Innehåll
Förord
I. REORGANISERA ARBETARRÖRELSEN
1. En kapitalism i gungning!
2. Den svenska borgarklassens strategi.
3. Reorganisera arbetarrörelsen!
4. För ett nytt arbetarparti
II. ETT PROGRAM FÖR ARBETARMAKT
5. Välj kampens väg! Svetsa samman arbetarklassen! Vinn allierade!
6. Bekämpa arbetslösheten!
7. Försvara arbetarklassens levnadsstandard!
8. Slå vakt om den offentliga servicen!
9. Bekämpa orsakerna till de sociala problemen!
10. Utbildning under arbetarklassens kontroll
11. Beskatta de rika!
12. Förstatliga banker, försäkringsbolag och storföretag under arbetarkontroll!
13. Arbetarkontroll över valuta- och utrikeshandeln!
14. Miljonärerna skall inte besluta över miljön!
15. Bekämpa främlingsfientlighet och rasism! Solidaritet med den antiimperialistiska kampen världen över! Fristad åt flyktingar!
16. Stoppa fascisterna!
17. Krossa kvinnoförtrycket – bekämpa sexismen!
18. Bryt de massmediala monopolen! Bryt byråkratins makt över arbetarrörelsens press!
19. Upplös Säpo! Upplös poliskåren!
20. Avskaffa krigsmakten!
21. Sociala forum
22. Samordna kampen: skapa rådsförsamlingar!
23. För en revolutionär arbetarregering!
24. Arbetarmakt!
25. Avskaffa den borgerliga statsapparaten! Bygg rådsstaten!
26. Krossa imperialismen! Stöd förtryckta nationers rätt till självbestämmande!
27. För Europas förenade arbetarstater!
28. Framåt till den femte Internationalen
Förord
upp
Det följande är ett handlingsprogram som syftar till att visa på en väg ut ur massarbetslöshet och växande sociala klyftor, en väg som ligger i den arbetande befolkningsmajoritetens intresse: skapandet av ett arbetarstyrt samhälle.
Det utgår ifrån det synsätt som ligger till grund för en rad revolutionära handlingsprogram från Marx och Engels Kommunistiska manifestet och framåt. Ett synsätt som vidareutvecklades av Kommunistiska Internationalen - innan den tömdes på allt självständigt liv och omvandlades till en agentur åt den sovjetiska byråkratin - och av de revolutionära socialister som i opposition till stalinismen skapade Fjärde Internationalen 1938. Det innebär att vårt handlingsprogram syftar till att bygga en bro mellan dagens situation och kampen för ett arbetarstyrt samhälle. Denna bro eller detta övergångsprogram har formen av en rad sammanhängande krav som i sin helhet utgör ett öppet och direkt ifrågasättande av det kapitalistiska herraväldet, och som bygger på arbetarklassens självständiga organisering där kampen för arbetarkontroll spelar en nyckelroll.
I praktiken innebär detta synsätt att vi i varje givet läge lyfter fram de krav som svarar mot situationens behov i vår agitation, och kombinerar denna agitation med propaganda för programmet som helhet: varför är detta krav relevant? hur kan det genomdrivas? vilka ytterligare steg kommer att bli nödvändiga för att befästa det?
Kampen för detta program innebär givetvis inte att vi är avvisande eller likgiltiga inför krav och förslag till åtgärder som inte finns med i det. Vi stödjer och deltar i kampen för alla krav, hur obetydliga de än är, som försvarar eller flyttar fram arbetarklassens positioner. Ett övergångsprogram är ett öppet program i den bemärkelsen att det måste kunna utvecklas och förändras i takt med att situationen förändras, att nya erfarenheter, nya krav och kampmetoder uppstår.
Många kommer säkert att uppfatta flera av kraven som mycket långtgående och omöjliga att genomföra, i synnerhet de delar som talar om kampen om samhällsmakten. Men de som reser denna invändning utgår från dagens situation och stämningar, saker som kan förändras i svindlande takt. Man kan bara titta på utvecklingen i Sverige och resten av Europa under de allra senaste åren, för att finna en rad exempel på detta.
Hur många var det som på våren 1989 förutsåg att regimerna i Östeuropa skulle kollapsa innan året var slut? Hur många var det som förutsåg att Sovjetunionen inte längre skulle existera inom loppet av några år? Hur många var det som förutsåg "den nya världsordningen", och att upptakten till den skulle bli ett USA-lett krig i FN:s namn mot en av de regimer som framstått som en allierad till USA, Irak? Vem förutsåg Jugoslaviens sammanbrott i inbördeskrig och massflykt? Hur många var det som hösten 1989 förutsåg att Sverige stod på tröskeln till denn djupaste krisen under hela efterkrigsperioden? Hur många var det som förutsåg de gigantiska valutaspekulationerna och de krispaket som följde i deras spår?
I själva verket befinner vi oss efter stalinistregerimernas kollaps 1989 i en helt ny och fördjupad revolutionär period, där instabiliteten och tempot i händelseutvecklingen har ökat markant. Imperialismens skärpta tendenser till krig och förfall ger upphov till nya politiska förutsättningar för radikalisering och arbetaruppror i global skala. Ansatser till detta har vi redan sett i Indonesien, Ecuador och Iran.
Vårt handlingsprogram skall ses i ljuset av den förändrade perioden. Den enda möjliga utgångspunkten för att inte ständigt hamna på efterkälken och förlora varje möjlighet att påverka utvecklingen, är just att systematiskt sammanställa alla de åtgärder som är nödvändiga för att de arbetande skall kunna ta kontroll över samhällsutvecklingen, oavsett om dessa åtgärder just för tillfället förstås av breda grupper eller inte - och anta utmaningen att visa på olika kravs och åtgärders relevans i varje givet läge, och hela programmets relevans för att skapa ett nytt och bättre samhälle.
I. REORGANISERA ARBETARRÖRELSEN
1. En kapitalism i gungning!
upp
Borta är de självbelåtna lovsångerna till marknadsekonomin som förr var så allenarådande. Större delen av 90-talet har präglats av massarbetslöshet och hårda attacker på arbetande människors levnadsstandard. Det gäller såväl Sverige som resten av de utvecklade kapitalistiska länderna.
Den nyliberala nedskärningspolitiken har fortsatt under början på 2000-talet och i global skala har USA och dess allierade fortsatt försvara sin position som supermakt. De imperialistiska terrorkrigen mot Serbien, Afghanistan och Irak (med påföljande ockupation) och det militära stödet för olika reaktionära regimer, såsom den colombianska regeringens Plan Colombia, är en förlängning av den kapitalistiska globaliseringen med militära medel.
Trots stalinismens kollaps i Östeuropa och det forna Sovjetunionen, och ansträngningarna att återupprätta kapitalismen i dessa länder, är hindren fortfarande alldeles för stora för att dessa länder skall kunna erbjuda nya stora marknader och på så sätt lägga grunden till ett nytt långvarigt ekonomiskt uppsving.
De hårt skuldsatta länderna i Latinamerika, Asien och Afrika är inte heller de någon räddningsplanka för kapitalismen. De ekonomiska problemen i de kapitalistiska kärnländerna förvärrar problemen i dessa länder, genom hårdnande konkurrens, sjunkande exportinkomster och växande hot om att drabbas av protektionistiska åtgärder.
2. Den svenska borgarklassens strategi
upp
Borgarklassen i USA, Kanada och Mexiko har slutit sig samman i nordamerikanska frihandelsområdet (NAFTA). De samarbetar också med den brittiska imperialismen som lydigt följer dess minsta vink. I Europa strävar de europeiska imperialistländerna med Frankrike och Tyskland i spetsen efter en fastare integration i EU.s form. Japan har trots växande ekonomiska problem inte gett upp sina ambitioner att organisera sina asiatiska allierade i ett gemensamt block. I själva verket svarar ansträngningarna för att skapa större ekonomiska block mot behoven hos en alltmer internationellt sammanflätad ekonomi för vilken de nationella marknaderna för länge sedan blivit för små. Idag är de största transnationella företagen verksamma över hela världen.
Det svenska kapitalets största och viktigaste företag har av hävd varit inriktade på den internationella marknaden. I den internationella politiken fortsätter man att balansera mellan EU-länderna och USA. Fortsatt internationalisering är också ryggraden i det svenska storkapitalets strategi för att överleva i den hårdnande konkurrensen på världsmarknaden. Det är i detta perspektiv man skall se den höga graden av utflyttningar av industrier till låglöneländer liksom den långa raden av samarbetsavtal och fusioner mellan ”svenska” och utlandsägda företag.
Som en följd av detta pressar de svenska storföretagen, dess olika språkrör som Svenskt Näringsliv, och lobby i riksdagen på för att Sverige inte bara fullt ut skall delta i EU-projektet utan också anpassa sig till den kapitalistiska globaliseringens påstådda krav, dvs. att skapa största möjliga manöverutrymme för det svenskastorkapitalet på de arbetandes bekostnad.
Som vi kunnat se under större delen av 1990-talet och början på 2000-talet har den socialdemokratiska byråkratin och dess regering varit minst lika beredvillig som borgarna att tillgodose kapitalets behov.
3. Reorganisera arbetarrörelsen!
upp
Trots att lönearbetarna, dvs arbetarklassen, utgör den absoluta majoriteten av den vuxna befolkningen i Sverige är det ändå kapitalet som styr. Detta beror på att den ytterst kan förlita sig på stödet från byråkratin inom arbetarrörelsen.
3.1 LO:s och TCO:s byråkratisering
LO, TCO och andra fackliga organisationer behärskas av en byråkrati som kvävt den fackliga demokratin och sålt ut fackföreningarnas oberoende till kapitalet, borgarklassen och dess stat. Detta har framför allt skett genom att byråkratin ställt fackföreningarna under socialdemokratins politiska förmyndarskap.
Genom sina byråkratiska metoder och beredvillighet att ”ta samhällsansvar” på medlemmarnas bekostnad utgör den fackliga byråkratin inte bara ett hinder för kampen, utan den har också bidragit till att försvaga arbetarnas och tjänstemännens uppslutning bakom vad som är, eller rättare sagt borde vara deras viktigaste försvarsorganisationer.
3.2 Socialdemokratins väg en återvändsgränd
Socialdemokratins väg har visat sig vara en ren återvändsgränd. Inte nog med att socialdemokratin varit behjälplig med att strömlinjeforma den svenska industrin efter kapitalets behov, den har också hjälpt till att skapa en av de största maktkoncentrationer inom den privatägda industrin som någon så kallad ”demokrati” kan visa upp.
Socialdemokratin är inget annat än det politiska språkröret för arbetarklassens självutnämnda förmyndare. Dess ideologi är åskådningen hos de skikt av ”arbetarvänner” ur borgarklassen, byråkrater i arbetarrörelsens organisationer och privilegierade tjänstemanna- och arbetargrupper som tillsammans dominerar det socialdemokratiska partiet. Socialdemokratins politik är med andra ord inget annat än en alternativ borgerlig politik.
Det som skiljer den socialdemokratiska byråkratin från de öppet borgerliga partierna är dess organisatoriska band till arbetarklassen och att den är beroende av arbetarnas röster i val. Men arbetarnas röst väger lätt i detta ”löntagarparti”.
Om arbetarklassens behov inte går att förena med kapitalets behov är dessa ”ledare” alltid beredda att ge efter och förråda dess intressen. Nedskärningspolitiken under 90-talet och den kommunala bantningen som påbörjades på allvar under dessa år och har fortsatt i början på 2000-talet är inga utslag av en plötslig kursändring, utan bara ytterligare steg på en väg som är kantad av svek och förräderier mot arbetarklassens intressen.
3.3 Vänsterpartiet inget alternativ
Vänsterpartiet utgör inget alternativ till socialdemokratin. Dess föregångare, Sveriges Kommunistiska Parti, skapades ursprungligen för att vinna majoriteten av arbetarklassen för arbetarmakt och socialism, men urartade till en ren agentur för den stalinistiska byråkrati som erövrade makten i Sovjetunionen och Kommunistiska Internationalen. Inom ramen för dess perspektiv på "fredlig samexistens" med den kapitalistiska omvärlden, tilldelade den stalinistiska byråkratin skp uppgiften att fungera som stödtrupp – ”vänlig påfösare” – åt socialdemokratin, eller rättare sagt alla krafter som inte öppet slöt upp på USA:s och Natos sida i det kalla kriget.
I kölvattnet på stalinismens kris och de byråkratiska reformförsöken i Östeuropa och Sovjetunionen försökte delar av skp, sedermera vänsterpartiet kommunisterna, finna en ny och mer självständig roll i förhållande till Kreml. Resultatet blev en halvmesyr som gav upphov till ständigt nya konflikter inom partiet, utan att det för den skull någonsin gav upp sin roll som frasradikal stöttepelare till och buffert åt socialdemokratin.
Det är slående och mycket karaktäristiskt för detta parti att det inte på egen hand lyckades frigöra sig från banden till de stalinistiska regimerna. Det som klippte av banden var istället dessa regimers kollaps under trycket av massprotester som tydligt visade hur isolerade och hatade de var.
Idag försöker vänsterpartiet framstå som en trovärdig partner för socialdemokratin med allt vad det innebär av ”ansvarstagande” för kapitalismen. Samtidigt försöker det också att framstå som en radikal och antikapitalistisk kraft. Detta försök att sitta på flera stolar samtidigt är dömt att misslyckas. Det kommer att ge upphov till ständigt nya konflikter mellan de olika strömningar som idag samsas i Vänsterpartiet, och kan till och med hota att spränga partiet. Ett sådant parti, eller rättare sagt dessa konflikter, kan kanske ge upphov till grupper som kan bidra till att skapa en ny ledning för arbetarrörelsen, men som helhet betraktat är vänsterpartiet en ren återvändsgränd.
3.4 Miljöpartiet ett mellanskiktsparti
Miljöpartiet försöker ofta framställa sig som ett radikalt parti. Men i motsats till socialdemokratin och vänsterpartiet varken uppfattar det sig som ett löntagarparti eller erkänns som ett sådant av betydande arbetargrupper. Än mindre har det organisatorisk förankring i dess traditionella organisationer, främst fackföreningarna. Detta är inga tillfälligheter utan en återspegling av dess karaktär som mellanskiktsbaserat parti. Detta tillsammans med partiets traditionella hållning, att ”varken tillhöra vänstern eller högern”, gör att det lätt kan byta fot beroende på hur de politiska vindarna blåser. Miljöpartiet måste även det ses som en återvändsgränd.
3.5 ”Frihetliga” saknar strategi
Allt sedan den svenska arbetarrörelsens barndom har den ”frihetliga socialismen” haft företrädare i landet, vare sig den gått under beteckningen ”ungsocialister”, ”anarkister”, ”syndikalister” eller ”autonoma”. Kännetecknande för samtliga har varit förkastandet av ”politiken”, varvid man inte bara avsett deltagande i riksdagen och kommunfullmäktige, utan även uppbygget av ett arbetarparti som kan kombinera demokrati med ett centraliserat handlande.
Även om dessa organisationer, främst Sveriges Arbetares Centralorganisation (SAC), förmått att fånga upp en del arbetares och intellektuellas missnöje med SAP/LO:s klassamarbetspolitik och stalinismen, har de varit fullständigt oförmögna att på allvar skapa ett stridbart alternativ. Detta är ingen tillfällighet utan ett uttryck för den totala avsaknaden av en strategi som är förmögen att övertyga och vägleda arbetande människor i kampen för ett arbetarstyrt samhälle.
3.6 Centrismens vacklan
Centrism är ett begrepp som formulerades av den revolutionärt kommunistiska rörelsen för att karaktärisera partier och grupper som vacklar mellan socialdemokratiskt reformistiska och revolutionära stådpunkter och vars politik därför präglas av impressionism. I dagens Sverige representeras centrismen främst av Socialistiska Partiet och Rättvisepartiet Socialisterna. Det som kännetecknar deras olika organisationer är en politik vars program präglas av en oförmåga att sammanbinda de omedelbara kraven med en revolutionär strategi för arbetarklassens maktövertagande. I praktiken betyder det att organisationerna ständigt svänger mellan opportunism och sekterism. Detta bottnar i organisationernas anpassning till det rådande reformistiska medvetandet liksom till den borgerliga statsapparaten.
3.7 Stalinismens fossilerade dogmer
Av stalinismen i dess mer renodlade form återstår idag bara fragment, varav det största är Kommunistiska Partiet (f.d. KPMLr). Lämnat åt sig själv är dess politik en salig blandning av föråldrade stalinistiska dogmer, ren överbudspolitik och krass opportunism.
3.8 Lokala arbetarvänsterns nostalgi
På ett antal platser har en lokalt förankrad arbetarvänster haft vissa framgångar. En del av denna arbetarvänster, som det av Lars Törnman ledda Kirunapartiet, är framsprungen ur missnöje med SAP:s politik, andra har en annan bakgrund.
Ett drag som är gemensamt för dessa grupper är dess nostalgiska tal om att de står för "gammal hederlig socialdemokratisk politik". Vad det detta påstående egentligen innebär visar sig ofta vara mindre klart. Sant är dock att ingen av dessa grupper förmått bryta med reformistiska föreställningar och utveckla ens ansatsen till en revolutionär politik.
4. För ett nytt arbetarparti
upp
För att bana väg för arbetarmakt och socialism krävs en ny ledning för arbetarrörelsen. Det krävs en ledning som är sammansvetsad kring ett revolutionärt program och förmöget att tillvarata och organisera arbetarklassens oerhörda potential att förändra samhället.
Men en sådan ledning kommer inte att uppstå av sig själv. Den kan bara skapas i oförsonlig kamp med den byråkrati som idag topprider arbetarnas organisationer och säljer ut våra intressen.
Ännu så länge är det bara en minoritet som dragit slutsatsen att det behövs ett nytt revolutionärt arbetarparti förmöget att samla och leda arbetarmajoriteten till seger och skapandet av ett samhälle "där lättingen ej råda får". Men för att skapa ett sådant parti räcker det inte med att vagt prata om behovet av ”socialistisk samling” och ”ett nytt socialistiskt parti”.
Ett nytt revolutionärt arbetarparti måste bygga på de radikala arbetarnas samlade erfarenheter av försöken att skapa nya, revolutionära arbetarpartier, annars är det dömt på förhand. Dessa erfarenheter finns i dag samlade i trotskismen, vilken historiskt uppstod som ett revolutionärt försvar av leninismen mot den kommunistiska rörelsens stalinistiska urartning.
4.1 Ett internationalistiskt parti
I en epok som mer än någonsin präglas av en global ekonomi kan ett nytt revolutionärt arbetarparti bara byggas utifrån en medveten internationalistisk strategi och samverkan med revolutionära partier i andra länder, till skillnad från SAP:s och vänsterpartiets nationellt inkrökta perspektiv. Mer än någonsin behövs den organiserade internationalism som arbetarrörelsen försökte skapa i form av den första, andra och tredje internationalen.
Att inte möta kapitalets internationalism med arbetarnas organiserade internationalism är att inbjuda till nederlag!
4.2 Aktiva medlemmar
All erfarenhet säger också att det inte är möjligt att använda den traditionella organisationsmodell som både SAP och vänsterpartiet bygger på. Allt den producerat är en vanmäktig och passiv medlemskår som topprids av en byråkratisk apparat som fattar alla avgörande beslut utan att kunna ställas till ansvar av medlemsmassan.
Ett nytt arbetarparti måste byggas på grundval av aktiva medlemmars samling kring ett gemensamt program, och deras demokratiska kontroll över partiets aktivitet!
4.3 Spegla dagens arbetarklass
Ett nytt revolutionärt arbetarparti kan inte heller vara ett parti dominerat av män, tillika etniska svenskar, som SAP och vänsterpartiet.
Ett nytt arbetarparti måste vara en spegel av dagens arbetarklass; det måste förena såväl män som kvinnor, vuxna som ungdomar, etniska svenskar som invandrare och flyktingar, industriarbetare som undersköterskor, i en gemensam organisering kring ett gemensamt perspektiv!
4.4 Aktivt förhållningssätt till (s) och (v)
Ett nytt arbetarparti med massinflytande kan inte skapas förrän stora arbetargrupper skakat av sig sina stora illusioner om SAP och vänsterpartiet.
På inga villkor får därför förkämparna för ett nytt revolutionärt arbetarparti vända ryggen till eller ignorera dessa partier, oavsett hur passiva deras medlemsbas och anhängare för tillfället än är. Istället måste det hela tiden förhålla sig aktivt till dessa partier, och – utan att någonsin sticka under stol med sin kritik – ständigt försöka dra med deras bas i gemensam kamp. I syfte att kunna påvisa SAP:s och vänsterpartiets arbetarfientliga politik, och samtidigt skapa en dialog med dessa partiers anhängare och tillsammans med dessa ställa krav på partierna, har Arbetarmakt hittills uppmanat till en kritisk röst på SAP eller Vänsterpartiet i val.
Det är bara när breda arbetargrupper direkt konfronteras med sina traditionella partiers förrädiska politik och samtidigt kan se ett kämpande alternativ, som ett massuppbrott kan äga rum och stora arbetargrupper vinnas över för en revolutionär politik. Existerar inget revolutionärt alternativ leder förräderiet mer än ofta till vanmakt och demoralisering, eller fångas upp av krafter som leder in arbetarna i en ny frustrerande återvändsgränd.
Ett nytt revolutionärt arbetarparti kan inte proklameras. Det kan bara byggas direkt i kampen genom sin förmåga att peka ut de nödvändiga uppgifterna och vinna majoriteten för ett framgångsrikt genomförande av dem. Arbetarmakt lägger fram följande program för att lösa krisen i de arbetandes intresse och bana väg för ett arbetarstyrt samhälle - den enda verkligt stabila krislösningen!
II. ETT PROGRAM FÖR ARBETARMAKT
5. Välj kampens väg! Svetsa samman arbetarklassen! Vinn allierade!
upp
Den röda tråden i kampen för ett samhälle i de arbetandes intresse är nödändigheten av attt välja kampens väg istället för samförstånd med borgarna. Det finns ingen annan väg!
5.1 Inga samförståndslösningar med borgarna!
Både socialdemokratin och vänsterpartiet gör anspråk på att tala för de arbetande. I praktiken är de mer än ofta beredda att sälja ut de arbetandes intressen i namn av samförstånd eller ”samhällsansvar”.
Deras anspråk på att tala för de arbetande måste mötas med krav på att de verkligen kämpar för de arbetandes krav och intressen - och med skoningslös kritik när de sviker eller flyr fältet. Att låta bli att ställa dem inför kämpande arbetargruppers krav är att ge dem möjlighet att undkomma den enda form av prövning som klart visar vad de går för – och som kan bana väg för ett politiskt uppbrott.
Kräv att socialdemokratin och vänsterpartiet lägger fram de krav arbetare kämpar för och röstar för dem i riksdags- och andra församlingar, att de tar olika initiativ till stöd för kraven, att de röstar mot alla nedskärningar som drabbar arbetarklassen och att de ger finansiellt stöd till kämpande arbetargrupper.
Kräv att de bryter med Marknadens diktatur, att de förslag de lägger fram inte är avsedda att tillfredsställa börsens, bankernas eller storföretagens krav! Kräv att de förkastar alla samförståndslösningar, krispaket och den nuvarande anpassningen till den ekonomiska politik den svenska riksbanken förordar! Kräv ett stopp för den kommunala bantningen och en offensiv upprustningspolitik på bekostnad av storkapitalet!
5.2 Medlemsmakt i facket!
Arbetarklassen måste ta kontrollen över sina organisationer och kasta ut den byråkrati som förråder dess intressen. Detta gäller framför allt fackföreningarna, som arbetarnas viktigaste organisationer i den dagliga kampen mot kapitalet.
I den kampen är några krav centrala: alla funktionärer skall vara valbara, och möjliga att återkalla. Så långt det är demokratiskt möjligt skall de väljas direkt av medlemmarna. Ingen anställd i arbetarnas organisationer skall tjäna mer än en genomsnittlig arbetarlön. Inga fallskärmsavtal för fackets funktionärer! Alla fackföreningsfunktionärer skall avlönas enligt den egna fackföreningens kollektivavtal. Alla avtal och viktiga beslut skall beslutas genom demokratiska omröstningar av de som omfattas av avtalen och besluten. Tätare och demokratiskt organiserade kongresser. Istället för att lägga den fackliga organisationen i händerna på heltidsanställda byråkrater, måste så mycket som möjligt av den fackliga verksamheten föras ut på golvet. Det är medlemmarna och inte byråkraterna som skall organisera och bestämma över den fackliga verksamheten.
Kampen för att återerövra de egna organisationerna är inte något som måste föregå all annan kamp. Framgångar på det ena området stärker möjligheterna att kämpa på det andra området. Arbetare som tillkämpat sig segrar genom självständig kamp kommer knappast att tolerera fackbyråkratins fortsatta förmynderi och försök att sabotera.
Bygg en stridbar facklig opposition som är förmögen att utmana den fackliga byråkratin. I förlängningen måste de kämpande fackföreningarna vinnas för ett revolutionärt ledarskap.
5.3 Vinn majoriteten av tjänstemännen!
En stor del av tjänstemännen, kanske till och med majoriteten, tillhör arbetarklassen, även om många av dessa har lurats att tro att de inte gör det. Men i likhet med industriarbetarna och andra ”arbetare i blåställ” är även tjänstemännen tvungna att sälja sin arbetskraft för att kunna överleva. I stort lever de under samma villkor som ”arbetarna i blåställ”. I många fall har de till och med sämre villkor på grund av att de är mer uppsplittrade, har svagare organisationer och saknar kamptraditioner.
Tjänstemännen måste vinnas för insikten om att de har gemensamma intressen med resten av arbetarklassen, och att den enda vägen på vilken de radikalt kan förbättra sina villkor är att kämpa tillsammans med den övriga arbetarklassen.
De kan dock bara vinnas genom att arbetarrörelsen aktivt tar kamp för deras intressen. Låt inte fackföreningsbyråkrater oemotsagt spela ut olika grupper av tjänstemän och industriarbetargrupper mot varandra! De enda som gynnas av splittringen är kapitalet!
De så kallade lönearbetande mellanskikten (exempelvis läkare, advokater, högre akademiska yrken och vissa chefsbefattningar) tillhör inte arbetarklassen, och skiljer sig från de tjänstemän som gör det. De intar som regel en vacklande hållning mellan arbetarklassen och borgarklassen. Deras intressen står både delvis i motsättning till arbetarklassen, på grund av att dessa skikt övervakar, verkställer och/eller tar del av exploateringen av arbetarklassen, och sammanfaller delvis med arbetarklassens intressen, genom att dessa skikt är tvungna att försörja sig genom att sälja sin arbetskraft och att de har kapitalisterna eller den borgerliga staten som sin motpart. Dessa lönearbetande mellanskikt kan och bör försöka vinnas över till arbetarnas sida, men detta måste ske utan att ge efter för deras skråmässiga mentalitet.
5.4 Gör plats för arbetarkvinnorna!
Arbetarklassens kvinnor måste inta sin rättmätiga plats i arbetarrörelsens led. De utgör en betydande del av arbetarklassen men är underrepresenterade på alla nivåer. Något som i sig är ett uttryck för det förtryck och den diskriminering de utsätts för.
Arbetarrörelsens organisationer måste vinnas för att göra sitt yttersta för att bekämpa förtrycket av kvinnorna på livets alla områden, från hemmet till arbetsplatsen. Alla hinder för verklig jämlikhet måste raseras.
Så länge arbetarrörelsen topprids av en i huvudsak manlig byråkrati som sätter ”samhällsansvaret” – dvs. bevarandet av klassamhället – före sina medlemmars, måste både kvinnor och män vara beredda att organisera sig till självständig kamp för sina intressen, inklusive kampen för jämlikhet.
De fackliga organisationerna kan spela en nyckelroll i kampen för jämlikhet. De organiserar och kan nå majoriteten av de yrkesverksamma kvinnorna, de organiserar dessutom majoriteten av de yrkesverksamma männen och kan därför vinna och dra in även dem i kampen för jämlikhet. Men även andra organisationer och organisationsformer kan – eller måste skapas för att – bidra till kampen för jämlikhet. Inte minst gäller det att finna organisationsformer för att aktivera alla de kvinnor som står utanför organisationslivet och arbetsplatserna, och därför normalt aldrig kommer i kontakt med arbetarrörelsens organisationer.
5.5 Dra in arbetarungdomen i arbetarrörelsen!
Ungdomen var en gång arbetarklassens spjutspets och stolthet. Det var de unga arbetarna som lade grunden till arbetarrörelsens organisationer och styrka. Det var de som oftast gick i spetsen för kampen och svarade för de största uppoffringarna. Det var också de som tidigast reagerade på byråkratiseringen och slogs hårdast för att bevara arbetarrörelsens ursprungliga ideal.
Idag är bilden annorlunda. Skola och massmedia sprider systematiskt borgerliga och småborgerliga värderingar och bidrar till en situation där arbetarungdomar ofta känner sig främmande för arbetarrörelsen.
Bättre blir det inte av att byråkratin inom arbetarrörelsen är helt oförmögen att dra in arbetarungdomarna i arbetarrörelsens organisationer och tillvarata deras energi och kreativitet. Likt alla byråkrater är det enda de kan erbjuda ungdomen förmynderi och misstro.
Trots återupprepade förräderier från de kapitalistiska politikerna i riksdagen visar ungdomar idag prov på den största kampviljan inom vänstern. Ungdomar befinner sig återkommande i spetsen för kampen i demonstrationer och protester. Detta visades inte minst under protesterna mot USA:s krig mot Irak då 10 000-tals elever gick ut i skolstrejker och aktioner mot vapenexporterande företag. Ungdomars idealism och vilja till självuppoffringar beror på att ungdomen har framtiden framför sig – en värld att vinna. Arbetarrörelsen måste aktivt förhålla sig till ungdomar och inte vara rädd för detta skikts kampvilja.
Det enda sätt på vilket arbetarrörelsen kan vinna ungdomen för en revolutionär socialistisk politik är genom att ta kamp för ungdomarnas intressen på alla områden: sänkt rösträttsålder till 16 år, bra och meningsfull utbildning, arbete, lika lön och lika arbetsvillkor, bostäder, ungdomsgårdar och inte minst genom att erbjuda organisationsformer som bygger på ungdomarnas egna beslut och aktiviteter.
5.6 Vinn småföretagare för arbetarnas sak!
Trots borgarnas frenetiska ansträngningar att framställa arbetarrörelsen som ett hot mot småföretagare ligger det inte alls i arbetarnas intresse att göra småföretagare till sina motståndare.
Tvärtom ligger det i arbetarklassens intresse att vinna dessa grupper till sin sida.
Arbetarrörelsen kan bara vinna dessa grupper genom att aktivt kämpa för deras intressen. Arbetarrörelsen måste kämpa för att avskaffa den skuldfälla många småföretagare sitter i: för stabila och generösa priser på deras produkter, för räntereglering för att hålla nere räntor på lån för att möjliggöra nya investeringar i teknik och för sociala skyddsnät och ekonomiskt stöd som möjliggör kortare arbetsdagar, fler anställda och betald semester i enlighet med nivåer överenskomna inom arbetarrörelsen.
6. Bekämpa arbetslösheten!
upp
För arbetarklassen är arbetslösheten ett gissel och ett slöseri med både mänskliga och materiella resurser. För borgarklassen är arbetslösheten däremot ett vapen mot de arbetande. Med hjälp av den försöker de försvaga och demoralisera arbetarrörelsen, inte minst genom att pressa ner lönerna och försämra arbetsvillkoren för de som har arbete.
Arbetarnas organisationer måste ta kamp för följande åtgärder för att skapa arbete åt alla:
6.1 Dela på jobben! Förkorta arbetstiden utan lönesänkning!
Dela upp befintliga arbeten genom att sänka arbetstiden, men med bibehållen lön!
Hävdar kapitalisterna att de inte kan betala kräver vi att deras räkenskaper granskas av arbetarnas egna företrädare. Visar det sig att de faktiskt inte kan betala kräver vi att deras företag förstatligas under arbetarnas kontroll, utan kompensation till de gamla ägarna. Är nedläggning oundviklig kräver vi att staten garanterar ersättningsarbeten och bekostar eventuell omskolning.
Ingen skall behöva gå arbetslös, inga orter skall behöva dö på grund av den blinda profitjakten och de återkommande kriser den ger upphov till!
6.2 Massiva satsningar på offentliga arbeten och utbildning under arbetarkontroll!
Det råder ingen brist på vettiga arbetsuppgifter. Ett program för meningsfulla offentliga arbeten måste formuleras av arbetarorganisationerna och drivas med kraft! Ett exempel är alla de skolor och andra offentiga lokaler över hela landet som är i behov av reparation eller som behöver ersättas. Resurser måste ställas till förfogande för ordentlig yrkesutbildning eller vidareutbildning av dem som blir arbetslösa. Arbetsmarknadsutbildningen måste ställas under arbetarrörelsens kontroll! Bort med alla diskriminerande regler som hindrar de arbetslösa från att skaffa sig en vettig utbildning.
6.3 Obligatorisk arbetsförmedling under arbetarkontroll!
Många arbeten anmäls inte till de statliga arbetsförmedlingarna, vilket hindrar arbetslösa från att söka dem. Arbetarrörelsens svar måste vara att kämpa för obligatorisk arbetsförmedling under fackföreningarnas kontroll! Alla jobb måste anmälas till arbetsförmedlingarna!
6.4 Återställ a-kassan! Garantera de arbetslösa ett ekonomiskt grundskydd!
Socialdemokraterna har i åratal använt sig av en rad förevändningar för att låta bli att återställa ersättningen från a-kassan till 90 procent och avskaffa de så kallade karensdagarna. Istället för att finna sig i regeringens försök att dra ut på återställandet av a-kassan så länge som möjligt borde arbetarrörelsen aktivt kämpa för snarast möjliga återställande.
Men a-kassan är bara en hjälp för dem som kunnat kvalificera sig för den. Idag finns en stor grupp arbetslösa som inte är berättigade till a-kassa utan tvingas leva på socialbidrag och andra understödsformer eller, om de är unga, på sina föräldrar.
Arbetarrörelsen måste ta kamp för att alla arbetslösa ges ett ekonomiskt grundskydd som gör det möjligt för dem att kunna stå på egna ben och leva ett drägligt liv.
6.5 Organisera de arbetslösa!
Arbetarnas organisationer och i synnerhet fackföreningarna måste aktivt gå in för att organisera de arbetslösa. De arbetslösa får inte lämnas åt sitt öde utan måste dras in i alla arbetarrörelsens organisationer som aktiva medlemmar. Facket måste inte minst verka för skapandet av en landsomfattande och demokratiskt uppbyggd organisering av de arbetslösa, som kan representera de arbetslösa med kraft.
7. Försvara arbetarklassens levnadsstandard!
upp
Arbetarklassens levnadsstandard utsätts idag för hårda attacker i syfte att urholka löner och arbetsvillkor. Arbetarnas organisationer måste ta kamp för följande åtgärder:
7.1 Inflationsskyddad lön
Kollektivavtalen måste garantera automatiska lönehöjningar i takt med prisstegringarna. Övervakningen av prisstegringarna måste ligga i händerna på de arbetandes organisationer för att garantera att dessa uppgifter inte manipuleras.
7.2 Flexibel pensionsgräns!
Alla undersökningar visar otvetydigt att det är de arbetare som har tunga och slitsamma jobb som dör tidigast. Till detta kommer att många arbetare tvingas ansöka om förtidspensionering till följd av arbetsskador.
Istället för att acceptera att borgarna och socialdemokratins ledare ”belönar” vårt slit med urholkade pensioner och höjd pensionsålder, borde arbetarrörelsen och pensionärsorganisationerna kämpa för ett pensionssystem som innebär att pensionsgränsen är flexibel med början från exempelvis 55 år och motsvarar en genomsnittlig arbetarlön.
Den som vill skall kunna ges möjlighet att jobba kvar så länge det är möjligt, medan den som vill använda de återstående åren till annat skall kunna välja och ha råd att göra så!
Bekämpa stressen och utbrändhet inom äldrevård och äldreomsorg genom att kämpa för att den skall vara offentligt finansierad och väl fungerande för att tillgodose personalens intressen liksom de gamla som nyttjar den.
7.3 Återställ de sociala rättigheterna!
Genom det starka trycket från den organiserade arbetarklassen byggdes det från 30-talet och framåt gradvis upp ett så pass starkt socialt skyddsnät att även de svagaste grupperna i samhället – sjuka, handikappade, arbetslösa, pensionärer, ensamstående föräldrar m. fl. – fick möjlighet att leva ett någorlunda drägligt liv.
Under trycket från de attacker som Svenskt Näringsliv och storföretagen riktat mot den offentliga servicen under de senaste årtiondena har såväl de borgerliga partierna som socialdemokraterna varit beredda att offra eller försämra alltmer av de rättigheter vi tillkämpat oss, som a-kassan, sjukersättningen, tandvårdssubventionerna, barnbidragen, arbetsskadeersättningen, förtidspensioner.
Istället för att passivt acceptera försämringarna måste arbetarrörelsen gå till offensiv och tvinga fram ett återställande av allt det som rivits ned eller försämrats.
7.4 Inga försämringar av arbetsrätten!
Under senare år har arbetsköparna trappat upp attackerna på arbetsrätten, t.ex. LAS. Facket måste kräva av arbetarrörelsens partier att de utfäster sig att försvara de delar av arbetsrätten som tjänar de arbetandes intressen och riva upp alla försämringar av den. Arbetarrrörelsen kan dock inte bara nöja sig med vad som tidigare uppnåtts, utan måste också gå till motoffensiv för att utvidga arbetsrätten och göra den till ett vapen för arbetarklassens kamp för sin frigörelse.
7.5 Bekämpa all diskriminering!
På tusen och ett sätt försöker kapitalet spela ut olika arbetargrupper mot varandra: fackutbildade mot outbildade, män mot kvinnor, unga mot gamla, svenskar mot invandrare. Allt i syfte att söndra och härska.
Arbetarrörelsen får inte gå i kapitalets fälla. Den måste ta kamp mot alla typer av diskriminering. Av central betydelse är principen om lika lön för lika arbete. Den måste förverkligas! Idag tjänar fortfarande kvinnor, invandrare och ungdomar sämre än män.
På varenda arbetsplats måste de fackliga organisationerna formulera en plan för hur principen om lika lön skall bli verklighet och all diskriminering bekämpas, och samla arbetarkollektivet till kamp för dess förverkligande.
7.6 Priskontroll!
Utgifterna för mat och kläder utgör en betungande del av majoriteten av arbetar- och tjänstemannahushållen. Speciellt hårt slår de mot ensamstående föräldrar. Prissättningen i handeln har dock mycket litet gemensamt med de verkliga kostnaderna för att framställa de enskilda varorna. Tillverkningen av livsmedel och andra nödvändighetsvaror ligger i händerna på stora företag med nästintill monopolställning och därför stora möjligheter att manipulera priserna. Vilseledande och kostbara förpackningar, reklam, märkesvaror, lockvaror och monopolpriser är bara olika medel att bedra konsumenterna, fördyra konsumtionen och öka vinsterna.
Arbetarrörelsens måste ta strid för att de stora och fördyrande konsumtionsvarujättarna förstatligas under arbetarkontroll! Den måste kräva att prissättningen utgår ifrån arbetarhushållens behov och inkomster Den måste ta initiativ till att upprätta konsumentkommittéer, bestående av valda representanter från fackföreningar, pensionärs- och andra organisationer, som övervakar prissättningen!
7.7 Billigt boende!
Även boendet utgör en betungande del av våra utgifter. Det är därför nödvändigt att kämpa för en radikal sänkning av dessa utgifter till en nivå som uppfattas som rimlig av arbetarhushållen.
Hyresgästerna måste skapa kontaktkommittéer i alla bostadsområden som samlar de boende till kamp för sina gemensamma intressen, och som ser som sin uppgift att övervaka hyror och underhåll. Ett centralt krav är kravet på att hyresavtalen skall godkännas av hyresgästerna och inte av hyresgäströrelsens byråkrater.
Hyresgäströrelsen måste återerövras av hyresgästerna och åter bli en rörelse som kämpar för sina medlemmars intressen.
Tillsammans med resten av arbetarrörelsen måste hyresgäströrelsen kämpa för en bostadspolitik som utgår från hyresgästernas behov, istället för att byggande och boende skall styras av vinstintressen. Utförsäljningen av allmännyttan måste stoppas.
En stor del av arbetarna och tjänstemännen, i synnerhet på mindre orter, bor i småhus. Ofta har de dragit på sig stora låneskulder för att få råd att skaffa sig ett hus. På papperet äger de sitt hus, i verkligheten är det banken som äger det till dess det är betalt, något som kan ta flera årtionden.
Arbetarrörelsen får inte ignorera dessa gruppers situation. Istället måste den aktivt organisera de småhusboende arbetarna och tjänstemännen till kamp för sina gemensamma intressen - intressen som i mångt och mycket sammanfaller med hyresgästernas, eftersom det är samma kapitalistiska bankväsende som fördyrar bådas boendesituation.
Ett nyckelkrav är kravet på förstatligande av banker och kreditväsende under kontroll av de arbetandes organisationer! Genom att slå samman samhällets samlade finansiella resurser under ett tak kan de arbetande skapa förmånliga villkor för byggande och boende.
8. Slå vakt om den offentliga servicen!
upp
Som en följd av den expansiva ekonomiska utvecklingen under 50- och 60-talet byggdes utbildning, vård och barn- och äldreomsorg ut i stor skala. Som en följd av trycket från arbetarklassen och de stora kostnader som utbyggnaden krävde, kom denna service att byggas ut i statens, landstingens och kommunernas regi och finansieras via skattsedeln. Idag utgör de huvudparten av den så kallade offentliga sektorn.
Bakom dagens krav på nedskärningar och privatiseringar av den offentliga sektorn ligger en medveten strategi som syftar till att omfördela resurserna till förmån för kapitalet, och samtidigt öppna statliga och kommunala verksamheter - barntillsyn, utbildning, sjukvård, äldreomsorg – som hittills i huvudsak finansierats skattevägen för privat spekulation.
Redan idag har borgarklassen möjlighet att köpa sig bra vård och annan service. Får borgarna som de vill kommer servicen att i ännu högre grad bestämmas av plånbokens storlek och inte av behovet.
Även om den offentliga sektorn är behäftad med stora brister och byråkratiska strukturer, är många av dess funktioner viktiga landvinningar för arbetarklassen. Därför måste de med alla medel försvaras!
Tveka inte: ta strid mot nedläggningar och försämringar. Ockupera sjukhusen, biblioteken och andra hotade verksamheter för att stoppa nedläggningar! Kräv återförstatligande av privatiserade företag och serviceinrättningar under de anställdas och brukarnas kontroll!
Kräv att viktiga delar av infrastrukturen, såsom kollektivtrafiken lokalt och nationellt, Posten, Telia och Vattenfall ägs och sköts till 100 procent av staten och att dessa inte skall ha som primärt syfte att vara vinstdrivande. För gratis kollektivtrafik betald genom progressiv beskattning och priser på el och telefon som bestäms av arbetarrörelsen.
Borgarnas främsta argument för att skära ner på vård och omsorg är att byråkrati och ineffektivitet tar för mycket av resurserna. Alldeles avgjort finns det för många välavlönade höga chefer inom den offentliga sektorn. Men deras antal minskar inte! Det är arbetare och tjänstemän som blir avskedade och drivs ut i arbetslöshet. Några fallskärmsavtal finns inte för oss!
Lösningen på byråkrati och ineffektivitet i den offentliga sektorn är inte att privatisera den – då kommer bara nya privata byråkrater i stället eller också kommer plånboken att helt avgöra den service och vård vi kan få. Den enda lösningen är att ställa den offentliga sektorn under de anställdas och brukarnas kontroll!
Redan före den senaste vågen av privatiseringar var den offentliga sektorn en lukrativ mjölkko för kapitalet. Miljarder slussas varje år över från den offentliga sektorn till privata företag som parasiterar på den offentliga servicen.
Expropriera läkemedelsindustrin och andra branscher som är beroende av den offentliga sektorn under arbetarkontroll! Det finns ingen anledning att befolkningsmajoritetens behovav skolor, utbildningsmaterial, sjukhus och mediciner skall göda aktiespekulanterna!
9. Bekämpa orsakerna till de sociala problemen!
upp
När kapitalismen idag kräver nedskärningar i socialpolitiken, så är det istället symboliska markeringar och lagstiftning som får större utrymme.
I Sverige har man tidigare, åtminstone från arbetarrörelsens sida, betonat socialpolitiska reformer som ett sätt att ta itu med de sociala problemen. I USA har betoningen däremot i högre grad legat på lagstiftning och straff. Att socialpolitiken spelat en så undanskymd roll i USA reflekterar arbetarrörelsens historiska svaghet i detta land.
Lagar kan så klart vara verkningsfulla, men de har en ganska liten praktisk betydelse jämfört med välfärdsreformer. Lagstiftning, istället för socialpolitik, kan däremot fylla en viktig ideologisk funktion. Den ger sken av handlingskraft och av att politiker bryr sig. Den stillar det moraliska samvetet. Den ger dessutom utrymme för att individualisera problemen, att lägga huvudskulden på de som bryter mot lagen istället för på de ojämlika sociala och ekonomiska förhållandena.
Socialpolitik, och i slutändan kampen för ett socialistiskt samhälle, handlar om att ta itu med orsakerna till de sociala problemen, medan lagstiftning och straff i praktiken innebär att man bara bekämpar symptomen.
9.1 Kriminaliteten och kapitalismen
Kriminalitet har ett klart samband med kapitalismen. Ju större sociala klyftor desto högre kriminalitet, i synnerhet bland de undre samhällsskikten. Lagstiftningen är också så anpassad att den slår hårdare mot arbetarklassen, mot invandrare och fattiga, medan exempelvis så kallad ekonomisk brottslighet sällan bestraffas. Frågan om brott och straff är en klassfråga.
Arbetarrörelsen måste gå emot krav på skärpt bestraffning och fler poliser, krav som reses från högerhåll. Istället för fler fängelser och poliser måste vi kräva social upprustning och ökade satsningar på vård och rehabilitering. På sikt är vi för att vård helt ersätter bestraffning, men detta är ouppnåeligt under kapitalismen. När lagstiftningen riktar sig mot politiska grupperingar måste vi dock i regel vara mot att sätta någon som helst tillit till den borgerliga staten. Vi har ingen nytta av förbud mot fascistiska organisationer, även om det skulle vara annorlunda om det upprätthölls av en arbetarstat.
9.2 Alkohol och tobak
Den nuvarande alkohol- och tobakspolitiken med legalisering men med relativt höga priser har visat sig vara effektiv. Det statliga monopolet på försäljning av alkohol har varit ett viktigt verktyg för kvalitetskontroll och för att få ner alkoholkonsumtionen. Däremot är de nuvarande åldersgränserna för höga, eftersom de innebär att unga människor sätts under ett förmynderi. Försvara systembolaget mot planer på avreglering.
9.3 Legalisera drogerna!
Den nuvarande drogpolitiken präglas av statlig antidrogpropaganda och repression mot drogbrukare. Drogförbudet i de flesta västländer grundas mera på kulturella och etnocentriska faktorer än på medicinska överväganden. Användning av de droger som är vanliga bland etniska minoriteter och de undre samhällsskikten brukar bekämpas med straff, medan användning av de droger som är vanliga inom över- och medelklass samt bättre situerade arbetarskikt ofta görs till ett medicinskt problem (ta bara alla preparat som skrivs ut av läkare).
Den hycklande inställningen från svenska politiker utmärks inte minst av det faktum att alkohol, som ju också är en drog, är legal. Arbetarmakt och Förbundet för Femte Internationalen förespråkar legalisering av droger. Vi menar att förbud ger polisen ett vapen att trakassera ungdomar, olika etniska grupper, vänstermänniskor, att det utgör en förevändning för imperialismen att intervenera i tredje världen där droger produceras, att det utgör en grund för hela den illegala narkotikamaffian och att det förvärrar situationen för brukarna (speciellt av tyngre droger genom att driva dem till ett kriminellt leverne).
Vi kämpar för:
Avkriminalisering av all användning av droger.
Legalisera drogerna. Inför statligt monopol på försäljning av droger.
Detta skulle göra slut på de organiserade drogförsäljargängen och skulle garantera en kvalitetsprodukt med god säkerhet. Vissa farligare droger, till exempel heroin, ska dock inte säljas fritt, utan ska få brukas endast under läkarkontroll.
Skapandet av en laglig drogindustri under kontroll av arbetarna i hälsobranschen och brukarna för att hindra multinationella företag och andra drogprofitörer från att göra vinst på drogerna.
Förstatliga alla storbryggerier och tobaksbolag utan kompensation och placera dem under arbetarkontroll.
För att arbetarrörelsen sätter igång en massiv kampanj för aktuell information och utbildning om de verkliga riskerna med drogbruk. Speciellt lärare och arbetare inom hälsovården ska vara aktiva i en sådan kampanj.
Fullt ekonomiskt stöd till hjälplinjer för drogbrukare och lokala rehabiliteringscentra; gratis drogtester och nålar på begäran. Rehabiliteringscentra ska organiseras och bemannas av ungdomar och ansvariga experter, och ska vara fria från drogfientligt moraliserande.
För att brukare av droger och de som inte brukar droger behandlas likvärdigt; att alla offentliga ytor förses med drogfria utrymmen där även rökförbud gäller.
Organisera självförsvarsgrupper på gatorna och i bostadsområdena som bekämpar våld och utpressning från knarkgängen och drogmaffian. Dessa grupper ska stå under demokratisk kontroll av valda representanter från arbetarklassens organisationer och de boende i området.
9.4 Avskaffa den sexarbetarfientliga torsklagen – organisera sexarbetarna
Från och med årsskiftet 1998/99 är det förbjudet i Sverige att köpa sexuella tjänster. Arbetarrörelsen bör gå emot detta förbud, eftersom det i slutändan kommer att förvärra situationen för de prostituerade, genom att ytterligare stigmatisera dem och genom att driva prostitutionen under jorden. Istället är det orsakerna till prostitutionen – kapitalismen och kvinnoförtrycket - som behöver angripas.
Sexarbetare kan och måste organiseras för att kämpa för sina rättigheter. Vi kräver överhuvudtaget ett slut på kriminalisering, stigmatiseringen och trakasserierna mot sexarbetare. Denna grupp bör ges oinskränkt tillgång till hälsovård, en lön som går att leva på och gratis omskolning. Sexarbetarnas försök att organisera sig fackligt måste erkännas och integreras i de nationella fackföreningsfederationerna. De måste ha säkra arbetsförhållanden som är fria från kontroll av organiserad brottslighet och fara för livet på gatorna. Arbetarrörelsen måste kräva avkriminalisering av prostitution under sexarbetarnas kontroll.
10. Utbildning under arbetarklassens kontroll
upp
Kunskap och utbildning är inga ”neutrala” företeelser utan en viktig del av det kapitalistiska samhällssystemet.
10.1 Skolan som ideologisk stöttepelare
Social tillhörighet och familjebakgrund utgör de viktigaste av de faktorer som styr hur man klarar sig i skolan och därmed för vilken typ av arbete eller vilken inkomst man får senare i livet. Några får ”lära sig” att de är ”dumma i huvudet” och inte passar för annat än att ”stapla lådor” resten av sitt liv. Andra elever ”lär sig” att hata skolan. Genom skolhatet flyr de från utbildningen till arbetslivet. På detta sätt kan skolan sägas fostra lönearbetare.
Hela utbildningssystemet fungerar som ett system för social selektering. Ju högre upp inom utbildningshierarkin, desto mindre andel med arbetarbakgrund, kvinnor, invandrare osv. Selekteringen har dessutom förstärkts på senare år genom kommunaliseringen av skolan och systemet med friskolor, vilket har understrukit utvecklingen mot ”låg”- och ”högstatusskolor”; en kommunal skola för de fattiga och en friskola för de välbeställda.
Ibland talas det om ”den dolda läroplanen”, där eleverna lär sig att veta sin plats och att låta sig nöjas med det. Detta ska inte ses som ett slags medveten konspiration från borgare, utan som strukturellt betingat av skolans organisation och funktionssätt. Speciellt grundskolan har en extremt odemokratisk uppbyggnad, där rektorn i princip har oinskränkt makt som nästan liknar direktörens roll i ett företag. Trots allt tal om elevdemokrati står eleverna längst ner i hierarkin med minimalt inflytande över sina villkor.
Arbetarmakt kämpar för:
Nej till privat- och friskolor.
Nej till kommunaliseringen av skolan och skolpeng.
Nej till nedskärningar inom skola och utbildning. Det är mer resurser som behövs.
Satsa mer på stödundervisning och kamratstödjande verksamhet. Mindre klasser, fler lärare.
Kämpa för en enhetlig skola i statlig regi och för att all undervisning skall genomsyras av socialistiska frigörande ideal.
Skolsystemet borde ställas i socialismens och arbetarklassens tjänst och drivas av lärare valda eller anställda i samråd med elever och deras föräldrar.
För full insyn och medbestämmanderätt i alla beslut som rör undervisningen och läromedel från arbetarnas och elevernas egna organisationer.
Förstatliga läromedelsindustrin under löntagarnas, lärarnas, föräldrarnas och elevernas demokratiska kontroll och styre.
10.4 Bort med betygen!
Ett av instrumenten för social selektering är betygssystemet som uppmuntrar till splittring och konkurrens, och lär eleverna att gradera sig själva och varandra.
Avskaffa alla betyg i grund- och gymnasieskolan. Behåll endast betygen "godkänt" och "icke-godkänt" inom högskolan.
Fri intagning till alla gymnasielinjer och högskolekurser och -linjer. Bygg ut dessa utbildningar efter elevers och studenters val.
10.5 Socialism och utbildning
Marxister är inte negativa till utbildning i sig, snarare tvärtom. Ju högre bildningsnivå det råder i samhället och ju mer spridd den är, desto bättre är förutsättningarna – objektivt sett – för en socialistisk samhällsomvandling. Socialismen måste ju bygga på att alla involveras i styrandet av samhället, men för att detta ska bli möjligt krävs det också en höjning av dagens bildningsnivå hos alla.
Idag råder en hierarkisk arbetsdelning, främst mellan ”de som tänker och bestämmer” och ”de som utför”. Detta avspeglas också i den ”akademiska världens” avskiljande från arbetslivet och det övriga samhället. Om ojämlikheten och den sociala uppskiktningen någonsin ska försvinna, måste också uppskiktningen försvinna på utbildningens område. Vetenskapen bör då inte vara reserverad för ett fåtal forskare utan bli en integrerad del i all mänsklig verksamhet.
Utöka antalet platser på Komvux, så att alla som vill vidareutbilda sig får möjlighet att göra det.
Inför studielön för högskole- och komvuxstuderande, ett avgörande villkor för att alla ska ges möjlighet att studera.
11. Beskatta de rika!
upp
Den expanderande offentliga sektorn och det gradvis utbyggda skyddsnätet ledde till att Sverige fick ”världens högsta skattetryck” för att citera den borgerliga skräckpropagandan.
Inom arbetarklassen accepterades skattetrycket till följd av de reformer som därmed finansierades, men också på grund av dess progressiva utformning. Under de senaste årtiondena har dock progressiviteten i skattesystemet urgröpts, samtidigt som de indirekta skatterna, vilka drabbar arbetarklassen hårdare, ökat.
Svaret från arbetarklassens sida kan inte vara att passivt acceptera skattereformer som gynnar redan välbeställda och dessutom leder till sociala försämringar. Istället måste den kräva radikalt höjda skatter för höginkomsttagare och på stora förmögenheter, slopande av momsen och kraftfulla åtgärder mot skattesmitare ur storfinansen.
12. Förstatliga banker, försäkringsbolag och storföretag under arbetarkontroll!
upp
Förstatligande av bankerna, försäkringsbolagen och storföretagen är en förutsättning för en ekonomi inriktad på befolkningsmajoritetens välfärd. Med utgångspunkt i dessa nyckelverksamheters förstatligande kan arbetarrörelsen formulera en plan för hur samhällets ekonomi skall organiseras och vilka behov som skall prioriteras.
Försöken att förstatliga storföretagen kommer dock omedelbart att konfronteras med det faktum att de största företagen antingen har en stor del av sin produktion i andra länder och världsdelar eller är integrerade med företag som ägs av utländskt kapital.
Vi måste stödja varandra över gränserna och bygga starka band med våra arbetskamrater vid de transnationella företagens anläggningar utomlands, inte minst med arbetarna vid dessa företags inhemska samarbetspartners. De fackliga organisationerna måste aktivt verka för en levande och demokratisk samverkan över gränserna med perspektivet att skapa demokratiska och kämpande fackliga internationaler. På så sätt blir det möjligt att möta dessa företag på ett samordnat sätt och förhindra att de spelar ut olika arbetargrupper mot varandra.
Så när vi reser krav på förstatligande av Volvo och de övriga transnationella företag som dominerar svensk industri under arbetarkontroll, måste vi samtidigt uppmana våra arbetskamrater i utlandet att stödja våra krav, och kämpa även för deras vetorätt över alla beslut.
På samma sätt som den kapitalistiska utsugningen inte känner några gränser får inte arbetarklassens solidaritet upphöra vid gränserna!
Förstatligande av de viktigaste produktionsmedlen innebär absolut inte att man slår ut småföretagare. Tvärtom är det bankerna och storföretagen som stryper de mindre företagen.
I själva verket ligger det i arbetarklassens intresse att inta en generös hållning gentemot de små och medelstora jordbruken, vilka i huvudsak är familjejordbruk, och småföretagen. De är i själva verket mycket effektiva produktionsenheter, vilket inte minst visas av att familjejordbruken står för merparten av jordbrukets produktion. Dessutom är familjejordbruken en viktig garant för en levande landsbygd.
På basis av sin kontroll över de förstatligade bankerna och storföretagen kan arbetarklassen erbjuda småproducenterna fördelaktiga villkor.
Arbetarklassens kamp för förstatligande av banker och storföretag handlar om att krossa de stora privata monopolen och ställa samhällets resurser under befolkningsmajoritetens kontroll! Genom att erövra kontrollen över ekonomin kan arbetarklassen garantera bönder och småföretagare en dräglig och stabil tillvaro utan de periodiskt återkommande kriser som storkapitalets blinda vinstjakt framkallar!
13. Arbetarkontroll över valuta- och utrikeshandeln!
upp
De omfattande valutaspekulationer som iscensatts av banker, försäkringsbolag och transnationella företag under de senaste åren stoppas inte genom att kapitalisterna tilldelas det ena köttbenet efter det andra på vår bekostnad. Den kan bara stoppas genom att alla ekonomiska transaktioner med omvärlden ställs under kontroll av arbetare och tjänstemän - som själva genom sina organisationer och representanter kommer att vara fullt kapabla att avgöra vad som är manipulationer och vad som är acceptabla överföringar av kapital och varor.
Företag som sysslar med spekulation måste omedelbart exproprieras under arbetarkontroll!
Export av strategiskt viktiga varor – i synnerhet krigsmateriel – till reaktionära regimer, som bekämpar och förtrycker sina länders arbetare och bönder, måste stoppas!
Arbetarrörelsen måste aktivt kämpa för en handels- och biståndspolitik som stödjer fattiga och förtryckta nationer i deras strävanden att föra en självständig ekonomisk politik till förmån för befolkningsmajoriteten. En sådan inställning är inte förenlig med fortsatt medlemskap i alla de olika organ av typ Internationella Valutafonden, Världsbanken och WTO som har till uppgift att slå vakt om den imperialistiska världsordningen.
Bryt med Internationella Valutafonden, Världsbanken, Världshandelsorganisationen och andra imperialistiska organ! Bryt med alla försök att resa hinder för handeln med länder som vägrar att underordna sig imperialisternas diktat!
14. Miljonärerna skall inte besluta över miljön!
upp
Under de senaste decennierna har miljöförstöringen hamnat i förgrunden på allvar. Den är förvisso inget nytt fenomen, men det är först efter andra världskriget som den förvandlats till ett reellt hot mot vår överlevnad till följd av kapitalets och den stalinistiska byråkratins oansvariga rovdrift på naturen.
Arbetarrörelsen, som ofta med stor framgång kämpat för att förbättra arbetsmiljön, måste ta kamp för hela vår livsmiljö och gå i spetsen för skapandet av ett samhälle som inte bedriver rovdrift på naturen.
En nyckelroll i denna kamp måste spelas av de fackliga organisationerna. Det är de som har största möjligheterna att utöva en daglig kontroll över hanteringen av miljöfarliga ämnen och utsläpp. De fackliga organisationerna måste inte bara skaffa sig de kunskaper som behövs för att de skall kunna kontrollera produktionen, de får inte tveka att sätta sig över snäva vinstkalkyler och hot om att mista jobben i försvar av livsmiljön.
På varenda arbetsplats måste de fackliga organisationerna formulera en plan för hur arbetsmiljön och produktionen skall göras miljövänlig, och samla arbetarkollektivet till kamp för dess förverkligande.
Hävdar kapitalisterna att de inte har råd att utforma arbetsmiljön och produktionen så att den blir miljövänlig kräver vi att deras räkenskaper granskas av arbetarnas egna företrädare. Visar det sig att de faktiskt inte kan betala, kräver vi att företaget förstatligas under arbetarnas kontroll och utan kompensation till de gamla ägarna. Visar det sig bli nödvändigt att avveckla företaget till följd av dess miljöfarlighet, kräver vi att staten garanterar ersättningsarbeten och bekostar eventuell omskolning.
Arbetarrörelsen måste aktivt ta ställning i de miljöfrågor som står under debatt och utgå från den arbetande majoritetens intresse av en ren och livsduglig miljö. Bland dessa frågor är kommunikationerna speciellt betydelsefulla.
14.1 För bra och billig kollektivtrafik!
Borgarnas och socialdemokraternas bilbaserade kommunikationspolitik till fromma för Volvo och andra storföretag inom transportsektorn, kommer att leda till försämrad miljö och ännu större hål i arbetarhushållens budget till följd av den ökande pressen att skaffa bil för att överhuvudtaget kunna ta sig någonstans med rimlig tidsåtgång. Arbetarnas och tjänstemännens organisationer måste istället kämpa för storsatsningar på kollektivtrafik av hög kvalitet och som är gratis för brukarna, i huvudsak arbetare och låginkomsttagare.
15. Bekämpa främlingsfientlighet och rasism! Solidaritet med den antiimperialistiska kampen världen över! Fristad åt flyktingar!
upp
Under de senaste årtiondena har främlingsfientliga och rasistiska demagoger fått ökat gehör. De försöker utnyttja den rädsla och demoralisering som kriser, social nedrustning och arbetslöshet ger upphov till för att fiska i grumligt vatten. Arbetarrörelsen har inget att vinna på att stämma in i eller ens passivt tolerera denna demagogi och ge stöd åt flykting- och invandrarfientliga åtgärder. Att ge efter för den främlingsfientliga demagogin vore att välja söndringens väg.
Invandrade arbetare utgör en betydande del av arbetarklassen i Sverige och har gett sitt bidrag till vår gemensamma kamp för ett drägligt liv. Det är inte invandrare och flyktingar som är orsaken till arbetslöshet och försämringar av den offentliga servicen, utan borgarna och de socialdemokratiska ledare som sätter kapitalets profitkalkyler före mänskliga behov. Det är nödvändigt att få alla att inse att det bara är tillsammans som vi kan vinna, söndrade kommer vi att falla.
Det finns inga universalmetoder för att bekämpa främlingsfientlighet och rasism. I en del fall bottnar främlingsfientlighet i rädsla och okunnighet, i andra fall i medveten rasism. Det är viktigt att man inte driver människor vars främlingsfientliga inställning bottnar i rädsla eller okunnighet i armarna på de medvetna rasisterna. Men alldeles oavsett vilka metoder som är lämpliga vid varje givet tillfälle, får arbetarrörelsen aldrig bemöta främlingsfientlighet och rasism med passivitet.
Främlingsfientlighet och rasism måste mötas aktivt varhelst den dyker upp! Passivitet är att inbjuda till splittring och nederlag!
Nu försöker makthavarna urholka asylrätten för att hindra flyktingar från att finna en fristad i Sverige. Inte minst hävdar de att ”Sverige inte har råd att ta emot hur många flyktingar som helst”.
Men dessa hycklare berättar givetvis inte att det svenska storkapitalet och dess stat utgör en del av den imperialistiska världsordning som gjort miljoner människor till flyktingar. Än mindre berättar de att de summor som går till flyktingmottagning och bistånd är en struntsumma i jämförelse med de gigantiska summor som på tusen olika sätt omfördelas till de rika.
Arbetarklassen i Sverige skulle kunna ge ett kraftfullt bidrag till att lösa ”flyktingfrågan” genom att ta kamp för att störta ”marknadens diktatur” – och samtidigt ge aktivt stöd till alla krafter världen över som kämpar mot den imperialistiska världsordningen.
Så länge denna världsordning inte är raserad och ersatt av en värld där människor inte måste fly för sina liv, måste det vara en självklarhet för arbetarrörelsen att ta emot människor på flykt med öppna armar och hjälpa dem att finna en plats i den fortsatta kampen för en värld utan utsugare och förtryckare. Därför måste arbetarrörelsen bekämpa alla försök från myndigheternas sida att inskränka asylrätten, isolera flyktingarna och på olika sätt förnedra och demoralisera dem.
Istället för att låta myndigheterna isolera dem i baracker och andra förläggningar, måste arbetarrörelsen aktivt söka upp flyktingarna och göra allt för att dra in dem i kampen för arbete, bostäder och andra gemensamma behov! Inga inskränkningar av asylrätten!
Nej till rättsliga åtgärder mot alla som gömmer flyktingar.
För fri invandring och öppna gränser!
Rösträtt till riksdags- och kommunalval för alla bosatta i Sverige!
16. Stoppa fascisterna!
upp
I en rad länder runt om i Europa har högerextremister och fascister på nytt börjat vinna terräng till följd av massarbetslöshet, växande sociala klyftor och misär, och inte minst det i breda grupper minskande förtroendet för det politiska etablissemanget.
Högerextremisternas yttersta måltavla är den samhällskraft som verkligen kan sätta stopp för deras angrepp på invandrare, homosexuella och andra grupper, nämligen arbetarrörelsen. I Sverige är det högerextrema slöddret fortfarande för svagt för att på allvar våga ge sig på arbetarrörelsen. Men redan idag utsätts stridbara arbetare för telefonterror, mordhot och attentatsförsök. Dessa attacker och den utmaning de utgör måste tas på allvar.
Bara självmordskandidater kan försvara demokratiska rättigheter för detta avskum. Kampen mot fascismen kan dock inte överlåtas till de borgerliga domstolarna. Att resa krav på att fascistiska grupper skall förbjudas är att hänge sig åt illusionsmakeri. Förbud kommer inte att stoppa dem från att sprida sitt ideologiska gift, men möjligheten att kunna förbjuda organisationer ger staten ytterligare ett vapen att ta till i skärpta situationer. Det enda parti som på allvar hotats med förbud under 1900-talet var inte något nazistiskt eller fascistiskt parti, utan ett av arbetarrörelsens partier, det stalinistiska SKP.
Arbetarrörelsen måste istället förvägra fascisterna möjligheterna att publicera sina smädeskrifter och att framträda öppet. De grafiska arbetarna måste vägra befatta sig med deras hatskrifter, brevbärarna måste vägra bära ut deras smädeskrifter! Deras möten måste stoppas av välorganiserade motdemonstrationer, fysiskt om så behövs! Deras attacker på invandrare och andra grupper måste mötas med kraftfulla och välorganiserade motreaktioner från arbetarrörelsens sida! Tveka inte att driva bort det fascistiska slöddret från gator och torg!
Ingen plattform för fascister!
Omedelbar uteslutning av alla fascister ur arbetarorganisationer och folkrörelser!
Lokala försvarskommittéer med bas i arbetarrörelsen måste bildas överallt där det finns ett fysiskt hot från fascister.
17. Krossa kvinnoförtrycket – bekämpa sexismen!
upp
Integrerat med det kapitalistiska klassförtrycket existerar kvinnoförtrycket. I klassamhället utsätts kvinnor i alla samhällsskikt för kvinnoförtryck. Arbetarkvinnorna utsätts även för den kapitalistiska exploateringen och förtrycks därmed i dubbel bemärkelse, ett grundläggande livsvillkor de givetvis inte delar med bourgeoisiens kvinnor.
Grunden för kvinnoförtryckets ligger i det kapitalistiska klassamhället sätt att organisera de sociala relationerna mellan män och kvinnor, vilket svarar mot kapitalisternas behov av den privata kärnfamiljen som en garanti för biologisk och social reproduktion av arbetarklassen. I familjen får arbetaren vila, mat och andra behov tillfredsställt och här sker också en stor del av barnuppfostran. Underhållet av kärnfamiljen sker av arbetarna själva och är således inget kapitalisterna behöver betala för. Hushållsarbetet i familjen har traditionellt i olika klassamhällen tilldelats kvinnan som underställd mannen. Så är det även i det kapitalistiska samhället.
Familjen är den främsta plats där den ojämlika arbetsdelningen mellan män och kvinnor produceras och reproduceras genom att kvinnan är den som förväntas ta hand om barnuppfostran och sköta hushållet medan mannen är ute och arbetar. Denna kvinnoroll är också grunden till att kapitalisterna kan motivera den systematiska diskrimineringen av kvinnan lönemässigt då hon förväntas ha en man som delvis försörjer henne.
Även i Sverige, där den traditionella familjeförsörjarmodellen undandragits sin formella juridiska grund i och med reformer som den som garanterar särbeskattning och lagar som förbjuder lönediskriminering på grund av kön, avlönas den LO-anslutna arbetarkvinnan i snitt 80 % av den arbetande mannens lön. Hon ges också generellt sämre anställningsvillkor. Mellan 30–40 % av kvinnorna har bara deltidsanställningar. Det vittnar om hur djupt rotat kvinnoförtrycket är i den kapitalistiska samhällsstrukturen.
Kvinnoförtrycket betyder att kvinnan i och med de hinder som hon hela tiden stöter på får det svårare än mannen att hävda sin rätt till maktutövning i samhället – ekonomiskt, politiskt och personligt.
För att upprätthålla kvinnoförtrycket (eller för den delen klassförtrycket) räcker det inte med naken repression. Under sin existens som samhällsinstitution under tidigare klassamhällen och senast i de feodala och förkapitalistiska samhällena har patriarkatet, en ordning i vilken kvinnan var juridiskt underordnad och föremål för mannens direkta förmyndarskap och maktutövning, skapat en särskild föreställningsvärld, en ideologi av myter och tankar för att rättfärdiga kvinnans underordning – sexismen. Kvinnan framställs som det svagare könet, av naturen dömd till underkastelse. Det effektivaste sättet att vidmakthålla en förtryckande ordning är ju självklart om de förtryckta uppfattar sin situation som naturlig och oundviklig.
Även om det borgerliga samhället skapade de objektiva betingelserna för kvinnorörelsen och kvinnors frigörelse, vilket i de utvecklade kapitalistiska länderna lett till utplånandet av det institutionaliserade patriarkatet, kunde det inte avskaffa kvinnoförtrycket och förtrycket av sexualiteten. Tvärtom utnyttjar kapitalismen dessa former av socialt förtryck för att förstärka klassförtrycket och utsugningen av lönearbetet. Den globala kapitalismen fortsätter som aldrig förr att maximera sina profiter inte minst genom utsugningen av miljoner av underbetalda kvinnoarbetare i sweatshop-fabriker i halvkolonierna.
I Sverige är den offentliga sektorn, inte minst i vården av barn, sjuka och gamla, direkt beroende av kvinnlig underbetald arbetskraft. Detta berättigas genom kapitalismens manschauvinistiska och sexistiska ideologi som sprids genom allehanda kanaler såsom kultur, politik och religion.
En funktion hos kvinnoförtrycket är att hålla arbetarklassen splittrad. Inom arbetarrörelsen och proletariatet överhuvudtaget finns omfattande sexistiska och manschauvinistiska fördomar. Män som grupp ges indirekt privilegier som ett resultat av kvinnoförtrycket. Det gäller även på kort sikt arbetarklassens män. På längre sikt tjänar dock arbetarklassens män mer på ett avskaffande av kvinnoförtrycket än vad de gör på dess fortsatta existens. Ett bra exempel är de ojämlika löneskillnaderna. Dessa utnyttjas av kapitalisterna för att hålla nere lönerna för alla arbetare genom att ställa arbetare mot varandra och denna ojämlikhet är också i förlängningen en källa till konflikter inom arbetarklassen som kan gynna strejkbryteri och i värsta fall nederlag i klasskampen.
En annan konsekvens av löneskillnaderna i Sverige är att det fortfarande, trots föräldraförsäkringens införande och obligatoriska pappamånader, är vanligare att kvinnor stannar hemma när barnen är små medan männen förvärvsarbetar för att försörja familjen och samtidigt tjänar ihop till en bättre pension. Detta gör dels kvinnan mer beroende av mannen i ekonomiskt avseende samtidigt som det också innebär att mannen får mindre tid över för att umgås med sina barn. Kvinnans ekonomiska beroende av mannen är inte minst en källa till maktutövning genom våld från mannens sida. Kvinnoförtrycket får ofta sina allvarligaste konsekvenser inom familjen, där merparten av våld och sexuella övergrepp såsom våldtäkter mot kvinnor begås.
För att få slut på kvinnoförtrycket och konfrontera mäns våld mot kvinnor i familjen behövs en rad åtgärder. Först och främst måste den ojämlika arbetsdelningen mellan könen avskaffas. Det bästa sättet att göra det på är att, i förening med kampen för en övergripande socialistisk strategi, socialisera barnomsorgen och hushållsarbetet, vilket skulle kunna ske i form av statligt subventionerade tvättinrättningar, matserveringar och liknande organiserade av arbetarrörelsen.
Det räcker inte heller med lika lön för lika arbete för att bryta löneskillnaden mellan män och kvinnor. Lönerna för typiska kvinnoyrken, främst inom offentlig sektor, måste uppvärderas till samma nivå som råder inom de andra yrkena.
Till detta måste läggas kravet för 6 timmars arbetsdag utan lönesänkning för att ge både kvinnor och män mer fritid till aktiviteter utanför arbete och hushåll. Vidare måste det till en organisering på initiativ av arbetarrörelsen för upprättandet av bostadskommittéer organiserade av hyresgäst- och bostadsrättsföreningarna för att bl.a. kunna konfrontera kvinnomisshandlande män som slår i skydd av den privata sfären i hemmet. Arbetarrörelsen måste också kräva ordentliga satsningar som ser till behoven hos kvinnojourer och kvinnoorganisationer som hjälper och stöttar misshandlade kvinnor.
Arbetarmakt kräver dessutom:
Gratis barnomsorg av hög kvalité som är tillgänglig 24 timmar om dygnet i statlig regi och under arbetarkontroll.
Erkänn kvinnor liksom andra förtryckta grupper rätten att organisera sig i egna grupper inom arbetarorganisationerna för att försvara sina intressen.
Bekämpa sexuella trakasserier.
Försvara kvinnors rätt till självförsvar.
För införandet av självförsvar inom ramen för skolans gymnastik och idrott. För ett jämlikhetsperspektiv som skall genomsyra skolundervisningen.
Bekämpa nymoralismen, för en fördomsfri miljö i skolan, på arbetsplatser och i samhällsinstitutioner.
Försvara och utvidga rätten till abort. Kvinnan skall ha den primära beslutanderätten under hela graviditeten.
17.1 Homofobi
Integrerat med kvinnoförtrycket finns förtrycket av homosexuella, bisexuella och transsexuella. Förtrycket mot dessa grupper reproduceras ideologiskt genom den heterosexuella norm som kapitalismen främjar i och med upprätthållandet av den borgerliga och heterosexuella kärnfamiljen som institution för reproduktion. Propagandan för den heterosexuella normen är ett ständigt återkommande inslag och genomsyrar det kapitalistiska samhället, inte minst i reklam och medier, vilket resulterar i att homo-, bi- och transpersoner definieras som avvikande och onaturliga. Både män och kvinnor drabbas. Homosexuella män för att de utmanar det borgerliga idealet av mannen som försörjare av kvinnan och som fader, lesbiska kvinnor för att de i sin tur utmanar den borgerliga och ”traditionella” kvinnoroll som innebär moderskap och samlevnad med en man.
Homosexuella förtrycks och diskrimineras på olika plan i samhället, dels juridiskt, dels politiskt och moraliskt. Även om homosexuella numera i svensk lagstiftning delvis erkänns som likvärdiga föräldrar i och med rätten till adoption så kvarstår förbudet mot rätten att gifta sig i kyrkan (trots införandet av lagen om registrerat partnerskap) och rätten för lesbiska kvinnor till insemination på likvärdig grund som heterosexuella kvinnor.
Förtrycket mot homo-, bisexuella och transpersoner får fruktansvärda konsekvenser. Många människor drivs till självmord eller också blir deras liv permanent miserabla. I Sverige uppger omkring var tredje flata och var fjärde bög att de någon gång försökt ta sitt liv. ”Avslöjanden” kan leda till traumatisk fördrivning hemifrån, mobbning och trakasserier i skolan och på arbetsplatser och i värsta fall även till avskedanden.
Även kyrkan och religionen spelar en roll i att upprätthålla ett moraliskt förtryck gentemot homosexuella. Homosexualitet ses som en avvikelse eller perversion, som ibland till och med jämställs med pedofili. Homosexuella görs också till syndabockar och målgrupp för reaktionära attacker, bland annat från fascister.
Inte heller arbetarrörelsen har rent mjöl i påsen. Även inom LO-kollektivet diskrimineras homosexuella vilket inte minst visas då homosexuella i lägre grad än heterosexuella är fackligt anslutna. Var fjärde homosexuell känner sig trakasserade på sin arbetsplats enligt LO:s egna undersökningar.
Arbetarmakt kämpar för:
Avskaffandet av all diskriminering p.g.a. av sexuell läggning! Homo- och bisexuella ska ha samma rättigheter som heterosexuella.
Försvara rätten till transsexualitet. Människor måste ha frihet att förändra sina sexuella kännetecken och anta det kön de vill.
För lesbiska kvinnors rätt till insemination.
Bekämpa nymoralismens ansikte varhelst det visar sig – i skolor, offentliga institutioner och på arbetsplatser. Kämpa för en sexualundervisning fri från diskriminering.
Bekämpa fördomar och diskriminering på arbetsplatserna. Fackföreningarna måste ta frågan om homofobi på allvar och verka för verklig integrering av homo- och bisexuella arbetare i de fackliga organisationerna.
Fackföreningarna bör ta initiativ till studiecirklar för fackföreningsaktivister om frågan om förtrycket av homo- och bisexuella och hur detta skall bekämpas.
För homo- och bisexuella arbetares rätt till separat organisering på arbetstid för att samla erfarenhet och självförtroende i kampen mot diskriminering. Detta är särskilt viktigt i förhållande till lesbiska mammor som lever under dubbla bördor och generellt sätt har mindre fritid.
För rätten att komma ut på sina arbetsplatser utan risk för diskriminering från ägarna på grund av sexuell läggning.
Stöd homo- och bisexuellas organisering av självförsvar mot attacker från fascister.
17.2 En antikapitalistisk rörelse för sexuell frigörelse!
Samtidigt som vi är konsekventa motståndare till all diskriminering p.g.a. sexuell läggning understryker vi behovet av att kampen för sexuell frigörelse inte separeras från kampen mot kapitalismen, för socialistisk revolution. I denna kamp kommer arbetarklassens roll att vara av central och avgörande betydelse. Därför är det nödvändigt att antikapitalister i Priderörelsen kämpar för en orientering gentemot arbetarrörelsen. Resandet av frågor och krav om åtgärder och kamp mot sexuell diskriminering måste kopplas till klassfrågor och klasskrav. På det sättet kan förkämparna för homo-, bi- och transsexuellas rättigheter spela en nyckelroll i att såväl konfrontera sexismen inom arbetarrörelsen som att revolutionera klassen politiskt.
Aktiva inom Priderörelsen måste avvisa den sexualliberala högerns försök att avleda kampen för social acceptans i för kapitalismen ofarliga banor på bekostnad av en fullskalig kamp mot det system som underbygger förtrycket. Skapandet av små frizoner för homosexuella och en kommersiell varumarknad som riktar sig till sexuella minoriteter kan öka utrymmet för fria yttringar och verka sexuellt frigörande. Samtidigt måste vi bekämpa tendensen där ledningen för Priderörelsen gör denna taktik till ett självändamål. En rörelse som begränsar sig till vad som kan uppnås inom kapitalismens ramar kommer aldrig att på allvar kunna utmana den dagliga diskriminering som bögar och flator möter i förorterna, i skolan och på arbetsplatserna.
Av samma anledning kritiserar vi rörelsens ledande teoretiker som vill förklara homofobi och heterosexism som en konsekvens av heteronormativa maktstrukturer i den rent språkliga sfären – som exempelvis queerteoretiker och andra socialkonstruktivistiskt/postmodernistiskt influerade feminister gör. Den heterosexuella normen och homofobin i samhället upprätthålls och reproducerar sig inte endast som en rent mental aspekt. Det är i grunden ett förtryck som uttrycker de materiella förhållanden som livnär det, förhållanden som ytterst är förutsättningen för säkrandet av förtryckets reproduktion. Dessa förhållanden utgörs av det kapitalistiska produktionssättet, dess ojämlika arbetsdelning och borgarklassens behov av kärnfamiljens bevarande. Detta förtryck kan bara slutgiltigt avskaffas tillsammans med kapitalismen som sådan.
Vi avvisar också de strategier som delar av rörelsen för sexuell frigörelse anammat såsom ”outing” av personer som ännu inte öppet bekräftat sin homosexualitet. Att tvinga någon att vara öppen med sin sexualitet är inte en frigörande handling utan kan i värsta fall leda till raka motsatsen.
17.3 Nej till förbud av pornografi
På senare år har kravet på förbud av pornografi tagits upp av stora delar inom den svenska vänstern och inom kvinnorörelsen. Det har påståtts att ”porren är teori och våldtäkt är praktik”. Men detta innebär inte bara att man drar all pornografi över en kam, utan också att man överbetonar ideologiska faktorers betydelse för att upprätthålla kvinnoförtrycket, istället för de sociala och ekonomiska förhållandena.
Pornografin speglar det patriarkala och kapitalistiska samhället, men det gör också vanlig film och övriga media. Om samhället vore jämlikt så skulle också pornografin vara jämlik. Även idag finns till exempel homosexuell pornografi. Ett förbud mot pornografi kommer att ge den borgerliga staten ett vapen att använda mot olika sexuella minoriteter, och kan även riktas mot kvinnors och ungdomars sexuella frihet.
Vi är dock inte neutrala i strider om sexistiska bilder inom arbetarrörelsen och media. Vi stödjer exempelvis kampanjer för att få slut på publicering av pinupbilder i arbetarrörelsens tidningar och kvinnors ansträngningar för att få stötande affischer nerplockade på arbetsplatser.
Gå emot förslag om att förbjuda all pornografi!
Bekämpa användningen av sexistiska bilder, som syftar till att trakassera och förnedra kvinnor!
17.4 Kvinnokamp och klasskamp
Till skillnad från feminismen anser vi att kvinnokampen behöver utgå från klassmotsättningarna som den grundläggande faktorn. Ett fullkomligt avskaffande av kvinnoförtrycket är omöjligt utan att integrera denna kamp i kampen mot kapitalismen. Klasskampen, och kampen mot kvinnoförtryck som en integrerad del i denna kamp, måste vidare föras även i kampen mot andra former av socialt förtryck då dessa understödjer och förstärker varandra. Åtgärder inom systemets ramar – till exempel kvotering – kan vara steg i rätt riktning, men utan vidare kamp riskerar den gamla ojämlikheten mellan könen att komma tillbaka "bakvägen" och åtgärderna i praktiken bli verkningslösa.
Självklart måste marxister gå emot alla former av kvinnoförtryck i alla klasser. Men proletära respektive borgerliga kvinnor kommer i längden upptäcka att de har olika klassintressen, att deras respektive kamp förs från olika slags utgångspunkter och att deras intressen mer sammanfaller med respektive klass än med varandra. En kvinnorörelse över klassgränserna riskerar därför i praktiken att underordna de proletära kvinnorna under borgerliga kvinnor.
Den antisexistiska kampen kan aldrig heller bara bli en ren ”kvinnofråga”. Alla grupper som förlorar på det nuvarande kapitalistiska systemet måste involveras i denna kamp.
Vi förnekar inte behovet av en specifik kvinnokamp, tvärtom. Men den behöver vara proletär och socialistisk. Utgångspunkten måste vara arbetarkvinnornas vardag och deras behov.
18. Bryt de massmediala monopolen! Bryt byråkratins makt över arbetarrörelsens press!
upp
Mångfalden i media är bara skenbar. I själva verket ägs de största och mest inflytelserika tidningarna, radio- och TV-kanalerna av kapitalister som familjen Bonnier eller Stenbeck, eller kontrolleras likt Sveriges Radio av mäktiga byråkratiska intressen. Formellt kan vem som helst starta en tidning, radio- eller TV-kanal, men i verkligheten är det ett privilegium som är förunnat ett fåtal.
Tillsammans utgör de massmediala monopolen ett mäktigt och strategiskt betydelsefullt instrument för spridning av borgerliga värderingar och åsiktsmanipulation i stor skala.
Verklig yttrandefrihet för de arbetande, dvs befolkningsmajoriteten, är omöjlig innan de massmediala monopolen brutits och ersatts av fri tillgång till TV- och radiostationer, internet, tryckeri- och reproduktionsutrustning och allmänt tillgänglig utbildning i att använda denna utrustning, exempelvis som en självklar del av skolutbildningen.
Ett nödvändigt steg på vägen mot verklig yttrandefrihet för de arbetande är kampen mot den byråkrati som kontrollerar arbetarrörelsens egna media. Bort med den byråkratiska kontrollen över fackföreningspressen och andra media som tillhör arbetarrörelsen! Fackets, hyresgäströrelsen och andra organisationers medlemmar måste kämpa för demokratisk kontroll över sina respektive organisationers tidningar.
19. Upplös Säpo! Upplös poliskåren!
upp
19.1 Upplös Säpo!
Säkerhetspolisen, Säpo, och dess föregångare har i årtionden övervakat och registrerat radikala arbetare och flyktingar, och deras organisationer. Säpo utövar dessutom vetorätt över tusentals arbeten genom den så kallade personalkontrollkungörelsen (PKK).
Ett självklart krav från arbetarrörelsens sida borde vara att Säpo upplöses och att personalkontrollkungörelsen upphävs! Arbetarrörelsen måste kräva att Säpos hemliga arkiv offentliggörs, så att arbetarna fritt kan granska deras ljusskygga spionage och svartlistning.
19.2 Upplös poliskåren!
Inte heller den vanliga ordningspolisen är något neutralt organ i klasskampen. Kämpande grupper som antirasister och strejkande arbetare måste organisera sitt eget försvar och inte lita på ”rättstaten”. I tider av skärpt klasskamp kommer polisen i likhet med vad som hänt tidigare i svensk historia, och som händer idag i andra länder, att mobiliseras för att slå ned strejker och demonstrationer.
Upplös poliskåren! Kriminaliteten ska bekämpas av arbetarnas egna demokratiska valda och kontrollerade milisgrupper! De kommer åtnjuta en auktoritet som mångfalt överstiger borgarnas byråkratiskt organiserade polisstyrkor eftersom den bygger på förtroende och inte på tvångsmakt.
19.3 Upplös vaktbolagen!
Vid sidan av polisen finns dessutom en lång rad privata och statliga vaktbolag som har till uppgift att försvara den borgerliga egendomsrätten. I tider av skärpt klasskamp kommer med all sannolikhet även dessa att kallas in för att agera extrapolis och strejkbrytare.
Arbetarrörelsen måste kräva att de statliga och privata skyddskårerna upplöses!
20. Avskaffa krigsmakten!
upp
Den borgerliga statens krigsmakt och dess existens försvaras av hela det politiska etablissemanget från högern till vänsterpartiet. I själva verket är krigsmakten den förhärskande ordningens yttersta garant.
I det avseendet spelar det ingen roll om krigsmakten utgörs av en yrkesarmé eller en värnpliktsarmé som i Sverige. Såväl den av borgarna iscensatta statskuppen i Chile 1973 som den stalinistiska byråkratins militärkupp i Polen 1981, visar tydligt att en värnpliktsarmé mycket väl kan användas till att tysta arbetarnas krav. Med hjälp av en arbetarfientlig officerskår, speciellt indoktrinerade och priviligierade elitförband, utrensningar av ”opålitliga element” och skärpt disciplin, kunde både den chilenska och polska värnpliktsarmén användas för att med våld upprätthålla en hatad samhällsordning. Ingenting säger att det kommer att vara annorlunda i Sverige i en skärpt klasskampssituation.
Detta innebär dock inte att arbetarrörelsen kan vara likgiltig inför försöken att införa en yrkesarmé, vare sig det sker öppet eller bakvägen via ”frivillig” värnplikt. Tvärtom. En yrkesarmé är till sin karaktär mindre känslig för arbetarrörelsens inflytande och lättare för bourgeoisin att använda för att upprätthålla sin ”lag och ordning” än en värnpliktsarmé. Istället innebär det att arbetarrörelsen aktivt måste kämpa för att organisera de värnpliktiga till kamp för drägliga villkor och demokratiska fri- och rättigheter på förbanden. Det är bara på så sätt som arbetarklassen kan försvaga den borgerliga krigsmakten innan den är stark nog att helt avskaffa den hierarkiskt organiserade militärapparaten och ersätta den med en demokratiskt organiserad arbetarmilis, baserad på arbetarnas och tjänstemännens egna organisationer och ledda av deras egna demokratiskt valda företrädare.
Trots nedskärningar plöjs varje år ofantliga summor ner i krigsmakten, inte minst i syfte att hålla krigsindustrin vid liv. Kräv att de pengar som idag används till krigsmakten istället används till skolor, daghem och sjukvård!
Skulle arbetarklassen bli tvungen att försvara sig mot en imperialistisk intervention, kommer arbetarnas väpnade styrkor att bli den självklara basen för skapandet av en revolutionär krigsmakt som kontrolleras av befolkningsmajoriteten och bygger på helt andra värderingar än de som genomsyrar den borgerliga krigsmakten och dess officerskår.
21. Sociala forum
upp
I samband med den världsomfattande rörelsen mot kapitalets globalisering har sociala forum skapats, först i världsskala, World Social Forum, sedan i kontinental skala, bl.a. Europas Sociala Forum. De reformistiska och i vissa fall öppet borgerliga företrädare som tagit initiativet har inte haft för avsikt att samordna kampen i global eller kontinental skala. Deras syfte har varit att skapa ett forum med tillräckligt stor uppslutning för att fungera som påtryckning på socialdemokratiska eller liberala regeringar. Därför har de sett till att rörelsen inte är organiserad på ett demokratiskt sätt. Ledningen har inte valts av oss som deltar i rörelsen – den är självutnämnd. Partier, även de som kämpar mot kapitalets globalisering, är förbjudna.
Det finns en överhängande risk att forumrörelsen bara blir regelbundet återkommande tillfällen för aktivister att samlas och utbyta erfarenheter. Rörelsen visade dock sin potentiella kraft, när den vid forumet i Florens 2002 manade till demonstrationer den 15 februari 2003 mot faran för ett imperialistiskt angrepp på Irak. Resultatet blev den största, internationellt samordnade demonstrationen någonsin mot ett krig. Miljontals arbetare, ungdomar och krigsmotståndare världen över gick ut på gator och torg.
Om rörelsen ska kunna fortsätta att utvecklas måste den slå in på en helt annan riktning. Den måste upphäva förbudet mot partier, och den församling för sociala rörelser som är knuten till det europeiska forumet måste få möjligheter att fatta majoritetsbeslut som sedan kan genomföras. Rörelsens demokratisering måste gå hand i hand med att den vänder sig till arbetarklassen och ungdomen. Det är bara arbetarklassen som på allvar kan kämpa mot världskapitalismen och den måste dras in i rörelsen och bort från sina nuvarande missledare. Ungdomen utgör huvuddelen av rörelsens aktivister, men den förnekas hela tiden rätten att själv komma till tals.
De kontinentala forumen behöver kompletteras med nationella och lokala forum. Överallt där grupper av arbetare, ungdomar, kvinnor eller andra socialt förtryckta organiserar sig till kamp måste rörelsen bli ett forum för kampen. Genom att skapa nationella och lokala forum som inte är en arena för vänsterakademiker eller ”radikala” fackföreningsbyråkrater kan en ny ledning för arbetarklassen växa fram. Sociala forum kan samordna och leda den kamp som växer fram och därmed utmana socialdemokratins och vänsterreformismens grepp om arbetarrörelsen. De kan därmed få en funktion som påminner om de klassiska arbetarråden.
22. Samordna kampen: skapa rådsförsamlingar!
upp
Genom hela vårt handlingsprogram har vi betonat hur viktigt det är att arbetarklassen skapar sina egna kampformer, istället för att förlita sig på traditionella organisationsformer, ombudsmän och politiker. Detta är i sista hand det enda som kan garantera arbetarklassens förmåga att kämpa med framgång.
I takt med att kampen fördjupas kommer fackklubbar, aktionskommittér och andra liknande organ att ställas inför behovet att finna organisationsformer som knyter samman olika arbetsplatser, bostadsområden, orter och regioner.
Vårt svar på denna situation är att agitera för och ta initiativ till att skapa direktvalda församlingar som består av representanter från alla arbetsplatser, bostadsområden och organisationer som är indragna i kampen.
Dessa församlingar – i praktiken de kämpandes egna parlament – är inga tankekonstruktioner. De har uppstått när stora grupper känt behov av att samordna kampen och skapa organisationsformer som svarar mot behoven av demokratisk samordning i lokal och nationell skala. Genom sin förankring, legitimitet i de arbetandes ögon och sin styrka reser dessa församlingar – eller som historien känner dem, råd – obönhörligen frågan om vem det är som skall styra samhället: de arbetande eller borgarna?
Det mest kända exemplet på dessa rådsförsamlingar är den ryska revolutionens arbetar-, soldat- och bonderåd. Dessa rådsförsamlingar möttes med entusiasm av den internationella arbetarklassen och inspirerade till efterföljd i många länder. Men även i vår tid har klasskampen i många länder varit tillräckligt skärpt för att ge upphov till råd eller snarlika försök att samordna kampen mellan företag och orter. Några exempel på detta är Frankrike 1968, Portugal 1974 eller Polen 1980-81. I samtliga dessa fall försökte arbetarna skapa sina egna, demokratiskt organiserade organ, för att kunna möta motståndarna med sin kollektiva styrka. I Frankrike tog arbetarna till och med över staden Nantes och skötte den helt i egen regi. Under den stora strejkvågen i Polen 1980-81, när Solidaritet skapades, tvingades regimen att förhandla med strejkande arbetare som tillämpade ”stormötets” demokrati för att inte köras över.
Även här i Sverige finns det exempel på liknande ansatser, även om de inte nått samma omfattning som de ovannämnda; ett av de mest kända är gruvarbetarstrejken i Malmfälten 1969-70, då gruvarbetarna höll stormöten för att både överbrygga den fackliga splittringen och kringgå den antifackliga lagstiftningen och där man kollektivt diskuterade och beslutade om strejkens förlopp.
23. För en revolutionär arbetarregering!
upp
I såväl opposition som i regeringsställning har de socialdemokratiska ledarna ställt upp till försvar av storkapitalet i namn av att ta ”samhällsansvar”.
Istället för en alltid lika kompromissvillig socialdemokratisk ”löntagarregering” krävs en verklig arbetarregering som är beredd att kompromisslöst slåss för våra intressen.
En verklig arbetarregering kan dock bara skapas på krönet av ett massivt och välorganiserat motstånd som skapat sina egna organisationsformer - fackföreningar och andra massorganisationer ledda av revolutionärer, aktionskommittéer och råd - och knutit ihop dem i nationell skala. En verklig arbetarregering kan bara basera sitt mandat och därmed sina handlingsmöjligheter på arbetarnas egna organisationer!
24. Arbetarmakt!
upp
När arbetarna väl skapat en majoritet för sitt program får denna majoritet inte tveka att ställa frågan om regeringsmakten på dagordningen. Varje väntan och tvekan kommer att spela dess motståndare i händerna, och vad värre är: riskera att leda till nederlag som raserar allt som vunnits under kampen. Historien är full av exempel på hur borgarna utnyttjat sin kontroll av regering och parlament, för att inte tala om statsapparatens resurser, för att utmanövrera och nedkämpa den majoritet som ifrågasatt dess makt, privilegier och rätt att styra. I en revolutionär situation måste arbetarklassen vara beredd att kämpa med alla medel, inklusive vapenmakt för att stoppa kontrarevolutionen. Svaghet kommer bara att inbjuda till motstånd och leda till blodiga nederlag som i Chile 1973. Det finns ingen fredlig – eller parlamentarisk – väg till socialismen.
Arbetarmajoriteten måste helt enkelt ta makten oavsett om den har formell majoritet i riksdag och andra församlingar eller inte. Inga formella riksdagsmajoriteter, som baserar sitt mandat på val som kan ligga två-tre år tillbaka i tiden, får hindra den verkliga majoriteten från att genomföra sitt program. Det finns ingen okränkbar princip som förbjuder detta, bara en borgerligt demokratisk konstitution som i realiteten inskränker flertalets deltagande i maktutövandet till att lägga en röst i en valurna – vad är för övrigt förlängningen av mandatperioden från tre till fyra år om inte ytterligare en inskränkning av demokratin?
Om inte bourgeoisien, dess regering och den statliga byråkratin är beredda att respektera arbetarmajoritetens mandat och överlämna makten till den måste de drivas bort från makten – på precis samma sätt som varje revolutionär majoritet genom historien jagat bort de makthavare som inte erkänt dess rätt att styra.
Kapitalet och dess försvarare kommer givetvis att tala om diktaturfasoner. Men det närmaste exemplet i svensk historia på hur en upprorisk majoritet störtat en regim som som försökt sätta sig över folkviljan har faktiskt alltid betraktats som berättigad av borgarna: störtandet av det gustavianska enväldet 1809. Om den handlingen var berättigad är det bara hyckleri att ifrågasätta en revolutionär majoritets rätt att även i vår tid använda maktmedel för att driva bort makthavare som inte respekterar befolkningsmajoritetens vilja och frivilligt lämnar scenen.
25. Avskaffa den borgerliga statsapparaten! Bygg rådsstaten!
upp
Bland de första åtgärder en rådsförsamling, eller en av den utsedd arbetarregering måste vidta, är att upplösa riksdagen och andra politiska församlingar, och överföra dras befogenheter till sig själv och regionala och lokala rådsförsamlingar. Den gamla riksdagen, landsting och kommunala församlingar är med alla sina inskränkningar av demokratin (fyraåriga mandatperioder, en valform som gör väljarnas kontroll över de valda ledamöterna till en fiktion, osv.) ett oanvändbart verktyg för arbetarmajoriteten. Frihet kommer att råda för alla partier som accepterar att verka legalt inom rådssystemets ramar. Fascistiska rörelser är därmed per definition uteslutna från alla demokratiska rättigheter.
Ett arbetarstyrt samhälle kan bara behålla sin vitalitet genom den arbetande majoritetens aktiva, dagliga och demokratiska deltagande i samhällets förvaltning på alla nivåer, med andra ord genom en ofantlig utvidgning av demokratin jämfört med dagens Sverige. För detta är råden ett utmärkt instrument i motsats till dagens politiska församlingar och förvaltning, där den verkliga makten ligger i händerna på ett fåtal yrkespolitiker och byråkrater som ingen valt. Råden är med andra ord inte bara ett organ för arbetarnas kamp utan också ett organ för arbetarklassens styre efter makterövrandet.
En viktig grundpelare för arbetarnas styre kommer att vara de principer som den revolutionära arbetarrörelsen förspråkat ända sedan den första arbetarregeringens tillkomst, Pariskommunen 1871:
alla funktionärer i beslutande ställning skall vara valbara och möjliga att återkalla.
Ingen skall ha högre lön än en genomsnittlig arbetarlön, och samma typ av sociala villkor.
Istället för att lägga den den statliga och kommunala förvaltningen i händerna på heltidsanställda byråkrater, måste så mycket som möjligt av förvaltandet läggas i händerna på dem som omfattas av den. Arbetsplatserna skall förvaltas av dem som arbetar där, bostadsområdena av dem som bor där, skolorna av dem som studerar och arbetar där!
Ingen stående armé utan ett beväpnat folk, organiserat i miliser.
26. Krossa imperialismen! Stöd förtryckta nationers rätt till självbestämmande!
upp
Imperialismen är ett kapitalistiskt världssystem som förtrycker nationer och snedvrider den ekonomiska och sociala utvecklingen i större delen av världen. Varje försvagning av eller nederlag för imperialismen är därför positivt. I konflikter mellan imperialistiska och halvkoloniala stater är vi för det senare landets seger. Men i krig mellan två imperialistiska länder är vi för bådas nederlag.
Vi stödjer alla förtryckta nationers rätt till självbestämmande, inklusive rätten till en egen stat. Men till skillnad från småborgerliga och borgerliga nationalister står vi för att den antiimperialistiska kampen utvecklas till en permanent revolution ledd av arbetarklassen under socialismens och internationalismens banér. Varje nationellt krav och varje nationellt avskiljande måste i första hand värderas utifrån arbetarnas klasskamp. När en förtryckt nations borgarklass kämpar emot förtrycket måste arbetare och socialister ta ställning för den, ty vi är de mest konsekventa och djärvaste fienderna till förtrycket. Men i den mån en förtryckt nations borgarklass försvarar sin egen borgerliga nationalism (till exempel gentemot arbetarklassen eller mot andra förtryckta nationaliteter) är vi mot den.
Mot krav på internationell medling och FN-ingripande för att lösa olika konflikter bör den proletära internationalismen ställas. FN är imperialismens förlängda arm och måste därför bekämpas. FN:s och imperialismens "fred" är fred på förtryckarnas och utsugarnas villkor. Den borgerliga internationalismens grundval kommer alltid att vara några privilegierade nationers världsherravälde på andras bekostnad.
27. För Europas förenade arbetarstater!
upp
Sverige är ett litet men hungrigt imperialistiskt land. I EU-folkomröstningen 1994 förordade vi därför en blankröst. Ett val mellan ett kapitalistiskt Sverige och ett kapitalistiskt EU är inget val för arbetarklassen. Av samma skäl kan vi inte heller ta ställning mellan kronan och euron.
Vi kämpar inte för att göra Sverige till en isolerad socialistisk ö i ett kapitalistiskt hav. Det vore detsamma som att döma sig själv till undergång. Vi är internationalister och ser vår kamp som en del av klasskampen i världsskala. Vi kämpar för att förena det internationella arbetaravantgardet i en leninist-trotskistisk international och för att vinna det globala proletariatet för en socialistisk värld.
Mot det europeiska storkapitalets EU och dess ansträngningar att skapa en politisk och ekonomisk union ställer vi skapandet av en europeisk federation av arbetarstyrda stater och söker aktivt samarbete med andra revolutionära krafter i Europa för att uppnå denna målsättning.
Detta är ingen uppgift för en avlägsen framtid, utan en uppgift som tar sin början i den dagliga kampen mot försämringar av alla de fackliga och sociala rättigheter arbetarklassen tillkämpat sig. Varenda framgång i den kampen är ett slag mot storkapitalets planer på att Sverige skall bli en del av en europeisk union dominerad av det transnationella kapitalet.
En europisk federation av arbetarstyrda stater skulle kunna bli en mäktig hävstång för revolutionen i andra världsdelar. På basis av en europeisk ekonomi som frigjorts från kapitalets snäva profitkalkyler skulle den europeiska arbetarklassen kunna göra gigantiska insatser för att ge hela mänskligheten en dräglig tillvaro.
Perspektivet på Europas förenade arbetarstyrda stater, som ett steg på vägen till en socialistisk världsfederation, är ingen utopi utan en nödvändighet som gång på gång lyfts fram av klasskampen själv. Varenda gång Europa genomlevt en djupgående radikalisering har tanken på en europeisk sammanslutning av arbetarstyrda stater aktualiserats i arbetarrörelsens diskussioner, eftersom detta perspektiv är svaret på en rad viktiga strategiska frågor om villkoren för varje socialistisk revolutions överlevnad på den europeiska kontinenten.
Den ryska revolutionens byråkratiska urartning, de finska (1918), tyska (1918-19), ungerska (1919), spanska (1936-37) och portugisiska (1974-75) revolutionernas nederlag understryker om och om igen att ingen arbetarrevolution i Europa kan överleva med bibehållen vitalitet om den isoleras inom landets gränser, inte heller kan den räkna med att lämnas i fred av imperialismen.
Detta gäller i än högre grad idag när den västeuropeiska ekonomin präglas av en alltmer långtgående integration och de svaga central- och östeuropeiska samhällena hotas av att inlemmas i det imperialistiska EU-blockets inflytelsesfär. Och detta gäller i synnerhet ett land som Sverige med dess långtgående ekonomiska band med det övriga Västeuropa.
Ju mer utvecklad klasskampen är, ju nödvändigare kommer perspektivet på en alleuropeisk lösning att framstå. Ju medvetnare frågan ställs av arbetarklassen, ju större utsikterna till bestående framgångar.
28. Framåt till den femte Internationalen
upp
Kapitalismen är ett internationellt system av förtryck och exploatering. Den så kallade globaliseringen är en ny fas i kapitalets inneboende tendens att dominera både territorier och aspekter av samhällslivet. Förstärkningen av den här tendensen har tvingat igenom en nyliberal dagordning nästan överallt på den här planeten.
Kapitalismens internationella strävanden är inte bara ekonomisk, utan också politisk, militär och polisiär. De borgerliga staternas övervakningsapparater upphör inte med sina verksamheter vid nationsgränserna, som utvecklingen bland annat inom EU visar. Länder som USA, Frankrike och Storbritannien agerar världspolis för att hålla kvar de före detta kolonierna i en underordnad position. Imperialismen och kontrarevolutionen är i dag organiserade och för sin kamp på en internationell nivå.
Den antikapitalistiska rörelsen runt de sociala forumen har givit ett globalt svar på en global utmaning från kapitalet. Protester från Seattle 1999 över Genua 2001 till Bryssel 2005 har förenat ungdomar och arbetare över nationsgränserna mot en gemensam fiende. De sociala forumen är internationella mötesplatser för viktiga delar av avantgardet i kampen mot imperialism och nyliberalism. Den utvecklingen har inneburit ett hälsosamt brott med socialdemokratins och stalinismens inskränkta nationalstatsromantik. Reformisterna av olika schatteringar har sedan länge begravt arbetarrörelsens internationalism. De nya kämpande skikten börjar i motsättning till arbetarrörelsens gamla missledare upptäcka den verkliga innebörden i manifestets paroll: Proletärer i alla länder förena er.
Historiskt har manifestets avslutningsord varit en politisk och praktisk ledstjärna för både revolutionära militanter och arbetarklassen i form av de fyra internationaler som har kämpat men också gått under.
Den första internationalen fyllde funktionen att sprida marxistiska idéer till arbetare i många länder. Intern splittring och oförmåga att dra lärdomar av Pariskommunen 1871 gjorde att den upplöstes.
Den andra internationalen fyllde funktionen att befästa marxismen och att bygga proletära masspartier i de avancerade kapitalistiska länderna. Dess reformistiska urartning innebar att medlemspartierna gav stöd till ”sina” respektive länder i det första imperialistiska världskriget, istället för att stoppa kriget med militanta massaktioner, i sista handen uppror.
Socialdemokratins förvandling till patrioter och krigshetsare gjorde det nödvändigt med en ny tredje international för att samla världens arbetarklass under ett banér mot krig och imperialism, för kommunistisk världsrevolution. Den bildades 1919 och lade grunden till kommunistiska masspartier på alla kontinenter. Tredje internationalen samlade de bästa och mest avancerade klasskämparna i början av 1920-talet.
Stalinismens framväxt korrumperade den tredje internationalen som blev ett lydigt redskap i händerna på den byråkratiska regimen i Kreml. De kommunister som inte antingen kapitulerade, drevs åt höger, eller mördades av stalinister eller fascister bildade 1938 den fjärde internationalen. Den är med rätta förknippad med Leo Trotskijs namn, under vars ledning ryska revolutionens leninistiska arv försvarades mot stalinismen. Den fjärde internationalen blev kortlivad och gick under till följd av sin oförmåga att hantera situationen efter andra världskriget. Innan dess, under 30- och 40-talen, spelade den en historisk roll i att försvara marxismen och leninismen mot utrotning i en period av seger för kontrarevolutionen.
Alla de fyra internationalerna har varit nödvändiga. De har alla bidragit på ett avgörande sätt till att konsolidera och utveckla marxismen. Lärdomarna från dem måste användas för att på nytt beväpna världens arbetare med ett internationellt parti. Däremot kan vi inte återuppväcka någon av dem. De tillhör alla det förgångna. Nästa international kommer att vara det femte försöket och bör ges just nummer fem för att markera den historiska kontinuiteten. Den kommer att stå på sina föregångares axlar. Endast därigenom kan den förkroppsliga den politiska erfarenhet som kan visa vägen till seger.
Frånvaron av ett kommunistiskt världsparti är i dag den avgörande svagheten för den internationella arbetarkampen. På alla kontinenter befinner sig arbetare inbegripna i hårda klasstrider. Motståndaren är global men arbetarkampen förs begränsat och nationellt uppdelat. Det bidrar till att göra oss svaga. Det är en av anledningarna till att vi inte vinner. Därför är det nu dags att bilda en ny international – den femte.
|
