Innehåll
Demonstration för allmännyttan och mot marknadshyror
Lördag den 18 oktober demonstrerade omkring 500 personer i Stockholm mot marknadshyror och ombildningar och privatiseringar av allmännyttan. Protesten
organiserades av nätverket Rädda hyresrätten och stöddes av ett 40-tal olika organisationer, däribland ett stort antal lokala hyresgästföreningar, vänstergrupper och organisationer som Septemberalliansen, Stockholms hemlösa, Makalösa föräldrar, RSMH, Verdandi, Kris, Alternativ stad och Gemensam välfärd. Dessutom stöddes demonstrationen av flera stora fackföreningar i Stockholm: Handels, Byggnads, Grafikerna, SEKO, Fastighetsanställda.
Arbetarmakt har deltagit i arbetet med att mobilisera och planera för demonstrationen. Vårt arbete koncentrerades till områden som Skärholmen, Bredäng och Liljeholmen, där flygbladen ofta bemöttes med entusiasm. Det relativt låga antalet deltagare måste därför alldeles säkert bero på att medias signaler den sista veckan om att utförsäljningarna nu är stoppade har förvirrat många. Det handlar i själva verket bara om en paus. Media verkar själva inte förstå detta, vilket också var deras motivering till att inte rapportera om demonstrationen.
Demonstrationen utgick från Medborgarplatsen på Södermalm, i dagligt tal kallat Medis, dit den också återvände efter en ordentlig rundtur i stadsdelen. Talare från Makalösa föräldrar, Stockholms hemlösa, lokala hyresgästföreningar och -kampanjer möttes av entusiastiskt gensvar från åhörarna.
När demonstrationen lämnade Medborgarplatsen uppsöktes de kvarvarande musikerna och deras tekniker av ett gäng nazister från Svenska Motståndsrörelsen. De fega nazisterna vågade inte visa sig förrän vi lämnat platsen och de kunde hota en mindre grupp kamrater. När en åskådare försökte ta en av deras flaggor, blev han misshandlad. Polisen ingrep då och drev bort nazisterna. Det är tydliga besked från de nazistiska skrikhalsarna: De angriper hyresgästernas protester mot privatisering och marknadshyror och ställer sig därmed öppet på borgarnas sida.
Även om den finansiella krisen i viss mån har bromsat ombildningarna av allmännyttans hyresrätter till bostadsrätter, fortsätter övriga delar av den borgerliga bostadspolitiken med full styrka. I Stockholms förorter fortsätter kampanjen för ombildningar - med allt fler skandaler och oegentligheter, Kochs utredning om marknadshyror kommer att förvandlas till konkreta förslag i riksdagen under hösten och när allmännyttans hyresgäster vägrar att ombilda säljs deras hus till privata hyresvärdar.
Det krävs en omfattande mobilisering för att sätta stopp för borgarnas framfart på bostadsområdet. Det är bra att fackföreningar och partier som Vänsterpartiet stöder nätverkets demonstration, men var är deras egna medlemmar? De stora organisationerna med sina resurser måste också få med sig medlemmarna - och varför skulle medlemmarna ställa upp när inte ens ledningen kommer? Det krävs mycket mer än läpparns bekännelse för att sätta stopp för nästa drag i borgarnas kampanj för att helt privatisera vårt boende.
Arbetarmakt var i full verksamhet med ett alldeles nytt nummer av tidningen, som fokuserar på vad arbetarklassens svar på krisen måste vara samt en skiss till ett socialistiskt bostadsprogram. Minst 50 tidningar såldes.
Politikerkasten sörjer - inte vi! Om Jörg Haiders död
Ledaren för BZÖ (Förbundet Österrikes Framtid), Jörg Haiders död genom en bilolycka har utlöst en våg av grovt smicker och hycklande uppskattning. Såväl den radikala högern som den etablerade politikerkasten inklusive de socialdemokratiska byråkraterna överbjuder varandra med vördnadsfulla ställningstaganden.
Men för arbetarklassen, för invandrare och ungdomar är den högerradikale ledarens död allt annat än en förlust. Det finns inte den minsta grund för att ansluta sig till den borgerliga offentlighetens sorgestämning. Jörg Haider var en av de mest aggressiva representanterna för det borgerliga lägret, dvs. den härskande kapitalistklassens läger, som kombinerade en arbetarfientlig politik med rasistisk hets.
Den borgerliga offensivens murbräcka
Faktum är att FPÖ (Österrikes Frihetliga Parti) under Haiders ledning utvecklades till en högerradikal murbräcka för att utarma och undertrycka stora delar av arbetarklassen. Det var Haider och hans parti som angrep invandrarnas rättigheter och därmed degraderade många av dem till billiga och ofta rättslösa arbetsslavar. Det var Haider som i egenskap av regeringschef i Kärnten bara för några veckor sedan lät deportera tjetjenska asylsökare i nattens dunkel. Det var under regeringskoalitionen mellan Haider och hans FPÖ/BZÖ med ÖVP (Österrikiska Folkpartiet) som pensionsrätten försämrades, som den förstatligade industrin i stor omfattning slumpades bort till privatkapitalister och som socialförsäkringen fullständigt övergick i händerna på kapitalisterna och deras stat. Varför skulle vår klass, varför skulle lönearbetarna, invandrarna och ungdomarna fälla ens en enda tår över Jörg Haiders död?
Tvärtom, eftersom vi under många år kunnat betrakta honom, vet vi att han som högerradikal, populistisk murbräcka var en av arbetarklassens farligaste fiender. Däri låg hans betydelse i slutet av 1980-talet och 1990-talet. Han insåg tidigare än ÖVP:s och SPÖ:s bekväma politiker att den österrikiska bourgeoisien måste slå sönder systemet med socialpartnerskap för att kunna uthärda kapitalismens stagnerande dynamik och den förstärkta konkurrensen på världsmarknaden. Han förstod bättre än sina konkurrenter i de andra borgerliga partierna, att detta sönderslagande måste åtföljas av en förstärkt högerpopulistisk och rasistisk hets för att undvika en för kapitalismen farlig omvandling av de skärpta klassmotsättningarna i öppen klasskamp. I detta avseende var Haider en absolut mer framsynt borgerlig politiker än sina kollegor. Han förfogade därtill också över den retoriska talangen för att driva igenom denna nödvändighet.
Personlighetens roll och dess självbedrägeri
Haiders roll i den österrikiska inrikespolitiken var en bekräftelse av marxismens dialektiska förståelse, som till skillnad från pseudomarxistisk fatalism i austromarxismens och stalinismens form värderar personlighetens roll i historien på ett lämpligt sätt. Vi avvisar som materialistiska dialektiker tesen om att varje samhällelig utveckling är förutbestämd och inte kan påverkas av subjektiva faktorers ingripande. Personligheter och partier kan tvärtom mycket väl påverka styrkeförhållandena och utgången i kampen mellan klasserna. Men en personlighet kan bara spela en samhällelig roll, när han eller hon i en konkret situation motsvarar de objektiva behoven hos väsentliga krafter, dvs. klasser.
Den ryske marxistiske teoretikern Georgij Plechanov formulerade detta på ett träffande sätt:
"Resultatet blir således att personligheterna på grund av de givna egenskaperna i sin karaktär kan utöva inflytande på samhällets öden. Ibland kan deras inflytande till och med vara mycket betydande, men själva möjligheten av ett sådant inflytande liksom även dess omfattning beror på hur samhället är organiserat och styrkeförhållandet mellan dessa krafter. En personlighets karaktärsegenskaper är en faktor i den samhälleliga utvecklingen endast där, då och i den mån, som de samhälleliga förhållandena tillåter dem att vara det." (G.V. Plechanov, Om personlighetens roll i historien. Arbetarkultur 1972, s. 38)
Haider kunde spela en sådan samhällelig roll när han under slutet av 1980-talet och under 1990-talet blev till ett verktyg för storbourgeoisiens objektiva behov av en omvälvning av den politiska överbyggnaden i Österrike.
Häri ligger också gränserna för hans politiska verksamhet. För den ytlige betraktaren på den tiden var Haiders nedgång efter 2000 en mycket förvånande och förunderlig vändning i inrikespolitiken. Jörg Haider drev sedan 1986 hela den samlade politikerkasten framför sig med retorisk briljans. Med aggressivt ordval, självförtroende och karismatiskt uppträdande ställde han alla i skuggan. Och sedan plötsligt, efter FPÖ:s inträde i regeringen år 2000 - alltså skenbart på höjdpunkten av sin makt - gick det abrupt utför. FPÖ halkade in i den ena krisen efter den andra, förlorade i valet 2000 två tredjedelar av sina röster och slutligen måste Haider splittra partiet och med BZÖ grunda ett parti som utanför Kärnten bara var en marginell kraft. Var fanns verkan av hans retorik, varför fungerade inte hans karisma längre?
Friedrich Engels skrev en gång om revolutionärernas öde på 1700- och 1800-talet:
"Folk som skryter med att ha gjort en revolution får alltid dagen efter upptäcka att de inte haft en aning om vad de hållit på med - den revolution man gjort påminner inte det minsta om den som de avsett att genomföra. Det är detta som Hegel kallar historiens ironi" (Friedrich Engels, Brev till V.I. Sassulitsch 23/4 1885, i Marx & Engels, Brev i urval. Gidlunds 1972, s. 176-177)
Dessa borgerliga och småborgerliga revolutionärers självbedrägeri, som Engels talade om, kan också för det mesta gälla för 1900- och 2000-talets borgerliga kontrarevolutionärer. Medan det för de borgerliga revolutionärerna var den egna svagheten, eller för de småborgerliga krafterna frånvaron av den vetenskapliga socialismens ideologi, som förde den revolutionära utvecklingen till misslyckande, var det Haiders populism som fick honom och hans FPÖ på fall. Haiders värde för storbourgeoisien som murbräcka, som med sina populistiska fraser kunde vitmena och göra den sociala och demokratiska förstörelsen smaklig. Denna funktion kunde han och hans parti inte fylla längre, så snart det inte längre var i opposition, utan befann sig i regeringen. Vid den tidpunkten krävdes det kompetenta förvaltare av den borgerliga offensiven, inga skrikhalsar. Därtill kom också att Jörg Haiders skenvärld slogs i bitar mot realiteten i FPÖ/BZÖ:s regeringspolitik.
BZÖ - hur gå vidare
I Kärnten kunde Haider etablera sitt parti som bourgeoisiens stabila och förankrade parti och därmed hålla sig kvar vid makten under längre tid. Där spelade FPÖ/BZÖ samma roll som ÖVP i andra delstater. Men utanför Kärnten lyckades inte Haider. Först i opposition efter 2006 kunde Haider vinna nytt stöd. Men också när BZÖ vid senaste valet till parlamentet kunde inräkna en valframgång, kunde det inte dölja BZÖ:s svaghet utanför Kärnten. Till skillnad från FPÖ förfogade BZÖ knappast inte över någon basstruktur och ett etablerat skikt av funktionärer. Märkligheterna kring Westenthaler och BZÖ i Wien strax innan valet understryker detta tydligt.
Utan att ännu vilja fastställa någon närmare tidpunkt för det, förefaller vidare splittringar i BZÖ och/eller FPÖ som ett sannolikt scenario. BZÖ slits sönder mellan en självständig position och utsikterna till en återförening. Samtidigt kommer ganska snart en intern maktkamp att utvecklas, eftersom Haiders död säkert lämnat ett maktvakuum i BZÖ:s ledningsskikt efter sig. Även om Petzner utan tvivel är hans politiska fosterson, vill säkert också Westenthaler, Stadler, Scheuch, Grosz och andra i BZÖ-ledningen ha sin del av inflytandet.
Även FPÖ är uppenbarligen genomsyrat av motsättningar. Medan partiets högerextreme chefsideolog - Andreas Mölzer - kräver en återförening, avvisar Strache fortfarande detta. Kampen på gravens rand inom FPÖ kan under den kommande utvecklingen drastiskt förstärkas. Haiders död har förvisso skaffat en farlig högerextremist ur världen. Han kan likaså ha inlett slutet för BZÖ. Men samtidigt gör det vägen fri för en förening av det tredje lägret under ledning av Strache och hans FPÖ. Arbetarrörelsen har därför inte någon anledning att luta sig tillbaka, utan måste vara på sin vakt och fördubbla sina ansträngningar i kampen mot den rasistiska högern.
SPÖ-ledarnas sorg
Detta gäller desto mer som arbetarrörelsen fortfarande befinner sig i den socialdemokratiska byråkratins strypgrepp. Detta skikt, som strävar efter en fortsättning på den stora koalitionen med dess angrepp på våra landvinningar, har under de senaste dagarna inte dragit sig för att till offentligheten meddela sin "bestörtning" över Haiders död. SPÖ-ledaren Faymann betecknade Haider erkännsamt som "undantagspolitiker". Borgmästaren i Wien, som den 28 september beträffande de båda högerpartiernas valframgångar talade stora ord om nyfascismens fara - för att försäkra sig om partibasens samtycke till en fortsättning av koalitionen med ÖVP -, sade till och med: "Jag känner Jörg Haider sedan 70-talet, så att säga hela vårt tidigare politiska liv - ja, jag är förfärad och djupt bestört - Jörg Haider och jag stod på helt motsatta sidor av det politiska spektret - men det har inte minskat min respekt för människan Jörg Haider, för hans dynamik, hans kraft och hans intelligens."
Varför visar SPÖ-politikerna i hela offentligheten sin respekt för högerpopulisten Haider? Därför att Haider var en del av deras etablissemang, därför att dem alla tillhör samma borgerliga politikerkast. Faymann och Häupl står i ledningen för ett parti vars samhälleliga huvudbas liksom tidigare är delar av arbetarklassen. Men de själva är liksom hela byråkratin och även Jörg Haider trogna tjänare till det kapitalistiska systemet.
Vi kräver av SPÖ och fackföreningarna ett tydligt avståndstagande från alla erkännsamma ord för Jörg Haider. Det handlar inte om att erkänna personligheter eller sorg på grund av ödets personliga slag. Haider var ingen privatperson, Haider spelade den samhälleliga rollen som rasistisk arbetarfiende, som med all skärpa måste fördömas politiskt. Personligt deltagande avleder bara från Haiders politiska karaktär. Vi fördömer också SPÖ-ledarnas planer på att delta i Haiders begravning och den anslutande sorgehögtiden. Denna begravning blir ingen sorgemarsch, det blir en träff för den högerextrema eliten i Europa. Jean-Marie Le Pen från franska Front National, Umberto Bossi från italienska Lega Nord och Mussolinis barnbarn Allesandra
har redan anmält sig. Det skulle inte heller vara någon överraskning om unga och gamla nazister skulle tumla runt bland gästerna. Det skulle vara en skam om funktionärer från SPÖ deltog i denna uppmarsch.
Därför kräver kampen mot rasismen, mot högerpartierna och mot kapitalismen också kamp mot den sönderfallande socialdemokratiska byråkratin och för byggandet av ett nytt, revolutionärt arbetarparti.
Michael Pröbsting
Kapitalet säljer
Veckotidningen Arbetaren meddelar den 16 oktober att första delen av Karl Marx Kapitalet nu säljer som smör i solsken i Tyskland. Bokförläggaren Jörn Schütrumpf uppger till brittiska The Guardian att den typiske läsaren är "unga akademiker som insett att de nyliberala löftena om lycka inte har visat sig vara sanna".
Bokrecension
The Sweetest Dream: Love, Lies and Assassination, av Lillian Pollak
Den stora majoriteten av nypublicerad litteratur behandlar, som nästan alla media i samhället, medelklassens problem och vedermödor, eller låtsas inte alls om att det finns samhällsklasser.
På senare år har dock ett litet ljus i mörkret kunnat skymtas. Arbetarförfattare som Tony Samuelsson och Susanna Alakoski får mer uppmärksamhet, Torbjörn Flygt vann ett Augustpris för Underdog, en fantastisk skildring av det svenska klassamhället (missa förresten inte hans nya bok, Himmel), och Anneli Jordahl (som också skriver för den chica Stockholmsmedelklassens favorittidning, DN På Stan) har gjort sig ett namn på att undersöka just klass och media. Den för de allra flesta ganska okända organisationen Föreningen Arbetarskrivare bör också nämnas i sammanhanget - de publicerar antologier med beskrivningar från arbetsplatser, inte helt olika Ordfronts 1 maj-böcker från 1970-talet, och arrangerar träffar för skrivande arbetare.
Man kan kanske inte tala om en trend, men det är tydligt att skildringar av "vanligt folk", av den arbetarklass som nu ska tillhöra historien, slår an en ton hos många, och säljer bra.
Något som fortfarande är mer sällsynt är dock skildringar av politisk kamp. Om man som kommunist vill läsa om hur det är att vara politiskt engagerad, vill läsa skönlitterära skildringar av andra människor som också har valt att ta upp kampen mot kapitalismen, är man hänvisad till ett ganska smalt urval (i alla fall om man vill läsa litteratur från de senaste 30-40 åren).
I slutet av 1970-talet och början av 1980-talet vaknade en del ex-sextiåttor upp efter ett decennium som stalinister. Tack vare en propagandaoffensiv från SAF (numera Svenskt näringsliv, dvs. arbetsköparnas intresseorganisation) blåste nyliberala vindar över Sverige, och en del gamla Mao-anhängare steg fram för att erkänna sina synder, fördöma sin tidigare aktivitet, och i samma svep ta avstånd från allt vad socialism heter. Robert Aschbergs skildringar av sin tid i SKP (återfinns bl.a. i krönikesamlingen Nyklippt), komplett med hånfulla beskrivningar av (fylle)resor till Albanien, kan nämnas i den här kategorien.
Flera böcker skrevs också av desillusionerade stalinister som ändå inte helt ville ta avstånd från sin historia, böcker fyllda av sorg över att det inte gick som de hade väntat snarare än avståndstaganden: som Dag Solstads briljanta skildringar av sin tid i norska AKP(ml), Gymnaslærer Pedersens beretning om den store politiske vekkelsen som har hjemsøkt vårt land (1982) och, till viss del, den lika lysande Roman 1987 (1987). I Sverige har vi exempelvis Göran Buréns Vårflod (1981) samt ett antal artiklar i fanzinet Äcklet. Men som trotskist är det svårt att känna igen sig i skildringarna av kadaverdisciplin, dyrkan av Lillefar och Den store rorsmannen, osv.
På den trotskistiska sidan finns (även om det är oklart huruvida författaren, numera konservativ, själv är ex-trotskist) Mario Vargas Llosas melanoliska, vackra skildring av trotskism och pabloism i Latinamerika, i svensk översättning som Den sanna berättelsen om kamrat Mayta (1987), som berättar om splittringar och politisk aktivitet bland en liten grupp trotskister i Peru, och som även tar upp hur USFI:s guerillavändning utföll i praktiken (katastrofalt). En annan skönlitterär berättelse om trotskismen, som mer faller under kategorien för bitter kritik, är Tariq Alis Redemption (1990), skriven efter att Ali lämnade USFI:s brittiska sektion. Redemption är en slags nyckelroman som tar sin utgångspunkt i en fiktiv världskongress för samtliga trotskistiska tendenser, organiserad av Ernest Mandel i Paris, och driver med i stort sett alla grupper och kända profiler, från Gerry Healy till spartakisterna.
Salka Sandéns berättelse om nittitalets AFA och anarkiströrelse, Deltagänget (2007, recenserad i Arbetarmakts nyhetsbrev #251), bör såklart nämnas, en skildring av (i och för sig anarkistisk) aktivism som inte är genomsyrad av avståndstagande, snarare tvärtom.
Det sistnämnda gäller också för en helt nyutkommen bok, skriven av Lillian Pollak, och det egentiga ämnet för den här recensionen: The Sweetest Dream.
Pollak är en veteran inom amerikansk socialism. Hon är född i Hell's Kitchen i New York år 1915, och gick redan i början av trettiotalet med i den amerikanska, trotskistiska rörelsen. The Sweetest Dream har en till undertitel: "A novel of the Thirties", och är kraftigt baserad på hennes egna upplevelser under den tiden. Vi får följa två unga flickor från deras tidiga barndom och framåt: Miriam (Pollaks alter ego) och hennes vän Ketzel.
Ketzel kommer från en stor, rik mexikansk familj, och hennes pappa, Jaime, är en känd stalinistisk intellektuell. Miriam själv bor ensam med sin mamma, som är östeuropeisk, judisk invandrare till USA. Det är via vännen Ketzel hon dras in i vänsterpolitiken och det amerikanska kommunistpartiet. Pollak ger en livlig bild av en tid då kommunistpartiet fortfarande hade en viss ställning bland de intellektuella, och tar med läsaren på fester, stödspelningar med artister som Duke Ellington, bland kommunistiska bohemer och författare som John Dos Passos och Ernest Hemingway. Idag är det amerikanska kommunistpartiet reducerat till en passiv stödtrupp för "goda" kapitalister i Demokraterna, och det är svindlande att läsa om en tid då det var annorlunda; då det fanns en stalinistisk "miljö". Miriam dras med på tidningsförsäljningar, slåss för de svartas rättigheter och berättar om barn
till partikamrater med namn som Sovietina. Flera av Ketzels och Miriams äldre vänner flyttar också till det sovjetiska paradiset.
Samtidigt börjar Miriam få sina tvivel om det Sovjetunionen de kämpar så hårt för. Hon hör berättelser om tvångskollektiviseringarna och lägren, och när hon försöker diskutera sina funderingar med partikamrater slås kritiken bort med vaga bortförklaringar. De vänner som flyttade hörs inte av (hon får senare veta att de har deporterats till arbetsläger i Sibirien.) Trotskisterna dyker upp lite då och då, på större demonstrationer och engagemang, och Miriams stalinistiska kamrater försöker alltid till varje pris att hålla henne borta från dem. Ibland angrips Leo Trotskijs anhängare - och alla andra icke- eller antistalinistiska socialister för den delen - med våld.
Varje kapitel i berättelsen om Miriams liv inleds med en sida om Trotskijs liv, och det berättas på så sätt två parallella berättelser, som sakta men säkert knyts ihop. Miriam börjar nämligen, trots Ketzels protester, att prata med trotskisterna, och lockas till slut med på ett möte. Trotskisterna, som då är organiserade i American Workers Party, för en liten och fattig tillvaro i jämförelse med de obegränsade ekonomiska medel och stora kulturella miljö Miriam är van vid hos stalinisterna. Men det finns en skillnad som är viktigare: Hos trotskisterna uppmuntras hennes kritiska frågor, och hon får höra helt andra historier om Sovjetunionen och Stalin än de hon har matats med i kommunistpartiet. Hon går på möten i deras lilla, sjabbiga lokal, och lyssnar till debatter mellan James P. Cannon, Max Schachtman och Jim Burnham. Sakta men säkert inser Miriam att hon måste gå över. Det är inget beslut som Ketzels familj tar lätt på: Miriam förvisas från det hus hon har vistats i sedan sin barndom, och fler fester med den konstnärliga och akademiska eliten är bara att glömma.
Pollak skönmålar verkligen inte trotskisterna. Miriam möter flera gånger på de sexistiska attityder som tyvärr finns även inom den socialistiska rörelsen, och medan kvinnliga kamrater ofta deltar i det hårda, dagliga arbetet - tidningsförsäljning, organisera möten, sköta ekonomin (den engelska term Pollak använder för den sortens rutinsysslor är "Jimmy Higgins work" efter Upton Sinclairs kända roman) - reduceras de ofta till passiva åhörare medan männen debatterar de stora, teoretiska frågorna. Och debatter blir det: splittringen mellan Cannon/Trotskij och Schachtman i frågan om huruvida Sovjetunionen är en degenererad arbetarstat m.m. skildras mycket pedagogiskt. Lillian ställer sig på Cannons sida, men tillåts samtidigt inte riktigt delta i diskussionerna på samma villkor som de manliga medlemmarna. När hon någon gång gör ett inlägg i en av de timslånga debatterna får hon som bäst ett välmenande, men nedlåtande, svar från Cannon.
Spanska inbördeskriget kommer ju som bekant under dessa år, och medan Miriams vän och partikamrat Harry Milton reser för att slåss tillsammans med bl.a. George Orwell i det antistalinistiska partiet POUM:s milis, reser Ketzel till Barcelona för att umgås med den sovjetisk-spanska stalinistiska elit som lever loppan där. De två barndomsvännerna har, trots sina politiska skillnader, fortfarande upprätthållit kontakten, och i brev från Ketzel skildras den stalinistiska elitens fester och konspirationer.
Det är ett hårt trettiotal för trotskisterna: Leon Sedov, Trotskijs son och medarbetare i Fjärde Internationalen, dör under mystiska omständigher i Paris, många kamrater slaktas av fascisterna och stalinisterna i Spanien (Leonid Eitington, en rysk agent som Ketzel lär känna i Spanien - och som är älskare till Ramon Mercaders mamma, Caridad Mercader - skryter t.ex. om hur hans tumme skadats av att ha skjutit så många trotskister, anarkister och antistalinister under kriget), och Socialist Workers Party lyckas inte, trots en del mindre genombrott som den strejk man ledde i Minneapolis, göra något större genombrott.
Historierna, anekdoterna och personbeskrivningarna är för många för att rada upp här, men via en amerikansk stalinist lyckas KGB fixa ihop Miriams (och Pollaks) goda vän och kamrat Sylvia med en ung, snygg kille vid namn Frank Jacson. Jacson är såklart den stalinistiska agenten Ramon Mercader, som senare skulle bli Trotskijs mördare. Miriam och de andra trotskisterna i New York umgås med Jacson/Mercader, men slås alla av hur underligt han beter sig. När trettiotalet lider mot sitt slut, och andra världskriget påbörjas, reser Miriam till Mexiko tillsammans med en väninna och kamrat för att träffa Trotskij. Pollak träffade också själv Trotskij vid flera tillfällen, och ger en fin skildring av den store teoretikern. Men i bakgrunden lurar Frank Jacson, och den mexikanska stalinistiska miljön, där nu också Ketzel ingår. Via den ovetande, förälskade Sylvia lyckas Mercader till slut lura sig in i Trotskijs skyddade bostad, och angriper honom med den berömda ishackan. Två av vakterna i huset, trotskister som också är vänner till Miriam, slår genast ned Mercader, men Trotskij, som fortfarande är vid medvetande, ropar till dem att inte döda honom: "Håll honom levande - den här mannen har en historia att berätta!"
Boken slutar med Trotskijs begravning i Mexico City. Miriam går inte tillsammans med sina partikamrater i fronten, utan väljer istället att delta tillsammans med de fattiga massorna längst bak: "Hon vill vara med indianerna, mestiserna, i smutsiga arbetskläder, i huaraches eller barfota, mammorna med små barn, fattigbönderna i vita skjortor, studenterna. De kände Trotskij trots att de aldrig har träffat honom. De känner till hans historia, eftersom Mexikos historia är full av revolutionära martyrer. Trotskij är den modiga revolutionären som kämpade för de egendomslösa, de förtryckta. De kände honom som en man med enkla vanor, som samlade kaktusar på landet och skötte om kaniner på sin gård. De har hört att han var en världsberömd ledare, en fantastisk talare, en duktig skribent, som kämpade för sanning och medmänsklighet med sin penna och de vet att trots att han gjorde många misstag i sitt liv, avsvor han sig aldrig kampen för sanning, för mänskligheten, och för socialismen, och att det var därför han mördades." (Min översättning.)
The Sweetest Dream är inte bara politik. Det finns kärlekshistorier, kultur och skildringar av den speciella mänskliga relation som det innebär att vara kamrater med ett gemensamt mål. Till skillnad från många äventyrliga skildringar av hur det är att vara revolutionär sätter Pollak fingret på vad det till största delen innebär: hårt, monotont arbete i vardagen - "Jimmy Higgins work". Pollak ska också ha beröm för hur väl hon skildrar trettiotalets USA: vi får höra om hur man åt, roade sig, om folklivet och kulturen under dessa depressionsår. Som läsare undrar man hur Pollak kan minnas allt det här så bra - hon är ju ändå över nittio år gammal.
Bokens omslag är en bild av författaren tillsammans med kamraten Bunny, Bunnys älskare (och Trotskijs livvakt) Jean Van Heijenoort, samt Trotskij och hans fru Natalia Sedova. I slutet finns också en matig bilddel med Pollaks egna bilder av Trotskij (The Old Man, som hans amerikanska kamrater kallade honom) och hans familj, av många av dem som skildras i boken (stalinistiska bohemer som trotskistiska kamrater), av mäktiga demonstrationer på New Yorks gator och till slut av "Frank Jacson", Trotskijs mördare. I ett person- och organisationsindex berättas också om många av de personer som Pollak kände/känner personligen; Sylvia Ageloff (trotskisten som blev inlurad i ett förhållande med Jacson/Mercader), Harry Milton, Joseph Hansen, Delmore Schwartz, Trotskijs barnbarn Esteban Volkov, och så vidare.
Om "Jacson"/ Mercader berättas att han aldrig erkände att han var en stalinistisk agent, och att han efter det tjugoåriga fängelsestraff mordet på Trotskij gav honom flydde till Kuba och Sovjetunionen, och tilldelades utmärkelsens Sovjetunionens hjälte av den stalinistiska byråkratin för sin gärning.
Det finns så många anledningar att rekommendera The Sweetest Dream till alla politiskt aktiva: den pedagogiska och spännande historia den gör över Trotskijs liv och kampen för att etablera en Fjärde International, skildringarna av stalinisternas fruktansvärda illdåd - men framför allt för den trovärdiga berättelsen om en alldeles vanlig ung tjej som väljer att ägna sitt liv åt kampen för mänsklighetens frigörelse. Även om man vanligtvis inte läser på engelska ska man inte bli avskräckt, Pollaks prosa är lätt att följa, och komplicerade politiska diskussioner förklaras ofta mycket bra. Det kan verka som en sorglig historia. Men berättelsen genomsyras av Lillian Pollaks tro på den revolutionära socialismen och på arbetarklassen. Boken avslutas med ett citat från Trotskijs testamente: "Livet är vackert. Låt framtida generationer rensa det från all ondska, allt förtryck och allt våld, och njuta det till fullo." Pollak är för övrigt fortfarande politiskt aktiv, en levande länk till Trotskijs tid.
Till skillnad från de romaner jag skrev om inledningsvis är det här en bok som man, trots att sjuttio år har gått, verkligen kan indentifiera sig med. The Sweetest Dream är utgiven på förlaget iUniverse och finns att beställa för billig penning på t.ex. Amazon.com.
SW
Nya publikationer
Arbetarmakt nr 4 är ett extranummer med vårt svar på kapitalismens kris och början till ett socialistiskt bostadsprogram. Samtidigt kommer nr 4 av Revolutionär marxism med ett nytryck av vår internationella organisations grundläggande dokument Patriarkatet och kapitalismen, som tidigare varit slutsålt, Senad Kadics första artikel om Kronstadrevolten 1921 samt en recension av Beverly J. Silvers bok Forces of Labor. Tidskriften har 47 sidor och kostar 40 kronor.
Senaste numret av vår internationella organisations tidskrift Fifth International är ett specialnummer om kreditkrisen - The Credit Crunch: A Marxist Analysis. Den kostar 100 kr och är på 146 sidor i bokformat.
Våra tyska och österrikiska kamrater har också publicerat delar av detta material i sin tidskrift Revolutionärer Marxismus nr 39. Förutom material som översatts återfinns dels en lång artikel av Michael Pröbsting om imperialismen, globaliseringen och kapitalismens nedgång, dels en ännu längre artikel
av Markus Lehner om finanskapital, imperialism och kapitalackumulationens långsiktiga tendens. Numret omfattar 249 sidor i bokformat och kostar 100 kronor eller 10 euro om man beställer från den tyska eller österrikiska hemsidan (som kan nås via vår egen hemsida).
Sammanlagt alltså en hel del att bita i för den som läser engelska eller tyska och vill förstå den nuvarande krisens verkliga karaktär.
|
