Arbetarmakts principiella ståndpunkter

Innehåll

1. Introduktion
2. Kapitalismen
3. Nationalism och nationell kamp
4. De utsugnas och förtrycktas kamp
5. Den permanenta revolutionen
6. Den kapitalistiska staten
7. Den proletära revolutionen
8. De degenererade arbetarstaterna
9. Kampen om livsmiljön
10. Internationalismen
11. Övergångsprogrammet
12. Demokratiska krav
13. Taktiska frågeställningar i klasskampen
14. Arbetarklassens kamporganisationer
15. Krisen för proletariatets ledarskap
16. Marxismen

Förord

upp

Efter valet i september -94 gick tendensen ur SP och organiserade sig självständigt som ARBETARMAKT. Den nya gruppen anslöt sig också till Förbundet för en Revolutionär Kommunistisk International (FRKI), som dess svenska sektion.

FRKI:s program - Trotskistiska Manifestet: ett nytt övergångsprogram för den socialistiska världsrevolutionen - som antogs vid FRKI:s bildande 1989, och som senare kompletterats, finns på svenska i den serie med FRKI-dokument som ARBETARMAKT publicerar.

Vår egen plattform, som den växte fram i tendensens kamp inom SP, är till överväldigande del influerad av och baserad på FRKI:s dokument och analyser. Plattformen försöker sammansmälta dessa internationella erfarenheter med de specifika svenska erfarenheterna. Därför utgör den en ovärderlig vägledning för revolutionärers arbete i Sverige.

Vi är beredda att diskutera plattformen med alla seriösa revolutionärer och socialister och uppmuntrar till kritik, synpunkter och tilläggsförslag.

Till verket, kamrater!

Arbetarmakt
oktober 1994

1. Introduktion

upp

Kapitalismen har skapat de materiella förutsättningarna för att ge alla en dräglig tillvaro. Trots detta kämpar två tredjedelar av mänskligheten för sin blotta existens mot svält, sjukdomar och krig. Till och med i de industrialiserade länderna lever miljontals människor i ren misär. Efter det senaste imperialistiska världskriget har en rad länder förhärjats av fruktansvärda krig. I och med att imperialismen inträtt i en ny period präglad av instabilitet, växande inomimperialistisk rivalitet och djupa kriser, ökar också risken för ett tredje, oöverskådligt destruktivt storkrig om jordens rikedomar.

Det finns bara en samhällsklass - arbetarklassen eller proletariatet - som kan rycka upp den dekadenta, döende kapitalismen med rötterna och därmed undanröja de kriser och krig den ger upphov till. Vid ett flertal tillfällen under 1900-talet har också arbetarklassen i en rad kapitalistiska länder haft makten inom räckhåll - t.ex. Italien 1920, Tyskland 1923, Frankrike och Spanien 1936-37, Bolivia 1952, Frankrike 1968, Chile 1970-73, Portugal 1974 - men bara för att få se sina egna ledare, partier och fackföreningar hjälpa klassfienden på fötter igen.

Den avgörande frågan för att lösa mänsklighetens kris är utan tvekan frågan om arbetarklassens ledarskap. Det imperialistiska hindret för mänskligt framåtskridande kan endast undanröjas av en arbetarklass som vunnits för ett revolutionärt, trotskistiskt program, och vars mest aktiva och disciplinerade del förenats i en revolutionär international.

1.1. Dokumentets funktion

ARBETARMAKT identifierar sig med och utgår ifrån den tradition som grundades av Marx och Engels och som tagit sig politiskt och organisatoriskt uttryck i form av Kommunistiska förbundet, Första och Andra internationalens marxistiska vänster, Zimmerwald-vänstern, Kommunistiska internationalens första fyra kongresser, den sovjetiska Vänsteroppositionen, Internationella vänsteroppositionen, och Fjärde internationalens två första kongresser.

Det är en tradition som alltid befunnit sig i främsta ledet i proletariatets strider. Vår traditions hittills största seger är Oktoberrevolutionen och skapandet av en kommunistisk international med massanslutning. När dessa erövringar urholkades och deformerades under det kombinerade trycket av motoffensiven från bourgeoisin och reformismen och den stalinistiska reaktionen, fortsatte vår rörelse att kämpa till försvar för sin tradition och dess principer. Tiotusentals marxister, kommunister, bolsjevik-leninister, trotskister, eller vad vår tradition för tillfället burit för namn, har gett sina liv i kampen för arbetarklassens frigörelse.

Några namn bland många kan illustrera vår traditions förkämpar:

Josef Weydemeyer, medlem av Kommunisternas förbund och deltagare i 1848-49 års revolutionsvåg, som skakade hela Europa, och som kämpade i det amerikanska inbördeskriget mot den vita slavägararistokratin i Sydstaterna.

Eugen Leviné, motståndare till det första imperialistiska världskriget, medgrundare av det tyska kommunistpartiet, och avrättad av den borgerliga kontrarevolutionen som ledare för den bayerska rådsrepubliken 1919.

Kata Dalström, legendarisk agitator inom den svenska socialdemokratin, som hon anslöt sig till redan 1892, och sedermera medgrundare av det svenska kommunistpartiet och en av de äldsta delegaterna på Kommunistiska internationalens andra kongress 1920.

Leo Trotskij, en av Oktoberevolutionens ledare, medgrundare av Kommunistiska internationalen, ledare för Vänsteroppositionen och mördad på Stalins order efter att tillsammans med andra revolutionärer ha grundat Fjärde internationalen.

Paul Widelin, tysk trotskist och under det andra världskriget verksam i motståndsrörelsen i det ockuperade Frankrike, där han lyckades organisera tyska soldater. Avrättad av Gestapo 1944.

Vartenda element i vårt grundläggande program har med andra ord vunnits och försvarats till priset av enorma uppoffringar. Det är därför som vi försvarar det med sådan hetta. Det betyder inte att vi har en dogmatisk inställning till programmet. I själva verket är vår traditions historia lika mycket en historia om programmatisk utveckling, i takt med att arbetarklassen ställts inför nya frågeställningar. Men det är en programmatisk utveckling som tar sin utgångspunkt i programmets beprövade principer.

För oss och marxismen är en politisk princip inte att dogmatiskt återge vad Marx, Engels och Lenin, för att inte tala om andra revolutionära ledare, sagt vid skilda tillfällen och i skilda sammanhang, utan en slutsats som dragits av de generaliserade erfarenheterna av klasskampen och som därför har generell giltighet. Den kan därför bara upphävas eller modifieras om en systematisk omprövning av dessa erfarenheter eller nya generella erfarenheter visar att den antingen var felaktig eller oklart formulerad. Att ersätta ett sådant tillvägagångsätt med teoretiska improvisationer och andra utslag av amatörmässighet är att inbjuda till nederlag och katastrofer.

Arbetaravantgardets historia är full av exempel på partier och propagandagrupper som havererat till följd av sin ovilja att ta frågan om principer och program på allvar. Tusentals och åter tusentals revolutionärer har demoraliserats, knäckts, och till och med mist livet, därför att de slutit upp bakom organisationer som byggt hela sin existens på teoretiska improvisationer, impressionism och försök att med viljemässiga ansträngningar forcera utvecklingen och hoppa över nödvändiga steg, dvs voluntarism.

Hur en organisation som gör anspråk på att vara revolutionär förhåller sig till sitt program och dess bärande principer är med andra ord ett avgörande test på hur seriös den är.

2. Kapitalismen

upp

Kapitalismen var från början ett progressivt och dynamiskt produktionssätt, som kraftigt ökade samhällets produktiva förmåga, i synnerhet från och med den industriella revolutionen under andra hälften av 1700-talet. Den har bundit samman världen genom tusen och åter tusen ekonomiska band och skapat en världsmarknad och en världsekonomi.

2.1. Kapitalismens inbyggda motsättningar

Den grundläggande motsättningen i en kapitalistisk ekonomi är motsättningen mellan produktionens samhälleliga karaktär och den privata ägande- och förfoganderätten över samhällets produktivkrafter och produktionens resultat. Resultatet är en okontrollerad produktion vars drivkraft inte är samhälleliga behov utan jakten på profit, och som ger upphov till återkommande överproduktionskriser, varav den första, som var kortvarig och i huvudsak begränsad till England, inföll redan på 1820-talet. I krisernas kölvatten följer produktionsinskränkningar, företagsnedläggningar och massarbetslöshet. De kapitalistiska ländernas ekonomi utvecklas därför ojämnt och cykliskt; expansions- och krisperioder avlöser regelmässigt varandra. Borgarklassens försök att använda statsapparaten för att stabilisera det kapitalistiska produktionsästtet och jämna ut dess cykliska svängningar - populärt benämnt "keynesianism" - har alla misslyckats.

Under det kapitalistiska systemet ägs och kontrolleras samhällets produktivkrafter av en minoritet, bourgeoisin eller borgarklassen, medan en stor och växande grupp, i många länder den överväldigande majoriteten av den vuxna befolkningen, inte äger några produktionsmedel och därför tvingas att sälja sin arbetskraft till bourgeoisin. Denna egendomslösa samhällsklass är proletariatet, eller arbetarklassen.

Motsättningen mellan en egendomsägande minoritet och en egendomslös, utsugen och förtryckt arbetarklass är den andra stora motsättningen i det kapitalistiska samhället. Mellan bourgeoisin och arbetarklassen pågår en ständig kamp, som regelmässigt hotar att slita sönder det kapitalistiska samhället, och i förlängningen leda fram till ett avskaffande av det kapitalistiska produktionssättet.

2.2. Den imperialistiska epoken

Sammansmältningen av industri- och bankkapital gav upphov till mäktiga finansgrupper som kontrollerade stora delar av ekonomin. Med Lenins berömda definition hade kapitalismen inträtt i sitt monopolkapitalistiska eller imperialistiska stadium. Detta stadium uteslöt och utesluter inte den gamla formen av konkurrenskapitalism, som bygger på konkurrens mellan flera självständiga företag inom samma bransch, i synnerhet i nya branscher. Men genom sin ekonomiska, och i förlängningen politiska tyngd, utgör monopolkapitalet den dominerande fraktionen inom bourgeoisin och därmed den dominerande kraften inom ekonomin.

Under den imperialistiska epokens första decennier höll sig kapitalets koncentrations- och centraliseringsprocesser i huvudsak inom nationsgränserna, eller åtminstone inom ramen för de koloniala imperier eller mer eller mindre uttalade intressesfärer som dåtidens imperialistiska stormakter skapat. Perioden mellan det första och det andra världskriget bevittnade till och med ett vikande intresse för att investera utomlands till följd av ekonomisk stagnation, och sedermera depressionen, som frigjorde tendenser till isolering och självförsörjning. Under den långa efterkrigsboomen började först nordamerikanskt kapital, och därefter kapital från de övriga avancerade länderna, att på allvar etablera sig i andra länder, inte minst andra utvecklade kapitalistiska länder. Idag utgör detta transnationella kapital en etablerad och dominerande faktor på världsmarknaden.

Till följd av det imperialistiska monopolkapitalets kontroll över världsekonomin har de mindre och sämre utvecklade, eller underutvecklade, länderna förhindrats att genomgå samma utveckling som de avancerade kapitalistiska länderna. I stället har de antingen förvandlats till kolonier eller - i huvudsak efter det andra världskriget - till formellt oberoende stater som i realiteten är halvkolonier, kort sagt, stater vars ekonomier domineras av utländskt monopolkapital, som utnyttjar sin dominans till att gynna sina egna intressen på bekostnad av befolkningsmajoritetens behov.

Det imperialistiska monopolkapitalet har också kunnat förlita sig på den "egna" statens villighet att ingripa till försvar för dess intressen, liksom de olika internationella organ som skapats för att försvara den imperialistiska världsekonomin. Mer än ofta har detta lett till att dessa länder påtvingats korrupta och diktatoriska regimer, som hjälpt det utländska kapitalet med att hårdexploatera ländernas naturtillgångar och arbetskraft. Allt detta har lett till att de i huvudsak är råvaruexportörer. I en del fall består mer än hälften av deras export av en enda produkt, vilket gör dem extremt känsliga för förändringar på världsmarknaden.

Bara under mycket speciella villkor har en ny självständig monopolkapitalistisk bourgeoisi kunnat framträda vid sidan av de redan etablerade. Ett sådant exempel är Sydafrika, som vid seklets början var en brittisk koloni, men vars ekonomi idag domineras av ett inhemskt monopolkapital med Anglo-American i spetsen. Sydafrika kunde frigöra sig från det brittiska kapitalets dominans på grund av den senares försvagning efter de båda världskrigen och skapandet av en afrikaanerdominerad stat byggd på systematisk diskriminering och utsugning av den svarta befolkningsmajoriteten.

Den imperialistiska epoken har upplevt perioder med snabb tillväxt av produktivkrafterna (1890-1914, 1948-71). Under sådana perioder utvecklas kapitalismen som helhet snabbare än någonsin tidigare. Uppgångarna är längre och mer accentuerade än nedgångarna i cykeln och ger en uppåtgående karaktär åt den ekonomiska kurvan. Å andra sidan har imperialismen upplevt utdragna perioder med djup stagnation (1920-39) och upplever det återigen (sedan 1970-talets början). Sådana perioder utmärks av korta och svaga uppgångar och långa och allt djupare nedgångar, vilket ger hela världskapitalismen en stark tendens till stagnation.

Kapitalets oförmåga att garantera en jämn och harmonisk utveckling av de enorma produktivkrafter som det utvecklat, de återkommande kriserna och stagnationsfaserna, med åtföljande allt hårdare kamp om marknadsandelar, och inte minst dess hänsynslösa exploatering av fattiga och underutvecklade länder, gör oundvikligen den imperialistiska epoken till en epok präglad av djupa motsättningar, instabilitet och återkommande djupa och uppslitande kriser. Imperialismens ekonomiska konvulsioner överförs gång på gång till den politiska sfären som socialrevolutionära kriser och krig. Med Lenins ord är och förblir imperialismens epok en "epok av krig och revolutioner".

2.3. Imperialismens utveckling

Under de närmaste åren efter krigsslutet omstrukturerade USA:s ledare världsekonomin i enlighet med sina behov och intressen. Genom skapandet av det så kallade Bretton Woods-systemet gjorde de dollarn till den viktigaste valutan i världsekonomin. Dess traditionella imperialistiska rivaler fick motvilligt finna sig i att reduceras till en andrarangsroll. Bland annat tvingades Storbritannien och Frankrike att avveckla sina koloniala imperier och acceptera att dessa ersattes av ett halvkolonialt system med formellt oberoende stater, som dock förblev ytterligt beroende av de stora utländska monopol som ägde eller kontrollerade stora delar av deras industri, jordbruk och utvinning av naturtillgångar. Även där statskapitalistiska nationaliseringar berövade imperialismen det formella ägandet, gjorde dessa halvkoloniers skuldsättning till de av amerikanskt finanskapital dominerade institutionerna - Internationella valutafonden och Världsbanken - deras formella självständighet ihålig.

Men den obestridda amerikanska hegemonin varade inte mer än drygt två årtionden. För att hejda den utbredda efterkrigsradikaliseringen och, inte minst, garantera exportmarknader för sin industri, tvingades USA att hjälpa sina av kriget utmattade imperialistiska rivaler på fötter. Detta och de kostnadskrävande ansträngningarna att bekämpa en rad antiimperialistiska rörelser - framförallt de stalinistledda befrielserörelserna i Sydostasien - och slutligen efterkrigsuppsvingets stagnation och den hårdnande konkurrens som detta gav upphov till, undergrävde undan för undan USA:s ställning.

Sedan det tidiga 1970-talet har den stabilitet som berodde på USA:s dominans fallit sönder. I dag existerar ingen imperialistisk makt som är mäktig nog att kunna utforma den världsekonomiska ordningen efter sina egna önskemål och återställa ordningen och dynamiken i den kapitalistiska världsekonomin. I stället bevittnar vi uppkomsten av en rad regionala imperialistiska block, vart och ett dominerat av de starkaste imperialistmakterna i regionen: Ett USA-dominerat block på de amerikanska kontinenterna; ett av Japan dominerat block i Fjärran östern; och ett europeiskt block med Tyskland som den ekonomiskt och politiskt starkaste makten bland de europeiska imperialistmakterna.

Men dessa regionala blockbildningar står dock inte i direkt motsättning till en omfattande interpenetrering mellan de viktigaste imperialistiska staterna och blocken. Under hela 80-talet utgjorde exempelvis USA:s export till EG nästan en fjärdedel av dess totala export, vilket gjorde EG till USA:s största handelspartner, medan en femtedel av EG:s export gick till USA, vilket gjorde det till EG:s största handelspartner efter EFTA. Mellan 35-40 procent av USA:s direktinvesteringar utomlands under 80-talet gick också till EG, medan 50-60 procent av direktinvesteringarna i USA kom från EG. Under perioden ökade Japans investeringar från drygt en tjugondedel till en femtedel av de totala direktinvesteringarna i USA.

2.4. Den svenska kapitalismen och imperialismen

Den kapitalistiska koncentrations- och centraliseringsprocessen har gått mycket långt i Sverige. Faktum är att Sverige är en av de "västdemokratier" där denna process gått som allra längst. De flesta av ekonomins nyckelsektorer domineras av ett fåtal stora företag, vilket kan jämföras med att 97 procent av alla svenska företag har mindre än 20 anställda. Inom exempelvis den ekonomiskt viktiga bilindustrin finns bara två stora tillverkare, Volvo och Saab-Scania, som är av avgörande betydelse för en lång rad underleverantörer, och vilka båda dessutom allierat sig med stora utländska biltillverkare.

Samma sak gäller ägandet. Medan de mindre företagen i huvudsak kontrolleras av enskilda kapitalister eller små ägargrupper, har ägandet av de största och viktigaste företagen till synes "socialiserats" genom tillkomsten av en rad så kallade institutionella ägare: försäkringsbolag, investmentbolag, pensionsstiftelser, aktiesparfonder osv. Men trots en formellt sett mycket omfattande spridning av ägandet är det i själva verket ett fåtal stora intressesfärer som dominerar den privata industrin och kontrollerar de största företagen, genom strategiska aktieinnehav och andra former av direkt och indirekt ägande. Tillsammans bestämde de fyra största - Wallenberg (som är i särklass störst), Volvo, Handelsbanken och Skanska - över två tredjedelar av börsvärdet i början av 90-talet.

Parallellt med koncentrations- och centraliseringsprocessen har internationaliseringen av det svenska monopolkapitalets verksamhetsområde också gått mycket långt. De största svenskägda företagen är allihop transnationella. Ett mått på detta är antalet utlandsanställda. Samtidigt som de svarade för vart tredje jobb inom den inhemska tillverkningsindustrin i början av 1990-talet, hade de 18 största svenskägda koncernerna, som svarade för 80 procent av de drygt en halv miljon utlandsanställda, tillsammans 60 procent av sina anställda utomlands. Hälften av dem - däribland AGA, SKF, Ericsson och Electrolux - hade mer än hälften av sina anställda utomlands.

Omvänt har utländskt kapital ett betydande inflytande över den svenska ekonomin, inte minst till följd av en rad strategiska allianser och fusioner mellan svenskt och utländskt kapital (bl.a. Saab-GM, ABB). I slutet av 1980-talet var mer än var femte industriarbetare beroende av utländska ägare, varav den absoluta merparten var baserade i Schweiz, Finland, USA, Danmark och Holland.

Även produktionsinriktningen är starkt utlandsorienterad. Mellan 30 och 40 procent av BNP (beroende på konjunktursvängningarna) går idag på export. Merparten av exporten går till de övriga imperialistiska länderna i västvärlden varav mer än hälften till EG-länderna - dit även de svenskägda transnationella företagen har merparten av sin verksamhet förlagd.

Denna process med koncentration, centralisering och internationalisering har underlättats av det långvariga och långtgående samarbetet mellan storkapitalet och den socialdemokratiska byråkratin, ett samarbete som garanterat en stabil och samtidigt strömlinjeformad ram för kapitalets utveckling. Detta är kärnan i det som kommit att betraktas som den "svenska modellen" eller "the Swedish Model"; en expansiv kapitalism som aktivt hålls under armarna av staten, kombinerat med ett omfattande och skattevägen finansierat system för underhåll och reproduktion av arbetskraften. Detta samarbetes höjdpunkt inföll under den drygt tjugoåriga boom som följde på den av USA dominerade rekonstruktionen av den kapitalistiska världsekonomin efter det andra världskriget. I takt med en allt hårdare internationell konkurrens har ramarna för samarbetet krympt betydligt och lett till tillkomsten av öppet borgerliga regeringar efter flera decennier av socialdemokratiskt regeringsinnehav.

I förhållande till de starkaste imperialistmakterna är Sverige att räkna som en tredje rangens imperialistmakt. Sverige är en, med ett berömt uttryck, "liten men hungrig" imperialistmakt, som är helt beroende av att den imperialistiska världsordningen garanteras av starkare imperialistiska makter, främst USA. Under de stora imperialistmakternas "paraply" deltar Sverige i de flesta organ som skapats för att garantera den imperialistiska världsordningens stabilitet och utveckling, från FN, Internationella valutafonden och Världsbanken till regionala organ som Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling (med uppgift att stöda marknadsekonomins införande i de degenererade arbetarstaterna i Östeuropa).

Likt många andra små imperialistiska stater har Sverige försökt hålla sig utanför de stora imperialistmakternas inbördes konflikter. Denna politik med "alliansfrihet" har varit mycket förmånlig för den svenska borgarklassen. I synnerhet som den inte uteslutit mer eller mindre öppet samarbete med de för tillfället dominerande imperialistmakterna. Under det andra världskriget var det svenska kapitalet i stor utsträckning berett att underordna sig den tyska imperialismens Nyordning av Europa, och levererade inte bara järnmalm, kullager och andra varor till det tyska krigsmaskineriet, utan tillät även att tyska styrkor transporterades genom Sverige och att svenska örlogsfartyg skyddade tyska fartygskonvojer i Östersjön. När det började gå dåligt för Tredje riket omorienterade sig de ledande skikten snabbt i proallierad riktning, för att efter kriget på olika sätt backa upp USA:s offensiv under det kalla kriget, inte minst i form av militärt samarbete. Under hela efterkrigsperioden har Sverige accepterat det av USA organiserade teknikembargot mot de degenererade arbetarstaterna och andra för dess styrande kretsar misshagliga regimer. Idag håller dock den svenska borgarklassen på att öppet överge den gamla formeln om "alliansfrihet, syftande till neutralitet i krigstid", till förmån för ett aktivt deltagande i de västeuropeiska imperialistmakternas försök att skapa övernationella strukturer för ett allt mer långtgående ekonomiskt och politiskt samarbete i samband med perspektivet för en europeisk ekonomisk och politisk union (EU).

3. Nationalism och nationell kamp

upp

3.1. Imperialism och nationellt förtryck

För att regera i deras ställe understödde de imperialistiska makterna borgerligt "nationalistiska" politiker, militäreliter eller till och med halvfeodala klasser. Därav övervikten för bonapartistiska regimer som bärs upp av krigsmakten i den halvkoloniala världen. Imperialismen understöder dem ekonomiskt och militärt och har upprepade gånger intervenerat direkt för att stöda eller installera dem.

Imperialismen har uppmuntrat och bevarat balkaniseringen av strategiska områden på jorden. Den fragmentering som förorsakats av koloniala erövringar från 1880- till 1920-talet satte igång denna process. I de känsligaste områdena skapas och upprätthålls bosättarstater (Israel) för att främja uppstyckningen, skapa motsättningar mellan olika folkslag och stater och försvaga varje enat uppträdande mot imperialismen. Över hela världen finns ett nät av imperialistiska garnisoner i form av militär- och flottbaser, ofta i lösslitna enklaver vilka imperialismen betraktar som sin egendom eller "arrenderar" med hjälp av påtvingade "avtal", och som den berövar de berörda länderna kontrollen över.

3.2. Proletariatet har inget fosterland

Klasskampen utspelas vanligtvis inom nationalstatens ram. Proletariatets mest omedelbara fiende är dess "egen" bourgeoisi, även om denna är knuten till världsbourgeoisin med tusen och ett band. När proletariatet har störtat det "egna landets" bourgeoisi försvarar den det "socialistiska fosterlandet" både mot utländska interventioner och inhemsk kontrarevolution. Men även här är det enbart formen för proletariatets kamp som är nationell. Arbetarklassen måste söka enhet med sina klassbröder och -systrar i andra länder för att försvara revolutionen. Så länge inte kapitalismen avskaffats i världsskala är inte proletariatets seger säkrad.

3.3. Försvaret av nationella rättigheter

Den "nationella kampen" mot imperialismen i de halvkoloniala länderna är en nödvändig och integrerad del av proletariatets revolutionära kamp. Varje underskattning av denna frågas betydelse och sprängkraft riskerar att marginalisera revolutionärernas inflytande och underlätta för andra krafter, exempelvis den nationalistiskt sinnade småbourgeoisin, att vinna inflytande på deras bekostnad. I denna kamp kan dock den nationalistiskt sinnade småbourgeoisin bli en allierad till proletariatet, förutsatt att arbetaravantgardet inte underordnar sig utan i stället strävar efter att leda och organisera kampen mot imperialismen på grundval av sitt eget program och proletära former för klasskamp och organisering - där rådsorganiseringen kan och måste utsträckas till bönderna, småbourgeoisin och de väpnade styrkorna.

4. De utsugnas och förtrycktas kamp

upp

Den inre drivkraften i vart och ett av dessa klassamhällen har varit en speciell typ av produktionsätt, där en minoritet tillägnat sig den merprodukt som skapades av majoritetens arbete. På det sociala och politiska planet uttryckte sig den antagonism som kampen om merprodukten gav upphov till i klasskamp eller krig och konflikter mellan olika stater. I de stater som baserades på slaveri, asiatisk despotism och feodalism utgjorde konflikten mellan rivaliserande härskande klasser, de mänskliga framstegens lokomotiv. Medlen för den sociala produktionen utvecklades och på denna grundval utvecklades samhällets rikedomar och kultur, även om de var mycket ojämlikt fördelade.

Där den kapitalistiska revolutionen var som mest genomgripande undanröjdes den nedgående feodalismen, med dess lapptäcke av priviligierade, parasitära kaster och stånd och dess hierarki med isolerade politiska enheter. Bourgeoisin skapade den moderna nationalstaten och de borgerligt demokratiska, dvs parlamentariska, formerna av styre. Bourgeoisins ideologer hyllade de ideal som den franska revolutionen - den mönsterbildande borgerliga revolutionen - skrev in på sina fanor: Frihet, jämlikhet och broderskap.

Men det var en frihet, jämlikhet och ett broderskap som redan från början var full av inskränkningar. Väl vid makten övergav eller förrådde bourgeoisin i många länder, inklusive Frankrike, snabbt många av de krav som den använt för att mobilisera befolkningens breda massa som en murbräcka mot den gamla ordningen. I andra länder - exempelvis Tyskland och Japan - valde bourgeoisin hellre att fegt kompromissa med de gamla härskande klasserna och furstehusen än att ta konsekvenserna av de ideal den sade sig hylla. Det var först de gamla regimernas sammanbrott som undanröjde återstoden av de gamla härskande klassernas makt och gav upphov till den moderna borgerliga demokratin, baserad på allmän rösträtt och parlamentarism. Att USA länge kunde framstå som den borgerliga demokratins förlovade land bottnade i avsaknaden av feodala rester och den etnocentriska enögdhet som bortsåg ifrån att USA skapats på basis av ett folkmord på den ursprungliga befolkningen - inte desto mindre var det sant att stora delar av den via befolkningen länge upplevde en grad av demokrati som få andra borgerliga stater gav utrymme för. I takt med det amerikanska kapitalets monopolisering urholkades dock denna demokrati och ersattes av en "demokrati" dominerad av en besutten minoritet.

Detta är inget unikt för USA. Mer än i något tidigare produktionssätt har kapitalismen koncentrerat ägandet av produktionsmedlen i händerna på en liten minoritet, som dessutom kontrollerar statsapparaten. Till och med den mest "demokratiska" kapitalistiska staten är i realiteten en stat konstruerad för att slå vakt om minoritetens exploatering av den stora majoriteten, den är med andra ord en borgerlig diktatur. Den frihet, jämlikhet och det broder/systerskap som existerar i de borgerliga samhällena har mer än ofta vunnits genom hård kamp med bourgeoisin, som väl vid makten visat sig mycket obenägen att uppfylla de löften och utfästelser den använt för att mobilisera befolkningsmajoriteten för sitt makterövrande.

4.1. Arbetarklassen

Kapitalet utövar ett konstant tryck på proletariatet i sin strävan att intensifiera utsugningen och tvingar den enskilde proletären att gå samman med andra proletärer eller gå under. Samtidigt underlättas och stimuleras arbetarklassens kollektiva organisering och kamp av den kapitalistiska produktionsprocessens organisering av betydande delar av arbetarklassen i stora produktionsenheter.

Konflikten mellan kapitalisterna och arbetarklassen, ena gången partiell och fragmenterad, andra gånger generaliserad, ena gången om löner och arbetsförhållanden och andra gånger uppflammande till en kamp på politikens arena och slutligen för statsmakten, är klasskampen - den skarpaste, tydligaste formen av klasskamp i den mänskliga historien.

Proletariatets klasskamp har gång på gång utmanat och ifrågasatt kapitalismen. I många länder har arbetarklassen tillkämpat sig själv och alla förtryckta långtgående sociala, juridiska och politiska rättigheter. Många av dessa rättigheter, framför allt rösträtten, har avkrävts bourgeoisin i hård klasskamp och många gånger under hot om revolution. Inga av dessa sociala erövringar är dock säkrade förrän kapitalismen avskaffats. Även om bourgeoisin periodvis kan förlika sig med en rad av de erövringar som gjorts av arbetarklassen, och till och med försöka utnyttja dem som en ny källa till profit, driver det kapitalistiska systemets ojämna utveckling och inre motsättningar den gång på gång till att ifrågasätta och till och med försöka ta tillbaka dessa erövringar. Så länge kapitalismen består har arbetarklassen inga självklara rättigheter, utan måste ständigt vara beredd att kämpa för att försvara de rättigheter som den erövrat.

I kraft av sin nyckelroll i produktionsprocessen är arbetarklassen den enda klass som kan störta kapitalismen och befria hela den förtryckta mänskligheten från varje form av utsugning och träldom. Alla andra förtryckta skikt är bundna till det kapitalistiska samhället eller alltför splittrade, vilket gör dem oförmögna att föra en framgångsrik kamp mot sina kapitalistiska och imperialistiska utsugare.

Många borgerliga och småborgerliga ideologer hävdar att arbetarklassen spelat ut sin roll som samhällsomstörtande klass och pekar på statistik som påstås visa arbetarklassens minskande roll. Men detta är antingen ett medvetet bedrägeri eller uttryck för demoralisering. Även om det är sant att dess traditionella kärntrupp, industriarbetarklassen, har minskat i storlek i de avancerade kapitalistiska länderna utgör den faktiskt en större andel av befolkningen även i dessa länder än den ryska arbetarklass som framgångsrikt genomförde den första socialistiska revolutionen i historien. Till detta kommer att arbetarklassen i vid bemärkelse, dvs i egenskap av löneslavar, utgör en stor och växande majoritet av befolkningen i alla utvecklade kapitalistiska länder, inklusive Sverige, och en betydande andel av befolkningen i många halvkoloniala länder. Sett i klasstermer är därför arbetarklassens position vida mer gynnsam nu än den var vid seklets början. Problemets kärna är därför inte frågan om arbetarklassens storlek utan om dess ledarskap.

4.2. Småbourgeoisin

I den överväldigande majoriteten av världens länder utsätts småbourgeoisin för en obarmhärtig utsugning av halvfeodala eller kapitalistiska godsägare, banker eller imperialistiska monopolföretag. Många drivs till skuldsättning och ruin av det förkrossande trycket från storkapitalister. Där bönderna, utsugna av godsägare och ockrare, har överlevt både antalsmässigt och som en stor del av befolkningen, har de uppvisat en stark revolutionär kraft. Men böndernas sociala uppsplittring, deras frånvaro i den kapitalistiska storproduktionen, betyder att de inte vare sig politiskt eller ideologiskt kan inta en självständig plats som klass. Småbönderna och småbourgeoisin följer i slutändan antingen proletariatet eller bourgeoisin, dvs bönderna eller småbourgeoisin kan inte upprätta något eget klassherravälde eller en statsmakt som uttrycker deras egna intressen.

Genom sin ställning mellan den egentliga bourgeoisin och arbetarklassen kan och kommer småbourgeoisin att hämta element från det proletära och det borgerliga "programmet" och falla tillbaka på reaktionära förkapitalistiska ideologier och samhällsideal. De olika formerna av populism, nationalism eller "antiimperialism" är uttryck för detta. Här återfinns sammanblandade och förvirrade element, hopkok av borgerligt demokratiska ideal, liksom tillbakablickande utopier och en socialism som berövats sina proletära metoder för klasskamp och den proletära makten som sitt mål.

I länder där småbourgeoisin, främst i form av bönder, utgör en betydande del av befolkningen är kampen för att vinna dessa ett avgörande element i det revolutionära programmet. Utan att ställa sig bakom böndernas krav på jord, expropriering av de stora jordägarna och omfördelning av jorden till den stora bondemassan hade Oktoberrevolutionen gått ett säkert nederlag till mötes, på samma vis som en av de viktigaste orsakerna till den ungerska rådsrepublikens nederlag 1919 var dess oförmåga att vinna massan av bönder till sin sida.

All historisk erfarenhet säger att arbetarklassen bara kan vinna småbourgeoisin till sin sida genom att visa sin beslutsamhet att kämpa om samhällsmakten, och genom att i handling visa att den är beredd att försvara småbourgeoisin mot utarmning och skuldsättning, utan att för den skull göra några som helst eftergifter ifråga om sin övergripande uppgift: kapitalismens och utsugningens avskaffande.

4.3. Mot kvinnoförtrycket

Det till synes urgamla förtrycket av kvinnorna går tillbaka till de första klassamhällenas uppkomst och rättfärdigas av en patriarkal ideologi, som varje nytt klassamhälle övertagit och omvandlat i enlighet med sina behov.

Genom att belastas med ansvaret för barnuppfostran och hemarbete utesluts antingen kvinnorna från arbetet utanför familjen eller förvisas till sådana arbeten som minst står i vägen för deras "huvuduppgift". Detta och den legitimationsideologi som hävdar att detta är kvinnans "sanna" roll, är roten till kvinnornas överväldigande koncentration i de dåligt betalda vård- och serviceområdena, liksom bland de lägre kontorsanställda. Kvinnorna erkänns inte som fullvärdig eller stadigvarande arbetskraft och tvingas antingen ut ur produktionen i kristider och tillbaka till hus och härd, eller utnyttjas som billig arbetskraft.

Utan familjens bortdöende som social grundenhet och samhällets övertagande av hushållsarbetet, är kvinnornas befrielse ur sin träldom omöjlig. Ändå förtrycks inte alla kvinnor lika mycket. Bourgeoisins kvinnor förtrycks av männen i sin egen klass, men tar del i utsugningen av sina proletära "systrar" och naturligtvis också av de manliga arbetarna.

Idag råder en fullständig begreppsförvirring ifråga om vad "feminism" egentligen är för något. För en del är det ett samlande namn för alla typer av rörelser eller kamp där kvinnor är inblandade. För andra är det en specifik ideologi som hävdar kvinnans särart. Ytterligare andra försöker att sitta på alla stolarna samtidigt. Som trotskister strävar vi efter att klargöra frågeställningarna inför arbetarklassen i stället för att fördunkla dem. Därför avvisar vi begreppet "feminism" som ett samlande namn för den kamp som kvinnor är indragna i. I den mån "feminism" betonar kvinnornas särart, och ger dem en särställning i förhållande till klasskampen (exempelvis hävdar att deras kamp är viktigare än eller står över klasskampen, om den inte rentav förnekar klasskampens existens) avvisar vi dessa ståndpunkter såsom varande uttryck för en småborgerlig ideologi.

För oss är arbetarkvinnorna, och inte kvinnorna i allmänhet oavsett klasstillhörighet, huvudkraften i varje effektiv rörelse mot kvinnoförtrycket. Det innebär inte att vi avvisar allt samarbete med borgerliga och småborgerliga kvinnorörelser. Tvärtom verkar vi aktivt för olika former av aktionsenheter med sådana grupper kring konkreta krav och aktioner som riktar sig mot kvinnoförtrycket. Men vi avvisar alla försök att bygga "breda" kvinnorörelser - eller kvinnopartier - tvärs över klassgränserna. Sådana rörelser är en direkt återvändsgränd eftersom de bygger på förutsättningen att arbetarkvinnorna håller tillbaka eller ger upp sina klasskrav i "enhetens" intresse, dvs att de underordnar sig de ramar som bourgeoisins och småbourgeoisins kvinnor ställer upp.

Bara en proletär kvinnorörelse, förutsatt att den har en revolutionär ledning, kan organisera den stora massan av kvinnor till kamp för sina intressen. En sådan rörelse kan bli en kämpande förtrupp i kampen för både sin egen frigörelse och hela arbetarklassens frigörelse.

4.4. Mot sexuellt förtryck

Vi vänder oss mot den borgerliga statens försök att disciplinera och snöpa ungdomens sexuella behov, och mot dess hycklande försök att förneka handikappade och gamla rätten till ett sexualliv.

Vi avvisar den borgerliga statens försök att undertrycka och diskriminera sexuella minoriteter. Homosexualitet är en av den mänskliga sexualitetens uttrycksformer, som förtalas och häftigt angrips eftersom den ifrågasätter den barnuppfostrande kärnfamiljens ideal. Vi kämpar mot varje diskriminering, förföljelse och förtryck av homosexuella, oavsett om det är genom staten eller genom okunniga och efterblivna element inom den arbetande befolkningen.

4.5. Mot främlingsfientlighet och rasism

Världen över förföljs och diskrimineras hundratals miljoner människor till följd av sin etniska tillhörighet, från ursprungsbefolkningar som koories i Australien, samerna i Norden, eller navajos i USA, till de stora grupper av invandrade arbetare, som mer eller mindre aktivt lockades från kolonierna till Storbritannien och Frankrike och från Balkan-länderna till Västtyskland, Skandinavien och andra länder under det ekonomiska uppsving som följde på det andra världskriget. Många av dessa människor befinner sig i en ytterst prekär situation utan några som helst möjligheter att försvara sig, och inte så få utsätts för hänsynslös utsugning i händerna på skrupelfria kapitalister och halvfeodala jordägare.

Det är proletariatets plikt att bekämpa alla repressiva åtgärder som riktar sig mot de etniska minoriteterna, mot undertryckande av deras kultur och språk, legaliserad stöld av deras jord- och vattentillgångar och begärliga råvaror, invandringskontroll, anvisningar, polistrakasserier och diskriminering beträffande arbete, bostad, utbildning eller fackliga rättigheter.

Det är en tvingande plikt för arbetaravantgardet att försöka vinna och organisera såväl de infödda som invandrade arbetarna för en aktiv enhetsfront mot rasismen, och att inte tveka att bidra till att stöda invandrararbetare som organiserar sig självständigt till försvar mot rasistiska och fascistiska angrepp och trakasserier. Det kan visa sig nödvändigt och livsavgörande att utveckla särskilda metoder och organisationsformer för att göra denna kamp så effektiv som möjligt, till exempel speciella fackliga utskott eller försvarsgrupper i invandrarområdena. Dessa skulle kunna utgöra en kraftfull del av arbetarklassens kamp mot statens våldsmakt och mot fascismen.

4.6. För en proletär ledning i de förtrycktas kamp

Trotskisterna strävar efter att ge de förtrycktas kamp en proletär och revolutionär ledning. Det innebär en målmedveten kamp på tre fronter: mot likgiltighet och efterblivenhet inom proletariatet gentemot de förtryckta; mot småborgerliga ideologier som avskiljer de förtryckta från klasskampen; och för trotskistiskt ledda rörelser, som är oupplösligt förbundna med arbetarklassens massorganisationer.

5. Den permanenta revolutionen

upp

Detta fenomen kan bara förstås med hjälp av Lenins teori om imperialismen och Trotskijs teori om den ojämna och sammansatta utvecklingen. Ur den kapitalistiska utvecklingens ojämnhet, som ger upphov till både efterblivna och framskridna kapitalistiska länder, uppstår fenomenet med den sammansatta utvecklingen. Det efterblivna landet kan inte följa samma utvecklingsväg som de framskridna tillryggalagt. För att hinna ikapp är det tvunget att försöka "hoppa över" de stadier som de framskridna länderna redan tillryggalagt. På grund av imperialismens dominans över världsekonomin övervinner det dock inte sin efterblivenhet, utan tvingas kombinera den med en ny ordning som kombinerar en modern, men ofta mycket liten och exportinriktad, industrisektor med en primitiv självförsörjningsekonomi eller väldiga privata jordegendomar. I denna samhällsstruktur utgör proletariatet en minoritet. Resten av de stora folkmassoma består av bönder, jordproletärer, städernas småborgare eller halvproletärer.

De imperialistiska huvudmakternas dominerande ställning i världsekonomin och inflytande över de efterblivna ländernas ekonomier har förhindrat framväxten av kraftfulla och självständiga nationella borgarklasser i dessa länder. Dessa svaga borgarklasser pendlar mellan rollen som agenter för imperialismen i utsugningen och förtrycket av sina egna länder och episodiskt motstånd mot imperialismens värsta övergrepp. 1900-talets samlade erfarenheter visar att bourgeoisin i dessa länder bara undantagsvis är beredd eller förmögen att framträda som försvarare av "nationella intressen" (och menar därmed naturligtvis nationell kapitalistisk utveckling). Den är definitivt inte förmögen att föra en konsekvent och framgångsrik kamp mot den utländska imperialismen och dess inhemska agenter; en kamp som skulle resultera i en självständig kapitalistisk utveckling - och i förlängningen uppkomsten av en ny imperialistisk stat.

5.1. Den permanenta revolutionens teori

Med utgångspunkt i den imperialistiska kapitalismens ojämna och sammansatta utveckling, framhåller teorin den borgerliga och socialistiska revolutionens sammansatta (permanenta) karaktär. De uppgifter som i marxistisk teori traditionellt förknippats med den borgerliga revolutionen - avskaffandet av de halvfeodala och även förfeodala förhållandena inom jordbruket, nationell enhet, självständighet och demokrati kunde inte längre uppnås på grundval av kapitalistiska egendomsförhållanden eller under borgerlig ledning. Dessa uppgifter är ofta de mest brännande och explosiva frågorna i de "efterblivna" halvkoloniala länderna, men de kan dock bara förverkligas av en arbetarstat stödd av böndernas breda massa och andra förtryckta skikt. I annat fall förvränger och plundrar imperialismen den nationella ekonomin och den formella statliga självständigheten förblir tomt klingande fraser.

Den permanenta revolutionens teori grundas på lagmässigheten i att breda massors kamp mot imperialismen och dess inhemska agenter i de underutvecklade länderna tenderar att leda till brytning med kapitalismen för att övervinna det historiska problemet med deras efterblivenhet och även för att uppnå elementära demokratiska rättigheter. Men den erkänner också att förverkligandet av denna möjlighet att överskrida kapitalismens ramar, dvs att göra revolutionen permanent, fordrar proletariatets medvetna ingripande - för att leda alla förtrycktas och utsugnas kamp, som en del av sin egen kamp för makten. Den permanenta revolutionen är ingen historisk process som automatiskt, utan de revolutionära marxisternas ingripande och handlande, leder till ett genombrott.

5.2. Den permanenta revolutionens strategi

Detta innebär inte att revolutionärer avvisar allt samarbete med bourgeoisin, eller ännu mer historiskt sett efterblivna klasser, i de imperialistiskt dominerade länderna. När dessa hamnar i konflikt med imperialismen, bör revolutionärerna verka för en enhetsfront mot den gemensamma fienden, utan att för ett ögonblick hysa några som helst illusioner om att de kommer att vara något annat än en inkonsekvent och förrädisk allierad. Under inga villkor får proletariatet underordna sig dessa klasser och aldrig understöda en regering baserad på dessa klasser eller inträda i en sådan regering.

Varje försök att reservera en plats för den "nationella bourgeoisin" i en antiimperialistisk enhetsfront uttrycker ett stadietänkande. Den antiimperialistiska enhetsfronten kan bara vinna regeringsmakten i form av en revolutionär arbetar- och bonderegering, som stöder sig på arbetar- och bondemassornas kamporgan (råd, kommittéer, fackföreningar; formerna är olika, men deras rådskaraktär är avgörande för det slutliga stormandet av den sönderslitna statsmakten).

Därav följer arbetar- och bonderegeringens grundläggande uppgifter: fördrivande av eventuella imperialistiska interventions- eller ockupationsstyrkor, krossandet av den statliga våldsapparaten och dess ersättande med arbetarnas och böndernas beväpning och demokratiskt organiserade milisstyrkor, det fullständiga beslagtagandet av imperialisternas egendom, bankerna, storindustrin och gruvorna, liksom fördelning av jorden till de som brukar den. Det är givet att en sådan regering inte kan innehålla någon kapitalistisk minister. Om arbetarnas och böndernas företrädare går i denna fälla - folkfronten - så är de räddningslöst förlorade.

Revolutionärer bekämpar oförsonligt all folkfrontspolitik, dvs alla försök att underordna de förtryckta en allians med borgarklassen, och försöker vinna massivt gehör för lösningar som ställer de reformistiska och centristiska arbetarpartierna inför det ofrånkomliga valet att antingen bryta med bourgeoisin eller förlora inflytandet över de massor som ger dem sitt stöd i tron att de erbjuder en framkomlig väg: bryt med bourgeoisin, kasta ut de kapitalistiska ministrarna och mobilisera, organisera och beväpna massorna. Denna taktik kan öppna vägen för en revolutionär arbetar- och bonderegering.

Men den slutgiltiga segern kan bara nås när proletariatet, under ledning av förtruppens parti, lyckas skapa ett fast förbund med bönderna och genom betvingandet av den utländska och inhemska reaktionen upprättar den proletära diktaturen i förbund med bondemassorna.

Eftersom proletariatets perspektiv, trots dess rättfärdiga nationella kamp mot imperialismen, är internationalistiskt, strävar det ständigt efter att vinna stöd av och få hjälp från de andra förtryckta nationerna och från proletariatet i de imperialistiska länderna. En proletär diktatur i ett efterblivet land är dömd att utplånas eller urarta under trycket av efterblivenhet och imperialistisk bojkott, om inte proletariatet i andra länder ger den sitt aktiva stöd eller revolutionen sprids utanför dess gränser.

6. Den kapitalistiska staten

upp

Trots skenet av neutralitet, av att vara opartisk och stå över samhället, utgör staten i själva verket garanten för utsugarens rättigheter. Statens väsentligaste kännetecken - och detta förblir till våra dagar avgörande för alla statsformer i klassamhället - är dess kontroll över krigsmakten, poliskåren och andra repressiva instrument.

Under kapitalismen är staten ett vapen i bourgeoisins händer mot arbetarklassen. Dess uppgift är att försvara de borgerliga egendomsförhållandena, bourgeoisins rätt till produktionsmedlen och rätten att utsuga arbetarklassen.

Den borgerliga staten uppstod inte alltid, likt den stat som framträdde ur den stora borgerliga revolutionen i Frankrike i slutet av 1700-talet, genom ett fullständigt krossande av den gamla statsapparaten och den klass som bar upp den. I en del fall övertog bourgeoisin de föregående statsformerna och omvandlade dem i enlighet med sina egna intressen, efter att först ha erövrat den ekonomiska makten i samhället.

Krigsmakten, poliskåren, säkerhetspolisen, den juridiska apparaten, förvaltningen och, i viss mån, yrkespolitikerna utgör det kapitalistiska statsmaskineriets nyckelinstitutioner. De utgör den "parasitära utväxt" på samhällskroppen som kapitalismen fordrar. Utifrån denna kärna kan den kapitalistiska staten ta sig många olika former, som är avhängiga graden av ekonomisk utveckling, historiska traditioner och den politiska stabiliteten i ett land. Tyskland under såväl släkten Hohenzollerns kejsardöme, den parlamentariska Weimarrepubliken, den nazistiska diktaturen och den parlamentariska Förbundsrepubliken, som Sveriges och Danmarks konstitutionella monarkier eller republikerna USA och Frankrike, för att inte tala om de militärbonapartistiska staterna i den halvkoloniala världen, var och är alla kapitalistiska stater. Staten och dess våldsapparat hade eller har i samtliga dessa fall till huvuduppgift att försvara kapitalismen.

6.1. Parlamentarism och bonapartism

Arbetarklassen var länge utesluten från representation i parlamenten. Efter lång och hård kamp fick dess representanter tillträde till parlamenten, inte minst till följd av arbetarklassens framgångsrika kamp för allmän rösträtt. Men arbetarklassens politiska representanter släpptes och släpps inte in i regeringsställning förrän bourgeoisin blivit övertygad om deras lojalitet gentemot det kapitalistiska systemet, eller, i vissa undantagsfall, när den allmänna politiska krisen i samhället tvingar en vanmäktig bourgeoisi att tolerera en regering stödd på arbetarklassens partier utan att ha några garantier om att den är beredd att försvara den kapitalistiska utsugningen. Det senare fallet är dock bara en kort episod, som endast kan sluta med att borgarklassen övervinner krisen och störtar en sådan regering, eller att arbetarklassen besegrar bourgeoisin.

De tidigare krisperioderna pekar på att imperialismen även under denna krisperiod kommer att försöka stärka sitt styre med allt djupare former av politisk reaktion. Ju långvarigare stagnationen är, desto sannolikare är det att bourgeoisin kommer att överge det parlamentariska styret till och med i de mest avancerade och stabila kapitalistiska länderna till förmån för olika typer av bonapartistiska regimer. Under förevändning av att "rädda nationen" kommer de verkställande och militära delarna av staten att tillåtas koncentrera den politiska makten i sina händer, ofta med bibehållande av de parlamentariska institutionerna och partiväsendet, om än tömda på verkligt innehåll.

Om detta skulle visa sig otillräckligt, som i Tyskland i början av 30-talet, kommer betydande delar av bourgeoisin inte att tveka att organisera paramilitära styrkor eller rusta upp de fascistiska grupperna för att kunna använda dem till att slå sönder arbetarklassens organisationer och skapa en diktatur av Hitlers eller Mussolinis bonapartistiska typ.

6.2. Arbetarklassen och staten

7. Den proletära revolutionen

upp

Först och främst innebär detta att bryta den borgerliga kontrollen över den stora massan av soldater. De meniga, vars överväldigande majoritet i de flesta länder kommer ur arbetarklassen och från böndernas massa, måste vinnas över till arbetarklassens sida, och kan bara vinnas genom att arbetarna öppet visar sin vilja att kämpa till segern. Den som vinner kampen om soldatmassans lojalitet, vinner kampen om makten. Med vapenmakt kan och måste proletariatet bekämpa och tillintetgöra de som uppenbart kan komma att försvara den gamla ordningen - priviligierade militära och polisiära specialstyrkor, som den nicaraguanska Somoza-diktaturens nationalgarde eller väpnade borgerliga frivilligstyrkor, som de finska vita gardena som skapades inför klasskriget 1917-18. I och med revolutionens seger måste den stående armén efter hand ersättas med beväpning av hela folket.

Genomförandet av de uppgifter som det revolutionära maktövertagandet ställer på dagordningen är otänkbart utan att arbetarna skapar sina egna kamporgan - direkt valda arbetsplatsorganisationer och rådsförsamlingar som förenats i nationell skala, och som skapat sina egna väpnade styrkor, i likhet med de ryska och finska revolutionernas röda garden och den tyska arbetarklassens grupper med "proletära hundraden" under de hårda klasstriderna i början på 20-talet. Dessa kamporgan är också samtidigt arbetarklassens potentiella maktorgan. I och med erövringen av den politiska makten måste de göras till arbetarstatens militära och administrativa grundval, till organ för en ny statstyp.

7.1. Arbetarstaten

Så länge klasser existerar finns det klasskamp. Klasserna kan inte avskaffas över en natt och inte heller den proletära staten. På samma sätt som den proletära revolutionens mål är det klasslösa samhället, så är den proletära statens mål att skapa de förutsättningar under vilka ingen stat är nödvändig. Utan klasser finns inget behov av en stat. Fram till dess behövs en ny, särskild form av stat.

De särskilda kännetecknen på denna stat kan härledas ur två historiska erfarenheter, Paris-kommunen 1871 och Oktoberrevolutionen 1917 i Ryssland. När de borgerliga härskarna i Paris flydde, efter sin kapitulation inför Preussen, grep det arbetande folket, organiserat i ett beväpnat nationalgarde, den politiska makten och utropade en självstyrande kommun. Kommunen gav, som Marx noterade, ett levande exempel på den politiska form i vilken arbetarklassens frigörelse skulle komma att genomföras. Utgående från dessa erfarenheter och berikade med erfarenheten av sovjeterna - kommittéer av deputerade, som valdes direkt av arbetarna - utvecklade bolsjevikerna och särskilt Lenin de karakteristiska dragen för en arbetarstat.

Den avgörande grundvalen för den proletära diktaturen är avskaffandet av den stående armén och dess slutliga ersättning med en folkmilis, uppbygget av en centraliserad stat, som stöder sig på befullmäktigade från arbetsplatsernas, bostadsområdenas, skolornas etc direkt valda råd, dvs en rådsstat, alla funktionärers avsättbarhet, liksom regelbundna val, inga materiella privilegier för ämbetsmän, som bara erhåller genomsnittslönen för en yrkesarbetare, och införandet av insyn och deltagande på alla samhällslivets områden, så att alla, för att tala med Lenin, tidvis kan vara "byråkrater" och därmed ingen är byråkrat.

7.2. Övergångssamhället

De viktigaste ekonomiska uppgifterna i denna övergång kommer att vara: expropriering av kapitalisterna, centralisering av produktionsmedlen i arbetarstatens händer och upphävande av den kapitalistiska produktionens och fördelningens lagar och normer. Dessa uppgifter kan endast uppfyllas genom uppbygget av en medvetet och demokratiskt planerad ekonomi.

I och med den av de förenade producenterna styrda planekonomins fullständiga seger över kapitalismens lagar, särskilt över värdelagens verkningar, kommer det att bli möjligt att skapa ett samhälle som verkar efter principen "åt var och en efter behov", sådana de kommer att vara i ett samhälle som befriats från klassamhällets och utsugningens deformerande inverkan. Fram till dess är dock betalningen för arbete tvungen att följa den borgerliga rätten och därigenom härskar ojämlikhet. Men hela planekonomins inriktning kommer att sträva efter att utplåna denna kvarleva från det borgerliga samhället och avskaffa ojämlikheten.

Övergången kan därför betecknas som den period i vilken den proletära staten strävar efter att underordna det kapitalistiska produktionssättets kvarvarande aspekter, dess fördelning och utbyte i den nya ekonomiska ordningen - planekonomin - och gradvis avskaffa alla dessa aspekter av ekonomin som inte är socialistiska.

7.3. Den internationella revolutionen

För att säkerställa den proletära revolutionens slutgiltiga seger måste bourgeoisin besegras i världsskala. Varje seger i ett enskilt land måste därför eftersträva den proletära revolutionens internationalisering, utan att förfalla till äventyrspolitik. Samtidigt som arbetarstaten på alla sätt måste stimulera den revolutionära processen i andra länder, måste den vara beredd att utnyttja meningsskiljaktigheter och motsättningar inom det borgerliga lägret för att säkra sin fortsatta existens, utan att göra detta till ett självändamål på det internationella proletariatets bekostnad.

8. De degenererade arbetarstaterna

upp

I kölvattnet på byråkratins maktövertagande i Sovjetunionen rensades alla som var revolutionens program trogna ut ur den kommunistiska världsrörelsen, som förvandlades till en ren agentur för de sovjetiska härskarna. Något som inte minst skulle få allvarliga konsekvenser efter det andra världskriget när den inhemska bourgeoisins försvagning i Öst och Centraleuropa, tillsammans med den sovjetiska arméns närvaro, gjorde det möjligt för de stalinistiska kommunistpartierna att gripa makten i en rad länder och omvandla dem till kopior av Sovjetunionens samhällssystem. Till följd av den kinesiska bourgeoisins extrema förruttnelse och den amerikanska imperialismens oförmåga att ingripa med full kraft, kunde det kinesiska kommunistpartiet gå segrande ur det inbördeskrig som framprovocerats av det borgerliga Guomindang och, när trycket från imperialismen hårdnade i skuggan av Koreakriget, omvandla även Kina till en degenererad arbetarstat.

Under 60- och 70-talet utökades gruppen av degenererade arbetarstater ytterligare, bland annat när den radikala nationalistiska regimen i Kuba, till följd av den allt mer upptrappade konflikten med USA, valde att slå in på en väg som ledde till uppkomsten av en degenererad arbetarstat.

Förstatligandet av naturtillgångar, banker och storföretag, tillsammans med skapandet av en statlig kontroll över utrikeshandeln, gjorde det möjligt att införa och upprätthålla en statsdirigerad och planerad ekonomi i dessa länder. Den kapitalistiska produktionens grundläggande lag - värdelagen - kunde därigenom tilldelas en helt underordnad plats i förhållande till planeringen. I detta avseende bygger dessa stater på åtgärder och mekanismer som är nödvändiga element hos varje arbetarstat, och det är detta och inget annat som gör dem till arbetarstater. Men i samtliga dessa stater utövas makten inte av arbetarklassen själv genom dess egna demokratiskt valda organ, utan av en okontrollerad byråkratisk härskarkast. Därför kan de bara karakteriseras som degenererade arbetarstater.

Så länge värdelagen spelar en underordnad roll i deras ekonomier och får stå tillbaka för planeringens principer, till och med i deras mest urartade och byråkratiska form, förblir dessa stater arbetarstater, om än allt mer degenererade.

Det finns ytterligare en grupp stater som betecknar eller betecknat sig som "socialistiska". Men länder som Egypten, Irak, Libyen, Etiopien, Somalia och Burma var och är inte några arbetarstater, inte ens degenererade. De var och är i stället kapitalistiska stater som styrs av bonapartistiska regimer, vars "socialistiska" ekonomier inte var eller är något annat än maskerade former av statskapitalism, dvs statligt ägda och drivna företag som producerar för en inhemsk marknad eller för världsmarknaden. Detta är också förklaringen till varför dessa stater kunnat "avskaffa" de "socialistiska" dragen med sådan lätthet när deras härskare av en eller annan anledning funnit det opportunt att byta kostym.

8.1. Den byråkratiska härskarkasten

I dessa samhällen finns inga levande och självstyrande organisationer. De styrande partierna, fackföreningarna och andra "massorganisationer" är inga levande organismer, utan toppstyrda strukturer vars främsta funktion är att fungera som en del av byråkratins kontroll- och övervakningsapparat. Det samma gäller media. Det enda politiska liv som finns är den oftast dolda kampen mellan byråkratins olika fraktioner, en kamp där de breda massorna reducerats till passiva åskådare och utkommenderad hejarklack åt den för tillfället dominerande fraktionen.

De teorier som hävdar att byråkratin utgör en ny klass förmår inte att ge en tillfredsställande förklaring på frågan om vad slags produktionssätt denna "klass" förkroppsligar. De kan därför inte klargöra frågan om dessa samhällen är progressiva eller bakåtsträvande i jämförelse med kapitalismen. Inleder de en helt ny tidsålder, som förvandlar socialismen till en utopi? Om de är reaktionära jämfört med kapitalismen, betyder detta att kapitalismen ännu inte har spelat ut sin progressiva roll i historien? Med utgångspunkt i ett brott med den historiska materialismen, i och med att de definierar byråkratin som en klass på grundval av auktoritära förhållanden i staten och fabrikerna, i stället för genom dess förhållande till produktionsmedlen, skjuter teorikerna i denna skola stegvis hela det marxistiska programmet åt sidan.

8.2. Byråkratin och arbetarklassen

Eftersom det är omöjligt att styra samhället, och inte minst höja produktiviteten i en allt mer tekniskt utvecklad industriell ekonomi, med hjälp av enbart piskan, försöker den ofta medvetet att splittra arbetarklassen och skapa ett privilegierat skikt som den kan stöda sig på inom arbetarklassen. I synnerhet under de första årens politiska och sociala skede med omvandling och uppbyggnad var det ofta möjligt för byråkratin att erbjuda tiotusentals arbetare betydligt mer kvalificerade och avlönade arbeten än de dittills haft, under förutsättning att de accepterade det byråkratiska styret.

Arbetarnas svar på det byråkratiska styret har oftast varit att rösta med fötterna, eftersom möjligheterna att gå till öppet och samlat angrepp på byråkratin i regel varit små, om den inte själv befunnit sig i gungning, eller de lägre skiktens missnöje med toppskiktets politik nått bristningsgränsen. Den låga produktiviteten, den låga kvaliteten på det som tillverkas, den höga frånvaron, till och med den utbredda alkoholismen, är inte bara ett uttryck för byråkratins vanstyre, ofta är det också den enda form av protest som är möjlig för arbetarklassen i dessa stater. De öppna kampaktioner som förekommit, exempelvis strejker, har mer än ofta mötts av en kombination av inledande eftergifter, som när väl arbetarna återupptagit arbetet följts av en våg med förföljelser mot i synnerhet de arbetare som uppfattats som de ledande.

8.3. Byråkratin, kvinnorna och andra förtryckta skikt

Även i de degenererade arbetarstaterna utsätts etniska minoriteter för förföljelser och diskriminering trots allt tal om erkännnandet av rätten till självbestämmande - fraser som likt alla andra fraser som byråkratin tar i sin mun berövats sitt verkliga innehåll. Återkommande förtalskampanjer, förföljelser och mer eller mindre systematisk diskriminering av "opålitliga" befolkningsminoriteter var och är näst intill vardagsmat i de flesta av de degenererade arbetarstaterna. Till och med i Jugoslavien, vars bonapartistiska ledare Tito öppet tillerkände olika nationella minoriteter långtgående kulturella och politiska rättigheter, diskriminerades t.ex. den stora albanska folkgruppen av den federala byråkratin med stöd av de lokala byråkratiska apparaterna i de olika delstaterna. Efter Titos död har de lokala byråkratiska apparaterna drivit fram en uppstyckning av landet och frammanat inbördeskrig och "etnisk rensning" i en vild huggsexa om att få så stora bitar som möjligt för egen räkning.

Att Kuba i stor utsträckning utgör ett undantag på detta område förklaras främst av att den degenererade kubanska arbetarstaten skapades först när de mest reaktionära utslagen av stalinismens social- och sexualpolitik diskrediterats, och att den kubanska byråkratin, till skillnad från de byråkratiska regimerna i Sovjetunionen och Östeuropa, aldrig behövde genomföra en långtgående reaktionär offensiv mot arbetarklassen och dess organisationer för att säkra sin kontroll över det kubanska samhället. Därigenom har den kunnat bibehålla en, om än söndervittrande, folklig legitimitet.

8.4. Byråkratin, imperialismen och kampen för arbetarmakt

Arbetarstaternas ekonomiska grundval utgör dock ett hinder för imperialismen och därför är dess strategiska inriktning att avskaffa planekonomierna, även om den aldrig tvekat att använda sig av byråkratins utsträckta hand när det tjänat dess intressen. För att bevara sin makt och sina privilegier, har byråkratin varit tvungen att - på sitt eget sätt - försvara de planerade egendomsförhållandena gentemot imperialismen.

Stalinismen kan därför, under vissa bestämda förutsättningar, drivas till att störta kapitalistiska egendomsförhållanden, som i Östeuropa och Kina i slutet av 40-talet. Men i inget fall är den stalinistiska byråkratin beredd att störta kapitalismen för att upprätta en frisk arbetarstat. Var de än förekommit och vilken form de än antagit, har en stalinistisk "revolution" alltid varit kontrarevolutionär i förhållande till arbetarklassen. Sådana "omstörtningar" har alltid lett till arbetarklassens politiska undertryckande och har därför bara kunnat diskreditera begrepp som "revolution", "socialism", "arbetarstat" och "planekonomi" i de arbetandes ögon.

Den stalinistiska byråkratin kan också understöda nationella befrielserörelser och andra rörelser som riktar sig mot imperialistiska intressen, men bara i den mån det tjänar dess egna intressen.

Trots den stalinistiska byråkratins förrädiska politik försvarar trotskisterna de degenererade arbetarstaterna gentemot världsimperialismen, utan att för den skull försvara eller underordna sig byråkratins politik, som bara kan underminera försvaret av dessa stater och ytterst den förstatligade och planerade ekonomin. Varje seger för imperialismen över dessa stater kan bara innebära att den stärks, eftersom imperialismen kommer att ersätta den byråkratiska diktaturen med proimperialistiska klientregimer, som inte bara kommer att riva ner den förstatligade och planerade ekonomin och slunga miljontals arbetare ut i arbetslöshet och misär, utan också, till följd av sin politiska svaghet och det motstånd de oundvikligen kommer att driva fram inom stora delar av befolkningen, kan komma att vara minst lika naket auktoritära som de gamla byråkratiska regimerna.

8.5. Den politiska revolutionens strategi

Vi kämpar för den politiska revolutionens internationalisering som ett medel för störtandet av stalinisternas herravälde och för en brytning med deras förlamande, inskränkta nationalistiska program, som utgör bojor på produktivkrafternas utveckling i de degenererade arbetarstaterna. Även om revolutionärer måste vara beredda att resa kravet på nationell frigörelse och skapandet av oberoende arbetarrepubliker för att förhindra att nationalistiskt missnöje utnyttjas av den borgerliga kontrarevolutionen (t.ex. i de baltiska staterna, Slovenien, Kroatien, Makedonien och Kosova) förespråkar vi aldrig under några som helst omständigheter den absurda stalinistiska drömmen om en självförsörjande (autarkisk) ekonomi och nationell isolering och självtillräcklighet, vilket i realiteten är en mardröm för de arbetande.

Vi kämpar för att bilda revolutionära partier i alla degenererade arbetarstater. Varje tro på att reformistiska fraktioner av byråkratin, centristiska partier eller lösa koalitioner av heterogena krafter kan ersätta det nödvändiga bygget av revolutionära partier djupt rotade i arbetarklassen är en ren illusion. Utan revolutionära partier kan inte arbetarklassens mobilisering mot byråkratin föras till seger.

8.6. Mot återupprättandet av kapitalismen

De allt hårdare attacker mot arbetarklassens levnadsstandard som följt i de prokapitalistiska regeringarnas kölvatten möjliggör dock ett uppbrytande av illusionerna om kapitalismen, men bara under förutsättning att de trotskistiska krafterna förmår att spela en ledande och pådrivande roll i arbetarnas dagliga kamp mot företagsnedläggningar, arbetslöshet och växande misär, och i förlängningen förmår visa att denna kamp är förbunden med kampen för en arbetarregering och en rekonstruktion av de planerade egendomsförhållandena på de arbetandes villkor.

9. Kampen om livsmiljön

upp

I kölvattnet på den accelerade miljöförstöringen har de härskande tvingats att ta itu med frågan. Men deras lösningar har nästan konsekvent varit för litet - för sent. I praktiken har de alla försökt skyffla över ansvaret och kostnaderna för de nödvändiga åtgärderna på varandra, och om de inte lyckats komma undan helt och hållet, så har de försökt komma undan med så litet som möjligt. De insatser som gjorts för att rädda miljön är nästan försvinnande små i jämförelse med de kostnader kapitalet och byråkratin varit beredda att lägga ut på sina respektive statsapparater och deras vapenarsenaler. Deras makt och privilegier har alltid gått förevärnandet om livsbetingelserna.

9.1. Arbetarklassen och kampen för livsmiljön

Ett mått på arbetarklassens styrka i olika länder har varit dess förmåga att tvinga bourgeoisin att ge upp de värsta formerna av utsugning, och acceptera arbetarklassens krav på drägliga arbetsförhållanden, bostäder, och sanitära förhållanden. Ju starkare arbetarklassen varit ju bättre arbets- och livsvillkor har den kunnat tillkämpa sig - något som inte minst lett till att ett och samma transnationella företag kan vara tvunget att hålla sig med en avsevärt mycket högre standard på tillverkningsprocessen och de varor de producerar i de avancerade kapitalistiska länderna än vad de håller sig med i de imperialistiskt dominerade länderna.

Ett skrämmande exempel på detta är de transnationella kemi- och läkemedelsjättarna (Shell, Sandoz, Montedison, Dow Chemicals, Ciba-Geigy, Hoechst, Bayer, osv), som skrupelfritt dumpar gifter och hälsovådliga mediciner, som förbjudits eller belagts med hårda restriktioner i många avancerade kapitalistiska länder, i fattiga och underutvecklade länder. Varje minut förgiftas en människa i ett underutvecklat land av bekämpningsmedel, varannan timme krävs ett dödsoffer, enligt statistik från Världshälsoorganisationen (WHO).

9.2. Miljökrisens orsaker i de avancerade kapitalistiska länderna

Kapitalets profitjakt går ideligen ut över miljön, och även där arbetarklassen och andra samhällsklasser lyckats driva igenom en rad restriktioner tenderar kapitalet att försöka gå runt dem i jakten på hägrande vinster - om inte restriktionerna i sig själva ger upphov till en ny profitabel marknad. Även om staten tvingats införa en rad restriktioner och upprättat olika övervakningsorgan, är det snarare regel än undantag att dessa inte ges tillräckliga resurser. I en konflikt mellan miljöhänsyn och kapitalets behov är det sällan som miljön vinner, om inte starka krafter ingriper till dess försvar. Ofta vaknar inte opinionen på allvar förrän katastrofen är ett faktum, inte minst till följd av att kapitalet kan mobilisera arméer av köpta forskare och experter för att dämpa människors farhågor och underkänna kritiken.

9.3. Miljökrisen i de imperialistiskt dominerade länderna

Även här bottnar miljöproblemen i det kapitalistiska produktionssättets inneboende motsättning, men här saknas starka krafter som kan påtvinga - det ofta transnationella - kapitalet olika restriktioner, eller expropriera det i befolkningsmajoritetens intresse.

Nedtyngda under den fattigdom och snedvridna utveckling som imperialismen gett upphov till, ett växande skuldberg och hårda krav från imperialistiska organ som Internationella valutafonden, tvingas dessa länder att acceptera rovdrift på sina naturtillgångar, se sina bördigaste åkerarealer dominerade av utarmande monokulturer av exportgrödor och acceptera att giftiga och skadliga industrier håller en lägre säkerhetsstandard än i de imperialistiska länderna. De allra fattigaste länderna tvingas dessutom bli mottagare för miljöfarligt avfall från de imperialistiska länderna.

9.4. Miljökrisen i de degenererade arbetarstaterna

Miljöproblemen i de degenererade arbetarstaterna är i själva verket ett av de klaraste uttrycken för att byråkratisk diktatur är oförenlig med tillgodoseendet av arbetarklassens och i förlängningen mänsklighetens behov. Trots att den förstatligade och planerade ekonomin gav dessa stater långtgående möjligheter att välja metoder och tillvägagångssätt som är oberoende av kortsiktiga lönsamhetskrav, har byråkratin orsakat en gigantisk miljökris.

Risken är stor att de prokapitalistiska regeringar som tagit makten i Östeuropa och det forna Sovjetunionen kommer att bidra till att miljökrisen förvärras ytterligare, eftersom dessa regimer avser att förvalta konkursbon med kapitalistiska metoder, och därför hotas av såväl sönderfall som att underordnas imperialismen och därmed hamna i ett beroende av samma typ som präglar den redan imperialistiskt dominerade delen av världen.

9.5. Lösningen heter socialism

Vi måste klart slå fast att miljöproblemens lösning ligger i upprättandet av arbetarmakt, avskaffandet av den privata ägande- och förfoganderätten över samhällets produktivkrafter och naturtillgångar, och planering under producenternas demokratiska kontroll. I detta perspektiv kämpar vi för arbetarkontroll över produktionen och vetorätt mot alla hälsofarliga tillverknings- och odlingsprocesser och produkter. Socialismen kan bara byggas på insikten att det inte finns några "gratisluncher" på naturens bekostnad.

10. Internationalismen

upp

Allt sedan Kommunistiska manifestet reste parollen "Proletärer i alla länder, förena er!", har internationalismen - erkännandet av att proletariatet måste övervinna denna uppdelning genom internationella sammanslutningar för att genomföra sina historiska uppgifter - varit kärnpunkten i det marxistiska programmet.

10.1. Första och Andra internationalen

Andra internationalen (1889-1914) byggde vidare på arvet från den första och var ett uttryck för uppkomsten av proletära masspartier, som programmatiskt förespråkade socialismen. På höjden av sitt inflytande samlade Andra internationalen majoriteten av de politiskt organiserade arbetarna i Västvärlden.

Program och praktik hos Andra internationalens huvudpartier, som utvecklats i kapitalismens förimperialistiska tid, var dock inte vuxna de uppgifter som imperialismens utveckling ställde och kunde inte skydda dem mot politisk urartning. Trots alla vackra resolutioner om internationell solidaritet och förbrödring och solidaritet över gränserna var inte Andra internationalen någon levande internationell organism, utan en sammanslutning av nationellt baserade arbetarpartier.

Likt det tyska SPD, internationalens tongivande parti, hade många av dess medlemspartier uppstått genom samgående mellan marxistiska och andra, politiskt oklara grupper som inte fullständigt förmått att politiskt bryta med bourgeoisin. I SPD kom gradvis tre riktningar att framträda som återspeglade internationalens heterogenitet och de centrifugala krafter som påverkade den: en öppet revisionistisk, reformistisk riktning som ville uppnå samförstånd med bourgeoisin; en marxistisk, "vänsterradikal" riktning som förespråkade klasskamp och revolution; och en vacklande centergruppering som upprätthöll en marxistiskt färgad "ortodoxi", samtidigt som den allt mer anpassade sig till den revisionistiska högerflygeln. I och med det första världskrigets utbrott i augusti 1914 fullbordades internationalens urartning genom att en majoritet av dess ledare öppet slöt upp bakom sin "egen" bourgeoisis krigsansträngningar eller likt det svenska SAP:s ledare slöt "borgfred" med det "egna" landets härskare.

Inte desto mindre förde Andra internationalen, genom organiseringen av miljoner arbetare i klasspartier, med sig internationalismens frön, som framför allt utvecklades i form av den så kallade Zimmerwald-vänstern, där bolsjevikerna spelade en tongivande roll.

10.2. Tredje eller Kommunistiska internationalen

Men detta arbete för att vidareutveckla det kommunistiska programmet för den imperialistiska epoken fullbordades dock inte. Den unga sovjetstatens isolering och befästandet av den kontrarevolutionära byråkratins politiska makt i denna stat slog sönder Kommunistiska internationalen som revolutionärt instrument. Betecknande nog var frontalangreppet på internationalismen det första steget i Kommunistiska internationalens programmatiska urartning, uttryckt i den reaktionära teorin om "socialism i ett land".

10.3. Kampen för Fjärde internationalen

På grundval av de programmatiska landvinningarna från Kommunistiska internationalens första fyra kongresser, föresatte sig Vänsteroppositionen att fortsätta det programmatiska verk som internationalen inlett. Berikat av erfarenheterna av kampen mot den alltmer urartade internationalens politik i t.ex. Storbritannien, Kina, Tyskland och Spanien, fick detta arbete sin höjdpunkt i det övergångsprogram som antogs vid Fjärde internationalens grundningskongress 1938.

Fjärde internationalen var ingen massinternational. Dess grundläggande styrka var dess program, dess vidareförande av den revolutionära marxismen och dess härdade kader, 1930-talets bästa klasskämpar. Därur erhöll Fjärde internationalen kraften, och riktades genom övergångsprogrammet mot att leda miljoners kamp, för att i hettan av ett revolutionärt uppsving, framkallat genom det imperialistiska världskriget, snabbt omvandlas till en massinternational.

Detta perspektiv förverkligades inte. Under åren 1938-43 decimerades Fjärde internationalens bästa kadrer (inklusive Trotskij) fysiskt genom stalinisternas och imperialisternas förenade ansträngningar på båda sidor av krigsfronterna. Dessutom förverkligades inte det revolutionära uppsvinget efter kriget, vare sig i Europa eller Amerika, i förväntad utsträckning.

Efter kriget fanns det två utvecklingstendenser, för vars förståelse arvet efter Trotskij inte kunde förbereda rörelsen och göra det möjligt för den att programmatiskt formulera ett svar. Den ena var den borgerligt demokratiska kontrarevolutionen i Väst, under skydd av USA-imperialismens hegemoni, följd av ett långt ekonomiskt uppsving och inte av ett sammanbrott (vilket Trotskij hade förutsatt). Den andra var stalinismens kontrarevolutionära utbredning i Östeuropa och Asien.

Fjärde internationalen konfronterades med denna oväntade utveckling och misslyckades med att utveckla nya perspektiv och började därefter anpassa och förändra sitt program i förhållande till ledningarna inom olika områden av den internationella klasskampen - den stalinistiska byråkratin i Jugoslavien, småborgerlig nationalism i de koloniala och halvkoloniala länderna och de stalinistiska och socialdemokratiska partierna i de imperialistiska länderna.

Dessa programmatiska anpassningar sedan 1948, efter den andra världskongressen, urholkade Fjärde internationalens revolutionära politik och förorsakade dess nedsjunkande i centrism. På världskongressen 1951 fastställdes denna centrism, särskilt i förhållande till stalinismen, när Fjärde internationalen förklarade att ingen politisk revolution eller något trotskistiskt parti fordrades i Titos Jugoslavien.

Ingen sektion av Fjärde internationalen bekämpade denna urartning i centrism utifrån en revolutionär grundval. Den genom urartningen framkallade krisen ledde 1953 till en splittring. På den ena sidan stod Pablos och Mandels internationella sekretariat och på den andra den "ortodoxa" Internationella kommittén, bestående av SWP(USA) och de av Gerry Healy och Pierre Lambert ledda grupperna i Storbritannien och Frankrike.

Konflikten mellan dessa båda sidor var i grund och botten av organisatorisk natur. Båda sidor deklarerade sin fulla lojalitet gentemot de centristiska ståndpunkterna från kongressen 1951. Därför förkroppsligade ingen sida trotskismens vidareförande. Sedan 1951 har det därför inte funnits någon sådan kontinuitet på det internationella planet.

10.4. För en ny revolutionär international

Vi arbetar för återgrundandet av en leninistisk, trotskistisk international, ett nytt världsparti för den socialistiska revolutionen. Vi utgår ifrån den revolutionära, marxistiska, traditionen som den kom till uttryck i alla de fyra internationaler som arbetarklassens avantgarde förmått skapa. Vi förklarar att det är en central och nödvändig uppgift för revolutionärer världen runt att kämpa för återskapandet av en revolutionär international, som är fast förankrad i de marxistiska landvinningarna från de föregående internationalerna och utgår från ett program som både innefattar och vidareutvecklar trotskismens teori, principer och strategi och taktik, så att dessa svarar mot dagens klasskamp. Bara på så sätt kan grunden läggas till en revolutionär massrörelse som är förmögen att kämpa och segra.

Förbundet för en Revolutionär Kommunistisk International (FRKI) är en internationell tendens, som föresatt sig dessa uppgifter. Därför utgör ARBETARMAKT en del av FRKI och är dess svenska sektion.

11. Övergångsprogrammet

upp

11.1. Övergångskrav

11.2. Betydelsen av 1938 års övergångsprogram

Övergångsprogrammets stora framsteg i förhållande till de föregående programmatiska ställningstagandena var att det utgjorde en framgångsrik lösning på det problem som lämnats i arv av Tredje internationalen. Detta problem handlade framför allt om klyftan mellan omedelbara krav - så kallade dagskrav - eller delkrav och den direkta kampen för arbetarklassens maktövertagande. Det gamla "minimiprogrammet" begränsades medvetet till krav som inte överskred de eftergifter som antogs vara möjliga att genomdriva inom ramen för det borgerliga samhället.

Fackföreningsledarna och Andra internationalens högerflygel förvandlade detta program till sitt maximiprogram och begravde i praktiken frågan om den proletära revolutionen, även om högstämda skrivningar om det socialistiska "slutmålet" bibehölls i de socialdemokratiska programmen. Programmet från 1938 överbryggade klyftan mellan minimi- och maximiprogrammet och visade hur dagens kamp kan sammanlänkas på ett organiskt sätt med morgondagens kamp om samhällsmakten.

Vi använder den framgångsrika lösningen på detta problem i 1938 års övergångsprogram när vi formulerar våra aktionsprogram, vår propaganda och vår agitation.

11.3. Ett fokuserat program

Denna fokusering av Övergångsprogrammet var bara möjlig därför att det baserades på lärdomarna av proletariatets framgångar och nederlag under de tjugo föregående åren. Därför är det inte revolutionärers uppgift att i dag göra en fetisch av 1938 års program, utan att med hjälp av dess metod vidareutveckla och förnya trotskismens program och på nytt ange dess huvudpunkter, för att möta den förnyade imperialistiska krisperioden.

Fjärde internationalens urartning var resultatet av misslyckandet med att vidareutveckla och förnya programmet från 1938 i ljuset av de förändrade förutsättningarna efter det andra världskriget. Intyganden om giltigheten i programmet från 1938 räcker därför inte.

11.4. Det krävs ett nytt övergångsprogram

Naturligtvis innebär inte detta att trotskister inte kan ingripa i och spela en ledande roll i klasskampen utan att ha ett sådant program. För det första, blir det trotskistiska programmet aldrig färdigt, eftersom det ständigt prövas och utvecklas i ljuset av vunna erfarenheter. För det andra, kan programmet bara behålla sin vitalitet och vidareutvecklas i själva klasskampen. Men utan ett internationellt program, förankrat i en internationell revolutionär praktik är det omöjligt att utveckla en avrundad bild av klasskampens utveckling i världsskala. Utan ett sådant program riskerar varje revolutionärt parti att tappa orienteringen.

Vi kan inte nog understryka den centrala betydelsen av ett kontinuerligt programmatiskt utarbetande i såväl nationell som internationell skala. Utan en ständig kritisk prövning och omprövning av programmet i ljuset av klasskampens erfarenheter kommer det att stelna till en samling dogmer.

11.5. Fokuserade aktionsprogram

Vi fokuserar vårt strategiska perspektiv - kampen för proletariatets makterövrande - på bestämda områden för det politiska arbetet. Även om ett handlingsprogram tar sin utgångspunkt i de speciella förhållanden som en bestämd del av arbetarklassen eller hela arbetarklassen står inför vid en given tidpunkt, måste det innehålla alla huvudbeståndsdelarna i det totala programmet och peka ut de viktigaste och mest nödvändiga uppgifterna för att komma från den rådande situationen till skapandet av en revolutionär arbetarregering stödd på arbetarklassens egna kamporgan. Om det inte gör det är det inget revolutionärt handlingsprogram utan bara en ny variant av det utlevade minimi- och maximiprogrammet. Det kommer inte heller att bidra till att orientera arbetaravantgardet och förbereda det inför de frågor som kampens utveckling oundvikligen kommer att ställa på dagordningen.

12. Demokratiska krav

upp

12.1. De imperialistiska länderna

Det demokratiska programmet besatt en gång i tiden revolutionär sprängkraft. "Allmän rösträtt" och "republik" - dessa paroller träffade inte bara feodalismens härskare i hjärtat utan också bourgeoisin. Även under de borgerliga revolutionernas epok fruktade och hatade bourgeoisin de arbetande massorna, och gjorde vad som stod i dess makt för att beröva dem allt politiskt inflytande. Den allmänna rösträtten vanns därför ofta, som i Sverige, i direkt kamp med stora delar av bourgeoisin.

Trots alla högtidstal om att allmän rösträtt var "priset, för vilket bourgeoisin kan få köpa sig avveckling medelst administration, i stället för konkurs, anhängiggjord vid revolutionens domstol" (Branting 1886) var den reformistiska byråkrati som tagit form inom arbetarrörelsen inte beredd att använda den allmänna rösträtten till att "administrera" bourgeoisins avveckling, ens om den kunnat. I och med det första världskrigets utbrott övergick den öppet till det borgerliga lägret och blev den borgerliga demokratins stödtrupp inom arbetarklassen. I stället för att betrakta kampen för allmän rösträtt och andra demokratiska fri- och rättigheter som en språngbräda för kampen om samhällsmakten hade det förvandlats till dess slutmål.

De demokratiska rättigheterna - den allmänna rösträtten, arbetarklassens fackliga och politiska organisationsfrihet och yttrande- och pressfrihet - är kolossala landvinningar för proletariatet, men de kan inte befästas förrän bourgeoisin störtats. Så länge bourgeoisin härskar är dessa landvinningar bara villkorliga och kan tas tillbaka när bourgeoisin anser det nödvändigt för att säkra sin makt, som i Italien i början av 20-talet och Tyskland i början av 30-talet. Arbetarklassen måste därför alltid vara beredd att försvara dessa landvinningar mot klassfienden.

Arbetarklassen kan inte nonchalera demokratiska krav som riktar sig mot de dolda diktaturelementen och bonapartismen i "demokratierna" - den ärftliga monarkin, presidentämbetets bonapartistiska roll och befogenheter, indirekt eller inte alls valda andra kammare, ojämlika valsystem, som återger folkviljan på ett falskt sätt, den ej valda domarkåren och kyrkligt förmyndarskap över staten. Allt detta måste bekämpas. Där bourgeoisin har trampat ner demokratin (som i Tyskland, Italien och Spanien under 1930-talet, eller Frankrike och Grekland i slutet av 1950-talet) har demokratiska krav ännu en gång fått revolutionär kraft.

Det demokratiska programmet kommer ändå inte att återta sin relativa självständighet, som under 1700- och 1800-talet då det riktades mot feodala och konservativa borgerliga regimer och vann uppslutning inom såväl proletariatet och småbourgeoisin, som hos den uppåtsträvande bourgeoisin (exempelvis 1848-49 års europeiska revolutionsvåg, vars omskakningar nådde även Sverige). I alla imperialistiska länder är de demokratiska kraven idag omedelbart sammanbundna med proletariatets klassmål och övergångskrav. Alla försök att uppställa en "demokratisk" väg till socialismen är innehållslösa och reaktionära utopier. De socialdemokratiska och senare de stalinistiska programmen för "demokrati" och/eller "folkfront" har bara resulterat i att bourgeoisin kunnat återhämta sig och gå till motangrepp, när arbetarkampen hotat att överflygla den (Sverige 1917, Tyskland 1918, Frankrike och Spanien 1936, Italien 1943, Grekland 1945, Frankrike 1968, Portugal 1974-75, Spanien 1975).

12.2. De halvkoloniala länderna

De krav som förknippats med den borgerliga revolutionens epok förblir ouppfyllda eller, i den mån de förverkligats, urholkas deras progressiva innehåll snabbt. Böndernas krav på jord, nationell självständighet, politisk frihet, industrialisering, allmän skolundervisning, kvinnornas jämställdhet, åtskiljandet av kyrka och stat - allt detta förblir därför krav med en enorm revolutionär sprängkraft.

Bindningarna till bourgeoisin (som är beroende av privategendomen) och imperialismens och dess lokala agenters motstånd mot och upprepade övergrepp mot demokratiska krav och rättigheter, kan dock underblåsa böndernas och småbourgeoisins borgerligt demokratiska illusioner. För att bekämpa dessa illusioner måste den borgerliga demokratins oduglighet demonstreras i praktiken.

Proletariatet måste därför ställa dessa revolutionärt demokratiska krav i förgrunden i sitt program. Det måste mobilisera alla utsugna och förtryckta - framför allt bönderna - till kamp för störtandet av det imperialistiska herraväldet och dess lokala lakejer. Trots sin beredskap att upprätta enhetsfronter med de borgerligt nationalistiska partierna mot imperialismen, måste proletariatets parti i ord och handling avslöja falskheten i den så kallade nationella bourgeoisins anspråk.

Höjdpunkten i det revolutionärt demokratiska programmet är kravet på en nationell eller konstituerande församling. Överallt där programmets huvudkrav förblir ouppfyllda behåller detta krav en avsevärd progressiv kraft. Överallt där de arbetande massorna lider under imperialismens herravälde eller under de av imperialismen till tänderna beväpnade militärjuntorna, och överallt där de följer den förrädiska "nationella" bourgeoisin, har kravet på en "oinskränkt författningsgrundande församling" revolutionär skärpa.

Under valen till den konstituerande församlingen måste det revolutionära partiet uppmana alla utsugna och förtryckta att organisera sig för att föra fram sina krav till församlingen. De måste välja sina egna representanter och övervaka att de verkligen ger uttryck för deras krav. I kampen för den konstituerande församlingen måste det revolutionära partiet oupphörligt bekämpa illusionerna om att den konstituerande församlingen i sig kommer att tillfredsställa massornas krav. Det måste förklara att endast bildandet av råd (sovjeter) bland arbetarna, bönderna och städernas fattiga, tillsammans med skapandet av sådana organ inom krigsmakten och skapandet av en folkmilis, kan garantera folkviljans uttryck, fri från de imperialistiska makternas och generalernas tvång och utpressning - det måste förklara att endast kandidater som stöder detta program, och - om kampens utveckling möjliggjort det - som är utsedda av råden, är värda att stöda.

Beroende på kampens utveckling agiterar revolutionärerna för att råden skall utgöra de församlingar som utser kandidater till den konstituerande församlingen, och att råden tar på sig uppgiften att säkerställa konstituanten - de demokratiska valen, dess sammankallande och dess försvar mot reaktionen.

Trotskisterna måste oförtrutet agitera för att den konstituerande församlingen skall utse en arbetar- och bonderegering, baserad på råden och de väpnade styrkor som skapats av dessa, en regering som genomför alla de krav och åtgärder som krävs av de arbetande massorna.

Om arbetar- och bondemassorna vunnits för dessa uppgifter och utgör majoriteten av den konstituerande församlingen, kan den antingen omvandlas till en rådsförsamling genom nyval på basis av principerna för en sådan, och uteslutning av de delegater som inte respekterar majoritetens beslut och vägrar att underställa sig rådens kontroll, eller genom att makten överförs till en nationell rådsförsamling. Skulle den konstituerande församlingens majoritet stå i motsättning till den revolutionära majoritetens vilja, likt den ryska borgerligt dominerade konstituerande församling som samlades efter att råden redan gripit makten i november 1917, kan rådsmakten, i likhet med vad bolsjevikerna gjorde, antingen upplösa den e