Trotskistiska Manifestet

Ett nytt övergångsprogram för den socialistiska världsrevolutionen

Innehåll

Introduktion

1. Den socialistiska revolutionens objektiva grundvalar
2. Det proletära ledarskapets kris
3. Ett program med övergångskrav
4. Strategi och taktik i halvkolonierna
5. För proletär politisk revolution! Mot kapitalistisk restauration!
6. Kampen mot socialt förtryck
7. För en revolutionär kommunistisk international

Förord

upp

Arbetarmakt publicerade en första upplaga i slutet av 1994. Den föreliggande, andra upplagans text är i vissa detaljer reviderad, men innehållet är detsamma.

Utvecklingen sedan 1989 har inte bara förändrat kampens förutsättningar i de länder som berörs av det nya kapitel fem. Mycket annat har också förändrats och den fortlöpande analys som FRKI utför måste vägas in för att få en fullständig bild av våra ståndpunkter. Men trots att ett och annat föråldrats i Trotskistiska manifestet utgör det den mest sammanhängande framställningen av FRKI:s politik.

Arbetarmakt

april 1998

upp

Med början i valnederlaget för förenade polska arbetarpartiet i februari, och senare upplösningen av det ungerska stalinistpartiet, antände de eftergifter som gjordes i fråga om fri- och rättigheter i de två staterna den tändhatt som skulle komma att explodera hela laddningen under de stalinistiska regimernas monolit i DDR och Tjeckoslovakien.

I dessa länder ersattes under loppet av några veckor kretsarna med övervakade intellektuella dissidenter av massrörelser som omfattade miljontals människor. Utan Kremls stöd, och t.o.m. dess försäkringar, föll Honecker och Jakes med buller och bång från sina piedestaler. Oppositionella som hållits fängslade inbjöds till dialoger och förhandlingar. En tidsålder av maktdelning, pluralism och fria val utlovades.

Dessa händelser gav genljud i "väst". Den tyska imperialismen steg fram för att ge uttryck åt sitt eget projekt med ett återförenat kapitalistiskt Tyskland. USA-administrationen och dess brittiska bihang överrumplades utan en politik som gick utöver en inneboende önskan att återupprätta kapitalismen i Östeuropa. I Gorbatjov och "reformatörerna" igenkänner de människor som är villiga att assistera dem i upprivandet av de planerade egendomsförhållandena, men imperialisterna är djupt osäkra beträffande hur långt de ska gå med ekonomisk hjälp och upplösandet av allianser.

Även om USA hade resurser jämförbara med Marshallhjälpen, som räddade Västeuropa åt kapitalismen under 1940-talet, skulle introducerandet av investeringar i den storleksordningen i stater där kapitalistklassen ännu återstår att återupprätta vara ett vågspel av stora mått. Likaså är upplösandet av Nato under förhållanden där de hårdföras återkomst till makten är långt ifrån omöjligt en risk som de inte vågar ta. Om de inte gör några substantiella eftergifter, vad kommer då att hända med reformatörernas ofullbordade "reformer"?

Av dessa anledningar har det första uppblossandet av glädje bland de imperialistiska ledare som satte igång det nya kalla kriget gett plats åt dystra muttranden om faran för instabilitet. De predikar behovet av försiktighet och bevarandet av allianser - även och särskilt bland "fienden". Bushs och Thatchers, Kohls och Mitterands regeringar fruktar alldeles tydligt revolutionens spöke, även när det tycks medföra gåvan av en kapitalistisk restauration. Varför? Därför att de över allt annat fruktar klasskampens frisläppande i dessa länder - en kamp i vilken de kan tvingas ta sida, en kamp som kommer att ge upphov till intressesprickor och konflikter bland dem själva.

USA, Storbritannien och Frankrike fruktar att Tyskland och Japan - deras besegrade rivaler för förtio år sedan - kan inleda en helt ny bana av politisk och militär självständighet och rivalitet. För de anglosaxiska makterna kommer troligen varje fundamental förändring att bli till det sämre.

Om världsimperialismens krafter är tvungna att kyla av sin offentliga glädjeyra med privat oro, så är världsstalinismens krafter i full oordning. De som i likhet med eurokommunisterna hade kommit nära socialdemokratin under avspänningsperioden i mitten av 1970-talet välkomnar inte bara sammanbrottet för byråkratins ohämmade diktatur, utan skriker också av glädje inför den planerade egendomens överhängande sammanbrott. Liksom alla konvertiter försöker de överträffa de gamla trosbekännarna genom ivern i sin hängivenhet för "blandekonomin" och marknadskrafterna - kort sagt för kapitalismen. Ingen skymf är stor nog för att kastas mot den gud som svek. Inte bara stalinismen utan också Oktoberrevolutionen förtalas. Den betydelsefullaste politiska händelsen under 1900-talets historia är nu till besvär för de som besinningslöst vill kasta sig i armarna på socialdemokratin.

De före detta stalinistiska partierna i Öst- och Västeuropa håller på att bilda en upphetsad och oordnad kö vid portarna till Socialistinternationalen. "Gramscis och Togliattis parti" kan knappast vänta på att omvandla sig till det italienska labourpartiet och begrava sitt förflutnas symboler - hammaren och skäran.

Detta skamlösa firande kan inte annat än oroa de medvetna arbetare som felaktigt identifierat stalinismen med en militantare klasskampspolitik, och uppfattade den som något slags byggare av socialismen. Denna oro kommer att delas av många inom socialdemokratins vänsterflygel och subjektiva revolutionärer som, även om de aldrig trodde att Sovjetunionen och dess satelliter var ett socialistiskt paradis på jorden, åtminstone betraktade dem som bastioner mot världskapitalismens ohöljda dominans. I den halvkoloniala världen ser även nationella befrielsekämpar med allvarlig oro på sammanbrottet för makter som, ehuru nyckfullt och i eget intresse, vid vissa tillfällen försåg dem med vapen, utbildning och en exilplats.

Ändå måste vi säga till dessa avantgardekämpar att det inte är socialismens "gud", kommunismen eller planekonomin som har misslyckats, utan stalinismens monstruösa avgudabild. Under halva detta århundrade stod den till synes orubblig. Ändå fanns det en röst som förutsade dess fall - Leo Trotskijs röst.

Trotskij analyserade de fruktansvärda motsättningar som låg under den monolitiska fasaden. Han förutsade - visserligen med för kort tidtabell - dess sönderfall, men hans fel låg i tidsaspekten och inte i substansen. Det var ett liknande fel som de vilka under tidigare perioder begicks av Marx, Engels och Lenin och alla de för vilka teori är en vägledning till revolutionär praktik och inte en form av intellektuell tröst. Det var Trotskij som insåg att inget byråkratiskt tyranni som upprättats på grundval av postkapitalistiska egendomsförhållanden kunde överleva. De senare hade bara en mening, kunde bara utvecklas och expandera, kunde bara besegra kapitalismen i världsskala om de var verktyg för det medvetna, revolutionära proletariatet. Han insisterade gentemot stalinismens och imperialismens samlade krafter, gentemot tredje och andra internationalen, att Stalin inte var fullföljaren av Lenins arbete, utan dess utplånare, inte världsrevolutionens store ledare, utan dess dödgrävare.

Därför måste trotskisterna utrotas i Sovjetunionen, vilket de också blev i tiotusental för femtio år sedan. Stalins mördande hand sträcktes ut mot ledarna för den unga och svaga Fjärde internationalen och slog slutligen ned Trotskij själv. Trots detta underminerar och utplånar historien, hur smärtsamt och ibland långsamt den än tycks arbeta, allt som är grundat på våld och bedrägeri, oavsett hur mäktigt och imponerande det kan förefalla. Stalinismen har visat sig vara ett illegitimt, temporärt bakslag i proletariatets kamp för sin egen befrielse.

Mitt i dånet och knallarna från stalinismens sönderfall har vi, trotskisterna, minst av allt någon anledning till pessimism eller sorg. Inte heller ska vi hänge oss åt självbelåtenheten hos socialdemokratins korrumperade ledare. Vi vänder oss - fulla av revolutionär optimism - till arbetarna i de degenererade arbetarstaterna. De väcks till kamp för elementära medborgerliga rättigheter, för en anständig levnadsstandard, mot de byråkratiska privilegiernas obscenitet och drivs till att återskapa en levande arbetarrörelse, fabrikskommittéer och fackföreningar. Vi vänder oss till dessa arbetare, medvetna om att de ledare de kan finna i första ögonblicket kommer att vara mer eller mindre dolda agenter för världsbourgeoisin. Men om denna bourgeoisie framgångsrikt tränger in i arbetarstaterna, kommer den inte bara att medföra erbjudanden om konsumtionssamhället, utan också grov ojämlikhet, arbetslöshet och massfattigdom. Detta garanterar att klasskampen kommer att fortsätta mot bourgeoisin och dess agenter ifall kapitalismen triumferar.

Här och nu ringer vi i alarmklockorna mot övergivandet av den nationaliserade egendomen, monopolet på utrikeshandeln och den centraliserade planen. Med dem försvinner de partiella och otillräckliga förpliktelserna till full sysselsättning och rätten till arbete. Med dem försvinner den likaså otillräckliga sociala servicen och välfärdssystemet. Dessa otillräckliga landvinningar - som diskrediterats genom stalinisternas identifiering av dem med "den reellt existerande socialismen" - måste byggas ut och inte överges. De utgör förutsättningarna för övergången till verklig socialism och kan användas som sådana så fort de befrias från de byråkratiska tyrannernas grepp.

Den reellt existerande kapitalismen är ingen konsumtionsdröm - som i viss utsträckning bara förverkligats för den uppsvällda medelklassen och arbetararistokratin i väst. Kapitalismen är fattigdom, exploatering och svält för tre fjärdedelar av mänskligheten. Ödet för de flesta arbetarstaterna, om arbetarklassen inte förmår försvara sina landvinningar, kommer att vara snarlikt - halvkolonial underkastelse och superexploatering.

Arbetarklassen kan och kommer att höja sig till denna uppgift och det finns bara ett program som är adekvat för uppgiften, trotskisternas program. Ändå har detta program, som Trotskij skrev det, för länge sedan övergetts av de flesta bland de som nu kallar sig hans anhängare. Detta program - Övergångsprogrammet - har länge samlat damm på bokhyllorna medan hans efterträdare har apat efter och parodierat varje övergående mani och tillfälligt mode inom världens arbetarrörelse: stalinism, socialdemokrati, maoism, castrism, sandinism, feminism och olika ekologiska rörelser. Likt kameleonter har de enbart uppträtt i sin omgivnings färger. Som ett resultat har Leo Trotskijs program inte tagit några verkliga steg framåt under förtio år. Denna situation var historiskt förklarlig utifrån stalinismens och socialdemokratins temporära styrka och epigonernas förräderi (Mandel, Lambert, Healy m.fl.).

Men de historiska förändringar som nu äger rum öppnar vägen för det trotskistiska programmets triumf. Förutsättningarna är att programmet utvecklas och förs vidare för att möta uppgifter som inte fanns för femtio år sedan, och att en internationellt organiserad kraft existerar för att kämpa för nya revolutionära partier och en ny international. Men den allra viktigaste förutsättningen är att programmets försvarare och byggarna av det internationella partiet "försmår att hemlighålla sina åsikter och avsikter" och, med Marx ord, "att deras mål blott kan nås genom en våldsam omstörtning av all hittillsvarande samhällsordning."

Idag innefattar denna samhällsordning den imperialistiska kapitalismen och den döende stalinismen. Vårt manifest, vårt program, är avsett för lösandet av den långa ledarskapskris som stalinismen och socialdemokratin tillfogade världens arbetarrörelse. Det är programmet för arbetarklassens revolutionära självbefrielse och befriandet av hela den exploaterade och förtryckta mänskligheten.

Arbetare - i de halvkoloniala, stalinistiska och imperialistiska länderna - framåt mot den socialistiska världsrevolutionen!

London, december 1989

upp

"Omfattningen av upproren i Östeuropa och Sovjetunionen kan knappast underskattas. De kommer att på djupet påverka dessa staters framtid och stalinismen som en kraft inom världens arbetarrörelse."

Under de senaste fem åren har Tyskland återförenats och kapitalismen återupprättats i dess östra del. I hela Östeuropa störtades stalinisterna från makten eller omvandlade sig till kvasisocialdemokrater och hjälpte till med kapitalismens återupprättande. Medan den tjeckiska republiken genomförde en "sammetssplittring" från Slovakien, föll Jugoslavien samman som ett resultat av ett inbördeskrig, brutalare än något som skådats i Europa sedan 1945. Även Sovjetunionen överväldigades av dessa historiska händelser. Under tre ödesdigra dagar i augusti föll en kupp från de hårdföra stalinisterna samman. Boris Jeltsin grep detta tillfälle, och därmed makten. I snabb följd förbjöd han SUKP - avskaffade nomenklaturasystemet, bröt sönder de centrala planeringsorganen och upplöste i december Sovjetunionen som en sammanhängande stat.

Många så kallade trotskistiska grupper, särskilt de med en stalinofil inriktning, drog slutsatsen att Rysslands övergång tillbaka till kapitalismen nu var fullbordad. I skarp kontrast till denna identifiering av "Oktobers landvinningar" med den stalinistiska byråkratins öde vidhöll FRKI att kapitalismens återupprättande, långt ifrån att vara fullbordat, bara hade börjat. För oss var aldrig frågan om existensen eller överlevandet av den stalinistiska byråkratiska regimen i Moskva det avgörande elementet i vår definition av Ryssland som en degenererad arbetarstat. I denna inställning följde vi i stort sett bara Trotskijs briljanta förståelse av den degenererade arbetarstatens karaktär och de interna motsättningar som dömde den till antingen politisk revolution eller sammanbrott.

Trotskij insisterade på att en sådan stats proletära karaktär, vars politiska överbyggnad hade genomgått en fullständig degeneration, enbart vilade på karaktären av de produktionsförhållanden som underbyggde denna struktur. Under mer än sextio år låste en rad byråkratiska planer in värdelagen - ekonomisk huvudregulator under kapitalismen - och hindrade den från att bli den styrande kraften i det ekonomiska och sociala livet. Det var därför helt naturligt att vi på en gång avvisade påståendet att de stalinistiska regimernas fall, även där de ersattes av en medvetet prokapitalistisk regim, innebar det kvalitativa steget till kapitalismen. Tvärtom betonade vi att restaurationens avgörande ögonblick skulle komma i det slutliga utplånandet av planekonomins relationer, som under en hel period överlevde det formella avskaffandet av centraliserade produktionsbeslutande organ, och tog sin tillflykt i tillfälliga arrangemang mellan och inom industriella nyckelföretag och det sparsamt reformerade banksystemet.

Ändå har vi riktat en befogad minutiös uppmärksamhet mot den föränderliga politiska kartan under de senaste fem åren i Östeuropa och f.d. Sovjetunionen. Komplicerade former av dubbelmakt har kommit upp till ytan och undertryckts. Bonapartistiska, halvbonapartistiska och parlamentariska krafter har kämpat för dominans. Nya borgerliga eller tidigare byråkratiska regeringar har åkt in och ut ur regeringen. Mäktiga gestalter från den gamla regimen har drivits från makten bara för att finna sig upplyfta igen när arbetarklassen i dessa döende arbetarstater söker efter en respit från "chockterapins" malström.

En komplicerad blandning av borgerlig försiktighet, byråkratiskt undanglidande och defensivt motstånd från arbetarklassen har dominerat scenen i Östeuropa och f.d. Sovjetunionen under de senaste fem åren. Detta gav oss i sin tur motivationen att skriva om detta kapitel i Trotskistiska manifestet. Ända sedan stalinistiska partier upphörde att utgöra det regerande skiktet, samtidigt som produktionsförhållandenas sociala karaktär inte har förändrats, har vi stått inför en övergångssituation av betydande komplexitet. En historiskt unik kombination av uppgifter konfronterade arbetarklassen efter 1991, som till sin kärna är en blandning av de sociala och politiska revolutionerna. Spektrat av kombinerad taktik återspeglas nu i detta nya kapitel.

Eftersom vi både förstod orsakerna till sammanbrottet i de sovjetiska och östeuropeiska planekonomierna, och eftersom vi inte hade några illusioner om byråkratins och dess statsstrukturers djupgående kontrarevolutionära karaktär, fyllde inte deras sammanbrott oss med förtvivlan. Vi hade aldrig förväxlat byråkratin med historiens verkliga subjekt, med klasspolitiken. Vår uppmärksamhet fokuserades således på arbetarklassen och dess potentiella allierade och den vitala nödvändigheten av att vinna dem för ett försvar av de planerade egendomsformerna även under själva restaurationsprocessen. Vi förväntade oss aldrig att en betydande del av byråkratin skulle skynda till deras försvar. Vi trodde inte att någon märkbar del av den skulle göra det, åtminstone inte i Ryssland och Östeuropa. Det var och är arbetarklassen som måste rädda de planerade egendomsformerna om de ska räddas.

I förordet 1989 till Trotskistiska manifestet skrev vi:

"Här och nu ringer vi i alarmklockorna mot övergivandet av den nationaliserade egendomen, monopolet på utrikeshandeln och den centraliserade planen. Med dem försvinner de partiella och otillräckliga förpliktelserna till full sysselsättning och rätten till arbete. Med dem försvinner den likaså otillräckliga sociala servicen och välfärdssystemet. [...] Den reellt existerande kapitalismen är ingen konsumtionsdröm - som i viss utsträckning bara förverkligats för den uppsvällda medelklassen och arbetararistokratin i väst. Kapitalismen är fattigdom, exploatering och svält för tre fjärdedelar av mänskligheten. Ödet för de flesta arbetarstaterna, om arbetarklassen inte förmår försvara sina landvinningar, kommer att vara snarlikt - halvkolonial underkastelse och superexploatering."

Under åren sedan dessa ord skrevs har vi uppfyllt våra löften och utarbetat aktionsprogram mot kapitalismens återupprättande med arbetarklassens demokratiska makt utövad genom arbetarråd och en demokratiskt centralplanerad ekonomi som mål. Vi utarbetade aktionsprogram för Tyskland i den korta övergångsperioden från slutet av 1989 till sommaren 1990, för den långa utdragna process som började i Ryssland i januari 1992, för Kuba när dess kris och Castros eftergifter till marknaden inleddes 1993. I alla de degenererade arbetarstaterna där restaurationsprocessen är i gång, oavsett om det är den längst gångna som i Tjeckoslovakien eller Polen eller där den bara tagit de första stegen, har vi analyserat dessa åtgärder och utvecklat vårt program för att bekämpa dem. Kärnan i vår inställning är arbetarklassens centrala roll.

Vi tänkte oss verkligen inte att den politiska revolutionen skulle vara en automatisk process, som skulle utvecklas spontant. Vi var väl medvetna både om den djupa diskreditering av själva uttrycket socialism som stalinismen genom dess ekonomiska fuskverk och dess diktatoriska brutalitet medfört. Händelserna under de senaste fem åren har definitivt visat en sak. Sjuttio år av stalinistisk diktatur, i kombination med den byråkratiska planeringens ekonomiska nedgång under de senaste femton åren, skapade en miljö i vilken arbetarklassen förhindrades från att organisera sig som en klass för sig. Som ett resultat därav insåg vi att den första generationen av massornas ledare skulle bli prokapitalistisk, att den skulle leda massorna till nederlag, kanske historiska nederlag. Men vi noterade:

"Oavsett utgången av denna kamp kommer återkomsten för en öppen klasskamp och ett öppet politiskt liv, hur borgerligt och småborgerligt dess inledande former än är, att visa sig vara de enda förutsättningarna i vilka en ny, och i slutändan revolutionär arbetarrörelse kommer att byggas."

Det fanns faktiskt inget alternativ för arbetarklassen utom att lära sig av erfarenheterna. Revolutionära kommunisters plikt är att hjälpa till i detta lärande, att ge det en vetenskaplig karaktär, att varna, att förbereda, att göra allt i sin makt för att förkorta perioden av nederlag och desorientering. Samtidigt som vi bevarar vår programmatiska oförsonlighet både mot marknadsmani och demokratiska förvillelser, är det vår plikt att förbli hos massorna och hjälpa dem genom att använda revolutionär taktik, så att de kan göra sig av med sina illusioner om parlament, privatisering och nationalism.

För att göra detta krävdes en skärpning av vårt program med revolutionärt demokratiska krav för att avslöja de restaurationistiska "demokraterna". Det krävde att vi skärpte våra paroller genom ett tydligare återformulerande av Lenins och Trotskijs program för den ovillkorliga rätten till självbestämmande ända till och inklusive rätten att avskiljas för förtryckta nationer även i en arbetarstat. Här visade sig, liksom vi fann när vi utarbetade Trotskistiska manifestet under 1980-talet, ett ärligt erkännande av levande erfarenheter, tillsammans med ett metodologiskt återvändande till det oförfalskade programmet hos Oktoberrevolutionens ledare, vara nyckeln till att utarbeta ett nytt program för 1990-talet och vidare. I konsekvens därmed har FRKI:s tredje kongress antagit ett nytt femte kapitel i Trotskistiska manifestet, "Mot kapitalistiskt återupprättande! För proletär politisk revolution!"

Oktober 1994

upp

Socialdemokratin fortsätter att saluföra minimi- och maximiprogrammet, som först framträdde under epoken för kapitalismens fria konkurrens. Detta program karakteriserades av det rigida åtskiljandet av minimikrav (ekonomiska eller politiska reformer som var möjliga att uppnå inom kapitalismens ramar) och socialismens slutmål. Detta åtskiljande av programmets två element, som fanns inarbetat i den tyska socialdemokratins Erfurtprogram, var grunden för dess opportunistiska tolkning och tilllämpning inom den framväxande reformistiska flygeln i Andra internationalen. Våra dagars socialdemokrati skiljer sig från sina klassiska föregångare enbart i den ständigt tilltagande kraftlösheten i sina hovsamma böner om minimala reformer och dess ständigt minskade användning för högtidstal om socialismen.

I den fria konkurrenskapitalismens epok var arbetarklassen tvungen, särskilt i Europa, att kämpa för en rad ekonomiska och politiska rättigheter för att kunna bygga en organiserad massrörelse av fackföreningar och politiska partier. I denna process utkristalliserades emellertid en reformistisk byråkrati ur arbetararistokratin. För denna byråkrati var valda delar av minimiprogrammet uppnådda genom rent fredliga, lagliga och parlamentariska metoder mål i sig själva. Detta stod i skarp kontrast till Engels och Lenins ståndpunkt, som hävdade att de bara var medel för att utveckla en verklig kamp för socialismen. Den imperialistiska epokens inträde stärkte betydligt den reformistiska byråkratin. Genom att utnyttja minimi- och maximiprogrammets metodologiska svaghet tvingade den fram det rigida åtskiljandet av kampen för reformer från varje revolutionärt perspektiv för kapitalismens störtande. Reformismens strategiska mål var att försäkra sig om en position med inflytande inom kapitalismen. För detta ändamål försökte den få kontroll över arbetarstrider och omvandlade parlamentarisk valtaktik till den centrala strategin för att uppnå reformer under kapitalismen.

Världsstalinismen och till och med delar av den småborgerliga nationalismen missleder massorna med en variant av minimi- och maximiprogrammet: stadieprogrammet grundat på teorin om socialism i ett land. Detta program och denna teori utformades av den konservativa byråkratin i Sovjetunionen på 1920-talet under perioden för dess politiska kontrarevolution mot arbetarklassen. Enligt stadieprogrammet innebär Sovjetunionens existens att det är möjligt för revolutioner att genomgå ett demokratiskt stadium före den fredliga utvecklingen mot socialism. Teorin hävdar att detta demokratiska stadium (omväxlande kallat avancerad demokrati, folkdemokrati, antiimperialistisk demokrati) är åtskilt från ett socialistiskt stadium. Kapitalismen måste bevaras under det demokratiska stadiet och socialismen kan sedan gradvis och fredligt utvecklas enligt de unika lagar som gäller för varje land.

Detta återupplivande av mensjevismen är en cynisk politik från byråkratins sida för att begränsa striderna mot kapitalismen och bli belönade för sina tjänster med en ändlös period av fredlig samexistens med imperialismen. Denna variation på minimi- och maximiprogrammet är, även i dess "vänsterform" vilken hävdar att genomförandet av det demokratiska stadiet inte kan överlåtas till bourgeoisin utan måste ledas av proletariatet, en snara kring halsen på proletariatet och de förtryckta. Dess konsekvenser är alltid kontrarevolutionära, antingen genom en kapitalistklass som är förmögen att omgruppera sig under det "demokratiska" stadiet (Chile, Portugal, Iran) eller genom en stalinistisk byråkrati som tvingas likvidera kapitalismen för att försvara sig själv, men endast på villkor att den redan framgångsrikt har politiskt exproprierat arbetarklassen - som i Östeuropa, Kina, Indokina och Kuba.

Vare sig det uppträder i sin stalinistiska eller socialdemokratiska form, har minimi- och maximiprogrammet spelat ut sin progressiva roll och förvandlats till ett medel för att förhindra inte bara kampen för socialismen utan även effektiv kamp för att vinna eller försvara reformer. Kapitalismen kan varken tillhandahålla permanenta och systematiska sociala reformer eller en bestående och fulländad borgerlig demokrati. För att lösa sina återkommande kriser tvingas bourgeoisin angripa varje verklig ekonomisk landvinning tillsammans med arbetarklassens politiska rättigheter. Byråkratins kamp för att anpassa sig till ett sådant system kan bara innebära att man även offrar minimiprogrammet för profitsystemets behov. Försvaret av arbetarklassens intressen kräver ekonomisk och politisk krigföring mot kapitalismen, till och med för att uppnå en anständig lön eller garantera ett arbete.

Minimi- och maximiprogrammets begränsningar är kännbara över hela planeten. Imperialismen är oförmögen att genomföra radikala och bestående jordreformer eller bära upp en parlamentarisk demokrati i större delen av den halvkoloniala världen. Trots uppgångsperioder och kapitalismens medföljande reformer för delar av världens arbetarklass, är detta skenbara rättfärdigande av minimiprogrammet endast ett ytfenomen. Även proletariatet i de högst utvecklade länderna behöver i ökad utsträckning ett program som förbinder de omedelbara försvarsstriderna med epokens huvuduppgift, kampen för arbetarklassens makt. För att föra den spontana klasskampen vidare mot socialistiska mål behövs en bro. Programmet med övergångskrav är en sådan bro.

Sådana krav framställdes först i systematisk form i Trotskijs övergångsprogram. Men Marx och Engels formulerade en uppsättning med övergångskrav redan i Kommunistiska manifestet 1848. Senare formulerade Lenin och bolsjevikpartiet, följda av Kommunistiska internationalen (Komintern) vid dess fyra första kongresser, fokuserade handlingsprogram som baserades på övergångsmetoden. Men Trotskijs arbete från 1938, Fjärde internationalens programmatiska grundval, var det klaraste och fullständigaste uttrycket för den programmatiska utveckling som ägt rum inom marxismen under de föregående nittio åren. Vid varje stadium berikades marxismens programmatiska deklarationer allt eftersom det kapitalistiska samhället utvecklades. Vid varje tillfälle har marxisterna funnit det nödvändigt att förfina och omarbeta programmet i erfarenhetens ljus, som med Trotskijs ord är det mänskliga förnuftets högsta kriterium. Trotskij skrev 1938 ett skarpt fokuserat handlingsprogram som vände sig till dagsfrågorna och besvarade dem i ljuset av erfarenheterna från de två föregående decenniernas kamp och kriser i världen. Det förkroppsligade lärdomarna av de första tre internationalernas sammanbrott, liksom de bidrag de lämnade under sina politiskt hälsosamma år. Det var ett återutvecklat program för den revolutionära marxismen.

Femtio år senare tvingar oss en djupgående utveckling inom världsimperialismen, världsstalinismen, halvkolonierna, arbetarklassens och de förtrycktas kamp i hela världen att vidareutveckla Övergångsprogrammet. Detta har vi gjort och vårt program är, liksom programmet från 1938, en utveckling av den revolutionära marxismens tidigare program fram tills nu, inte ett brott med dem. Det står på skuldrorna av den revolutionära marxismens tidigare landvinningar. Det grundar sig på deras metod och innesluter alla deras väsentliga drag, såväl som många av deras krav. I likhet med de föregående programmen måste det brytas ned till handlingsprogram för särskilda länder, konjunkturer eller sektorer i kampen. Sådana handlingsprogram kommer, liksom Trotskijs eget Ett handlingsprogram för Frankrike, att innehålla alla nyckelelementen ur det allmänna programmet, men kommer med skärpa att fokusera dem mot en särskild situation eller ett visst land.

Vårt program är ett världsprogram för den socialistiska revolutionens världsparti, fokuserat mot de brännande problem som karakteriserar de krisdrabbade sista åren av det tjugonde århundradet. Det är ett program för övergång till den socialistiska revolutionen och är som sådant med full kraft tillämpbart i såväl imperialistiska som halvkoloniala länder. Men det är lika mycket ett program för övergång till socialism inom arbetarstaterna. Det vänder sig till de brådskande uppgifter som arbetarna står inför i de länder där kapitalismen har avskaffats, men där den stalinistiska byråkratin politiskt har exproprierat arbetarklassen och där den verkliga övergången därför har blockerats. Det är en vägledning till handling för de miljoner som kämpar för att lösa de problem som mänskligheten står inför. Det är ett program som kan bana vägen till ett samhälle grundat på tillfredsställandet av mänskliga behov, inte profitbegäret eller behoven hos en parasitär byråkrati.

Samtidigt som vårt program till sin kärna innehåller ett fokuserat handlingsprogram av samma slag som i 1938 års program, tvingas det också ta itu med problem som inte behandlas i detta dokument. I egenskap av ett vidareutvecklat program har det varit tvunget att konfrontera det faktum att den revolutionärt marxistiska rörelsens kontinuitet bröts 1951 i och med Fjärde internationalens urartning i centrism. En period på närmare förtio år har gått sedan denna degeneration. Perspektiv, taktik och strategi har under dessa förtio år aldrig analyserats på ett revolutionärt sätt och inte heller förkroppsligats i ett konsekvent revolutionärt program. Lärdomarna av de viktigaste händelserna under denna period - skapandet av degenererade arbetarstater, den långa imperialistiska boomen, de antiimperialistiska striderna och lärdomar av de viktigaste klasstriderna och revolutionära situationerna - har inte inarbetats i en serie program, teser och dokument. Istället är meritlistan för de centrister som framträdde ur Fjärde internationalen en förteckning över systematiska fel och olika opportunistiska eller sekteristiska förvanskningar av det marxistiska programmet.

Vårt program är därför inte grundat på en obruten rad revolutionära ståndpunkter och kan inte som programmet från 1938 basera sig på femton års dokument, ståndpunkter, teser och program (från Vänsteroppositionen och fram till grundandet av Fjärde internationalen). Det är tvunget att vara mer analytiskt och utförligare än vad 1938 års program behövde vara. Om Trotskij ansåg att han 1938 var tvungen att ta med fler kommentarer än vad som var lämpligt i ett program, så har vi tvingats göra det i ännu större utsträckning. I den meningen är det inte bara ett försök att vägleda miljoners kamp, utan också ett försök att klart definiera FRKI gentemot de många varianter av centrism som gör anspråk på att representera trotskismen. Det måste också för militanterna i dessa tendenser, liksom i andra organisationer inom världens arbetarrörelse, demonstrera de lärdomar vi måste dra av den föregående perioden och svaren på den kris som kommer att uppstå i framtiden.

Vårt program är naturligtvis långt ifrån det sista ordet om den internationella klasskampen och revolutionens taktik och strategi. Sedan 1984 har Rörelsen för en Revolutionär Kommunistisk International (nu Förbundet för en Revolutionär Kommunistisk International - FRKI) formulerat resolutioner och teser om den internationella klasskampens viktigaste frågor. De utgör ett supplement till detta program. Dessutom är vi medvetna om att diskussioner med militanter från länder där FRKI ännu inte har någon närvaro kommer att göra det möjligt för oss att berika och ytterligare utveckla den internationella karaktären av vårt program. Men vi är i grunden övertygade om att vi har producerat ett program som tjänar som fundament för en sådan utveckling.

Detta program, som i sin metod, sin analys, sina krav och sin taktik och strategi förkroppsligar den revolutionära marxismens levande anda, lägger grunden för återupprättandet av en autentisk trotskism i världsskala.

upp

Kapitalismen kännetecknas under sitt imperialistiska stadium av våldsam konkurrens i världsskala mellan de stora monopolen. Detta kommer till uttryck i rivalitet mellan de imperialistiska makter vars ekonomier kontrolleras av dessa monopol. Profitkvotens historiska tendens att falla driver varje monopol till ytterligare koncentration av kapital och kapitalexport i ännu större omfattning. Det är dessa krafter som har lett till skapandet av en arbetsfördelning i världsskala och till världsmarknadens integration. Ändå förblir världen delad i en rad nationalstater vars borgerliga härskare ständigt söker fördelar på sina rivalers bekostnad. Motsättningen mellan dessa tendenser till integration och konflikt leder till ekonomiska kriser, utdragna perioder av stagnation, krig och revolutioner. Detta demonstrerar på tydligast möjliga sätt att produktionsförhållandena - privatäganderätten och produktion för profit - trots den kapacitet för obegränsad expansion som är inneboende i själva produktivkrafterna, uppträder som fjättrar på dessa krafter.

I stora områden av världen har kapitalismen störtats, medan priset för att bevara den på andra håll har varit tio och till och med hundratals miljoner liv i lokala och världsomfattande krig; svält fortsätter att kräva oräkneliga offer i en värld där "överskott" på livsmedel bränns. Detta vittnar om det faktum att kapitalismen sedan länge har övergått från den tidiga fasen i sin utveckling, när det var ett relativt progressivt system, till sin slutliga fas när den blivit absolut reaktionär - kort sagt till den epok i vilken dess dödskamp äger rum.

Den fråga som mänskligheten står inför är huruvida imperialismen kommer att dra med sig alla klasser i en gemensam undergång eller om arbetarklassen kan leda in de utsugna och förtryckta i en ny samhällsordning, en ordning där en demokratiskt planerad produktion för behov grundad på gemensamt ägande öppnar utsikterna till ett klass- och statslöst samhälle. De objektiva förutsättningarna har funnits sedan länge: teknologi, vetenskap, produktionsmedel och ett mångmiljonhövdat proletariat.

Två gånger under detta århundrade, 1914-23 och 1939-47, har kapitalismen kastats in i sådana akuta och världsomfattande konvulsioner att den ställdes inför möjligheten av sin egen undergång. Två gånger har dess egen rivalitet och dess egna motsättningar frammanat möjligheten av dess globala nederlag i händerna på proletariatet. Vid oräkneliga andra tillfällen har proletariatet i enskilda länder försökt att på ett avgörande sätt göra upp med sina utsugare.

Men proletariatet har ännu inte lyckats finna eller bevara ett ledarskap som är förmöget att fullborda världsrevolutionens uppgifter. Före 1914 samlade Socialistiska internationalen en massbaserad världsrörelse av arbetare, men den genomled urartning och förräderi innan den kunde skapa det nödvändiga centraliserade ledarskapet för seger i den annalkande revolutionära krisen. Endast tillfälligt, mellan 1917 och 1923, var den internationella arbetarklassen i besittning av ett sådant ledarskap i form av Kominterns världscentrum. Sovjetunionens byråkratiska degenerering och stalinismens triumf berövade proletariatet detta ledarskap. Genom att utgå ifrån de lärdomar som dragits av dessa misslyckanden och framsteg, måste proletariatet, om det skall besparas vidare kriser och en tredje, potentiellt slutgiltig världskatastrof, återgå till offensiven. Mänsklighetens framtid vilar på proletariatets framgång i detta avseende.

Den imperialistiska epoken räddades vid dödens avgrund under 1920-, 30- och 40-talet endast tack vare förräderiet från ledarskapet inom världens arbetarklass. Under andra världskriget ledde stalinistiskt och socialdemokratiskt missledarskap, sabotage och faktiskt även undertryckande av arbetarklassen till slakt på femtio miljoner i strävandet efter en ny uppdelning av världen mellan de imperialistiska makterna.

I de imperialistiska kärnländerna hölls arbetarrörelsen tillbaka från att göra upp med sina klassfiender i namn av att först uppnå ett stadium av demokrati och världsfred. I de halvkoloniala länderna predikade bourgeoisin för arbetarnas och fattigböndernas rörelser behovet av ett utdraget utvecklingsstadium under den nationella kapitalistklassens hegemoni.

Trots detta bröt en stalinistiskt inspirerad utopisk samexistens med den imperialiststödda lokala kapitalismen samman i Östeuropa, Kina och Sydostasien efter andra världskriget. Resultatet blev skapandet av arbetarstater där den politiska makten från början usurperades av en parasitär byråkrati, som var oförmögen och ovillig att utveckla en planerad ekonomi i socialistisk riktning eller utbreda den socialistiska revolutionen i internationell skala. Dessa nederlag för proletariatet och dess allierade, iscensatta av deras egna missledare, öppnade möjligheten till en helt ny period av ekonomisk expansion för imperialismen, en period som stod i skarp kontrast till mellankrigstidens olösta motsättningar.

Efterkrigstidens "tre världar"

De rivaliserande kolonialväldena från den imperialistiska epokens första fas gav plats åt en tredelad uppdelning av världen. USA dominerade de större och mindre imperialistiska makterna, Nordamerika, Västeuropa och den västra remsan av oceanländerna från Japan till Australien. Här förde antikommunistiska, borgerligt demokratiska regimer, som vilade på en arbetararistokrati med rötter i proletariatets övre "aristokratiska" skikt, ett "kallt krig" mot Sovjetunionen och dess allierade och kämpade för att säkerställa imperialistisk utsugning av den halvkoloniala världen.

Sovjetunionen dominerade, efter att ha övervakat skapandet av degenererade arbetarstater i huvuddelen av sina ockupationszoner efter kriget, ett block till vilket Kina och Nordkorea fogades. I vart och ett av länderna i detta block ledde stalinistiska femårsplaner inledningsvis till tillväxt av proletariatet och ett visst utplånande av de vidriga förhållanden som påtvingats av imperialismen. Trots stalinistisk parasitism och vanskötsel och den byråkratiska polisdiktaturen över arbetarna och fattigbönderna höjde dessa ekonomiska framsteg stalinismens prestige, särskilt i den koloniala och halvkoloniala världen. Senare stalinistiska segrar, till exempel i Vietnam och Kuba, bidrog till att bekräfta denna tendens.

I den underutvecklade "tredje världen" vann antikoloniala nationella befrielserörelser formell politisk självständighet från de gamla kolonialmakterna bara för att finna sina länder underkastade den amerikanska hegemonin. Oavsett om det var i form av militärdiktaturer eller konservativa demokratiska regimer har den underordnade nationella bourgeoisin strävat efter att bevara förhållandena av superexploatering. En del halvkoloniala regimer drog fördel av det "sovjetiska blockets" ökade ekonomiska och militära styrka och skapade genom att söka hjälp från detta block ett visst manöverutrymme gentemot de imperialistiska makterna. Sådan hjälp gavs emellertid alltid som en underordnad del av de stalinistiska byråkratiernas utrikespolitiska mål i deras egna manövrer med imperialismen. Ett antal starka halvkoloniala regionala regimer byggdes upp både ekonomiskt och militärt av imperialismen för att uppträda som dess gendarmer i de områden där direkt imperialistisk intervention skulle ha varit för farlig eller kostsam. En varierande grad av självständighet eller underordnande utmärker alltså halvkolonierna och deras härskande klasser liksom en varierande grad av utveckling eller efterblivenhet återfinns i deras ekonomiska utveckling.

Trotskij anmärkte i Övergångsprogrammet att "mänsklighetens produktivkrafter stagnerar". Detta påstående var en del av en korrekt perspektivanalys under 1930-talet, som kulminerade i andra världskrigets omvälvningar. Ingen konjunkturell eller periodisk karakterisering är dock hållbar för en obegränsad period. Krigets omvälvningar frigjorde och löste många av de explosiva motsättningar som ledde fram till det. För det första desarmerade den imperialistiska bourgeoisin och stalinismen det explosiva hotet mot deras välde under åren 1943- 47. För det andra medförde den massiva förstörelsen av kapital och arbete under kriget fördelaktigare utsugningsförhållanden för kapitalismen. Krigets inledning blev en katalysator för tillämpningen av vetenskapliga genombrott från tiden före kriget, vilka kom att användas för att skapa en massmarknad för konsumtionsvaror efter kriget. Fantastiska framsteg i tilllämpningen av vetenskap och teknologi ökade i stor omfattning arbetets produktivitet.

USA framträdde ur kriget som den dominerande makten på världsmarknaden. Frankrikes och Storbritanniens kolonialvälden upplöstes effektivt och tillät frihandeln att dominera till USA:s fördel. Under dessa förhållanden var USA-imperialismen förmögen att utforma en världsekonomisk ordning grundad på dollarns överhöghet och övervakad av dess agenturer, Internationella valutafonden, Världsbanken och Gatt. Alla dessa faktorer tagna tillsammans innebar under en hel period att nationell fragmentering av världsmarknaden delvis övervanns. USA:s kapitalexport strömmade till alla hörn i den kapitalistiska världen - skördade överprofiter i den nyligen framsprungna halvkoloniala världen, men utvecklade återigen produktivkrafterna.

I en rad större och mindre imperialistiska makter utmärktes åren av uppgång på 1950- och 1960-talet av "ekonomiska mirakler". Lagen om den ojämna och sammansatta utvecklingen fortsatte naturligtvis att operera. Den långa uppgångsperioden, under vilken de cykliska recessionerna var mycket ytliga och uppgångarna starka och utdragna, påverkade också den halvkoloniala världen. Perioder av febrig industrialisering, omfattande jordreformer, urbanisering, åtföljda av stagnation och kris, har utmärkt de senaste fyrtio åren. Ändå har denna nu avstannade utveckling, med undantag för Sydafrika, inte lett till att man hunnit ikapp de imperialistiska länderna. Snarare har utvecklingen underordnats en komplex arbetsfördelning dikterad av de stora imperialistiska monopolen. Storskaliga produktiva investeringar har följt deras jakt efter råmaterial, livsmedel och billig arbetskraft. Denna utveckling av en sammanlänkad världsmarknad övervann regional isolering och regionala särdrag knöt samman vitt skilda länders öden men ökade samtidigt den skriande ojämlikheten och obalansen mellan den imperialistiska och den av imperialismen behärskade världen. Stora befolkningsomflyttningar har ägt rum och skapat stora invandrarsamhällen i de imperialistiska länderna. Mer än någonsin tidigare är varje lands öde och de förtryckta och utsugna klassernas öden sammanbundna.

Den ensidiga och ytterst beroende ekonomiska utvecklingen i de halvkoloniala länderna har lett till urbanisering, men i allmänhet inte till en medföljande industrialisering. I Sydamerika, Afrika och Asien överträffar utspridda slumstäder de imperialistiska ländernas industristäder i storlek. Jordbruket har av den västerländska jordbruksindustrin eller av rika storbönder enbart utvecklats för avlägsna marknader och kan inte tillmötesgå ens de grundläggande behoven hos massorna på landsbygden och i städerna. Huvudlös plundring av naturresurser, skandalöst negligerande av landsbygdens infrastruktur och de självförsörjande jordbrukarnas konsumtionskrav har i Afrika och Asien lett till fruktansvärda svältkatastrofer, översvämningar och hemsökelser som inte är produkter av naturkriser utan av kapitalismens oförmåga att tillmötesgå de mest elementära behoven hos tre fjärdedelar av planetens befolkning. Omkring 800 miljoner människor lever i kapitalistiska länder som är inkapabla att producera det nödvändiga i takt med befolkningens tillväxt.

Med en sådan svag ekonomisk utvecklingsnivå, och tvingade att betala en utarmande tribut till imperialismen, har de flesta halvkolonier inte varit förmögna att upprätthålla borgerligt demokratiska regimer. De lokala härskarklasserna och deras byråkratiska och militära betjänter, understödda och påhejade av de amerikanska ambassaderna och CIA har upprepade gånger understött kupper för att installera blodiga militärdiktaturer - Guatemala 1954, Indonesien 1965, Chile 1973, Argentina 1975.

På världspolitikens scen fick mönstret av inomimperialistisk rivalitet, som präglade perioden före 1914 och mellankrigsåren, lämna plats åt en kamp mellan tre krafter efter 1947. De degenererade arbetarstaterna strävade efter att överleva genom storskaliga rustningsprogram för att möta hotet från imperialismen, inklusive hotet om kärnvapenkrig. Detta lade en enorm ekonomisk börda på planekonomierna i dessa dittills efterblivna länder. De strävade dessutom efter att till sin sida, inom den världspolitiska maktbalansen, vinna över olika nationella befrielsestrider och halvkoloniala regimer i konflikt med imperialismen. Syftet med denna politik var inte att störta det imperialistiska väldet som världssystem, utan att kontrollera det och tvinga det att permanent samexistera med de stalinistiska byråkratierna. I Karibien och Centralamerika, i Mellanöstern, Sydafrika och Sydostasien, stödde Sovjetunionen och Kina nationella befrielsestrider med både stalinistisk och andra typer av ledning i den reaktionära och utopiska avsikten att hålla dem inom kapitalistiska ramar. I fallet med Kuba, Kampuchea och Vietnam tillkom nya degenererade arbetarstater mot Moskvas och Beijings önskan, även om det var med deras motvilliga hjälp. Trots förhöjda perioder av spänning (det första kalla kriget, den kubanska robotkrisen och 1980-talets nya kalla krig), har öppna militära konflikter med imperialistiska styrkor bara brutit ut i den halvkoloniala världen.

Under den långa boomen i de imperialistiska länderna rådde en utdragen period av relativ social fred. Den grundades på stigande reallöner, nästan full sysselsättning och åtminstone i Europa ett exempellöst socialt välfärdssystem. Byråkratierna inom labourpartierna och de socialdemokratiska partierna band arbetarnas massorganisationer till imperialismen. De diktatoriska regimerna i arbetarstaterna och den "världskommunistiska rörelsens" fegt reformistiska politik innebar att stalinismen i de flesta imperialistiska länder utövade liten attraktion på proletariatet. Kapitalismens prestige tycktes obestridd.

En annorlunda situation existerade i den halvkoloniala världen. Ekonomisk utveckling upplöste de föråldrade produktionssätten och ökade den socialistiska revolutionens klass - proletariatet - tillsammans med dess potentiellt revolutionära allierade i de andra förtryckta klasserna - fattigbönderna, småbourgeoisin i städerna och halvproletariatet. Sovjetunionens, Kubas, Kinas och Vietnams prestige var omätlig. Stalinismen influerade mycket starkt den borgerliga nationalismen, småborgerlig populism och arbetarrörelsen i halvkolonierna. Imperialismen hade ytterst lite prestige utanför de priviligierade eliterna och militärkasten i dessa länder.

En ny krisperiod

Avslutandet av den allmänna imperialistiska stabiliseringsperioden och den ökade interaktionen mellan strider världen över markerades av rörelsen 1968 i vilken studentkamp och arbetarmobiliseringar flöt samman i många länder. Studentradikaliseringen återspeglade den skärpta antiimperialistiska kampen i Asien och Latinamerika, klasskampen i de imperialistiska nationerna och de växande motsättningarna i de degenererade arbetarstaterna (t.ex. kulturrevolutionen i Kina, Pragvåren 1968).

USA var tvunget att avbörda sig sina ekonomiska åtaganden och lyfta över dessa bördor på de tidigare fullständigt underordnade imperialistmakter som nu invaderade dess marknader. För att göra detta måste USA öka trycket på sina allierade. Samtidigt var man tvungen att ta sig ur Indokinakrigets moras. För att möjliggöra detta var det nödvändigt att lätta på trycket mot byråkratierna i Sovjetunionen och Kina och till och med söka deras stöd för att begränsa vågen av motstånd mot imperialismen. Den följande perioden av avspänning var en tid av politiska reträtter för USA. Frukten av denna synliga försvagning av den nordamerikanska kolossen var en uppgång i antiimperialistiska strider mot USA:s gendarmregimer i Fjärran Östern, Mellanöstern, Sydafrika och Centralamerika.

Dessutom bevittnade 1970-talet slutet av den långa boomen och inledningen av en ny period i vilken recessionerna var djupare, mer synkroniserade och hade effekter som de efterföljande återhämtningarna misslyckades med att utplåna. Recessionen 1973-74 ledde till framväxten av massarbetslöshet i en omfattning som inte skådats sedan 1930-talet. Återhämtningen från nedgången åtföljdes av en skarp inflationsspiral allteftersom keynesianskt krisstyre och behovet att upprätthålla välfärdspolitiken förvärrade stagnationen och reallönernas fall i många imperialistiska länder. Ett utbrott av klasskamp ägde rum. Reformistiska, liberala och socialdemokratiska regeringar diskrediterades och var oförmögna att återställa jämvikten i de nationella ekonomierna eller världsekonomin genom keynesianska krisåtgärder.

Under samma period utbröt den iranska revolutionen och ledde till störtandet av shahens regim samtidigt som Somoza störtades och sandinisterna segrade i Nicaragua. Tillsammans med det ryska ingripandet i Afghanistan underminerade alla dessa händelser avspänningen. I Storbritannien (1979) och USA (1980) kom inflationsbekämpande antikommunister till makten som var beslutna att stoppa förruttnelsen, använda den kommande recessionen till att riva ned arbetarklassens landvinningar från efterkrigstiden på hemmaplan och, som de såg det, rulla tillbaka "kommunismens framryckning" utomlands. Thatcher och Reagan föresatte sig att återställa USA:s hegemoni och höja prestigen hos dess brittiska vapendragare.

Reagans och Thatchers "marknadsliberalism" kopierades mer eller mindre av alla de stora imperialistiska länderna, även de med socialdemokratiska regeringar. Privatisering av statliga industrier, angrepp på fackföreningarna, uppluckring av lagar och regleringar beträffande säkerhet och nedrivande av välfärdsåtgärder var bourgeoisins teman under 1980-talet.

Trots Thatchers och Reagans framgångar med att ange hastigheten för en ny antistatlig marknadsstrategi för världens härskande klasser, misslyckades de med att återställa en stabil amerikansk hegemoni. I bästa fall har de hejdat tempot i dess nedgång. I Europa har Västtyskland konsoliderat sin ställning som Europeiska gemenskapens (EG) maktcentrum. 1980-talet användes till att ytterligare stärka dess ekonomiska och politiska självständighet från sin amerikanska allierade. Över Atlanten förekom det illa dolda handelstvister och oenighet om hur man skulle reagera på de möjligheter som arbetarstaternas kris representerade.

Japan profiterade mest från nedgången i USA:s hegemoni. Under 1980-talet blev landet en mogen imperialistisk makt och till och med bankir åt USA. Dess grepp över Ostasien förstärktes och utmanar i ökad utsträckning Europa och USA, både i deras egna centrum och i deras inflytelsesfärer. Ännu så länge saknar Japan ett politiskt och militärt komplement till sitt växande ekonomiska förskepp, men har tillkännagett sin beslutsamhet att skaffa sig ett sådant.

Även om USA förblir den överlägset mäktigaste imperialistiska staten kan den inte längre ensam reglera den kapitalistiska världsekonomin: ingen imperialistisk makt är absolut dominerande. Samordning av politik och internationell reglering är avgörande men ändå gör Japans, EG:s och USA:s olika behov och ambitioner detta svårare att upprätthålla jämfört med 1950- och 1960-talet. Från och med början av 1970-talet var USA tvingat att adoptera EG-länderna som medstyrande inom världsekonomin. Nu måste man även dra in Japan.

Under återhämtningen har koncentrationen och centraliseringen av transnationellt kapital intensifierats under trycket av behovet att rationalisera produktionen och skära ner kostnaderna för att möta kraven från globala marknader och operationer. Samtidigt har även utvecklingen i Nordamerika och Europa mot integrerade, liberaliserade, regionala ekonomiska block ökat. Även om detta visade sig vara en huvudkomponent i den globala återhämtningen under 1980-talet skulle en världsomfattande recession förvandla dessa regionala enheter till protektionistiska block, som skulle medföra en smärtsam inskränkning av marknader för de globalt inriktade transnationella företagen.

Ett antal halvkoloniala länder upplevde en stark tillväxt under 1970-talet och började ta på sig storskaliga lån i ett försök att uppnå en "start" som avancerade industrinationer. Under 1980-talet sjönk de djupare ned i förlamande skulder. En skuldkris i världsskala undveks genom uppskov. Bankerna bevarade huvuddelen av sina tillgångar men till priset av massiv åtstramning, som påtvingats massorna i Latinamerika och Afrika söder om Sahara. Men inställda betalningar från två eller tre större latinamerikanska låntagare (Mexiko, Brasilien, Argentina) kan fortfarande få det amerikanska och europeiska banksystemet på fall.

I de stalinistiska staterna utvecklades en kronisk stagnation under 1960- och 1970-talet. I Kina diskrediterade Maofraktionen allvarligt sig själv två gånger med voluntaristiska kampanjer - "det stora språnget" och "kulturrevolutionen". Deng Xiaopings seger över "de fyras gäng" innebar att Kina blev pionjär för processen med politisk avspänning och ekonomisk liberalisering. Detta innefattade ett försvagande av den centrala planeringsmekanismen och öppnandet av ekonomin för amerikanska och japanska investeringar. Trots att Sovjetunionen genomled stagnation under 1970-talet doldes detta av de svårigheter som USA-imperialismen stod inför och som dessutom eftersträvade goda förbindelser med Sovjetunionen under den första avspänningsfasen. Brezjnev krossade dissidenterna hemma och tycktes förmögen att utvidga Sovjetunionens makt och inflytande i Afrika och Karibien.

Från kalla kriget till stalinismens kris

Både glasnost (öppenhet) och perestrojka (omstrukturering) är drastiska och till och med desperata kurer för byråkratin som hotar hela dess system med sönderfall. Större öppenhet har tillåtit nationella oförrätter och motsättningar att blossa upp i massomfattande "sociala rörelser" bland minoritetsnationaliteterna. Den har öppnat de sovjetiska massorna för borgerligt inflytande från väst, om det så är liberalism, chauvinistisk nationalism eller olika former av religiösa fördomar. Detta har gett den sociala kontrarevolutionen möjligheter att bli en verklig fara. Den internationella bourgeoisin sätter stort hopp till en sådan utveckling och ser däri möjligheten av en långsiktig utväg från det kapitalistiska systemets skärpta konflikter. Men det fortsatta försvagandet av byråkratisk kontroll kan även leda till återupplivandet av subjektivt antikapitalistiska strömningar som anarkism, populism, socialdemokrati och betydelsefullast av allt återfödelsen av den revolutionära kommunismen (leninism och trotskism). Gorbatjov har misslyckats med att förbättra arbetarklassens materiella förhållanden. Samtidigt har han angripit dess historiska landvinningar. Detta lägger den objektiva grunden för återupplivandet av arbetarrörelsen i Sovjetunionen. När den politiska revolutionen börjar skaka Kremls grundvalar kommer inte bara Sovjetunionen, inte bara de degenererade arbetarstaterna utan hela världsordningen att börja skaka.

De ledande imperialistiska länderna är fortfarande de mest efterblivna vad gäller den socialistiska revolutionen. Historiskt sett har den nedgående men ännu mäktiga USA-imperialismen lyckats splittra det amerikanska proletariatet med nationella och rasistiska motsättningar och integrera det genom en stadig och massiv ökning av levnadsstandarden för dess uppsvällda arbetararistokrati. Proletariatets politiska kraftlöshet och avsaknaden av till och med en reformistisk politisk organisation är bevis på USA-imperialismens framgångar. I Japan har imperialismen likaså splittrat upp och brutit ett klassomfattande motstånd genom gula fackföreningar och en viss grad av anställningstrygghet som är bunden till de stora monopolen. Även i Västeuropa har klasskampen, trots de explosiva politiska dimensionerna i vissa strider i slutet av 1960- och början av 1970-talet, i allmänhet hållits inom ramarna för facklig kamp och parlamentarisk reformism.

Trots segern för högerkonservatismen i många imperialistiska länder, och trots socialdemokratins och stalinismens ledningskris, återstår ännu ett revolutionärt återupplivande av arbetarrörelsen. Men den socialistiska revolutionens objektiva grundvalar ligger fortfarande i arbetarklassen, en klass som numerärt har vuxit under de senaste fyrtio åren och som nu är mer jämnt utspridd över världen som ett resultat av utvecklingen i de latinamerikanska och asiatiska halvkolonierna. En miljard stark och anförd av mer än hundra miljoner industriproletärer som sin kärna är detta den enda klass som har ett objektivt intresse av att leda den socialistiska revolutionen.

När detta århundrade av krig och revolutioner närmar sig sitt slut, måste världens arbetarklass slutgiltigt göra upp med både borgare och byråkrater. Möjligheterna för det mänskliga släktets frigörelse har aldrig varit större. Under de årtionden av kris som ligger framför oss måste den socialistiska världsrevolutionen segra över både den nedgående och utsugande imperialismen och den fallfärdiga stalinismen. Det finns ingen annan väg för att tillförsäkra mänskligheten en framtid.

upp

Idag förblir det centrala problem som mänskligheten står inför: vem leder arbetarklassen? På tröskeln till det senaste inomimperialistiska kriget hamnade kapitalismen i en allmän ekonomisk depression som oundvikligt kastade in hela världen i en revolutionär kris. Trotskijs övergångsprogram, som skrevs under dessa år, hävdade att mänsklighetens kris reducerades till ledarskapets kris. Idag skulle det emellertid vara fel att enbart upprepa att alla nuvarande kriser kan "reduceras till ledarskapets kris".

Proletariatet står ännu inte i världsskala inför det nakna alternativet att antingen ta makten eller bevittna utplånandet av alla sina tidigare landvinningar. Ändå når ledarskapskrisen i många länder och faktiskt på hela kontinenter en sådan akut nivå. Även i länder där så inte är fallet plågas arbetarorganisationerna av en kronisk kris, som medför nederlag, stagnation och även tillbakagång som resultat av de reformistiska ledarnas upprepade förräderier. Kapitalismens oförmåga att tillmötesgå miljoner människors behov gör det både möjligt och nödvändigt att omvandla arbetarnas och fattigböndernas defensiva strider till en kamp för makten. Ändå är inte arbetarklassens existerande ledarskap villigt eller förmöget att genomföra en sådan kamp. De är bundna till bourgeoisins intressen eller intressena hos den parasitära byråkratin i de stalinistiska staterna.

Den imperialistiska bourgeoisin har länge använt sina resurser för att utså splittring inom proletariatet och till och med acceptera exisstensen av priviligierade skikt, en "arbetararistokrati", vars levnadsstandard var väsentligt bättre än den som arbetarklassens massa åtnjöt. Denna del av arbetarklassenutgjorde den huvudsakliga grunden för en "arbetarbyråkrati" vars roll var att förhandla med kapitalet och vars spontana politiska åskådning av denna anledning var klassamarbete.

I Europa hade arbetarnas masspartier 1914 kommit att domineras av samarbetsmännens politik. Detta var sant både beträffande partier som det brittiska labourpartiet, som varit ett reformistiskt parti sedan sitt grundande, och de socialdemokratiska partier som vidhöll en formell anslutning till marxismen. Det kulminerade i förräderiet mot arbetarklassen från ledarna för Andra (Socialistiska) internationalen. De blev 1914 rekryteringsagenter för det imperialistiska kriget. När sedan en våg av revolutioner svepte fram över Europa (1917-23) ställde de sig öppet på den borgerliga kontrarevolutionens sida mot de arbetande massorna.

Socialdemokratin antog på så sätt sin slutliga form. Den blev strategiskt sammanlänkad med den kapitalistiska ekonomin och den kapitalistiska staten, visserligen i statskapitalismens och den borgerliga demokratins idealiserade former. Detta var sant även där kapitalismen ännu inte hade utvecklat en fullfjädrad arbetararistokrati och arbetarbyråkrati. I exempelvis Ryssland motsatte sig mensjevikerna, som förespråkade en lång period av borgerlig demokrati som ett nödvändigt utvecklingsstadium, arbetarnas revolution och tog till vapen mot den. För reformisterna var direkt aktion och militär styrka något som bara kunde användas mot motståndare till deras egna borgerligt demokratiska mål, aldrig som medel för att besegra arbetarklassens motståndare.

Kominterns degeneration

Efter de tyska massornas nederlag 1933 ansåg Trotskij att Komintern blivit omöjlig att reformera. Senare samma år förklarade han att Komintern efter att ha misslyckats med att inse och korrigera sina misstag var, även om den fortsatte att vara byråkratiskt centristisk, oreformerbar och "död för revolutionens syfte". Därför krävde han i första hand byggandet av ett nytt parti i Tyskland och sedan en ny international världen över, även om stalinisterna ännu inte definitivt gått över till kontrarevolutionens läger.

Komintern fullbordade 1934-35 sin utveckling till en kontrarevolutionär international. Den slöt en strategisk allians med bourgeoisin i de så kallade "demokratiska" imperialistmakterna i namn av en ny "strategi", folkfrontens strategi. Denna politik för klasssamarbete påtvingades Kominterns sektioner av Kremlbyråkratin för att tillgodose dess diplomatiska behov. Den stalinistiska byråkratin omvandlade i sina försök att upprätta en utopisk "fredlig samexistens" med den "demokratiska" imperialismen och dess allierade de kommunistiska partierna i dessa länder till reformistiska partier som predikade klassamarbete och "fredlig samexistens" mellan klasserna. Den prisade inför massorna försvaret av deras "egen" imperialism och följde på så sätt socialdemokratin in i kontrarevolutionens led. Vändningen till socialpatriotism sammanföll med likviderandet av det gamla bolsjevikgardet vid skenrättegångarna i Moskva. I den andra fasen av andra världskriget, efter nazisternas invasion av Sovjetunionen, blev stalinisterna superpatrioter och vann nytt masstöd i länder som ockuperades av nazisterna eller som befann sig i krig med Tyskland.

Idag är dessa partier fientliga till den proletära revolutionen, arbetarklassens självbefrielse och proletariatets diktatur grundad på sovjeter. Trots kommunismens stulna fana förblir de fientliga till mälsättningen med ett kommunistiskt, dvs. klasslöst, samhälle. Som sådana är de inte socialdemokratins motsats utan dess tvilling, som också delar socialpatriotismens och reformismens ideologi. De stalinistiska partiernas lojalitet med den egna bourgeoisin kan inte vara så fullständig som socialdemokraternas på grund av det stöd som de ger och erhåller från byråkratin i de degenererade arbetarstaterna. Trots de långt framskridna tendenserna till "socialdemokratisering" som uppvisas av vissa partier, kan de inte helt enkelt bara utvecklas till socialdemokrati utan en brytning. Till och med där de stalinistiska partierna praktiskt taget har överskuggat sina socialdemokratiska rivaler och blivit de stora arbetarpartierna, med en politisk praktik som i allt väsentligt är densamma som socialdemokraternas i andra länder, särskiljer de sig genom sitt ursprung, sina strukturer och traditioner, både i arbetarklassens och i bourgeoisins ögon.

Ändå är uppdelningen mellan socialdemokrati och stalinism en uppdelning inom reformismen. Ingen av dem kan tänkas utvecklas till rent borgerliga partier utan inre splittringar enbart på grund av sitt ideologiska övergivande av programmatiska åtaganden om "socialt ägande" eller "proletariatets diktatur". För att detta ska kunna äga rum måste ett brott med deras organiska band till proletariatet äga rum. Inte ens fascismen kunde fullständigt utrota den socialdemokratiska och stalinistiska reformismen. Deras existens kommer bara att upphöra när revolutionärer har vunnit politisk dominans inom klassen.

Både de stalinistiska och socialdemokratiska partierna är den borgerliga världsordningens tjänare, ändå är båda rotade i organisationer som proletariatet har skapat för att kämpa för sina klassintressen. Båda domineras av en privilegierad byråkrati som tjänar den imperialistiska bourgeoisin. Socialdemokratins grundläggande rötter finns inom det kapitalistiska samhället. Stalinismens historiska rötter ligger i Sovjetunionens byråkratiska urartning och av denna anledning i postkapitalistiska egendomsförhållanden. Men stalinismen är inte desto mindre bourgeoisins tjänare, i likhet med socialdemokratin. Genom sin politiska diktatur i Sovjetunionen och de andra degenererade arbetarstaterna blockerar stalinismen vägen till socialismen och diskrediterar själva målet med ett klasslöst, statslöst samhälle - kommunismen. Den blockerar revolutionens internationalisering, sprider chauvinism och klassamarbete. Den befrämjar objektivt potentialen för kapitalistiskt återupprättande inom arbetarstaterna och kommer i en avgörande kris genom sina övre skikt tillhandahålla kadrerna för social kontrarevolution.

Den motsägelsefulla karaktär som stalinismen och socialdemokratin delar sammanfattas bäst i karakteriseringen av dem som borgerliga arbetarpartier. Ingen av dem är kvalitativt att föredra framför den andra. Naturligtvis bevisar inte det faktum att ett parti besitter en socialdemokratisk eller stalinistisk ideologi i sig att det är ett borgerligt arbetarparti. Ett antal partier inom Socialistiska internationalen är borgerligt nationalistiska partier utan några betydande organiska band till det egna proletariatet. Å andra sidan finns det stalinistiska partier vars sociala bas är bönderna eller småbourgeoisin i städerna eller på landsbygden. Ändå bevarar båda som tendenser i världsskala karaktären av borgerliga arbetarpartier.

I vissa länder utvecklades revolutionära strider mot slutet av andra världskriget (t.ex. i Italien, Balkanländerna, Frankrike). Men socialdemokratins och stalinismens kombinerade krafter avledde beslutsamt massornas spontana vilja att göra upp med sina diskrediterade borgarklasser. De socialdemokratiska och kommunistiska partierna kastades, efter att ha utfört sin roll som agenter åt den demokratiska kontrarevolutionen, åt sidan av kapitalisterna vilka sedan överallt där det var möjligt installerade öppet borgerliga partier i spetsen för de uppåtgående ekonomierna under 1950- och 1960-talet.

Mot slutet av 1960-talet inleddes en ny period av intensiv klasskamp i de imperialistiska kärnländerna, överallt initierad underifrån av en självmedveten och välorganiserad arbetarklass. Över hela Europa kämpade de stalinistiska och socialdemokratiska ledarna och deras allierade inom fackföreningarna framgångsrikt för att begränsa dessa strider, hålla dem inom legalitetens och de officiella organisationernas ramar. I Frankrike, Portugal och Spanien gavs stalinismen och socialdemokratin chansen att ännu en gång demonstrera sin kontrarevolutionära lojalitet gentemot kapitalismen. I och med allvarliga nederlag i många av Västeuropas länder vid mitten av 1970-talet kastades den europeiska arbetarrörelsen åter tillbaka och pacifiserades under den följande perioden.

I början av den andra större recessionen 1979-82 hade de existerande ledarskapen framgångsrikt avmobiliserat arbetarklassens motstånd, och lagt proletariatet i de imperialistiska länderna öppet för ett decennium av åtstramning, antifackliga lagar och angrepp på demokratiska rättigheter. I regeringsställning var förrädarna bara alltför glada över att få presidera över och inleda dessa attacker. Under 1980-talet tar sig således ledarskapets kris i de imperialistiska kärnländerna formen av arbetarklassens oförmåga att göra motstånd mot angreppen från de thatcheristiska marknadsliberalerna med sina egna existerande partier, fackföreningar och deras politik.

Genom diskrediterandet av den keynesianska, socialliberala välfärdspolitiken, med dess "blandekonomi" och statliga ingripanden i ekonomin, kastas de socialdemokratiska och stalinistiska partierna in i en ideologisk och politisk kris. Bourgeoisin vill inte ha deras gamla program och samtidigt är detta program ömkligt otillräckligt för en arbetarklass som drabbats av åtstramning och arbetslöshet. Fackföreningsbyråkratin kan inte uppbåda effektivt motstånd mot attackerna. De centristiska krafterna från 1970-talet har krympt och demoraliserats. Ändå har arbetarklassen slagit tillbaka mot sina fiender. Massiva och bittra arbetarstrider har utmärkt 1980-talet, men ingen av dem har kunnat uppnå en avgörande seger. Endast ett nytt ledarskap och ett nytt program kan lösa den kroniska krisen inom arbetarrörelsen i de imperialistiska kärnländerna.

I de degenererade arbetarstaterna har den stalinistiska byråkratin lyckats diskreditera socialismens och kommunismens själva idé i arbetarklassens ögon. De härskande kasterna har misslyckats med att legitimera sin roll i dessa samhällen, misslyckats med att övervinna den grundläggande invändningen mot själva deras existens; de är inte nödvändiga för - och är verkligen en åderlåtning av - systemet med planerade egendomsförhållanden.

Under decennierna efter kriget har denna kast försökt dämma upp sitt välde genom att kasta sig från marknadsexperiment (för att övervinna stagnation) till skärpning av byråkratstyret inom ekonomin. Dessa erfarenheter har skapat fraktionella slitningar inom byråkratierna och även politiska öppningar för en opposition underifrån.

Arbetarklassen i de degenererade arbetarstaterna har upprepade gånger visat sig vara den mest beslutsamma kraften i denna opposition. Mer än en gång har den kastat sig mot byråkratiska privilegier och politiskt förtryck. Under efterkrigstiden har denna kamp fört arbetarna till randen av proletär politisk revolution. Detta har demonstrerats genom skapandet av sovjeter (Ungern 1956) och potentiella sovjetorgan (fabrikskommittéerna i Polen 1980 och i Kina 1989).

Men frånvaron av en politiskt revolutionär strategi innebär att arbetarklassen har besegrats i varje större politiskt revolutionär kris. Dess spontana kamp har gett upphov till idéer som har tjänat både till att lämna byråkratins makt intakt och i vissa fall till att positivt stärka den kapitalistiska restaurationens krafter.

I Ungern och Polen 1956 ledde slutligen felplacerade förhoppningar om en del av byråkratin arbetarklassen till nederlag. Syndikalism och facklig inskränkthet ledde, som med Solidarnosc i Polen, bort kampen från den politiska makten som mål och avledde den i en utopisk kamp för självständiga fackföreningar som samexisterar med det byråkratiska herraväldet. Även vänsterflygeln inom Solidarnosc saluförde illusionen att självstyrda företag snarare än arbetarstyre över de centraliserade planeringsmekanismerna kunde övervinna kommandoekonomins kris.

I Sovjetunionen stärker nationalismen de borgerliga och klerikala restauratörerna. I Östeuropa och Kina strävar arbetarna efter parlamentarisk demokrati, en stämning som uppkommer ur erfarenheterna av en kvävande autokrati. Den blodiga slakten på de modiga krafterna inom Kinas "demokratirörelse" av tyrannerna i det kinesiska kommunistpartiet tjänade bara till att stärka den borgerligt demokratiska strömningen inom oppositionsrörelsen.

Men dessa förhoppningar om "demokrati" utan ett proletärt innehåll är ett grymt bedrägeri som sprids av imperialismen för att underlätta massornas övergång till den kapitalistiska utsugningens läger i dessa länder. Utan revolutionärt ledarskap och ett revolutionärt program kommer stalinismens sönderfall i dess kärnländer bara att tjäna en härskande minoritet inom dessa länder. Som kontrast kommer en majoritet av de multinationella bolagen i de imperialistiska länderna att blomstra.

Utan revolutionärt ledarskap kan inte potentialen för politisk revolution, förkroppsligad av händelser na i Ungern 1956 och Kina 1989, förverkligas. Utan ett sådant ledarskap kommer de härskande stalinistiska partierna fortsätta att vara antingen hantlangare för kapitalistiskt återupprättande eller förebud om militärbyråkratisk vedergällning.

Stalinismen mot permanent revolution

Från Indonesien över Chile till Sydafrika idag har stalinismen klamrat sig fast vid perspektivet med ett demokratiskt stadium som utesluter kampen för arbetarklassens makt, men omfamnar alla slags borgerliga, småborgerliga, klerikala och militärbonapartistiska allierade. Denna folkfrontsstrategi som förebådade den demokratiska kontrarevolutionen efter 1945 har sedan dess resulterat i blodiga och betydande nederlag i viktiga revolutionära situationer.

I Indonesien gick PKI, det största stalinistiska partiet i den kapitalistiska världen, in i Sukarnos vänsternationalistiska regering 1965 under påståenden om att den stod i ledningen för en "folkets stat". Obeväpnade och utan varningar från sina ledare slaktades sedan PKI:s massor av militären. Denna katastrof är direkt jämförbar med händelserna i Kina 1927 och Tyskland 1933.

I Chile ledde stalinismen och det socialdemokratiska socialistpartiet arbetarna och fattigbönderna till katastrof. Allendes regering som installerades 1970 var en folkfront vars program begränsades till reformer. Allende avsvor sig från början arbetarnas beväpning och garanterade den reaktionära arméledningen monopol på väpnad makt. Spontan arbetarmilitans ledde ändå till skapandet av cordones industriales, potentiella sovjeter, och även dåligt beväpnade miliser. Den ledde till krav på exproprieringar, som Allende bestämt stod emot. Ekonomisk kris och sabotage skapade klimatet för en statskupp av Pinochet i september 1973, som lämnade tiotusentals döda, torterade eller fängslade och hundratusentals tvingades fly från landet.

I Iran deltog det stalinistiska Tudehpartiet i massornas störtande av shahen, bara för att stödja inrättandet av Khomeinis islamska republik. I den revolutionära lojalitetens namn hjälpte Tudeh den islamska reaktionen i slaktandet av massorna av arbetare, vänsteranhängare och kurdiska rebeller. I gengäld släppte Khomeini lös sin repressiva apparat mot Tudehpartiet.

Som den ledande kraften inom ANC förslösade det sydafrikanska kommunistpartiet en revolutionär möjlighet med sin politik att använda slumstädernas revolter för att eftersträva förhandlingar med den "upplysta" flygeln av den sydafrikanska imperialismen. Nu slår det till reträtt från alla former av revolutionär aktivitet för att främja den "globala stabilitet" som Kreml eftersträvar.

Stalinismens och socialdemokratins bankrutt har utsträckt den borgerliga och småborgerliga nationalismens livslängd bland stora delar av arbetarklassen i halvkolonierna. Trots sin förmåga att stundtals tala och handla på ett mer radikalt sätt än arbetarpartierna förblir de nationalistiska massrörelserna och - partierna oförmögna att göra något åt arbetarnas och böndernas situation. Garcías APRA, det mexikanska PRI, FSLN, PLO och Sinn Féin förblir alla strategiskt bundna till kapitalismen. Deras handlingar av olydnad mot imperialismen genomförs bara så länge arbetarklassen är frånvarande från kampen som en självständig kraft. När de väl utmanas av de utsugnas egna krav blir dessa "antiimperialister" fega försvarare av imperialismen.

Om inte ett revolutionärt parti kan avskära alla dessa krafter från ledningen av arbetarklassen, hotar de med att upprepa sina misstag i de mäktiga klasstrider som väntar. För att förhindra detta är det av avgörande betydelse, under den tid som återstår av 1900-talet, att det klassmedvetna avantgardet bland arbetarna och fattigbönderna världen över omgrupperas kring ett internationellt övergångsprogram.

upp

Endast ett sådant program kan garantera att de landvinningar som massorna uppnår i den ena eller andra striden förs vidare och konsolideras och inte tas tillbaka av reaktionens krafter vid första bästa tillfälle. Endast ett sådant program kan lösa den grundläggande motsättning som hemsöker den internationella arbetarrörelsen: å ena sidan massornas beredskap att försvara sina landvinningar och även gå till revolutionär offensiv, medan etablerade ledarskap å andra sidan fortfarande är förmögna att avmobilisera och förråda dessa strider.

Ett övergångsprogram strävar efter att ta itu med denna subjektiva svaghet genom att bygga en bro för massorna mellan deras omedelbara försvarsstrider och kampen för den socialistiska revolutionen. Denna bro antar formen av en sammanhängande rad av krav som i sin helhet utgör ett öppet och direkt ifrågasättande av det kapitalistiska herraväldet. Men revolutionärer är inte sekterister. De kämpar för minimikrav och i varje delstrid är revolutionärer de bästa taktikerna och organisatörerna. Vi står i det främsta ledet i varje kamp som arbetarklassen för, oavsett hur begränsad den är. Av denna anledning skulle det vara falskt att sätta övergångsprogrammet som ett ultimatum i motsatsställning till massornas existerande kamp.

Men det är en centristisk förvanskning av övergångsprogrammet att helt och hållet riva loss enstaka krav ur det sammanhängande systemet och framställa dem som knapphändigt maskerade och isolerade fackliga krav. På samma sätt är varje försök att framställa övergångskrav som strukturella reformer av kapitalismen grovt opportunistiskt. Själva syftet med övergångskrav är att mobilisera massorna mot kapitalismen. Det revolutionära avantgardets uppgift är därför att använda särskilda krav i massornas omedelbara kamp i förbindelse med kampen för programmet i dess helhet.

I praktiken innebär detta agitation i en enskild strid för fokuserade, relevanta övergångskrav kombinerat med propaganda för programmet som helhet genom att förklara vad förverkligandet av det ena eller andra kravet kommer att betyda i kampens nästa fas. Hur ska denna landvinning befästas, hur kan vi förhindra en motattack från borgarna? Förhållandet mellan denna agitation och propaganda, den punkt vid vilken propaganda ersätts av massagitation, måste bestämmas som ett svar på kampens omfattning, tempo och intensitet.

Övergångskaraktären hos systemet med krav kommer till uttryck på flera sätt. För det första riktar sig sådana krav till massornas grundläggande ekonomiska och politiska behov, som de bestäms av den objektiva situationen. Kravens riktighet är inte avhängig huruvida de accepteras av massornas reformistiska medvetande, inte heller blir de ogiltiga om kapitalisterna eller de stalinistiska byråkraterna tvingas ge efter för kraven. För det andra, strävar övergångskrav efter att organisera massorna självständigt från bourgeoisins öppna politiska representanter och deras reformistiska agenter inom arbetarbyråkratin. Detta strävar vi efter att göra genom fackföreningar, fabrikskommittéer, arbetarråd och det revolutionära partiet.

När massorna mobiliseras kring dessa krav i organisationer av det slaget ifrågasätter arbetarklassen kapitalisternas herravälde. Arbetarklassen gör intrång på detta välde i fabriken, på kontoret och i skolan, vid strejkvakten eller på gatorna och på själva regeringsnivån. Av denna anledning förkroppsligar varje övergångskrav en kamp för något element av direkt arbetarkontroll över kapitalisterna. Även genom upprättandet av en elementär arbetarkontroll över produktionen i striden för att skydda arbetstillfällen kommer kampen att tvingas upp på en högre nivå. Frågan ställs: vem utgör makten i fabriken, arbetarna eller kapitalisten? En framgångsrik kamp på företagsnivå ställer arbetarna inför nya utmaningar i förhållande till andra industribranscher och till samhället i sin helhet.

Dessutom förbereder systemet med arbetarkontroll, genom att träna massorna i skötseln av fabrikerna, för de framtida uppgifterna under proletariatets diktatur. Således är övergångskrav både medlen för övergången från dagens omedelbara strider till ett revolutionärt angrepp på hela den kapitalistiska regimen och en skola, ett sätt för arbetarna att lära sig, inför de uppgifter som ställs av själva övergången till socialismen.

Mot den kapitalistiska offensiven

I alla länder kämpar vi för en lagligt garanterad minimilön på en nivå som beslutas av arbetarrörelsen och inte av kapitalisterna. Detta medför inte på något sätt att kollektivavtal begränsar sig till ett sådant minimum. Arbetarklassen måste oupphörligt eftersträva att nå utöver minimilönen, som bara är ett skyddsnät för att bekämpa låga löner och fattigdom för den mest förtryckta delen av arbetarna.

Inflationen

Men för att få stopp på hyperinflationen måste arbetarna erövra kontrollen över bankerna, framtvinga deras fullständiga nationalisering inklusive konfiskerandet av bourgeoisins och de utländska multinationella företagens tillgångar. Vi kräver handling för att förhindra överföring av kapital till utlandet, omedelbar uppsägning av utlandsskulden och inställandet av alla räntebetalningar. Arbetarnas, böndernas och småbourgeoisins besparingar måste garanteras till deras värde före hyperinflationen.

Alla dessa åtgärder pekar mot nödvändigheten av statligt monopol på utrikeshandeln och införandet av producenternas demokratiska planering. För att genomföra ett arbetar- och bondeprogram mot inflationen är en regering baserad på dessa klasser ett oundgängligt instrument. Utan en sådan regering kommer bourgeoisin att använda hyperinflationen för att demoralisera arbetarna och vända bönderna och småbourgeoisin mot dem (Bolivia 1985-86). Bourgeoisin kommer att försöka lösa inflationskrisen genom att krossa arbetarna och framtvinga brutala åtgärder för att driva ned inflationen - drastiska nedskärningar av statsbudgeten för hälsovård och utbildning, sänkning av lönerna och stängning av fabriker och gruvor. Både inflation och deflation är bourgeoisins vapen för att bryta arbetarklassens revolutionära framryckning. Mot båda samlar vi massorna kring ett program som insisterar - "Låt de rika betala!"

Arbetslöshetens gissel

För de som lämnats i arbetslöshetskön av kapitalisterna kämpar vi för arbete eller full ersättning. Om borgarna inte tillhandahåller arbete kräver vi arbetslöshetsunderstöd utbetalat av staten på en nivå som beslutats av arbetarrörelsen. När kapitalismen inte tillhandahåller barntillsyn i offentlig regi och kvinnor hindras att ta heltidsarbete kräver vi full ersättning. Men detta krav måste kombineras med kampen för att samhället övertar omvårdnaden av barn, sjuka och handikappade så att kvinnor kan arbeta.

Full ersättning måste krävas för alla de som kapitalismen kastar ut ur samhällsproduktionen på grund av ålder, handikapp eller sjukdom. För de äldre kräver vi rätten att gå i pension vid en ålder som fastställts av arbetarrörelsen i varje land. Pensioner, som indexregleras mot inflationen, måste betalas av staten och sättas på en nivå, beslutad av arbetarrörelsen, som kommer att bibehålla de äldres levnadsstandard. För de som är över pensionsåldern och som vill fortsätta arbeta måste arbeten göras tillgängliga till avtalsenliga löner.

De arbetslösa får inte själva lämnas som åskådare i kampen mot arbetslösheten. Kommunister strävar efter att bygga en kampenhet mellan de arbetslösa och de som har arbete. Vi är för de arbetslösas rätt att tillhöra fackföreningarna med fulla rättigheter men till reducerade kontingenter. Vi är också för byggandet av demokratiskt organiserade massrörelser bland de arbetslösa arbetarna, med ordentligt ekonomiskt stöd från arbetarrörelsen utan några förbehåll och med rätt till full representation inom arbetarrörelsen. Sådana organisationer kommer att spela en vital roll för att förhindra att de arbetslösa faller offer för fascismens (eller andra reaktionära ideologiers och rörelsers) ideologi, kriminalisering och nedsjunkande i trasproletariatet. De är ett viktigt medel för att påverka de arbetare som har arbete att ta upp en aktiv kamp till försvar för sina arbetslösa bröder och systrar.

För att integrera alla arbetslösa i produktionsprocessen och göra det möjligt för dem att utföra socialt meningsfullt arbete kämpar vi oförtröttligt för ett program med offentliga arbeten under arbetarkontroll vilket betalas av den kapitalistiska staten. Behovet av ett sådant program är överallt uppenbart. I de imperialistiska kärnländerna är alla slags offentliga inrättningar i behov av förbättringar eller renovering. I halvkolonierna lever massorna i elände, berövade den mest grundläggande samhällsservicen (bostäder, vatten, sanitetsinstallationer och bränsle, utbildning och hälsovård). Programmet för offentliga arbeten strävar efter att tillfredsställa dessa brännande behov - byggande av bostäder, sjukhus, skolor och serviceinrättningar - liksom att tillhandahålla arbeten för miljontals människor. Dessutom skolar det arbetarklassen i att sköta ekonomin på ett sätt som tillmötesgår dess behov. Det är en skola för själva planekonomin.

Sammanbundet med kampen för ett program med offentliga arbeten är kampen för eller försvar och utvidgning av de välfärdsåtgärder som i viss mån försvarar arbetarklassen mot den kapitalistiska utsugningens värsta effekter. Kapitalismen är inte bara villig att offra vår levnadsstandard för att tillfredsställa sin lust efter profit, den är också beredd att offra vår rätt till utbildning, rätten att njuta av den fritid den ger oss och att få vård när vi är sjuka. Vilket mer talande vittnesbörd om kapitalismens bankrutt kan krävas än det faktum att USA, det rikaste och mäktigaste landet i världen, har ett av de högsta talen för spädbarnsdödlighet bland de industrialiserade länderna. För att bekämpa sådana orättfärdigheter kämpar vi för fri utbildning, fria offentliga inrättningar och fritidsanläggningar och en fri hälsovård för alla. Dessa rättigheter måste garanteras genom statlig finansiering på nivåer som beslutas av massorna själva. De måste styras, inte av kapitalistiskt tillsatta direktörer, utan genom arbetarkontroll över den offentliga servicen.

Det rovgiriga sökandet efter profit förnedrar och förstör individer långt utanför fabriken eller kontoret. Under kapitalismen driver drogbruk hundratusentals bortom gränserna för njutning och stimulans till beroendets och förslavandets ödemarker: alkoholism och narkotikabruk fördärvar livet för många potentiella klasskämpar mot det system som föder ett sådant beroende. Vi kräver avkriminalisering av drogbruk och konfiskerandet av de enorma profiter som narkotikabaronerna gör på illegal import och export av droger. Vi är för statligt monopol, övervakat av arbetarnas och böndernas priskommittéer, av försäljningen av droger för medicinskt eller annat bruk. Vi kräver en vetenskapligt baserad utbildning och information om farorna med bruket av särskilda narkotiska medel för annat än medicinska ändamål.

Det kommer inte att råda någon brist på kapitalister, borgerliga politiker, ekonomiska "experter" och reformistiska apologeter för kapitalismen som kommer att "bevisa" att våra krav på löner, arbeten och service är omöjliga att uppfylla. På detta svarar vi, att vi har inte råd att leva utan genomförandet av våra krav. Vi utgår inte från vad det kapitalistiska systemet har råd med. Genom hela historien har alla våra krav mötts av klagoskrin om att våra härskare inte har råd. Ändå har vi vunnit dem, eftersom kampen avgör vad som är möjligt: kort sagt, reformer är biprodukter av den revolutionära kampen mot kapitalismen. Om den borgerliga staten avvisar massornas krav på löner, arbete eller social service med argumentet att budgeten skulle drabbas av underskott, föreslår vi ett revolutionärt skatteprogram.

Arbetarna i fabrikerna och bankerna måste räkna fram företagarnas fasta och likvida tillgångar. På grundval av detta kapital och andra ägodelar måste en starkt progressiv förmögenhetsskatt uttaxeras från dem. Med denna intäkt kommer det att vara möjligt att börja finansiera massornas behov. Å andra sidan måste indirekt beskattning av masskonsumtionsvaror och inkomstskatt för de egendomslösa massorna avskaffas. Den progressiva inkomst- och förmögenhetsbeskattningen av kapitalisterna måste kontrolleras av arbetarna för att avslöja finansexperternas manipulerande och korruption. Varje försök att vältra över extrabeskattning av kapitalisterna på priserna för masskonsumtionsvaror måste förhindras av arbetarkontrollen. Om kapitalisterna vägrar betala sina skatter, försöker dra sig undan eller påstår sig vara oförmögna att betala, så måste deras tillgångar konfiskeras.

Fackföreningarna

Facklig verksamhet representerar i sig klasskamp inom kapitalismens ramar. Fackföreningarna har allmänt sett konstituerat sig som elementära organisationer för försvaret av arbetarklassen mot den kapitalistiska utsugningens överdrifter, för att uppnå medlen för livsuppehälle och förbättra levnadsstandarden för arbetarna och deras familjer. Rent facklig verksamhet accepterar som sådan lönesystemet, dvs. löneslaveriet. Som medvetandeform förblir den på det borgerliga samhällets terräng. Rent fackligt medvetande är därför en form av reformistiskt, borgerligt medvetande inom arbetarklassen.

Det kapitalistiska utsugarsystemet frambringar emellertid klasskampen, även om det inledningsvis är på en rent ekonomisk och fragmentarisk grund. Kapitalismen alstrar klasskamp eftersom bourgeoisin av konkurrensen drivs till att sänka sina arbetskostnader och öka arbetsdagens intensitet eller längd. Denna klasskamp skapar den objektiva grundvalen för ett ifrågasättande av den rent fackliga verksamhetens reformistiska begränsningar. Arbetarklassen tillgriper klasskampens metoder, som hotar gå utöver ramarna för reformistiska fackliga lösningar. Å ena sidan återspeglar de den självbegränsande reformismen i rent fackligt medvetande. Å andra sidan representerar de den periodiskt återkommande revolutionära potentialen hos en arbetarklass som tvingats använda strejker, ockupationer och strejkvakter. De kan således tjäna som "krigsskolor" för arbetarklassen.

Den fackliga organisationens motsägelsefulla karaktär visar sig på många sätt. Även med expansionen av proletariatet i den halvkoloniala världen organiserar fackföreningarna fortfarande bara en minoritet av den internationella arbetarklassen. De etablerade byråkratierna karakteriseras av konservativ tröghet i sina försök att dra in nya skikt av arbetare, och de är rädda för att ett inflöde av dessa arbetare kommer att ifrågasätta deras privilegier och lugna tillvaro. Fackföreningarna tenderar att organisera arbetararistokratin, de yrkesutbildade och mer privilegierade delarna av klassen. De återspeglar skråmässigheten och det snäva yrkesmedvetandet hos sådana skikt. De uppvisar en självdestruktiv tendens att avvisa politiken i neutralitetens namn, även om ledarna på samma gång ofta levererar medlemmarnas röster till reformistiska eller liberala borgerliga partier.

Framför allt domineras fackföreningarna i allmänhet av en reformistisk byråkrati. I de imperialistiska länderna uppstod denna byråkrati ur arbetararistokratin under 1800- och det tidiga 1900-talet och koncentrerades till de organiserade yrkesarbetarna. I många halvkoloniala länder har också en byråkrati uppstått, återigen ur en arbetararistokrati, även om den är mindre och har färre privilegier än byråkratin i de imperialistiska länderna. Den har gynnats av borgerligt nationalistiska eller reformistiska krafter som är intresserade av att tillförsäkra sig en bas i samhället (som i Mexiko och Argentina). I andra fall, där en arbetararistokrati antingen ännu inte har utvecklats eller inte är stor nog för att påverka fackföreningarna eller reformistiska/nationalistiska partier, har en reformistisk byråkrati ofta konstituerat sig genom band med den internationella fackföreningsrörelsen och materiell hjälp från byråkratin i de imperialistiska länderna.

Den fackliga byråkratin är en distinkt kast som har sin roll som förhandlare i klasskampen mellan arbetarna och deras arbetsköpare att tacka för sin ställning och sina ekonomiska privilegier (oavsett hur marginella de än kan vara). Dess privilegierade ställning förstärks ofta genom integrering i den kapitalistiska statens lägre funktioner. För att bevara sin ställning har byråkratin ett objektivt intresse att bevara systemet med klassutsugning och strävar i konsekvens därmed att begränsa kampen och förråda den. Den agerar som kapitalets förlängda arm inom arbetarklassen. Den är en svuren fiende till militant klasskamp och verklig arbetardemokrati.

I kontrast därtill har fackföreningarnas basmedlemmar inget objektivt intresse av att bibehålla det kapitalistiska utsugarsystemet. Vid tillfällen av stegrad eller allmän klasskamp blottas de vanliga arbetarnas grundläggande tendenser som helt motsatta byråkratins. Inför angrepp från borgarna tillgriper basmedlemmarna oupphörligen direkt handling för att försvara sina egna intressen. Ställda inför uppdelningen mellan olika kategorier av arbetare strävar de efter att organisera de oorganiserade och förenas med arbetare från andra industrier och fackföreningar. Och gentemot byråkratins "opolitiska" hållning finns det otaliga exempel på arbetare som försöker använda sin organisation för uttryckligt politiska målsättningar. Basens grundläggande intressen är således inte bara åtskilda från byråkratins utan står i direkt motsättning till dem.

För att utveckla basmedlemmarnas elementära klassmedvetande till revolutionärt medvetande är det nödvändigt att kämpa för fackföreningarnas revolutionära omvandling. Antingen kommer de att förvandlas till organisationer för att underordna arbetarklassen kapitalets intressen eller också kommer de att bli instrument för revolutionär kamp mot kapitalismen. Det kan inte finnas någon facklig neutralitet i klasskampen. Utgången av kampen för att omvandla fackföreningarna är i första hand avhängig den revolutionära kommunismens organiserade styrka inom dem. Vi eftersträvar att bygga kommunistiska fraktioner i fackföreningarna, bildade av det revolutionära partiets medlemmar och sympatisörer, som öppet kämpar för ledarskap på grundval av det revolutionära programmet.

För att uppnå vårt mål att kasta ut byråkratin förespråkar vi oppositionsrörelser bland basmedlemmarna, som är grundade på basdemokrati, val av alla fackliga företrädare och deras ansvarighet inför medlemmarna och ett program för klasskamp. Vi bekämpar alla inskränkningar av basdemokratin, alla byråkratiskt påtvingade uppdelningar, alla försök att hålla fackföreningarna "ovanför politiken" eller snarare fria från revolutionärt inflytande. Vi avvisar alla hetskampanjer mot revolutionärer och militanter. Vi motsätter oss alla försök att sälja ut eller bromsa arbetarklassens strider. Vi försvarar rätten för de förtryckta (kvinnor, ungdomar, sexuella eller etniska minoriteter) att ha sina egna kommittéer inom fackföreningarna. Vi är för facklig enhet på grundval av klasskamp och demokrati och för industrifackföreningar.

Taktiken för basmedlemmarnas oppositionsrörelse (enligt modellen från erfarenheterna av Minoritetsrörelsen i Storbritannien i början av 1920-talet) står inte i motsatsställning till byggandet av kommunistiska fraktioner i fackföreningen. Det är en rörelse inom vilken kommunisterna utgör en fraktion men eftersträvar att bli en masskraft och genom vilken de försöker vinna ledningen på grundval av ett handlingsprogram med övergångskrav. Det är den form av enhetsfronten som passar de fackföreningar där kommunisterna utgör en minoritet men har möjlighet att mobilisera arbetare som inte är kommunister.

En historia av reformistiska förräderier och en del fackföreningars nära integrering i staten har lett många sekterister till att överge massorganisationerna och bygga rena fackföreningar eller "röda fackföreningar", som inte omfattar massorna eller ens betydande delar av arbetarklassen. Denna politik med dubbla fackföreningar är i verkligheten en form av fegt utanförstående. Den överlämnar massorna till byråkratin. Den lämnar dem under byråkratins inflytande och dömer dem till nederlag. Vår politik är att inte bryta med de reformistiska massfacken som en ersättning för att vinna revolutionärt ledarskap inom dem. Vi kämpar inom de reformistiska fackföreningarna för fullständigt klassoberoende, organisatoriskt och politiskt, både från staten och kapitalisterna. Arbetarmilitanter måste även arbeta inom företags- eller statskontrollerade fackföreningar om de samlar stora arbetarmassor, men bara för att uppmuntra dessa massor att bryta med dem för att bilda en verklig klassorganisation. Vi gör inte en fetisch av facklig enhet och är beredda att bryta med fackföreningar eller landsorganisationer som förvandlas till strejkbrytarorganisationer. Det är särskilt viktigt att bryta alla band med gangstersyndikat och med politiker från de öppet borgerliga partierna som låtsas vara "arbetarvänner".

Inte heller är vi fackliga fetischister. Fackliga organisationer måste i enlighet med sin natur eftersträva att förena bredaste möjliga skikt. De är heterogena och inkluderar efterblivna liksom klassmedvetna arbetare. De kan därför inte ersätta det politiskt utvalda avantgardet - det revolutionära partiet. Till skillnad från syndikalister betraktar vi inte fackföreningarna som mål i sig själva eller som substitut för partiet och arbetarråden. Enbart partiet kan representera hela proletariatets strategiska intressen. Endast partiet kan kanalisera alla de floder längs vilka klasskampen flyter mot besegrandet av själva det kapitalistiska systemet. Fackföreningar, även de som leds av revolutionärer, är bara ett av alla instrumenten för att uppnå vårt mål - den socialistiska revolutionen. Endast seger för partiet och dess program inom fackföreningarna, liksom i alla andra kämpande massorganisationer, kan garantera en slutlig seger för proletariatet mot profitsystemet.

Arbetarkontroll och fabrikskommittéer

Arbetarkontroll på fabriksnivå är ofullständig om den inte utvidgas till den kapitalistiska produktionen som helhet. Kapitalisterna håller sina räkenskapsböcker och saldobesked som nogsamt bevakade hemligheter från arbetarna (men inte från varandra). På detta sätt lurar de och manipulerar arbetarklassen. Mot affärshemlighetens lurendrejeri kämpar vi därför för öppnandet av alla kapitalistklassens räkenskapsböcker och register - dess företag och firmor, dess banker, dess stat - för arbetarnas egen inspektion. Syftet med en sådan kontroll är inte att medge nederlag om det ena eller andra företaget verkligen visar sig vara bankrutt. Ruinerandet av enskilda kapitalister är inte vårt fel. Det är inte heller vårt bekymmer. Nej, avskaffandet av affärshemligheten är avsett att avslöja bankrutten för det kapitalistiska systemet som helhet, dess oärlighet och misskötsel av ekonomin, dess parasiterande, dess tendens att förslösa de rikedomar som arbetarna skapar och dess djupt orättfärdiga metoder för att fördela dessa rikedomar.

Den kraftigt ökade tillämpningen av vetenskap och teknologi i produktionen sedan 1945 fordrar emellertid ännu mer långtgående former av arbetarkontroll. Eftersom vetenskapen och teknologin organiseras av kapitalet blir konsekvenserna av introducerandet av nya teknologier alltmer dolda för de anställda. De lär känna dem enbart genom rationaliseringar, arbetsrisker, intensifiering av arbetet eller genom deras förödande inverkan på miljön. Frågan om arbetarkontroll över statens och företagens tekniska och vetenskapliga planering kan till och med bli en fråga om omedelbar överlevnad, inte bara för de anställda utan också för den omkringboende befolkningen. Detta har demonstrerats gång på gång från Bhopal till Tjernobyl. Arbetarkontroll över den tekniska och vetenskapliga apparaten innebär emellertid att arbetarna övervinner uppdelningen mellan manuellt och intellektuellt arbete. Framgång längs denna väg kommer att göra det möjligt att vinna över teknikens och vetenskapens arbetare till kommittéer för arbetarkontroll som opererar i samarbete med arbetarna på fabriksgolvet.

Tendenserna till ökad statlig reglering av industrin under imperialismens epok har lett diverse reformister och centrister till att föra fram scheman för alternativ produktion inom kapitalismen. Arbetarna har till och med uppmanats att "styra" vissa företag under överinseende av reformistiska eller nationalistiska regeringar. Alternativ planering under kapitalismen är en utopi. Naturligtvis för vi under en djup ekonomisk och social kris fram en handlingsplan för en revolutionär arbetarregering som lösning på krisen. Men även den mest elementära plan måste, om den ska komma någonvart gentemot kapitalistiskt kaos och sabotage, baseras på arbetarkontroll över produktionen i nationell skala. Att rycka loss en sådan plan från en revolutionär kamp för arbetarkontroll och förespråka arbetarstyre på det kapitalistiska samhällets terräng, är att spela rollen som fogliga rådgivare till det bankrutta kapitalistiska systemet. Arbetarkontroll är inte ett medel för att uppnå den socialistiska planekonomin i smyg. Den måste snarare underblåsa den revolutionära kampen för makten i samhället som helhet och på så sätt tjäna som en förutsättning för arbetarstyre när revolutionen väl har segrat.

Reformistiskt ledda fackföreningar är i bästa fall bara delvis lämpade för att utöva arbetarkontroll över produktionen. Yrkesuppdelningen inom fabrikerna, som ofta återspeglas i och förstärks av yrkesbaserade fackföreningar, inskränker möjligheten för dessa fackföreningar att utöva kontroll över produktionen. Frånsett fackliga kontrollkommissioner som bildats för särskilda ändamål, är fabrikskommittén den bästa organisationsformen för kampen för arbetarkontroll. Genom att organisera alla arbetarna i en fabrik oavsett yrke, verkstad, facklig tillhörighet eller medlemskap, är fabrikskommittén förmögen att förena hela arbetsstyrkan och inrikta den mot en daglig kamp för kontroll och utmaning av styrelserummets makt. Den kan dessutom spela en roll i kampen för att omvandla själva fackföreningarna till industrifack på klasskampens grund. Fabrikskommittén måste grundas på direkt demokrati, med delegater som kan återkallas och som står i daglig kontakt med de arbetare som väljs av verkstads och massmöten.

Fabrikskommittéerna kommer att angripas både av kapitalisterna och byråkraterna för att vara "inofficiella" organ. Den verkliga orsaken till denna fientlighet är deras potential som kamporgan för proletariatet. De representerar - liksom fabriksockupationen - ett ifrågasättande av ledningens rätt att styra, privategendomens okränkbara natur och "ombudsmännens" makt över arbetarna. De upprättar en regim av dubbelmakt i fabriken och deras närvaro kräver ett svar på frågan - vem styr fabriken, arbetarna eller kapitalisterna? Som sådana är de karakteristiska för intensiva perioder av klasskrig. Precis på samma sätt som dubbelmakten i samhället inte kan upprätthållas under en utdragen period, så är det inte heller möjligt i fabriken. Fabrikskommittén är tvungen att rycka framåt, alltmer beslutsamt, i kampen för arbetarkontroll. Om den inte gör det, riskerar den antingen sönderfall eller integrering.

I Tyskland och Österrike uppstod fabrikskommittéer efter första världskriget som organ för kampen. Nederlaget för revolutionerna i dessa länder ledde emellertid till att dessa kommittéer omvandlades till organ för samarbete med kapitalisterna. Dessa kommittéer används av fackföreningsbyråkratin och bourgeoisin som stöttepelare för samhällsfreden. Denna erfarenhet demonstrerar just faran för inkorporering om fabrikskommittén misslyckas med att utvecklas i revolutionär riktning. Där de inte existerar måste fabrikskommittéerna från första början byggas som organ för arbetarkontroll. Där de existerar som organ för byråkratisk kontroll måste de omvandlas fullständigt, så att de kan utföra denna funktion.

Försvara miljön genom arbetarkontroll!

I de degenererade arbetarstaterna har liknande konsekvenser skapats av byråkratkastens styre. Denna kast tillgriper produktionsmetoder som är avsedda att maximera produktionsresultaten på kort sikt. Den långsiktiga inverkan på miljön tas inte med i beräkningen. I likhet med bourgeoisin har byråkratin utvecklat vetenskapen, men är likgiltig inför dess konsekvenser för massornas levnadsförhållanden och därför till effekterna av vetenskapens tillämpning i produktionen. Även här fordrar grundläggande framsteg störtandet av den härskande makten.

Även om det har varit proletariatet och bönderna som lidit mest av kapitalismens destruktiva förmåga uppmärksammades det nuvarande hotet i stor skala först av delar inom småbourgeoisin och intelligentsian i de imperialistiska länderna. Sedan andra hälften av 1970-talet har till exempel kampanjer kring en enda fråga mångdubblats i Förbundsrepubliken Tyskland och Österrike, men senare även i Frankrike och Italien, och slutligen sammanstrålat i en bred ekologisk rörelse. Dessa rörelser bars främst upp av småbourgeoisin. För första gången utsattes deras bostadsområden, barn och hälsa för risker och på grund av sina sociala och kulturella försteg var de förmögna att göra miljön till en politisk fråga; en del av dem satte till och med strålkastarljuset på effekterna i de halvkoloniala länderna. Detta småborgerliga skikts politik var begränsad men progressiv eftersom de ställde problemet med miljöförstöring i systematisk form. De drog igång massmobiliseringar och som ett resultat därav gjorde den intryck på det folkliga medvetandet. De var dessutom framgångsrika i att dra in ett betydande antal kvalificerade och välbetalda arbetare. De huvudsakligen utopiska, även uttryckligt reaktionära, svar som de gav förändrar inte den progressiva roll de spelade, eftersom de reformistiskt dominerade arbetarorganisationerna självbelåtet stod på bourgeoisins sida i denna fråga.

Samtidigt ifrågasatte inte de lösningar som föreslogs av miljöaktivisterna, och som återspeglade småbourgeoisins och intelligentsians sociala ställning, privategendomens herravälde över produktionsmedlen eller den borgerliga staten. De strategier och den taktik som föreslogs ledde också, frånsett att de ofta var ineffektiva, bort från den nödvändiga uppgiften att mobilisera arbetarklassens sociala och ekonomiska styrka. Där dessa rörelser tar initiativet till mobiliseringar för målsättningar som försvarar eller för arbetarintressena framåt är gemensamma aktioner mellan arbetarklassen och dess organisationer och dessa småborgerliga rörelser möjliga. Vårt syfte med detta är att vinna de mest framskridna elementen för en proletär inriktning och således splittra den småborgerliga rörelsen.

Arbetarklassen har ett vitalt intresse av att bekämpa imperialismens riskerande av miljön. Genom sin historia har den kämpat för att stoppa farliga produktionsmetoder och påtvinga kapitalisterna som helhet säkerhetsföreskrifter. Genom att påtvinga den härskande klassen lagstiftning har den uppnått landvinningar på dessa områden och hjälpt till med att skapa en beboelig miljö att leva i. Denna kamp kan inte, även om den fortsätter och måste intensifieras, oåterkalleligt bli framgångsrik utan kapitalismens störtande. De mest framgångsrika kampmetoderna även för omedelbara förbättringar är klasskampens metoder - lokalt, nationellt och internationellt. Trots den vanligt förekommande självbelåtenheten hos fackföreningarnas existerande ledning, är det livsviktigt att kampen för att framtvinga arbetarklassens lösningar på miljöfrågan förs in i dess massorganisationer. Det är en integrerad del av kampen för att frånta reformisterna ledningen över fackföreni