Innehåll
Tyskland: 100 000 i landsomfattande utbildningsstrejk - ett stort steg framåt
Den landsomfattande utbildningsstrejken den 12 november var en enorm politisk framgång. Om man lägger samman antalet deltagare i demonstrationerna och strejkerna, som det framgår av schulaction.org, så är det redan mer än 100 000 - även om inte allt ännu rapporterats. Även den borgerliga pressen talar om mellan 70 000 och 80 000. Hur som helst handlar det om en stor ökning jämfört med protesten i juni i år, när omkring 30 000 elever gick ut på gatorna.
Detta visar att vi har att göra med en växande rörelse; en rörelse som också börjar sprida sig till universiteten och som får solidaritet från en del föräldrar och lärare liksom stor sympati från befolkningen.
Orsaken kan inte sökas i någon speciell taktik från rörelsens sida eller i nya speciella krav. Orsaken finns desto mer i den djupa krisen för hela det borgerliga utbildningssystemet, vilket lett till en permanent försämring av utbildningen inte bara för arbetarklassens stora massa, utan också för dess relativt privilegierade skikt - arbetararistokratin - och mellanskikten och ända till delar av borgerligheten. Situationen skärps genom det kapitalistiska systemets allmänna kris.
Det blir också allt tydligare att fler och fler elever inte längre är beredda att acceptera det nuvarande tillståndet - och de vill också vara aktiva.
Protestformerna
Det stora antalet deltagare i skolstrejken och demonstrationerna lät sig inte avledas från sin politiska klarhet och radikalism av de olika lokala allianserna.
I några städer gick aktionerna utöver rena demonstrationer. I Oldenburg ockuperades en skola, i Hannover bröt elever och gymnasister igenom avspärrningen runt det lokala parlamentet och angreps av polisen. I Berlin gick tusentals till Humboldtuniversitetet, ockuperade det symboliskt och upplöste ett möte för chefer som diskuterade fortsatta privatiseringar i offentlig service.
Vi beklagar, liksom andra, det avbrott i delar av minnesstunden för de judiska offren den 9 november 1938 som därigenom åstadkoms. Det var dock inte alls avsiktligt från deltagarna i den spontana aktionen och får till största delen skyllas på att universitetets foajé är så trång. Att föra protesten till universitetet, stoppa chefernas seminarium och hänga upp fanor och banderoller från balkongen i en kort ockupation, var en legitim, riktig och spontan aktion - och säkert en höjdpunkt i demonstrationen, vilket visar den entusiasm och spontanitet som finns hos elever och studenter.
Borgarna börjar hetsa mot utbildningsprotesten
I vissa städer kom det under protesten upptakt inte bara till den vanliga skrämseltaktiken och de vanliga hoten från rektorer och reaktionära lärare mot strejkvilliga elever. Exempelvis blev ovanligt många prov förlagda till den 12 november.
Utöver dessa redan vanliga trakasserier agiterade i många städer också avläggare till kristdemokraternas Jungen Union och av dem uppställda "elevföreträdare" mot strejken. Språkröret för eleverna i Frankfurt distanserade sig från ungdomsalliansernas upprop och skrev ett pressmeddelande i vilket de vände sig mot strejken och varnade för "vänsterextremistisk" infiltration.
Detta togs också upp av den borgerliga pressen - speciellt dess "socialliberala" delar. Så här skrev Frankfurter Rundschau den 12 november:
Elevföreträdare i staden Frankfurt har distanserat sig från bojkott av undervisningen i de flesta städer i Hessen. Organisationerna företräder enligt språkröret Eric-Jan Krauchs uppfattning 'inte den nödvändiga majoriteten för att mana till en strejk'. 'Hur kan det komma sig att en minoritet bestämmer', heter det i ett i mitten av veckan offentliggjort meddelande. Initiativtagare till protesten i Frankfurt är dessutom Ungdomsalliansen Frankfurt/ Offenbach som domineras av den hårda vänstern och delvis av vänsterextremistiska grupper.
I artikeln anfördes under åberopande av författningsskyddet (tyska SÄPO) SDAJ (Sozialistische Deutsche Arbeiterjugend, närstående DKP), DIDF-Jugend (ungdomsförbund till Föderation Demokratischer Arbeitervereine, som organiserar turkisktalande ungdomar), REVOLUTION/Frankfurt am Main, Solid och Die Linke.SDS (vänsterpartiets högskoleförbund) som sådana grupper. Trots detta förtal följde tusentals även i Frankfurt am Main uppropet från "minoriteten" - och ännu fler i hela Hessen.
Naturligtvis använde borgerliga media också de militanta aktionerna i Berlin och Hannover som anledning att hetsa mot "bråkstakarna", "kravallmakarna" och den framväxande rörelsen.
I Hannover gjordes delstatsparlamentets företrädare för vänstern och miljöpartiet av den kristdemokratiska delstatsregeringen till ansvariga för "överdrifterna". Bland andra hetsade Springers tidningar och der Spiegel mot demonstranterna i Berlin. De påstår att ungdomarna genom förstörelsen av bilder i utställningen om naziregimens expropriering av judarna gjort sig skyldiga till antisemitism.
Pressen förtiger "naturligtvis" att demonstranterna inte på något sätt avsiktligt ville förstöra utställningen. Denna beklagliga skada kan hänföras till den trånga passagen i universitetets foajé, där gången bara är 1,5 meter bred och givetvis blev för trång för de mer än hundra eleverna som trängde in. De flesta tidningarna förtiger "naturligtvis" också att demonstrationens organisatörer uttryckligen beklagat denna åverkan och erbjudit sig att hjälpa till med att återställa utställningen.
Inte desto mindre äger en cynisk iscensättning rum för att diskreditera massans ilska och att av rörelsens moderata del, reformistiska och småborgerliga partier som vänstern och miljöpartiet, ledningarna för fackföreningar och föräldrarnas företrädare, kräva att de "tar avstånd" eller åtminstone i fortsättningen går in för "återhållsamhet".
Arrangemanget för chefer, som stördes på första våningen, försöker också simma med i den förståeliga sympatin för utställningen, utger sig för att som "privatarrangemang" vara oskyldiga och av en "tillfällighet" ha diskuterat patenträtter.
Därigenom ska inte bara legitimiteten, nödvändigheten och den existerande sympatin för radikala protest- och aktionsformer bland ungdomar nedsvärtas bland befolkningen i övrigt. När 100 000 eller fler går ut på gatorna och därmed får finna sig i att bli disciplinärt trakasserade i skolan, visar detta att det uppstår en viss beslutsamhet som kan radikaliseras och utbreda sig. Då svarar staten och pressen med en blandning av repression, förtal och integration - man publicerar positiva reportage om "goda" men harmlösa aktioner, medan man skjuter bredsidor mot militanta aktioner. Det fattas inte heller exempel på repression. Bara i Berlin greps 13 elever. Några blev slagna av snutarna. I många andra städer kom det likaså till massiva provokationer, gripanden osv.
Vänsterpartiets, fackföreningarnas och lärarnas roll
Den stora sympatin i befolkningen för protesten tog sig också uttryck i att (nästan) varje politiker, nästan alla pampar, nästan alla kapitalister såg det som nödvändigt att själva betona hur viktigt det är med "utbildning" i sig själv. Samtidigt har ändå media, statsapparaten och regeringspartierna börjat hetsa mot den framväxande rörelsen och förtala den.
Samtidigt saknas det inte inställsamhet. Själva chefen för vänstern i Berlin, Liebig, har nyligen bedyrat sin "solidaritet". Ändå kunde man inte se Berlins vänsterparti på demonstrationen. Även i andra städer lyste vänstern med sin frånvaro.
Det är inget att förvåna sig över, i slutändan genomför vänsterpartiet, där de befinner sig i delstatsregeringen, liksom socialdemokraterna (SPD), kristdemokraterna (CDU), FDP och miljöpartiet en borgerlig, kapitalistisk utbildningspolitik och förvaltning.
Även den roll som spelades av facken i DGB (tyska LO) och fackföreningen för utbildning och vetenskap (GWE), där de flesta lärarna är organiserade, måste granskas kritiskt.
I många städer stödde GEW aktionen materiellt, men utan att själva aktivt stöda mobiliseringen. Inte ens i Berlin, där samtidigt en lärarstrejk ägde rum, kunde GEW-topparna sträcka sig till ett öppet upprop för skolstrejken. Detta är ett avgörande politiskt hinder för att elever, studenter och anställda i utbildningsväsendet ska kunna göra gemensam sak!
Ett annat problem var och är GEW:s och ver.di:s (Vereinte Dienstleistungsgewerkschaft) samarbete med polisens reaktionära fackförening (GdP). I Berlin befinner sig GEW och ver.di i gemensamma avtalsförhandlingar med polisen inom offentlig verksamhet. Vi avvisar som revolutionärer detta samarbete. Vi är emot att avtalsförhandlingarna för arbetare i offentlig verksamhet - som handhas av ledningen för GEW och ver.di - förs i samverkan med snutarnas, liksom vi är emot att GdP är medlemmar i DGB.
I alliansen i Berlin ställdes också frågan om huruvida man skulle godkänna en gemensam manifestation med de tre facken (dvs. även med GdP) eller en gemensam manifestation med GEW och ver.di utan GdP.
Den opportunistiska högerflygeln i alliansen i Berlin, SAV (Sozialistische Alternative, CWI), SDAJ och i-REVO (en splittring från den internationella ungdomsorganisationen REVOLUTION, som befinner sig i nära sympati med Gruppe Arbeitermacht och Förbundet för Femte Internationalen) argumenterade för en gemensam manifestation med GEW, ver.di och GdP.
SAV och SDAJ menade att snutarna "också är lönearbetare" och att man inte ska vara sekteristisk. i-REVO talade om GdP som en "reaktionär organisation", men att frågan om en gemensam manifestation inte var någon "princip" utan bara en "taktisk fråga" och underordnad ett gemensamt agerande med fackföreningarna.
Lyckligtvis kom det inte till någon gemensam manifestation med snutarnas fack, mot vilken från början alliansens vänsterflygel, AIR (Antifaschistische Initiative Reinickendorf, ARAB (Antifaschistische Revolutionäre Aktion Berlin), Gruppe Arbeitermacht, delstatens elevföreträdare och REVOLUTION häftigt uttalat sig mot.
Varför? Därför att polisen liksom alla andra repressiva krafter inte bara är en grupp lönearbetare som alla andra. eftersom innehållet i deras verksamhet är undertryckande och säkrande av det bestående systemet. Det visade sig också under skolstrejkerna, när snutarna exempelvis hindrade strejkande elever att gå in i andra skolor för att dra med sig andra elever. Därför är också kraven på högre lön för statens repressiva krafter, mer personal, mer upprustning osv. inga krav som vi stöder. GdP är en reaktionär fackförening, som själv inte bara ställer upp för krav på löner och andra villkor, utan "givetvis" också för skärpning av repressionen och fler befogenheter för polisen. GdP företräder också de misshandlande "kollegerna" när dessa ännu en gång går lösa på vänsterns demonstrationer på första maj eller mot antifascister. Därför har de "självklart" också rättfärdigat angrepp på elevdemonstrationer i det förflutna och har med rasistiska uttalanden anslutit sig till hetsen mot invandrarelever.
Med detta patrask ville SAV, i-REVO och SDAJ på allvar ha en gemensam manifestation för att visa upp "enheten med fackföreningarna"!
Den 12 november har visat att detta inte bara var principiellt och taktiskt fullkomligt opportunistiskt. Snutarnas uppträdande - 13 gripanden, hundratals övervakade, upprepade stopp längs demonstrationsvägen, polismyndigheternas för tidiga upplösning av demonstrationernas avslutning - har i praktiken visat vilken politisk katastrof förslaget kunde ha slutat i. Det skulle ha diskrediterat alliansen i Berlin inför progressiva ungdomar, liksom inför de mest förtryckta, framför allt invandrarelever.
Lärdomen därav kan bara bli: Gemensam kamp med de anställda, gemensamma aktioner med fackföreningar som ver.di och GWE - men inte till vilket pris som helst. En gemensam "aktion" och manifestation med en fackförening som GdP, som kräver högre lön för snutarna, som angriper själva demonstrationen, slår elever och griper dem, är otänkbar - även om det betyder att GWE-ledningen inte går med på gemensamma manifestationer med elever och studenter.
Det politiska ansvaret för att det inte blev någon gemensam manifestation med lärarna ligger inte hos strejkallianserna, utan hos ledningarna för GEW och ver.di som föredrog gemensam "kamp" med snutarna framför en gemensam front med elever och studenter.
Lärdomar för framtiden
Detta exempel illustrerar också att rörelsen i framtiden måste vara tydligare vad gäller politiska mål, strategi och taktik.
Utbildningsfrågan är - liksom varje stor fråga i detta samhälle - en klassfråga. Det är frågan om i vems intresse, med vilka medel och metoder, som det odugliga borgerliga utbildningssystemet ska reformeras med eller ersättas av. Det är utan tvekan riktigt att kampen idag måste föras mot de senaste "motreformerna" och angreppen från de härskande; att vi måste bygga en rörelse som mer och mer ifrågasätter den borgerliga statens och den härskande klassens kontroll över detta system.
Det innebär dock även att vi måste ta upp frågan om ett antikapitalistiskt, socialistiskt alternativ till det bestående systemet och ge ett positivt, revolutionärt svar i form av ett program med övergångskrav.
Kampen för att sprida, radikalisera och bättre samordna rörelsen måste därför gå vidare till uppbyggandet av en revolutionär, kommunistisk ungdomsorganisation, REVOLUTION.
Trots och kanske just på grund av framgången för den första landsomfattande skolstrejken är det nödvändigt att bygga upp på denna nivå och betrakta aktionen som upptakten till en mycket större, bättre samordnad rörelse, som nästa gång kan organisera mycket kraftfullare strejker på skolor och universitet.
Arbeitermacht Infomail 393
Socialistiskt forum 2008
Lördagen 15 november hölls årets Socialistiska forum på ABF-huset i Stockholm. Med 2 500 deltagare var temperaturen hög. Arbetarmakt och REVOLUTION hade tyvärr inget eget möte i år, men naturligtvis hade vi ett bokbord. Dock var detta litet, lite avsides placerat och dessutom bredvid Kommunistiska Partiet som envisades med att sälja böcker av Stalin. Men vi misströstade förstås inte för så lite. På bokbordet sålde vi för omkring 800 kr - och då skänkte vi i stort sett bort böckerna vi hade. Mest energi lade vi dock ner på att dela ut NMR-flygbladet inför Salem.
Möte om papperslösa
Det första mötet jag var på, arrangerat av tidningen Arbetaren, var en diskussion mellan SAC och LO-förbundet Fastighets om papperslösa arbetare. Lotta Holmberg från SAC berättade om sitt arbete med papperslösa och kampen för deras rättigheter. Sten-Erik Johansson från Fastighets - det LO-förbund som har börjat ta in papperslösa som medlemmar - berättade om hur LO börjar svänga i frågan. Tidigare, berättade han - inte utan att skämmas - har LO agerat som snutar och hjälpt "polisstaten" (hans uttryck) att hitta och kasta ut papperslösa. Han understök att facket under inga omständigheter ska spela en så'n roll, och betonade vikten av att ta strid för papperslösas rättigheter. Det exempel på LO:s förändrade hållning som han och flera hänvisade till, kongressbeslutet från i somras att kräva att papperslösas arbete ska avkriminaliseras, och att arbetsköpare som utnyttjar deras arbetskraft ska kunna göras skadeståndsskyldiga missar dock en viktig sak: det kräver inte att de papperslösa arbetare ska ha rätt att stanna kvar här och jobba under samma villkor som alla andra.
Bjarne Isaksson, ordförande för SEKO Stockholm sade att SEKO var det enda förbund som har förespråkat en allmän amnesti för de papperslösa. Detta är naturligtvis ett viktigt framsteg. Tyvärr innehöll resten av hans anföranden (vissa slipade fackhöjdare lyckades tala flera gånger) en massa byråkratsnack om detaljer i försäkringsregler som argument för att SEKO kan företräda, men inte släppa in papperslösa som medlemmar. Priset som tråkigaste byråkrat gick dock med råge till nå'n snubbe från Byggnads, som tyckte sig ha rätt att ta över ordförandeskapet för mötet en stund. Han angrep SAC för att skapa ett a- och ett b-lag på arbetsmarknaden. Dock verkar han ha missat att skillnaden mellan papperslösa och "legala" arbetare redan existerar. Att SAC får skulden för detta när de försöker höja de mest utsatta arbetarnas löner är lite absurt.
Bortsett från honom var det dock ett bra möte. En annan representant för Fastighets - Bengt om jag inte minns fel - som organiserar städare framhöll att han skriver in alla arbetare som vill gå med i facket som medlemmar, utan att kolla upp, eller ens bry sig speciellt mycket huruvida alla papper är i ordning. Han tänker fortsätta organisera alla arbetare inom sitt område, och passade på att i hårda ordalag angripa de "halvperversa idioter" som vill dela upp arbetare i "legala" och "illegala". Bengts inlägg piggade upp oss, och visade att det fortfarande finns åtskilligt av radikala krafter inom LO.
Givetvis gjorde även Arbetarmakt inlägg på mötet. Själv framhöll jag att det var utmärkt att Sten-Erik från Fastighets betonade att facket inte ska gå "polisstatens" ärenden och jaga papperslösa, men jag argumenterade också för att LO bör gå ett steg längre: organisera de papperslösa arbetarna, och inte nöja sig med att vädja, utan kräva: rör inte våra medlemmar! LO:s 1,6 miljoner medlemmar - med fördel förstås i en gemensam front med TCO och SAC - skulle kunna lägga hela sin tyngd bakom kravet på rättigheter för de papperslösa. Detta är inte heller något vi ska göra bara för att vara snälla mot de stackare som har det svårare än vi: det är viktigt att betona att detta även ligger i svenska arbetares intresse. Att papperslösa arbetare jobbar för absurt låga löner är ett hot mot våra rättigheter. Lösningen på detta är naturligtvis att förbättra villkoren för de papperslösa (till skillnad från att be staten skydda oss från för stort inflöda av icke-svensk arbetskraft som exempelvis Proletären föreställer sig). Och dessutom - vilket även Dag Tirsén från Kommunistiska förbundet framhöll med färska exempel från kampen i USA - kan organiserandet av nya skikt av radikala arbetare ge en välbehövlig injektion till den alltför passiva och byråkratstyrda arbetarrörelsen i Sverige.
Sten-Erik från Fastighets svarade med att ge sitt stöd till min paroll "rör inte våra medlemmar", även om han tonade ner radikalismen genom att ifrågasätta nyttan av att hota med politisk strejk o.d. Han avslutade sedan med att uttrycka glädje över att organisationer han inte ens kände till, som Arbetarmakt och Kommunistiska förbundet, hade kommit dit och han uttryckte att vi alla är "allierade i kampen, och delar samma mål om det klasslösa samhället". Det är naturligtvis svårt att säga i vilken mån Sten-Eriks avslutande ord var färgade av att det just var på Socialistiskt forum han fällde dem, men vi lägger dem på minnet, beredda att påminna honom ifall han skulle glömma vår nyligen proklamerade enhetsfront.
Så följde några timmar av bokbordssittande och flygbladsutdelning - där Lars Ohly faktiskt sa att han skulle ha kommit till demon i Salem om han inte skulle vara bortrest just då. Det är svårt att säga om han bara ville hålla sig väl med alla potentiella (v)-röstare på forumet, eller om han missförstod och trodde att jag menade den lilla tama manifestationen som ska hållas på Medis samtidigt som Salemdemon - dock verkar alternativ tre, att han verkligen skulle ha dykt upp i Salem betydligt mindre troligt.
Efter att på grund av en miss i kommunikationen ha missat dagens andra möte om papperslösa, organiserat av bland andra LO:s centrum för papperslösa, kom jag åtminstone iväg på forumets sista papperslösamöte. Detta leddes av Christina Mattsson och Sanna Vestin. Tyvärr var detta ett mindre givande möte än det ovan beskrivna. Diskussionen kretsade kring frågan om fri invandring, som dock ställdes på ett abstrakt sätt. Mitt försök att föra in klasskamp i debatten gav inte så stora spår i de efterföljande inläggen - där ser man vilken skillnad det kan göra om det är frilansjournalister eller fackföreningar som håller i ett möte.
Andra kamrater besökte möten om bland annat islamofobi och om den franska vänstern, och enligt vad jag har hört gjorde de bra ifrån sig. Omkring kl. 18, när de flesta packade ihop, avslutades forumet också för min del - utmattad av ABF-husets tryckande värme och för dagen dåliga luft, men med fickan full av gratisgodis samt en dvd om Handels kamp på Videomix.
Jens-Hugo Nyberg
Kampen mot islamofobi
Ett av de möten som kamrater i Arbetarmakt och REVOLUTION besökte på Socialistiskt Forum handlade om framgångarna för islamofobiska strömningar i Europa och i världen på senare tid. Huvudtalaren Andreas Malm berättade om den tydliga tendensen i ökad spridning av islamofobisk propaganda i den högerextrema pressen och exemplifierade med siffror om antalet artiklar med sådant innehåll i Sverigedemokraternas tidning SD-kuriren. Det är tydligt att islamofobin fått en central roll i rasistiska krafters propaganda som påminner om den roll som antisemitismen spelat tidigare (och fortfarande spelar för mer marginaliserade fascistiska grupper). Malm hänvisade bl.a. till svepande generaliseringar och lögnaktiga men allt vanligare myter som sprids om muslimer genom en hel radda nya islamofobiska bästsäljare på bokmarknaden.
Arbetarmakts och REVOLUTION:s kamrater deltog i den diskussion som följde på Malms inledning. Allt hann vi inte kommentera i våra inlägg. Det gällde bl.a. frågan om synen på religionen. Även om vi t.ex. delar Malms uppfattning om det reaktionära innehållet i den borgerliga sekularismen av idag, menar vi att socialister ändå har ett ansvar i att kritisera religiösa myter och uppfattningar utifrån en ateistisk hållning. I denna fråga är det lite oklart vart Malm står - han uttryckte att han mer eller mindre har "gett upp" kampen för sekularism och vetenskap gentemot religiösa vanföreställningar.
En socialistisk linje handlar inte om att peka ut islam som särskilt mycket värre än någon annan religion, men även islam har patriarkala och reaktionära inslag, som förtryckta borde förkasta. Det bör man inte tumma på, och även om Malm förvisso tycks inta en kritisk attityd till religion i praktiska frågor (såsom frågan om religiösa friskolor) så vittnade hans hållning i övrigt om en dos av opportunism inför religiösa föreställningar. Malm hävdade t.ex. att majoriteten av mänskligheten är religiös och påstod att detta skulle vara fallet även i ett socialistiskt samhälle. Försök att frigöra mänskligheten från religion har "inte slutat så bra", tycke Malm, och syftade förmodligen på den misslyckade, stalinistiska tvångsateismen i degenererade arbetarstater som Albanien, Nordkorea och f.d. Sovjetunionen. Hans antaganden kan så klart ifrågasättas: ett riktigt socialistiskt samhälle, där dagens alienering av människan från samhället och till naturen upphävs genom privategendomens avskaffande och framväxten av ett klasslöst samhälle, torde lägga en materiell grund för en ateistisk uppgörelse med religion på ett djupgående plan.
Vi håller förvisso helt med när Malm argumenterar mot delar av vänstern som försöker resa murar mot alla dem som är religiösa i den rörelse som behöver byggas för att störta kapitalismen. Kommunister måste visa acceptans för religiös utövelse. Men detta betyder inte samma sak som att ge upp försvaret av en ateistisk, på den dialektiska materialismen grundad, kritik av de religiösas föreställningar. En sådan kritik är ofrånkomlig om revolutionärer ska försvara marxismen och försöka vinna anhängare för arbetarklassens revolutionära åskådning. Problemet är att Malm, när han vänder sig mot vad som i själva verket är en borgerlig sekulariseringskampanj, inte tar ställning för en socialistisk sekularism på något konsekvent sätt.
Detta kan kanske tyckas vara en märklig fråga att uppehålla sig vid, men när Malm exempelvis talade om kyrkans progressiva roll i miljörörelsen kan man se ett mönster i hans resonemang. Han nämnde t.ex. inte att kyrkan med sannolikhet kommer att ta ett steg tillbaka om en sådan rörelse mer konsekvent skulle bejaka klasskampen som sin huvudsakliga strategi, det har vi ju sett prov på i den antikapitalistiska rörelsen där kyrkan deltagit med kampanjer för skuldavskrivning, men också gått åt höger när staten svarat med våld (som i Genua). Malm tycks däremot hoppas på att alliansen med kyrkan i miljörörelsen ska kunna vara varaktig och en nyckel till förändring. Problemet är att bara en socialistisk rörelse har kraften att verkligen konfrontera miljöförstöringen. När ska Malm säga detta öppet?
Vi motsätter oss förvisso att utesluta religiösa rörelser (eller individer) ur kampen, men vi anser samtidigt att allianser med religiösa krafter inte får ske på ett sätt som sker på bekostnad av att socialister försöker vinna rörelser (oavsett om de är antiimperialistiska eller inriktade på miljöfrågan) för det revolutionära störtandet av kapitalismen. Här har Malm på senare år valt en strategi som snarare går ut på att bygga en politiskt klassöverskridande allians utan socialistiska förtecken, eller med någon uttalad vänsterprofil.
En fråga som vi ingrep i på mötet gällde karaktäriseringen av dagens rasistiska partiers och rörelsers framgångar. Malm argumenterade för att det är mer korrekt att kalla dagens sverigedemokrater och med dem närbesläktade strömningar (Dansk Folkeparti t.ex.) för fascistiska. Han menade att alla grupper som vill utesluta en del av befolkningen från samhället måste förstås som fascistiska. Arbetarmakt karaktäriserar å sin sida en rörelse som SD för rasistiskt populistisk, men glömmer för den sakens skull inte bort att det finns beröringspunkter mellan slipsrasisterna i SD och de mer uttalade fascistiska grupperna. Det handlar för oss dels om att ge en beskrivning av verkligheten som är korrekt (vi står inte inför ett nära förestående fascistiskt maktövertagande i Europa idag). Det betyder inte att vi inte ska ta hotet av framgångar för rasistiska partier som en allvarlig varningssignal. Utöver att det innebär ett direkt hot mot framförallt invandrare och i synnerhet flyktingar, ger deras framgångar näring åt mer militanta och verkligt fascistiska grupper. Men denna utveckling måste analyseras i hela sin komplexitet, att rätt och slätt peka på allt reaktionärt som fascistiskt löser inte nödvändigtvis problemet. Malm försvarade sin karaktärisering bl.a. med att det skett ett närmande mellan slipsrasister och fascister, och detta är förvisso ett inslag i den tendens vi ser idag. Malm har också, det förtjänar att sägas, hedern i behåll när det kommer till en viktigt fråga: han förespråkar öppet massmobiliseringar för gatukamp och direkt aktion för att stoppa rasistiska och fascistiska rörelsers aktiviteter, vilket är mer än vad man kan säga om stora delar av vänstern.
Arbetarmakt argumenterade också för att en kamp mot islamofobin idag måste betyda en kamp mot den rådande högeroffensiven och det imperialistiska "kriget mot terrorismen". Vi påpekade bl.a. att den traditionella vänstern har en stor del av ansvaret för rasistiska krafters framgångar. Italien är ett uppenbart exempel: här har rasistiska och fascistiska krafter tjänat på att vänstern har satt sig i en kapitalistisk regering. Den strategi som ledde till det omfattande valnederlaget för Rifondazione Comunista är densamma som vänsterpartiet och socialdemokratin anammat här hemma. Väldigt få politiska organisationer utmärkte sig i övrigt på mötet, vilket är lite märkligt med tanke på frågans vikt.
Kampen för ett nytt parti i Frankrike
Ytterligare ett möte som Arbetarmakts och REVOLUTION:s medlemmar deltog i var ett som organiserades av Internationalen (Socialistiska Partiets tidning) om Frankrike och det franska partiet LCR:s kamp för ett nytt antikapitalistiskt parti. Tyvärr fanns väldigt lite utrymme för diskussion och debatt då mötet bara hade en timme till sitt förfogande, och till råga på allt i en mycket liten lokal i proportion till antalet mötesdeltagare. Över 50 personer trängdes och fick lyssna på Benny Åsman och Göte Kildén som inledde de första 45 minuterna. Båda är medlemmar i den "fjärde international" som Socialistiska Partiet åberopar sig på.
I diskussionen som följde ställde en medlem i Arbetarmakt, Per-Olof Mattsson, frågan om LCR kommer att kämpa för ett revolutionärt program i det nya partiet, dvs. ett program där kampen för att krossa den borgerliga staten och ersätta denna med arbetarmakt görs till partiets mål? Kildén och Åsman svarade tämligen undvikande. Vi fick egentligen två svar: först att LCR inte driver någon linje alls inför det nya partiet, utan kommer att upplösas dagen innan den nya partibildningen kommer till, och sedan gå in utan någon gemensam linje, alltså, som individuella medlemmar. Det andra svaret var att LCR bara lagt ned några grundprinciper, som att det nya partiet inte ska sätta sig i en borgerlig regering, ta ansvar för nedskärningar eller nyliberal politik, och så vidare. De motiverade det första svaret, som går ut på att LCR ska upplösas, och att programmet på något sätt ska utvecklas underifrån, med att partiet vill underlätta för många att gå med i partiet, vilket man tror skulle försvåras om vänstergrupper försökte vinna partiet för en mer uttalat revolutionär politik. Detta är i grunden en likvidationistisk hållning. I själva verket har LCR varit ännu tydligare än Åsman och Kildén ville påskina: Olivier Besancenot, partiets karismatiske ledare, har uttryckligen sagt att LCR inte vill att det nya partiet ska bli ett revolutionärt parti (däremot, socialistiskt, feministiskt och t.o.m. guevaraistiskt, vad det nu ska betyda). När SP:arnas och LCR:s variant av fjärde internationalen alltså försvinner på fransk mark i och med upplösningen av organisationen, kommer den inte att ersättas av ett (mera) revolutionärt alternativt. Att påstå att LCR:s medlemmar inte kommer att driva någon linje i det nya partiet är inte bara inkorrekt - det ter sig också något oärligt; ingen förväntar sig väl att militanter med över fyrtio års verksamhet enligt ett gemensamt (om än förvirrat) program inom den franska vänstern helt plötsligt kommer att agera som atomiserade, enskilda individer.
Det problem som Arbetarmakt ser med LCR:s hållning, vilket för övrigt även utgör en viktig del av vår kritik av Socialistiska Partiets politik, är just den att frågan om reform eller revolution onekligen kommer att få praktiska konsekvenser för byggandet av det nya partiet. Om inte det nya partiet lyckas samla de bästa kämparna på varje kampfront, och samordnar striderna inom ramen för kämpandet för en revolutionär strategi för att ta makten, kommer det inte att kunna ta itu med behovet av att konfrontera den fackliga byråkratin (som fortfarande domineras av socialistpartiet och kommunistpartiet) eller för den delen den oundvikliga konfrontation med staten som varje försök att bygga en antikapitalistisk rörelse kommer att ställas inför - även i delstriderna. Trots vår kritik, uppmanar den internationella tendens som Arbetarmakt tillhör, Förbundet för Femte Internationalen, sina kamrater i Frankrike att kämpa i det nya partiet och där argumentera för en revolutionär politik för partiet. Trots allt är det nya partiprojektet ett progressivt steg som har tagits vid rätt tidpunkt av LCR:s ledning. Problemet är att LCR redan inledningsvis tycks vilja skippa diskussionen om behovet av ett revolutionärt program. Därmed avsäger man sig ansvaret att försöka vinna massan av arbetare och ungdomar som gått ut i kamp mot Sarkozy på senare år för en revolutionär politik.
Gunnar Westin
REVOLUTION: Solidaritet med italienska arbetare och studenter mot Berlusconis regering
De senaste veckorna har italienska arbetare och studenter gått ut på gatorna i opposition gentemot den styrande högerkoalitionen, och i synnerhet gentemot de omfattande angreppen på utbildningssystemet. REVOLUTION uttrycker solidaritet med alla de som deltagit.
Sedan april detta år har Italien styrts av en högerkoalition ledd av miljardären Berlusconi, tillsammans med de högerextrema partierna Nationella Alliansen och Lega Nord. Sedan valet har Berlusconi försökt att omvandla det omfattande nederlaget som åsamkades vänstern i det italienska parlamentet till ett omfattande nederlag för Italiens arbetare, sociala rörelser, ungdomar och studenter med en massiv serie av attacker på det statliga utbildningssystemet. Det nya utbildningsförslaget föreslår skrotandet av 200 000 jobb, rasistisk segregering gentemot invandrare och angrepp på undervisningstid.
I september organiserades en landsomfattande endagsstrejk av en miljon arbetare, utlyst av den största sammanslutningen av fackförbund i Italien, Cgil. Därefter, den 17 oktober, utlyste mindre men mer radikala fackförbund ytterligare en generalstrejk, vilket resulterade i en demonstration med 300 000 deltagare i Rom. Till demonstrationen anslöt sig tusentals skol-, högskole- och universitetselever som var upprörda över den föreslagna privatiseringen av universitetsutbildningen, de drastiska nedskärningarna av lärartjänster, kraven på skoluniform och segregeringen av invandrares barn i form av upprättandet av särskilda klasser för dessa.
Rörelsen organiserades kring den enkla principen "vi ska inte betala för deras kris", då Italien står på randen till recession, ställt inför en omfattande finansiell kris. Det är genom att hänvisa till denna kris som Berlusconis regering försöker att legitimera sina angrepp. Hans senaste attack är riktad mot utbildningssystemet - men den har provocerat fram ett massivt motstånd.
Piero Bernocchi, från den radikala fackliga arbetsplatsorganisationen Cobas, sade följande om demonstrationen den 17 oktober: "Det finns en bred närvaro från hela utbildningssektorn, med elever från alla nivåer, lärare och utbildningsarbetare, föräldrar, och andra medborgare som motsätter sig förstörelsen av det offentliga utbildningssystemet, angreppen på undervisningstid, skrotandet av 200 000 tjänster, mot återställandet av den anakronistiska 'Maestra unica' (endast en lärare i grundskolan), mot den vedervärdiga segregeringen som isolerandet av invandrare till separata klassrum innebär, och mot återställandet av 1800-talets skola: en skola, som diskriminerar, hotar och splittrar."
Det nya utbildningsförslaget skulle godtas av senaten den 29 oktober, men omröstningen ställdes in två gånger då studenter försökte storma senatsbyggnaden. Många universitet, skolor, och högskolor har ockuperats och används nu som organisationscentrer för att samordna aktioner med arbetare mot Berlusconis attacker.
Denna organisering har lagt grunden för massiva demonstrationer, däribland en marsch som samlade upp till en miljon protesterande i Rom den 30 oktober. Sex dagar tidigare deltog fackförbunden i en generalstrejk som samlade 10 miljoner arbetare som vägrade arbeta samtidigt under 4 timmar i en aktion som riktades mot angreppen på den offentliga sektorn.
Den italienska staten och de högerextrema partierna i den italienska regeringen sitter inte passivt och ser på när rörelsen växer. Polisen har kallats in i ett försök att återta kontrollen av de ockuperade platserna och deras repression har medfört sjukhusbesök för flera protesterande. På demonstrationerna den 30 oktober transporterade lastbilar slagskämpar från Nationella Alliansen som angrep demonstranter med slagträn. Rörelsen måste organisera sitt försvar då dessa attacker fortsätter.
Politiskt måste rörelsen gå på offensiven med en obegränsad generalstrejk som besegrar regeringen. Men det bästa sättet för att organisera detta, och för att omvandla kampen till en kamp mot det hela kapitalistiska systemet, är att bilda ett revolutionärt parti i Italien.
Det var förräderiet från den reformistiska vänstern, bl.a. från Rifondazione Comunista som ju stöttade Prodiregeringen mellan 2005 till 2007, som tillät Berlusconi och Nationella Alliansen att komma tillbaka och bilda regering igen. Arbetare, som tappat tilltron till de partier som hade sålt ut deras intressen, bestraffade dessa i det förra valet.
Nu tvingas arbetare och studenter att betala för den ekonomiska krisen, som har tvingat ned löner och skapat massarbetslöshet samtidigt som priser på mat och drivmedel gått upp och upp. Då de brutala konsekvenserna av recessionen demonstrerar att kapitalismen är ett bankrutt system, innebär den kamp som nu brutit ut i Italien en fantastisk möjlighet för arbetare och ungdomar att organisera motståndet, inte bara för att slå tillbaka mot systemets konsekvenser, utan för att störta det.
REVOLUTION:s internationella råd
12 november 2008
90 år sedan Koltjaks kupp: Den demokratiska kontrarevolutionens slut
18 november i år är det 90 år sedan kuppen i Omsk som gjorde amiral Koltjak till ledare för det vita Sibirien. Detta var en av det ryska inbördeskrigets mest avgörande händelser - det innebar slutet för alla försök att skapa ett antibolsjevikiskt alternativ under demokratiskt eller socialistiskt förtecken under inbördeskriget. Fortsättningsvis var det mellan den röda revolutionen och den vita kontrarevolutionen kampen stod.
En stor del av de ryska socialisterna hade länge ställt den hägrande konstituerande församlingen som en princip som stod över allt annat. För de härskande klassernas mest direkta representanter var den kommande konstituerande församlingen i första hand en ursäkt för att skjuta upp alla hot mot dess intressen så länge som möjligt: bättre att en eventuell konstituerande församling skulle ta tag i frågorna i framtiden än att sovjeterna skulle lösa dem idag. Det ska däremot erkännas att de moderata socialisterna var genomsyrade av en demokratisk ideologi som i många fall verkligen övertygade dem om att det vore fel att lösa några viktiga frågor innan folket hade sagt sitt på det sätt som läroböckerna hade lärt dem att detta skulle göras på. Dessa två skilda anledningar till att uppskjuta alla brännande frågor till en ännu inte vald församling var hos vissa personer svåra att skilja från varandra, och gemensamt underminerade de all effektivitet som en mer klarsynt ledning kunde ha gett den provisoriska regeringen. Detta var en av de viktigaste anledningarna till dess fall.
Den konstituerande församlingen
Fram till 6 januari 1918, när bolsjevikerna satte stopp för konstituerande församlingens försök att samlas till en andra dag av överläggningar, hade illusioner funnits om att det olyckliga bolsjevikexperimentet skulle överflyglas av folkets sanna representanter, så snart dessa kunde samlas. Ett flertal observatörer, däribland oklanderliga antibolsjeviker, konstaterade dock att det arbetande folket inte fäste så stort avseende vid konstituerande församlingen som socialistrevolutionärerna hade räknat med. Arbetarna föredrog sovjeterna, och för bönderna var det viktigare att få fred och jord, än att dessa saker godkändes av den idealiska demokratiska representationen. En demonstration till försvar av församlingen besköts i Petrograd, men i övrigt tog Ryssland ganska lätt på beskedet. Sovjeterna över hela landet föredrog sovjetmakt framför ett parlament.
Inbördeskriget flammar upp
Högerflygeln av socialistrevolutionärerna, liksom högermensjevikerna - vilka dock snart förlorade kontrollen över centralkommittén till förmån för Martovs fraktion - arbetade för att störta sovjetregeringen och återkalla konstituerande församlingen. Deras försök rönte föga framgång fram till slutet av maj, när ett oväntat tillfälle uppstod: tjeckoslovakiska legionens revolt i Volga, Ural och Sibirien.
Tjeckoslovakerna revolt mot sovjetmakten berodde på flera orsaker: dröjsmålet med hemresan - som förutom kaoset i transportsystemet orsakades av oenighet bland de allierade och förslaget att delar av styrkan skulle evakueras via Archangelsk istället för Vladivostok - ömsesidig misstro gentemot de lokala sovjeterna och försök från de ryska antibolsjevikerna att dra in tjeckoslovakerna i inbördeskriget. En utlösande faktor var ett ultimatum från Trotskij, som i ett av sina minst lyckade ingripanden, efter en lokal incident, och under pressen från den japanska landstigningen i Vladivostok, krävde att legionen skulle avväpnas - utan att ha tillräcklig kraft att sätta bakom orden. Oavsett orsakerna blev följden att de omkring 40 000 disciplinerade soldaterna tog över kontrollen över järnvägen från Volga till Stilla havskusten. Därmed öppnade de upp en ny antibolsjevikisk front, och inbördeskriget började i stor skala.
Komuch
En huvuddel av de tjeckoslovakiska soldaterna hade måttliga socialistiska sympatier, och stödde därför till stora delar socialistrevolutionärerna (SR). I Samara vid Volga bildades en provisorisk regering med det något knöliga namnet Kommittén av konstituerande församlingens medlemmar, förkortat Komuch. Den utgjordes av SR-delegater till den upplösta församlingen, och var den mest progressiva och demokratiska av alla de 19 antibolsjevikiska regeringar som uppstod öster om Moskva. Dess program utgjordes av en blandning av försvar för arbetarnas fackliga rättigheter och kapitalisternas vinster och rätt att kräva en redig arbetsinsats, liksom av jord till bönderna, utan att göra för stora utfästelser innan konstituerande församlingen var återsamlad. Företag och banker avnationaliserades - det var ju inte dags för en socialistisk kamp än på ett tag. Skeptiker kunde se vissa likheter med den provisoriska regeringens program, som ju redan hade försökt, och misslyckats snöpligen.
Verkligheten visade också snabbt att kampen inte stod mellan Komuchs program och bolsjevikernas. Alla bonderöster de representerade till trots kunde SR inte omsätta detta i någon verklig styrka. Med införandet av värnplikt lyckades de inte mobilisera mer än 40 000 man till sin folkarmé, och i valet de utlyste i Samara kom de inte ens upp i ett 50-procentigt valdeltagande. När Röda armén började vinna segrar i september pressades Komuch obönhörligen tillbaka.
De pressades även från andra hållet, från den delen av den antibolsjevikiska fronten som inte höll sig med så många socialistiska och demokratiska teorier: de öppna reaktionärerna. Den främsta medtävlaren bland de antibolsjevikiska regeringarna var Vologodkijs regering i Omsk. Dess anspråk på ett demokratiskt mandat var betydligt mer långsökt än Komuchs. En konferens i Tomsk för att bilda en sibirisk regional duma hade upplösts av bolsjeviktrupper i januari 1918, men några av delegaterna samlades och utsåg en underjordisk regering under den lätt socialistiskt färgade Derber. Denne tog sig till Vladivostok, medan Vologodskij och några till tog sig till Omsk. Dessa bildade, när staden föll för tjeckoslovakerna, en regering med stöd av affärskretsarna och olika antisocialistiska krafter - i konflikt med Derber, och med de delar av den sibiriska regionala duman som återsamlades i Tomsk.
Trassel på den vita sidan
Ständiga konflikter mellan Komuch och den mer högerorienterade Omskregeringen följde. Saken gick så långt som till ett begränsat handelskrig mellan dess regioner. Trots att det ogörliga i att nå en rimlig uppgörelse kunde tyckas stå klar, ledde Komuchs oförmåga att skapa en egen maktbas till försök att ena de olika regeringarna. En konferens i Ufa i september skapade ett allryskt direktorat på fem personer som - teoretiskt - skulle vara det antibolsjevikiska Rysslands oomstridde ledare fram till att en konstituerande församling på nytt sammanträdde.
Den framryckande Röda armén uteslöt snart Samara som säte för den nya regeringen. Ett alternativt förslag var att flytta till Omsk, som faktiskt hade fördelar i form av den bäst fungerande administrativa maskineriet. Tyvärr - kan man tycka att dess mera demokratiskt sinnade medlemmar kunde ha resonerat - var det också det främsta centrumet för reaktionära intriger, och tjänstemännen var i stor utsträckning inte så intresserade av att utan vidare underordna sig en ledning som bestod av två socialrevolutionärer av fem möjliga.
Kupp under uppsegling
Viktor Tjernov, tidigare jordbruksminister i provisoriska regeringen, tillhörde alltsedan vänster-SR hade brutit sig ut och bildat ett eget parti vänsterfalangen inom SR. Han och gruppen runt honom hade dessutom lyckats lära sig något av erfarenheterna under Kerenskij, och var mycket kritiska till sina partikamrater Avksentievs och Zenzinovs försök att kompromissa med högern. Stora delar av tjeckoslovakerna i Omsk var också oroliga och erbjöd sig att avlägsna det reaktionära hotet. Direktoratets tappra socialister, som i god SR-anda hade lagt beslutsamheten åt sidan i samma stund som de slutade avrätta tsarens ministrar, ville dock inte göra något förhastat. Detta beseglade definitivt den demokratiska kontrarevolutionens öde för lång tid framåt. Reaktionärerna, som inte hade slutat hata Kerenskij för att han inte lyckades få bukt med det bolsjevikiska hotet, skulle inte tolerera några socialister alls - oavsett hur mycket höger - i någon regeringsställning.
Slutet för de demokratiska antibolsjevikerna
Natten till den 18 november, en vecka efter världskrigets vapenstillestånd, var det så dags. Direktoratets socialister - om man tillåter sig en bred definition av ordet - Avksentiev och Zenzinov, med flera greps. Ingen av dem avrättades, då det nya styret var måna om att inte stöta sig med västmakterna. Socialister i det vita Sibirien skulle dock inte ha sådan tur länge till. Koltjak hävdade senare att det inte var han som planerade kuppen, och att han var i Omsk på genomresa. Må vara att han inte var hjärnan bakom - han visade sig överhuvudtaget inte vara någon stark ledare - men det finns alla anledning att tvivla på att han var på plats av en slump. Bortsett från att han under 1917 hade varit en av högerkrafternas favoritkandidater till platsen som Rysslands räddare, kan man fråga sig vad som får en viceamiral att ta landvägen genom ett oroligt Sibirien för att återförenas med familjen snarare än att välja sjövägen - och varför medföljde älskarinnan? Skulle hon också träffa frugan? Sådant är givetvis mindre viktigt. Av större vikt är resultatet: motvilligt eller ej tog Koltjak på sig den tunga bördan att utropa sig till Rysslands härskare - men bara tillfälligt, naturligtvis.
De vitas "demokrati"
En hel del borgerliga historiker, som Pipes, Staffan Skott och många andra bedyrar att Koltjak - liksom Sydrysslands vite diktator Denikin - kämpade för demokrati. Om vi lämnar det fördelaktiga i att göra demokratiska utfästelser just när man vill ha vapen från Storbritannien åt sidan, måste man notera att när Rysslands vita var demokrater, var de det av ett litet säreget slag. Den demokrati de suktade efter var naturligtvis inte 1918 års konstituerande församlings demokrati, som hade utgjorts av närmare 90 procent uttalade socialister - om det sen var av Kerenskijs eller Lenins sort tyckte reaktionärerna i allmänhet spelade mindre roll. Koltjak sade själv att det var bra att konstituerande församlingen upplöstes - den representerade nämligen inte det ryska folkets verkliga vilja, utan den revolutionära galenskapen. Högerversionen av demokrati var således: gärna demokrati, men inte så länge den röstar fram socialister. När folket tar sitt förnuft till fånga, och lägger ner galenskaper som att försöka omstörta ägandeförhållandena - då kan demokrati komma på fråga. Tills kampen mot revolutionen var vunnen däremot var enda alternativet, såväl i Koltjaks Sibirien, Denikins Sydryssland och general Millers Murmansk-Archangelsk som i liberalernas kadetpartis program: militärdiktatur.
Samma historiker tillsammans med Forum för levande historia försöker också hävda att den vita terrorn var betydligt mindre omfattande än den röda. Två vittnen som inte delar den synen var USA:s ambassadör i Japan, Roland Morris, och befälhavaren för USA:s omkring 8 000 soldater i Sibirien, general Graves. De beskrev vilken grad av korruption och laglöshet som rådde i det vita Sibirien, där bolsjeviker summariskt avrättades, och där alla som motsatte sig den härskande klicken riskerade att stämplas som bolsjeviker.
Detta innebär inte att det i första hand var Koltjak som låg bakom den vita terrorn. Viceamiralen, som utnämndes till fullfjädrad amiral lagom till sin utnämning till Rysslands härskare, tillhörde inte de mest reaktionära på den vita sidan, men han var en svag ledare. Bakom honom, inom militären och inte minst bland kosackerna fanns den riktiga extremhögern, och de sköt och klubbade ner misstänkta radikaler eller motsträviga bönder utan att behöva riskera att straffas. Forum för levande historia må misstycka, men jag tror att det är en smula naivt att vänta sig att dessa skulle ha blivit goda demokrater så snart bolsjevikerna hade störtats.
En stor del av de antibolsjevikiska socialisterna i Sibirien drog den rimliga slutsatsen av detta: de flydde tillbaka till Sovjetryssland, fördömde de vita och försökte sluta fred med sovjetregeringen. Mensjevikernas centralkommitté förklarade att oktoberrevolutionen hade varit nödvändig, och de moderata socialisterna släpptes åter in i sovjeterna. Det fanns inte längre något trovärdigt demokratiskt alternativ: om bolsjevikerna störtades skulle det göras av kontrarevolutionens vita krafter.
Koltjak biter i gräset
Men tyvärr - för Michailovs "Jakt- och fiskesällskap", kosackatamanerna och de sibiriska affärsintressena vill säga - störtades inte bolsjevikerna. I mars 1919 - precis i tid för att Trotskij skulle missa debatten om militärpolitiken på åttonde partikongressen - gick Koltjaks styrkor, beväpnade med brittiska vapen, till attack på bred front och avancerade snabbt, men inte så länge. I ett försök att få utländskt erkännande och snabbt besegra de röda kastade han fram allt han hade. När Frunze tog över befälet på revolutionärernas östfront och organiserade ett motanfall i april, visade det sig snart att Koltjak hade spillt sitt bästa krut. Han saknade reserver och de flesta av hans officerare ville hellre placera sig i någon av de hastigt uppsvällande staberna än att riskera liv och lem vid fronten. Ännu värre: han blev allt mer hatad av Sibiriens arbetare och bönder. Tuchatjevskijs femte röda armé kunde leda en frammarsch från väster om Ural till Krasnojarsk, långt in i Sibirien, i början av januari 1920. De röda styrkorna fick ständig hjälp från de upproriska bönder som, trötta på straffexpeditioner och gamla godsherrars återkomst, bildade partisanstyrkor i ryggen på de vita. Snöpligt nog för Rysslands härskare var hans kontroll över sitt rike i december inte tillräckligt stort för att han ens skulle kunna få förtur på järnvägen österut. De tjeckoslovakiska soldaterna, som sedan länge var trötta på det ryska inbördeskriget, och som alltmer hatade Koltjak, tog över järnvägen och prioriterade sig själva. Amiralen fick snällt vänta, och hoppas att de röda inte skulle hinna ifatt honom. Men tyvärr - för honom vill säga. Ett politiskt centrum, en koalition mellan mensjeviker och SR, tog över makten i Irkutsk - de vitas nya huvudstad, sedan den panikartade evakueringen av Omsk i november, nästan på dagen ett år efter Koltjaks tillträde. De försökte skapa en plats åt sig själva i den kommande ordningen, men de fick snart släppa ifrån sig makten till de allt starkare lokala bolsjevikerna.
När Koltjaks tåg kom till Irkutsk, gjorde tjeckoslovakerna inget för att hindra de röda från att ta hand om honom. Han förhördes under ganska lugna former - förhören, där amiralen/ex-härskaren ganska fritt får berätta, finns utgivna i bokform. Den relativa gemytligheten fick dock ett slut när de vita trupperna, som en gång hade utgjort en front, närmade sig Irkutsk, beslutna att frita sin ledare. Planen hade varit att ställa den kortvarige härskaren inför rätta offentligt, men då de röda trupperna under Tuchatjevskij ännu hade en bra bit kvar till Irkutsk, fann de lokala revolutionärerna det för gott att avlägsna den omedelbara anledningen till de vitas nära förestående anfall: natten mellan den 6 och 7 februari sköts Koltjak. Följden av detta blev att de vita under Voitsechovskij undvek att anfalla Irkutsk.
Därmed var det dock inte slut på östra Sibiriens inbördeskrig. De japanska trupperna stannade kvar i två och ett halvt år till. Först hösten 1922, efter press från både arbetare, röda samt de amerikanska imperialistkonkurrenterna drog Japan tillbaka sina trupper. Efter detta var det en smal sak för Röda armén att rensa upp återstoden av Sibirien från de vita, som under de senaste åren hängt sig kvar bara tack vare japanska bajonetter. I slutet av oktober 1922 var slutligen hela Sibirien i bolsjevikhänder.
JHN
Bokrecension: Trick or treatment
I dessa dagar, när alternativmedicin av olika slag omsätter enorma pengar, och när folks medvetande om vetenskapen dessutom undermineras av religiös fundamentalism, New age och liknande nonsens, vad kunde vara mer välbehövligt än en grundlig genomgång av alternativmedicin från ett vetenskapligt perspektiv? Den frågan verkade Simon Singh och Edzard Ernst också ha ställt, vilket resulterade i Salvekvick och kvacksalveri (Leopard förlag 2008) - en något knöligare översättning av originalets Trick or treatment? Idén var bra och resultatet blev strålande: En välskriven, innehållsrik och enormt intressant bok.
Behovet av evidensbaserad medicin
I inledningen uppmanar författarna till att åtminstone läsa första kapitlet, även om man inte vill läsa hela boken. Det är bara att hålla med. Kapitel ett går igenom den vetenskapliga metoden och behovet av evidensbaserad medicin på ett alldeles förträffligt sätt.
Vi får bland annat följa den skotske skeppsläkaren James Lind, som 1746 försökte hitta en lösning på problemet med skörbjugg - som under det pågående kriget mot Spanien tog död på mångdubbelt fler besättningsmän än vad striderna gjorde. Lind testade olika saker på en grupp sjuka sjömän. Däribland, helt av en slump, citroner, som två av sjömännen fick. Resultatet var slående: de som fick citroner blev snabbt helt friska, de andra blev det inte - med visst undantag för de två som fick cider och blev lite bättre. Tyvärr var nu Lind inte lika bra på att marknadsföra sin upptäckt, och dessutom slog hans försök att underlätta transporter genom att tillverka citronkoncentrat helt fel. Processen förstörde den aktiva ingrediensen, c-vitamin, och gjorde anrättningen helt oduglig. Problemet med skörbjugg levde kvar ännu ett tag, men Lind skrev in sig i den medicinska historien som banbrytare vad gäller medicinska tester. Läkekonsten var ännu vid den här tiden påfallande fri från vetenskapligt tänkande. Bland annat fortsatte åderlåtning, sekel efter sekel, att vara en av de viktigaste metoderna, trots att nyttan av att tappa patienter på blod sällan hade kunnat påvisas. Faktiskt var det sannolikt åderlåtning som dödade George Washington, USA:s första president - ett exempel från den uppsjö av grymt intressanta fakta man får i boken.
En annan person första kapitlet bjuder på är Florence Nightingale, känd som uppoffrande sjuksköterska under Krimkriget på 1850-talet, och som reformator av den brittiska sjuksköterskeutbildningen - men mindre välkänd för sin viktiga roll i medicinhistorien. Som ung sjuksköterska upprördes hon av de enorma dödstalen på sjukhuset hon kom till - samtidigt som hon reagerade på den verkligt anskrämliga hygienen. De erfarna läkarna visste naturligtvis att smutsen och den skämda maten inte hade med dödstalen att göra, men Nightingale var envis. Hon såg till att avloppen spolades, sängkläder byttes, och 215 dragkärror med smuts forslades bort - samt att kadavren efter de två hästar, en ko och fyra hundar som hittats på sjukhusområdet begravdes. Dödstalen sjönk på några månader från 43 till 2 procent.
Sällan har en hypotes blivit så bekräftad kan man tycka, men det medicinska etablissemanget var inte övertygat. Florence var dock som tur var även väl skolad i statistik, och förde oklanderliga anteckningar över alla förändringar, och kunde redovisa dem på ett tydligt sätt. Trots allt motstånd lyckades hon överbevisa sina belackare - och däri ligger själva poängen i genomgången, och något som många av alternativmedicinens förespråkare borde ta till sig. Vill man föra in förändringar i medicinen, eller överhuvudtaget i vetenskapen, duger det inte att gnälla: "den västerländska medicinen förstår inte våra resultat". Om man inte visar att de metoder man förespråkar ger resultat är sådant bara löjligt gnäll. De som vill att deras metoder ska bli erkända får helt enkelt utforma blindtester, som verkligen visar att tillvägagångssättet ger bättre effekt än alternativa behandlingar eller ingen behandling alls, tester som andra kan upprepa med samma resultat. Klarar man inte det kan man inte heller göra anspråk på att betraktas som etablerad, eller på att få offentligt stöd.
Efter det inledande kapitlet går boken igenom några av de vanligaste alternativmedicinska behandlingarna, utifrån de studier som har gjorts
Akupunktur
Det verkar finnas vissa belägg för att akupunktur kan vara till hjälp vid vissa åkommor - däremot inte alls vid andra. Det kan dock inte uteslutas att ens de fall där det verkar hjälpa beror på placebo - med andra ord att kroppens immunförsvar och läkeprocesser fungerar bättre när man tror att man får en effektiv behandling. Det finns däremot inget belägg för att de gamla teorierna som akupunktur bygger på skulle ha någon anknytning till verkligheten.
Homeopati
Homeopati går kortfattat ut på att på lösa grunder, vars principer kan variera från homeopat till homeopat, hävda att ett visst ämne botar en viss åkomma, späda ut lösningen tills inte en enda molekyl av ämnet i fråga återstår, och sedan ta redigt betalt för kalaset. Det finns ingen som helst vetenskaplig anledning att tro att det ska funka - och inte heller några belägg som visar att det gör det. Homeopati är helt enkelt nonsens. Detta betyder inte nödvändigtvis att homeopater ljuger. Även om en och annat sätter vinsttänkandet före den medicinska etiken, tror säkert de flesta som håller på med det att det verkligen fungerar, och använder det själva. Detta belyser vilken svag grund personlig erfarenhet och anekdotiska belägg är i frågan. De allra flesta som är ordentligt förkylda och som tar sin homeopatiblandning duktigt kommer att må betydligt bättre på bara sju dagar. Utan den homeopatiska dunderkuren skulle samma process kunna ta upp till en vecka. Ni fattar. De flesta vardagliga sjukdomar botar kroppen själv utan medicin. Att man upplever att man blivit botad från vanlig magsjuka med hjälp av homeopati bevisar således absolut ingenting - man skulle ha blivit botad helt utan denna hjälp. Det ska erkännas att också placebo-effekten förstås kan göra sitt till för återhämtningen. Författarna argumenterar dock övertygande för att detta inte kan vara en anledning till att låta folk tro på vilka verkningslösa kurer som helst.
Kiropraktik
Många kan tycka att det är förvånande att hitta kiropraktik i sammanhanget. Det är väl ändå en helt etablerad gren av medicinen? Inte helt och hållet. Faktum är att kiropraktik från början bygger på en "teori" om att alla åkommor bygger på att ryggraden har hamnat lite fel, och att boten således är att justera denna. Även detta är nonsens. Alla seriösa forskare är exempelvis övertygade att små rackare som virus och bakterier spelar en viktig roll i många sjukdomar, och att dra i ryggraden för att motverka vattkoppor är fullständigt meningslöst. För de mera dogmatiska kiropraktikerna utfärdas således en varning: de vet inte vad de pratar om. Detta är ett större problem i USA, där de som av en händelse är bättre på att ta betalt. Föredömligt nog sätter den svenske översättaren när det behövs in saker i sitt svenska sammanhang, och konstaterar att kiropraktiker som tror att de kan bota allt möjligt inte saknas här heller. Ett råd därför: om du har tänkt besöka en kiropraktiker, kolla först om denne tror sig kunna bota astma eller dylikt. Om ja - leta vidare.
Den seriösa kiropraktiken behandlar ryggproblem. Där finns det också klara belägg för att behandlingen kan hjälpa. Dock, påpekar författarna, står det inte klart att kiropraktik är bättre än andra behandlingar, som sjukgymnastik. De lägger också till en varning: avstå från justering av nacken. Det finns exempel på dödsfall till följd av detta.
Örtmedicin
Örtmedicin har en lite speciell plats i sammanhanget, då den vetenskapliga medicinen faktiskt har utvecklats ur denna. Många örter har verksamma ingredienser som används i medicin - dessutom är ju god näring en av de viktigaste faktorerna vad gäller att hålla sig frisk. Med andra ord kan vissa örtmediciner funka, andra inte. Sen ska man ju komma ihåg att när den bästa dosen av den aktiva ingrediensen noga har utprovats för bästa effekt räknas det inte längre som örtmedicin, utan helt enkelt som medicin. Boken går igenom flera olika örtpreparat, och kommer fram att exempelvis fiskolja (Omega 3) verkar kunna förbättra, och Johannesört förefaller verksamt mot lättare depressioner. En varning dock för att den sistnämnda kan minska effekten av flera olika mediciner, och kan därför vara olämplig av den anledningen.
Ett av de viktigaste problemen med alternativmedicinen som författarna betonar är att den inte sällan får ersätta beprövade och effektiva behandlingar. Exempel ges på cancersjuka som istället för konventionell vård väljer homeopati eller dylikt, och istället för god chans till att tillfriskna får försämring och död som ett brev på posten, liksom andra följder av att tro att en New age-guru är en auktoritet på att bekämpa sjukdom. Ett annat, om än mindre, problem är de enorma summor som kastas på verkningslösa kurer helt i onödan. Ett sätt att undvika detta är lägga en lite mindre slant på att skaffa boken. Eller den verkliga lågbudgetvarianten - låna den på biblioteket.
Jens-Hugo Nyberg
|
