Innehåll
Masskamp kan rädda kollektivavtalen
Det lettiska företaget Laval un Partneri försökte i samband med ett projekt i Vaxholm 2004 hävda att det kollektivavtal som företaget hade med lettiska fack även gäller i Sverige. Därför avvisade företaget Byggnadsarbetarförbundets krav på att teckna kollektivavtal som gäller på den svenska byggmarknaden. Företaget försattes då av Byggnads i en uppmärksammad blockad. Det blev inledningen till en strid om kollektivavtalen som nu närmar sig en avgörande punkt.
Det svenska byggfackets kamp för att rädda sitt kollektivavtal gav upphov till en borgerlig hatkör mot fackets traditionella stridsmetoder. Både Byggnads och dess medlemmar beskylldes för att vara rasister. Men de svenska fackens kamp för att försvara sina kollektivavtal har inte haft någon rasistisk framtoning. Det är lögner som sprids av borgarna och deras press.
Byggnads vann kampen och det lettiska företaget fick slå till reträtt under stora krokodiltårar från borgerliga ledarskribenter. Den borgerliga alliansregeringen gick så långt i sin strävan att tillmötesgå de stora fackens ledningar att den ställde sig bakom Byggnads när konflikten fördes till EG-domstolen. Det var knappt man kunde tro sina ögon när arbetsmarknadsminister Littorin åkte till Bryssel för att försvara de svenska fackens rätt att försvara sina kollektivavtal. Kritiken inom den mer reaktionära eller mindre insiktsfulla delen av borgerligheten - som inte förstår att facken först måste försvagas innan man kan inleda ett frontalangrepp - blev hård.
Den "svenska modellen" ifrågasätts
Svenskt näringsliv erbjöd sig att driva fallet i EG-domstolen och där föll en dom under 2007 som föreföll peka i riktning mot seger för facket. Den gäller det så kallade Vikingmålet, där det finska sjömansfackets kamp för finskt kollektivavtal när Viking Line flaggade ut färjan Rosella till ett dotterbolag i Estland ansågs vara berättigad, eftersom den syftade till att skydda arbetstagarna. EG-domstolens generaladvokat uttalade sig också under våren 2007 om Lavalmålet på ett sätt som understödde känslan av att faran var över. I bakgrunden fanns också det löfte som arbetsmarknadsminister Börje Hörnlund fick i samband med Sveriges inträde i EU att "den svenska modellen" för arbetsmarknaden inte skulle rubbas.
Det är ingen överdrift att säga att hela fackföreningsrörelsen var invaggad i föreställningen om att inget kan rubba "den svenska modellen". Det var dock en illusion.
När domen i det så kallade Lavalmålet föll den 18 december 2007 blev chocken stor i hela den svenska arbetarrörelsen. Vänsterpartiets facklig-politiska sekreterare Lisa Rasmussen trodde till och med att DN:s upplaga på nätet hade fått allt om bakfoten när den utan krumbukter redovisade att arbetsgivarna vunnit i domstolen.
Från konstitutionen till Lissabonfördraget
Frågan om vilka kollektivavtal som ska gälla måste ses i samband med Europeiska unionen i dess helhet. Poängen med EU för det europeiska storkapitalet och dess politiska språkrör är att skapa en gemensam inre marknad som kan fungera som arena för att skapa europeiska storföretag som på allvar kan ta upp kampen med nordamerikanska och japanska storföretag.
Det innebär att i alla 26 medlemsländerna samordna de lagar och regler som gäller för företagens verksamhet. Arenan för kampen mellan de europeiska företagen om vem som ska överleva och vem som ska gå under ska vara så likvärdig som möjligt.
De ledande kapitalisterna och politikerna i de stora EU-länderna inser dessutom att detta fordrar en politisk överbyggnad som är mycket mer effektiv och verkställande än idag. Den idén förkroppsligades i förslaget till konstitution för EU, som dock inte överlevde folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna.
Men de ledande EU-politikerna gav inte upp efter det massiva nederlaget. Istället skrevs konstitutionen om och kallas nu för Lissabonfördraget. Konstitutionen och fördraget är så lika till innehållet att minst nio tiondelar är gemensamma. Den svenska riksdagen ska rösta om fördraget den 20 november.
Irland har redan i en folkomröstning i höst sagt nej till fördraget. I Sverige krävs dock inte någon folkomröstning, här räcker det med ett godkännande i riksdagen. Fördraget medför så stora förändringar att det måste godkännas av tre fjärdedelar, alltså 75 procent, av riksdagens ledamöter. Det innebär konkret att det räcker med att 78 av 349 ledamöter i riksdagen röstar nej för att fördraget inte ska godkännas.
Ingen beredskap
Facken hade ingen beredskap för den nya situationen. Under LO:s kongress i våras debatterades livligt hur det nya hotet ska mötas. Byggnads är med sina direkta erfarenheter av hotet pådrivande i den här frågan. Den samlande formuleringen blev kravet att LO skulle få den svenska regeringen att kräva en intakt "svensk modell" för arbetsmarknaden innan Lissabonfördraget godkändes.
Det som Byggnads och Transport fick igenom vid LO:s kongress var kravet att den utredning som regeringen dragit igång, och som ska redovisa Lavaldomens konsekvenser, ska vara klar innan riksdagen godkänner Lissabonfördraget. (Utredningen benämns ofta efter utredaren Claes Stråth.)
För den som är bekant med det rävspel som kännetecknar den svenska socialdemokratin är fortsättningen inte speciellt uppseendeväckande. LO-ledningen hävdade fram till folkomröstningen i Irland envist att Lissabonfördraget innehåller skydd för kollektivavtalen och konflikträtten. Därför skulle godkännande av fördraget vara ett framsteg, eftersom nuvarande EU-fördrag inte har något skydd för strejkrätten.
Efter den irländska folkomröstningens nej till fördraget kom LO-ledningen emellertid på bättre tankar. Wanja Lundby-Wedin - som också är ordförande i Europafacket - har efter detta hävdat att det irländska nej:et öppnar för det sociala protokoll som Europafacket kräver. Mona Sahlin har för sin del sagt att det är av stor vikt att fördraget godkänns och att riksdagens beslut inte behöver invänta Stråths utredning. En makalös slutsats som öppet bryter med en lång tradition av försvar för rätten till kollektivavtal.
Sprickor i s och LO
Det finns alltså intressanta sprickor både i den fackliga byråkratin och i den socialdemokratiska ledningen. Det öppnar för påtryckningar mot s-märkta företrädare i riksdagen. Det krävs bara att 47 socialdemokrater röstar nej, tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet, för att regeringens hopp om att få fördraget ratificerat, som det heter, ska stoppas i den svenska riksdagen.
Olika krafter inom och utanför LO försöker påverka s-företrädarna i riksdagen. Det är en utmärkt idé att sätta press på s-riksdagsmännen, som påstår sig företräda arbetarklassen, att rösta nej till ett fördrag som hotar fackets rätt att sluta kollektivavtal som gäller för alla som arbetar i landet.
Den 19 juni fälldes ännu ett utslag i EG-domstolen som berör samma frågor som i Lavaldomen. Det gäller Luxemburg som anmälts av EU-kommissionen för att ha gjort en felaktig tolkning av det som kallas "utstationeringsdirektivet". I Luxemburg kräver staten att företag som tillfälligt är verksamma i landet ska följa samma regler som inhemska företag. I domen slås däremot fast att företag från andra EU-länder inte behöver betala högre löner än lägsta möjliga i landet där verksamheten äger rum. Om facket, eller som i Luxemburgs fall staten, hävdar att samma villkor ska gälla, är detta enligt EG-domstolen ett brott mot den "fria rörligheten".
Den svenska fackföreningsrörelsen, med LO i spetsen - andra fack är inte utsatta för samma hot, har ingen idé om hur fördraget ska kunna stoppas. De få initiativ som har tagits är helt otillräckliga. Det är utmärkt att Byggnads, Transport, LO-distriktet i Stockholm och lokala fackklubbar försöker skapa opinion i frågan. Men inte heller det räcker. Mona Sahlin och hennes kompanjoner i s-ledningen tar det med jämnmod.
Kampanj
Det som behövs är en omfattande och högröstad kampanj för att stoppa fördraget. LO och dess olika medlemsförbund måste offentligt kräva att s-representanterna i riksdagen röstar nej. En omfattande opinion bland medlemmarna kan driva fram en öppen spricka mellan s och LO som skulle kunna resultera i en kovändning från Sahlin och övriga s-ledare.
Vänsterpartiet är motståndare till Lissabonfördraget och har, tillsammans med den övriga vänstergruppen i EU-parlamentet, utfört en del bra arbete kring frågan om försvaret av kollektivavtalen. Förenade vänstern har motsatt sig "ursprungslandsprincipen", som senare ersattes av "friheten att tillhandahålla tjänster", med "värdlandsprincipen". Men det räcker inte. Partiet borde aktivera sina fackliga medlemmar och inleda en kollektiv kampanj för att stoppa fördraget.
Lars Ohly och övriga ledare i partiet bör aktivt kräva av socialdemokraternas och LO:s ledning att de konsekvent vägrar godkänna ett fördrag som så uppenbart går emot fackföreningsrörelsens intressen. Vänsterpartiet sysslar nästan enbart med parlamentariska frågor och det krävs en helt annan aktivitet på gator och torg för att stoppa fördraget. Men v-ledningen har för länge sedan gett upp alla ambitioner på att utmana socialdemokratins dominans i den svenska arbetarrörelsen. Parlamentariska kombinationer och rävspel har blivit partiets livsluft.
Det som behövs är en stormvind av protester från gräsrötterna i fackföreningsrörelsen. En sådan kampanj kan inte bara kräva att s-representanterna röstar nej i riksdagen. Den måste gå vidare och inleda arbetet med att skapa en gräsrotsrörelse i facken som kan se till att våra företrädare i framtiden inte är bundna med händer och fötter till s-ledningen, vilken i sin tur är helt fastkedjad vid den svenska och europeiska kapitalismen. Vi behöver företrädare som ser till medlemmarnas intressen och inte kapitalets och som är beredda att dela medlemmarnas livsvillkor.
Det brinner i knutarna:
Kräv att s-representanterna i riksdagen röstar nej till Lissabonfördraget.
Kräv att ledningen i LO och medlemsförbunden organiserar en omfattande kampanj mot Lissabonfördraget med målet att stoppa ett godkännande i riksdagen.
Stoppa nazimarschen i Salem
Nätverket mot rasism består av olika grupper, bland andra Arbetarmakt och Revolution, som alla arbetar för att stoppa nazimarschen i Salem den 6 december. Den 8 november inleddes en antirasistisk turné i Stockholm med att ett 50-tal aktivister samlades i Skärholmens centrum. Mängder med flygblad spreds, appeller hölls och diskussioner fördes med intresserade.
Vi citerar från nätverkets hemsida och uppmanar alla socialister och antirasister att delta i aktiviteterna:
Växande arbetslöshet, mer segregation, nedskärningar och privatiseringar kännetecknar den pågående högeroffensiven. Samtidigt försöker rasister och fascister att utnyttja situationen för att hetsa mot invandrare och flyktingar - och splittra motståndet! Vi tycker att det är dags att agera mot högerpolitiken, och mot rasister och fascister.
Som en del av vår kampanj för att organisera en demonstration mot nazisternas marsch i Salem (den 6 december) organiserar vi därför en mötesturné på olika håll i Stockholm för att föra ut våra budskap på gator och torg.
På tre lördagar i november kommer vi att mellan kl. 12 och 15, sätta ned foten mot rasism, fascism och högerpolitik. Vi behöver ditt stöd!
Kom till: Södertälje (Politikertorget) den 22 november och Hötorget den 29 november.
Obamas seger: förändring eller illusion?
5 november 2008
Miljoner människor i hela USA och runt om i hela världen har jublat över Barack Obamas historiska seger. Först och främst därför att han är den förste svarte presidenten i ett land som byggdes på två århundradens slaveri, ett århundrade med "Jim Crow", det systematiska förnekandet av demokratiska rättigheter för de tidigare slavarna. Ett land som för bara fyrtio år sedan, och under trycket av en massomfattande medborgarrättsrörelse och uppror i innerstäderna, började nedmontera maskineriet för rasistiskt förtryck, något som ännu inte är fullbordat, trots Obamas seger.
Möjligheten för miljoner afroamerikaner som vanligtvis berövas sin rösträtt att rösta på någon som de kände representerade dem och deras erfarenhet var också en starkt bidragande faktor i den historiska vändning som medförde republikanernas värsta nederlag på 60 år. Demokraterna gick också framåt i kongressen och ökade sin majoritet, ett tecken på att det inte enbart var Obamas karisma eller hudfärg som människor röstade på, utan ett slut på republikanernas dominans i USA:s politik under en hel generation.
Många unga entusiasmerades också till att rösta och accepterade gärna retoriken om förändring och hopp. två saker som många medborgare i USA känt sig berövade under de senaste åtta åren.
En annan viktig orsak till glädjen är att valet av Obama markerar slutet för Bushs och Cheneys så hatade tid. Det var en röst mot allt som människor hatade hos Bush, från politiken som gynnade storbolagen till kriget mot terrorn, från Guantanamo till den ekonomiska krisen. Den representerar ett massivt folkligt avvisande av den politiken.
Men om valet av Obama välkomnas av många i Afrika, Asien och Latinamerika, med förhoppningen att det krigshetsande som är typiskt för USA:s politik under Bush och Cheney kommer att avta, kommer det att krävas mycket mer för att övertyga många fler att USA:s missbruk av sin status som supermakt kommer att ta slut, att dess dominerande ekonomiska politik som utblottat så många människor kommer att upphöra. De har rätt. Obama har gjort klart att hans uppgift är att återställa USA:s prestige och ledarskap i världen. Hans uppgift är, kort sagt, att renovera USA-imperialismens image.
USA leder in världsekonomin i en recession, protentiellt med massarbetslöshet och större fattigdom inte bara i hela USA utan också resten av världen. Obama kommer att bli president när tjugo års globalisering och nyliberalism vacklar mot sitt slut. Vad som kommer att ersätta den kan inte förutses, utöver det faktum att USA kommer att stå inför utmaningar från sina "allierade" liksom sina fiender. De förra kommer sannolikt inte att medge det unilaterala ledarskap som åtnjutits av George Bush den äldre, Bill Clinton eller George W. Bush.
Trots den oundvikliga "smekmånaden" efter valet, kommer problemen på hemmaplan med att rädda USA-kapitalismen och få den tillbaka på vägen mot profiter åt de superrika att driva in hans administration i konflikter med de arbetare och den lägre medelklass som röstade fram honom.
När världen firar nederlaget för McCain och George Bushs parti, kommer miljoner att med se med förväntan på att Obama ska inträda i Vita huset i januari. De förväntar sig stora förändringar, faktiskt en omvandling av USA. Men det är nog få som kan specificera exakt vad dessa förändringar ska vara. Det finns många anledningar att tro att förändringen för alla delar av Obamas anhängare kommer att vara mer symbolisk än verklig.
Redan när det gäller de stora frågorna för dagen, finanskrisen och Paulsons förslag att rädda bankerna, hade Obama och McCain mycket liknande ståndpunkter, och båda uppmanade sina partier att stöda det i kongressen. När det handlar om den amerikanska kapitalismens intressen kommer Obama, som ledare för det ena av de två stora kapitalistiska partierna i USA, och den som fick huvuddelen av donationerna från storföretagen och Wall Street, inte att kunna bryta med marknadens logik och det profitsystem som dömer så många till fattigdom och misär.
Men de progressiva aspekter av sin politik som han fört fram, förbättra miljoner medborgares tillgång till sjukvård, bekämpa rasismen i domstolsväsendet och polisen, bekämpa ojämlikhet, öka beskattningen av de rika - dessa löften måste genomföras, ja, faktiskt utvidgas. De aspekter av hans politik som är bakåtsträvande och en del av ett pågående arv efter Bush, öka antalet soldater i Afghanistan och hota med att utvidga kriget in i Pakistan, måste bekämpas och besegras.
I slutändan måste arbetare, ungdomar och invandrare i USA, oavsett vad de tror om omfattningen av de förändringar som Obama representerar, organisera för att kämpa genom massmobiliseringar och proteströrelser, genom strejker och demonstrationer, i likhet med dagen utan invandrare 2006.
Demokratiska partiet har i historien spelat rollen som säkerhetsventil. När saker och ting blir alltför usla, när människors hat mot republikanernas företagsvänliga politik blir för mycket, dammar demokraterna av sin radikalism, utlovar förändring och skillnad och får upp sitt röstetal, innan de gör alla besvikna igen. Åtta år senare återkommer en republikansk president i Vita huset.
Arbetarklassen behöver inte demokraterna; de behöver sitt eget parti, ett parti som består av arbetare, de fattiga, invandrare och radikala ungdomar som kämpar för sina intressen, inte bara i kongressen utan också på arbetsplatserna och på gatorna. Detta parti kan tyckas ljusår borta just nu, men socialistiskt tänkande människor i USA som vill ha rättvisa och social rättvisa kan vinnas för ett sådant projekt. Vi kan göra det genom att uppmana alla dessa unga aktivister, alla de svarta och fackliga aktivister som hoppas på verkliga förändringar från Obama att fortsätta att vara aktiva - inte välja eller återvälja honom bland demokraterna utan förverkliga den sjukförsäkring, de fackliga rättigheter och det slut på diskriminering som han fick dem att tro att de kan åstadkomma.
Om dessa krafter själva mobiliserar, om de klargör och specificerar sina krav, vilka kommer att bli alltmer brännande när recessionen fördjupas, kommer de, när Obama sedan sviker dem, vilket han kommer att göra, att lyssna till den minoritet som hela tiden sade att det var nödvändigt att bryta med demokraterna och bygga ett oberoende arbetarparti. Under sådana förhållanden kommer det att bli möjligt att göra slut på fackföreningarnas stöd till demokraterna och vinna stöd för ett nytt parti, ett parti med ett tydligt socialistiskt program för att utplåna det bankrutta kapitalistiska systemet i USA.
Det innebär en socialistisk revolution mot USA-kapitalet och -imperialismen för att bryta bankernas och företagens makt, få bort de rasistiska snutar och domare som fortfarande fängslar och avrättar ett oproportionerligt antal svarta amerikaner, och få vanliga arbetare att överta ansvaret för samhället uppifrån och ner. Endast en sådan kamp kan få stopp på cyklerna med upp- och nedgång, endast en sådan kamp kan göra slut på imperialistiska krig, endast en sådan kamp kan verkligen göra slut på social ojämlikhet. Förbundet och dess meningsfränder i USA är beslutna att kämpa för detta under de kommande åren.
www.fifthinternational.org
Protester mot Berlusconi
5 november 2008
Arbetare och ungdomar i Italien gör motstånd mot angrepp som inletts av Silvio Berlusconis regering, vilken vann en valseger i februari. I mitten av september stödde en miljon arbetare en generalstrejk under en dag som organiserades av den största fackliga federationen, Confederazione Generale del Lavoro (CGIL).
Fredagen den 17 oktober manade tre av Italiens mindre men mer militanta fackföreningar, (Cobas (Confederazione dei Comitati di Base), CUB (Confederazione Unitaria di Base och SdL (Sindicato dei Lavorati Intercategoriale) till generalstrejk. Bussförare, järvägsanställda och tunnelbaneförare stoppade städernas transportsystem. Arbetare inom utbildning, sjukvård och utryckningsservice deltog också i stort antal. I Rom demonstrerade 300 000 från Piazza della Republica till Piazza San Giovanni i Laterano. Det var en stor framgång.
Den tredje generalstrejken ägde rum fredagen den 24 oktober när de tre största fackliga federationerna - CGIL, CISL och UIL - mobiliserade tio miljoner arbetare och tjänstemän i en generalstrejk under fyra timmar.
Förutom den stora demonstrationen i Rom den 17 oktober, deltog 80 000 i Neapel, 50 00 marscherade i Milano och i Florens var 40 000 ute på gatorna. Arbetare på bussar, järnvägar och i tunnelbanan stoppade transportsystemen i städerna i en rad strejker, som var utspridda för att få maximal effekt. Arbetare från servicesektorer som utbildning och sjukvård deltog också i stort antal.
De fick sällskap av elever, gymnasister och studenter som protesterade mot utbildningsminister Maria Stella Gelminis angrepp på utbildningssystemet. Gelminis "reformer" (lag 133 som godkändes i augusti) främjar privatisering av utbildning på högskolenivå. Andra åtgärder innebär att inga nya lärare kan anställas i en skola innan fem lärare har gått i pension. Målet är att använda "naturlig avgång" för att få bort 87 000 lärartjänster under de närmaste tre åren.
Gelminis dekret återinför också obligatorisk skoluniform, betygssystem, inberäknat ett för "uppträdande" och segregeringen av invandrarelever i "classi ponte" (bridgeklasser).
När studenterna i Milano försökte ockupera Politecnico angreps de av polisen, vilket resulterade i att tre togs till sjukhus och flera andra fick mindre skador. Sammanstötningar ägde också rum i Bologna när ungdomar invaderade centralstationen. Berlusconi hotade att skicka stora polisstyrkor om studenterna ockuperade skolor och gymnasier.
Fredagen den 24 oktober mobiliserade sedan de tre största fackliga federationerna - CGIL, CISL och UIL - tio miljoner arbetare och tjänstemän i en fyra timmars generalstrejk. Nästa dag ägde stora demonstrationer rum som organiserades av det stora oppositionspartiet Partito Democratico (PD) i hela landet. Antalet deltagare uppges till allt från en miljon till två och en halv miljon. De städer som var involverade inkluderar Milano, Florens, Bari, Turin, Neapel, Bologna liksom den stora Circo Massimo i Rom. De organiserades under parollen "Salva d'Italia" (Rädda Italien) och den italienska trikolonren.
Den 30 oktober ägde stora demonstrationer rum mot utbildningsreformerna. Studentorganisationerna mobiliserade uppemot en miljon som demonstrerade i Rom och nittio procent av skolorna var stängda under dagen. Neapel och regionen Campani förefaller vara rörelsens brännpunkt med 60 gymnasier ockuperade i staden och 120 i regionen. Men rörelsen är nationell och det förekom militanta aktioner i Venedig. Berlusconis hot att skicka in den paramilitära polisen för att öppna de ockuperade skolorna ledde till ett offentligt ramaskri som tvingade tillbaks dem.
Studentorganisatörer har uppmanat till ännu en aktionsdag på universiteten den 14 november.
Det är tydligt att de mest militanta arbetarna och ungdomarna har återhämtat sig från bakslaget de tillfogades när Berlusconi kom tillbaka till makten i ett val som blev ett fullständigt nederlag för vänstern. Rifondazione Comunista förlorade alla platser i parlamentet, som straff för sitt stöd till den nyliberala politik som bedrevs av den regering som leddes av Romano Prodi.
Italien sjunker nu ner i recession och stora strider väntar. Den sociala massrörelsen mot utbildningsreformen kan bli en inspiration för en ännu bredare våg av arbetarkamp. Italiens arbetare måste återvinna terräng som förlorats: att återuppbygga de lokala samordningar av kampen som spelade en viktig roll i massmobiliseringarna vid sekelskiftet men som vittrade bort under de förödande åren med Prodis, Veltronis och Bertinottis regering.
Den omgrupperande vänstern är fortfarande i stor utsträckning påverkad av de frihetliga och syndikalistiska idéer som, förvisso mot deras vilja, tillät reformister som Walter Veltroni och Fausto Bertinotti att vilseleda massrörelserna från perioden 2000-2003. Var och en som inte på ett revolutionärt sätt kämpar för ett maktperspektiv, överlåter helt enkelt ledningen till borgerliga reformister och den fackliga byråkratin som kan binda arbetarna till att i avgörande ögonblick välja borgerliga regeringar. Av den anledningen måste italienska revolutionärer skynda sig att inleda kampanjen för att bygga ett nytt revolutionärt kommunistiskt parti.
www.fifthinternational.org
Globaliseringens kris
När det här numret av Fifth International går i tryck, befinner vi oss vid en vändpunkt i historien. Kreditkrisen som vi ägnade vårt senaste nummer, ett specialnummer, har, som vi förutsåg, spritt sig från USA till resten av världsekonomin. Ett "historiskt ögonblick", den största finanskrisen sedan 1929, har fört in världen på en ny kurs, en ny fas i utvecklingen. Globaliseringens period, som kännetecknats av produktionens, handelns och ekonomins snabba internationalisering, under Förenta staternas hegemoni, närmar sig sitt slut.
Under de senaste veckorna har systemet drabbats av en rad seismiska chocker, som av en del kommentatorer passande har beskrivits som en "finansiell Harmagedon". De stora ekonomierna i världen går nu in i en fas med recession. Arbetare står redan inför försämrade villkor, lönesänkningar och skenande inflation, och hotet om arbetslöshet och att banken ska överta huset är också överhängande. Regeringar och kapitalister kräver att arbetarklassen betalar för en kris de inte gjort något för att orsaka.
Så börjar Luke Coopers artikel i ett nytt nummer av Fifth International. Artikeln är baserad på en resolution som Förbundet för Femte Internationalens internationella sekretariat antog i oktober. Läs resten av artikeln på vår hemsida - www.arbetarmakt.com.
Bokrecension
Som en naturlig reaktion på senare års våg av religiös fundamentalism har det också kommit en mindre våg av ateistiska böcker, varav vissa är klart läsvärda. De två kanske mest kända företrädarna är Richard Dawkins och Christopher Hitchens.
Illusionen om gud - Richard Dawkins
Min favorit bland de nya ateistiska böckerna är utan tvekan Richard Dawkins The God Delusion (Illusionen om gud, Leopard förlag 2008). Dawkins är evolutionsbiolog, och sedan tidigare känd genom böcker som Den blinde urmakaren, Den utökade fenotypen och framför allt Den själviska genen. Det ska erkännas att Dawkins har en överdriven förkärlek för genetiska förklaringar - även om också Den själviska genen innehåller en del intressanta argument - men när han argumenterar gentemot religiösa antidarwinister står han helt på det vetenskapliga förnuftets sida.
Dawkins har det mest systematiska pläderandet för ateismen av de två. Han definierar tydligare vad han menar med ateism, och han framhåller att han inte påstår sig ha någon absolut visshet om att ingen gud finns - något religiösa brukar tillskriva ateister i syfte att hävda att ateismen bara är ytterligare en religion. Istället ser han det som ytterst osannolikt att någon gud finns - alla tillgängliga belägg pekar åt ett annat håll. Han bygger i hög grad sina grundläggande argument på evolutionen. Vi har ju faktiskt en oerhört väl belagd mekanism för att skapa variation och komplexitet: det darwinistiska urvalet. Det finns drivor av bevis för att organismer växer, förökar sig och genom långa led av generationer utvecklas till nya livsformer. Kreationister och anhängare av så kallad intelligent design - som är precis som kreationister, men försöker lömskt att dölja det - saknar allt vetenskapligt stöd, och måste därför nöja sig med att postulera en gud som skapade oss alla, och får som bevis hålla till godo med att hänvisa till många århundraden gamla skrifter som kryllar av faktafel och motsägelser.
Moralens grund?
Ett huvudargument för religiösa brukar vara att bara religionen - kristendom, islam, eller vilken religion som nu förespråkas - kan ge en fast moralisk grund. Att kristendom inte medför ett mer moraliskt liv - om man med moral inte menar att gå i kyrkan och be, utan hur man beter sig mot andra människor - kan lätt konstateras genom en titt på exempelvis USA:s brottsstatistik: de mer kristna sydstaterna har i allmänhet klart högre frekvenser av våldsbrott än de relativt mer sekulära nordstaterna.
Dawkins går längre än att bara anföra detta: han konstaterar att ingen människa kan följa alla bud som finns i Bibeln. Vi behöver bara nämna att Bibeln helt kategoriskt kräver att folk som jobbar på vilodagen och upproriska barn ska stenas till döds, samt att städer där det förekommer att människor försöker vända folk bort från gud helt ska utrotas. Det är uppenbart att ingen som försöker efterleva dessa bud kan tillåtas röra sig fritt bland andra. Men om man inte försöker tillämpa varje föreskrift till punkt och pricka - vilket för övrigt är omöjligt, då det finns en mängd motsägelser - innebär det att man måste göra en tolkning och ett urval.
Det är här Dawkins har sin poäng: om man måste göra ett urval och tolka det som står i Bibeln är det inte Bibeln som är den yttersta grunden för ens uppfattningar, oavsett hur mycket man själv vill tro det.
Du store gud? - Christopher Hitchens
Det var med vissa farhågor jag läste Hitchens Du store gud? (Fri tanke 2008, originaltitel: God Is Not Great). Hitchens var tidigare en vänsterintellektuell som senare svängde till den grad att han stödde invasionen av Irak 2003. Nu gör han inte någon poäng av detta i boken, faktiskt så undviker han några uttalade ställningstaganden i frågan. Till skillnad från Sam Harris (se en kommande recension) gör han inte krig mot muslimer till någon bärande del av sin framställning. Han försöker koncentrera sig på att kritisera religionerna, utan att dra några politiska växlar på det. Men med hans svängar under senare år, är det dock tydligt att han har kvar en viss respekt för sina gamla marxistiska förebilder, även om han numera tar avstånd från slutsatserna.
Du store gud? är också en välskriven bok, även om den inte når de stilistiska höjderna i The God Delusion. En viktig poäng för Hitchens är att man inte kan nöja sig med att upprepa att religionen är en privatsak och att den religiösa friheten måste vara ovillkorlig. Ett talande exempel han anför är den katolska kyrkans motstånd mot preventivmedel. Detta har inte sällan åtföljts av direkt felaktiga påståenden om att kondomer inte skyddar mot hiv. Om man lämnar det abstrakta filosoferandets sfärer och träder in i verkligheten går det inte att hävda att detta bara är en privatsak.
När Vatikanens representanter och katolska biskopar i religionens namn försöker förmå världens alla katoliker att avstå från preventivmedel bidrar de till att AIDS och andra sjukdomar sprids, och de bidrar till oönskade graviditeter som leder till osäkra aborter - något som dessa herrar naturligtvis aldrig själva behöver fundera på att genomgå.
Kort sagt handlar det inte längre bara om fri religionsutövning - det innebär att medverka till att miljontals människor faktiskt dör. Hitchens är tydlig med att detta är oacceptabelt, även om han inte är helt uttalad om vad han tycker borde göras. Jag tar mig friheten att lämna mitt eget förslag. Vi får helt enkelt klargöra för de katolska kardinalerna och biskoparna: ni får tro på vilket nonsens ni vill, men vi kan tyvärr inte låta er skicka tusentals i döden för den sakens skull. Ni får helt enkelt lägga ner er kampanj mot preventivmedel - i annat fall måste vi tyvärr se till att era predikningar inte når allmänheten.
Ett annat exempel Hitchens tar upp är muslimska prästers befängda kamp mot poliovaccin i Afrika, som utmålades som en västerländsk konspiration. Också den kampanjen byggde på ren idioti och orsakade direkt många tusen dödsfall - och kan således inte sorteras under "privatsak".
Nya testamentet
Många kristna hävdar att de inte tror på Bibeln som sådan, utan på Jesu ord. Gamla testamentet, menar de, innehåller förutsägelser om Jesu födelse, och resten, så när som på några stycken kanske, kan man ta lite lättare på. Personligen har jag lite svårt att köpa att man har en helig bok, där första delen innehåller stycke efter stycke där gud dödar, eller befaller sina undersåtar att slakta män, kvinnor och barn, alltefter vad som misshagar honom för stunden - men just de delarna kan man med lätt sinne bortse ifrån, för snart kommer det att sägas något om kärlek. Både Hitchens och Dawkins tar upp Nya testamentet, och båda sågar den synnerligen osympatiske sexisten Paulus, som hade ett avgörande inflytande på kristendomens tidiga utveckling. Dawkins drar sig dock för att kritisera Jesus direkt.
Jag anser själv, att även om Jesus kanske på flera sätt var ett framsteg gentemot mycket annat som var i omlopp på hans tid, så är han med sina kategoriska befallningar att alla som lustfyllt sneglar på gifta kvinnor ska slita ut sitt syndiga öga, hans klara besked att alla de gammeltestamentsliga buden kvarstår till punkt och pricka, och hans framhållande av folkmördaren Mose (källa: GT) som förebild inte är mycket att ha som ledstjärna nu för tiden, efter den vetenskapliga revolutionen och upplysningen.
Hitchens tar upp en annan aspekt: i hela Gamla testamentet kräver gud blodshämnd, inklusive för avkomman i tionde generationen eller längre efter den som misshagade honom, men han nöjer sig med att de dör - om än ibland på ett plågsamt sätt. Det är däremot Jesus som börjar hota människor med evigt straff - i sanning förlåtande! (Exempelvis säger Jesus klart och tydligt att hädelser mot den helige ande inte kommer att förlåtas, ganska många av oss är helt körda med andra ord och behöver inte ens överväga att bli frälsta). De kristna må bortförklara detta bäst de vill - jag tycker ändå att detta helt negerar alla uttalanden om kärlek som evangelierna tillskriver honom. Och då har jag inte ens nämnt Jesus ständiga krav på blind tro.
Brister
Som marxist anser jag givetvis att båda har tydliga brister. De saknar en tydlig materialistisk förklaring till religionens upphov, och de framhåller ständigt religionen som den avgörande faktorn i konflikter med religiösa förtecken, på sociala och politiska faktorers bekostnad. I Dawkins fall begränsar sig detta till en oförmåga att helt förstå vissa konflikter. Således ser han bara reaktionerna mot Muhammedkarikatyrerna i Jyllandsposten - i ett läge där Danmark deltog i den blodiga ockupationen av Irak, och där den antimuslimska rasismen under Pia Kjærsgaard hade ett masstöd - bara i termer av yttrandefrihet.
Däremot skulle det vara honom främmande att ge minsta stöd till Bush självutnämna korståg - han har USA:s kristna höger som ständigt skräckexempel, tillsammans med talibanerna, på religiös fanatism, och påpekar det orimliga i att någon som påstår sig följa "röster" när de dödar någon blir inlåsta, medan Bush kunde hävda att han följde gud när han invaderade Irak, utan påföljd. Hitchens däremot stödde som sagt invasionen 2003. Han nämner inte det i boken, och han kanske rent av inser att det var en miss av honom. Det är ju helt uppenbart, för alla som inte sätter försvaret av invasionen högre än klara bevis, att invasionen och den efterföljande ockupationen inte minskade, utan tvärtom starkt bidrog till den islamistiska fundamentalismen.
Men att Dawkins och Hitchens böcker har vissa brister betyder inte alls att de inte är läsvärda. De är välskrivna, innehåller viktig kritik av religionerna, och speciellt Dawkins kan vara enormt rolig. Hans genomgång av historien om Lot - en av många groteska historier i Gamla testamentet - fick mig att asgarva i min ensamhet.
I en av sista artiklar, Om den stridbara materialismens betydelse, skrev Lenin att Engels hade uppmanat till översättning och masspridning av den kampglada ateistiska litteraturen på 1700-talet. Han tillade att han och hans bolsjevikkamrater, till sin skam, ännu 1922 inte hade gjort detta. Till den kampglada ateismen måste man förvisso räkna Dawkins och Hitchens, och behovet idag, med växande religiös fundamentalism och andra angrepp på vetenskapligt tänkande känns inte så mycket mindre. Så, you heard the man: två böcker som kan vara bra att ha läst nästa gång en frimicklare försöker värva dig till sin sekt.
JHN
|
