienska parlamentet för första gången sedan 1945”, jublade den kapitalistiska pressen i hela världen.
Efter Florens misslyckades ESF upprepade gånger att fortsätta och fördjupa processen med att fungera som fokus för en europeisk och global mobilisering av klasskampen. I Paris 2003 undvek församlingen för sociala rörelser uppgiften att förena den militanta kamp som då var på väg i Frankrike, Italien, Tyskland, Grekland m.fl. till ett förenat angrepp på Lissabonagendan och ockupationen av Irak. I London 2004 upprepades det. Även Aten 2006, som var livfullare som forum, misslyckades också med att föra saken framåt. Sedan dess har Rifondazione fallit samman. På grund av Italiens centrala ställning för hela socialforumrörelsen, skulle det vara en gigantisk bankruttförklaring om detta ESF i Malmö inte diskuterar ett sådant nederlag och vilka lärdomar det innehåller för oss.
Mobiliseringen i Frankrike och ”kommittéerna för en nej-röst” erbjuder en stor möjlighet att ta initiativet i bildandet av en offensiv kamp i hela Europa mot kapitalisternas offensiv och att mot kapitalets Europa ställa ett verkligt politiskt alternativ, ett socialistiskt Europa. Det ger oss möjligheten att bilda nya arbetarpartier i vilka kommunister och antikapitalister kan kämpa för ett revolutionärt, internationalistiskt program. De ledande politiska krafterna i den franska nej-kampanjen, speciellt PCF och franska Attac, har emellertid drivit en politik som står i direkt motsättning till detta mål. Lyckligtvis hade Ligue Communiste Révolutionnaire (LCR) modet att själva ställa upp, med en mer militant identifikation med arbetarnas och invandrarnas kamp, och vann en anmärkningsvärd seger.
I Storbritannien dominerades mitten av årtiondet, i mindre skala, av felaktiga strategier som skingrade de vänsterkrafter som förts samman av den antikapitalistiska rörelsen och antikrigsrörelsen mellan 1999 och 2003. Både det populistiska valpartiet Respect och det nationalistiska skotska socialistpartiet (SSP) har genomgått bittra splittringar och valkollaps. Opportunismens bokslut måste återigen diskuteras. I Tyskland representerar också Die Linke ett steg bakåt från den möjlighet till ett nytt arbetarparti som representerades av WASG.
Motstånd i hela Europa
Inledningen av en recession understryker den fortsatta betydelsen av en kontinental, samordnad kamp mot den pågående nyliberala offensiven: mot den rasistiska politik som bedrivs av ”Fort Europa” och mot de imperialistiska invasionerna och ockupationerna och skapandet av en europeisk armé.
För en försvarskamp mot de sociala nedskärningar, den arbetslöshet, utsatthet och fattigdom som berör miljoner och åter miljoner över hela Europa. Vi föreslår följande som samlande nyckelkrav i den kampen:
Försvar av arbetsveckan på 35 timmar med full betalning överallt där den finns och krav på att den införs där den inte finns.
En rörlig löneskala för att skydda oss mot inflationen.
En minimilön som bestäms av arbetarrörelsen i respektive land.
För en kamp mot privatisering av offentlig service.
Ockupationer av arbetsplatser där arbetsgivaren försöker lägga ner. Förstatligande utan kompensation av alla företag som avskedar anställda och sänkning av arbetstiden för att hela arbetsstyrkan ska kunna vara kvar.
För ett program med offentliga arbeten för att få in arbetslösa i socialt nyttiga uppgifter som att tillhandahålla bostäder, skolor, infrastruktur, m.m. som kontrolleras av arbetarklassen, de arbetslösa och vanliga konsumenter.
Starkt progressiv beskattning av de multinationella företagen och de rika för att finansiera dessa åtgärder.
Bekämpa rasism och imperialistiska krig!
Arbetare från Östeuropa och från halvkoloniala länder utanför EU behandlas som andra klassens medborgare och blir superexploaterade på jobbet. Nationella och etniska minoriteter som baskerna eller romerna förnekas sina demokratiska rättigheter. Romiska, muslimska, turkiska och arabiska invandrare utsätts för systematiskt rashat och förtryck. Fascistiska och rasistiska krafter växer och har i Italien vänner i regeringen. Gentemot detta kämpar vi för:
Fullständiga och lika sociala och politiska rättigheter!
Ingen kontroll av invandringen – öppna gränserna!
Organisationer för etniskt eller nationellt förtrycktas självförsvar mot fascistiska, rasistiska eller statliga angrepp!
Avskaffa alla reaktionära ”antiterrorlagar”!
Gör slut på de imperialistiska krigen och ockupationerna! Nej till alla EU-ingripanden, med eller utan USA:s ledning, under Nato:s, EU:s eller FN:s banér!
För omedelbart tillbakadragande av alla trupper från Irak och Afghanistan!
Vi stöder den legitima befrielsekamp som förs av det irakiska och afghanska motståndet mot ockupanterna och palestiniernas motstånd mot de sionistiska ockupanterna av deras land.
Dra tillbaka alla trupper som är stationerade utomlands, inklusive de så kallade fredsbevararna i Libanon och Tchad!
Parollen för ett ”socialt” Europa tjänar som täckmantel för de reformistiska och fackliga ledare som inte vill ifrågasätta existensen av europeisk imperialism och kapitalism. Vi motsätter oss idén om en demokratisk charta för ett kapitalistiskt Europa som de europeiska vänsterpartierna har föreslagit. Vi motsätter oss likaså idén att varje nationalstat ska bryta med EU. Socialism i ett land blir en alltmer reaktionär idé för varje årtionde som den kapitalistiska ekonomin blir alltmer global.
Nej till varje återupplivande av EU:s konstitution för ett imperialistiskt Europa! Nej till eurofobisk nationalism! För Europas förenade socialistiska stater som ett steg mot de förenade socialistiska staterna!
En ny, femte international
Det är omöjligt att genomföra ett revolutionärt perspektiv utan ett revolutionärt parti. Ett sådant parti kan emellertid inte bara proklameras av socialistiska propagandagrupper med hundratals eller kanske tusentals medlemmar. Det vi behöver är att vinna förtruppen av arbetarmilitanter som redan bryter med socialdemokratin och de fackliga militanter som är arga på ledarnas sabotage och fördröjningar. Ungdomen måste spela en avgörande roll. Att samla alla dessa krafter innebär att ingripa med ett perspektiv, ett program, en strategi med övergångskrav och politisk taktik.
Rifondazione, Die Linke, PCF och Attac, plus vänsterflygeln i flera ”traditionella” socialdemokratier som det österrikiska socialistpartiet, har alla på sitt eget sätt inte kunnat ge ett svar till arbetare som letar efter alternativ. Hur ska ESF och de sociala rörelsernas församling kunna spela en positiv roll i denna utveckling?
Svaret är att den inte kan det – om den inte avvisar den självbegränsande och paralyserande konsensusmodell som inskränker den till att få ihop en almanacka med händelser. Även om motmobiliseringar som de mot G8-mötet i Rostock 2007 eller Nato:s 60-årsjubileum (Strasbourg-Kehl) våren 2009 är betydelsefulla, kan de inte i sig utgöra en strategi för motstånd mot projektet för en superstat i alla dess aspekter
De sociala rörelsernas församling har en stor historisk framgång bakom sig – uppmaningen till den största massmobiliseringen mot krig i mänsklig historia den 15 februari 2003. Sedan dess har den urartat till en församling för enbart prat. Men den har fortfarande potentialen att hamra fram en rad aktioner som kan bygga upp motståndet över hela Europa och i världen.
För att kunna genomföra ett sådant handlingsprogram behöver vi bilda församlingar, samordningar eller aktionskommittéer på lokal, regional och nationell nivå. Sådana församlingar måste bestå av delegater för fackföreningarna, de arbetslösa, kvinnorna, ungdomen och andra sociala rörelser. De får inte utesluta de antikapitalistiska politiska partierna eller oorganiserade aktivister. Sådana organ kan ge en helt ny energi åt masskampen för ”en annan värld”.
ESF och dess församling för sociala rörelser måste, en gång för alla, sätta stopp för de ändlösa förseningarna och förhindrandena av beslutsfattande. Besluten framtvingas, ofta bakom kulisserna, av en ohelig allians av den europeiska vänstern, fackbyråkrater i nationella fack och i Europafacket ETUC och de olika utvalda frihetliga.
De nuvarande slösaktiga europeiska förberedelsemötena, där människor från hela Europa regelbundet samlas till stor kostnad men inte ens kan fatta beslut om detaljerna i programmet för och talarna vid nästa ESF, måste ersättas av en europeisk församling för mobilisering som gör bokslut över pågående strider och utfärdar uppmaningar till aktioner.
Men det är ännu viktigare att ta itu med frågan om att bygga nya partier för att kämpa för en ny värld – revolutionärt socialistiska partier för socialistisk revolution. Sådana partier kan inte vara avskurna nationella organ med var sitt eget nationellt program. Vi behöver tvärtom ett nytt världsparti för social revolution som de är nationella sektioner av. Vi behöver, kort sagt, en ny international – en Femte International.
Vad står Förbundet för Femte Internationalen för?
Förbundet för Femte Internationalen är en revolutionärt kommunistisk organisation med sektioner i fem europeiska länder och sympatiserande sektioner i Pakistan och Sri Lanka. Vårt mål, vilket vårt namn slår fast, är att bygga upp en ny revolutionär international, ett världsparti för socialistisk revolution, ett parti som befinner sig i programmatisk kontinuitet med Trotskijs fjärde Internationalen, Lenins tredje Internationalen, de revolutionära krafterna i andra Internationalen och med Marx första Internationalen.
Vi baserar vårt program Från protest till makt på Leo Trotskijs övergångsprogram från 1938, vidareutvecklat för att motsvara uppgifterna i det tjugoförsta århundradet. Vi kämpar i alla länder för att bygga upp nya revolutionära partier efter modellen i Lenins bolsjevikparti, dvs. kamppartier som består av arbetarklassens förtrupp. I de imperialistiska länderna kämpar vi mot våra härskares krig och ockupationer och stöder segern för motståndet mot dem.
Vi reste parollen för seger åt motståndet i Irak, Afghanistan och Libanon i antikrigsrörelsen och på ESF och WSF. I Mellanöstern stödde vi Hizbollahs motstånd mot den israeliska invasionen i Libanon och i Gaza stöder vi Hamas motstånd mot den sionistiska blockaden. Vi kräver att apartheidmuren rivs och att alla palestinska flyktingar får återvända. Vi stöder en enstatslösning i Palestina som vi anser måste vara en sekulär arbetarstat, en del av Mellanösterns förenade socialistiska stater. I Latinamerika stöder vi Kuba, Venezuela och Bolivia i deras motstånd mot USA-imperialismens diktat.
Vi tror emellertid att motståndsrörelserna för att vara framgångsrika i att besegra imperialismen måste bekämpa inte bara militära invasioner, ockupationer eller blockader av sina länder utan också sina ”egna” nationella kapitalistklasser. De kan inte erbjuda en verklig ledning för denna kamp eftersom de i slutändan är en del av samma internationella klass som kapitalisterna i Europa och USA. Arbetarklassen måste genomföra självständiga aktioner, som en del av motståndets enhetsfront för att kämpa för en antikapitalistisk lösning på problemen med nationellt oberoende och utveckling. Det innebär en socialistisk revolution!
Vi kämpar, som socialister, för alla kvinnors frihet och jämställdhet i samhället, och för att kvinnor ska inta sin plats i den rörelse som kämpar mot kapitalism och imperialism. Överallt blir kvinnor superexploaterade. Vi stöder lika lön och lika tillgång till alla jobb för kvinnor. Överallt lider kvinnor av förtryck. De arbetar inte bara i fabrikerna och på fälten, de utför också arbetet i hemmet. Kvinnor är fängslade i familjen där de ofta lider av sexuella och fysiska övergrepp och isolering. Kyrkan, moskén och templet hävdar att kvinnor inte får ha kontroll över om, eller när, de ska ha barn, vilka kläder de får ha på sig och hur de får uttrycka sin sexualitet. Vi stöder rätten till fria preventivmedel och rätten till abort. Men vi motsätter oss också staters förbud mot huvudduk eller niqab i sekularismens namn.
Vi anser att en social revolution, som är nödvändig i alla länder, måste ledas av proletariatet. Den kan inte stanna vid ett demokratiskt eller kapitalistiskt stadium utan måste kulminera med arbetarklassens makt. Inte heller kan uppgiften att bygga upp socialismen fullbordas i ett enda land. Revolutionen kan bara fortskrida utan avbrott mot detta mål om den sprids i internationell skala. Vi är övertygade om att kapitalistisk globalisering är en ny period med intensifierad imperialistisk utsugning och krig och att den har inträtt i en förrevolutionär period i global skala. Detta skapar motstånd i massiv omfattning, och sociala explosioner där frågan om makten snabbt ställs för arbetarklassen.
Men denna kamp är i brådskande behov av politisk och organisatorisk samordning och ledning. Vi behöver ett världsparti för socialistisk revolution som är beväpnat med ett program för kapitalismens revolutionära störtande. Förbundet för Femte Internationalens program, Från protest till makt, och andra politiska dokument, plus bevakning av händelserna i världen finns på nätet:
www.fifthinternational.org (på engelska)
eller
www.arbetarmakt.com (på svenska).
Kreditkrisen del 2: Tre dagar som skakade världen
18 september 2008
När den brittiske finansministern Alistair Darling chockerade oppositionen och marknaden med sin varning att de ekonomiska omständigheterna var ”de värsta på sextio år”, blev han anklagad för att framkalla panik. Efter tre dagar av omstörtande dagar för världskapitalismen bedöms nu hans kommentar i ett nytt ljus.
Helt plötsligt talar journalister, kommentatorer, språkrör för företag och ekonomer själva om den största krisen sedan kriget, eller till och med sedan 1929. BBC:s reportrar beskrev den som ”utan motstycke sedan 1929” och ”potentiellt katastrofal”. Time Magazine ställde frågan ”Bomben från Wall Street – vad blir utfallet?” Financial Times var ännu mer slående och talade om att en ”domedagsmaskin” satts igång.
Det är inget förundra sig över.
Miljarder har sopats bort från aktiepriserna under den gångna veckan. Dow Jones industriella genomsnitt förlorade 4 procent av sitt värde bara i onsdags, och fick dess genomsnittsvärde att sjunka cirka 20 procent lägre än i oktober 2007. I London föll FTSE 100 under markeringen för 5 000 punkter för första gången sedan juni 2005. Även de asiatiska marknaderna drabbades hårt och fick registrera fall på 5 till 7 procent.
Allt började natten till måndagen när Lehman Brothers ansökte om konkurs i enlighet med kapitel 11 med skulder på över 750 miljarder dollar. Den brittiska banken Barclays drog sig ur ett övertagande när statsbanken vägrade att erbjuda stöd för att betala Lehman Brothers kreditorer. Man hade lämnat ett sådant stöd till Bear Sterns, en annan investmentbank på obestånd, när Morgan Chase tog över den tidigare i år.
I början av året fanns det fem stora investeringsbanker i USA, nu fanns det bara tre, men plötsligt fanns det bara två när kreditkrisen fick ännu ett offer. Merrill Lynch meddelade att man, i ett nöduppköp, tagits över av Bank of America genom en uppgörelse på 50 miljarder dollar. Bara tolv månader tidigare hade banken ett marknadsvärde på det dubbla. Endast tiden kommer att visa om uppköpet var ett fynd eller en börda för de nya ägarna.
Men det stannade inte med det. Under tisdag natt var kreditkrisen på väg att sluka sitt hittills största offer. Det enorma företaget AIG, världens största försäkringsbolag, såg ut att följa Lehman Brothers. Bolaget var inblandat i frenetiska förhandlingar för att skaffa kapital för att tillmötesgå fordringarna. Man lyckades få 20 miljarder dollar från sina försäkringstagare – något som krävde medgivande från New Yorks guvernör, eftersom det är olagligt – och tillkännagav planer på att sälja tillgångar värda 20 miljarder dollar.
Men dessa summor – som kan förefalla kolossala för oss – var inte tillräckligt för att hålla bolaget flytande. Det behövdes 85 miljarder dollar till. Under måndagen insisterade finansdepartementet på att de inte skulle komma från skattebetalarna. Men när samtalen mellan AIG, Morgan Chase och Goldman Sachs om ett lån bröt samman gick departementet in. I praktiken förstatligades bolaget, när staten tog över 80 procent i utbyte mot ett lån på 85 miljarder dollar för två år.
Att tre av den amerikanska kapitalismens ikoner på bara tre dagar ställdes inför antingen påtvingade uppköp, förstatligande eller sammanbrott i konkurs skulle vara otroligt nog – men på onsdag morgon i Storbritannien stod ännu en bank inför marknadens förtroendekris. Halifax Bank of Scotland (HBOS) är landets största i bostadslån och är mer beroende än de andra storbankerna av den globala marknaden. I och med den skarpa nedgången på bostadsmarknaden, och bristen på pengar internationellt, sålde spekulanter och investerare HBOS-aktier som om de kommit ur modet.
Nu var det den brittiska regeringens tur att bryta mot sina regler för att rädda banksystemet. I ett flagrant exempel på manipulation av marknaden, tillkännagavs genom en journalist på BBC – inte till börsen – att samtal pågick om sammanslagning mellan Lloyds och HBOS och att aktieägarna troligen skulle få 300 pence per aktie, vilket fick aktien att gå upp från sitt lägsta på 81 pence. Regeringen sade också att regler om konkurrens – det nya bolaget kommer att dominera den brittiska bankindustrin – skulle föras åt sidan på grund av ”det nationella intresset”.
Galenskapen i ”marknaden för att byta dåliga krediter”
Krisen under de senaste tre dagarna har fokuserat uppmärksamheten på marknaden för ”byte av dåliga krediter” (CDS), en form av kreditderivat som används av de stora finansinstitutionerna som en försäkring för att ”skydda” mot kollaps. Säljaren av CDS gör en större betalning i händelse av att ett bolag kollapsar eller inte kan klara sina skulder i utbyte mot mindre men regelbundna betalningar. Men hela marknaden är inte baserad på tillgångar, utan på papper – löften om att betala från en institution till en annan.
I likhet med alla marknader för derivater används den också av spekulanter som satsar på dess rörelser – egentligen satsa på ett företags kreditvärdighet och få utdelning om de satsat rätt utan att någonsin investera något. CDS-marknaden uppskattas idag vara värd 63 biljarder dollar, en ökning från 42 biljarder 2007, och mer än dubbelt gentemot de 28 biljarderna 2006, för att inte tala om de 900 miljarder den var värd 2008. Under åren med uppgång – när få företag gick i konkurs – föreföll CDS-marknaden vara ett tillstånd att trycka pengar. Med krisen för bankernas soliditet, en nedgång och minskad betalningsförmåga, har konsekvenserna nu hunnit i fatt dem.
Under finanseran har marknader som CDS varit ett viktigt sätt för finansinstitutionerna att dra till sig medel. Att hela detta finanssystem hänger samman gör det nu otroligt farligt – kollaps för en institution kan snabbt leda till kris i en annan, när kapital som finns i räkenskaperna som deras egendom sannolikt kommer att upplösas i en konkurs. Det är därför som USA:s finansdepartement har tagit en omfattande risk med att låta Lehman Brothers kollapsa. De hade kontrakt på CDS-marknaden med ett nominellt värde på 800 miljarder dollar – det är 800 miljarder dollar i nominella värden som andra industrier förlitade sig på för att balansera sina bokslut.
AIG – och följaktligen finansdepartementet – är också massivt exponerade på CDS-marknaden. Dumhuvuden hos världens största försäkringsbolag tyckte att det var en lysande idé att erbjuda scheman för försäkringar baserade på tillgångar till bolag som handlar med CDS. Ingen förväntade sig att det försäkringsbolag som försäkrade CDS-handeln skulle tvingas kämpa för att tillmötesgå dessa åtaganden i den politik de sålde under uppgångens år. För AIG ansågs det vara en riskfri inkomst, men sedan kom krisen för soliditeten i banksystemet. I juni medgav AIG att deras exponering var omkring 500 miljarder dollar, men den verkliga siffran kan vara mycket högre.
Inte undra på att marknaden reagerat så ursinnigt.
Bankernas kontanter stryps – kreditkrisen långt ifrån över
Den här veckans dramatiska vändningar för priset på aktier kom trots försök från de stora centralbankerna att säkra systemet. Bank of England gjorde 30 miljarder pund tillgängliga för bankerna på måndagen och tisdagen. Europeiska centralbanken och amerikanska Federal Reserve gjorde också 70 miljarder tillgängliga i euro och dollar. Men de misslyckades med att höja investerarnas förtroende, när strömmen från aktier och till en tillflyktsort med guld och obligationer fortsatte. Idag torsdag pumpades, i ett samordnat ingripande från de sex största centralbankerna, ytterligare 180 miljarder dollar in på marknaden – men till och med dessa kolossala summor har ännu så länge bara lett till en mindre återhämtning av aktievärdena.
Centralbankens strategi är att få de privata bankerna i en ställning där de kan börja att ännu en gång låna ut i betydande omfattning och därmed avvärja en ordentlig recession i den verkliga ekonomin. Att pumpa in pengar i systemet medan centralbanken behåller låga räntor är deras strategi. Än så länge har det misslyckats. Liborräntan – den ränta enligt vilken bankerna lånar till varandra – förblir högre än centralbankens ränta, vilket tyder på att bankerna bara är beredda att erbjuda krediter till högre ränta. Financial Times rapporterade till och med på onsdag natt att utlåningen mellan europeiska och amerikanska banker hade upphört, så stor var den brist på förtroende som varje bank hade om andra bankers förmåga att klara av avbetalningarna.
”Bottenlinjen” är att hela situationen förblir kännetecknad av en kris för bankernas likviditet – vilket de framtvingade övertagandena, förstatligandena och konkurserna förra veckan erbjuder ovedersägliga bevis för. Samma sak gäller injektionen av kapital för att stimulera lån mellan bankerna. Bankerna är desperata efter kontanter för att balansera sina räkenskaper och använder kapital från centralbankerna för att hantera existerande åtaganden istället för att öppna nya möjligheter till krediter. Hela krisen förblir, som Richard Brenner noterade i förra numret av Workers Power, kännetecknad av ”nedgradering” – den process genom vilken bankerna drar tillbaka lån och krediter.
Denna kreditkris är än så länge långt ifrån över.
Kreditrelaterade förluster på årsbasis ligger nu på 500 miljarder dollar och hittills har bankerna bara återfört omkring 350 miljarder dollar. Det innebär att det återstår ett tomrum i deras räkenskaper – en massiv likviditetskris. The Economist räknar med att detta svarta hål på 150 miljarder dollar kommer att översättas till en minskning av likviditeten i systemet med 2 biljarder dollar. Om amerikanska företag – efter fyra kvartal med fallande vinster – hoppades finansiera sina operationer med krediter, bör de tänka en gång till.
Det kan fortfarande bli fler offer på kort sikt. De två återstående oberoende investeringsbankerna, Morgan Stanley och Goldman Sachs, fick se sina aktier sjunka ordentligt på onsdagen – 24 respektive 14 procent – när marknaden blev rädd för att deras räkenskaper inte är så positiva som bankerna hävdar. Washington Mutual, USA:s största sparbank, fick sin kreditvärdighet sänkt till ”skräp” på måndagen. På torsdagen framgick det att den en gång så mäktiga Goldman Sachs hade förhört sig hos City Group, JP Morgan Chase och Wells Fargo för att diskutera ett övertagande.
En monumental överackumulationskris
Det vi bevittnar är en dramatisk överackumulationskris. Denna process äger, som Richard Brenner nyligen formulerade det, rum:
”När den underliggande tendensen i alla kapitalistiska ekonomier mot en nedgång i vinstnivån slutligen manifesterar sig i verklig nedgång av vinsterna. En enorm volym av ackumulerat kapital kan inte finna någon utväg i tillräckligt vinstgivande investeringar. Det är då som krediter och lån plötsligt dras tillbaka. Överdriften måste nedvärderas eller utplånas.” (Workers Power nr 328)
För att förverkliga en ny omgång med lönsam ackumulation behöver en tillräcklig mängd olönsamt kapital nedvärderas och likvideras. Frågan är i vilken utsträckning behöver detta inträffa? Vi har redan sett massiva nedvärderingar och likvideringar av kapital. Fannie Mae, Freddie Mac och AIG har förstatligats i och med att skattebetalarna har absorberat deras förluster. Lehman Brothers har gått under. Merrill Lynch och HBOS har tvingats bli uppköpta. Goldman Sachs, JP Morgan och Washington Mutual hotas alla (och den sistnämnda har redan tagits över av JP Morgan). Allt detta pekar på att överackumulationen med denna kris har nått stratosfäriska nivåer.
Det kommer sannolikt att bli mycket värre. Hur dramatiska dessa händelser än är, kommer vi sannolikt att se tillbaka på dem inte som början på slutet, utan bara som ”slutet på början”.
Centralbankerna behöver å ena sidan pumpa in pengar i systemet för att bevara likviditeten för alla de stora privata finansinstitutionerna, men detta kan å andra sidan sätta igång den nedvärdering och likvidering som behövs för att öppna vägen för en ny omgång med ackumulation. En rapport från Bianco Research visade att samtidigt som kreditställningen för de tjugo största bankerna har sjunkit med 300 miljarder dollar, har Federal Reserve pumpat tillbaka samma mängd i systemet. Istället för att nedgradera och dra tillbaka de dåliga krediterna i tillräcklig utsträckning, för bankerna över riskerna på staten.
Hela den finansiella härdsmältan äger givetvis rum under förhållanden av sjunkande globala ekonomiska resultat och stigande inflation. Centralbankernas strategi måste också balansera tillbakahållandet av räntorna med risken för ökad inflation. Mervyn King argumenterade exempelvis i sitt brev till den brittiske finansministern för att förklara ökningen av landets inflationsnivå till 4,7 procent att en ”allvarlig försvagning i ekonomisk aktivitet” skulle vara nödvändig för att få bukt med inflationen. En flygel av den härskande klassen kommer nu sannolikt att framträda till förmån för höjda räntor, försvåra utlåning ännu mer, med målet att driva ut kapital ur systemet. Samtidigt kan deflation också bli ett destabiliserande element i krisen. Detta är mest uppenbart på bostadsmarknaden men oljepriset sjönk också den här veckan till under 100 dollar per fat, vilket tyder på en verklig minskning av den globala efterfrågan på råolja och därmed ekonomiska resultat. Börsen i Moskva – med dess beroende av utvinning av råvaror – stängde handeln efter ett fall på 17 procent på måndagen.
Den punkt som ständigt måste understrykas är den generaliserade överackumulationen av kapital som driver cykeln från krisen till kraschfasen. Det förklarar de privata finansinstitutionernas rusning efter kontanter, när kapital i form av pengar eller sällsynta metaller blir en fristad, eftersom kapital i andra former – lager, aktier, varor m.m. – genomgår en dramatisk nedvärdering. Beslut från centralbankerna måste ses i detta sammanhang och, även om de inte kan avvärja en överackumulationskris, kan deras handlingar inte desto mindre intensifiera den. Penningpolitiken förefaller erbjuda ett val mellan inflation och depression, men när de försöker bekämpa båda kommer centralbankerna få båda: ”stagflation” kallades det på 1970-talet.
Tre dagar som skakade världen
När systemet utsätts för jordbävningschocker i den här omfattningen kommer det att framkalla långsiktiga och grundläggande förändringar. Den organisationsform som finanskapitalet antagit under globaliseringens period befinner sig under enorma påfrestningar. Med endast två stora investeringsbanker kvar och även dem utsatta för tryck, kommer med stor sannolikhet modellen med investeringsbanker som är avskurna från en stor depositionsbas att försvinna. En omgång med omfattande centralisering av finanskapitalet är på gång när de starka, större företagen uppslukar de svagare och mest utsatta. Kapitalistiska politiker som Brown och Darling, som förr åkallade den fria marknadens och konkurrensens språk (alltid hycklande med tanke på megaföretagens dominans) konspirerar nu för att förstöra konkurrensen i en våg av centralisering av kapital. Lloyds kommer att svälja HBOS, Bank of America har svalt Merrill Lynch och flera brådskande uppköp kommer att följa. BBC:s Robert Preston formulerade det så här: ”en ny världsordning skapas i ekonomin”.
Under tiden kommer staten att vara villig att förstatliga de finansinstitutioner som spelar en avgörande, funktionell roll för kapitalismen. Nouriel Roubini, professor i ekonomi och internationella affärer vid New York University, formulerar det så här: ”Detta [markerar] omvandlingen av USA till ett land där det finns socialism för de rika, de med goda förbindelser och Wall Street (dvs. där vinster privatiseras och förluster socialiseras)” (Nouriel Roubinis Global EconoMonitor).
Vi kan nu med en viss säkerhet säga att dessa händelser sannolikt kommer att bli ett paradigmskifte. Den aspekt av globaliseringen som underblåser parasitism och krediter har underbyggt denna monumentala överackumulationskris. Dramatiska politiska, sociala och ekonomiska omgrupperingar är på gång. Den kapitalistiska cykelns krisfas ger nu plats åt kraschfasen, och snart kan den verkliga ekonomin få se händelser som är lika dramatiska som de i finansvärlden.
Resultatet av dessa förändringar är en fråga om kamp. Kapitalisterna kommer att försöka överleva genom att äta varandra i en vild släng av kannibalism. Intensifierad rivalitet mellan stater kommer att följa när varje nations styrande försöker vältra över krisens värsta aspekter på varandra. Kapitalet kommer att vara enat om en enda sak: klasskampen mot arbetarklassen. Vi måste förvänta oss att banker tar över bostäder, arbetslöshet, lönesänkningar och avskedanden. Uppgiften att organisera motståndet, och vinna det för en strategi för socialistisk revolution, är mer brådskande än någonsin.
Luke Cooper
www.fifthinternational.org
Skattebetalarna får betala
”Skattebetalarnas pengar får rädda kapitalismen”, lyder en rubrik på DN:s ekonomisidor 26 september. Och det stämmer – amerikanska staten känner sig tvingad att gå in med 700 miljarder dollar för att rädda finanssystemet. För att sätta dessa enorma summor i perspektiv, så motsvarar det mer än 100 dollar per person i hela världen – mer pengar än en majoritet av jordens befolkning äger. Detta innebär ännu en gång att när kapitalismen krisar så får staten ta skattebetalarnas pengar och rädda de rikas system. Naturligtvis går inte vinsterna till dessa skattebetalare, dem behåller kapitalisterna själva. Således finns det absurt mycket pengar i miljardärernas och storföretagens fickor och kassakistor. Det är uppenbart vem som tjänar på detta system: de rika. Och så kommer det att fortsätta – så länge vi tillåter det.
Dagens rubriker handlade om USA, men samma sak kommer att hända i andra länder, om det inte redan har hänt. Varje arbetare, varje progressiv människa, för att inte tala om varje socialist måste nu fråga sig: är det rimligt att det ännu en gång är vi som får betala kapitalismens kris? Svaret är naturligtvis: Nej! Överklassen tog vinsterna, låt dem betala förlusterna! Varje fackföreningsmedlem, alla som stöder ett parti som säger sig företräda arbetarnas intressen måste nu kräva av sina företrädare: visa att det är oss ni företräder! Inte en krona av krisens kostnader ska betalas genom nedläggning av skolor eller akutmottagningar, inte ett öre ska tas ur arbetarklassens fickor!
Resurser finns mer än nog hos de direktörer, spekulanter och aktieägare som har skapat detta finanskaos, och som tjänade på det så länge det varade. Borgarna kommer att skrika högljutt om att vi förespråkar stöld. Nej – vi kräver bara att vi inte än en gång ska bli bestulna! Men absolut, därifrån kan vi sedan gå vidare och kräva tillbaka det som tidigare stulits från oss. Och för att hindra att denna absurda kris upprepas ännu en gång måste vi ta steget ut och avskaffa deras irrationella system, kapitalismen. Det handlar om ren självbevarelsedrift från arbetarklassens sida.
JH
”Vi vill ha inbördeskrig!” – bolivianska högern gör uppror mot Morales
15 september 2008
Den 10 augusti fick Bolivias första president från ursprungsbefolkningen, Evo Morales, återigen ett massivt förtroende från 70 procent av befolkningen. När anhängare till Morales parti MAS – bönder ur ursprungsbefolkningen och arbetare – försökte hålla ett fredligt firande på Plaza 24 de Septiembre, i centrum av staden Santa Cruz, gav sig ett gäng slagskämpar organiserade av Unión Juvenil Cruceñista (UJC) på dem med käppar och piskar.
Den borgerliga dagstidningen La Prensa noterade hur en UJC-talare före angreppet skrek: ”Vi vill inte ha den här fördömda rasen på vårt territorium” och ”Indianer återvänd till era områden.” Kvinnor som bar den traditionella pollera, en rynkad kjol, utsattes för misshandel och rasistiska glåpord. En ledare för UJC, Amelia Dimitri, filmades när hon piskade en kvinna från ursprungsbefolkningen som bar en pollera. Efter angreppet hade You Tube snabbt många bilder av män och kvinnor med brutna näsor och skjortor indränkta med blod.
Under de följande två veckorna började högerns mobb att begå mycket brutala handlingar mot ursprungsbefolkningen i ”deras provinser” – inte bara mot aktivister i MAS och fackföreningarna, organisationer för ursprungsbefolkningen och bönderna, utan mot vanliga människor på gatorna, mot marknader och distrikt där befolkningen är ”indiansk”, dvs. inte ”vit”.
Den 9 september bröt sig slagskämpar från UJC, med användning av Molotovcocktails, in i och plundrade kontor som tillhör den nationella skatteservicen för det nyligen på nytt förstatligade telekomföretaget ENTEL och det nationella reforminstitutet för jordbruket (INRA). Soldater och poliser som skyddade dess institutioner förbjöds att öppna eld, trots att de utsattes för utdragna angrepp och att flera av dem skadades allvarligt.
Under de följande dagarna stängdes alla nyhetsagenturer som är oberoende av splittrarna genom sådana våldsamma angrepp. Liknande aktioner har ägt rum i de andra departementen: Beni, Tarija och Pando plus staden Sucre, vilka organiserats av liknande gäng från UJC. Byggnader som tillhör organisationer för ursprungsbefolkningen och NGO-organisationer som arbetar med mänskliga rättigheter har plundrats och fackliga ledares hem har utsatts för brandbomber.
På grund av dessa angrepp har en del medier beskrivit det som en fascistisk kupp. Gängen med slagskämpar, som består av studenter ur över- och medelklassen och trasproletära element, som betalas av godsägarna och affärsmännen, har definitivt en fascistisk karaktär, vilket kan ses i deras fruktansvärda rasistiska angrepp på ursprungsbefolkningen och deras angrepp på fackföreningarnas, bondeorganisationernas, m.fl.:s kontor. De är verkligen ett verktyg för inbördeskrig mot de utsugna massorna.
Men de är inte något slags oberoende, småborgerlig rörelse. De är betalda verktyg för landets officiella högeropposition, som representeras av partiet Podemos och guvernörerna och medborgarkommittéerna i de fem provinser som kräver nästan fullständig autonomi. Det vi ser är en oligarkins revolt, de storskaliga jordägarna, bankirerna och fabriksägarna mot de reformer som kan ta en del av deras groteska rikedomar och använda den för välfärd för den stora majoriteten av folket i detta utblottade land – som av naturen försetts med oräkneliga rikedomar.
Inte desto mindre har det förekommit heroiskt motstånd mot fascisterna, även i Santa Cruz. I området Plan 3000 slogs befolkningen med UJC och drev slutligen bort dem från sina gator. I provinsen Chuquisaca blockerade bondeorganisationerna huvudstaden Sucre för att sätta tryck på den oppositionelle prefekten. Sucre är Bolivias officiella huvudstad och säte för högsta domstolen. Staden har av högern lockats in i rörelsen mot Morales genom krav på att den blir regeringens faktiska säte, istället för storstadsregionen La Paz-El Alto.
I Tarija, som producerar 82 procent av Bolivias naturgas, tog högergängen över kontoret som tillhör överintendenten för kolväteindustrin. Brasiliens utrikesminister Celso Amorim förklarade illavarslande att om den bolivianska regeringen inte kunde garantera leveranserna av gas, skulle Lulas regering börja förhandla med splittrarnas regionala prefekter. Ett angrepp ägde rum på en gasledning vid gränsen till Argentina och ett gasfält i Chuquisaca har ockuperats.
Den 10 september sade ledaren för medborgarkommittén Nelson Valdez till media att den, om regeringen inte erkänner Tarijas autonomi, kommer att avskilja sig från landet och skröt om att medborgarkommittéerna är beredda på ett inbördeskrig. ”Vi vill ha inbördeskrig och kommer att få inbördeskrig”, skröt han.
Det kontrarevolutionära upproret leds av Consejo Nacional Democrático (Nationella demokratiska rådet, CONALDE) som för samman prefekturerna och medborgarkommittéerna i Santa Cruz, Beni, Pando, Tarija och staden Sucre. Dessa krafter är beslutna att antingen driva bort Morales och MAS-regeringen från makten, eller också avskilja sig från Bolivia, och ta med sig nästan alla landets gas- och oljereserver och den bästa jordbruksmarken.
Morales påstådda ”brott” är att föreslå reformer så att vinsterna av oljan och gasen används för att tjäna de fattiga och ursprungsbefolkningen och den grovt ojämlika distributionen av jord. Men även hotet om reform – understött av ett flertal demokratiska mandat – räcker för att driva landets borgerliga oligarki till kontrarevolution.
Deras strategi inför sina upprepade valnederlag, det sista var den folkomröstning för att avsätta Morales där denne fick stöd av 68 procent av väljarna, är att antingen skapa ett sådant kaos att arméledningen kan övertygas om att gå in och ta bort Morales eller att faktiskt avskilja sig med förhoppningen att armén kommer att vägra att krossa dem och att de obeväpnade massorna inte kommer att kunna störta dem i deras provinser.
Podemos och medborgarkommittéerna och guvernörerna har upprättat dubbelmakt i landet med större delen av departementen Santa Cruz, Tarija, Beni och Pando, och urbana delar av Chuquisca, speciellt huvudstaden Sucre, i sina händer. Deras ledare talar nu öppet om avskiljande och inbördeskrig.
Ändå har Morales och hans regering fördröjt och fördröjt deklarerandet av undantagstillstånd och beordrat polisen och armén att inte öppna eld, inte ens när de angrips. ”Vi kommer inte att införa undantagstillstånd”, förklarade viceministern för sociala rörelser Sacha Llorenti. ”Vi kommer inte att ge efter för provokationen.” Detta är fegt strunt. Det som pågår i Santa Cruz, Beni, Tarija och Pando är inte bara en provokation utan ett stegvis övertagande av regeringsmaskineriet i dessa provinser, en faktisk splittring och, som många av dem nu säger öppet, ett inbördeskrig.
Först efter ett bakhåll av revolvermän i Cobija, i provinsen Pando, den 11 september, i vilket åtminstone ett dussin obeväpnade bönder dog, har Morales slutligen utfärdat undantagstillstånd där och beordrat att guvernören Leopoldo Fernández grips. En dag innan utvisade han USA:s ambassadör Phillip Goldberg. Det var inte en dag för tidigt eftersom USA:s ambassad hela tiden varit ett centrum för att organisera högerns offensiv. Med början 25 augusti höll Goldberg personligen en rad privata möten med ledaren för splittringsrörelsen i Media Luna, den halvmåne av västliga låglandsprovinser som innehåller landets naturtillgångar men bara en minoritet av dess befolkning.
De väpnade styrkornas eller mer specifikt dess lednings ställning har hittills varit neutral mellan regeringen och upproriska prefekter, även om de våldsamma angreppen på soldater och poliser från fascistiska ungdomsgäng har varit allvarliga. Endast ett uttalande från Venezuelas president Hugo Chávez att han skulle ge militärt stöd till Morales om det förekom försök att störta honom, fick överbefälhavaren general Luis Trigo att göra ett uttalande som betonade att inga externa styrkor skulle tillåtas ingripa på bolivianskt område.
Han tillade: ”Vi varnar för att vi inte kommer att tolerera aktioner från våldsamma radikala grupper som bara leder till konfrontationer mellan bolivianer, vilket orsakar smärta och sorg bland bröder, och strider mot den nationella säkerheten.” Han tillfogade att mobiliseringen av trupper, materiel och militär utrustning helt berodde på genomförandet av militära operationer för att säkra den inre ordningen och kommer inte att användas mot folket. Endast i extrema fall kommer trupper att sättas in för att säkra den inre ordningen.
Allt detta är emellertid för lite och för sent. Morales regering lämnar i verkligheten ursprungsbefolkningens och böndernas rörelser och fackföreningarna i splittrarnas provinser att stå inför den fascistiska mobben obeväpnade, till och med utan hjälp från statens styrkor. Det förefaller även, vilket är ännu värre, som om regeringen uppmanar den folkliga rörelsen att inte mobilisera av rädsla för att ”provocera” fascisterna.
Hela Morales politik består i att fortsätta att erbjuda högern förhandlingar och att genomföra fler folkomröstningar i tron att demokratiska mandat i slutändan ska vinna över dem eller deras anhängare. Detta är strunt. Att skjuta upp och visa uppenbar svaghet uppmuntrar dem bara. De har förklarat krig mot den folkliga majoriteten. Det enda som nu återstår är att vinna detta inbördeskrig, krossa högern och genomföra åtminstone de reformer som massorna krävt under fem år eller ännu längre.
Med tanke på det masstöd som Morales har, är det korrekt, faktiskt avgörande, att kräva att han agerar mot högern. Om han tvingas att mobilisera armén och polisen mot dem, måste han få stöd, även om allt måste göras i dessa mobiliseringar för att vinna över de meniga soldaterna till arbetarnas och böndernas sida och förhindra sabotage och förräderi från arméledningens sida. Framför allt måste ett centralt krav på Morales vara att beväpna arbetarnas och böndernas miliser.
Men även om det är rätt att ställa sådana krav på Morales, skulle det vara höjden av dårskap att lita på honom. De bolivianska arbetarnas, böndernas och ursprungsbefolkningens massorganisationer måste själva ta ledningen.
I Santa Cruz har det förekommit uppmaningar att sammankalla ett cabildo abierto (massmöte) i området Plan 3000 för att börja organisera massornas svar på UJC:s fascistiska gäng. Den fackliga federationen COB och de fackliga organen i departementen, COD, gruvfacket FSTMB, fabriksarbetarnas och lärarnas fackförening, områdesråd som Fejuve i El Alto, måste alla gå i spetsen för att sammankalla sådana cabildos. Över hela landet måste sådana församlingar sammankallas omedelbart. De måste i sin tur välja kommittéer eller delegatsråd som består av de mest trovärdiga och modiga kämparna, män och kvinnor, för att planera och leda rörelsen mot högern.
Nummer ett på deras dagordning måste vara bildandet eller stärkandet av massmiliser. Arbetare och bönder måste komma över vapen genom att närma sig arméns barracker och polisstationerna med begäran att meniga soldater och underbefäl ska hjälpa dem att försvara sig själva och krossa splittrarna. Soldaterna måste uppmuntras att hålla massmöten, välja kommittéer och genomföra övervakning av vad deras officerare och befälhavare har för sig. De väpnade styrkorna måste skickas som understöd till de belägrade folkliga krafterna i splittrarnas provinser och städer.
Kyrkan, NGO-organisationerna och de sydamerikanska regeringarna talar alla om medling. I Santa Cruz har de evangeliska och katolska kyrkorna kallat till fredsmöten och krävt dialog. Detta är i bästa fall strunt, i värsta fall förräderi. Vad finns det att förhandla om utöver fullständig kapitulation från högerns och de fascistiska gängens sida? Allt annat innebär eftergifter från Morales och MAS till splittrarnas krav, det innebär att helt överge de redan otillräckliga reformer han utlovat, ännu fler eftergifter till kraven på autonomi vilka i verkligheten innebär att den gamla oligarkin monopoliserar landets jord och naturtillgångar.
Utöver svaret på den nuvarande krisen är det framför allt brådskande att arbetarklassens och de fattiga böndernas styrkor, speciellt de avantgardistiska militanterna i många fackliga organisationer, går samman och förenas i det som de ofta diskuterat, ett ”politiskt verktyg”, och utan omskrivningar eller undvikanden, ett revolutionärt politiskt parti. Morales och MAS, i bästa fall vänsterpopulister, kommer aldrig att ta makten och egendomen från oligarkin.
Även om massmobiliseringarna krossar splittrarna idag, kommer Morales i demokratins namn att bevara kärnan av dess egendom och skydda deras stat och arméledning, dess senat, dess högsta domstol, dess byråkrati m.m. Det som behövs är en demokrati som är överlägsen varje kapitalistisk republik, en arbetarnas och böndernas demokrati. Men en sådan demokrati måste uppträda som en diktatur gentemot utsugarna tills deras motstånd slutligen är brutet, proletariatets diktatur.
Händelserna i Bolivia äger inte rum i isolering. Morales är inte den enda latinamerikanska presidenten som utvisar en amerikansk ambassadör för konspiration och andra former av inblandning i deras inre angelägenheter. Hugo Chávez i Venezuela hotar att skära av oljeleveranser och genomföra manövrer med ryska marinfartyg. En mer förebyggande kontrarevolutionär aktivitet kan förväntas under månaderna framöver. Barack Obama har, även om han lovar att tala med Chávez, beskrivit honom som en demagog och fiende till Förenta staterna. McCain eller Obama kommer att göra liten skillnad.
Perspektivet för förändring, för revolution under det 21:sta århundradet, är kontinentalt och verkligen ett globalt perspektiv. Den världsomfattande arbetarrörelsen, ungdomen som är mot kapitalismen och krig, måste mobilisera nu mot USA och dess europeiska allierade och deras nya krigsliknande åtgärder, oavsett om de äger rum i Sydamerika, Kaukasus, Irak eller Afghanistan-Pakistan.
Redaktionen
LSR:s förhållande till valalliansen Linke
Ställningstagande från Liga der Sozialistischen Revolutions politiska byrå 10 september 2008
LSR har från början varit en del av valalliansen Linke och var tongivande som en del av dess tillkomst. Huvudskälet till detta är och förblir att vi under de senaste åren inträtt i en period när många lönearbetare och ungdomar vänder sig från socialdemokratin och letar efter ett vänsteralternativ. På grund av denna vändning i det inrikespolitiska läget har vi konkretiserat den grundläggande, alltid giltiga, nödvändigheten att skapa ett nytt, revolutionärt parti på följande sätt: Vi går nu in för uppbyggandet av ett nytt, brett massparti för lönearbetare, invandrare och ungdomar, under vilket vi inom en sådan formation från början föreslår ett revolutionärt program utan att göra det till ett villkor för att delta.
Därför har vi – bortsett från politiska skillnader – stött strävandena från aktivister som Hermann Dworczak i riktning mot vänsterprojektet och den 7 juli, dagen för beslutet om nyval, uttalat vårt stöd för en kandidatur bestående av en vänsterallians. Den kandidaturen för valalliansen Linke kom slutligen till stånd den 19 juli.
Den konkreta utvecklingen av valalliansen sedan mitten av juli har skapat omständigheter som försvårar de framtida möjligheterna att skapa ett sådant nytt, kämpande parti ur vänsterlistan.
Program
Detta inleddes med det program som antogs på förbundskonferensen den 30 augusti, vilket i allt väsentligt är vänsterreformistiskt. Helt i socialdemokratins anda från några årtionden sedan krävdes olika reformer och de kombinerades med en urvattnad bekännelse till ett socialistiskt framtidssamhälle. Detta program som drevs fram av SLP (Socialistiska Vänsterpartiet, CWI) och KI (Kommunistiska Initiativet) kunde dock förbättras något åt vänster under diskussionen. Men bortsett från detta går det förbi de centrala frågorna om varaktigt säkrande av reformerna och vägen framåt mot socialismen: nämligen ifrågasättandet av den härskande kapitalistklassens politiska och ekonomiska makt.
Likaså avvisades uttryckligen centrala krav för förtryckta skikt (framför allt det mot den borgerliga statens förtyskningspolitik riktade kravet på flerspråkighet för invandrare vid myndigheter och skolor, liksom avskaffande av paragrafen som förtrycker ungdomars sexualitet och som i verkligheten inte alls skyddar dem). Dessutom undvek programmet nödvändigheten av strejk i ett fall – nämligen kampen mot prisstegringar. Det saknas även varje klargörande av att vår gemensamma strategi i kampen för reformer inte är inriktad på den parlamentariska vägen, utan istället i första hand på breda mobiliseringar på gatorna och arbetsplatserna – strejker och demonstrationer – och därav att inriktningen på uppbyggandet av baskommittéer på arbetsplatser, utbildningsplatser och stadsdelar måste stå i centrum. Först en sådan inriktning ger programmet ett påtagligt antikapitalistiskt perspektiv.
Anpassningen till reformismen tog sig också uttryck i den delvis hysteriska reaktionen från många inom Linke på medias redogörelse för uppmaningen från LSR:s språkrör Nina Guni? att ”expropriera de översta 10 000!”
LSR och Revolution lade därför fram ett alternativt program (”Linke står för detta!”, vilket dock förblev i minoritet med 1/6 av rösterna på konferensen.
Valkampanjen
Valkampanjen gestaltar sig uttryckligen i denna reformistiska inriktning. LSR och Revolution har sedan slutet av juli bedrivit en politisk valkampanj med veckovisa manifestationer på Victor-Adler-Markt i Wien och anslutande områdesträffar liksom möten utanför arbetsplatser som exempelvis Telekom Austria. Vårt förslag till andra organisationer i alliansen att bedriva en sådan valkampanj på gator och torg i andra områden i Wien har sedan klingat för döva öron. Alldeles för sent, under de senaste tre veckorna innan valet, tycks en mängd politiska aktiviteter utvecklas på gator och torg. Samma passivitet vad gäller offentligt politiskt kampanjarbete visade sig också i att mellan den 22 juli och den 2 september har inte en enda presskonferens ägt rum.
Den vänsterreformistiska linjen tar sig också uttryck i affischerna (huvudaffisch: ”Vänstern – Då kan du delta”) liksom i vägran att göra alla affischerna – som uttryck för arbetarklassens mångnationella karaktär i Österrike – trespråkiga (istället för olika, separata affischer på tyska, turkiska och serbokroatiska, varigenom en mycket mindre upplaga färdigställts av de båda senare.)
På grund av Linkes låga närvaro i offentligheten består faran i att Linke på ett motsvarande sätt blir avskuret och inte kan aktivera aktivister utanför vänstern. Denna fara visar sig redan, eftersom – åtminstone i Wien – knappt några nya människor kommer till de centrala träffarna för aktivister.
Avgränsning
Alliansens vänsterreformistiska utveckling tog sig också följdriktigt uttryck i en rad byråkratiska åtgärder mot revolutionära krafter. Företrädare för LSR uteslöts från pressarbetet, deltagande på presskonferenser, oinskränkt tillgång till Linkes hemsida m.m. Blocket mellan SLP och KI försökte också tränga ner LSR:s toppkandidat Nina Guni? så långt som möjligt på den nationella listan. Det inledande försöket att förvisa vår kamrat Guni? till tolfte plats stötte dock på brett motstånd. Trots detta fann SLP:s och KI:s envisa uteslutningspolitik sitt uttryck i att de på den nationella konferensen den 30 augusti tvingade fram en omröstning mellan Nina Guni? och en kamrat från ATIGF om den sjätte platsen, även om de berörda kamraterna liksom LSR och ATIGF avvisade det. (SLP/KI vann denna omröstning knappt med 53 mot 50 röster.)
Slutsatser
Av alla dessa orsaker har ett jämlikt samarbete i Linke-alliansen blivit omöjligt för oss. Vi är därför tvungna att anta rollen av en revolutionär opposition inom alliansen. Eftersom nödvändigheten av en vänsterkandidatur som ett steg i riktning mot uppbyggandet av ett nytt parti för lönearbetare, invandrare och ungdomar givetvis är lika aktuell som den 7 juli förblir vi en del av Linke och kommer att med oförminskat engagemang delta i valkampanjen.
Våra erfarenheter hittills i valkampen har visat vilka möjligheter det nuvarande politiska läget erbjuder för spridningen av idéer om klasskamp, socialism och revolution. Vi kommer därför att komplettera spridningen av valmaterial från Linke med spridning av vårt eget valprogram, våra egna affischer och flygblad.
Vi hoppas att diskussionen inom Linke-allianserna efter den 28 september för till en korrigering av missförhållandena och kommer att medföra en förbättring. Vi socialistiska revolutionärer kommer hur som helst att vara beredda att arbeta vidare för uppbyggandet av ett nytt parti för lönearbetare, invandrare och ungdomar.
LSR
Övergångsprogrammet 70 år
Ett revolutionärt marxistiskt parti syftar till att förändra världen, inte genom parlamentariska reformer utan genom arbetarklassens eget handlande. Dess program är inte en lista med löften för framtiden, utan en vägledning till handling för miljoner arbetare här och nu.
Denna metod kan ses i det program som antogs av Fjärde Internationalens grundningskongress för 70 år sedan, 1938, på tröskeln till andra världskriget. Kapitalismens dödskamp och Fjärde Internationalens uppgifter – känt som Övergångsprogrammet – formulerades av Trotskij och blev ett av de viktigaste dokumenten i kommunismens historia.
För att förstå dess innehåll och dess innebörd, måste vi först ta upp de program som den socialistiska rörelsen hade antagit före 1938.
Att bygga bron
Den andra Internationalen grundades under en period när det kapitalistiska systemet åtnjöt långa år med relativt fredligt framåtskridande och ekonomiska framsteg. Monopolkapitalismens imperialistiska system dominerade inte världen; arbetarklassen gjorde ständiga framsteg i att organisera sina fackföreningar och socialdemokratiska masspartier. Detta var år av förberedelser, år av att organisera arbetarna för framtidens stora strider.
Under den här perioden antog socialdemokratin ett program som var uppdelat i två distinkta delar: minimiprogrammet och maximiprogrammet.
Minimiprogrammet var en rad krav som kunde uppnås inom det kapitalistiska systemet. Det berörde arbetarklassens och de utsugna massornas mest trängande behov: behovet av en arbetsdag som inte var längre än åtta timmar, sjukvård, utbildning, bostäder och välfärd för alla och ett slut på usla löner.
Det slog fast de demokratiska rättigheter som är nödvändiga för att arbetarna ska kunna organisera sig och förhindra kapitalisternas värsta övergrepp: rätten att rösta, suveräna parlament, att välja domare och att bära vapen.
Alla dessa krav skulle kapitalisterna försöka göra motstånd mot – men de skulle lämna det kapitalistiska systemet intakt. Även om alla dessa krav tillgodosågs, skulle en kapitalist fortfarande i slutändan vara en kapitalist.
Maximiprogrammet slog å andra sidan fast det socialistiska målet och arbetarklassens makt. Detta var ett fastslagande av rörelsens slutmål. Men det var inte förbundet med resten av programmet på ett praktiskt sätt.
På grund av detta kunde den opportunistiska strömningen i andra Internationalen behandla det socialistiska målet som en avlägsen framtidsutsikt, utan praktiska konsekvenser för arbetarnas och deras partis kamp.
Uppdelningen av partiets program i minimi- och maximidelar tillät socialdemokratins högerflygel att koncentrera alla sina ansträngningar på att enbart driva kampanjer för reformer.
Det är därför ingen överraskning att det var de ryska kommunisterna och revolutionärerna som skapade Kommunistiska Internationalen som tog de första betydande stegen mot att övervinna det.
I sin pamflett Den hotande katastrofen och hur den kan bekämpas, som skrevs på tröskeln till oktoberrevolutionen, förde Lenin fram en rad krav som berörde arbetarklassens omdelbara behov och som samtidigt, om de tillmötesgicks, innebar ett omedelbart brott med det kapitalistiska systemet.
Lenins program var rakt på sak, mitt under en revolutionär kris och det kapitalistiska systemets sammanbrott, men det kunde inte genomföras utan att konfiskera de rikas privata egendom och placera den politiska makten i händerna på arbetarna själva.
Det var ett program som tjänade som en bro mellan de omedelbara målen och arbetarnas revolutionära uppgifter. Den metoden användes sedan av Kommunistiska Internationalen som en grund för att påverka de kommunistiska partiernas program efter första världskriget.
Kominterns tredje kongress antog en uppsättning ”Teser om taktiken” vilka beskrev reformisternas gamla minimiprogram som ”ett kontrarevolutionärt bedrägeri”. De gick vidare med att förklara att kommunister måste fortsätta att kämpa för arbetarnas omedelbara intressen – oavsett hur delvisa de kan vara. Men de ska inte göra det för att rädda det kapitalistiska systemet, utan för att utplåna det.
Övergångsprogrammet
Vid Kominterns sjätte kongress 1928 var nedsjunkandet i byråkratisk centrism långt gången. Bucharin formulerade, med Stalins stöd, ett förslag till program som var helt och hållet abstrakt. Den uppdelning i minimi och maximi som det revolutionära Komintern försökt avskaffa hade återinförts. Trotskij var sträng i sin kritik av förslaget: ”Det proletära avantgardet behöver inte en katalog med självklarheter utan en manual för handling.”
Av den anledningen tog Fjärde Internationalens program 1938 sin utgångspunkt i den verkliga situation som världens arbetarklass stod inför. Det utvecklade sedan en rad övergångskrav för att bygga en bro mellan nuets strider och kampen för revolution och socialism.
Trotskij skrev förslaget till program efter att ha undersökt lärdomarna av rörelsens hela historia och de framsteg som Komintern hade gjort mellan 1919 och 1924. I det avseendet var det nya övergångsprogrammet, som han förklarade, ”sammanfattningen av det kollektiva arbetet fram tills idag”.
Övergångsprogrammet börjar med att sammanfatta huvudlärdomen av hela den historiska period som öppnades med andra Internationalens sammanbrott 1914: “Den politiska situationen i världen kännetecknas i sin helhet huvudsakligen av den historiska krisen för proletariatets ledarskap.”
Kapitalismen hade redan skapat de villkor under vilka ett socialistiskt samhälle kunde byggas. Världen var inte bara mogen för socialism, utan denna mognad hade “börjat ruttna en aning”. En enda sak hade räddat kapitalismen under de krisdrabbade åren under 1920- och 1930-talet: frånvaron av en revolutionär ledning för arbetarklassen.
Arbetarklassens misslyckande med att ta makten hade fört världen till randen av katastrof: ekonomiskt sammanbrott, fascistiskt barbari och krig.
Revolutionärernas viktigaste arbete var att övervinna klyftan mellan mognaden för socialismens förutsättningar och bristen på politisk beredskap för arbetarklassens del att ta makten i sina egna händer. Nyckeln till detta var ”ett system av övergångskrav, vars väsentligaste innehåll är att de på ett alltmer öppet och avgörande sätt riktar sig mot det borgerliga väldets själva grundvalar.” Detta övergångsprogram ersatte socialdemokratins gamla minimiprogram.
De huvudsakliga ekonomiska sjukdomar som infekterade det kapitalistiska samhället på tröskeln till andra världskriget var arbetslöshet och höga priser. Fjärde Internationalens program förde fram svar på dessa missförhållanden vilka stärkte arbetarklassens självorganisering och förde dess kamp för makten framåt. Det krävde arbete åt alla, en garanterad minimilön och en strikt begränsad arbetsvecka.
För att garantera att dessa krav inte undergrävdes av kapitalisterna, uppmanades arbetarorganisationerna att själva bilda kommittéer för att dra upp en plan för att dela allt nödvändigt arbete bland alla som är tillgängliga för att utföra det, utan någon sänkning av lönen. Lönerna, förklarade det, måste stiga för att täcka varje prishöjning. Om kapitalisterna inte hade ”råd” att betala det, måste deras egendom tas ifrån dem: “Om kapitalismen inte kan tillfredsställa kraven som oundvikligen växer fram ur de olyckor den själv skapar, låt den då gå under.”
Programmet undersökte den situation som arbetarnas organisationer stod inför. Det var absolut nödvändigt för kommunister att delta i fackföreningarna, att stärka dem och öka deras militans, motsätta sig alla försök från kapitalisterna att kontrollera eller försvaga dem, oavsett om det sker genom polisens repression eller den mer subtila diktaturen i ”obligatoriska skiljedomar”.
Det avvisade sekterismen i den stalinistiska ”tredje perioden”, när de kommunistiska partierna drog sig ur de massomfattande fackföreningarna och beskrev denna självvalda isolering som ”liktydigt med förräderi mot revolutionen”.
Ändå erkände programmet på samma gång fackföreningarnas begränsningar, uppmanade till kamp mot de konservativa fackföreningsledarna och att skapa organ som förkroppsligar hela arbetarklassens kämpande massa: “strejkkommittéer, fabrikskommittéer och slutligen sovjeter.”
Precis som det skulle vara brottsligt att vända ryggen åt de massomfattande fackföreningarna, får revolutionärerna inte rygga tillbaka för en brytning med den fackliga apparaten om så krävs för att föra kampen framåt i ett givet ögonblick: “Fackföreningarna är inget självändamål – de är bara ett medel att använda på vägen mot den proletära revolutionen.”
Programmet gick vidare med att argumentera för arbetarkontroll över produktionen, öppnande av alla kapitalisternas ekonomiska hemligheter för arbetarnas egen inspektion och att arbetarna gör upp en generalplan för reorganisering av det ekonomiska livet.
Kampen för kontroll skulle bli en krigsförklaring mot arbetsgivarna, som skulle göra motstånd hela vägen. Samtidigt skulle det vara den bästa förberedelsen för arbetarna att sköta samhället själva, som “det första steget mot en socialistiskt styrd ekonomi”.
Programmet krävde att industrins nyckelbranscher och bankerna exproprierades, togs ur privata kapitalisters händer och ställdes under statens kontroll. Samtidigt klargjorde det att detta skulle ”leda till dessa positiva resultat bara om själva statsmakten helt övergår från utsugarnas händer till arbetarnas händer.”
Övergångsprogrammet närmade sig hela frågan om självförsvar på ett sätt som var lika praktiskt som det var revolutionärt. Det pekade på hur arbetarklassen inte bara stod inför strejkbrytarnas och polisens våld, utan i ökad utsträckning också våldet från arbetsgivarnas hyrda slagskämpar och de fascistiska gängen. Enbart övertalning räckte inte: ”Kampen mot fascismen börjar inte på den liberala tidningsredaktionen utan på fabriken – och den slutar på gatorna.”
Programmet tog strejkvakten som sin utgångspunkt och argumenterade för att ungdomsgrupper och fackliga aktivister skulle börja öva, bekanta sig med användningen av vapen och organisera arbetargrupper för självförsvar. Det slutliga målet för detta arbete måste vara skapandet av en arbetarmilis: “att en gång för alla göra slut på denna slaviskt underdåniga politik… att träna hjältemodiga kampgrupper som kan bli föredömen för alla arbetande; att tillfoga kontrarevolutionens beväpnade banditer en rad taktiska nederlag; att stärka de utsugna och förtryckta massornas självförtroende; att kompromettera fascismen i småbourgeoisins ögon och bana väg för proletariatets erövring av makten.”
Övergångsprogrammet behandlade också de uppgifter som arbetare stod inför i specifika delar av världen. I de koloniala länderna stod det för slutsatserna i teorin om den permanenta revolutionen: att kampen för nationell frigörelse och demokrati endast kan vinnas under arbetarklassens ledning.
Det vände sig öppet till arbetare i länder som led under fascistiska regimer. Det erkände de stora svårigheterna i att bedriva kampen under hemliga polisens ögon och rekommenderade tålmodigt propagandaarbete som skulle ge resultat i framtiden, när klasskampen skulle återkomma med fördubblad kraft.
För arbetarklassen i Sovjetunionen bedömde Övergångsprogrammet helt riktigt att revolutionens uppsving mot den stalinistiska byråkratin skulle börja med ”en kamp mot social ojämlikhet och politiskt förtryck.” Programmet kämpade för frihet för fackföreningarna och pressen, och för rätten att hålla massmöten som väsentliga steg för att återskapa genuina arbetarråd och verklig sovjetdemokrati.
Det krävde en fullständig revidering av planekonomin och kombinerade ett revolutionärt försvar av landvinningarna från 1917 med en maning till ”de förtryckta massornas segerrika” uppror mot Stalin och den privilegierade byråkratiska elitens diktatur.
Inför det stundande världskriget tog Fjärde Internationalens program upp kampen för Lenins, Liebknechts och Luxemburgs revolutionära internationalism. Det krävde arbetarkontroll över krigsindustrin, konfiskering av militära profiter och ett slut för alla hemliga fördrag och uppgörelser.
Det motsatte sig att ett enda öre spenderades på det imperialistiska kriget och att en enda person skulle inkallas eller skickas till sin död. Men det avvisade samtidigt pacifismen som en meningslös illusion: “Den enda avrustning som kan hejda eller göra slut på kriget är bourgeoisins avrustning genom arbetarnas försorg. Men för att avväpna bourgeoisin måste arbetarna beväpna sig.” Det krävde att militär träning skulle ställas under arbetarnas kontroll och förpliktade Fjärde Internationalen att försvara koloniala länder och Sovjetunionen från imperialism genom klasskampens metoder som bojkotter och strejker.
Sekterismens och opportunismens dubbla cancer plågade den socialistiska rörelsen på Trotskijs tid liksom i vår. Övergångsprogrammet förde krig mot båda. Det hånade skoningslöst sekteristiska gruppers vägran att kämpa för arbetarklassens elementära intressen: de har ”inget behov av någon bro i form av övergångskrav, eftersom de inte har för avsikt att ta sig över till andra sidan. De står helt enkelt och stampar på samma fläck och nöjer sig med att ständigt upprepa samma tomma abstraktioner.” Det talade med förakt om de som inte söker en väg till massorna, och som inte vill göra något annat än att diskutera, och beskrev dem som “enbart en belastning.”
Mot opportunismen gav programmet sitt stöd till varje metod som höjer arbetarnas medvetenhet och deras beredskap till självuppoffring: “Att se verkligheten som den är; att inte följa minsta motståndets lag; att tala om sanningen för massorna, hur bitter den än må vara; att inte frukta svårigheterna; att vara ärlig såväl i små som stora ting; att bygga sitt program på klasskampens logik; att våga, när handlingens stund kommer – det är reglerna för Fjärde Internationalen.”
Övergångsprogrammet vände sig, slutligen, beslutsamt till de skikt av arbetarklassen som opportunisterna struntat i. Dessa koncentrerar sig genom sin karaktär bara på de övre skikten av arbetarklassen där nya karriärister och ombudsmän kan återfinnas.
De förtryckta skikten av klassen – speciellt kvinnorna och ungdomarna – gavs speciell betoning, ungdomen för dess ”friska entusiasm och offensiva anda” och arbetarkvinnorna för deras “outtömliga förråd av hängivenhet, osjälviskhet och offervilja.”
Programmet avslutades med ett försvar av själva Fjärde Internationalen. Även om den var svag till antalet, var den stark i sina idéer, sitt program och sina medlemmars, kadrers och ledares skolning. Endast Fjärde Internationalen erbjöd ett program som kunde leda ut ur den kris som var på väg att uppsluka mänskligheten.
Slutsatsen löd tydligt:
”Arbetare, män och kvinnor, i alla länder – slut upp under Fjärde Internationalens fana. Det är den kommande segerns fana.”
Övergångsprogrammet idag
Är Övergångsprogrammet orealistiskt? Är det inte bättre att bara resa krav som kan accepteras av den dominerande uppfattningen i arbetarklassen?
I diskussioner med medlemmar i Fjärde Internationalen berörde Trotskij just denna invändning: ”Våra uppgifter är inte beroende av arbetarnas mentalitet. Uppgiften är att utveckla arbetarnas mentalitet… Några kommer att säga: bra, programmet är ett vetenskapligt program; det motsvarar den objektiva situationen – men om arbetarna inte accepterar programmet, blir det ofruktbart. Möjligen. Men det innebär bara att arbetarna kommer att krossas., eftersom krisen inte kan lösas på något annat sätt än genom den socialistiska revolutionen… även i värsta fall, om arbetarklassen inte lyckas mobilisera sin intelligens och styrka för den socialistiska revolutionen… kommer de bästa elementen att säga: ’Det här partiet varnade oss; det var ett bra parti.’ Och en stor tradition kommer att leva vidare i arbetarklassen… Om jag sluter ögonen kan jag naturligtvis skriva ett vackert, rosenskimrande program som alla accepterar. Men det kommer inte att svara mot situationen; och programmet måste svara mot situationen.”
Övergångsprogrammet skrevs på tröskeln till andra världskriget. Trotskij förväntade sig, när han skrev 1938, att kriget antingen skulle sluta med socialistisk revolution eller Sovjetunionens krossande och fascismens seger i alla framskridna länder.
Det fanns faktiskt en tredje möjlighet som han inte förväntade sig – stalinismens överlevnad och expansion i Östeuropa, och långa årtionden av relativ stabilitet och demokrati i de framskridna kapitalistiska länderna i väst. En del tror att detta fel i perspektivet innebär att hela programmet måste skrotas; men den metod som Trotskij förkroppsligade i programmet var korrekt. Programmet måste överensstämma med situationen.
Det perspektiv som förkroppsligades i programmet överensstämde 1938 med situationen. Sovjetunionen invaderades när allt kommer omkring och stora delar underkastades ett skoningslöst återupprättande av kapitalismen i händerna på nazisterna. I Frankrike, Italien, Spanien, Portugal och hela Östeuropa styrde fascistiska regimer enväldigt.
Håll detta i minnet och Trotskijs perspektiv var inte alls – även om den slutgiltiga utgången av kriget motbevisade dem – långsökta. Det gällde faktiskt för största delen av Europa fram till 1943.
Det som emellertid är fel – och det är där Trotskijs efterföljare efter andra världskriget gick fel och slutligen bröt samman – är att klänga sig fast vid ett perspektiv efter att verkligheten visat att det är felaktigt. Varje program är en vägledning till handling under konkreta förhållanden. Inget program varar för evigt utan behöver anpassas för att möta nya förhållanden. Det var, när allt kommer omkring, därför som Trotskij skrev Övergångsprogrammet. Han återanvände inte bara bolsjevikpartiets gamla program.
Revolutionärer idag varken överger Övergångsprogrammet eller behandlar det som om det var ristat i sten. De använder dess metod som en vägledning för att omfokusera revolutionens program vid varje historisk vändpunkt, precis som Trotskij själv gjorde.
Det har hänt mycket i världen och klasskampen sedan 1938. Och hur skulle det kunna vara annorlunda?
Övergångsprogrammets metod behöver användas för att ta itu med varje nytt problem: att bygga en bro mellan rörelsens omedelbara uppgifter och kampen för arbetarklassens makt. Det är detta som utmärker det trotskistiska programmet framför programmen för andra strömningar i arbetarrörelsen.
Richard Brenner
Workers Power (London) 328
|
